View tracker

Otrogenhet...det är så svårt att veta vad man ska göra när det uppstår. Ska man förlåta och bli tillsammans igen eller ska man skicka iväg han direkt utan att ens diskutera saken?? Jag har varit med om det 1gång vilket krossade mig totalt. Kommer inte säga när detta hände eller namnge någon, allt är anonymt.

Kan berätta för er att otrogenhet är det värsta som finns, inte bara tanken av det utan själva känslan man får när man får reda på det. Man kan inte sluta gråta, det gör så ont och man känner nästan att allt är meningslöst. Man förstår liksom inte varför gör han det, han blir tillsammans med mig och sen går han och gör något med någon annan?? Varför ens göra så? Har själv sagt flera flera gånger att om någon är otrogen mot mig ska jag lämna han direkt, men det är inte så lätt som det låter. ''Stor i orden, liten på jorden''. Om man verkligen gillar någon så satans mycket att man inte kan sluta tänka på han hur är det ens möjligt att känna att man måste lämna någon då?

För mig var det så att jag fick reda på att min kille var otrogen av min tjejkompis. Hon hade varit på samma fest som honom och då berättat att han strulat med hennes kompis. Han hade själv förnekat det och sagt att han inte gjort något med nån den natten, vilket gjorde mig glad just då. Men när jag fick reda på allt nästa dag visste jag inte vart jag skulle ta vägen. Var inte om jag var sur, ledsen eller besviken, jag började bara skaka och kallsvettas. Kunde inte gråta just då, allt stod bara stilla.

Vi pratade om det och han skrev då att han inte kunde lova mig att aldrig röra någon igen, tänkte bara ''vilken idiot till människa skriver så när man är i förhållande''. Jag skrev då att han inte förtjänade mig, han förtjänade inte mina tårar, han förtjänade inte ens att vara arg på. Jag skrev också att jag förtjänade någon att lita på och efter det skrev vi bara hejdå. Jag lämnade honom så att säga. Men när jag väl gjorde det krossade det mig totalt. Jag grät i flera timmar och har aldrig gråtit så mycket över någon i hela mitt liv.

Så jag skrev ungefär 4 h senare att jag mår så fucking dåligt och jag kan inte bara släppa allt. Han skrev sen att han aldrig tänkt på någon så mycket som han gjorde på mig, han skrev förlåt och att jag betyder jätte mycket för honom. Jag frågade han en sak vilket jag aldrig fått ett 100% ja på, så jag skrev ''Kan du lova mig att du aldrig är otrogen igen och att jag kan lita på dig till 100%?''. Han svarade typ ''Jag kommer aldrig att vara otrogen igen och du kan lita på mig till 110%''. Visst han kunde bara säga så för att få mig igen och göra samma misstag men han hade aldrig sagt ordet ''jag lovar''. Jag visste att han då förstod att han hade gjort världens misstag eftersom jag skulle försvinna från hans liv. Det var då han sa hur mycket han kommer sakna mig och bara tanken av att veta att jag inte kommer skriva godmorgon till honom dagen efter skulle kännas så tomt. Han ville ha tillbaka mig och jag ville desamma. Sa bara ''du får en chans sen är du borta från mitt liv''. Han förstod det då och lovade att inte göra om det igen och sedan fortsatte vi vara tillsammans. Men sen så funka det bara inte och vi gick ut med att vi inte hade varandra längre . Men är glad idag :)

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker
Mitt liv

Kom ihåg att när jag fick min första mens hade jag aldrig ens haft tanken på att ''snart kommer min mens'', utan det kom som en överraskning. Fick min mens sommaren till 6an, tror det var i augusti eftersom jag var på Gotland då med min familj. Som tur var så fick jag den på eftermiddagen i huset vi hyrde, för vi skulle till stan den kvällen.

Kom ihåg att när jag satt på toan så var min första tanke ''jag har bajsat på mig'', (eftersom det var brunt). Så jag sprang direkt till sovrummet och bytte trosor (torkade mig först). Efter jag bytt trosor kom jag ihåg att jag ändå skulle gå till toan igen, för en extra koll liksom. När jag då kollade igen så förstod jag inget. Det hade kommit igen. Fick faktist panik då så jag ropade på mamma och sa något i stil med''jag slutar aldrig bajsa på mig''. Hon sprang till badrummet och kollade på mig och sa ''Grattis''. Jag förstod absolut inget och var nästan gråtfärdig. Hon sa då ''du har fått din mens, här får du en binda''. Jag kom inte ihåg om jag blev glad eller fortfarande var i chock, men kom ihåg att jag tyckte det var så äckligt. Minns att varje gång jag gick på toa skulle jag byta binda för ville inte dra upp trosorna och veta att det skulle vara mens mot min vagina, ville ha det fräscht. Dock slösade jag typ 10 bindor på en dag, men efter en stund lärde jag mig att det faktist inte var så äckligt. Kom ihåg att den kvällen jag skulle till stan kunde jag nästan inte gå normalt för tänkte bara på att jag hade en äcklig vätska i mina trosor.

Några månader senare bara började jag använda den minsta storleken på tampong. Men kände verkligen att jag inte orkade gå runt med massa stora bindor i trosorna. När jag sedan förstod att den tampongen jag hade sög bytte jag till en större. Men när min mens blivit regelbunden fick jag så mycket mens att jag hade den mer i en vecka och 4 av dom dagarna fick jag alltid ha den största gröna tampongen för att jag inte skulle behöva byta tampong var 3de timme. När jag var den ända som hade den gröna tampongen av mina kompisar var deras tanke att jag typ hade världens största snippa. Men så var ju inte fallet. Man har ju tampong efter hur mycket mens man har men det fatta ju ingen när vi bara var 12/13 år gamla.

Jag blev så less på att få min mens för kunde verkligen inte göra någonting. Kunde liksom inte träna för det kändes alldeles för jobbigt att veta att ens mens aldrig sluta komma. Mina mensvärkar var också fruktansvärda. Jag hade så ont att jag bara skrek och fick leva på alvedon och ipren var 4de timme. Tror att när jag var 14 och skulle fylla 15 fick jag börja med p-piller mot min mens. Hade ingen kille då och behövde inte direkt p-piller för att inte bli gravid eftersom jag inte hade sex. Men jag tog det för att få mindre mensvärkar och mens och det fungerar faktist.

Jag fick dock jätte mycket acne dom första 6 månaderna pga dom nya hormonerna. Som jag förstod det så var min kropp inte van vid dom nya hormonerna och det var därför själva symptomen var att man börja få jätte mycket acne men att det sen skulle försvinna. P-pillerna skulle dock vara för att få mindre acne men jag hade dock ingen acne då så vet inte ens varför jag skulle få dom haha ;). Men nu 1 år senare har jag inge acne alls. Kanske får 1 eller två precis innan mens men det är allt :)

Likes

Comments

View tracker

Kan inte beskriva hur mycket jag saknar detta... ridit i hela 9 år ungefär och fick ta en paus för ca 6 månader sen pga av att jag mådde så pass dåligt. Ångrar så grovt att jag lämnade ridningen. Sa först att jag tappat intresset för ridningen vilket man har lätt till att göra när man är deprimerad (alltså tappa intresse för något man älskar). Under den tid som gått har jag inte kollat på nån hästfilm, spolat förbi alla kanaler som de varit hästar på och har inte kollat på gamla hästbilder. Tror det varit så för att jag känner att jag saknar det för mycket så vill inte sakna det ännu mer och då har jag hållt mig borta från allt som har med hästar att göra.

Nu saknar jag det som in i h*lve*e. Måste alltid kolla hästfilmer, kolla gamla videos och bilder och återgå till alla minnen. Vill verkligen börja rida igen, men känns som att jag glömt 80% av allt men tror bara jag är nojig. Så fort jag kommer upp på hästryggen tror jag att jag kommer minnas allt ;). Tror först jag vill starta på ridskola så jag kommer igång igen sen mot gymnasiet hoppas jag att skaffa foderhäst. Min mamma och jag pratade lite om att jag kanske skulle få det eftersom min syrra fick det när hon gick i gymnasiet. Så min mamma tycker jag då har åldern inne och typ är ''mogen' nog för att hon ska kunna ge mig allt ansvar för att ta hand om ett så pass stort djur, eftersom det är massor med jobb osv.

Hoppas jag kan börja rida så snart som möjligt igen och sedan skaffa foderhäst/ponny.

Bilderna ni ser är från min ridskola jag gick på ett längre tag, den jag slutade på när jag la av med ridning. Dock slutade jag också för att ridskolan typ fik problem och skulle stängas ner och jag flyttade längre ifrån. Nu har dock ridskolan startat igen men dom har nästan sålt alla hästar.

På bilen riden jag på en av mina favorit hästar Cornelia som jag verkligen tyckte om. Nu är hon såld och jag går inte längre kvar på ridskolan då jag ska försöka hitta en ridskola närmare där jag bor nu.

Visst kunde Cornelia var bångstyrig, stark och ibland aggressiv. Men ändå gillade jag henne. Hon va alltid sur och försökte bita mig när jag skulle sadla henne, hon sprakades ibland mot andra hästar och drog direkt bak öronen så fort en häst sprang förbi henne på ridbanan. Hon var väldigt stark i munnen och det var ett sjukt hårt arbete för att hålla tillbaka henne i galopp och trav. Det ända hon ville var att springa snabbt och inte alls ville sammarbeta. Det kunde ibland ta 30 min för att ba få henne lösgjord för hon va så stel. I hoppningen stannade hon nästan hela tiden och jag flög hit och dit. Men efter jag lärt mig henne så visste exakt hur jag skulle göra för att få henne lyssna på mig. När hon väl drog till hindret blev hon jätte stark och snabb men grejen är den att när hon drar iväg i en så snabb hastighet och sedan kommer till hindret kan hon stvärstanna. Men jag gjorde så att jag bromsade henne och gjorde flera volter innan hon lugnat ner sig, sedan när jag fick jag fram henne till hindret satt jag kvar i sadeln tills jag kände att hon lyfte på hovarna, annars hade hon kunnat stanna när jag redan ställt mig och då skulle jag kunna ramlat av. Men för att få henne att hoppa utan att stanna så skänklade jag och samtidigt höll tillbaka henne så hon ej skulle dra iväg och komma fel precis innan hindret. På så sätt gick det bra men fick kämpa en hel del, vilket jag bara tycker är kul.

Kram, Milla

Likes

Comments

1. Jag föddes 2001

2. Född i mars månad

3. Jag är 168 cm lång

4. Jag har en storasyster som vann ung och bortskämd 2016.

5. Jag har en Chihuahua.

5. Bor i Stockholms län

6. Älskar att träffa nya människor

7. Jag lever på Snapchat

8. På en pizzeria beställer jag till 90% en kyckling sallad med pasta. Bröd och vitlöksås är ett måste.

9. Gillar absolut inte Avokado

10. Jag har aldrig läst ut en bok som har mer än 40 sidor i hela mitt liv.

11. Får panik om det ligger kläder i mitt rum. Allt måste se bra ut.

12. Jag är deprimerad

13. Har gått i samma skola sen jag var 4 år gammal.

14. Sover mer än vad jag är vaken.

15. Jag skäms för att jag har en lång tunga

16. Har varit blond till jag var 12, sen färgade jag håret svart, ljusbrunt, blont och nu brun ombre.

17. Varje kille jag varit på g med har visat sig vara fuckboy.

18. Jag och min mamma är väldigt nära så jag kan berätta nästan allt för henne.

19. Är otroligt rädd för sniglar och getingar

20. Mina favorit filmer är Divergent, Burlesque, Last song och LOL.

Likes

Comments

Vad menar jag?? En crush + Jag = ????

Jo det är såhär, jag fungerar alltid bra med killkompisar. Jag kan alltid vara mig själv och behöver inte imponera på någon för göra mig ''bättre'' på något sätt. Men när det kommer till att jag fått en crush rasar typ allt. Är så dålig på att prata och bete mig framför min så kallade ''crush''

Vill skriva otroligt mycket vilket kan vara både positivt och negativt. Det positiva är ju att jag visar att jag vill något men det negativa är att skrivandet går till en högre nivå. Det finns en gräns på hur mycket man kan skriva till någon utan att en människa tycker att man är jobbig. Men den gränsen stiger lätt för mig. Jag skriver mer än vad som är normalt. Vilket ger ett tydligt tecken på att den människan bara ser mig som en påträngande tjej som man inte vill ha något med.

När jag ska bete mig, blir jag antingen en jobbig omogen skit unge som ingen orkar stå ut med eller en tyst och för lugn tjej som skrattar då och då och inte kan visa sin humor på något sätt. Utan jag tror att han kommer tycka jag är jobbig. Så jag försöker visa att jag är så mogen som möjligt.

Men hallå snälla, vad håller jag ens på med?? Det där är ju inte ens något av vad jag är. Jag är den glada tjejen som ofta skrattar åt inget, försöker sprida glädje, alltid försöker vara hjälpsam, snäll, visa min ''roliga'' humor och ofta har en hel del energi, men jag kan ta det till en viss nivå så folk inte börjar tycka att jag är allt för jobbig.

Senaste tiden har jag dock varit jätte skum mot en kille. Har varit allt för på och desperat. Grejen är att jag mår dåligt och finner ingen glädje i något längre. Vilket gör att jag lätt tyr mig till en kille som jag tror jag kan finna lycka i. Jag tänker att när jag ser en kille som jag tycker är snygg, skön och trevlig tror jag att jag kan hitta kärlek och blir förälskad i honom. Det gör att jag då tror att han kan göra mig starkare eftersom jag har någon som bryr sig om mig (förutom min familj). Men tyvärr blir jag för på då. Om jag tex skriver för mycket och han då blir irriterad känner jag att allt nästan rasar, för jag känner att jag mister någon som jag tror jag kunde hitta min glädje i. Vilket kan leda till att jag blir så ledsen fast det egentligen inte är något att bli ledsen över.

Men när man är deprimerad så blir det lätt att man inte är sig själv, vilket jag inte är. Jag är nu den dystra och tråkiga människan som försöker finna glädje men såklart tar det tid, man kan inte ta en tablett sen må hur bra som helst nästa dag.

Jag har hjälp av familj, skola och andra hjälpande system som jag hoppas på kan göra mig till den jag var innan min depression uppstod.

goodmorningquote.com - ''It sucks when you know that you need to let go but you can't because you're still waiting for the impossible to happen''.

Likes

Comments