Hur är det egentligen att vara arbetslös?

Jag har legat hemma i några veckor nu. Sa upp mig från mitt heltidsjobb för att kunna jaga min dröm och komma den närmre. Tackat nej till mina tre extrajobb som jag fortfarande har kvar. Jag har blivit en så kallad soffpotatis. Jag somnar sent, vaknar tidigt och ligger hemma hela dagarna. Det är först nu jag känner att jag börjar tröttna på det. Så nu ska jag ta tag i mitt liv. Men självklart är det en utmaning i sig. Jag vill ju så mycket. Jag har inte pengarna till det jag vill göra. Mitt problem, (som alltid varit ett problem för mig), vart ska jag börja? Jo, Jag har börjat skriva ner en "tankekarta" med bubblor och steg. Hur jag ska få en bättre livsstil. Hälsosammare och framförallt att kunna locka fram min energi som sögs ur mig. Mina mål är att - börja träna regelbundet, somna i tid och vakna i tid, ta långa promenader oavsett väder, ta tag i skolan (som jag ska gå på) och söka något till extrajobb i butik this time. Viktigaste jag har med mig är att jag tror på mig själv och att jag vet att jag kommer att klara det.

Mitt i allt kaos. Efter heltidsjobbet och den lilla ångesten över livet så förlorar jag mina närmsta vänner. Varför? Jag begick ett misstag, precis som dem gjorde mot mig. Men eftersom dom är en grupp emot mig så blir det enklare att sparka på den som redan ligger ner, eller? Så alla dem bara beslöt sig för att sluta prata med mig. Trots att jag med en utav dem redan löst allting och det var "fred". Drama är inte my cup of tea. Men visst begår man misstag ibland? Misstag man lär sig ifrån. Jag har haft lite problem med att acceptera hur dom behandlat mig. Nu har jag dock lagt det på is. Jag bryr mig inte. Det är ju givetvis tråkigt, men deras livsstil påverkade mig som individ. Inte att dem gjorde mig illa, utan sig själva, på sätt och vis. Vill inte gå in på detalj men ni kanske kan läsa mellan raderna. Jag började må dåligt över att se dem dränka sig själv i mörkret och omedvetet trycka ner varandra. En destruktiv vänskapskrets helt enkelt. Jag har bett om ursäkt och även erkänt mina misstag. Medan dom inte ens vill föra en konversation, träffas eller försöka reda ut det. Då känner jag att fan, jag må gjort fel, men jag är då fan inte sämre än dom! Där satte jag mitt stopp. Sen att man tar bort varandra från sociala medier och beter sig som en 12 åring, det är en annan femma. I mean c'mon. Vi är 20 år. Ska jag också ta bort alla från facebook, instagram, snapchat etc. som gjort mig "illa"? Nja... den nivån har jag vuxit ifrån för länge sedan.

Det viktiga är att man vet vad man är värd. Erkänner sina fel för sig själv och medmänniskor och sen lever man vidare. Huvudsakligen att man lär sig av sina misstag. Mitt kanske var att hålla ihop med dom när jag såg hur det började. I don't know. Men ja, så ser mitt liv ut idag. Men tacka Herren att jag har fantastiska vänner utanför min stad. Dem får mig alltid på bra humör, jag kan komma bort härifrån och viktigast av allt - dom bevisar verkligen för mig vad jag är värd. Det handlar absolut inte om materiella saker utan helt enkelt om vad jag är värd som vän. Hur dom behandlar mig och tvärtom. Det för mig betyder allt! Jag är omgiven av extremt fina människor.

Men tillbaka till mitt mål. Klarar jag det jag lovat mig själv så reser jag iväg en vecka i december. Destinationen får ni reda på när det närmar sig. Hoppas ni haft en fin dag mina fåglar! Ni är fantastiska.

/MiLKY

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Jag mådde väldigt dåligt ett tag. På grund av stress. Vad ska jag bli? Vad vill jag göra av mitt liv? Och frågorna rullade som ett band i huvudet. Repeat. Mina vänner pluggar på högskola, i olika städer, är i förhållanden, har jobb dom trivs med, flyttar ut. Och jag börja givetvis jämföra mig med dem. Kände mig helt efter. Det var fan jobbigt?!! Jag vet ju egentligen vad jag vill bli och jobba med. Men jag är för bekväm. Dags att dra ur tummen ur röven och köra. Tänkte jag. Stressade fram allt och det gick bara snett. Självklart går det snett när man stressar? Eller..? Jag pratade med min syster och berättade för henne om stressen och ångesten över mitt liv. Då läste hon upp en text för mig som ändrade mitt tänk. Och min stress bara rann ifrån, som kokkos i solen smälte den bort. Den här texten vill jag dela med mig till er, för att den kan vara bra att läsa när man känner att man börjar komma till den stresspunkten jag kom till. Där allt bara gick snett för att man inte gav tiden en chans att bevisa att allt blir bra. Så keep this in mind, här är den.

New York is 3 hours ahead of California, but that doesn't make California slow.
Someone graduated at the age of 22, but waited 5 years before securing a good job.
Someone became a CEO at 25, and died at 50.
While another became a CEO at 50, and died at 90.
Someone is still single, while someone else got married.
Obama retired at 55, and Trump started at 70.
Everyone in this world works based on their own time zone.

People around you might seem to be ahead of you, and some seem to be behind you.
But everyone is running their own race, in their own time.
Do not envy them and do not mock them.
They are in their time zone and you are in yours.
Life is about waiting for the right moment to act.
So, relax.
You're not late.
You're not early.
You are very much on time


/MiLKY

Likes

Comments

Har fått en hel del mail om hur jag lyckades ta mig ur allt efter "mardrömmen".

Har ni någonsin känt er ensamma? Trotts att ni befinner i er i ett hem med syskon, föräldrar och ni har vänner. Men ändå känner ni er ensamma. Så kände jag. En lång tid, och kan fortfarande ibland känna så. Efter det som hände mig så var det jag mot världen och ingen annan. Min trygghet har alltid varit min tro. Jag pratade med Gud och bad om hjälp. Jag ville inte må dåligt mer och jag ville inte utsätta min familj för en förlust - genom att ta mitt liv. Det var som att det satt en ängel och en djävel på mina axlar och sa olika saker till mig. Innerst inne visste jag att det var fel. Så fort jag fick känslan av att ta mitt liv så insåg jag okej... this is not me. När det blev som värst det var då jag ringde efter hjälp och fick akuttid på vuxenpsykiatrin. Tack och lov fick jag träffa en psykolog som hjälpte mig ur detta.

Men än idag så är jag rädd. Det som hände mig har ärrat mig på många sätt. Jag är extremt rädd. Och framförallt försiktig med nya människor. Jag litar inte på någon. Och har svårt att vara trevlig mot människor jag känner kan vara farliga för mig. Sen tar jag inte hänsyn till människor som skämtar om våldtäkter eller misshandel osv. För dem vet inte att jag sitter bland dom och bär på det värsta jag varit med om någonsin... och för mig är inte det ett skämt. Sen vill jag inte dela med mig av det öppet så det blir bara att jag helt enkelt drar mig ifrån människor som dom.

Ångrar att jag aldrig anmälde fittungen som gjorde detta. Men jag var så rädd. Ingen visste ju om vad som hänt! Och jag hade aldrig planerat att berätta det för någon. Men när min syster kollade mig i ögonen och skrek av gråt. Jag kunde inte hålla mig. Tillsammans med henne vid min sida så blev jag starkare! Jag pratade om det med henne. Jag berättade allt i detalj, emot min vilja. Vi grät tillsammans. Men tack vare henne, och genom henne som Gud vägledde mig och hjälpte mig att spread my own wings och flyga fritt! Livet tog inte slut där. Det hade bara börjat.

Ingen ska någonsin ta ifrån dig din självkänsla, eller din kärlek till dig själv. Ingen ska ta sig friheten att ge sig på dig på något sätt. Gör inte samma misstag som mig, snälla! Är ni med om något liknande vilket jag hoppas aldrig händer. ANMÄL DIREKT! Okej. Det är så många av er som skrivit att ni har varit med om nästan samma sak. Vissa har bara blivit misshandlade andra av er inte. ANMÄL DIREKT!!!!! Vi kan inte låta sånnahär idioter gå fria på gatan. Och DU ska få göra rätt ifrån dig. Tillsammans blir vi starkast!

Tack för era fina ord, för övrigt. Älskar er!

/MiLKY

Likes

Comments

För cirka 1 år sedan så var jag med om något som man dagligen blir påmind utav. Man måste vara försiktig, klä sig rätt, inte ge fel vibbar och Gud vet vad. Det var för ett år sedan som jag var djupt nere i mörkret och trodde att mitt liv var över. Jag skulle aldrig bli lycklig igen. Vad hände egentligen?

Jag vill inte gå in på detaljer - så ska försöka få er att förstå utan att avslöja något eller någon. Det var 3 stycken i bilen, 4 med mig. Två av dem skulle bara fixa några grejer. Klockan var runt midnatt. Jag och den ena personen satt kvar. Känner inte den här människan, aldrig sett honom i hela mitt liv. Vi satt i bilen med våra gemensamma vänner. När dem två gick ut ur bilen blev jag genast nervös. Det kändes inte rätt. Tar upp telefonen för att snabbt skriva "Skynda er". Hinner inte skicka iväg sms:et innan jag får knogar mot ansiktet och blev ifråntagen min mobil. Försökte ta tillbaka den. Där kom knogarna igen. Mot halsen. Jag blev misshandlad. Helt blåslagen. Blev paralyserad. Man tänker alltid "om det händer mig ska jag göra si och så" men tro mig, man blir paralyserad. Min hjärna och kropp samarbetade inte. När han slutade slå mig, så började han sexuellt. Drog mitt hår och tvinga mig göra det ena efter det andra. Jag vägrade. Då fick jag slag i ansiktet, revben, och ryggen. I min hjärna så tänker jag, det här får inte hända. Jag skrek. Han höll för min mun och började hota mig. Det som inte fick hända, hände. Jag blev våldtagen.

Efter 30 minuter när dom andra två kommer tillbaka så hade han redan hunnit göra sitt. Med mig. Jag grät och skrek och han hotade mig. Jag hinner gå ifrån innan dom är tillbaka. Får samtal efter samtal. Jag gråter och jag vet inte vart jag ska. Ska jag hem? Skäms på dig. Hur har du mage att gå hem när du precis låtit detta hända? Det här är bara ditt fel. - Var det ända jag tänkte.

Vilken skam. Vilken skandal. Hur kunde jag? Det här är ingen annans fel än MITT. Det här är MITT fel! Den här hemligheten delade jag inte med någon. Jag blev hotad till döds, likaså min familj. Det här kunde jag inte prata om. Alla kommer veta, detta var mitt fel.

När jag vaknade dagen därpå så var ingen i familjen hemma. Jag tog på mig luvtröjor och sminkade över allting som inte fick ge ett tecken på vad som hänt. Under den här tiden bodde inte alla i familjen hemma. Den ena hade flyttat ut.

Jag blev deprimerad. Tankarna av att detta hänt mig åt upp mig. Ångest varje dag. Tills en natt då jag tog en hel karta morfin och hoppades på att sluta andas. Det hjälpte inte. Jag rökte på för att straffa mig själv. Jag började skriva brev till var och en i min familj - om varför jag ska hoppa framför tåget. Om varför dom inte ska gråta. Jag gick överstyr! Jag ville bara dö. Hamna i ett tunnel vision, såg bara en utväg. En natt när jag kände att nu kommer jag göra något illa, så ringde jag på hjälp. Dagen därpå blev jag inlagd i vuxenpsykiatrin. Fick träffa en psykolog regelbundet. Ville inte ta några anti-deprissiva eller liknande, jag ville gå en naturlig väg för att bli frisk.

((( fram till nu har det gått ca 1-2 månader efter incidenten och ingen i min omgivning vet om det )))

Träffade psykologen 3 gånger i veckan. Sakta men säkert började jag hitta ett ljus igen. I mörkret så kände jag en liiiiiiiiiiiiiiten vibe av hopp. Julen började närma sig, min syster flyttar hem igen. Det har nu gått 4 månader sen incidenten. Jag har inte skrattat eller lett mot någon (om det inte varit runt familjen). Min syster kommer hem, vi åker bil.

Hon säger till mig "jag vet att det har hänt något med dig, för jag vet att du träffar en psykolog och jag vet att du har varit med om något du inte vill dela med dig utav."

Mitt ända svar "nej",

Hon fortsatte "Jag kommer inte stanna bilen förrän du säger till mig vad som hänt. Jag är din syster och jag förtjänar att veta varför du ser helt livlös ut!"

"Jag kommer inte säga"

Hon började gissa på allt möjligt. Jag nekade allt. Tills hon vände sig mot mig, och började gråta. Så sa hon "Snälla säg inte att du blivit våldtagen"

Där, den sekunden, jag skrek av smärta. Jag grät av smärta. Jag föll ihop. Kunde inte stå upp. Min älskade syster, ska hon få bära på den här smärtan av att veta vad som hänt mig? Nej! Hur kunde jag?

Efter detta så hjälpte hon mig genom allt.

Idag, är jag starkare än någonsin. Lycklig och glad! Den här historien har jag lyckats förtränga. Men något jag ångrar är att jag inte anmälde. Jag vågade inte. Alla kommer kolla snett på mig, alla kommer skylla på mig. Och en sorts rädsla kommer alltid leva kvar i mig. Att alla som får reda på detta kommer att lägga skulden mig. Trotts att jag är medveten om att det inte var mitt fel! Men ingen kommer någonsin förstå smärtan att bära detta.

Ni får ställa frågor om ni vill.

Jag kommer fortsätta mer om detta i ett annat inlägg. Nu ska jag äta godis!

/MiLKY


Likes

Comments

Jag är väldigt framåt. Alltid glad, motiverande och älskar att sprida positiv energi. Men sen har jag, precis som alla andra, mina mindre bra sidor också - och det är att jag oftast inte har tålamod, kort stubin och när jag blir arg så ser jag svart... vilket innebär att jag helt enkelt IBLAND inte har kontroll över vad jag säger, och är jag riktigt förbannad så kan det gå illa till. Men det händer ju oftast inte då dem flesta vet när bägaren börjar rinna över.

Klockan håller på att närma sig 17:57, jag ligger nerbäddad i sängen som vanligt och jag ska förklara för er VARFÖR. För 2 veckor sedan blev jag arbetslös då jag sa upp mig från mitt jobb. Jag mådde inte bra där, trotts att mina kollegor och alla runt om var hur underbara som helst. I somras tog jag studenten. Jag har aldrig tänkt på vad jag vill göra i framtiden, jag gillar inte att tänka 10 år framåt. För mig sträcker sig framtiden max 5 år framåt, inte mer. Tar det därifrån sen. Förstår ni? För man vet aldrig vad som händer på vägen liksom. - Började det här jobbet och började tänka precis varje dag "Vad ska jag göra av mitt liv?". Så jag sa upp mig, för att jag bestämde mig att nu ska jag ta tag i det jag vill göra. Men jag vet fortfarande inte vad. Nu ska jag iallafall börja plugga upp mina betyg på komvux, därefter får vi se vart jag söker in på högskola. Tills dess har jag nog kommit på något riktigt passande.

Apropå skolan. Snälla, ni som går i skolan, grundskolan, högstadiet eller gymnasiet SATSA allt ni har och allt ni kan! Gör ert bästa. Lämna vänner och det roliga åt sidan. Prioritera rätt. Ni vill inte göra samma misstag som mig. Jag lovar er. Jag sket i skolan, hade högst frånvaro av alla i hela skolan som någonsin gått där. Mina betyg är hemska! Nu när jag egentligen hade kunnat gå på högskola så ska jag plugga upp betygen. Så sluta aldrig kämpa! Okej? Inte för min skull, för eran skull.

Ja, så arbetslös är jag just nu. Eller ah, ändå inte då jag har 3 extra jobb. Men tackar nej hela tiden. Haha, värt. Aja, senare ikväll ska jag iväg på middag med syster och vänner.

Glöm inte, skolan är viktig!

Kram

/MiLKY

Likes

Comments

Hej på er mina fåglar... bra start? Haha.

Jag tänkte presentera mig lite kort - utan att avslöja VEM jag är. Milky som sagt, en tjej på 20 år som lever ett helt vanligt liv, i en tråkig stad. Jag precis som många andra utav er där ute har varit med om mycket. Drama, fester, killar, problem, och listan fortsätter. Men den här bloggen startar jag för att förhoppningsvis kunna nå ut till många utav er. Svara på frågor - men framförallt vara helt uppriktig om att livet inte är en dans på rosor. Utanför detta så är jag igenkänd på sociala medier, mitt för - och efternamn är lätta att känna igen på grund av vissa omständigheter. Det här är min ända chans till att kunna vara 100% ärlig. Det här är min dagbok, som är öppen för alla.

Välkomna!

Jag hoppas ni kommer att gilla det.

/MiLKY

1 November 2017

Likes

Comments