Postad i: Graviditet
Innan jag blev mamma hade jag ingen aning om att amning var ett så omdebatterat ämne. I vår omgivning hade vi heller inte många som hade ammat och därför var jag förvånad över mitt eget beslut att amma när jag skulle bli mamma. Det var så självklart för mig att det var något jag ville göra vilket kan tyckas märkligt med tanke på hur lite kunskap jag faktiskt hade om ämnet. Vår barnmorska tipsade om en amningskurs som var väldigt uppskattad av andra föräldrar så jag anmälde oss utan att tveka. Det var vi och fem andra par i den lilla gruppen med en superengagerad hjälpmamma. Under träffarna berördes ämnet i helhet och vi hade små diskussioner om hur man ser på amning och vad det betyder. Det var först då som jag blev bekant med de olika begreppen och att amning sätter igång väldigt många känslor hos både de som väljer att amma men även omgivningen.

Något som verkade vara hett och väldigt diskuterat var offentlig amning. Är det ok eller inte? Och åsikterna i frågan är så starka att det nästan blir skamligt om man tycker det ena eller det andra. Personligen är jag så pryd som det går att bli och att därför sitta offentligt och amma märkte jag tidigt inte var något för mig. Jag kunde inte slappna av alls och därför blev jag också mer låst till hemmet än vad jag kanske borde. Idag finns det amningsrum i varje köpcenter och jag har även märkt att många barnvänliga caféer erbjuder mindre, lugnare hörnor där man kan sitta och amma. Detta är verkligen perfekt för de som av olika anledningar inte vill sitta var som helst men det provocerar även de som är för offentlig amning. Frågor som varför man ska behöva gå undan för att amma sitt barn när det är det mest naturliga man kan göra är ganska förekommande och emellanåt känns det som om vissa av ren protest väljer att sätta sig i en folkmassa och amma och inte direkt för att barnet är i behov av det.

Är det något jag har blivit under min tid som mamma är det ödmjuk. Ödmjuk, förstående och mindre fördomsfull. Alla barn är olika, har olika förutsättningar och behov. Alla föräldrar gör och tänker olika. Och detta är helt ok! Det finns inget rätt och fel. Det är lite det jag saknar i debatten kring amning. Förståelsen och acceptansen till att alla har olika åsikter och det måste få vara ok. I början kunde jag bli både ledsen och arg när jag hörde kommentarer som: amning är äckligt, amning förstör bröstens utseende, du är en levande napp osv. Jag fick dem inte personligen men i fler sammanhang kunde jag höra liknande kommentarer av både kvinnor med och utan barn.

Tyvärr tror jag att många uttalanden handlar om okunskap. Därför är jag så tacksam över att jag gick på amningskursen och fick till mig den grundläggande kunskapen. Jag var väldigt medveten om att det är långt ifrån samma sak att faktiskt amma som att få kunskap om det men utan kunskapen hade jag nog suttit än mer som ett frågetecken än vad jag gjorde. För trots kunskapen kunde jag vid fler tillfällen bli E X T R E M T stressad. Jag var väldigt påläst om begreppet fri amning men blev lika osäker varje gång någon som umgåtts med mig och lilleman en stund frågade med uppspärrade ögon om jag verkligen skulle amma igen!? Och igen, och igen. För ja, det är så den fria amningen fungerar. Man erbjuder bröstet vid minsta skrik och vill bebisen ha så vill den ha - om inte provar man något annat. Amning är så mycket mer än bara mat vilket man också förstår om man någon gång hört talas om anknytningsteorin.

Det är också så sorgligt vem man lär sig av från början och vilken inställning de har till amning. Efter förlossningen valde vi att stanna kvar en extra dag just för att jag skulle få hjälp med amningen. Den första barnmorskan vi hade var S Å bra. Hon var lugn, tydlig och förklarade hur jag ska lägga lilleman till bröstet och vad jag skulle göra därefter. Olyckligtvis gick hon förmodligen av sitt skift och vi träffade inte henne igen. Följande 24 h träffade vi fyra olika barnmorskor som alla hade sina sätt att lära ut på och sa olika saker om hur jag skulle och borde göra vilket jag blev så förvirrad av. Nattbarnmorskan uppmanade till att ge ersättning eftersom vi inte fick till det och lilleman var ledsen. Som förstagångsföderska kan jag nu i efterhand känna att det är så lätt att ta till ersättningen utan att man faktiskt får rätt hjälp vilket jag önskar att jag hade fått i början. Förvirringen och stressen gjorde att vi åkte hem tidigare än vad många andra jag känner har gjort och vi chansade på att det skulle gå bra hemma istället.

De första veckorna flöt det på och jag var så lycklig över att vi fick till det! Lilleman gick upp fint i vikt och jag hittade mitt sätt att lägga honom till bröstet och samtidigt sysselsätta mig själv under den långa amningsstunden. Jag minns specifikt nätterna och hur mysigt jag tyckte det var att ladda upp med något intressant på youtube under de 30-40 min. vi ammade för att sedan slockna tillsammans när vi var färdiga.

För lite sömn, för många onödiga frågor om den fria amningen och för lite koll på vilket bröst jag hade ammat kom det som ett brev på posten. Mjölkstockningen! Hela bröstet svullnade upp och varje gång vi skulle amma grät både jag och lilleman. Han för att han inte fick något tag och jag för att det gjorde så fruktansvärt ont. Mannen fick springa till apoteket och hyra en bröstpump medan jag satt i telefon med 1177 som rådde mig att amma bort stockningen vilket var ett rent H E L V E T E. Ipren varvat med alvedon och att försöka stressa ner var fokus. Samtidigt som oron över att lilleman inte fick något i sig ökade! Måndag morgon gick vi bort till BVC's amningsmottagning och fick tips om hur jag kunde lägga honom till bröstet för att minska risken för ny stockning. Jag gick hem och försökte prova precis det vi lärt oss men det var som om allt var bortglömt.

Telefonen gick varm av sms och samtal till två av mina nära vänner som ammade samtidigt som mig - för att få bilder och hjälp med hur de lägger sina bebisar till bröstet. Och vi provade, kämpade, dag ut och dag in. Jag blev stammis på amningsmottagningen på Kvinnokliniken också och träffade en fantastisk barnmorska vilket jag är så tacksam för. Hade jag bara fått träffa denna kvinna från start, Petra! Världens bästa! Hon stöttade, förklarade, visade, pushade och uppmuntrade mig till att fortsätta. Hon berättade även att Milian är en glupsk liten kille som blir frustrerad när han inte får mjölken direkt och därför släpper taget. Hon tyckte att jag inte skulle vara orolig för att oron går över direkt till mjölkproduktionen. Hon hade aldrig bråttom och satt en bra stund med oss för att vi skulle få till det.

Sista gången vi var där sa hon kort och tydligt att vi är klara, vi kan det här och vi behöver inte träffas mer. Och även om det var skönt att ha fått bekräftelse av henne en gång i veckan, varje onsdagsmorgon i ca. sex veckors tid var det också skönt att kunna avsluta och veta att vi var på rätt väg och kunde fortsätta utan stöd. Jag investerade i ull-inlägg för att förebygga mjölkstockning och var noga med att hålla koll på att erbjuda varannat bröst vid amningstillfällena.

Och så var vi igång och nöjda, både jag och lilleman - efter fyra månaders slit! Sen började frågorna igen. När är det dags för smakportioner? Har han inte börjat äta än? Helammar du fortfarande? Inte nog med att jag kände mig så misslyckad som inte fick till amningen från start, nu var det fel att fortsätta amma för att han inte längre var ett spädbarn. På fiken satt bebisar i lillens ålder och åt sked efter sked medan jag osäkert undrade om vi verkligen gjorde rätt. BVC rådde som tur är mig att fortsätta helamma fram till sex månader och strax efter han blev fem månader provade vi att ge honom en tesked gröt.

Hade det inte varit för reaktionen på vår grabb och den aptiten han visade hade jag nog inte skyndat mig så mycket med att komma igång med gröt och mat. Jag kan med facit i hand säga att jag blev påverkad av allas frågor och tankar kring hur vi valde att göra. Detta i kombination med att jag inte kände mig bekväm med att amma offentligt gjorde att jag omedvetet eller medvetet stressade på med maten. Milian kom ganska snart upp i ett matschema utöver amningen vilket också fick mig att tvivla på om han verkligen blev mätt av att amma.

I ca 2,5 månad ammade vi mellan varje måltid. Nattamningen slutade vi med och jag tyckte det var skönt att inte behöva resa mig upp för att amma längre. Jag fick aldrig till liggamningen vilket i sig blir en process när man mitt i natten ska behöva sätta sig upp, fixa kuddar och hitta rätt position. Vid nio månaders ålder började vi amma enbart inför hans vilor, en gång på förmiddagen och en gång på eftermiddagen. Vid det här laget tyckte jag att det var det bästa! Vi var alltid hemma inför vilorna och båda kunde i lugn och ro slappna av, han åt och kunde somna och jag njöt av att jag nog för första gången kände det som alla känner från start med amningen, att det är S Å mysigt!

Någon gång runt 10 månader missade vi att amma inför vilan på grund av att han antingen var för trött eller nästan precis hade ätit. Vi behöll förmiddagsvilans amning ändå, trodde jag. Jag började märka att han vred och vände på sig förra veckan inför amningstillfället men jag trodde att det berodde på att han var för trött eller mätt efter mellanmålet innan. Jag förträngde det faktum att han var redo att sluta helt. Fram till i fredags när det brast helt! Han tittade på mig och sa något på sitt lilla språk och vände bort huvudet - och då förstod jag. Han är klar och det är det han försöker säga!

Så mycket som jag gråtit i helgen över detta avslut är ofattbart. Jag var överhuvudtaget inte beredd på att jag skulle känna såhär alls. Jag hade en tanke om att när vi väl slutar helt då är vi båda klara och nöjda, men min lilla kille hann bli stor över en dag vilket jag inte var beredd på. Så tre dagar innan sin 11 månaders dag slutade han. Jag fortsatte erbjuda bröstet fram till igår! Idag la jag honom i sängen vid förmiddagsvilan med gråten i halsen och såg när han hur nöjt som helst somnade.

Även om det är tungt känns det bra att veta att han är nöjd, för inget annat spelar någon roll. Och jag tar med mig så mycket av den här upplevelsen. Skulle jag få göra om det igen vet jag att jag kommer göra det mer självsäkert och njuta på ett helt annat sätt! Och får jag inte den möjligheten, då vill jag vara den som ger de råd jag hade önskat att få - när någon frågar.

Ain't no hood - like motherhood <3

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Söndagstankarna är inte ok idag. Ni vet när man vaknar på helt fel sida och hela dagen fortsätter i samma anda? Well, det är min söndag idag. Droppen blev lite när jag läste ett inlägg på en blogg jag följer om en mamma som hade fått frågan "är hon din?" när hon var på lekplatsen med sin dotter.

Enda sedan jag fick barn har jag förutom att uppmärksamma hur mycket mammor jämför sina barn med andra barn även lagt märke till hur oförskämt fördomsfulla mammor är. Jag har inte umgåtts med pappor lika mycket så jag kan inte uttala mig om det är såhär i pappornas värld också men jisses. Vi mammor kan go banans på allt inom barn världen. Det ska tyckas till och det ska has åsikter om minsta lilla.

När jag blev gravid ifrågasattes nästintill allt. Varför valde ni den vagnen? Har du gjort tillräckligt med research på om bilbarnstolen är säker? Ska du verkligen samsova med din nyfödda baby? Osv. osv. Som förstföderska är det väldigt lätt att bli förskräckt när man väl är på väg in i denna bubbla, för nu 10,5 månad senare inser jag att det är en liten bubbla. En bubbla där man blir bedömd redan innan man hunnit påbörja sitt föräldraskap.

Något som också pratas om under och efter graviditeten är - vem kommer han/hon likna? När jag var gravid längtade jag så himla mycket efter att få se vår lilla grabb. Vi kunde inte bärga oss och gjorde ett 3 D ultraljud. Jag gick därifrån fundersam över vem han egentligen liknade! För det första jag la märke till var hans runda näsa som varken jag eller Z har. Och även om man inte helt kan förlita sig på ultraljudet får man i alla fall ett hum om dragen tycker jag.

Till världen kom en mini version av min drömman, min livspartner och min allra bästa vän! Samtidigt som det var kul var det också chockerande att se hur lika mina killar är. Jag kunde då och än idag titta på min fina pojke och se att varenda liten detalj på hans kropp och i hans drag är pappas! Och än idag är det detta jag hör när någon träffar oss - S Å himla lik han är Z!

Hormonerna efter förlossning är inget att skämta om! De var upp och ner och jag kände inte igen mig själv det minsta. Jag märkte även hur ledsen jag kunde bli när det ständigt poängterades om att min son, mitt barn - inte liknar mig det minsta. Jag minns specifikt en kommentar som stack ut lite mer: "till och med hans färger stämmer inte överens med dina, han är mjölkvit och du är olivfärgad". Då har man tagit god tid på sig att studera oss! Så snart hormonerna började stabilisera sig och jag kände igen mig själv mer, lät jag kommentarerna rinna av mig. För ja, han är lik sin pappa och det är helt ok!

Men, när jag läste det här inlägget om mamman som hade fått frågan i lekparken. Då blev det bara för mycket! Den här mamman har ett typiskt skandinaviskt utseende med långt blont hår. Hennes vackra flicka, vars pappa har persiskt ursprung, har nästan kolsvart hår. Och ja, vid första anblick kanske man inte ser likheten mellan mamman och dottern - men tittar man närmre kan man se att hon har mammas drag men inte färger.

Spelar detta någon roll? Vilket svar vill man ha tillbaka på en sådan fråga - är hon din? Eller vilket svar borde jag ge på påståendena om att min son inte liknar mig det minsta? Hade en mamma i lekparken vågat konfrontera en annan mamma på samma sätt vars barn är adopterat? Vilka rättigheter anser sig mammor ha egentligen? För lets be real, vilken pappa hade ställt den här frågan till en annan pappa?

Jag blir så trött - matt - och besviken på oss kvinnor som aldrig verkar lära oss varken av historien eller nutiden! Jag kan inte nog skriva om hur viktigt det är att stötta varandra, inte trycka ner på varandra, lyfta varandra. För världen ser ut som den gör och att vi år 2017 fortfarande diskuterar jämställdhet i fler av samhällets olika situationer är för mig idiotiskt.

Våra barn är framtiden och om inte vi kan visa vägen - på rätt sätt - och sluta vara fördomsfulla, var ska det då sluta? Är det likheten mellan ditt barn och dig som förälder som definierar ditt föräldraskap eller är det bilbarnstolen som fick bäst i test som gör dig till en bättre förälder?

Sluta upp med elakheterna och börja ta hand om varandra istället!

Jag hoppas på en bra kommande vecka och tänker bjuda både främlingar på stan och mina nära och kära på extra värme och kärlek, happy sunday!

Likes

Comments

Postad i: Utveckling

Återigen önskar jag att jag hade gjort liknande inlägg vid varje milstolpe i utvecklingen men jag tänkte ändå försöka sammanställa det jag kommer ihåg från start lite längre fram. Detta är nog den roligaste perioden hittills, även om de andra månaderna hade sin charm! Det händer så himla mycket nu och det går så fort!

Personlighet:

Den här killen brås helt klart på mamma i denna kategori! Han har nära till skratt och är väldigt lättroad. Han njuter av att man busar med honom och gör knasiga ljud. Då kommer hans bubblande skratt fram och hans ögon lyser av lycka! Han är verkligen känslostyrd, precis som mig. Är han glad, syns och hörs det! Är han ledsen eller arg, då lär ingen missa det! Mamma upp i dagen :)

Nya människor är skrämmande till en början, speciellt män. Det tar inte lång tid förrän underläppen börjar darra och han söker tröst hos mamma. Vid nya situationer är han avvaktande och skeptisk, då biter han ihop käken så hans stora kinder hänger och läpparna bildar en putmun! När han fått tid att slappna av börjar utforskandet i tysthet. Därefter övergår det oftast till glädjeskrik över det nya!

Sång har länge varit ett stort intresse! Redan vid sju-månaders ålder kunde han sitta en bra stund och bara lyssna på min vackra stämma :) Vi fick en sånglåda av min svägerska med ca. 30 olika bilder i papp på låtar man kan sjunga till varje bild och än idag är detta favoriten bland alla leksaker. Sångstunderna via kyrkan är veckans höjdpunkter, han sitter verkligen som förtrollad när alla sjunger och klappar tillsammans!

Böcker är det senaste intresset! Igår satt vi på golvet i 1,5 h och läste, pekade och tittade i hans boksamling. Favoriterna som vi kan läsa om och om igen är "Leka tittut", "Babblarna" och en makedonsk pekbok om djur.

Om vi någon gång flyttar till hus och har trädgård är mitt första inköp en gunga. Den här killen Ä L S K A R att gunga! När han ser gungorna på lekplatsen har han svårt att vänta på att jag ska plocka upp honom ur vagnen, när han var iväg med Z fick jag en video där han till och med hade börjat gråta för att pappa tog för lång tid på sig att ta upp honom innan han fick gunga! Nu sist jag var på lekplatsen började han gråta när vi skulle gå, stora runda krokodiltårar! Mitt lilla älskade hjärta <3

Mat:

Han har efter sjukstugan gått tillbaks till den mer kräsna lillkillen. Endast Sempers köttfärsås duger (8 månaders) och till lunch går det också bra med någon av Sempers (6 månaders) kycklingrätter. Jag försökte introducera fullkornsgröt (8 månaders) med katrinplommon och en annan variant med äpple, det ratade han fort. Så vi får köra på med den vanliga havregröten utan smak (6 månaders) ett tag till.

Banan är fortsatt favorit mellanmålet och på andra plats är det körsbärstomater! När han ser pipmuggen blir han alldeles exalterad, jag har fortfarande inte kommit underfund med om det är för att han tycker vatten är gott eller om det är för att han vet att han kan leka med vattnet? Oavsett är det en fröjd att se honom så glad!

Jag har fortfarande lite svårt för när han inte äter upp hela maten, blir så orolig över att han ska gå ner i vikt eller gå hungrig. Han har hittills följt sin kurva utmärkt och jag vet att det är mitt kontrollbehov som spökar, speciellt nu när vi inte ammar mer än max två gånger per dag!

Sömn:

Under sjukperioden har för- och eftermiddagsvilorna minskat. Från att ha sovit i 1-1,5 h har det blivit max 40 min per gång. Näsan har bråkat och han har haft svårt att somna in som vanligt med nappen! Under nätterna vaknar han till och är ledsen men det funkar oftast att stoppa in nappen. Han har blivit än mer rörlig om nätterna och sover oftast på sidan. När han råkat hamna på magen vaknar han till och är ledsen, han förstår inte att han kan vända tillbaka utan blir istället rädd. Inatt samarbetade näsan med honom så det blev en hel natt utan uppvak fram till 06:50 (yes!).

Utveckling:

Att ligga på mage har hittills varit bland det värsta man kan utsätta Milian för, enligt honom! Det har skrikits, gråtits och hulkats över denna aktivitet. Att han ska börja krypa är något som vi slutat se fram emot för det verkar inte alls ligga i lillemans intresse. Däremot kan han numer leka en liten stund på golvet i magläge om man rullar en boll men han tröttnar snabbt.

Han började sitta utan stöd vid 7 månader och slutade vilja leka när han ligger på rygg vid 8 månader. Vid 9 månader började vi träna lite på att "gå" när vi håller i hans händer och även ställa honom upp vid möbler så att han får träna balans. Gåvagnen stod mest som en prydnad fram till nyligen, närmare bestämt i helgen. Då förstod han vad den var till för!

Mammahjärtat här alltså, ögonen fylldes av glädjetårar när jag gick bakom honom och han vinglande tog två små mini steg med den. Han vände sig om för att försäkra sig om att jag var där och när jag lös upp med världens leende och uppmuntrade honom tog han fart igen! Vi har efter detta gått en kilometer hemma i hallen med gåvagn känns det som, han älskar det!

Jag märker att jag inte längre enbart pratar makedonska med honom. Fram till han var ett halvår var makedonska det enda språk jag pratade med honom. Jag tycker att det är viktigt att han lär sig makedonska med tanke på att han får det gratis! Men, jag ville att han skulle förstå vissa uttryck när vi är iväg på våra aktiviteter. Jag vet ju att svenskan kommer ändå och borde kanske fokusera bara på makedonskan så när jag inte glömmer brukar jag säga det jag vill på båda språk. Jag betonar och upprepar ofta små ord så att han kan förstå innebörden på båda språk. Kanske gör jag det bara mer komplicerat för mig själv? För oavsett hur duktig jag än är på makedonska är svenska mitt förstaspråk och det som egentligen kommer mest naturligt.

Han förstår ordet "titta" och börjar även reagera på det makedonska ordet "vidi" som betyder samma sak. Vid 8,5 månad började han titta upp på lampan när jag frågade var den var. Nu pekar han och säger "dä"! Han förstår inte riktigt när jag frågar på makedonska. När jag frågar var pappa är på svenska tittar han bara på mig undrande, när jag istället frågar på makedonska börjar han vända sig om och leta!

Han brukar härma ljudet när jag räknar till tre på makedonska och emellanåt låter det som om han själv räknar! Förutom "ba ba, da da, de de" säger han ibland "de te" vilket på makedonska betyder barn! Kul med ljud som man kan förklara för honom betyder något. Han försöker sig även på kombinationer med fler ljud men det går sådär. Exempelvis frågar jag honom var Babblarna är, då försöker han härma och svara "Babblarna" men det blir "Da Da". Jag ser hur han vrider på munnen och verkligen försöker få fram tre "da" men jag bekräftar honom och svarar med "det rätta" så han tror att han sagt hela!

Han kan även följa med i "imse vimse" och "klappa händerna". Han kan två rörelser till den första låten, ibland kommer de direkt i samband med att man sjunger och ibland kommer de efteråt. Han kan även klappa händerna till låten :) Han har även lärt sig att klappa när jag säger "bravo".

Det allra senaste är "puss". Om jag frågar om jag kan få en puss öppnar han munnen och sträcker sig fram mitt lilla liv! Han har även försökt smacka med läpparna för att få till pussljudet!

Jag ser verkligen fram emot kommande månader och utveckling, det är så kul att få lära känna den här lille killen och försöka göra varje dag till den roligaste för honom! Nu börjar magen kurra, dags för lunch!

Likes

Comments

Postad i: Övrigt

Jo men jag är väl årets bloggare? Inlägg med några månaders mellanrum, stabilt :) Äsch, vi har varit sjuka alla tre och försökt fylla dagarna så gott det går när man inte kan vara med på vanliga aktiviteter eller utomhus under längre stunder. Och hallåja - att vara sjuk samtidigt som man ska ta hand om en sjuk liten kille? Fy f*n.

Något som ofta får mig på bra humör när jag har en dålig dag, är sjuk eller har brist på inspiration - är minnen. Under vår sjukstugeperiod var vår resa ofta återkommande i mitt huvud. Jag blir varm i hjärtat av att tänka tillbaka på det och längtar efter fler resor med min lilla familj!

Som par reste jag och mannen ofta på resor som vi själva kombinerade utifrån våra intressen. Vi har provat charter vid ett tillfälle och klättrade på väggarna efter tredje dagen. Det passade helt enkelt inte oss! Vi gillar att ha möjligheten att kunna utforska på egen hand och på flertalet resor har vi hyrt bil. Att köra bil i Dubai är inget jag skulle rekommendera men som vi skrattade åt att vi laglydigt körde i 110 som på våra hederliga svenska vägar medan övrig befolkning förmodligen rabblade varenda svordom vid omkörningarna. Och minnena från dem milslånga köerna i Los Angeles eller de vackra vyerna i vårt Makedonien i mannens föräldrars gamla Yugo! Hur mycket jag än ville boka en liknande resa till en destination vi aldrig tidigare varit på visste jag att vi skulle behöva kompromissa med vår nya tillvaro.

Jag är lite smått allergisk mot barnvänliga destinationer som resten av Sveriges turister besöker. Inte för att jag provat det tidigare, men bara tanken av att säga att "vi var på Alcudia" i sommar ger mig kalla kårar. Och misstolka inte mig, Alcudia är S Å vackert. Men det är just att behöva dela det vackra samtidigt som en miljon svenskar under samma vecka som får mig att vilja avstå. Så redan där var det ganska självklart att vi inte skulle dit! Vi hade pratat om att det bästa vore att inte åka för långt allra första gången eftersom vi inte visste hur det skulle vara att flyga med barn. Eftersom vi båda rest till Grekland en del föll det alternativet bort. Menorca har jag länge velat besöka och därför blev det också ganska givet. Barnvänligt det också men inte lika turistigt som exempelvis Mallorca.

Nästa steg var att bestämma oss för vilket typ av boende och vi landade i att ett lägenhetshotell blir bra som ett första alternativ just för att det är större än bara ett hotellrum, har ett litet kök där man kan tillaga lillkillens mat och för att det helt enkelt skulle kännas mer som ett hem. Nu i efterhand kan jag tycka att det var lite onödigt samtidigt som det var skönt! Vi hade en föreställning om att vi skulle vara mycket på rummet och tänkte därför att det skulle vara skönt med en större boyta men vi var knappt "hemma". Det enda positiva var väl att vi kunde turas om att ha sovmorgnar och att en av oss var i det andra rummet med lilleman. Rummet är väl heller inte en plats man är på så mycket under en resa så egentligen har jag aldrig tyckt att det spelar någon roll så länge det är fräscht.

Att prova olika restauranger och upptäcka mysiga hak kändes heller inte som ett alternativ just denna resa så vi tog det "säkra" före det osäkra och bokade all-inclusive. Och jag var så nervös! För hur bra kan all-inclusive egentligen vara? Samma sak varje dag men i mängder är väl bilden jag har av all-inclusive. Oj så fel jag hade! Jag hade i förväg läst väldigt goda recensioner av maten på hotellet och blev positivt överraskad. Även om det var "samma-samma" hade de olika rätter varje dag! Hade vi bara fått tid på oss av vår underbara kille hade vi nog suttit och njutit av maten på ett helt annat sätt! Jag tänker inte gå in på mer detaljer än att de hade 5-6 olika tårtor till varje måltid (frukost, lunch och middag)!

Hur bekväm får man egentligen lov att bli när man har barn? Jag trodde ändå att vi skulle utforska mer än vad vi gjorde eftersom vi båda gillar det. Men med barn blir man helt enkelt lat, eller i alla fall denna resa. Det var så bekvämt att ta på sig, gå ner till poolen och springa in i lägenheten om man behövde något. Slippa konka på skötväskan stup i kvarten och "leta" efter skötbordsvänligt ställe. Vi tog promenader i den lilla staden och beundrade de två fina vikarna som finns i Cala n Bosch. Vi besökte stranden en eftermiddag och strosade runt marinan om kvällarna men det var det. Vi var på väg till en grannstad vid två tillfällen men ångrade oss i sista sekund. Egentligen tror jag inte det var lathey, jag tror bara att vi båda njöt av att se vår lille njuta vid poolen så vi ville inte missa hans reaktioner!

Milian älskar verkligen att bada! Han var väldigt försiktig till en början och poolen var inte uppvärmd. Men när han väl förstod att han fick lov att plaska, skrika högt, simma med oss och leka med badbollar njöt han. Mammahjärtat dessa stunder alltså, jag var så lycklig! Att se honom lycklig är verkligen det bästa med livet! Stranden var han mer skeptisk till, han älskade ljudet av vågorna men det var så mycket folk som badade och han kunde inte fokusera helt på att det var samma som i poolen. 

Det bästa med allt är att han är rätt enkel vår kille. Han behöver sina rutiner men miljö enligt honom verkar inte spela någon större roll. Han började som jag nämnt tidigare sova hela nätter under vår resa, sov i resevagnen under för- och eftermiddagsvilan och åt lunch vid poolen och middag i restaurangen. Det är så skönt att han kan somna "var som helst" och inte vara bunden till exempelvis spjälsängen hemma eller sin vanliga vagn. Sen försämrar intryck och miljö hans aptit men det tänker jag inte är så konstigt.

Att flyga var väl ingen direkt hit men vi klarade det! Hade han bara fått sova ut på eftermiddagen hade flygresan dit nog gått bättre. För det har jag kommit på efter många om och men, han sover bäst när han har utrymme. Eller ja, det han betraktar som utrymme för vagnen är ju egentligen inte så stor men tillräckligt stor för att han ska känna att han har plats att komma tillrätta. Vi behövde checka in resevagnen i Köpenhamn och hittade inte en lånevagn på flygplatsen förrän han somnade i selen. Han har nog bara sovit i sele när han var 1-2 månader och då var det heller inte ofta. Ibland somnade han i famnen efter amningspassen i den åldern också men annars har han alltid sovit i sitt babynest. Därför tror jag att det var extra svårt för honom att komma till ro och somna i selen på flygplatsen men det blev en 30 min lång sovstund. 

Väl framme på Menorca höll han sig vaken fram till ordinarie sovtid och fick sin välling. Han somnade på bussen till hotellet och vaknade först när jag började byta om på honom till pyjamas! Detta fick jag sota för, han höll sig istället vaken till 02:00 den natten! Vi tittade på spansk tecknad mitt i natten och utforskade vårt nya "hem" vilket han tyckte var superkul! Jag bestämde mig för att låta honom somna i resekläder på vägen hem till Sverige och inte väcka honom men han vaknade när vi var på väg för att hämta resväskorna och somnade om hemma nöjd och belåten vid 01!

Det är så mycket med resan som blev perfekt trots att vädret inte var med oss, vi hade moln och regn fyra av sju dagar. Men att allt gick så bra, att vi var världens bästa team och att vi har minnen för livet - det är ovärderligt!

Nu är det dags att försöka varva ned efter en rolig dag! Vi hann med både babyrytmik via kyrkan och en träff med en barndomsvän och hennes vackra flicka!

Godnatt <3

Likes

Comments

Postad i: Utveckling

De flesta som känner mig vet att jag är en riktig struktur och rutin människa. Detta var även det många varnade mig för inför att jag skulle få barn: "du kan glömma att du kommer kunna ha samma strukturerade vardag med rutiner när du får barn!". Och konstigt nog ställde jag mig in på detta och började leva efter det de första två månaderna. Jag gav upp en stor del av mig själv och min personlighet just på grund av ett så dumt uttryck som man hört fler gånger innan man fick barn. Det ledde istället till att jag blev stressad och mådde dåligt.

Jag tror på att man kan skapa rutiner och struktur utifrån sin vardag och sitt nya liv, om man vill och är i behov av det. Såklart är alla barn olika och allt vi gör här hemma kan inte tillämpas på någon annan - men jag älskar att höra om hur andra småbarnsföräldrar gör för det ger mig inspiration. Jag beundrar även de föräldrar som inte behöver struktur för att kunna fungera, som kan vara spontana och "ta dagen som den kommer" och ändå få ihop det. Detta märkte jag snabbt inte alls funkar för mig och oss. Min lilla grabb trivs bra av samma rutiner och hade han inte gjort det hade jag såklart fått anpassa mig, i slutändan gör jag det jag tror och hoppas är till hans bästa! Hans rutiner har såklart förändrats med tiden men han har alltid visat att han har ett visst mönster som jag valt att följa.

Sömn:

Vi har samsovit sedan start, Milian sov i babynest mellan oss och jag har varit noga med att han ska sova i nestet vid varje tillfälle. Jag blev lite tokig i början när mor- och farföräldrarna gärna ville ha honom sovandes mot sina bröst. Visst är det supermysigt men jag var så himla rädd för att han skulle rata nestet så jag försökte hålla stenhårt på detta. Milian har sedan spädbarn haft sovmönster för varje tre månaders period har jag kommit fram till. Jag ammar inte offentligt och därför var det skönt att veta att jag kunde gå ut på en promenad med honom vid ungefär samma tidpunkt varje dag utan att oroa mig för att han skulle vakna och gallskrika efter mat.

Dagtid hemma sov han i babynestet men efter att ha varit ute med vagnen ca. tredje veckan efter förlossningen, märkte jag hur gott han sov i vagnen. Något som jag kommer tänka tillbaka på i framtiden som ett starkt minne från första halvan av mammaledigheten är just våra promenader. Vi har gjort regn och snöstormar, plus och minusgrader - ur och skur! Med hörlurar i öronen och full fokus på att han ska ha det bra och få ordentligt med sömn, la jag mina egna behov åt sidan och det är jag så glad över nu i efterhand. Jag minns en vecka speciellt, jag hade sovit dåligt själv fler dagar i sträck men var ändå ute och gick i minusgrader och snöslask. Jag pratade med min allra bästa vän i telefon och hennes ord värmde så just då! Hon är så fin och duktig på att ge komplimanger, de kommer direkt från hjärtat och alltid när man som mest behöver dem! Och hon berömde mig för just det, att jag oavsett väder eller egna behov är ute och går, för hans skull!

När jag helammade vaknade han för det mesta vid två tillfällen på natten för amning, 01:00 och 04:00. Vid utvecklingsfaser eller när han började drömma kunde det vara mellan fem och sex uppvak men det är ett tag sen nu. Vid sju månaders ålder började jag introducera hans spjälsäng dagtid för att jag hade en tanke om att han skulle sova i den längre fram men det gick betydligt fortare att "vänja" sig vid detta än vad jag trodde. Det kändes också skönt att kunna släppa lite på promenaderna och veta att han sov minst lika gott i spjälsängen som i vagnen. Ungefär vid denna tidpunkt började jag också fundera över att han skulle sova i spjälsängen på nätterna efter vår resa. Jag tänkte att våra rutiner och det mesta skulle förändras efter en ny miljö och massor med intryck och då skulle den bästa tiden för att öva på att sova i spjälsängen om nätterna kunna vara då, efter resan.

När vi kom fram till hotellet på vår resa såg vi att dubbelsängen inte hade en dubbelmadrass utan att det var två enkelsängar som var ihopsatta. Jag fick panik för jag vet hur rörlig lilleman är i sängen och att dela 90 cm med honom skulle bli blåmärkeskalas för min del! Vi sov tillsammans första natten men kvällen efter blev det spjälsängen. Jag var så nervös, dels för att han aldrig sovit hemma i spjälsängen över natten men också för att det var första gången på nio månader som jag kände att han inte var nära mig. Och vad tror ni ungen bjuder på? En hel natts sömn, utan uppvak! Jag trodde det var en engångsföreteelse men icke, han sov i spjälsängen hela semestern och vaknade han var det oftast på grund av någon dröm eller att han fastnat med benen mellan spjälsängens... heter det galler? Aja, jag kom fram till att kombinationen av massor med intryck - god aptit - samma rutiner som hemma - och att han äntligen fick massor av sovplats gjorde att han sov gott! Så jag fortsatte ha honom i spjälsängen om nätterna här hemma också och kan själv slappna av nu mer än i början. Att sova hela nätterna har fortsatt sedan vi kom hem. Jag vet inte om våra nätter blivit bättre för att jag inte ammar under natten eller om det är att något annat, men jag njuter så länge det varar!

Mat:

Jag helammade i sex månader innan han fick smakportioner och började äta gröt. Även om det inte kändes helt som mitt beslut att vänta med smakportioner, är jag glad att jag väntade in att Milian skulle bli nyfiken på mat på riktigt. Jag tror nu i efterhand ändå inte att han skulle förstått vad mat var vid fyra månaders ålder!

Vi började enligt rekommendationen från BVC ge tre teskedar gröt i veckan men jag såg ganska tidigt att han ville ha mer. Efter två veckors smakisar fick han en hel portion och jisses, så nöjd! Han fick även smaka lite frukt då och då men gröten var verkligen favoriten. Jag fortsatte amma ganska mycket trots att han började äta mer och när han var runt 7,5 månad började vi med välling. De första två kvällarna grät han så mycket och jag trodde det var kört. Vi bytte flaska från den vi hade till Twistshake och när jag väl fick rätt temperatur (enligt Milian och inte förpackningen) på vällingen slank den ned! Ungefär vid 8 månaders ålder började han acceptera burkmaten, bara Sempers spaghetti. En sked blev till två, till en halv burk och slutligen en hel. Det gick ganska fort efter att han accepterade att det inte är samma konsistens eller smak som gröten. Vid BVC's 8-månaders kontroll fick jag info om att han skulle äta två till tre mål gröt/välling per dag och två mål mat samt något mellanmål. Till en början blev jag stressad över det men sen påminde jag mig själv om att det faktiskt bara är en rekommendation.

Favoritmaten är spaghetti eller lasagne. Annan "röd" mat funkar också så som biff stroganoff med ris, pastastjärnor med köttfärs och grönsakslasagne. Han gillade även min hemmagjorda spaghetti och köttfärsås :) Nu när två burkar bör ätas om dagen försöker jag ta "den nya sorten" vid lunch och hans favorit till middag. Kyckling med couscous verkar också fungera liksom grönsakslasagne - en rätt jag hade hoppats han skulle gilla mer var en tex mex gryta som påminner om chili con carne men den tog han lång tid på sig att äta upp!

Favoritfrukten är nog banan och vattenmelon men alla klämmisar som innehåller frukt eller olika burkar med frukt funkar också. En ny hit verkar vara tomat :)

När vi hade den dåliga sov-perioden för ett tag sedan provade jag att erbjuda napp istället för att amma på natten och då somnade han om. Sen var det som om han accepterade att han inte skulle äta om nätterna så då fortsatte vi med napp men detta har jag bara gjort eftersom jag upplevt att han ätit bra på dagen. Och skulle han inte somnat om hade jag ju såklart fortsatt men att äta på natten slutade han med vid 8 månader. Amning kommer för övrigt att få ett helt eget inlägg när jag får lite tid över!

Jag skulle inte vilja säga att vi inte ammar men vet egentligen inte om det räknas som att delamma eller om vi bara mysammar just nu. Även om jag tycker det är skönt att inte vara bunden till amningen är jag inte redo att sluta helt och jag njuter på ett helt annat sätt av amningen nu än i början. Jag hoppas att lilleman också tycker att det är mysigt och inte vill sluta bara för att han äter mer - men återigen. Jag följer hans signaler så får vi se!

Jag ångrar att jag inte skrev ner lite punktformsaktigt hur det såg ut då men gör det i alla fall nu, så kul att titta tillbaka på tycker jag! Så hur ser en dag ut för oss nu?

06:30-07:00 Vaknar

08:00 Välling (220-330 ml)

09:30 Ammar

09:30-10:00 Förmiddagsvila 1-1,5 h

11:30 Lunch (Burkmat 190 gr)

13:30 Gröt (1,5 portion)

14:30 Ammar

14:30-15:00 Eftermiddagsvila 1-1,5 h

16:00 Ammar

17:00 Burkmat (Burkmat ca. 150 gr)

18:15 Klämmis

19:00-19:30 Välling (220-330 ml)

20:00 Somnar för natten

Nej, nu har jag skrivit ett alldeles för långt inlägg och har nog bakat ihop fler olika ämnen men jag fick feeling medan jag skrev :) Nu väntar i alla fall sängen!

Godnatt <3

Likes

Comments

Postad i: Övrigt

Denna vecka har gått på tok för fort men den har varit så himla rolig! Vi kom hem från vår resa söndag natt och redan på måndagen var det dags för höstens första aktivitet, babyrytmik. Tyvärr inträffar den vid Milians andra vila för dagen och jag var lite osäker på hur jag skulle tima in allt men man måste prova sig fram. Jag gick ut en timme innan det var dags och tänkte att han kanske somnar i vagnen en stund men det hade han inga planer på. Vi gungade en stund i parken innan det var dags men redan efter detta märkte jag hur trött han var.

I lokalen var det mörkt med någon enstaka mysig lampa så jag vet inte om lilleman förknippade detta med sömn och när han då insåg att vi inte skulle sova blev han lite gnällig. Vi var totalt 12 i gruppen och som tur är var det inte bara Milian som inte var på humör :) Så fort hon som leder gruppen tog fram gitarren spärrade han upp sina vackra ögon och satt som förtrollad en bra stund medan vi sjöng. Därefter började det krypa i kroppen men han höll ut tills klassen var slut. Jag tyckte det var tråkigt att vi inte kunde stanna kvar efteråt för jag ville inte trötta ut honom mer än han redan var så jag bestämde mig för att gå så han kunde somna i vagnen. Det beslutet resulterade istället i världens skrikkalas och en svettig mamma. Vägen hem från Paulikyrkan kändes som om vi gick från Göteborg till Malmö. Han vägrade sitta i vagnen, skrek, grät och kunde inte alls komma till ro förrän jag kom ut till gatan vid bilarna, då blev han lite lugnare. Väl hemma fortsatte det och blev om möjligt Ä N N U värre. Jag har nog aldrig sett honom i det tillståndet och fick smått panik men nu i efterhand tror jag att det var en kombination av att han var hungrig och övertrött. Han somnade i alla fall en stund på eftermiddagen och var lite gladare efteråt. Vid nästa tillfälle kommer jag nog väcka honom på förmiddagsvilan som brukar vara i 1,5-2 h. Då hinner han bli trött igen till innan klassen så han kan sova i vagnen. Vi får se om det gör skillnad!

Igår var vi på babysång och det är egentligen på samma tid som förmiddagsvilan. Som tur är sov han till 7:30 (oh yes, sovmorgon deluxe) så han var relativt pigg när det började. Och wow så rätt jag hade, han älskar det! Denna grupp är betydligt större, totalt kommer vi vara 25 stycken men några var sjuka. Lokalen är ljus, stor med högt i tak och vy mot vackra Johanneskyrkan. Ledaren är superenergisk och när vi satt och klappade och sjöng ekade det så vackert i lokalen. Milian satt återigen och tittade runt, lyssnade och försökte sig på imse-vimse-spindel med sina små fingrar när det var dags! Vi fick även reda på att det kommer vara en stor julavslutning med alla grupper i kyrkan den 7:e december och jag längtar! Jag är så glad att vi kom med i båda grupper, det är helt perfekta aktiviteter för min lilla grabb!

Jag är också så himla glad över att vi "väntat" med att hitta på saker till nu, jag ser och upplever att han är så redo för annan typ av stimulans och uppskattar det på ett annat sätt. Såklart har vi träffat hans små kompisar och deras mammor under första halvan av ledigheten men nu är han med på ett annat sätt vilket är så kul att se!

I onsdags var vi iväg på Aquasund och även detta blev en hit! Till vårterminen kommer jag anmäla honom till babysim, ångrar lite att jag inte gjorde det nu för han älskar att bada så himla mycket men vi har nog fullt upp redan som det är :) Bassängen är uppvärmd och ganska liten men lagom för att plaska i. Det finns lite leksaker som man kan ha i vattnet också vilket han gillade. Hit går vi fler gånger i höst/vinter!

Nu är det fredag och helgen närmar sig. Veckan har varit grå, mulen och regnig och man märker verkligen att det är höst. Så mysigt! Jag har påbörjat ett drömprojekt här hemma som jag snabbt insåg kommer kosta lite för mycket men åh så fint det hade blivit. Jag ska i alla fall börja lite smått och först ut är ett DIY-projekt med att måla om vår skänk i matsalen till grå - wish me luck! Jag har noll tålamod, är inte speciellt händig och vill mest bara se slutresultatet så vi får se hur det går! Nu behöver tvätten sorteras innan lilleman vaknar, trevlig helg!

Likes

Comments

Postad i: Övrigt

Hösten är min absoluta favoritårstid! Denna höst blir verkligen speciell då det är första hösten med min lilla krabat. Han är fortfarande för liten för att uppskatta att hoppa i vattenpölar eller få känna på de krispiga löven i alla vackra färger - men det betyder inte att vi inte kan göra annat som är anpassat till hans ålder.

Igår undersökte jag vad som finns att göra i Malmö för småttingar i Milians ålder. Hittills har vi umgåtts med mina vänner och deras barn under min mammaledighet men nu känner jag mig redo att börja göra annat också. Jag ser fram emot att tillsammans med Milian upptäcka vad som intresserar honom, för jag tror att även små bebisar uppskattar och har intresse för olika saker.

Jag har fokuserat på aktiviteter i närheten av där vi bor eftersom det känns enklast och jag är minst sagt förvånad över hur mycket som finns! Ska vi kika lite på vårt höstschema?

Biblioteken:

För någon vecka sedan var jag på Stadsbiblioteket i Malmö tillsammans med min bästa vän och hennes dotter som är två veckor äldre än Milian. Jag blev helt tagen och faktiskt rörd av hur fin deras barnavdelning Kanini är. De har anpassat de olika rummen utifrån barns olika ålder och det fanns något för alla. Mys- och läshörnor, en mindre klätterställning, pyssel- och skapandeverkstad, mikrovågsugn och matplats, böcker för de allra minsta och barnböcker på olika språk! Hit kommer vi fler gånger!

De mindre biblioteken i Malmö har också aktiviteter men oftast krävs en föranmälan eftersom de förmodligen inte kan ta emot hur många som helst. Jag hoppas att vi kommer med på två aktiviteter som jag tycker verkar spännande, babyrytmik och en teaterföreställning. Förutom detta anordnar de sagostunder och bokprat för de allra minsta.

Svenska kyrkan:

Jag hade ingen aning om att Svenska kyrkan anordnar aktiviteter för barn och familjer. Vissa aktiviteter behöver man anmäla sig till eftersom grupperna snabbt blir fulla och är populära. Jag är så glad att vi fick plats till två av deras aktiviteter. Vi ska dels vara med på babysång vid kyrkan som ligger närmast oss, S:t Johannes kyrka. Under våra hemmastunder sitter Milian helt still under tiden som jag sjunger för honom, i olika tonfall lyser hans stora fina bruna ögon och jag märker hur mycket han uppskattar sångstunderna. Därför längtar jag efter att få se hur han reagerar i en lite större grupp med någon annan än mamma som sjunger! Sen ska vi också vara med på babyrytmiken på S:t Paulis kyrka vilket också verkar himla spännande. Dessa två aktiviteter krävde en föranmälan men är helt gratis!

S:t Paulis kyrka har även babycafé varje tisdag och onsdag eftermiddag (13:00-15:00) som man inte behöver anmäla sig till med sångstund. Även S:t Petri kyrka har mötesplats för barn och vuxna varje tisdag förmiddag (10:00-12:00) och torsdag eftermiddag (13:30-15:30).

Aquasund:

Vid hemmabadet inför läggdags har vi märkt hur mycket Milian njuter, han älskar att bada! Jag ser så mycket fram emot vår resa till Spanien som ligger runt hörnet - hur kommer han reagera på havet? I poolen? Oh, mammahjärtat spricker av längtan! På Aquasund kan man dels anmäla sig till babysim men också bara gå och bada på deras drop in tider. Jag tror inte de tar emot hur många som helst på drop-in tiderna men de har i alla fall öppet på onsdagar (14:00-16:00) och fredagar (16:00-18:00). Och vi har hela hösten på oss att försöka komma dit och få en drop-in tid :)

Nannydirekt:

Detta är en verksamhet som erbjuder nannys till dels strötillfällen eller under längre perioder. Förutom detta anordnar de babycafé med olika teman och aktiviteter. Förra hösten såg jag att de bland annat hade HLR för småbarn, hand- och fotavtryck och babymassage som teman. Höstens schema är inte släppt än men det är gratis och kräver ingen föranmälan som jag förstått det.

BVC:

På vår BVC finns inga föräldragrupper, de erbjuder istället tematillfällen där man kan träffa andra föräldrar men framförallt lyssna på olika ämnen som kan vara aktuella. Jag ville så gärna gå på deras tematillfälle som handlade om amning förra terminen, de erbjöds en gång när Milian var en månad och en gång när han var fyra om jag inte minns helt fel. Den första månaden var jag inte redo, hormonerna var upp och ner och jag hade ingen koll på vad jag gjorde så jag väntade till tillfället som skulle erbjudas längre fram. Då hade vi en pågående utvecklingsfas som hette duga och jag orkade inte ta mig dit. Men nu, nu ska vi inte missa denna träff. Även om jag inte helammar längre vill jag gå dit och lyssna eftersom amningen har varit en så stor del under min mammaledighet.

Två andra ämnen som lockade var "språkutveckling" och "1-åringen". Alla träffar är kl. 10:30 vilket egentligen krockar med lillemans förmiddagsvila men vi får försöka lösa det ändå.

Öppna förskolan:

Både "Barnens hus" och "Familjens hus" som ligger i närheten av oss har babyöppet för bebisar upp till 10 månader. Innan vi börjar delta på tiderna med de äldre barnen vill jag se hur Milian reagerar dels på miljön men också barnen och därför tror jag att det är bra att börja med att närvara på de träffarna där barnen är upp till 10 månader. Vi kommer dock inte kunna vara med på många tillfällen eftersom han blir 10 månader i september men vi provar ändå.

Dop och 1-årskalas:

I höst blir Milian 1 år och vi bestämde oss för att både döpa honom och fira hans födelsedag vid samma tillfälle. Dopet kommer att hållas i makedonsk-ortodoxa kyrkan och födelsedagsfesten på Holmanäs gård utanför Höllviken. När vi började prata om det här hemma för ett tag sedan kändes det som en evighet till dess, nu börjar jag bli stressad. Vi ska hinna skicka ut inbjudningskort, inhandla dekoration, planera bordsplacering, hitta outfits - ja. Det krävs en del planering men det ska bli så himla kul!

Vi kommer ha ungefär 90 gäster, vuxna och barn. Fokus har varit att dopet och kalaset ska vara familjärt, personligt och trevligt. Jag hoppas att dagen blir minnesvärd!

Vardagen:

Innan jag blev mammaledig kunde jag bli lite orolig över hur vi skulle fylla dagarna. Jag insåg ganska snart att det inte var ett problem. Jag och Milian har alltid något att göra när vi är ensamma och förutom det har Milian haft många kompisar som föddes innan honom men samma år som vi umgåtts med. Vissa kompisar kommer vi inte träffa lika ofta nu när mammorna börjar jobba igen men några har vi kvar och dessa vill jag försöka umgås med mer. Önskemålet är att ha minst en playdate i veckan :)

Förutom att Milian ska få prova på olika aktiviteter behöver mamma tanka energi på lite olika sätt för att orka med. Jag skulle vilja bli bättre på att läsa mer men för att få till det behöver jag "planera in det". Ja, det låter helt absurt men annars blir det lätt en sak som bortprioriteras för att man "bara ska kolla en grej på telefonen". I höst ska jag läsa ut en bok i månaden, det får bli mitt mål! Först ut är Elaine Eksvärds "Härskarteknik - den fula vägen till makt".

Träningen har jag kommit igång med, problemet är att acceptera och nöja mig med att två gånger i veckan räcker gott och väl. Dels har jag andra saker jag vill hinna med som jag tycker är roligt men sen tränar jag bäst på morgonen/förmiddagen och därför blir det enklast på helgerna när mannen är hemma. Men, för att få ut så mycket som möjligt och känna att kroppen mår bra har jag som mål att få till tre pass i veckan. Detta är mer än två och långsiktigt mest hållbart för min del. Jag hoppas därför kunna träna två bodypump pass i veckan kombinerat med ett eget konditionspass. Även om jag har bäst disciplin när jag tränar styrka själv märker jag att kroppen inte tar ut sig på samma sätt som tidigare efter förlossningen. Jag behöver den extra pushen och tror att jag kan få den genom pass - även om jag har svårt för den sektliknande känslan som kommer med gruppträningar :)

Slutligen skulle jag vilja bli mer av en bull-mamma. Köket för mig skapar ångest, ren ångest. Jag är dålig på smaker, kan inte kombinera en rätt med det som redan finns i kylen utan behöver följa recept till punkt och pricka, och misslyckas ständigt med antingen det ena eller det andra. Detta blir därför höstens nya projekt, att dels lära mig laga mer mat men också fokus på nyttig mat. Jag vill även kunna lära mig balansen med att "stå i köket" samtidigt som man har en liten vilket jag tycker verkar vara en konst i sig :)

Vi kickstartar i alla fall hösten med att mannen är hemma i fyra veckor och att vi åker till Spanien, första riktiga sommarvärmen för min del i år!

Likes

Comments

Postad i: Graviditet

Så länge jag kan minnas har jag tyckt om och varit omgiven av barn. Under en period i livet kändes det inte som en självklarhet att jag själv skulle vilja ha barn. Tanken var skrämmande och uppgiften kändes för stor, att lilla jag skulle bli mamma åt någon var emellanåt så svårt att ta in. Många av mina närmsta vänner hade barn och många gånger kändes det som att jag var nöjd så länge jag fick träffa deras småttingar och gosa. Efter ett tag började mitt tankesätt förändras och jag började känna mig mogen. Rädslan försvann inte helt men längtan övervann och graviditeten var därför planerad och efterlängtad!

Vad jag vet, eller rättare sagt så har jag inte googlat tillräckligt :) - finns det ingen forskning som tyder på att en kvinna kan känna av exakt när hon blir befruktad. Däremot har jag hört fler historier om kvinnor som ändå vetat redan innan de plussade att de var gravida. Precis innan jag skulle till jobbet en morgon tog jag en outfit-bild (ja, jag tillhör den generationen). När jag senare under dagen kollade igenom bilderna på telefonen var det något jag reagerade på, vad exakt i bilden kan jag inte sätta fingret på men där och då visste jag att jag var gravid - klyschigt, I know! Jag väntade ändå med att köpa ett graviditetstest fram till senare i veckan och på fredagen kl. 06:00 kunde jag inte hålla mig mer och såg direkt på testet att det var positivt! Glädjetårarna kom och jag väckte Z med den glada nyheten!

Jag kommer ihåg hur jag gick till jobbet, fylld av lycka - glädje - längtan. Just då jobbade jag som socialsekreterare och hade tre kollegor som jag kommit väldigt nära, att inte kunna dela med mig direkt kändes både märkligt men givet. Jag visste att jag ville vänta med att berätta om nyheten fram tills att allt var bra. Och det här med att allt ska gå bra kräver nästan ett eget litet inlägg lite längre fram. Hela den helgen fick jag verkligen sväva på moln men efter det känns det som att all luft och energi gick ur kroppen. De kommande tre månaderna var jag så F R U K T A N S V Ä R T trött, en trötthet jag aldrig tidigare känt eller kan förklara. Om helgerna trodde jag att jag hade sovit ut eftersom jag ofta la mig 20:00 och vaknade efter 12 h sömn. När Z gick i väg till gymmet runt 10:00 la jag mig en stund i sovrummet för att vila och väcktes när det var dags för lunch. Ibland höll jag mig vaken men somnade igen runt 14:00. Jag längtade extremt efter helgerna för då visste jag att jag kunde sova ut, att jobba kändes nästan omöjligt.

Efter dessa tre månader vände det helt, vad det var har jag ingen aning om men skönt var det! Jag började känna mig som mig själv igen, jag hade mycket energi och var oftast väldigt glad. Jag kunde emellanåt bli orolig över hur graviditetshormonerna kommer yttra sig, man har ju hört en och annan historia om partners som fått ta ganska många käftsmällar under graviditeten. Men jag tror att jag kan räkna på en hand hur många breakdowns jag fick under min graviditet. Jag kände mig mestadels harmonisk, lugn och lycklig. Nu i efterhand kan jag ångra att jag inte förde anteckningar just då, det hade varit så kul att läsa i efterhand. Nu kan jag bara återberätta de starkaste minnena vilket såklart också är minnesvärt.

I vecka 18 satt jag i soffan och tittade på nyhetsmorgon när jag för första gången trodde mig känna någon form av rörelse, fjäderliknande. Jag vet att jag kände den efter en kopp kaffe och blev lite nervös över att vår lilla baby inte tålde kaffet. Google var i övrigt min bästa och värsta vän under graviditeten så genast googlade jag på kaffe och graviditet men förstod att en kopp knappt har någon inverkan på den lille. I vecka 19 kände jag fler rörelser och då kändes det nästan som en liten fisk simmade runt i min kropp, så häftig men också skrämmande känsla - det var nog första gången jag på riktigt insåg att jag bär på en människa! Jag försökte febrilt få Z att också känna men han kunde inte känna rörelser förrän längre fram, närmare bestämt i vecka 21. Oftast var lilleman aktiv på kvällarna när jag varvade ner och nattetid runt 02-03. Jag fick höra att om man har en aktiv bebis om nätterna kommer denna lilla bebis också hålla mig vaken på samma tider utanför magen. Man hör alla möjliga saker i väntans tider på gott och ont! Jag märkte också av sparkar efter min dåvarande craving - körsbär. Antingen var det för att han gillade det eller inte men det blev en rejäl fest i magen! Det är en speciell känsla att titta på min lilla varelse och veta att det var just han som härjade rundor i min mage!

Överlag skulle jag beskriva min graviditet som perfekt. Det värsta jag fick vara med om höll i sig under en dag och efter lite konsultation med barnmorskan kom vi fram till att det förmodligen var foglossning. Detta var ganska sent in i graviditeten, rättare sagt min allra sista arbetsdag. Kanske var det att kroppen slappnade av eftersom jag visste att jag skulle vara ledig eller min egna teori, att jag inte hade tränat under veckan. Vetekudden gjorde en dundrande insats och dagen efter kände jag inte av någonting och gick lycklig till gymet för ett pass. Det enda jag kunde tänka på var fy h*lvete vad tråkigt att känna denna smärta och känna sig så begränsad som jag gjorde under en dag, fast under en längre period. Jag har hört fler som haft foglossning till och från under hela sin graviditet eller ännu värre, de som spyr igenom sin graviditet. Det är just detta jag tycker är mest intressant - hur olika upplevelser, känslor och symptom av sina graviditeter alla kvinnor har. Tänk att ingen graviditet är lik någon annans!

För att inte skriva världens längsta inlägg trots att jag kommer på fler och fler tillfällen och minnen från graviditeten tänkte jag rada upp mina olika symptom som jag skulle vilja minnas och kunna - om det blir så - jämföra med i framtiden.

Kroppsliga och fysiska symptom:

  • Extrem trötthet de första tre månaderna
  • De flesta gravidkilona fick jag i början
  • Pigmentfläckar i ansiktet
  • Nya leverfläckar på kroppen och i ansiktet
  • Hår på magen (som nu försvunnit?)
  • Kramp i vaderna under en natt
  • Foglossning under en dag

Känslor och mående:

  • Lugn
  • Harmonisk
  • Glad
  • Lycklig
  • Förväntansfull
  • Kär och stolt över Z

Likes

Comments

Postad i: Övrigt

​Efter många om och men bestämde jag mig för att börja blogga igen, till en början för min egen skull och därefter får vi se. Att kunna ha bilder att blicka tillbaka på från minnen man skapat genom åren är underbart, likadant vill jag ha lite text om vår första tid som föräldrar i en form av elektronisk anteckningsbok som man inte behöver vara orolig för att slarva bort!

Bloggens fokus kommer att vara på livet som mamma och tankar kring detta - det känns mest självklart just nu. Känner jag mig själv rätt kommer ett och annat inlägg såklart handla om mina övriga intressen som i första hand är mode. Resor har varit en stor del både i barndomen men även i vuxen ålder och är också ett av mina stora intressen! En nyare hobby eller intresse är hemmet. Efter att ha köpt vår drömlägenhet - "Tryggheten" - för ca. 2,5 år sedan blev jag alltmer intresserad av allt som har med sekelskiftet att göra och därför tror jag också att ett och annat inlägg kommer handla om det.

Så hur avslutar man sitt första inlägg? Happy reading? 

Likes

Comments