View tracker

Godkväll allihopa.

Skriver inte så jättemycket nu då jag som sagt ligger inlagd på sjukan och inte haft ork att skriva varje dag.

Känner dock nu att jag är på bättringsvägen, mycket piggare nu än jag var innan.
Inte lika mycket huvudvärk idag som innan vilket är ett mycket bra tecken.
Äntligen påväg att bli friskare!

Hade dock ett litet bakslag igår.
Vaknade upp vid 8 när dom väckte en, hade sån där molande huvudvärk som inte ville gå över och kunde inte äta nånting.
Tog två skedar av yoghurten jag hade och blev illamående, var helt sänkt.
Jag som är så fruktansvärt rädd för nålar la knappt märke till att dom tog blodprov på en, då är man fan off.

Låg och sov av och på fram till halv 11, orkade inte röra mig eller gå upp.
Ville bara ligga och blunda.
Senare började jag även spy pga huvudvärken och svagheten jag hade i kroppen. Hemskt.

Hade en risifrutti bredvid mig så jag tryckte i mig den.
Chansade lite där, antingen får jag behålla den eller så kommer den upp, återstår att se.

Men fick behålla den, vilade lite på det, och sen var jag genast piggare.
Dock var man fortfarande trött i kroppen  osv så jag somnade redan vid kl 22 på kvällen och sov som en stock.
Fick även göra en röntgen samma dag då dom ville försäkra sig om allt ingenting hade förändrats i hjärnan.

Idag har jag varit pigg i princip hela dagen, superskönt!
Inget illamående, har kunnat äta normalt och inte behövt vila lika mycket som innan.

Antibiotikan börjar nog göra susen.
Får det 3 gånger om dagen intervenöst, och varje dos tar 1 h 40 min.
Så runt 4 timmar av mina dagar går åt att bara sitta och glo på tv med en slang kopplad till armen, inte så kul.

Har en fjärde infart nu då dom 2 första läckte och den 3e blev öm pga den starka antibiotikan jag får. Kärlen blir lätt ömma och irriterade.
Hoppas bara att det är över snart så jag kan gå över till tabletter, så tråkigt att bara sitta i en säng och vänta varje gång.

Hoppas man blir av med denna skit snart..

Har även fått se nya röntgenbilder på hur hjärnan ser ut nu.
Dom tog ju som sagt inte bort hela tumören så just nu har jag bara en liten ärta kvar i huvudet.

Dom tog ju som sagt bort det dom tyckte behövdes tas bort.
De var rädda att om dom skulle ta bort hela så skulle det kanske göra mer skada istället. Men det som är kvar gör ingenting, det bara sitter där.

Här ser ni Före och Efter bild.

Älskar att min nya röntgen bild ser ut som en missbildad groda pga ögonen haha.

Den nyare bilden är inte lika bra då dom inte zoomat in lika mycket osv.

Denna röntgen gjorde dom i samband med "bakslaget" jag fick igår eftersom jag mådde så dåligt osv så dom kollade om jag hade fått en blödning eller liknande.

Har precis käkat lite mackor och druckit te så jag kan sova gott.
Känner att jag börjar bli lite trött nu ska försöka sova nu.
Klockan 12 är nästa antibiotika kur men kan iallafall sova igenom den!

Återstår att se om jag skriver imorgon eller inte, beror helt på hur jag mår!

Ha det gott så länge!

Love ❤
Paulina

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Min fina mamma ❤
Vad skulle jag göra utan dig?

Det går inte att beskriva tacksamheten för allt du gjort för en.
Speciellt nu innan och när vi väl åkte in till sjukhuset med ambulansen.

Du åkte hem tidigare från jobbet för att jag mådde riktigt dåligt och inte ville vara ensam, hämtade en kall handduk och la på min panna.
Såg till att jag hade vatten bredvid mig hela tiden. Hjälpte mig att komma upp på benen om det behövdes, höll mitt hår när jag spydde. Ja, allt.

Satt och strök en på benet när dom skulle sätta in "infarten" i armen då du vet hur rädd jag är för nålar.

Hur du satt med mig på akuten hela kvällen/natten då jag bara låg och vrålade, svor och vred mig av smärtan.
Höll mig i handen konstant utan att släppa taget vad som än hände eller oavsett vad läkarna gjorde.

Hur du följde med ända bort till röntgen även fast snubben valde att köra med tryck så du fick halvt springa efter (truckjävel), och hur du stod och väntade utanför då du inte fick följa med in.

Hjälpte mig återigen att dricka vatten, strök mig över huvudet när jag hade som ondast.

Hur du fick sova på en obekväm soffa för att du inte ville lämna mig och jag inte ville att du skulle lämna mig.
Hade egentligen velat att dom skulle tagit in en säng eller att du skulle sovit bredvid en, men det gick inte..

Hur trött du var efter den hårda natten då du knappt fick sova nånting.
Hur du dagen efter peppade en för att man fick i sig frukost, att jag åt.

Hur du återigen fick stå ut med mer vrålade pga smärtan, när jag bara skrek och skrek och grät så att även du började gråta. Det gjorde så ont att se.
Det är det sista jag ville att du skulle behöva göra.

Kan verkligen inte förstå hur hjälplös du måste ha känt dig i den situationen, även fast jag vet att du gjorde allt du kunde!

Hur du fick sitta på en obekväm jäkla trästol hela dagen.
Hur du stannade hela den dagen med en, fortfarande höll en i handen konstant.
Även när jag inte hade ont, skulle kunna hålla den varje dag hela dagarna!

Jag ärfruktansvärt stolt över att du är min mamma, min förebild och superhjälte!!

Jag skulle aldrig klara av alla dessa dagar i livet utan dig, du är min styrka!!!

Hur du även tog ledigt från jobbet idag för att komma in tidigt och vara med en hela dagen. Bara satt och umgicks, tog det lugnt, du spelade ditt Candy Crush och Wordfeud medans jag vilade haha.

Gör vad som helst för dig, alltid!
Den dagen om nånting skulle hända (inte för att det kommer göra det då du är en superhjälte), så ska jag finnas där precis som du gjort för mig ❤

Min förebild, min superhjälte, MIN MAMMA! ❤

Jag älskar dig så obeskrivligt mycket, det räcker inte ens med att säga till månen och tillbaka. Mer än hela universum.

glad över att just du är min mamma, och jag är så jävla stolt över det också! ❤

/Din dotter,
Paulina ❤

Likes

Comments

View tracker

Hallå folket.

Nu ligger man som sagt inlagd på sjukhuset igen då, prick en vecka efter man fick komma hem.

Det hela började med att jag vaknade måndag morgon med extrem huvudvärk.
Hade även haft det dagen innan men trodde det var något jag kunde sova bort.

Vaknade, gick upp och huvudet kändes som om det skulle sprängas.
Antog att det bara var en sån dag då smärtan var lite värre efter operationen då min känsel i bakhuvudet börjar komma tillbaks.

Tog smärtstillande som vanligt och åt frukost. Hade fortfarande sjukt ont men tänkte att det kanske skulle lätta med lite näring osv i kroppen.

Skulle precis göra en ny omgång mackor när jag bara kände att jag började må lite illa. Brukar få det om jag har extrem huvudvärk men trodde inte att det skulle bli som det blev.

Spydde hela dagen.
Sen den extrema huvudvärken på det.
Jag har nog aldrig mått så dåligt i hela mitt liv.

Jag låg bara pladask på soffan med en hink bredvid mig och vatten.
Orkade inte röra mig, huvudet exploderade vid minsta lilla rörelse.

Pratade med mamma och berättade att jag spytt osv och att jag hade riktigt ont.
Det slutade med att hon åkte hem från jobbet för jag ville inte vara ensam, och jag kunde som sagt inte röra mig ur soffan.

Hon ringde till R16, avdelningen jag låg inlagd på innan, och frågade om det var normalt och hur vi skulle gå tillväga.
Dom tyckte vi skulle åka in till akuten.

Problemet var bara att jag inte kunde ställa mig upp för när jag väl gjorde det blev jag jätte yr och började spy.

Det slutade med att mamma fick ringa 112 då ambulans var det enda alternativet då.
Det blev väl 1-2 timmars väntan då jag inte var prio 1 och att det kom andra mer livshotande fall före.

Till slut kom den, märkte det knappt då jag låg helt utslagen på soffan med ansiktet ner i soffan med en kall och blöt handduk mot ansiktet.
Dom kollade blodtryck, syreshalt osv.
Dom konstaterade även att jag hade feber, 38.4°.

Dom satte även in en "infart" så dom kunde ge mig nått medel mot illamående så jag kunde komma in i ambulansen och åka utan problem.

Ja, sedan var vi på akutmottagningen.
Sängarna där var verkligen ingenting att hurra över.
Nånting jag störde mig mest på var att dom inte hade några jäkla kuddar. Jag fick en vikt filt som stöd.

Med den huvudvärken jag hade var kudde ett måste för mig, då det gjorde fruktansvärt ont av att bara ligga med huvudet på något hårt.
Kunde absolut inte ligga på rygg heller, då kändes det som om mitt huvud skulle Explodera.

Smärtan jag hade går verkligen inte att förklara. Den var så brutal.
Jag kunde inte äta nånting och jag kunde inte sova nånting. Det enda jag kunde göra var att smutta vatten.

Låg bara och gnällde pga smärtan.
"Fan, Helvetes jävla skit, Jag orkar inte mer, Jag vill hem" om och om igen med gråten i halsen.
Vet inte hur jag ska förklara smärtan riktigt, typ som att nån verkligen Borrade sig in i mitt huvud.

Vet inte hur mycket morfin jag fick i mig och det hjälpte inte ens. Helt sjukt.
Bad om mer och mer och att dom skulle ge mig vad som helst för att jag skulle slippa denna skit.

Mitt i allt skulle jag även röntgas.
Jag låg till och med bekvämare i röntgen maskinen än i den så kallade "sängen", då är det fan illa.

Tillbaks till mottagningen.
Morfin om och om igen, ingenting hjälpte.
Efter ett tag nämnde dom att dom skulle ta ryggmärgsprov och så fick jag även lugnande på det.
Direkt när han hade fått ut vätska eller vad det nu var så kunde han direkt konstatera att jag hade nån slags infektion i kroppen.

Blev senare inskriven och inlagd på R13  (Neurocentrum) där jag fick en ordentlig säng med en Kudde, hallefuckingluja!

Sov 1-2 timma, vaknade och fick prata med en läkare som jag även träffat innan.
Röntgenbilderna hade sett bra ut, inga blödningar osv.
Men tack vare ryggmärgsprov osv så kunde dom konstatera att jag hade en infektion/hjärnhinneinflammation.

Slumrade till snabbt, åt lite frukost.
Slumrade till igen, och där kom allt som en smäll.

Mitt huvud. Alltså.
Visst att jag hade ont innan, men den här gånger var det BRUTALT!
Jag låg bokstavligt talat och Skrek av smärta, jag skrek och grät för att jag hade så fruktansvärt ont!
Hade 3-4 sköterskor omkring mig som försökte lugna ner mig samtidigt som jag fick mer smärtstillande och morfin.

Jag hade sån smärta att det övergick till panik.
"Snälla jag orkar inte mer! Kan nån bara knocka mig så jag slipper vara vaken och känna av detta! Skjut mig!!!".

Jag skrek, jag grät, skrek ännu mer, fick min stackars fina mamma att gråta för att tyckte det var så jobbigt att se allt.

Tackar alla gudar att jag hade henne med mig hela tiden.
Hållt mig i handen sen vi kom in till mottagningen måndag kväll fram tills jag mådde bättre tisdag eftermiddag.
Hjälpt mig dricka vatten osv, baddat min panna med kalla dukar.
Vet inte vad jag hade gjort utan henne där, min fina mamma ❤

Nu mår jag som tur är mycket bättre.
Går på antibiotika nu mot infektionen/hjärnhinneinflammationen.
Får även dropp då mitt blodtryck var lite lågt och hade som sagt spytt upp all vätska osv jag hade innan.

Får antibiotikan "inskjuten" i armen via infarten istället för tabletter då det nåt hjärnan snabbare på det sätter, därav kommer jag ligga inne några dagar nu.

Nu ska jag få en insomningstablett så jag kan somna in ordentligt utan att behöva vakna nånting inatt.

Skriver mer imorgon ☺
Nighty nighty!

Love ❤
Paulina

Likes

Comments

Känner av det redan nu, stör mig i princip på allt haha.
Ljud, datorns sega tangentbord, om folk pratar för mycket, till och med att solen skiner för starkt utomhus liksom!
Frustration frustration frustration!
Fick kort hicka också, då blev jag nästan förbannad.

Tror jag borde gå en ADHD utredning, jag är inte den enda som tycker det heller haha.
Nikotinsuget börjar nog komma fram också. Har kaffe än så länge.

Idag är jag iallafall mycket piggare och gladare.
Dom sa att jag antagligen kommer få åka hem redan idag också!
Träffat en sjukgymnast, visade mig lite övningar jag kan göra då jag fortfarande är stel i nacken isv:
Så fick jag även extra plåster osv då jag känner att jag inte vill gå runt helt öppet med ''såret'' ännu.
Skriver så då eftersom dom nämnde att det redan börjat läka nästan helt så det är ju skönt!

Tur att man är ung och alert!
Rör väldigt mycket på mig också så kroppen hänger med i hela processen!

Nu blir jag aggro igen.
Varje gång jag skriver så blir det mesta rödmarkerat, stör mig så in åt helvete på det!
Skriver helknasigt nu om allt och ingenting men det får bli så.


Förstår nu hur irriterande det är!?

Men men.
Nu tänkte jag i alla fall duscha.

Kommer berätta mer om allt som hänt osv sen gång.
Inte idag i alla fall, när jag känner för det helt enkelt!
Tar en sak i taget nu och det första är att få åka hemåt idag!​​​​

Gå en kort promenad sen också, får panik av att sitta här nu!
Skriver mer senare ikväll kanske!

Ha det gott så länge, snart är jag hemma!
Buuuhhhbyyyyeeeehhhhh!


Love ❤
Paulina

Likes

Comments

Nyduschad och klar, ligger redo i sängen.
Har en insomningstablett jag ska ta nu så jag somnar in ordentligt (om min kära granne slutar att snarka förstås..).

Är faktiskt inte så jätte nervös ännu, är mer redo. Redo för allt.
Har redan lovat mig själv att så fort jag blir frisk ska jag äta en fet jävla medium biff med ett STORT och då menar jag STORT glas rött vin till 😌👌
Längtar redan, det är bara en av flera motivationer!

Nu ska jag lägga i från mig mobilen och dränka händerna i handsprit.
Mobiler är ju inte precis dom mest bakteriefria mackapärerna haha.

Min syster kommer uppdatera kort här och på min Facebook om vad som händer. Kommer nog ha svårt att skriva när man är hög som ett hus och ser dubbelt som första timmarna eller den första dagen 👍

Godnatt allihopa!
Vi ses i dimman 💉💊

Love ❤
Paulina

Likes

Comments

Ja nu ligger jag som sagt inlagd på Karolinska sjukhuset, Neurocentrum.

Kom hit redan vid halv 10 imorse, jag och pappa åkte tidigare ifall det skulle vara köer osv.

Äter aldrig frukost då jag hatar det, men Anna (sjuksköterska) ordnade en risifrutti åt mig iallafall som slinker ner lätt och kaffe till det, min dagliga drog.

Tog inte lång tid innan man fick en slang inför kontraströntgen i armen, men denna gång var det Anna som gjorde det så jag kan iallafall böja armen hehe.

Hon nämnde även att jag ska säga till dom andra att hon ska göra det eftersom jag känner mig som tryggast med henne.
Världens trevligaste människa som man samtidigt kan prata om allt och ingenting med.

Röntgades klockan 11:00.
Tog 30 min men det gick bra, var så trött så jag låg bara och blundade, slumrade till och lyssnade på musik som man får göra.

Direkt när jag kom tillbaks fick jag lunch också. Ingen 5 stjärnig restaurangmat men det dög. Sen glass till det, gött.

Resten av dagen kommer det vara ganska lugnt nämnde hon.
Det enda som händer är väl blodtryck osv som dom kollar regelbundet.

Ligger bara i sängen nu, fick ej ett eget rum. Men ska fråga om det igen.
Min kära kvinnliga granne i sängen mittemot har ett snarkmaraton Konstant.

Dom som känner mig vet att jag HATAR när folk snarkar högt 😂
Dock beror det väl på vem som gör det också, men men.

Känner mig inte så nervös ännu.
Har Anna att prata med om det är nått, kan fråga vad som helst och hon svarar på allt ☺
Det är som att ha en kompis här 👍
Vi har bara träffats en gång innan men ändå kände vi igen varandra direkt när jag kom tillbaks idag, som två glada små barn haha.

Ja. Fick kaffe och bulle nu så nu blir det gofika!

Har datorn med så det blir lite film på det.
Tackar gudarna för att datorer och hörlurar finns, annars hade jag nog fått ett frispel på att bara sitta här eller lyssna på min grannes mysiga snarkningar.
Det är som att dela rum med pappa, brutalt.

Mer updates kommer senare 😘
Buuuhhbyyyyeee!

Love ❤
Paulina

Likes

Comments

Nu är allt packat och klart inför imorgon när jag ska läggas in.

Datorn, ritblock + pennor (mycket viktigt), tofflor, morgonrock och vanliga kläder/underkläder.
Dock la jag märke till att jag packat liiiiite väl mycket saker men orkar inte rensa.
Men man kan väl säga att jag har saker med mig för cirkus.... 2 veckor? 😂
Lika bra, då kan man känna sig fresh as fuck i alla fall hehe.

Nervositeten har inte nått mig ännu. Känner mig fortfarande hyfsat lugn.
Visst är det mycket man tänker på, dock mycket onödiga saker. Enligt mig i alla fall.

''Tänk om jag vaknar under operationen?''
''Tänk om jag vaknar upp och inte kan prata?''
''Tänk om jag vaknar upp förlamad?''


Såna tankar kommer och går.
Dock skjuter jag iväg dom direkt för att inte skärra upp mig själv.
Vill hålla mig positiv och glad som jag är annars, tumör eller inte.

Har tryckt i mig en 2a middag nu (ja, jag är alltid hungrig och kan inte sova utan att äta innan hehe) och nu ska jag försöka sova så man är hyfsat pigg imorgon.
Kommer som sagt ha datorn med mig så detta blir inte det sista inlägget än så länge i alla fall.


Supertofflorna är ett måste.

Lagom full väska.

Nighty Nighty!

Love ❤
Paulina

Likes

Comments

Kommer ej skriva lika detaljerat som det förra med alla dagar osv.
Jag har ju varit hemma i mer än en månad nu så det skulle bli ett föööör jävla långt inlägg då haha. I princip en hel bok.
Visst att detta kommer bli hyfsat långt, men inte som det skulle bli om jag tex rabbla upp alla dagarna under en hel månad liksom.

Men då kör vi då.

Fick ju som sagt åka hem den 18 December, dvs prick en vecka efter jag blev inlagd på sjukhuset.
Fick även med mig ett papper hem där en kort version av allt som hänt står med..
😊


Innan vi fick åka hem nämde läkaren att jag kommer få en kallelse hem sen när jag skulle träffa Neurokirurgen på Karolinska Sjukhuset.
Han knappt komma hem innan dom ringde direkt därifrån haha.

''Hej jag heter *******, jag jobbar som koordinator på Karolinska Sjukhuset.
Tisdagen den 5 Januari har du tid på Neurokirurgiska Mottagningen (Neurocentrum) kl 09:30.
Du kommer även få hem mer information samt bokningen skriftligt på posten inom några dagar!''

Väldigt snabbt gick det må jag säga.

Ernest Dodoo. Dooodooo.. DOOODOOO..
Det var enda jag kunde tänka på innan vi skulle dit och när vi väl satt och väntade på honom haha.
Låter muppigt, men samtidigt gulligt. Doodooo..
😄


Innan när jag satt i bilen påväg hem så hade dom tydligen ringt 2 gånger.
Nackdelen är att dom ringer ifrån Hemligt nummer, vilket jag aldrig svarar på annars.
Men sen sa mamma nånting ''Men tänk om det är sjukhuset som försökt nå dig!''
Så ja, nästa gång svarade jag och hon hade tydligen rätt då.


Förstår inte varför dom ringer ifrån Hemligt nummer.
Dom borde ha det som vissa reklam företag har, att bara dom kan ringa ut på det numret och andra inte kan ringa upp.
Men iallafall, kallelsen kom senare på posten och sen var det bara att vänta in dagarna då.



5/1 - 16

Dags att röra sig mot sjukan igen då, NeuroCentrum.
Gick till kassan först som det stod, 350 jäkla riksdaler för ett besök..
Vi var där ganska tidigt, ca 35 min innan bokade tiden så det blev ju att sitta och glo ett tag.

Helt ärligt hade jag aldrig velat sitta med mig själv i ett väntrum.
Jag blir så extremt rastlös, pratar mycket och drar allmänt dåliga skämt konstant haha.
Tycker nästan synd om mamma som fick stå ut med det, men men!

Efter ett tag fick vi komma in till kirurgen.
Även han bekräftade att en operation kommer att äga rum, och att dom vill göra den redan på FREDAG (8/1).
Både jag, mamma och pappa trodde först han menade fredagen veckan Efter.
Men nej, dom ville operera mig direkt samma vecka.
Eh, jaha. Det gick snabbt.


''Vi hade egentligen planerat att operera dig på TORSDAGEN men vi kände att det skulle bli liteväl tight''.

TORSDAGEN?! QUE PASA?!

Alltså hade dom planerat att jag skulle ha opererats 2 dagar efter jag fick reda på att operationen blev liksom officiell.

Men okej. Fredag blir väl skitbra då. Då får man det överstökat liksom.

Så berättade han att jag skulle bli inskriven på avdelningen jag kommer ligga på sen när vi pratat klart. Dock fick jag ''permission'' så jag behövde inte sova över där iallafall.

Sen berättade han även hur operationen ungefär kommer gå till, hur dom kommer gå tillväga och riskerna som finns.

Riskerna:

Minskad talförmåga, motorik, minskadrörelse och i värsta fall förlamning.
Men alla dessa risker i mitt läge är Minimala!
Min tumör sitter bra till och har inte påverkat nånting annat i hjärnan.
Visst att jag kommer vara lite groggy osv när jag vaknar, grubblar och fattar noll men det är nånting jag Ska förvänta mig.


Han visade också hur stor ''öppning'' dom kommer göra i bakhuvudet.
Från halva bakhuvudet ner tillnacken ungefär.
Och ja dom kommer raka mitt hår där bak.
3-4x10cm ungefär.

Alla tycker jag är konstig som reagerar mer på att dom kommer raka mitt hår där bak än självaste tumören.
Men wtf, mitt hår är mitt tempel liksom.
Känner ändå att det är tur att det är i bakhuvudet allt händer, då kan man bara sätta upp håret eller sätta nån klämma för att dölja det.

Tänk om den hade varit mitt på huvudet liksom.
Paulina med en munkfrilla går icke.

Efter vi hade pratat klart med kirurgen fick vi gå ut till väntrummet igen, och strax därefter kom en Kontaktsjuksköterka som skulle följa mig till min avdelning.

Sen kom ju ännu en överraskning när vi var på väg dit.

Mamma: Vad händer nu då?
Sköterskan: Nu ska vi först skriva in dig *kollar på mig*, sen ska du få lämna blodprov och röntgas.

Jag: Eeeehh jahapp.. När är den då?
Sköterskan: Kl 11:00!

*Kollar på klockan*, 10:10.
Jag: Så jag ska alltså röntgas om 50 min?
Sköterskan: Precis!

W-T-F..

Jag: Snälla säg inte att det är en sån där kontraströntgen?
Sköterskan: Jo det är det tyvärr. Tycker du det är obehagligt?
Jag: Röntgen i sig är inte obehaglig, det är det där jävla röret i armen jag inte uppskattar speciellt mycket..

Ja, sen kom vi då till avdelningen där jag kommer ligga sen. Avd R16.
Fick lägga mig i ett rum (ej det jag kommer ha sen) och vänta in sjuksköterskan då som skulle sätta in den där ''Infarten'', röret jag nyss skrev om.

Jag och nålar är definitivt inte bästa vänner.
Eller iallafall inte inom sjukvård.
Tatueringsnålar har jag inga som helst problem med, det är bara sjukhus grejer som skrämmer mig.

Sköterskan: Ska jag säga till när jag sticker?
Jag: Nej. Nej. Stick in den bara när jag inte märker det *kollar bort*.

Blir som ett litet barn i en sån sits.
Snyftar till över ett litet stick liksom.

Dock var slangen inte lika jobbig denna gång.
Efter hon satt in den och skulle tejpa runtom så höll hon ett tryck ovanpå där slangen/röret var.
Sen när hon var klar kunde jag, hör och häpna, BÖJA ARMEN!
Dom infarterna jag haft innan har varit fruktansvärda, var tvungen att gå med helt rak arm annars gjorde det ont.

Men nu, alltså jag kunde böja armen.
Halleluja moment där alltså!

Sen tog hon blodprov samtidigt ur samma rör så slapp bli stucken två gånger!
Ännu ett Halleluja moment.

Sköterskan: Dina kärl ser jättefina ut och det är bra tryck i dom.
Jag: Tack, har odlat dom själv.

Jag har en tendens att alltid lägga till skämt i vissa stunder man kanske iiiinte ska göra det, men sköterskan skrattade med mig så det var lugna puckar.

Röntgen gick bra som vanligt, rastlös som alltid men klarade mig ändå.
Sen var det bara att gå tillbaks tillavdelningen igen.
Nu skulle vi vänta på sjuksköterskan som väntade på ett samlat från Narkosläkaren jag skulle träffa.

När vi väl träffade henne berättade hon hur även sövningen kommer gå till osv.
Vad som händer efter jag är däckad mm.
Sövningen skjuter dom in i armen på mig så får ej sån där som vissa andas in.
Sen när jag väl är sövd kommer dom sätta ner ett sånt där rör i halsen på mig som kommer hjälpa mig att andas ordentligt under operationen.
Hennes egna ord: Du kommer ha Väldigt mycket sladdar kopplade på dig.

EKG, blodtryck och syrehalt i blodet kontrolleras under hela operationen.
Det kommer dom även följa efter operationen då jag ligger på intensivavdelningen.

''Vill du ha lugnande innan operationen?''
Eeehh, ja! Ge mig allt du har liksom.

Kommer även få insomningstablett dagen innan operationen då jag nämnde att jag har svårt att somna in på nätterna, fel dygnsrytm osv.

Ja.
Tillbaka till avdelningen igen, vänta på nästa läkaren då.
Men nu var det bara att hon skulle kontrollera min balans, reflexer, känsel osv så hon har det att jämföra med väl efter operationen.
Alla mina blodprover hade sett bra ut också.
Sen var det bara att åka hemåt, förbereda packning osv.



7/1 - 16

Vaknade vid halv 10 av att Karolinska ringde.
Fattade direkt att det var dom eftersom man blev väckt av Hemligt nummer.

''Hej det är Paulina *försöker låta pigg*''.
''Hej jag heter ***** och jag ringer ifrån Karolinska Sjukhuset!

''Ja hejsan *leker pigg&glad*!''

''Jo det är så att det skulle vara jättebra om du kunde komma in till avdelningen så snart som möjligt''.

Jaha, jag trodde jag skulle vara där 18:30?

''Ja det skulle du vara egentligen, men vi skulle ta nya röntgenbilder. Och sen när du gjort klart röntgen kommer du få permission igen får åka hem.''

Okej.. Så jag blir alltså inte inlagd idag?
Och operationen är inställd som jag uppfattar det?

''Ja precis, vi behöver nya bilder osv så den har blivit flyttad.''

Är det en till kontraströntgen?

''Jaa precis dom kommer skjuta in kontrast igen för att få så bra bilder som möjligt''.

Fan..
Okeeeejj.... Aja jag ska försöka komma in så snabbt som möjligt då.

''Jättebra! Då ses vi sen, ha det gott så länge!''

Tack detsamma..

W-T-F..

Och där blev operationen flyttad första gången.
Det var skönt med tanke på att allt kom med så kort varsel innan, sen samtidigt var det tråkigt då jag hade förberett mig för den och ville bara få allt överstökat.
Men men..

Pappa skjutsade en till sjukan, gick in ensam denna gång då han skulle iväg.
Men skönt ändå, egentid hehe.

Återigen sätta mig och vänta en stund, medans jag väntade kom en kurator som presenterade sig och förklarade lite saker.
Prata lite om allt och ingenting. Jättetrevlig kvinna/tjej/vad man nu kallar en brud på ca 30+.
Hon försökte inte prata sådär ''psykologiskt'' som vissa kan göra ibland, utan man kunde ha en normal konversation med henne, skratta osv.

Efter en stund kom en sköterska och visade mig till ett annat rum där jag kunde sitta och vänta.
Sen några minuter senare kom hon med den där jäkla nålen/slangen/röret..

FY-FAN vad ont det gjorde denna gång.
Sa även det direkt att det gjorde Mycket ondare än sist.
Då förklarde hon att det nog var för att detta rör är lite grövre/större än dom andra jag haft innan.

Det gjorde så ont att jag blev illamående, hemskt.
Där gick allt också sjukt snabbt. Bad om ett glas vatten mot illamåendet, men jag hann inte ens dricka det innan jag skulle börja rulla mot röntgen.

Denna röntgen tog bara typ 10 min. Rätt så nice.
Men det som var mest onice den här gången.. Jag fick den där jäkulens kissapåsig känslan som alla snackat om innan!
Precis innan jag åkte in i maskinen sa läkarna där som vanligt ''Det kommer kännas som det och det bla bla''.

''Pffft det har aldrig hänt mig innan, för mig har det bara blivit kallt i armen så det är lugna puckar!''

Mm. Trodde jag.
Kände när dom skjöt in kontrastet hur det långsamt åkte upp i armen upp mot armhålan, den nästan ilade/gjorde ont längs armen samtidigt.
Sen kom den där jäkla varma kissapåsig känslan. Vad i helvete.

Men direkt tänkte jag bara Nej, det är fake. Gick faktiskt på toa innan jag gick hit så allt är fake. Det är fake. Skitbra. Fake.

Läkarna tyckte det var lite roligt också att det hade hänt bara för att..
Var nästan fascinerad. Direkt när dom kom in hojta jag
NU KÄNDES DET SÅDÄR SOM NI SA BARA FÖR ATT! SÅN DÄR KISSKÄNSLA!

''Vad var det vi sa!!!'' Sa båda med ett varsitt stort flin som gick från öra till öra typ haha.
Fascinerande, men jävligt creepy. Hm.

Det bästa var att efter röntgen också hade smärtan i armen försvunnit helt.
Kontrastet hade typ tonat ner det som gjorde ont så kunde gå med armen hyfsat normalt, kunde svänga på den utan att vilja grina av att det gjorde ont/var obehagligt.

Bad dom ta ur den iallafall så snabbt dom kunde, sen var det bara att lägga sig i sängen och vänta på att pappa skulle hämta en igen.

Lite roligt var det när vi skulle dra.
En sjuksköterska kom in.. Alltså han skulle aldrig prata haha.
Pratade. Paus. *Nu är vi nog klara*. Pratar vidare. Paus. *Nu då*. Pratar igen. Paus.
Och såhöll det på i ca 5 min..

Till slut skulle han gå iväg till något annat rum och göra nått.
Pappa: Nu går vi förbi snabbt som fan innan han börjar prata med oss igen, jag orkar inte!! 😂

Sen var det hemgång.
Helt slut så jag somnade till i bilen, lång jävla dag alltså.

Sen dess har jag inte behövt besöka sjukhuset.
Dock fick jag ingen operationstid direkt när jag var på senaste besöket, dom hade även sagt att vi skulle ringa om vi inte hört nått innan måndag eftermiddag.
Pappa åkte dit istället, han har ändå vägarna förbi när han jobbat och han skulle samtidigt hämta ut mitt läkarintyg så.

Sen när han kom tillbaks berättade han att den 22 Januari var operationen.
Skönt, då hade jag ändå 1 och en halv vecka på mig att umgås lite med folk osv.

Senare under veckan ringde även samma kurator jag hade träffat på sjukhuset.
Som vanligt pratade vi på om allt och inget i nästan 20 min, skrattade åt hennes hostattacker hon fick från ingenstans vilket slutade med ''Men vafan! Jag ska bara dricka lite vatten! Vänta Paulina!'', underbart haha!

Veckan gick, dagarna gick.
Sen ännu ett samtal från Karolinska.
Operationen skulle flyttas IGEN.

''Din kirurg (eller vad hon nu sa exakt)**** har fått en massa dubbelbokningar på fredag den 22 Januari då du skulle opereras egentligen.
Så din operation har blivit flyttad till veckan efter på torsdagen 28 Januari.
Du blir som vanligt inskriven dagen innan.
Ha det bra så länge, hej!''.

Jaha. Vänta ännu längre då.
Då började det faktiskt bli riktigt jobbigt för jag vill bara få allting överstökat.
Få bort lilla tumörjäveln så man kan komma igång igen!

Vet inte hur mycket papper från jag har hemma nu alltså.
Info om operation, läkarintyg, 3 olika operations kallelser, extra hälsodeklaration att fylla i om jag vill och rubbet.
Ett helt berg hemma nu.

Har tom gjort en egen mapp till allt nu, allt sorterat efter datum osv.
Och mer kommer det ju antagligen bli så bara att förbereda mer space.

Här är då alla tre kallelser jag fått till operation.
Hoppas den tredje blev den sista för jag vill verkligen inte ha en fjärde nu.

Nått jag dock inte fått innan med dom två första kallelserna var en lista på exempel vilka läkemedel osv som jag inte får ta.
Det fick jag nu vilket jag tycker är bra.
Fattar dock inte vad hälften av allt är men det blir skitbra ändå haha.

Ja. Ni ser ju.
Det går inte ens att leka smart när man läser detta.
Tackar gud för att Google finns.


Min andra lilla samling, eller ja. En större del av den.

Snygga och jämna handstilen. Lilla Samlingen. En del av den i alla fall.


​Ja. Det finns inte så mycket mer att berätta just nu.
Har berättat det jag själv vet än så länge, mer får jag ju som sagt veta på onsdag då jag blir inlagd.

​​
Läggs in onsdag 27 Januari & operationen är torsdag morgon 28 Januari.
Så på onsdag blir det repeat på allt det innan när jag kommer dit.
Blodprov, röntgen, träffa hundra olika läkare osv.

​​
Nu blir det att bara vara hemma, ta det lugnt och förbereda sig igen.
Hänga tvätt, tvätta, städa och packa väskan som jag ska ha med mig till sjukhuset.

Nått som verkligen är prio och som jag redan har packat ner är min morgonrock och mina tofflor/tossar.
Kommer ha typ ett ton med kläder/underkläder också.
Man känner sig så ofräsch när man ligger på sjukhus så man vill ju typ duscha 4 gånger om dagen haha..

Nej nu ska jag sluta skriva.
Ska hänga tvätt nu, superkul. Slår klackarna i taket.

Mer updates kommer senare.
Ni kommer märka när.

Love ❤
Paulina.


Likes

Comments

Skulle egentligen ha skrivit detta dagen efter det första, men har inte haft någon som helst ork att skriva om jag ska vara ärlig.
​Blir ju som sagt inlagd på onsdag så har passat på att umgås med vänner osv denna helg medans jag fortfarande är hemma och kan ses.

Men kommer som sagt fortsätta nu från och med den dagen jag fick åka hem.
Ska bara fixa med bilder osv, ni kommer märka själva när det är uppe så ❤

Likes

Comments

Del 1.

Fredag 11/12-15

Åkte som vanligt mot jobbet, dock mycket tidigare denna dag för jag hade planerat att färga och klippa håret på en frisörsalong mittemot mitt jobb.
Men nej det fanns ingen tid för det då, så istället gick jag till Sami som jobbar på Gullmarssons Krog som ligger mitt på torget i Gullmarsplan.
Satte mig där och snackade lite med honom då det fortfarande var 2 timmar kvar tills jag skulle börja jobba.
Pratade lite, käkade lunch tillsammans.

Sen när klockan väl närmade sig 15:00 började jag röra mig mot jobbet, det ligger tvärs över gatan bara.
Bytte om, skrev in mig och skulle börja förbereda i serveringen som jag alltid gör innan vi öppnar.
Bar en bricka med ljus när jag helt plötsligt började känna att brickan blev väldigt tung.
Fattade ingenting, hur kan några ljusstakar skapa sådan tyngd liksom?
Gick tillbaka och ställde ner den.
Då kände jag först att min arm somnade till.
Konstigt tyckte jag, men antog att det kanske bara var någon nerv i kläm eller att jag kanske lyft brickan för snabbt eller kanske på fel sätt.

Tänkte inte så mycket mer på det, bar allt med höger arm bara i väntan på att den andra jäkeln skulle vakna till haha.
En halvtimma/timma senare började även mitt vänstra ben kännas lite off.
Kände hur det sakta somnade det med, från låret och hela vägen ner till foten.
Då började jag bli lite nervös, men ville fortfarande inte göra en större grej av det inför min chef och mina kollegor.
Till slut kunde jag knappt gå.
Vänster arm och mitt vänstra ben sov/var avdomnat nästan helt nu.
Jag nämnde det för en kollega som också tyckte det var jättekonstigt.
Jag satte mig ner en stund och vilade, hoppades väl på att skiten skulle vakna igen.
Kände mig halvt groggy så jag försökte få i mig nånting med socker.
Sen kände jag även hur nedre delen i vänstra kinden började strula.
Då började jag oroa mig.
Jag skrev till Malin (min bästa vän) och förklarade att jag mådde dåligt och att nånting inte stod helt rätt till.
Jag skulle egentligen ha träffat henne den kvällen, umgås och ta ett glas vin blandat med skitsnack om allt och ingenting.
Hon föreslog att jag skulle gå hem istället.
Chefen kom även fram till mig och föreslog samma sak, att jag skulle gå hem samt ringa vårdguiden.

Vi pratade lite om att jag skulle höra av mig osv om jag kommer jobba under helgen eller inte.
Märkte även då att det blev jobbigt att prata, att jag pratade långsammare.
Hade liksom ''ingen ork'' att prata. Satt bara helt tyst till slut.
Men nämnde att jag skulle gå över till Sami igen så han kunde hjälpa mig ringa.

När jag väl hämtat mina saker och skulle gå så kände jag hur extremt jobbigt det var att röra på sig.
Armen bara hängde och benet ville inte hänga med riktigt.
Jag gick bokstavligt talat som en zombie.

Gick in till Sami, ställde mig vid bardisken och bara stirrade rakt fram.
Jag kände mig Helt Off. Det enda jag sa var ''Sami, kan du ringa vårdguiden åt mig.'', knappt att det ens kom fram som en fråga.
Han undrade varför jag inte ringde själv, men såg då att jag inte var mig själv, att jag inte mådde bra och nämnde även då att jag inte hade någon som helst ork till att prata.
Förklarade symptomen kort sen fick han ringa.

Sen blev det ju ändå så att dom ville prata med en.
Dom frågade hur jag kände mig, vart jag var osv.
Då förklarade dom även att jag hade hamnat hos vårdguiden i Sundsvall. Wtf.
Och att jag skulle ringa den i Stockholm.
Jahapp, visste inte att det fanns flera att ringa inom men då fick det ju bli att man ringde själv till slut så att det blir rätt haha..

Förklarade mina symptom återigen, när och hur det började osv.
Hon tyckte jag skulle åka in, men att jag även skulle ringa 112 så att även dom kunde ge en bedömning osv.
Sen sa hon nått jag fortfarande tycker är lite lustigt: - ''Ring 112 och se vad dom säger, dvs att även dom ger dig en bedömning. Men om dom säger att du inte ska åka in, Åk in ändå''.
Ehm, jaha? Varför ens ringa 112 överhuvudtaget då om det nu är solklart att jag ska åka in?
Jag ringde dom i alla fall inte.
Jag började vandra mot bussarna istället för att ta mig till Södersjukhuset.
Sami hade ingen bil då och mina föräldrar åkte ända från Bro där vi bor.
Jag var ju som sagt i Gullmarsplan så dom skulle inte kunnat vara där förrän ca 1 timma senare.

Lyckades i alla fall ta mig till sjukan även fast det var ett helvete att gå.
En arm som bara hänger och ett ben som nästan släpas efter en liksom.
Fick i alla fall sitta på både tunnelbanan och bussen, annars hade man väl fallit ihop som en hösäck.

Kom till Södersjukhuset, väntade på mamma och pappa och sen drog vi tillsammans till akuten.
Anmälde mig, fick ett fint armband och sen var det bara att vänta.
Efter ca 40 min fick jag lämna blodprov och så kollade dom även blodtryck.
4 jäkla rör med blod, lagom tömd liksom.


Sen fick jag återigen sitta och vänta på självaste läkaren.
Satt väl och väntade nästan 3 timmar sammanlagt ifrån att jag kom in till akuten till att jag fick träffa läkaren.
Inne hos läkaren blev det EKG, dvs att dom kollade hjärtrytm osv.
Sen jämförde dom även styrka och känsel i armar och ben. Att jag hade mindre styrka och mindre känsel i vänster sida av kroppen var solklar.

Efter ca 45 min sa läkaren att dom inte hittade några fel så, men att dom ville lägga in mig för att kunna ta reda mer och få en förklaring till vad som orsakade allt.
Jag skulle även göra en röntgen på hjärnan för att se om det fanns en blödning eller tecken på stroke.

Spännande tyckte jag då jag aldrig legat inne på sjukhus innan, men samtidigt lite obehagligt för jag gillar inte sjukhus.
Har sett för många skräckfilmer om man säger så haha.


Dom körde iväg mig till min avdelning i min sängen jag fick medans jag väntade på ''Vaktmästaren'' som dom kallas, dvs dom som hjälper patienterna till den avdelning dom ska till.

Jag hamnade på avdelning 80, Akut Internmedicinska Vårdavdelningen (Stroke avdelningen).
Fick ett alldeles eget rum vilket var riktigt skönt.
Rummet var väldigt stort med egen tv och ett eget badrum med toalett och dusch.

Jag fick nya kläder jag kunde ta på mig istället, kom ju dit i mina jobbkläder så det var riktigt skönt att få slänga av sig jeansen och en tight tröja.
Dock fanns inga kläder i min storlek just då så kläderna var en aning stora, skulle gissa på typ storlek L haha. Allt bara hängde men skönt ändå.

Ja, det hände inte så mycket mer just den dagen.
Kom till min avdelning vid ca 22:30 så det var helt tyst.
Men även fast jag kom dit så pass sent så fick jag ändå mat serverat och även fika till det!
En jättesnäll sköterska sa också att jag kunde få så mycket fika jag ville då alla på avdelningen fått sitt och att dom ändå skulle göra sig av med resten.
Gissa om jag svullade. Lussebullar och pepparkakor i mängder.
Sa åt mamma och pappa att dom inte behövde stanna så dom åkte hem sen.


Lördag 12/12.

Blev väckt klockan halv 8 på morgonen. Då serverades frukosten och då kollar dom även blodtryck, puls och syresättning.
Är inte van vid att vakna så tidigt då jag jobbar kvällar och sover oftast fram till kl 12 haha..
Helt yrvaken var det bara att trycka i sig frukosten då, jag hatar frukost egentligen.
Men just då gick det faktiskt ner.

Blodtrycket var lite lite lågt men ingenting allvarligt.
Hade också haft låg puls så dom hade lite extrakoll på en och kollade den tills den hade höjts.
Blodtrycket osv kollades ca 3-4 gånger om dagen beroende på vad svaren sa innan.

Fick även blodförtunnande tabletter för att minska risken för proppar eller vad dom nu sa. Just för att jag var så pass bortdomnad och för att dom misstänkte stroke eller blödning innan.

Vid halv 11-11 kom läkarna som går sin rond då.
Då gjorde dom lite kontroller. Min balans, styrka, känsel osv.
Balansen var fortfarande lika dålig som när jag kom in, även styrkan i armen.

Skiktröntgen, alltså den första röntgen jag gjorde när jag kom in hade sett bra ut.
Sen berättade dom även att jag skulle göra en Magnetröntgen på måndagen.
Blev lite förvånad då jag trodde att jag kanske skulle fått åka hem på lördagen eller söndagen. Men men!

Senare kom mamma och pappa med kläder och min dator också, Halleluja moment på det.
Tvn på rummet hade bara 2 kanaler som knappt fungerade då mottagningen inte var den bästa, så min dator var min räddare i nöden så jag kunde kolla på film osv där istället.
Wifi fanns minsann, untz untz!


Söndag 13/12


Nästan en repeat på lördagen.
Frukost, blodtryck, puls, syresättning på morgonen.
Blodtrycket fortfarande lite lågt som innan så fick se till att få i mig mer vätska osv.
Fick en till och sista blodförtunnande tablett också.

Kl 11 kom läkarna som vanligt.
Kollade hur armen och benet mådde och även hur jag mådde i överlag.
Samma kontroller som innan. Styrkan, känsel och balansen.
Fortfarande lika kasst som när jag kom in från första början.

Vid 2 snåret kom Julia och hälsade på!
Hon köpte med sig en stor cola till mig, rätt nice.
Satt och gaggade på om allt och ingenting som vanligt, länsade dagrummet på pepparkakor osv hehe.

Strax efter hon gick fick jag besök av Jocke och Robin.
Dom köpte med sig choklad och blommor, rätt så nice det med.
Samma där, gaggade om allt och ingenting.

Sen mitt i det kom min lillasyster och hennes pojkvän, det var fullt hus inne i mitt rum ett tag haha. Men det var ändå trevligt med sällskap, sitter ju ensam på dagarna annars.

Sällskap uppskattas alltid!

Måndag 14/12


Blodtrycket var lite bättre och även allt annat.
Läkarna kom och berättade ungefär när röntgen skulle äga rum, vid 1-2 tiden.

Senare kom en vaktmästare och hämtade mig.
Fick åka i en rullstol dit eftersom det var en bit bort.
Hade jag gått hade jag nog gett upp efter ca 100 meter, så svag var jag alltså i kroppen och vänster sida.
Självklart ser man massa snygga män också just när man sitter sliten och allmänt ful i en Rullstol. Ja, deprimerande.

Magnetröntgen tog ca 30 min.
Blir så sjukt rastlös i dom där maskinerna, hatar att ligga helt still.
Men fick iallafall hörlurar med musik osv då maskinen låter så in åt helskotta mycket.

Sen var det bara att rulla tillbaks mot avdelningen då.
Återigen en massa snygga män, satt där ba Men för i helvete kan dom inte dyka upp när man är Lite snyggare iallafall... Men nej.

När jag kom tillbaks till avdelningen var Jocke på besök igen.
Han hälsade på snabbt innan jobbet, snackade lite skit osv.
Han hade även köpt med sig chips som jag bad han göra, var så jäkulens sugen så det blev nästan en order att han skulle göra det haha.

Ja, sen blev jag ensam igen haha.
Glodde film som vanligt och svullade chips, helt underbart alltså.


Tisdag 15/12: Kontraströntgen

Har en liten minneslucka här om jag fick reda på Magnetröntgen med kontrast där på måndagskvällen eller om det var på tisdag morgon..
Men jag hade iallafall fått svar från den tidigare röntgen som gav anledningen till att göra en ny, dvs den med kontrast då.

Läkarens egna ord:
''När vi kollade på dina röntgenbilder så hittade vi en slags förändring i Lillhjärnan.
Det var ingen blödning eller så, men det är nånting annorlunda där bak.
Därför ska vi göra en röntgen med kontrast för att få fram alla kärl för att se om det är nånting som kärl osv fäst sig vid och ungefär vad det kan vara''.

Blev väckt halv 8 som vanligt.
Dock inte som vanligt för med frukosten kom en annan sköterska in som skulle ta blodprov. Lagom skönt när man är nyvaken, en nål in i armen direkt liksom.

Sen en timma senare kom en annan sköterska in.
Då skulle dom sätta in en sån där ''Infart'', dvs en gummislang in i kärlet där dom skjuter in självaste kontrastet.
Obehagligaste jag någonsin haft.

Kunde inte böja armen, det gjorde ont och kändes fruktansvärt obehagligt så fort jag råkade göra det.
Det var i höger arm dessutom så nu hade jag 2 armar som bara hängde typ.
Som tur var hade vänstra armen vaknat till lite då så jag kunde iaf använda den om det var nått.

Den här gången fick jag skjuts i min egna säng, så ingen rullstol nu.
Låg bara och chillade hela tiden tills det var dags att gå in i självaste rummet där röntgen maskinen var.

Röntgen tog ca 40 min.
Andra som gjort kontraströntgen innan nämnde att när dom väl skjuter in kontrastet så känns det som om man kissar på sig. Kändes ju trevligt att höra.
MEN. För mig blev det faktiskt inte så!
För mig blev det bara helt kallt i armen, lite obehaglig men samtidigt skön kyla.
Dom sköt in kontrast i 2 omgångar då.
Men ingen jäkla kisskänsla här inte. Jag blev bara kall i armen, as skönt!

Sen tillbaks till avdelningen igen.
Ca 1 timma senare kom Patrick, mitt ex, på besök.
Han hade med sig choklad, sen satt vi bara och snackade.
Svepte kaffe, svullade choklad och pratade.

Mitt i allt så kom läkaren och ville prata med mig.
Hon undrade om mina föräldrar kunde komma inom 1 timma eller så eftersom hon ville prata med oss tillsammans. Då fick man ju en liten klump i magen och undrade vad som hände.
Men jag ville ändå veta lite innan mina föräldrar kom så vi slog oss ner så berättade hon.

''När vi kollade på dina röntgenbilder så hittade vi ju den där förändringen i Lillhjärnan.
Det var ingen blödning eller så. Däremot är det nånting som ser ut som en tumör, men det behöver inte vara det. Det kan lika gärna vara en cysta eller något medfött.
Vi skickade dina röntgenbilder till neurologerna Karolinska Sjukhuset där dom ska ge en bedömning om vad det kan vara.''

Visst blev man ju lite fundersam och chockad eftersom det kom från ingenstans, men jag släppte det lika snabbt för jag ville hålla mig lugn och positiv.
Patrick däremot som var med när dom berättade, han såg ut som om han hade sålt smör och tappat alla pengarna. Vilket är förståeligt.
Men sa åt honom att rycka upp sig, att han får åka hem om han inte blir gladare för jag vill hålla mig positiv och inte påverkas negativt. Hårda ord men det var så jag ville ha det.

Senare kom först mamma och pappa så berättade läkaren samma sak till dom som hon nyss berättat för mig.
Jag hade även sagt till dom att hålla sig lugna, att inte bli ledsna eller nånting för det orkar jag inte med.

Men dom tog det bra i lugn och ro.
Så bokade vi även in att vi alla skulle ses tillsammans igen på fredagen kl 11:00.
För då visste hon att dom skulle ha svaren från neurologerna på Karolinska.

Sen berättade hon även att en till röntgen med kontrast skulle äga rum, men denna gång på Ryggen då dom fortfarande inte visste vart domningarna kom ifrån och ville därför se ifall det kom pga något fel därifrån.

Ja. Sen åkte alla hem.
Satte på film som vanligt och svullade innan jag somnade och ''taggade till'' inför ännu en röntgen dagen efter.

Bildvarning för er som är känsliga för tex blod mm.

Onsdag 16/12: Ryggröntgen

Lågt blodtryck igen, tänkte ba vafan när ska skiten stiga egentligen.
Men allt annat såg ändå bra ut som tur var.

Vid 10 tiden kom dom in för att sätta dit en sån där inskjuts grej igen.
Bad dom dock ta andra armen för den andra var såjäkla mörbultad.
Återigen halvt handikappad då man inte kunde böja armen.
Denna gång blev jag illamående också eftersom jag ätit dåligt den dagen.
Allt gick riktigt snabbt också, hann inte ens dricka vatten innan vaktmästaren kom och rullade iväg en i sängen.

Mådde äckligt illa samtidigt som det dunkade i armen.
Riktigt oskönt. Sen att man ser den där ''röret'' så tydligt gå in i armen också, fyfan.
Vet att det första jag gjorde innan röntgen var att jag bad om vatten snabbt, annars hade jag nog kräkts.

Denna röntgen tog ca 50 min.
Minns dock inte så mycket då jag somnade 10 min efter dom började och vaknade 10 min innan dom var klara. Hehe.

Riktigt skönt må jag säga med tanke på illamåendet innan och hur rastlös jag blir av att ligga i den där jäkla maskinen.

Sen efteråt var det back to the avdelning igen då.
Men den här gången var det lite annorlunda.
Jag fick åka Truck tillbaka haha.
En snubbe kom glidandes på sin lilla maskin, flyttade min säng och ställde den rakt, den ''lyfte'' han fast sängen på trucken så körde vi iväg.
Seriöst det roligaste jag varit med om, tut fucking tut till alla liksom haha.
Var nog dem snabbaste resan tillbaks till avdelningen iallafall!

Sen senare kom min älskade bästa vän Malin och hälsade på i sällskap med Mindell och Sebastian. Hade bett henne köpa med sig en cola till mig och det gjorde hon, 2 liter untz untz.

Dock var jag lite off i början för jag hade fortfarande den där inskjutsgrejen kvar i armen så mådde illa av att se den haha.
Men sen till slut kom läkaren och tog bort den.

Sen mitt i allt kom mina småsystrar också.
Även dom hadeköpt med sig gottgott hehe.
Ännu en cola, en påse chips, chokladkakor och schampoo&balsam som jag bad om.

Man känner sig lagom bortskämd när man ligger där alltså.
Men jag klagade inte!

Sen kom mamsen och papsen förbi snabbt, hälsade snabbt och skjutsade hem småbarnen.


Torsdag 17/12

Blodtrycket var lite bättre äntligen, och även resten.
Nu kunde jag gå mer normalt igen,haltade lite fortfarande men var mycket stabilare och domningarna var nästan helt borta nu.
Dock ville vänstra hälen sova lite extra länge men det var inget jag märkte av så mycket så.

Denna dag var en lugn och skön dag också.
En hel dag utan nålar eller röntgen, Underbart!

Läkaren kom även och lämnade kopior av röntgenbilderna jag bett om och läkarintyg som jag behövde till jobbet osv.

Julia kom på besök igen.
Hon tog med sig en kortlek så man kunde göra nånting annat än att stirra in i en vägg osv. Satte på julmusik via min lilla handikappspinne som jag kallade det haha.
Nej men självaste kontrollen där man ''ringer'' efter sköterskan osv.
Jäkla hightech maskin. Radio, ficklampa och rubbet Inbyggt i skiten.
Rätt så awesome.

Dock fick den där mackapären nån jäkla kortslutning typ 2 gånger när vi satt där så först kom en sköterska in och sen kom en annan bara för att mackapären tyckte det var dags att kalla på dom. Lite weird, vi var inte ens i närheten av att röra den knappen haha.

Sen kom sköterskorna igen och frågade om vi ville ha nån fika eller så.
Mackor, kaffe och te. Samtidigt som vi satt och spelade kort som två små kärringar.
Men det var mycket trevligt!

Sen kom föräldrarna som vanligt och hälsade på, kollade läget osv som dom gjorde typ varje dag!


Fredag 18/12.


Lågt blodtryck igen. Vafan upp och ner hela tiden.
Den dagen var jag astrött för jag hade sovit dåligt också.
Men var tvungen att hålla mig vaken i väntan på att mamma skulle ringa och så att jag inte var nyvaken när läkaren väl kom sen.

Läkaren kom där vid 11 snåret.
Hon satte sig ner med oss andra och berättade samtidigt som hon visade vad hon pratade om på röntgenbilderna.


''Det vi och neurologerna på Karolinska kommit fram till är att det är en tumör du har i Lillhjärnan som är ca 4 cm. Vi vet inte hur länge du har haft den, men det vi kan se är att den ser godartad ut iallafall. Den sitter som du ser precis emellan hjärnhalvorna. Om jag själv ska bedöma som inte är expert som dom på Karolinska, så säger jag här och nu att den ser godartad ut. Den ser ut att hålla sig på plats och den ser inte ut att vara en sådan som växer snabbt.

Du kommer få en kallelse från Karolinska sen när du är hemma angående en träff med Neurokirurgerna som jobbar där.
Även där kommer dom avgöra om det blir en operation eller inte.
Men vad jag kan se själv så kommer det med största sannolikhet bli en operation då den sitter bra till och att dom nog kommer vilja ta bort den direkt medans dom kan.''


Ja. Jag var faktiskt väldigt lugn efter hon berättat.
Helt ärligt så hade jag faktiskt väntat mig det efter jag såg bilderna själv.
Så man kan säga att jag var väl förberedd!

Sen fick jag äntligen åka hem från sjukhuset.
Hem till min egna säng.

Kom hem, käkade lunch och tog det lugnt.
Och senare drog jag iväg och träffade vänner. Umgicks hela kvällen och hade allmänt trevligt!

Saknar dock hur man blev ompysslad där borta haha.
Frukost på sängen, lunch och middag.
Lite annorlunda här hemma om man säger så....

Riktigt sjukt allt detta.
Åker in till sjukhuset med en misstänkt hjärnblödning/stroke,
och åker därifrån med en hjärntumör istället.
Livet är tydligen fullt av överraskningar, bokstavligt talat.


Ja, nu vet ni hur allt gick till där borta.
Skriver nästa del imorgon, känner att det är liiiite för sent för det just nu.

Hoppas ni fick svar på det mesta ni undrat över nu ❤

Här nedan ser ni min lilla tumör, lilla Sverker som jag kallar honom/den haha.

Del 2 imorgon, ha det gott så länge!

Love ❤
/Paulina

Likes

Comments