​Som ni kanske har märkt, haha, så är bloggen rättså inaktiv nu. 
Nya Zeeland tog upp alldeles för mycket tid och energi för att sätta sig vid en skärm flera gånger per dag, och vi valde att faktiskt ta vara på alla stunder vi kunde och leva i nuet. Vi ångrar inte det, för fem öre.

Idag är det den 6 mars, och det är en vecka sen sen jag (Mickan) lämnade Nya Zeeland för nya äventyr i Australien. Sofia stannade kvar i Nya Zeeland, och nu är det första gången på fem månader som vi inte ses varje varje dag. Det känns så himla konstigt. Men vi har båda konstaterat att det känns ändå bra. Inte alltför sorgligt och jobbigt. Jag skulle vilja beskriva min och Sofias relation men jag tror inte det går med ord. Det är mer än vänner, och det kan gå veckor utan att vi pratar men hon kommer alltid vara 100% för mig. Alltid. Hon är min partner in crime, och jag är så patetiskt lycklig över att jag fått spendera det senaste halvåret med henne. 

Så här med sätter vi bloggen på paus, till nästa gång vi far ut på äventyr tillsammans.
Jag kommer fortsätta blogga, på en ny adress som är min egen. När den har kommit i ordning så kommer jag peta ut länken här, på facebook och lite överallt 
Men tack tack tusen tack till alla som följt oss under vår Asienresa, och tusen tusen tack till alla vi träffade under resans gång. Fasiken, vad bra det har varit. Jag är mållös.

Många kramar, Mickan

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Okej – förlåt! Skämskudde för oss, vi har helt och hållet släpptbloggen senaste dagarna. Vi har faktiskt inte haft någon lust att blogga. Ellerens plocka fram datorn. Men självklart ska jag dra igenom en snabb uppdateringom vad som hänt sen sist. Det blir väldigt rörigt men det får ni stå ut med!
Jag sitter just nu i ett stort kök på en farm i Whangaruru i norra Nya Zeeland,med en sprallig kattunge springandes över tangentbordet som stör skrivandet.Det doftar köttbullar och natur, och julmusik spelas i bakgrunden. Hur vihamnade här skriver jag alldeles strax.
Sist vi skrev var vi alltså i Coromandel. Därefter har vi hunnit med ett parnätter i Rotorua, en illaluktande men rolig stad, och en dag på en äventyrsparksom inkluderade långa bilbanor ner för ett berg, linbanor, Sky Swings och färsknyazeeländsk glass. Efter Rotorua åkte vi till Waitamo, som är känt för sinagrottor som är fyllda med lysmaskar – det är som en stjärnhimmel djupt in istora grottor. Hela familjen Allstrin tog en klättringstur in i grottorna,sjuttio meter ner under mark i en 11 grader kall fors. Men den turen får Sofiaberätta mer om, då jag inte var med. Tycker trånga grottor är så jäklaobehagligt, det är inte riktigt min grej. Så jag hoppade den turen.

Efter Waitamo satte vi oss i bilen igen, och åkte upp motWhangaruru, som ligger utanför staden Whangarei. Jag minns inte hur mycket viberättat om vad vi ska göra i Nya Zeeland de kommande månaderna? I alla fall, ikorta drag, så var Sofias syster Therese här för två år sen på en farm och komväldigt nära familjen. Sonen i familjen, Ben, följde med henne till Sverige iett år och lärde känna hela familjen, och mig, och bjöd hit oss till farmen närhan hörde att vi skulle resa. Det är en stor farm med massor med djur – kor,hästar, grisar, höns – och aktiviteter i mängder – motocrossbanor, kajaker,hästridning och surfing. Backpackers och familjer på resande fot får komma hit,göra massor med roliga saker eller hjälpa till att jobba på farmen. I januari börjarfarmen hålla i sommarläger för skolklasser i Nya Zeeland, som får komma hit ochgöra allt det jag skrev, plus ta hand om djuren och ha en mysig vecka med lekaroch lägereldar. På dessa läger kommer jag, Sofia och Therese vara ledare,tillsammans med massa andra backpackers! Fram till dess är vi ”lediga” – men detfinns alltid något att göra på farmen. Det lagas, målas, fixas och donas.Middagar förbereds, golv läggs om, ved huggs och grisar matas. Backpackerskommer och går, och hela farmen är ständigt i rörelse. Jag tror det är runt 20personer här just nu, alla familjer inkluderat, men jag är osäker. Sofiasfamilj reser vidare ett par dagar efter jul, och vi stannar kvar. Jag kommer bokvar på farmen till sista februari som det ser ut just nu.
Varje kväll lagas det middag, och alla hjälps åt. Det springs runt och hackasoch svängs ihop grytor och sallader, och jag behöver väl inte beskriva hurmycket disk det blir? Rätt mycket. Jag tror att det står någon vid vaskendygnet runt, och gör rent. Men alla hjälps åt! Det är en väldigt öppen stämningpå farmen. Alla är välkomna, och det finns inga problem. Allt löser sig. Manknallar runt med barfota fötter och med slitna jeans. Man busar med hundarna och slängerkompostmat till grisarna. Det är så skön, härlig atmosfär här att jag inte vethur jag ska kunna beskriva det utan att det blir klyschigt, rörigt och tråkigtatt läsa. Men vi stormtrivs, kan man lugnt säga. 

Hur som helst –god jul på er. Det är den 24 december nu, och julpysslet är i full gång här påfarmen. De firar ju den 25e så det stora firandet blir imorgon, men det fixasoch donas för fullt här idag och julmusiken spelas på högsta volym. Vi harstörre delen av dagen gjort svenska julköttbullar att servera imorgon påjulbordet. Alla på farmen har tassat runt kring oss, nyfikna på receptet och tjuvsmakatnystekta köttbullar. Jag har aldrig rullat så många köttbullar i hela mitt liv.

Shit, vad rörigtdet här inlägget blev. Stressigt och krångligt att få ihop ett par underbaradagar till en liten text. Men nu vet ni läget, hur vi har det och att vi lever!Jag vet inte riktigt hur det kommer bli med bloggandet framöver. Visst är detroligt att skriva av sig och berätta om hur livet rullar, men det finns intemycket tid för det. Det är alltid något som händer här på farmen, och man harinte jättemycket lust att sätta sig framför en skärm. Men vi ska försöka hållaigång bloggen!
Några bilder har jag intetillgängliga på den här datorn, tyvärr. Men jag ska be Sofia slänga upp några,som har de på sin kamera!
Nu ska jag gå och ta en snabb eftermiddagstupplur innan vi ska ut på ännu enridtur över de gröna kullarna.

Många varma julkramar från ett avlägset Nya Zeeland
// Mickan

Likes

Comments

Som vi skrev förut så gick allt fel med flyget som kunde gått fel. Jag har fortfarande inte fått min väska men orkar inte lägga energi på det just nu, jag vill bara njuta av tillvaron här och nu - med min bästis och min familj i världens vackraste land.
Vi satt runt matbordet igår, med den perfekta grilltallriken framför oss och ett glas vin och pratade om hur lyckligt lottade vi alla är och hur JÄVLA BRA vi faktiskt ha det. Jag njuuuuter.

Vi cruisar runt i en stor bil runt om norra ön tillsammans i en vecka. Just nu befinner vi oss i Coromandel och bor i den mysigaste lägenheten (på 3 våningar!!!) och äter hemmalagad mat varje dag, vilken är drömmarnas dröm för mig och Mickan som levt på ris och curry från gatukök 3 månader.
Tänk att vi redan har fått sett så många breathtaking-vyer under 2 dagar och jag ska befinna mig på NZ i hela 3 månader. Det är galet.
Idag ska vi åka ett tåg runt om Coromandel som tydligen ska bara en cool upplevelse att bara och sitta och titta ut på den vackra naturen. Sen tar vi oss till hotsand beach där man in gräva gropar i sanden och det blir som en egengjord stekhet jacuzzi - wow!

Nu ropar mamma att det är frukost (känns som hemma fast på andra sidan jorden haha!) med rostat bröd, ägg, kaffe, ost (!!!), turkist yoghurt med granola och massa frukt. Yummie!

/Sofia


Bjuder på en bildbomb från de senaste dagarna ON DA ROAD:

Likes

Comments

En dag att minnas i Bali var när vi hyrde moppar och cruisade runt i Ubuds landsbygd. Vi tog med oss Tess och Ben för att göra det till ett äventyr. Vi åkte runt bland smala vägar där lokalbefolkningen hade sitt. Det var som ett tunt lager med rök över byn eftersom gubbarna eldade ris och kvinnorna lagade mat längst vägarna. Det luktade sådär mysigt höstigt längst hela vägen. Barn sprang runt i trasiga kläder med lyckliga ansikten.
Vi kom fram till ett megastort vattenfall där vi stannade och badade. Vilken häftig känsla det var att simma runt i svinkallt vatten med ett vattenfall rakt ovanför huvudet, med vacker djungel runt omkring.
Här bjuder jag på bilder från vattenfallet, enjoy!
/Sofia

Likes

Comments

 ​Äntligen!

​Vilket vidrigt stressigt dygn vi har bakom oss. När vi reste från Ubud mot flygplatsen sa Sofia att; ​Shit jag har en dålig magkänsla nu. Något kommer gå fel med resan.
Och - ja. Allt gick snett. Först var vi sena till flygplatsen och skulle checka in i sista minuten, varpå personalen vägrar släppa igenom oss för att vi inte har någon biljett ​ut ​från Nya Zeeland bokad. Åker man dit på turistvisum måste man tydligen ha det, vilket vi inte visste. Så det var bara att slå sig ner bokstavligt talat på golvet bredvid incheckningsdisken och börja söka flygbiljetter, samtidigt som personalen hetsar att de måste stänga bagagedroppet om fem minuter. Panikköpte varsin biljett till Sydney i slutet av mars för alldeles för mycket pengar, men blev iallafall genomsläppta och inte fast på Bali med andra ord. Väl igenom alla kontroller meddelas det att vårt flyg är försenat drygt 90 minuter. ​Skitkul.
Kommer i väg sen till sist, och har den hemskaste flygresan någonsin. Det var så mycke
t turbulens och skak att båda två hade svårt att hålla tårarna tillbaka. Men vi landar i Sydney på morgonen, och ska genast vidare i nästa plan mot Auckland. Trodde vi, ja. Planet är försenat tre timmar. Inte förrän närmare fyra timmar senare lämnar vi Aus mot Nz. Redan nu är vi båda två skapligt trötta och irriterade. Och så ska vi hämta ut våra ryggsäckar. Min (Mickans) kommer först, och vi står kvar och väntar på Sofias. Och väntar. Och väntar. Och den kommer inte. Hennes ryggsäck är spårlöst försvunnen, och vi får knappt hjälp från servicedisken som bara trött ber oss vänta längre. Närmare 3 timmar stod vi och väntade, bråkade och bad de om hjälp att hitta väskan. Nu har de lagt in en spårning, och de tror att väskan är kvar i Sydney.
Så i skrivande stund ligger jag och Sofia nu i varsin säng, jag med bloggen och hon med ett ilsket upprört mail till JetStar - flygbolaget vi flög med. Vi har aldrig varit med om sämre service och sämre koll på alla resor. Blä. 

Men vi ligger ju i sängar nu?! När vi till sist kom ut från flygplatsen blev vi mötta av Sofias familj. Kramar, skratt, tårar, kramar igen. Det är så underligt att möta så bekanta ansikten på en plats så långt från hemma.
Jag och Sofia ska resa runt med de nu i en vecka på norra ön, innan vi beger oss till farmen vi ska bo på de kommande månaderna. Så nu när vi fått mat i magen, en promenad i detta underbara område (Totara) och en dusch, så är humören ändå ganska på topp. Förhoppningsvis kommer Sofias väska imorgon.
Nya Zeeland är för övrigt så vackert. Vi har inte ens sett en tusendel, men området kring guesthouset vi bor vår första natt på är stora grönskande marker med små kossor varvat med enorma trävillor och lösspringande fårhundar.

Nu faller ögonen i kors på mig här, det tar på krafterna att bråka med flygpersonal och sova i sittande läge flera timmar i sträck. Bilder och mer om våra kommande äventyr kommer imorgon. 

Puss och godnatt från andra sidan, / Mickan


Likes

Comments

Just nu sitter vi på flygplatsens Starbucks och dricker varsin Pepparmint ice mocha (godast ever, vi dricker alltid den hehe) i väntan på flyget. Vi passar på att vara osociala mot varandra och skypa med lite nära och kära där hemma då starbucks alltid leverar grymt internet. I bakgrunden spelas julmusik och vi känner sådan sjuk julkänsla här i detta nu, naaat.
Vi är så exalterade för Nya Zeeland att det sprudlar lycka från topp till tå. Vi har rest till många nya länder under de 3 månaderna vi har varit ute till fots men denna spänning är annorlunda. Livet som väntar oss i NZ är helt annat än vad vi är vana vid och vad vi har fått vara med om i Asien och de är DET som är roligt.

I brist på annan bild så får ni en halvkass mobilbild tagen för sisådär 37 sekunder sedan. På bilden ser ni en av mina nya klänningar som jag köpte i Ubud. Jag gick loss alldeles för mycket på shopping där (sååå fina kläder överallt, omöjligt att motstå) så det sved i hjärtat när jag nyss loggade in på min bank haha. Speciellt när jag vet att dyra Nya Zeeland väntar runt hörnet, tur att vi får gratis mat och boende på farmen vi ska spendera 90% av tiden på.

Nu ska jag kila! Önskar fantastisk måndag åt alla fina människor där ute.

/Sofia

Likes

Comments

Det bubblar, fräser och rinner över. Känslorna är allover the place. Jag sitter på mitt favoritkafé i Ubud, Bali. Med en iskaffe och ett försök att samla mig. Snart reser vi mot nästa destination. Nya Zeeland. Ett kapitel avslutas och nästa påbörjas. Blanka sidor som väntar på att fyllas till max med färgglada minnen. Nya Zeeland dessutom –hallå hej hoppsan andra sidan jordklotet. Det kommer bli bland de mest underbara månaderna i mitt liv, hittills. Jag är så förvirrad med hur jag ska göra från och med nu dock. Beslutsångesten tränger sig närmare, knackar på och vill in. Jag försöker slappna av och ta det som det kommer. En hemresebiljett finns inte och en sådan vill jag inte heller ha. Men någonstans måste man kanske ha en plan. Eller? 

Vi har just nu tre månaders turistvisum i Nya Zeeland. Från 15 december till 15 mars. Därefter kommer alla möjligheter och drömmar fram. Ska jag stanna kvar i NZ på ett Working Holiday visum? Ska jag ansöka om Working Holiday visum i Australien och gå en bartenderkurs? Jag har gamla och nya vänner som ropar efter mig från guldkusten. Singapore vill jag också tillbaka till, och tacka ja till erbjudandet jag och tjejerna fick. Bali saknar jag redan, fast vi fortfarande är här. Eller ska jag lämna denna sida av jorden för ett tag och följa en annan dröm, en dröm som heter Paris? Eller ska jag helt enkelt åka hem? Spendera sommaren på mitt älskade Gotland och pussa och krama på familj och vänner? Det räcker med att jag lyssnar på Öppna Landskap med Ulf Lundell för att jag gråtandes ska söka efter flygbiljetter till Stockholm. Och det räcker med ett par minuter i nuet för att jag ska inse att det vill jag för sjutton gubbar inte alls.
Det känns ju extremt rent ut sagt puckat att inte åka till Aus när jag är hyfsat i närheten. Landet som var mitt hem mina första år i livet. Hur gör jag om jag blir kär? I en stad, i en person, i livet Down Under? Risken är ganska stor.

Sen påminner sig även verkligheten när mitt knä värker och inte gör som jag vill. Jag kan fortfarande inte böja ordentligt på knät. Är det egentligen operation och rehabilitering som står på tur? Hur länge kan jag sopa den fysiska smärtan under mattan? Lika länge som jag dolde min psykiska smärta hemma?

Det jag är mest rädd för är att fastna. Gå ner mig i samma gamla gråa spår, stå och frysa på perrongen. Stå och undra om jag ska hoppa på tåget eller hoppa framför. Att glömma bort den glädje i de drömmar jag har nu. Att gå tillbaka den prestationsångestfyllda Mikaela som finns för alla andras skull men glömt bort sig själv.
Egentligen är det minst synd om mig i hela världen. De senaste månaderna har varit helt och hållet obeskrivligt magiska. Jag har lärt mig så otänkbart mycket mer om världen, om människor och inte minst om mig själv. Vad jag själv vill, vad som får mig att må bra. Jag har fyllts med en tacksamhet för livet, jag har fyllts med en glädje jag vill smitta vidare till hela svenska folket. Jag har funnit en trygghet i mig själv,en trygghet jag sökt i flera år. Och jag ser nu med lätthet hur jag vill leva mitt liv hemma. Det finns personer jag kommer, och redan har, skära bort.Negativ energi. Det finns personer jag kommer ta upp kontakten med igen.Positiv energi. Det finns rutiner jag kommer bryta och förändra.
Jag är så stolt över mig och Sofia som stack. Jag är imponerad av vår balans, vårt samarbete, vår galenskap och vårt sunda förnuft som satts på prov under resans gång. Inte minst vår vänskap.Att bokstavligt talat leva på varandra dygnet runt i tio veckor är en prövning. Vi har blivit irriterade på varandra, och varit oense i omgångar. Men det har aldrig varit bråk eller en fråga om vi borde splittras. Vår vänskap går för långt tillbaka och är för vattentät för att det ska komma på tapeten tack och lov. Nu åker vi till Nya Zeeland, men det kommer inte vara bara hon och jag längre. Vi kommer antagligen fortsätta på egna äventyr efter våra tre första månader i NZ.Men det finns ingen annan jag hellre hade gjort denna resa i Asien med. Jag vet att vi båda kommer fortsätta utforska världen, och detta var den perfekta kickstarten på våra äventyr.
För att försöka sammanfatta mina känslor efter oktober, november och halva december i Sydostasien; lycka. Ren och skär genomgod lycka och tacksamhet.
​Nu sitter jag här med min favorit-iskaffe i Ubud och lyssnar på peppmusik. Jag har vänt uppochner på alla tankar med mina fantastiska bollplank till föräldrar hemma i Sverige, och nu känner jag mig mer laddad än någonsin för Nya Zeeland. Jag ska försöka gå in med samma tankar som för Asien. Vi börjar med en flygresa och tar det därifrån. Innan jag lämnade Sverige hade jag aldrig kunnat förutspå allt som hände under Asientiden. Kanske blir det samma sak nu.
​Men det hindrar ändå inte tankarna från explodera likt mentos i en Coca-cola. 

Likes

Comments

Här kommer en rejäl bildbomb från när vi besökte the rice fields här i Ubud. Här i Ubud är det fokus på välmående, hälsa och lugn och den känslan följde med oss även hit. Så himla himla vackert. Jag, Mickan, Tess och Ben cruisade runt på två mopeder längst Balis landsbygd och med vinden i håret fick vi se många små smultronställen som vi var lyckliga att finna.
Risfälten i sig är enligt mig ett måste att se om ni är på Bali, svårt att fånga på bild hur vackert det är.

Annars? Vi vaknade precis upp från en skön tupplur och jag har precis simmat lite i poolen och sen tagit en välbehövd dusch. Nu är i alla fall jag redo för att gå ut och äta med det brukar alltid vara så att jag får vänta i huuundra år på mrs Brodén och mrs Allstrin tills de är klara haha.

Nu är det bara 3 dagar kvar på vårt kapitel 1 som vi har kallat det förresten! Kapitel två startar i Nya Zeeland där livet kommer bli helt annorlunda än vad vi har varit vana med och jag längtar sååå. Samtidigt som jag såklart njuter av tillvaron här.
Men det ska bli såå kul att träffa min familj och se världen tillsammans med dom jag älskar mest <3


/Sofia

Likes

Comments

Ett hett tips om ni är på Bali är att ha några dagar i Sanur och leva det harmoniska livet. När ni väl är där rekommenderar jag helhjärtat att besöka restaurangen Malaika precis vid vattnet.
Vi åt lunchbuffé där för någon dag sedan och med handen på hjärtat kan jag säga att det var bland det godaste jag ätit. Massa olika goda sallader, röror, såser, kött, osv. Och det bästa är att man km äta fet med gott samvete eftersom allting är organiskt och nyttigt. Tips tips!
Vi hörde också att de har cooking classes där vilket vi hade dött för att vara med på men vi hann tyvärr inte det. Tänk er att ha de kunskaperna som kockarna hade på den restaurangen med sig hem och imponera på sina vänner och familj.

Jag kan säga att jag ät tills jag sprack, ville aldrig bli mätt.

Likes

Comments

Vi lever livet och försöker njuta av varje sekund så mycket det bara går. Därefter den dåliga upptaderingen den sista tiden. Men ni förstår säkert! :)

Bali. Hur ska jag börja? Jag älskar dig.
Inga ord i världen skulle kunna förklara hur bra, kul och UNDERBART vi har haft det här (och på alla andra ställen under resan). Det är en speciell känsla när man reser såhär som vi gör, allting är så sjukt och så långt ifrån det livet man lever där hemma. Jag skulle aldrig kunna förklara på en sådant sätt vad vi har varit med om så att någon där hemma verkligen skulle förstå. Det är omöjligt. Det är obeskrivligt.

Jag ska försöka sammanfatta Bali lite fort så ni får en inblick om vad vi gjort.
Första veckan var vi ju som sagt på surfcampet Lapoint och surfade. Minnena vi skapade med alla nya fina vänner vi hittade under denna vecka gör mig tårögd att tänka på. Vi har haft det SÅ kul. Jag skulle rekommendera alla att ta in en vecka på Lapoint för det var verkligen 10 av 10. Vi hade ju dock världens tur att hamna med en grupp på 35 människor där alla var underbara och så där ligger väldigt mycket i hur helhetsupplevelsen blir såklart. Grupperna har tydligen inte alltid sådan fin gemenskap och sådana galenskaper som vår grupp hade så jag antar att vi hade tur och valde rätt vecka.
Efter ett tungt hejdå till surfcampet åkte vi vidare till Sanur för att bo hemma hos Tess. Där levde vi yogalivet och åt nyttigt och gott varje dag vilket vi verkligen behövde efter den tidigare galna veckan. Där njöt vi av tillvaron att kunde andas ut och var omringade av varandra.
Vi avslutade dem dagarna tillsammans genom en lite mindre lugn kväll, rättare sagt den galnaste kvällen någonsin (typ) på Old Mans där vi hade reunion med några från förra veckan. Vi dansade, drack öl och hade det riktigt roligt - vad man begär man.

I skrivande stund sitter jag på en balkong och blickar ut över hotellets fina trädgård och pool område - i Ubud som blev vår nästa destination. Världens sötaste indones som jobbar på hotellet kom precis med varsin kopp te till oss. Han är så himla söt (som alla andra indonesier) så vi smälter varje gång vi ser honom. En sådan människa man bara blir lycklig av att ha i närheten.
Kan inte förstå att vi pröjsar 70 kr per natt för ett stort och fräscht rum, fint hotellområde, inkluderande frukost och urgullig personal. Äääääälskar.
Nu har vi lämnat Tess och Ben (våran Nya Zeeländska kompis hemifrån) så nu är det bara jag och Mickan här men det är mysigt.
Vi kommer hänga med Tess och Ben i flera månader i NZ som vi åker till snart så det var inte ett hejdå föralltid haha.

Nu ska jag promenera upp och köpa lite frukt som får bli min middag och försöka hitta lite bättre wifi så jag kan försöka skype med några av er där hemma. Saknar er <3

Kram /Sofia


Likes

Comments