Jag lider av ångest och panik attacker.

’’Lider DU av ångest? Men du är ju typ alltid på bra humör?!’’
’’Sluta böla, de blir inte bättre av att du gråter.’’
’’Kan du inte jobba? Du är väl inte sängliggandes för att du har ångest?’’

Ovanstående är bara ett få par saker jag har fått höra angående min ångest. Jag känner inte direkt att jag tar åt mig av detta men min ångest använder de som sitt levebröd. Jag skulle vilja beskriva min ångest som en oinbjuden gäst till ens födelsedag. Den kommer när man minst anar de och konstigt nog när man känner att man mår som bäst, den går in och stjäl alla dina presenter som du fått av nära och kära, den pratar ner ditt självförtroende tills du inte vet vad du ska göra så du bara vill gräva ner dig själv under marken där ingen kan se dig, och till sist förstör den hela ditt party och sticker direkt efter så att det är du som får ta all skit och städa upp alla krossade bitar efter dennes förstörande. Medans alla nära och kära står på avstånd och inte riktigt verka se eller förstå vad som händer, för som sagt ångest är osynlig.

Nu har jag levt med min ångest tillräckligt länge, så jag har med mycket lärdom och inövande lärt mig vad som hjälper mig att ta kontroll över min ångest och oftast slipper jag få en ångest attack. Men idag var en sån dag då den tog kontroll och åt upp mig inifrån, ja det är ungefär så det känns, som att tappa all kontroll och vara hjälplös medans något äter upp alla bra känslor och lämnar dig tom och skakandes. Det låter hemskt jag vet, men det är sanningen. Alla upplever ångest så pass olika så jag kan inte prata för alla, men när min ångest kommer en dag där jag är extra svag, då tar den över mig.

Jag som lever med ångest kan säga till alla andra som lever med ångest eller liknande psykisk ohälsa att jag förstår och jag finns där för dig, men alla ni som säger detta utan att någon gång i ert liv upplevt någon typ av psykisk ohälsa eller riktig ångest, säg inte att ni förstår för tro mig ni har ingen aning om vad ångest innebär. Med mina ångest upplevelser kan jag med handen på hjärtat säga att jag aldrig hade önskat min värsta fiende att uppleva ångest eller få ångest attacker för så jävligt är det.

Med detta sagt, skulle jag även vilja tacka min ångest hur konstigt det än låter, för min ångest har lärt mig saker och fått mig att se saker ur större perspektiv när jag lärde mig att ta kontroll. Den har även lärt mig att o avsätt vart i världen jag än sätter min fot eller vilka människor jag än träffar så får jag inte döma! Alla lever med något som ingen annan vet om, det behöver inte vara ångest. Men alla har något osynligt i sitt bagage, så att behandla alla med respekt är prio ett. Jag har även lärt mig att jag inte är ensam och ångest får inte vara något som jag håller som tabu, det är något jag ska vara öppen med och inte skämmas för. För kan jag lära mig ta kontroll över min ångest kan du också det, det kommer ta tid och det kommer va tufft, nästan som att stå i en boxningsmatch om man ska jämföra med något. Men det är värt att ta dom där smällarna när du väl slår tillbaka och tillslut har tagit kontroll och vunnit. Så tack, min ångest. Du gav mig en otroligt tuff och jävligt orättvis match, och du försöker fortfarande ibland, men jag vann och nu är det jag som har kontroll över dig och inte tvärtom. Ingen är ensam, be kind always.

Likes

Comments

Vill bara påminna alla att det jag skriver och lägger ut är en blandning av egen upplevda historier och även från min kreativa skrivar fantasi. Vad som är riktigt eller inte är upp till läsaren att avgöra eller inte avgöra!

Är det vanligt att folk lever i destruktiva relationer? Jag tror att det är vanligare än vad man kan tänka sig eller vad man ser. För att leva i en destruktiv relation är ofta inte något man själv i stunden anser som destruktivt även om det kanske inte känns helt rätt. Att inse eller förstå att relationen är destruktiv är heller inte det lättaste. Hur vet jag detta? Jo, för jag har levt i en sådan relation.

''Du måste lämna honom på riktigt denna gången, ni gör varann bara illa, det kommer aldrig sluta bra!'' Är bara en av dom få saker jag fick höra under denna tiden från folk i min närhet. Lyssna jag på det? Nej. Lyssnade jag på det när min bästa vän nästan höll fast mig för att inte åka hem till honom mitt i natten på fyllan med 0% batteri på min telefon? Nej jag lyssnade självklart inte. Inte ens när jag låg i det blöta gräset mitt i natten utanför hans hus och grät mig själv till sömns i mitt väldigt onyktra tillstånd, inte ens då förstod jag allt de mina vänner hade sagt till mig och försökt få mig att förstå. Förstod jag det alla gånger han sa nedvärderande saker till mig och skämde ut mig framför folk? Nej. Förstod jag det när jag gång på gång gick tillbaka efter varje gång vi gjorde slut? Nej. Förstod jag det när han hade fått reda på att jag legat med hans förre detta bästa kompis under tiden vi ej sågs och jag fick reda på att han hade varit med en kompis till mig UNDER tiden vi sågs? Nej. Jag förstod inte ens det när det hade gått så långt att jag hade så mycket ångest att jag hade dödstankar varje dag och det ända vi gjorde på kvällarna var att få varandra att gråta.

Det gick så långt att vi omedvetet hade en ''hemlig'' tävling med varann där allt handlade om vem som var värst och vem som kunde få den andre att må sämst.

Finns det då någon att skylla på i denna situation? Jag skulle inte vilja säga det, när båda parter får varann att må dåligt är båda lika delaktiga och skyldiga. Trotts allt detta destruktiva och negativa fanns det få bra stunder, från en början nästan bara bra stunder som hela tiden trappades ner och översattes till det negativa. Men när det väl kom en positiv och glad stund kunde man leva på de en evighet kändes det som. Dom få positiva stunderna, dom få glada minerna och skratten och även minnena från tiden då allt var guld och gröna skogar i förhållandet, det var dom stunderna som blev ens ursäkt. Man levde så mycket på dom positiva stunderna så det negativa var bara som en jobbig vindpust som sen växte till en jobbig orkan, men ändå ville man inte släppa taget i denna hårda storm som höll på att slita en i stycken.

Hur kan man tro att en person som är orsaken till ens ångest i själva verket är den ända som kan rädda en? För det går ju inte ihop. Den personen är den som triggar igång din psykiska ohälsa men du tror fortfarande sten hårt på att det är den personen som kommer vara din räddning. Det kommer inte ske.

Att leva i ett destruktivt förhållande är fel på så många plan, det önskar jag att jag insåg då innan det var för sent.


Likes

Comments

Att starta en blogg kanske inte är min grej är ni många som tänker som känner mig, men på senaste har jag verkligen upptäckt att jag uttrycker mina känslor och åsikter bättre i skrift (ändå har jag en podcast..) och jag har då öppnat denna blogg med tanken om att yttra mina tankar och åsikter med er som gillar att läsa!

Att skriva ger mig mycket ideér och öppnar mitt sinne och tankesätt mer än vad att prata gör, i alla fall vad jag själv märkt på senaste. Jag har alltid tyckt om att skriva och har tidigare skrivit mycket egna historier med egna påhittade karaktärer osv. Och det är sånt jag då vill dela med mig här, men även egen upplevda historier. Och jag kommer inte uppdatera bloggen varje dag utan de kommer istället ske när jag själv känner för det, eller när jag har nån bra historia nerskriven. Jag kommer även börja plugga skrivande till nästa år och då kommer troligen skrivandet bli ännu bättre.

Jag tycker om att skriva och prata om åsikter och ämnen som idag är väldigt viktiga men många gånger ses som jobbiga och tabu ämnen, så ibland kan de komma historier som är jobbiga MEN, jag råder er till att läsa det ändå, för vi måste i dagens samhälle ta oss ann och uppmärksamma dessa ämnen.

Hoppas ni tycker det låter intressant! Vill ni hellre höra mig prata har jag även en podcast, Milstolpen med Nik & Mik, ni hittar den på alla pod sidor!

// Mik

Likes

Comments