Inspiration & Insikt, Vägen till diagnos

För snart en månad sedan uttalades orden: Vi anser att du uppfyller kraven för diagnosen ADHD kombinerad. Jag hade tänkt och skriva ett inlägg med rubriken "jaha, jag har ADHD vad gör jag nurå" men det har gått för lite tid upplever jag själv för att landa i diagnosen på papper även om jag ju haft det hela mitt liv. Det känns konstigt på många sätt att ha fått en ny diagnos som egentligen är 30 år gammal. Däremot har jag hunnit märka tre saker som hjälper mig när utbrotten känns allra jobbigast. Med utbrott menar jag den starka känslan av att vilja göra tusen saker samtidigt, den betongliknande tröttheten som sköljer över eller känslan av rastlöshet tar över.

1. BROMSA
När inpulsen att ta tag i allt på en gång och lägga all den energi som precis slagit igång efter en period av nedstämdhet eller betongtrötthet så är det dags att bromsa. Jag har tidigare kört på och tagit tag i tvätt, städ, sortera garderob, planera framtiden och fundera på hur jag ska lösa alla världens problem på samma gång. Och det har bara inneburit att betongtröttheten kommit tillbaka och dagarna med tvångsvila blir fler. Under den här månaden har jag varit trött väldigt mycket sedan diagnosen på papper kom. När jag sedan började återfå energi att göra någonting av ovan valde jag denna gång att BROMSA. Jag tog med mig en bok och la mig i sängen och vilade. Och resultatet blev att energin laddades ännu snabbare och jag kom tillbaka från den nedstämda perioden mycket snabbare än tidigare. Det för mig också vidare till punkt två.

2. EN sak i taget
När jag började få tillbaka energin efter att jag bromsat. Gjorde jag det viktiga valet att lägga den energin som kom på att göra EN sak i taget. Även roliga saker. Det räcker att under en dag tvätta en tvätt och sedan vila igen. Kanske inte nödvändigtvis i sängen med en bok men med en utomhusvistelse i stallet med familjen till exempel. Detta fokus på EN SAK I TAGET! gjorde också att humöret och nedstämdheten återhämtade sig snabbare och jag fick många glada dagar på rad som jag fortsätter räkna och det behövs verkligen för att kunna hantera nya nedstämdheter. För det kommer komma sånna dagar. Men med BROMSA och en sak i taget tror jag att jag kan hantera det bättre.

3: FOKUSERA på det jag är bra på och får att fungera istället för att se det jag är mindre bra på.
Med låg självkänsla är det väldigt vanligt att jag bara fokuserar på det dåliga, det jag inte klarar av eller att jag är nedstämd på på dåligt humör hela tiden... Men när jag valt att varje dag skriva i min dagbok om minst tre saker jag gjort bra under dagen har jag kunnat skifta fokus och se att jag gör massor med bra saker varje dag. Och jag klarar av massor av saker som jag inte märker för att jag fokuserar på annat.


Hoppas att du fått ut något av dessa tips och oavsett om du har en diagnos eller inte så tror jag sedda tre punkter kan hjälpa oss allihop att må lite bättre i vår vardag.

Kram på er!

Något jag gjorde bra för ett tag sedan var att baka nyttiga chokladbollar som blev superdupergoda utan socker i =) Superduper till kaffet! Min man och barn gillade dem också. Min man fick vara modell på denna bild och hålla i sin chokladboll innan han fick äta den.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Inspiration & Insikt, Tränings & hälsa

När den här utmaningen började var det mest retreatet till Biarritz som lockade. Redan dag två kände jag för att ge upp. Jag "tvingade" mig själv att hålla ut, för att få känna bekräftelse i att ha genomfört någonting som jag tagit mig ann. Några dagar har det varit skitsvårt och andra mycket lättare.

Utmaningen är nu över och jag har med mig massor med lärdomar, bland annat om vilken personer jag vill jobba på att vara snälla, fördomsfri (så gott det går genom att lära mig mer om mig själv), kärleksfull, ljusspridare. Jag har lärt mig att det är så viktigt för min utveckling och välmående att jag tar hand om mig själv och att yogan kan hjälpa mig med alla delar i livet.

Jag har också känt att det absolut är möjlig för mig att få till en regelbunden praktik men att jag också behöver få in styrketräning och promenader eller löpning. Yogan kan vara väldigt övergripande men jag behöver de andra delarna också det känner jag nu när kroppen blivit mjukare. Då kommer min smärta igen när musklerna bli längre. Balans helt enkelt. Precis som med allt annat i livet.

Jag har också kommit fram till att jag ska försöka släppa taget om allt som ligger i framtiden och bara försöka låta livet och yogan leda mig framåt dag för dag. Jag vill ju bli yogalärare men just nu känns dem drömmen mer som ett krav än en dröm. Jag behöver fokusera på mig själv först och sedan på vad jag kan ge andra.

Jag är så glad över att den här utmaningen är över! Därför att jag fick bevis på att jag faktiskt kan genomföra någonting och slutföra. Dessutom ska det bli skönt och bara tänka lite på ytan några dagar och låta hjärnan vila lite. Min som ändå är på högvarv ändå liksom.

Som sagt var Biarritz den enda motivationen från början men under utmaningens gång, släppte det och jag kunde helt ärligt känna att det inte varit det viktigaste. Även om det vore helt fantastiskt att få åka på yogaretreat, speciellt nu i september när jag fyller 30. Det skulle kännas som den där nystarten i mitt liv som jag känner att jag behöver. På ena sidan det tuffa och på den andra sidan det kärleksfulla, nyfikna och utforska livet på nytt. Släppa det gamla och med hjälp av retreatet kanske hitta ännu mer svar och frågor att ta med sig hem. En möjlighet att kickstarta mitt liv som 30 åring.

Det har varit häftigt att yoga så här mycket och att lära sig en sekvens utantill. Det har också gjort mig motiverad att faktiskt gå till en yogastudio här i stan för att yoga med lärare. Jag tror att det skulle vara roligt att göra det någongång ibland.

Nu ska jag vila upp mig lite så väntar jag med spänning inför att se vem som vinner denna resa och även på livet i helhet.

Undra vad idag/imorgon har att ge?

Varm kram på er! Och TACK Josefin och Yogiakademin

#yogareflekteradela #livet #yogachallange #yoga

Likes

Comments

Inspiration & Insikt, Tränings & hälsa

Det är dag tio i yogautmaningen #yogareflekteradela och jag har det senaste dagarna bara delat med mig på instagram. I dag, när jag har bilder på min yogastudio, tänkte jag att jag ska försöka dela här också.

DEL 1

Dagens fråga att reflektera över är: Hur uttrycker du din sanning till andra?
För mig är det svårt då jag knappt själv vet vad EN sanning är eller vad MIN sanning är för den delen? Är det en enda eller vad menas med sanning? Är det sanningen om vem jag är? Kanske hade jag vetat vad en sanning är om jag hade vetat den om mig själv?

Jag fick lite vägledning från instagram i att den kan handla om att göra rätt val för sig själv. Val som går i god med din inre känsla. Att du gör saker som känns rätt för dig själv helt enkelt, det är att vara sann mot dig själv. Det låter väl rimligt? För mig är det svårt att uttrycka någon slags sanning eftersom att jag själv förändras så mycket hela tiden. Bara under den här sjukskrivningen känns det som att jag gjort en jättestor framförallt själslig förändring.

Som ung ville jag alltid anpassa mig (passa in) och på det sättet försöka hitta mig själv. Jag färgade håret, tog hål i tungan, bröstvårtan eller bytte klädstil och musiksmak. Började i olika idrotter och varje gång jag gjorde en förändring så kändes det bra, tills det inte gjorde det längre. Jag hade kanske svårt att hitta min sanning om vem jag var.

I dag vet jag fortfarande inte riktigt, jag söker fortfarande men däremot tror jag att min sanning finns inom mig och att jag inte längre behöver leta utåt. Svaren finns redan i min själv och jag behöver bara lyssna inåt och på den guidning jag får. För mig tror jag att sanningen kan vara att följa min känslor. Som känslomänniska så säger den inre känslan ganska mycket om vad jag vill. Men det blir tyvärr något förvirrande när känslokompassen inte riktigt visar norr pga psykisk ohälsa. Jag antar att en del i att bli frisk och må bättre igen är att lära om sin kompass att hitta sin riktning. (åh, fin tanke btw).

DEL 2

Ett annat sätt att se på sanningar är saker som jag "snöat" in mig på, starka åsikter som jag har/haft eller nya lärdomar. Förr berättade jag dessa sanningar för allt och alla. Även för dem som inte hade lust att lyssna och jag ville i stort sätt tvinga på dem mitt sätt att tänka och tycka kring saker. Jag märkte som tur var att det här med att trycka sina åsikter ner i halsen på andra, det är liksom inte så uppskattat och leder dessutom sällan till förändring hos motparten. Vilket ändå var målet, att få andra och fatta att vi MÅSTE leva på ett annat sätt! Men vem är jag att säga hur andra ska leva? Ingen, det är inte min uppgift!

I dag (inte just idag som idag onsdag utan idag i livet, ja ni fattar) har jag förstått att det bästa sättet att inspirera andra är att börja med sig själv. Det är att leva sitt liv som en själv vill leva det och berätta om det först när andra börjar fråga. Då är mottagaren mer mottaglig för egen förändring när den får göra det i sin takt och på sitt sätt. Det har varit en av mina allra skönaste insikter. För nu slipper jag känna att jag måste rädda världen en människa i taget genom att utbilda alla. Det har gjort mig mer ödmjuk att inse att det räcker med att jag lever mitt liv så som jag vill ha det, för min skull. Mitt liv behöver absolut inte vara andras sanning, inte ens min egen. Den är bara det just nu. Och om det räcker med att bara vara mig själv och leva som jag vill då släpper också kraven i att försöka vara perfekt för andras skull.

DEL 3

Jag tog mig också ann uppgiften som Josefin gett oss i sin blogg idag. Jag kände att jag hade några sådana samtal som jag skulle kunna ta mig ann, men som jag faktiskt varken har lust eller ork till just nu och kanske aldrig. Vissa saker har jag faktiskt lyckats komma förbi och över utan att behöva prata en massa men just detta sms, kändes skönt att skicka.

Jag kunde inte ringa eller mötas pga avstånd och arbetstider men skickade ett sms och bad om förlåtelse och förståelse och att jag tänkt på detta en lång tid. Jag vill inte dela med mig av historien eftersom den inte bara är min men det kändes väldigt skönt! Väldigt skönt att få säga förlåt och att jag tänkt på det länge.


Sammanfattning:
  • Det känns härligt att säga sin sanning till någon, förlösande att säga det som känts länge.
  • Vår sanning behöver inte vara någon annans bara för att den funkar för oss.
  • Visa sanningen genom att leva den och prata om den, men tryck inte ner den i halsen på andra.
  • En sanning verkar vara en känsla som leder oss rätt i livet?

I dag har det inte blivit någon yoga. Jag har legat på spikmattan och försökt få igång någon slags läkning i bröstryggen. Jag har så ont i nacken och i vänster skulderblad och arm, så idag vilar jag. Sov dessutom mellan 14-16 idag. Så varken kropp eller själ känns riktigt på mattan. Känns som en förkylning fast själsligt. Här kommer i alla fall bilder på min fina lilla studio som blev färdig i går =)

Varm kram!

//Mikaela

Likes

Comments

Inspiration & Insikt, Tränings & hälsa

Kände mig ledsen efter yogan. Väldigt nedstämd. Väljer att gå in i känslan och ställer mig i duschen. Inser där att jag kan förändra.

Det finns så mycket utrymme i mitt liv att älska och avguda mig själv.
Ändå väljer jag att fyllda det utrymmet med skitsnack, självhat och med ifrågasättande.


Det fina är att jag vet att jag kan välja. Det är därför jag valde att skriva att jag väljer att fylla mitt utrymme med skit. Jag vill påminna mig själv om att det INTE är mitt fel att jag gör det. MEN att det är mitt ansvar att försöka låta bli.

Det finns strukturer i samhället, det finns arvsanlag, uppväxt och miljö. Dessa saker tillsammans har redan skapar en slags grund för mig att stå på. Är grunden ostabil får en göra så gott en kan med det fortsatta bygget, kanske får en bli extra noga med balansen och har jag ett extra skört material att bygga med kanske jag behöver bygga varsamt. En lärare sa till mig en gång att -det är viktigt att du bygger en stabil grund att stå på, då klarar du av att hantera livets stormar. Dessutom läste jag en fin berättelse idag på en annan utmaningdeltagares instagram @sandra_junhammar som handlade om vargar. De känslor som tynger dig är en varg och de känslor som höjer dig är en varg. Den varg du matar växer.

Jag gör så mycket bra, Jag är så mycket bra och jag är så gudomlig bara genom att existera precis så som alla andra. Det torde därför räcka med att bara existerar. Det har det aldrig gjort. Ändå vill jag att det ska räcka för livet är så tufft ändå så att bara existera är en bedrift i sig tycker jag.

Jag dömmer mig själv hårt. Är aldrig god nog. Framförallt aldrig bra mamma nog. Det är min tuffaste roll hittills att uppfylla, ändå vet jag att hon valt just mig att komma till. Det är ingen tvekan om saken. Hon kom för att jag skulle söka hjälp och lära mer mer om livet. Jag är inte en god fru nog. Ändå vet jag att han älskar mig precis som jag är och att han också kom in i mitt liv för att det är precis honom jag behöver. Jag är inte bra mot mig själv nog och ändå fortsätter jag berätta och tro på tråkiga och elaka osanningar om mig själv.

Har alltid haft höga krav på mig själv. Så höga att målen varit omöjliga att nå. De höga kraven har skapat prestationsångest och gjort mig handikappad i situationer där jag trots fullvärdig prestation inte kunnat njuta. Många gånger har jag fått höra att jag måste släppa taget om prestationskraven, men aldrig fått lära mig hur.

I dag gav jag mig chansen att lyssna på den inre dialogen och det är inte konstigt att jag på kvällens yoga pass fick en nedstämd känsla efteråt. Min själ är så ledsen över att höra allt det jag säger till mig själv att den till och med återskapar stämningen inombords.

MEN jag har känt mig levande idag när jag för första gången den här sommaren tog av mig strumpor och skor för att känna havets vågor mot mina vrister. Sandens sträva små korn mellan tår och under de ovana känsliga fotsulorna. Det var underbart tills att tystnaden avbröts av en snorkig röst: Vad vita ben du har... Då så jag bara: håll käften jag står här och njuter!

Det finns en tydlig lärdom i mitt liv som faktiskt innefattar yoga. Jag började testa på yoga på gymnasiet. Minns inte exakt men ungefär 2006, samma år som jag tog studenten, då bodde jag hemma hos mina föräldrar och jag körde yoga i deras källare på en bränd dvd. Då handlade det bara om att prestera och det skulle det göra ända till våren 2017.
Under lite mer än 10 års tid har jag till och från utövat yoga. Trots detta kunde jag inte särskilt mycket om det och jag kan absolut inte stå på händer eller något sådant vilket såklart inte behöver vara ett mål.
Intressant (och smått magiskt) är ändå att jag, när jag insåg att yogan för mig bara handlade om prestation, bestämde mig för att börja om och ge yoga en ny chans. Och mig själv en chans att känna den där hjälpande handen som yogan kan vara. Jag gjorde endast nybörjar-yoga, började låna böcker om yoga och sakta men säkert började jag förstå att yogan kunde vara så mycket mer för mig än bara prestera och genomföra pass, med enda målet att kunna stå på händer. Det allra mest fantastiska är att jag lärt mig mer och utvecklats mer på några månader än under alla de år som jag yogat sammanlagt. Den lärdomen säger mig att om jag ger mig själv chansen att vara nybörjare och se själva vägen som ett mål, då kan jag nå dit jag vill.

Så istället för: varför kan du inte kliva upp och göra någonting du också.
Ska jag säga: bra vaknat! Tack för ännu en dag att leva.

Istället för: jag är inte snygg det är bara att acceptera.
Ska jag säga: jag duger precis som jag är och jag är vacker både på ut och insida.

Istället för att skrika: men för i h-vete varför kan du inte ens vara snäll mot dig själv. (Ja, rösten kan tydligen klanka ner på sig själv trots att det är den som orsakat elakheterna från början) så kan jag kan jag sjunga visan "jag är bra precis som jag är" som min vän Stina lärt mig, tills jag fattar.


Sammanfattning:
  • Lite mera: håll käften åt de inre elakheterna.
  • Se livet som en övning.
  • Mata rätt varg.
  • Var snäll och förstå att det inte är ditt fel MEN ta ansvar.
  • Viktigast: Det räcker med att existera!

Titta vilken gudinna jag är där i havet. En riktig (sjö)jungfru.

Det finns många omkring mig som tänker på mig. Bland annat min bonus-svärmor som kommit att tänka på att hon äger böcker som hon vet att jag skulle gilla. Dessa två fick jag i dag och gissa om jag blev glad. Speciellt över Barnens Yoga för den var så pedagogisk och bra. Nu kan jag äntligen yoga lite mer barnvänligt med barnet och dessutom öva mig inför framtida barn-yoga-ledare. Det här med att andra peppar och gillar och stöttar och bryr sig är fantastiskt fint och även om vi absolut behöver hitta kärleken till oss själv inom oss själv, tänker jag att ett sätt att öva sig på att gilla sig själv är att faktiskt se sig själv genom andras ögon.


Kram på er och hoppas att ni haft en fin dag där ni värderat er själv högt.

Likes

Comments

Inspiration & Insikt, Tränings & hälsa

Se med tacksamhet på livet & du ska känna dig levande - Mikaela Lindholm

Hej! Vad har du för relation till dina känslor? Det är dagens fråga i yogareflekteradela- utmaningen Dag 5.

Min relation till mina känslor är som en bekantskapskrets. Vissa av mina känslor är jag nära vän med, betraktar som vänner som jag ibland blir less på om vi umgås för mycket eller som jag ibland känner mig väldigt bekväm tillsammans med för att vi matchar så bra just den dagen. Jag kan också känna olust för att jag inte orkar hänga med nån som jag kanske inte känner så bra, vi ses kanske inte så ofta och den känslan blir därför lite osäker och ovan att hänga med.

Mina känslor är som kompisar. Jag har en kompisrelation med de flesta även om vissa är bekanta och innebär att vi antingen trivs väldigt bra ihop trots att vi inte ses så ofta så som eufori. Hon och jag mår väldigt bra ihop trots att vi inte ses så ofta och vi behöver inte heller hålla varandra uppdaterade jämt utan vi bara funkar liksom.

Jag och avundsjuka däremot, vi ses inte så ofta men när vi ses så känns det mest obehagligt och vi vill nog helst slippa ses överhuvudtaget men vi go way back så vi känner väl att vi inte riktigt kan släppa taget om varandra.

Jag har en bra relation till min känslor även om jag inte vill känna alla som finns på registret så ser jag dem som vägledare, precis som med kompisar, så ber jag ibland om råd, lyssnar in och funderar på varför jag känner på ett sätt inför något. Eller varför en känsla finns i kroppen även om den inte verkar rimlig just då. Utmaningen för mig är dock att lyssna. Jag har en relation där jag hör men inte lyssnar tror jag. Och det jag behöver är att kanske en gång för alla bryta kompisrelationen och äntligen bli ett kärlekspar. Även om rädslan finns att känslorna helt ska ta över och kompisrelationen varit ett bra sätt att hålla dem på ett bra avstånd så tror jag att mina känslor har mer att berätta för mig än jag velat erkänna.

Något som jag märkt genom livet är att om jag följer mina äkta känslor, mina mag och hjärterotskänslor då har livet belönat mig. Om jag gjort tvärtom då har livet gett mig bannor. Tvärtom har varit impulser eller tankar som lett till vilseledande känslor så som spänning eller som Ronja Rövardotter skulle ha sagt "hit med lite farligheter". Jag har ofta mått väldigt dåligt av min ignorans. Inget ont om lite farligheter och våga prova sig fram i livet, våga hoppa, vara modig. Men om känslorna säger: skär upp dina handleder du mår så djävla dåligt på grund av den där killen som bara ger dig skit och sen ändå följa den passionerade, ångestframkallande, beroende-känslan där det endast handlar om att äntligen, kanske en dag bli bekräftad av honom. Den känslan är bara farlig och inte bra för någon.

I dag är jag kompis med mina känslor, jag lyssnar ibland och ibland vill jag bara bli av med dem. Men nu ska jag jobba för en kärleksrelation och jag hoppas att det ska gå vägen, att mina känslor precis som jag vill vara ihop. Önska mig lycka till!

Angående dagens yoga så var det fantastiskt! Dag 3 frågade vi oss när vi kände oss levande och då visste jag inte riktigt men i dag kom känslan efter shakeing, frilek och yoga. I vilan kände jag hur livet fyllde mig och hur känns det då? Jo jag fylldes av tacksamhet och glädje och jag kände mig så ödmjuk inför tanken att jag nu äntligen efter några dagar med en tung ledsen känsla i kroppen fick känna mig glad och lätt. Jag skrev direkt efter ner det jag upplevt på yogamattan och det lät så här:

HELT PLÖTSLIGT KÄNDE JAG MIG LEVANDE

OCH FÖRSTOD ATT JAG VAR TACKSAM

DET ÄR EN GÅVA FRÅN SJÄLEN

FÖR DEN STUND SOM DU GIVIT DEN OCH DIG SJÄLV UPPMÄRKSAMHET.

SÅ JAGA INTE LIVET, DU HAR DET REDAN.

SE ISTÄLLET MED TACKSAMHET PÅ DET DU HAR

OCH DU KOMMER ATT KÄNNA DIG LEVANDE.

En god kram på er! Och tänk vad mycket häftigt det kan komma ur själen om en bara lyssnar.

Så glad idag efter yogan :D

Leker lite i en bakåtböjning <3

Likes

Comments

Inspiration & Insikt, Tränings & hälsa

Jag släpper taget om alla måsten och borden och gör det jag vill istället. Det är egentligen inte svårare än så.

I dag vaknade jag 11.30! Elva trettio! Jag kan på riktigt inte minnas när jag sov så länge senast. Det behövdes. I dag kom mensen också, så jag hoppas att PMS-trött-känsligheten ska släppa nu. Jag är mer sugen än någonsin under dessa tre veckor utan socker, på just socker! Jag vill ha godis och jag vill ha chips och dipp och dricka. Men utan detta i snart tre veckor kan jag ärligt säga att jag mår bättre. Att min PMS har varit kortare och inte påverkat mig alls lika mycket, är ett exempel.

Jag är ju med i utmaningen Yogareflekteradela och dagens fråga att reflektera över är: Vad släpper du taget om? Som vanligt så har jag en massa förutfattade meningar innan om vad jag ska skriva. Och precis som vanligt så förändras det under yogan eller efteråt när jag fått en stund att reflektera i lugn och ro.

I dag ville jag ge upp, det är dag fyra och jag vet faktiskt inte om jag orkar hela vägen. Det är tuffare än jag trodde både när det gäller att stå fast vid utmaningen och att "måsta" skriva ner det en tänker om sig själv. Däremot yogan har inte varit så stort problem. Redan dag tre har jag märkt att jag improviserar på ett helt annat sätt än innan. I går i framåtböjningen blundade jag hela tiden och helt plötsligt står jag i hunden. I dag i vilan efter katt/hund märker jag att jag kramar om benen och gör en halv brygg bara för att kroppen vill och behöver det. Det tycker jag är spännande!

Jag släpper taget om alla måsten och borden. Istället vill jag fokusera på vad jag behöver och vill. Till exempel ser ni på bilderna nedan, delar av min nya kost. Jag vill verkligen ge mig en chans att må bra. För jag mår inte så bra psykiskt som jag vill, jag är jämt trött, jag har halsbränna och ont i magen och i kroppen. Att ändra sin kost kan avhjälpa alla dessa symptom, symptom som faktiskt är kroppens sätt att säga: hörru du behöver ta hand om mig nu, för jag mår inte så bra av det du gör just nu.

Även här släpper jag taget om måsten och borden. Tidigare har en kostförändring varit för att jag måste bli smal eller borde äta mindre kött för att det bara borde man. Men jag mår inte bra av måsten och borden. Däremot att göra förändringar utifrån vad jag vill och vad min kropp/psyke behöver, det tror jag är bättre för mig i längden.

Det finns så mycket mer att skriva om måste och borde men jag orkar verkligen inte. Sov som sagt länge idag men hade behövt fortsätta sova efter lunch. Och jag känner mig helt slut på psykiskt och fysiskt. Därför ger jag mig själv lov att inte utveckla mer nu, bara ha mens i fred och ha en lugnt återhämtande kväll. Kanske borde jag utveckla för att vara ärligt? Och jag måste väl fortsätta den här utmaningen när jag påbörjat den? NEJ nej, jag måste och borde ingenting. Men jag VILL gärna försöka.

Kram på er!
Mikaela

Likes

Comments

Inspiration & Insikt, Tränings & hälsa

Jag minns de gånger jag som ung och full av liv och ibland alkohol kunde tänka och känna: Nu kan jag dö, här och nu. För det här är livet att dansa med sina vänner och känna kroppen full av glädje. Jag vill bli, som Madicken skulle säga, -Full av liv! Igen.

I dag kommer inte "nu kan jag dö-tanken/känslan" så ofta, kanske till och med aldrig. Det kan vara för att döden fått en annan innebörd för mig de senaste åren. Den har bytts ut till att istället vara ett alternativ att lämna jordelivet som en utväg. Inte längre för att en är så lyckligt nöjd med livet, utan för att en inte orkar leva med den smärtan som livet ibland är.

En av det största frågorna jag krigar med just nu berörs ganska mycket av dagens reflektionsfråga. Nämligen vad jag ska göra med mitt liv? Jag antar att svaret på frågan är samma på frågan i rubriken, om målet med livet är att känna frihet och glädje genom livet. Lycka. För om jag får känna mig levande i det jag gör av mitt liv då hamnar jag nog inte där igen där utvägen är döden. Kanske hellre möter jag döden, när det väl är dags, med ett leende på mina läppar, en själ som är redo att släppa taget och känslan av att:

"Jag skulle inte ha velat göra livet på något annat sätt än som det blev till slut."


För även om jag inte riktigt vet svaret varken på vad jag vill göra eller vad som får mig att känna mig levande så vet jag att jag inte vill hamna här igen; i sjukskrivning, psykisk ohälsa pga olika anledningar, driven till vansinne och en önskan att dö.

Jag är inte där än. Jag vet inte om jag har orken att försöka svara på frågan men jag tror att om jag vågar söka efter svaret med ett fokus på att som gammal, vacker, full av liv och livserfarenhet kan säga att jag gjorde så gott jag kunde. Jag försökte och jag fick leva ett helt liv. Då har jag gjort det jag ska av mitt liv.


Under min sjukskrivning har jag sakta men säkert börja söka och det här är vad jag har hittat:

  • När jag får möta morgonen i min egen takt och erbjuda min kropp en god, gärna vacker frukost med färg, och njuta av en stilla morgonpromenad i tystnad. Då mår jag bra.

  • När jag får till det med min familj. När jag känner att nu gör jag det bra. Jag märker att jag får dem att skratta eller märker mig själv njuta extra mycket av att snusa henne på kinden. Känna doften av min makes kropp. När jag orkar lite mer i den här stunden vi har som familj. När jag kan vara här och nu, då vill jag inte vara någon annanstans. Då är jag lycklig, när mitt hjärta slår hårt av kärlek för situation och dem som finns med i den.

  • I skogen trivs jag som allra bäst. Där kan jag andas och det känns som att komma hem. Helst vill kroppen leka i skogen. Den blir glad av att klättra, hoppa och vara på äventyr. Då det rusar till lite i min själ av att titta ner från en högre höjd, då mår jag bra ända in.

  • Yogan och en önskan om att en dag få leda yogapass, skapa frihet för andra och kanske till och med hjälp barn och ungdomar att slappna av, hjälpa unga tjejer att hitta mod och hitta in i sig själva utifrån sina egna förutsättningar. Det ger mig hopp om att även få till det med ett jobb jag kan älska. Det går. Jag kan och framförallt det finns möjligheter.

  • När jag tränar hårt! Riktigt hårt! När musklerna skriker efter mer syre då ler jag. Då ler hela min insida och min hjärna håller äntligen käften (förlåt). Det hjälper till och med mot ångesten. Träningen hjälper mig att få en möjlighet att må bra även när jag inte alls gör det.

  • Att vara kreativ tänder någonting i mig, speciellt när jag får skriva, skriva ärligt. När jag får dela känslor med andra eller med mig själv i min dagbok händer det något på pappret. I bland känns det magiskt och det är bara i skrivandet som jag verkligen känner känslan av att vara bra på någonting. Tänk att från att inte kunna stava, inte ha lärt sig läsa förrän i slutet av tredje klass, till att kunna påverka och nå in hos andra med sin text. Få höra av andra att en hjälper. Att jag hjälp just dem att inte känna sig ensam. Få andra att förstå hur jag mår och vad jag går igenom. Tänk på det Mikaela. Det tänder någonting hos mig.

Vad tänder dig? (inte sexuellt, det spar vi till nått annat inlägg). #yogareflekteradela

Kramar
//Mikaela

Likes

Comments

Tränings & hälsa

Dagens fråga i #yogareflekteradela utmaningen är: Vad har du för relation till din kropp? Och helt ärligt så har det varit helt jävla omöjligt för mig att svara på den idag! Jag har till och med fått sådan stress över att behöva svara på denna att jag fick ångest. För jag VET INTE! Jag var beredd på att skita i hela utmaningen och kände att det bara var dumt att vara med i en sån här dum utmaning!

Jag vaknade ledsen i morse, förmodligen ännu mer PMS, har ont i nacken och i skuldran som attans och min högra handled värker. Blev lite gladare när jag kom på att utmaningens dag nummer två var här (dagens första motsägelse). Men jag kunde bara inte komma mig för att göra shakingen. Gav mig själv lov att slippa göra den på morgonen och gav mig själv tid att ta mig en kopp kaffe och äta frukost i lugn och ro. Jag tänkte att lusten kanske kommer om jag bara ger mig själv en chans att ta det i min egen takt. Tills sist tog jag mig i kragen och gjorde det ändå. Det var skönt, speciellt frileken efteråt. Nästan som fribadet efter att en haft gympalektion och det var dags att leka fritt.

Men när det var dags att fundera på vilken relation jag hade till kroppen så gick det bara inte. När jag som mest var redo att ge upp och ångesten rev i kroppen gav jag mig ut på en intervall-runda. Springa/gå/springa/gå. Och alldeles utanför huset insåg jag: Jag måste skriva om min relation till kroppen. Jag bara måste möta den här ångesten. Jag får inte ge upp! Jag måste för min egen skull. Jag BEHÖVER skriva ner den här reflektionen eftersom kroppen så starkt reagerar på utmaningen.

It's OKAY Mikaela YOU got this!

Och sanningen att säga så älskar jag den. Jag älskar dig min fina älskvärda kropp! Du är fin och bra och snäll med mig men jag lyssnar inte så mycket som jag borde. Min ångest sitter i att jag fastnat i en bild av hur jag borde se på min kropp. Ett borde som jag tror samhället, miljö, kön, patriarkat och föreställningar bidragit till. Den bilden är att jag INTE ska vara nöjd med dig, INTE ska tycka om dig och ALLTID vilja förändra dig eftersom att det gynnar företagen. Då köper jag mer hygienartiklar, jag köper mer kläder, mer träningsprodukter etc.

Och jag har fastnat här, fastnat där, där jag ska tycka illa om dig. Återigen som i så många andra delar i mitt liv gör jag vad som förväntas av mig, anpassar mig till omgivningen. Men jag tänker sluta med det nu för egentligen ÄLSKAR jag dig!

Jag vet att jag inte tar hand om dig så bra som jag borde men jag gör mitt bästa just nu. Jag vet att utmattningen, min eventuella diagnos och de senaste tre åren varit tuffa för oss båda men snälla ge inte upp på mig, så lovar jag att jag ska vårda dig ännu bättre. Minns du hur jag förra veckan smörjde in hela dig? Det brukar jag ju inte göra så ofta. Så jag lovar, jag försöker så gott jag kan!

Och du kroppen, Tack för att du låter mig leva i dag, andas, älska och ta en intervallrunda när du påminner mig om att ångesten faktiskt är en reaktion på något jag behöver handskas med. Tack! Jag gillar dig och du är så fin! I morgon lovar jag att jag ska tacka för ännu en dag om du låter hjärtat slå i morgon också.

Tack, tack, tack!

Likes

Comments

Tränings & hälsa

Det korta svaret är att den har ont, främst i ryggen men också en ihållande smärta som jag inte haft på länge men som återkommit. Det gör mig rädd.

I dag testade jag "shaking" (skaknings-meditation) för första gången. På initiativ av Yogiakademin och tillsammans med Josefin Bengtsson. En utmaning att under 14 dagar dels yoga, dels reflektera över olika ämnen och dels dela med mig av reflektionerna. Det är ett perfekt tillfälle för mig att baka in lite mer hälsa i min blogg. Att en dessutom har möjligheten att vinna just den retreat till Biarritz som jag länge suktat efter gör ju inte saken sämre!

Var med du också och dela med dig av dina reflektioner.
Du hittar all information på Josefins blogg.
Skriv gärna under mina inlägg om du är med och deltar
så att jag får läsa dina reflektioner också :)

Det lite längre svaret är att när jag slog på den speciella 15 minuters låten till shakingen var det väldigt lätt att ryckas med. I början tänkte jag mycket på om jag gjorde fel, att jag förmodligen gjorde det och att jag kanske borde kolla upp hur en skulle göra först. Men jag fortsatte köra och intalade mig själv att det inte spelar någon roll bara jag dyker upp för mig själv. Bara jag är här och gör så gott jag kan. Fortsätt bara!

Efter en stunds skakande kom ordet förlåt upp i mitt huvud och jag kände att jag behövde förlåta. Mig själv och allt det som fortfarande gör ont i mig. Så det gjorde jag. Medan jag skakade repeterade jag: Jag förlåter, jag förlåter. När jag gjort detta en stund sögs jag djupare in i meditationen på ett sätt där tankarna började släppa och känslorna istället tog vid. Min kropp kändes helt plötsligt väldigt tung, ledsen och sorgsen. Så tung att jag nästan inte orkade röra på mig mig.

Jag fortsatte för musiken var så härligt att röra sig till. Till sist sa min kropp att jag inte orkade mer och jag avbröt innan de 15 minuterna var slut. Det gjorde ingenting, det känns skönt att lyssna på vad kroppen vill. Det var i vilan, när jag frågade hur kroppen mår just nu som svaret kom som en bild i huvudet men också som en känsla; att kroppen bara bestod av en torso utan armar och ben. Bilden i huvudet visade suddiga extremiteter och känslan kändes mest i hela magen och bröstet. Det fick mig att tänka på när en människa håller på att frysa ihjäl, då samlas blodet runt de vitala organen för ge syre och värme till det viktigaste delarna.

Men jag var ju supervarm efter shakeingen, så det kunde inte handla om bokstavlig frossa. Däremot fick det mig att tänka på hur den sista och egentligen stora pusselbiten i min hälsa saknas. Nämligen kosten. Jag har ofta krångel med magen och får inte till det med en hälsosams kost. Jag har varken ork eller lust även om jag vet att det verkligen skulle hjälpa mig i mitt helande eftersom att jag redan gör mycket av det andra som en behöver göra för att må bra. Träna till exempel.

Kanske var det därför min kropps sätt att visa mig var problemet sitter?
Var jag behöver lägga min energi?
Tack för vägledningen i så fall kroppen.
Kanske handlar det om att jag själv inte har kontakt med hela min kropp
och behöver ge mig själv en chans att oftare gå igenom den.

Ja, just nu orkar jag inte förändra en hel kost. Det finns ingen energi till det också utöver utredning och försöka få till att äta frukost, minnas att borsta tänderna varje dag och yoga/träna varje dag. Men jag tänker ändå lyssna till min kropp och ta till mig av dess vägledning. För jag tror att den säger mig att lösningen finns nära till hands. Kanske orkar jag till och med ta några små smarta val för magen någon gång under denna dag?

"Du behöver inte se hela trappa för att ta dig upp för den, bara ett steg i taget!"
Ett citat jag inte mins ursprunget på.

#yogareflekteradela
Kram på er!

Likes

Comments

Vardag & familjeliv

Återigen kretsar tankarna kring vad jag ska göra med mitt liv.
Det är väl egentligen inget konstigt för alla var och en vill väl ha ett fint liv som känns meningsfullt. Men jag vill fylla mitt med mer meningsfullhet-för-mig och i längden även för andra. För några dagar sedan var jag helt säker på att jag äntligen skulle våga satsa på författaryrket. I går kändes det bara jobbigt att jaga efter något över huvud taget, något som jag inte har en aning om jag kan lyckas med (få in pengar genom).

Jag har ett jäkla driv när det gäller att lösa problem men när det gäller att göra saker som jag inte vet om jag kan lyckas med, då låter jag nästan hellre bli. Och ja, jag fattar! Så kan en ju inte hålla på! Jag vet att vi ska följa våra drömmar och det kommer ordna sig och livet kommer bli guld och gröna skogar om jag våra lita på en högre kraft. Men nej, just nu får jag bara inte till att visualisera eller meditera och när jag tänker på det så har jag glömt att borsta tänderna idag. Är ur balans och min mens-app (jag kör med natural cycles) har meddelat mig om PMS på väg.

Hur har jag hanterat det hillits då?
Jo ganska bra faktiskt. Jag har bara låtit dagen gå. Började dagen med att plocka blåbär i skogen som ligger 60 sekunder från gården. Bakat blåbärs-paj-isch och druckit kaffe. Varit med den lilla i familjen och köpt kläder till förskolestart i morgon och dessutom använt oss av konstnärsmaterialet som vi inhandlade här om dagen.

Insikt: trots ganska miserabel och orolig insida går det att få till en ganska minnesvärd, effektiv och bra dag. Återigen har jag utan att märka det, gjort en ganska tuff dag till en fin dag för hela familjen, inklusive mig själv. Vem vill inte äta blåbärs-grej till frukost och kladda runt med målarfärg?

Därför: skulle en kunna säga att trots PMS och existentiell kris idag, behöver inte samma liv vara värdelöst för evigt. Om inte annat fixar jag att ha bra dagar ändå trots kriser och PMS. Det är en styrka att inse.

Om det var roligt att måla? JA! Tills barnets ledsnade och började måla sin arm som hon sedan sprutade på med vattensprutan, som var till tavlan, genom hela huset och därmed droppade färg överallt. Städa snabbt är en av det färdigheter jag utvecklat som förälder.

Om det var mysigt att plocka blåbär i skogen tillsammans? JA! Tills att barnet kom på att det finns både hundbajs som folk lämnat.. och sniglar och säkert massa andra läskigheter och därmed ville bli buren, alternativt gå hem. En färdighet jag INTE lärt mig än är att bära på höft samtidigt som en plockar blåbär. Så det blev hem och sedan tillbaka ensam, då blåbären bara räckte till en skål. Det var ganska härligt att gå stå en stund ensam och plocka blåbär och prata för mig själv om vad jag skulle skriva i dag på bloggen.

Om det ska bli skönt att barnet börjat förskolan och pappan jobbar? Ja! Äntligen en liten stund för mig själv. I morgon är det utredningsdag nummer två. Då har jag planerat in vila efteråt men kommer kanske in med något om hur det gick.

Kram på er och god kväll!

Likes

Comments

Subscribe