Psykisk hälsa, Adhd, Psykisk ohälsa, Vägen till diagnos

I går var jag på npf-mottagningen i Sundsvall för att träffa den psykolog (eller läkare jag vet inte vad han var) som jag remitterats till från Modigo, där jag gjorde min utredning. På senaste har jag haft en del intressanta möte, inte sånna som i spännande pengagivande möten utan rena möten med människor. Människor har ett behov av att säga sina åsikter väldigt ofta har jag märkt och dela med sig av sådant som en absolut inte behöver. Men jaja sådan är jag med, vi är nog bara så att vi tror väldigt starkt på det vi tror på helt enkelt.

Först kände jag mig väldigt misstrodd. Han frågade mig om min adhd och vad det var som fick mig att tro att jag hade det. Då blev jag lite irriterad och undrade om jag var här för att bli bedömd igen när jag redan fått min diagnos ställd hos Modigo. Läkaren svarade då ganska bryskt -det är jag som sätter diagnos, det här är bara papper och så viftade han med de papper som på ett sätt är jag, fast i pappers form.

Den största misstron när det gäller min misstanke om att jag möjligen hade adhd, en misstro som jag fortfarande möter. Är att jag klarat skolan för bra. FÖR BRA? Jag har ju slutbetyg i både nian och gymnasiet och dessutom nu en universitetsutbildning. Vilket jag är superstolt över. För det har fasen inte varit lätt. Jag har mått väldigt dåligt under hela min skoltid från 7 års ålder till 29 som jag var när jag tog min senaste examen. Men må dåligt är inte ett giltigt skäl till adhd. Dåliga betyg eller avsaknad av dem är dock det... Vilket jag tycker är skittråkigt!

Jag kallas för högfungerande och de tester som gjordes vid utredningen visar på hög intelligens, bland annat när det gäller öga-hand funktionen och snabbtänktheten. Jag har alltså en förmåga att ta in information och snabbt lära mig den för att sedan kunna återge den. Detta om något är ju supertoppen när en pluggar.

Att jag däremot aldrig kunde plugga på skolan. Att jag inte lära mig stava förrän efter gymnasiet och att läsningen kom så sent som i 3-4:an för min del är saker som jag fått upprepa för att läkare ska förstå att det har visst varit tufft även om det gått bra för mig. Jag säger därför att en sämre skolinsats inte behöver vara ett bevis på att en har en diagnos som min.

Efter att vi samtalat ett tag började ändå läkaren att förstå att min redan satt diagnos stämde och han ändra genast ton mot mig och blev väldigt pedagogisk och skämtsam. Själva mötet i sig var speciellt men trots denna inledning och vändning så fick han mig att sätta ord på vad just min adhd innebär, vilket han sa är väldigt viktigt för att kunna komma vidare. Och detta är jag glad över. För jag fick en helt annat förståelse för mig själv och varför jag så många många gånger gått hem med diagnosen depression och en näve antidepressiva att hantera den med.

Min ADHD
Jag har koncentrationssvårigheter. Ja detta ingår i diagnosen. Mina koncentrationssvårigheter handlar om att jag tar in för mycket intryck och att jag har huvudet fullt konstant. Detta göra att jag med all kraft behöver använda dels min energi för att hålla fokus och dels för att hålla ett normalt känsloläge. Läkaren berättade inte detta för mig utan fick mig själv att sätta ord på det vilket jag tycker var ett pedagogiskt sätt att få mig att förstå. Sedan beskrev han det för mig när jag väl insett själv vad jag sagt. -Du har tre radiokanaler på samtidigt, och det gör det trött. Det blir depressionsliknande symptom men är inte depression. Därmed alltså inte alls konstigt att distriktsläkare (inklusive psykolog på "akutpsyk", psykolog på Sundsvalls sjukhus, kuratorer och andra kontakter jag haft via vården) på vårdcentralen bedömt depression. Tack vare att jag blev mamma och så passa sjuk att jag behöver ta tag i problemet för att inte välja att hoppa av livet och tack vare min KBT terapeut så sitter jag här idag och förstår. Det känns skönt.

Medicinering
Ja så blev det dags att ta upp medicinering. Läkaren frågade mig om jag var öppet att testa och det kändes bra att han frågade. Eftersom som samtalet inletts med att det nog inte alls är adhd till att han kallade det för "Din adhd" och frågade om medicin så kändes det som att även han erkände att den satta diagnosen stämmer. Skönt och punkt på det. Jag vill helst inte men... då avbröt han mig med - jag tror mediciner skulle hjälpa dig. Du skulle kunna få ett mer fokus och ställa in på en kanal. Jag bestämde mig för att testa. Har tagit min första tablett på minsta dosen idag. Två veckor framöver ska jag testa och sedan ringer sköterskan så höjs eventuellt dosen alt. byts medicin. Jag känner inte så stor skillnad tror jag, kanske ett lugn men det kan bero på att jag på något vis är i mål nu och samtidigt fick både bekräftat och förklarat för mig i går vad min adhd innebär. Läkaren sa att effekt kan komma redan första eller andra dagen, så det är möjligt att känna skillnad.

Jag tror att jag lämnar det där och har du några frågor så tveka inte att höra av dig!

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Inspiration & Insikt, Psykisk hälsa

Det här hänt en del sedan jag blev sjukskriven och kanske kan det ge förhoppning till någon om att det kan/blir bättre. För mig har det krupit sakta med säkert och nu, först ett år senare, kan jag se förändringarna.

Det första som hände när jag blev sjuk den 8 november 2016 var att jag snabbt ville hitta ett sätt, alla möjliga möjliga sätt, att bli frisk snabbt. Jag tränade (försökte), jag åt bättre (försökte), jag gick och la mig tidigt (försökte), jag låg i soffan och försökte se på serier och som ni kanske anar försökte jag det mest. Men det gick inte. Av att träna blev jag ledsen och ännu mer nedbruten, att försöka äta bättre skapade krav som gjorde mig ännu mer ledsen, lägga mig tidigt spelade ingen roll för jag var trött och behövde sova hela tiden och att se på serier var för svårt för hjärnan att orkade och hade bestämma på vad "vi" skulle se. .

Det skulle ta mig nästan 8 månader!!! innan jag insåg att jag var sjuk. Att jag blivit utmattad och inte klarade av stress, press och krav. Klarade inte av att göra frukost själv, fixade inte att ta mig in i duscha och orkade inte gå mer än en liten stund åt gången. Sociala sammanhang var det bara att glömma eftersom jag då fick vila i en vecka efteråt. En vecka! (fatta vad lite energi som fanns kvar).

Jag ser det nu, nu när jag skriver, hur orimligt det är att jag inte fattade att jag var sjuk när jag behövde så lång återhämtning från roliga saker som att umgås med vänner.


"Jag vill må bra, vara glad och känna mig trygg"


Nu till förändringen:
1. Jag orkar träna, jag gör det BARA när jag har lust. Promenader orkar jag längre, ca 5 km, men idag går jag sakta och njuter istället för att power walka även om jag fortfarande får påminn mig själv att sakta ner.

2. Jag klarar för det mesta av att göra frukost åt mig själv. Ibland frukost som jag vet är bra för min mage (har en känsligt liten mage som jag sällan lyssnar på, det får komma sen). Ibland en macka, bättre att äta än inte alls.

3. Jag orkar träffa vänner ibland och jag tar inte helt slut av att träffa dem, istället får jag mer energi. Jag väljer dock mina tillfällen noga! Jag är fortfarande usel på att ringa även om jag tänker på det hela tiden. Men har insett att jag fullkomligt hatar att prata i telefon och vill hellre ses. Däremot pratar jag gärna en stund om en vän ringer, men hatet gör att jag själv inte gärna tar upp telefonen.

4. Jag klarar av att ta mig in i duschen när jag behöver det. Men ibland struntar jag i det och det känns helt okej.

5. Jag har accepterat att det är så här. Jag tänker mer på vad JAG BEHÖVER och VILL snarare än vad jag borde på grund av andra eller borden som jag själv hittar på.

6. Ta det i din egen takt. Ge dig själv utrymme. En dag kommer du helt plötsligt att orka he kanel på gröten. Fram tills dess äter du bara gröt (för att ta bildligt exempel) eller så en dag orkar du gå längre än till postlådan. Kanske till grannen för att kolla vad dom beställt? (skoja! så får man inte göra)

Det som jag tror är viktigast, och som fungerat för mig (vilket även var rådet jag fick av andra) är att låta det ta tid. ibland glömmer jag fortfarande att jag varit sjuk och nu att jag har en diagnos som behöver vissa saker men allt oftare är jag snäll mot mig själv.

En sak som kanske kan hjälpa är att vi tänker på oss själva som bebisar. Vi har blivit sjuka och allt har tagits i från oss i form av ork och energi. På ett sätt får vi en ny chans att göra om och bli "på nytt". En bebis behöver kärlek, massor med kärlek. Den behöver sova när den är trött, äta när den är hungrig och bajsa när den behöver bajsa. Den behöver också göra saker i sin egen takt och alla barn utvecklas i olika takt. Ta det i din takt och låt hjärnan läka och utveckla nya banor i lugn och ro. Barn som stressas (i alla fall mitt) låser sig och vägrar men när vi låter henne vara, kommer saker av sig själv som att sova i egen säng eller kissa på pottan. Det är back 2 basic som gäller!

Ge dig själv utrymme att hitta ditt nya jag efter sjukdom. Istället för att, som jag tänkte i början; jag vill komma tillbaka till mitt vanliga jag. Så tänkte jag nu: jag vill må bra, vara glad och känna mig trygg.

För varför ska vi tillbaka? tillbaka till den personen som tagit dig hit idag? Nej vi vill utvecklas och bli mer hållbara jag.

Tack för att du läste!
Och du, om du har något förändring du upplevt under din utmattning/ sjukdom dela gärna med dig! Och gillar du det du läste klicka gärna på gilla knappen.

Puss och kram
Mikaela

Likes

Comments

Inspiration & Insikt
Motivation vid procrastinering "svårt att komma igång"

Det var en dag då jag inte kom upp ur soffan. Förmodligen behövde jag ligga där men samtidigt hade jag massor av sysslor som jag ville få gjort. Det är säkert en känsla som många av oss kan känna igen oss i. För mig med adhd fortsätter sysslorna mala runt runt i huvudet och släpper inte taget förrän jag får något annat att tänka på, eller får sysslorna gjorda.

Därför är det så jämarns bra när en kommer på ett sätt att komma ur soffan. Det började egentligen med det enkla (men samtidigt O så svåra) uppgiften att ta mig ur soffan. Det som fick mig ur soffan var att jag behövde papper och penna för att skriva ner allt jag behövde få gjort som malde i huvudet.

När jag skrivit listan och såg uppgifterna kunde jag se att jag inte hade så jobbiga uppgifter att göra. För att motivera mig till promenaden lovade jag mig själv ovan godsaker på bilden. Efter att promenaden gjorts till Ica och tillbaka för att köpa muta/motivation till mig själv gick resten av bara farten.

Så till nästa gång vi inte orkar något men sakerna ändå maler i huvudet så gör vi så här:

1. hämtar papper och penna, eventuell ber någon annan att hämta det åt oss, alternativt mutar oss själv ännu mer för att kliva upp och hämta dessa.

2. skriv ner allt! ALLT, stort som smått. Vilan är viktig att skriva ner för mig, annars blir det lätt att jag bara kör på och den känns av någon anledning mer okej att ta om den finns att bocka av.

3. börja bocka av eftersom och muta/motivera dig med något du gillar så att du kommer igång.

Kom. i håg! det räcker med att göra en grej på listan i dag och nästa i morgon. Speciellt om du ligger på soffan för andra anledningar än soffpotatis.

Kram på er!
Önskar en fin Halloween

Likes

Comments

Vardag & familjeliv
Saltgurkan (smörgåsgurkan) tog slut (Jippi vilken början på en text!). Då fick jag användning av kunskap jag inskaffat av svärmor. Det går att skära ner vanlig gurka i den lag som finns kvar på botten i burken. Då använder vi lagen igen istället för att spilla ut den i dricksvattnet.
Köpte nya skor, äntligen! Dessa Adidas med gore-tex så att jag kan promenera eftersom att den hårdare träningen får vänta ett tag till.
Fick en kaffe som plåster på såret för att jag inte hittade några skor att köpa i fysisk butik. Hittade dem ovan men behövde en större storlek. De var självklart slut så därför tog jag det väl genomtänkta beslutet att beställa dem. För jag behöver nya skor för mina gamla ger mig ont i kroppen.
Hade möjlighet att få sitta en stund med min målning/teckning i helgen också. Det kändes skönt att vi tre i min familj kunde, fick, tog tid att göra våra saker. Jag slapp ha dåligt samvete för att jag satt med något jag gillar istället för att leka med barnet medan barnet faktiskt lekte med sig själv. Det var väldigt skönt att hon var okej med att leka för sig själv en stund för det kan ofta vara en utmaning för henne.
Och jag har samma kläder på mig jämt. Jag är sjukt less men jag är inte klädintresserad och hatar att shoppa. Däremot är det inte heller roligt att gå omkring i lumpiga kläder även om det är miljövänligt. Här i en tjocktröja från typ 2009 eller nått och byxorna jag hade har jag hittat hemma hos min mamma och pappa. Jaja... det där är ett moment 22 som jag ska snacka med mig själv någon annan gång när jag har lite mer pengar. Vill inte lägga pengar på kläder. Lägger dem hellre på konstnärsmaterial, böcker eller renovering. Fast ja som sagt det är inte kul att se ut som skit jämt heller.
Vi fikade också ute på landet med sjön som utsikt och en mysig kopp kaffe och morotskaka. Den här helgen har varit bra.


Hoppas din helg också har varit tid att återhämta dig och göra något du gillar :)

Likes

Comments

Tränings & hälsa
Istället har jag blivit "uthålig". I morse klockan nio började jag min dag med 90 minuter Yin/Flow yoga på Urban Yoga. Jag skulle vilja skriva om hur härligt det var men det var det inte. Större delen av passet argumenterade jag med mig själv över om att stanna kvar eller gå. Jag stannade kvar men när det var som jobbigast började jag nästan gråta och så här har det varit sedan jag blev sjukskriven. Jag blir gråtfärdig och psykiskt utmattad av för hård träning.

Jag har en teori om varför och tänkte dra den nedan. Om du bara vill läsa slutsatsen så scrolla förbi markeringen.

Det är inte bara min psykiska energi som förändrats sedan jag blev sjukskriven för utmattningssyndrom, även den fysiska energin tar slut snabbare än tidigare.

Precis när jag blivit sjukskriven blev jag tillskriven fysisk aktivitet på recept, alltså FAR, och skulle enligt läkaren träna styrketräning 2 gånger i veckan plus en promenad varje dag. Det fungerade ganska bra tills en nya läkare sa att jag skulle träna hård träning 3 gånger i veckan plus promenader. Jag bröt ihop av bara tanken eftersom de där två dagarna räckte gott och väl och krävde mycket kraft att få till.

Vid den här tiden tränade jag crossfit (väldigt fysisk krävande träning) med min man och efter de första passen som sjukskriven ville jag bryta ihop och fulgråta för mig själv i ett hörn.

Min KBT-terapeut berättade för mig att förr rekommenderades personer med utmattning att först och främst vila och sedan börja röra sig lagom när andan fall på. Jag valde att lyssna på henne och la ner den allra hårdaste träningen. Därmed släppte också kraven. Kraven från läkaren, från mig själv och från Anders Hansen (ja inte han personligen, men jag hade börjat lyssna på hans bok och visste ju hur OTROLIGT FANTASTISKT FABULÖST UNDERBART det var för en utbränd hjärna att röra på sig).

Det har snart gått ett år sedan jag blev sjukskriven och gråt-fenomenet verkar fortfarande vara kvar när det blir lite för fysiskt krävande. Jag har hört om andra som upplevt psykisk förminskad uthållighet, lång tid efter att det blivit sjuka. Jag har däremot aldrig hört om en sämre fysisk uthållighet? Självklart skulle vi kunna förklara det med att flås är en färskvara. Men med tanke på att jag rent fysiskt klarar av att slutföra passet (så som yogan idag) men blir ledsen i själen och känner den depressiva känslan av tungt mörkt täcke närma sig så kan det inte bara vara flås. Eller?

Här kommer du till teorin: vill du bara läsa slutsatsen kan du hoppa över detta:
                                                                                                                                                             
Eftersom kropp och själ hänger ihop, det ena påverkar det andra så som att hjärnan mår bättre av fysisk aktivitet, så borde vice versa gälla. Alltså att fysiska aktivitet kan göra hjärnan trött på ett negativt sätt om hjärnan redan är utarbetad? Allt handlar om balans. Det finns mörker och det finns ljus, det finns natt och dag och det finns psykiskt och fysiskt. För mycket psykiskt gör att vi blir trötta och sega och för mycket fysiskt gör att vi tar tid från återhämtningen av det psykiska. Make sense?

Visst kan kroppen fortsätta ett tag efter att hönan förlorat sitt huvud men efter ett tag kommer även kroppen att lägga sig ner. Samma sak med hjärnan om kroppen bara fortsätter så kommer säkerligen hjärnan "lägga sig ner" reagera: VILA FÖR FAN! VAD ÄR DET DU INTE FATTAR!? Därför tror jag att min hjärna reagerat med gråt-trötthet för att den lilla energi som finns kvar i kroppen behövs för att orka kliva upp ur sängen.

Om en då, knappt kommer ur sängen, har svårt att fixa sin frukost själv, finns det då verkligen energi att köra ett crossfitpass? Kanske finns det fysisk ork ett tag men inte länge utan huvud. Men att det fortfarande är så här? Snart ett år sedan jag blev sjukskriven och visst märker jag att det Anders Hansen säger stämmer. Jag mår bättre av fysisk aktivitet speciellt för min ADHD:s skull. Men inte 90 minuter, inte än. Det räcker med 30 och om jag tränar ett lite hårade så räcker det med 10 minuter.
​                                                                                                                                                            

Sammanfattningsvis tror jag att ett FAR recept inte var fel men att vi skulle behöva MFAR = meditation och fysisk aktivitet på recept. Kanske kommer jag aldrig kunna träna så som jag gjorde förr? Det tror jag dock att jag kommer men min kropp har förmodligen påverkats av utmattningen den också, precis som hjärnan. Dessa två är inte skilda saker. När pulsen ökar tar det kanske en stund för hjärnan att fundera på om det är ångest eller en positiv pulsökning vilket säkert tar energi från psyket. 

Samma funktioner som egentligen ska vara härliga för kroppen har på grund av utmattningen blivit något rubbade. Fysiskt aktivitet som skulle kunna ses som en slags stress för kroppen (med tanke på påfrestningen) kanske får mig att reagerar genom att bli ledsen tills att kroppen lärt sig att det här är någonting härlig igen. Med det sagt kommer jag fortsätta träna som innan. Max 30 minuter och bara när kroppen inklusive huvudet och själen känner att den vill. Inte för att jag borde eller måste. Därför att jag vill träna för hälsans skull och inte för att jag borde det enligt en läkare eller för att det anses vara det bästa för de flesta. 

Avslutningsvis: lyssna på DIN kropp. Vad behöver du? Behöver du ett crossfit-pass när du precis blivit sjukskriven. Testar du ändå fast att du inte orkar men känner att du borde och du reagerar med att känna dig ledsen då är det kanske inte just det du behöver. Och om det ett år efter fortfarande är så, då får vi lyssna på kroppen och backa igen. Ett steg fram och kanske två steg bak MEN bättre det än att falla över kanten igen. 


Har du någon annan tanke kring detta? Eller en erfarenhet kring utmattning och kropp så dela gärna med dig! Det vore väldigt intressant och skönt för mig att höra om någon annan har upplevt samma. 

Är det Så Mycket Bättre som gäller nu eller? 

Kram på er <3

Likes

Comments

Vardag & familjeliv

Jag har så länge haft lusten att komma igång med bloggandet igen. Men varje gång jag försöker börja är jag antingen för trött eller för osäker. Rösten i huvudet berättar för mig om hur ingen bryr sig om att jag blivit sugen på att laga mat igen. om hur ointressant det är för någon annan att läsa om min triumf i att klara av att laga lunch trots att energin inte finns.

Men nu känner jag så här: Jag har no more fucks to give när det gäller den där dumma rösten. För jag skiter i Ingen och Någon annan. Vilka är dom ens som har sådan makt i mitt liv att de får mig att känna mig betydelselös och sakna rätt till att skriva och dela med om vad fasen jag vill.

Så som dessa underbara maträtter! Den ena en fiskrätt jag komponerade i huvudet som vi åt till gårdagens middag och den andra en lunch som jag skrapade ihop av rester i kylskåpet. Jag har nog aldrig gjort en sån god guacamole!

Skulle jag göra om fiskmiddagen idag skulle jag göra såsen på oatlys "på mackan" och havregrädde istället för fraiche därför att havrefraichen tillsammans med dijonen gjorde såsen lite sur. Det gick som tur var att rädda med lite grädde och grönsaksbuljong.

Jag är glad och tacksam över känslan av sug inför att vilja laga mat igen.

Kram på dig både ingen och någon annan!
Mikaela

Likes

Comments

Inspiration & Insikt, Vägen till diagnos

För snart en månad sedan uttalades orden: Vi anser att du uppfyller kraven för diagnosen ADHD kombinerad. Jag hade tänkt och skriva ett inlägg med rubriken "jaha, jag har ADHD vad gör jag nurå" men det har gått för lite tid upplever jag själv för att landa i diagnosen på papper även om jag ju haft det hela mitt liv. Det känns konstigt på många sätt att ha fått en ny diagnos som egentligen är 30 år gammal. Däremot har jag hunnit märka tre saker som hjälper mig när utbrotten känns allra jobbigast. Med utbrott menar jag den starka känslan av att vilja göra tusen saker samtidigt, den betongliknande tröttheten som sköljer över eller känslan av rastlöshet tar över.

1. BROMSA
När inpulsen att ta tag i allt på en gång och lägga all den energi som precis slagit igång efter en period av nedstämdhet eller betongtrötthet så är det dags att bromsa. Jag har tidigare kört på och tagit tag i tvätt, städ, sortera garderob, planera framtiden och fundera på hur jag ska lösa alla världens problem på samma gång. Och det har bara inneburit att betongtröttheten kommit tillbaka och dagarna med tvångsvila blir fler. Under den här månaden har jag varit trött väldigt mycket sedan diagnosen på papper kom. När jag sedan började återfå energi att göra någonting av ovan valde jag denna gång att BROMSA. Jag tog med mig en bok och la mig i sängen och vilade. Och resultatet blev att energin laddades ännu snabbare och jag kom tillbaka från den nedstämda perioden mycket snabbare än tidigare. Det för mig också vidare till punkt två.

2. EN sak i taget
När jag började få tillbaka energin efter att jag bromsat. Gjorde jag det viktiga valet att lägga den energin som kom på att göra EN sak i taget. Även roliga saker. Det räcker att under en dag tvätta en tvätt och sedan vila igen. Kanske inte nödvändigtvis i sängen med en bok men med en utomhusvistelse i stallet med familjen till exempel. Detta fokus på EN SAK I TAGET! gjorde också att humöret och nedstämdheten återhämtade sig snabbare och jag fick många glada dagar på rad som jag fortsätter räkna och det behövs verkligen för att kunna hantera nya nedstämdheter. För det kommer komma sånna dagar. Men med BROMSA och en sak i taget tror jag att jag kan hantera det bättre.

3: FOKUSERA på det jag är bra på och får att fungera istället för att se det jag är mindre bra på.
Med låg självkänsla är det väldigt vanligt att jag bara fokuserar på det dåliga, det jag inte klarar av eller att jag är nedstämd på på dåligt humör hela tiden... Men när jag valt att varje dag skriva i min dagbok om minst tre saker jag gjort bra under dagen har jag kunnat skifta fokus och se att jag gör massor med bra saker varje dag. Och jag klarar av massor av saker som jag inte märker för att jag fokuserar på annat.


Hoppas att du fått ut något av dessa tips och oavsett om du har en diagnos eller inte så tror jag sedda tre punkter kan hjälpa oss allihop att må lite bättre i vår vardag.

Kram på er!

Något jag gjorde bra för ett tag sedan var att baka nyttiga chokladbollar som blev superdupergoda utan socker i =) Superduper till kaffet! Min man och barn gillade dem också. Min man fick vara modell på denna bild och hålla i sin chokladboll innan han fick äta den.

Likes

Comments

Inspiration & Insikt, Tränings & hälsa

När den här utmaningen började var det mest retreatet till Biarritz som lockade. Redan dag två kände jag för att ge upp. Jag "tvingade" mig själv att hålla ut, för att få känna bekräftelse i att ha genomfört någonting som jag tagit mig ann. Några dagar har det varit skitsvårt och andra mycket lättare.

Utmaningen är nu över och jag har med mig massor med lärdomar, bland annat om vilken personer jag vill jobba på att vara snälla, fördomsfri (så gott det går genom att lära mig mer om mig själv), kärleksfull, ljusspridare. Jag har lärt mig att det är så viktigt för min utveckling och välmående att jag tar hand om mig själv och att yogan kan hjälpa mig med alla delar i livet.

Jag har också känt att det absolut är möjlig för mig att få till en regelbunden praktik men att jag också behöver få in styrketräning och promenader eller löpning. Yogan kan vara väldigt övergripande men jag behöver de andra delarna också det känner jag nu när kroppen blivit mjukare. Då kommer min smärta igen när musklerna bli längre. Balans helt enkelt. Precis som med allt annat i livet.

Jag har också kommit fram till att jag ska försöka släppa taget om allt som ligger i framtiden och bara försöka låta livet och yogan leda mig framåt dag för dag. Jag vill ju bli yogalärare men just nu känns dem drömmen mer som ett krav än en dröm. Jag behöver fokusera på mig själv först och sedan på vad jag kan ge andra.

Jag är så glad över att den här utmaningen är över! Därför att jag fick bevis på att jag faktiskt kan genomföra någonting och slutföra. Dessutom ska det bli skönt och bara tänka lite på ytan några dagar och låta hjärnan vila lite. Min som ändå är på högvarv ändå liksom.

Som sagt var Biarritz den enda motivationen från början men under utmaningens gång, släppte det och jag kunde helt ärligt känna att det inte varit det viktigaste. Även om det vore helt fantastiskt att få åka på yogaretreat, speciellt nu i september när jag fyller 30. Det skulle kännas som den där nystarten i mitt liv som jag känner att jag behöver. På ena sidan det tuffa och på den andra sidan det kärleksfulla, nyfikna och utforska livet på nytt. Släppa det gamla och med hjälp av retreatet kanske hitta ännu mer svar och frågor att ta med sig hem. En möjlighet att kickstarta mitt liv som 30 åring.

Det har varit häftigt att yoga så här mycket och att lära sig en sekvens utantill. Det har också gjort mig motiverad att faktiskt gå till en yogastudio här i stan för att yoga med lärare. Jag tror att det skulle vara roligt att göra det någongång ibland.

Nu ska jag vila upp mig lite så väntar jag med spänning inför att se vem som vinner denna resa och även på livet i helhet.

Undra vad idag/imorgon har att ge?

Varm kram på er! Och TACK Josefin och Yogiakademin

#yogareflekteradela #livet #yogachallange #yoga

Likes

Comments

Inspiration & Insikt, Tränings & hälsa

Det är dag tio i yogautmaningen #yogareflekteradela och jag har det senaste dagarna bara delat med mig på instagram. I dag, när jag har bilder på min yogastudio, tänkte jag att jag ska försöka dela här också.

DEL 1

Dagens fråga att reflektera över är: Hur uttrycker du din sanning till andra?
För mig är det svårt då jag knappt själv vet vad EN sanning är eller vad MIN sanning är för den delen? Är det en enda eller vad menas med sanning? Är det sanningen om vem jag är? Kanske hade jag vetat vad en sanning är om jag hade vetat den om mig själv?

Jag fick lite vägledning från instagram i att den kan handla om att göra rätt val för sig själv. Val som går i god med din inre känsla. Att du gör saker som känns rätt för dig själv helt enkelt, det är att vara sann mot dig själv. Det låter väl rimligt? För mig är det svårt att uttrycka någon slags sanning eftersom att jag själv förändras så mycket hela tiden. Bara under den här sjukskrivningen känns det som att jag gjort en jättestor framförallt själslig förändring.

Som ung ville jag alltid anpassa mig (passa in) och på det sättet försöka hitta mig själv. Jag färgade håret, tog hål i tungan, bröstvårtan eller bytte klädstil och musiksmak. Började i olika idrotter och varje gång jag gjorde en förändring så kändes det bra, tills det inte gjorde det längre. Jag hade kanske svårt att hitta min sanning om vem jag var.

I dag vet jag fortfarande inte riktigt, jag söker fortfarande men däremot tror jag att min sanning finns inom mig och att jag inte längre behöver leta utåt. Svaren finns redan i min själv och jag behöver bara lyssna inåt och på den guidning jag får. För mig tror jag att sanningen kan vara att följa min känslor. Som känslomänniska så säger den inre känslan ganska mycket om vad jag vill. Men det blir tyvärr något förvirrande när känslokompassen inte riktigt visar norr pga psykisk ohälsa. Jag antar att en del i att bli frisk och må bättre igen är att lära om sin kompass att hitta sin riktning. (åh, fin tanke btw).

DEL 2

Ett annat sätt att se på sanningar är saker som jag "snöat" in mig på, starka åsikter som jag har/haft eller nya lärdomar. Förr berättade jag dessa sanningar för allt och alla. Även för dem som inte hade lust att lyssna och jag ville i stort sätt tvinga på dem mitt sätt att tänka och tycka kring saker. Jag märkte som tur var att det här med att trycka sina åsikter ner i halsen på andra, det är liksom inte så uppskattat och leder dessutom sällan till förändring hos motparten. Vilket ändå var målet, att få andra och fatta att vi MÅSTE leva på ett annat sätt! Men vem är jag att säga hur andra ska leva? Ingen, det är inte min uppgift!

I dag (inte just idag som idag onsdag utan idag i livet, ja ni fattar) har jag förstått att det bästa sättet att inspirera andra är att börja med sig själv. Det är att leva sitt liv som en själv vill leva det och berätta om det först när andra börjar fråga. Då är mottagaren mer mottaglig för egen förändring när den får göra det i sin takt och på sitt sätt. Det har varit en av mina allra skönaste insikter. För nu slipper jag känna att jag måste rädda världen en människa i taget genom att utbilda alla. Det har gjort mig mer ödmjuk att inse att det räcker med att jag lever mitt liv så som jag vill ha det, för min skull. Mitt liv behöver absolut inte vara andras sanning, inte ens min egen. Den är bara det just nu. Och om det räcker med att bara vara mig själv och leva som jag vill då släpper också kraven i att försöka vara perfekt för andras skull.

DEL 3

Jag tog mig också ann uppgiften som Josefin gett oss i sin blogg idag. Jag kände att jag hade några sådana samtal som jag skulle kunna ta mig ann, men som jag faktiskt varken har lust eller ork till just nu och kanske aldrig. Vissa saker har jag faktiskt lyckats komma förbi och över utan att behöva prata en massa men just detta sms, kändes skönt att skicka.

Jag kunde inte ringa eller mötas pga avstånd och arbetstider men skickade ett sms och bad om förlåtelse och förståelse och att jag tänkt på detta en lång tid. Jag vill inte dela med mig av historien eftersom den inte bara är min men det kändes väldigt skönt! Väldigt skönt att få säga förlåt och att jag tänkt på det länge.


Sammanfattning:
  • Det känns härligt att säga sin sanning till någon, förlösande att säga det som känts länge.
  • Vår sanning behöver inte vara någon annans bara för att den funkar för oss.
  • Visa sanningen genom att leva den och prata om den, men tryck inte ner den i halsen på andra.
  • En sanning verkar vara en känsla som leder oss rätt i livet?

I dag har det inte blivit någon yoga. Jag har legat på spikmattan och försökt få igång någon slags läkning i bröstryggen. Jag har så ont i nacken och i vänster skulderblad och arm, så idag vilar jag. Sov dessutom mellan 14-16 idag. Så varken kropp eller själ känns riktigt på mattan. Känns som en förkylning fast själsligt. Här kommer i alla fall bilder på min fina lilla studio som blev färdig i går =)

Varm kram!

//Mikaela

Likes

Comments

Inspiration & Insikt, Tränings & hälsa

Kände mig ledsen efter yogan. Väldigt nedstämd. Väljer att gå in i känslan och ställer mig i duschen. Inser där att jag kan förändra.

Det finns så mycket utrymme i mitt liv att älska och avguda mig själv.
Ändå väljer jag att fyllda det utrymmet med skitsnack, självhat och med ifrågasättande.


Det fina är att jag vet att jag kan välja. Det är därför jag valde att skriva att jag väljer att fylla mitt utrymme med skit. Jag vill påminna mig själv om att det INTE är mitt fel att jag gör det. MEN att det är mitt ansvar att försöka låta bli.

Det finns strukturer i samhället, det finns arvsanlag, uppväxt och miljö. Dessa saker tillsammans har redan skapar en slags grund för mig att stå på. Är grunden ostabil får en göra så gott en kan med det fortsatta bygget, kanske får en bli extra noga med balansen och har jag ett extra skört material att bygga med kanske jag behöver bygga varsamt. En lärare sa till mig en gång att -det är viktigt att du bygger en stabil grund att stå på, då klarar du av att hantera livets stormar. Dessutom läste jag en fin berättelse idag på en annan utmaningdeltagares instagram @sandra_junhammar som handlade om vargar. De känslor som tynger dig är en varg och de känslor som höjer dig är en varg. Den varg du matar växer.

Jag gör så mycket bra, Jag är så mycket bra och jag är så gudomlig bara genom att existera precis så som alla andra. Det torde därför räcka med att bara existerar. Det har det aldrig gjort. Ändå vill jag att det ska räcka för livet är så tufft ändå så att bara existera är en bedrift i sig tycker jag.

Jag dömmer mig själv hårt. Är aldrig god nog. Framförallt aldrig bra mamma nog. Det är min tuffaste roll hittills att uppfylla, ändå vet jag att hon valt just mig att komma till. Det är ingen tvekan om saken. Hon kom för att jag skulle söka hjälp och lära mer mer om livet. Jag är inte en god fru nog. Ändå vet jag att han älskar mig precis som jag är och att han också kom in i mitt liv för att det är precis honom jag behöver. Jag är inte bra mot mig själv nog och ändå fortsätter jag berätta och tro på tråkiga och elaka osanningar om mig själv.

Har alltid haft höga krav på mig själv. Så höga att målen varit omöjliga att nå. De höga kraven har skapat prestationsångest och gjort mig handikappad i situationer där jag trots fullvärdig prestation inte kunnat njuta. Många gånger har jag fått höra att jag måste släppa taget om prestationskraven, men aldrig fått lära mig hur.

I dag gav jag mig chansen att lyssna på den inre dialogen och det är inte konstigt att jag på kvällens yoga pass fick en nedstämd känsla efteråt. Min själ är så ledsen över att höra allt det jag säger till mig själv att den till och med återskapar stämningen inombords.

MEN jag har känt mig levande idag när jag för första gången den här sommaren tog av mig strumpor och skor för att känna havets vågor mot mina vrister. Sandens sträva små korn mellan tår och under de ovana känsliga fotsulorna. Det var underbart tills att tystnaden avbröts av en snorkig röst: Vad vita ben du har... Då så jag bara: håll käften jag står här och njuter!

Det finns en tydlig lärdom i mitt liv som faktiskt innefattar yoga. Jag började testa på yoga på gymnasiet. Minns inte exakt men ungefär 2006, samma år som jag tog studenten, då bodde jag hemma hos mina föräldrar och jag körde yoga i deras källare på en bränd dvd. Då handlade det bara om att prestera och det skulle det göra ända till våren 2017.
Under lite mer än 10 års tid har jag till och från utövat yoga. Trots detta kunde jag inte särskilt mycket om det och jag kan absolut inte stå på händer eller något sådant vilket såklart inte behöver vara ett mål.
Intressant (och smått magiskt) är ändå att jag, när jag insåg att yogan för mig bara handlade om prestation, bestämde mig för att börja om och ge yoga en ny chans. Och mig själv en chans att känna den där hjälpande handen som yogan kan vara. Jag gjorde endast nybörjar-yoga, började låna böcker om yoga och sakta men säkert började jag förstå att yogan kunde vara så mycket mer för mig än bara prestera och genomföra pass, med enda målet att kunna stå på händer. Det allra mest fantastiska är att jag lärt mig mer och utvecklats mer på några månader än under alla de år som jag yogat sammanlagt. Den lärdomen säger mig att om jag ger mig själv chansen att vara nybörjare och se själva vägen som ett mål, då kan jag nå dit jag vill.

Så istället för: varför kan du inte kliva upp och göra någonting du också.
Ska jag säga: bra vaknat! Tack för ännu en dag att leva.

Istället för: jag är inte snygg det är bara att acceptera.
Ska jag säga: jag duger precis som jag är och jag är vacker både på ut och insida.

Istället för att skrika: men för i h-vete varför kan du inte ens vara snäll mot dig själv. (Ja, rösten kan tydligen klanka ner på sig själv trots att det är den som orsakat elakheterna från början) så kan jag kan jag sjunga visan "jag är bra precis som jag är" som min vän Stina lärt mig, tills jag fattar.


Sammanfattning:
  • Lite mera: håll käften åt de inre elakheterna.
  • Se livet som en övning.
  • Mata rätt varg.
  • Var snäll och förstå att det inte är ditt fel MEN ta ansvar.
  • Viktigast: Det räcker med att existera!

Titta vilken gudinna jag är där i havet. En riktig (sjö)jungfru.

Det finns många omkring mig som tänker på mig. Bland annat min bonus-svärmor som kommit att tänka på att hon äger böcker som hon vet att jag skulle gilla. Dessa två fick jag i dag och gissa om jag blev glad. Speciellt över Barnens Yoga för den var så pedagogisk och bra. Nu kan jag äntligen yoga lite mer barnvänligt med barnet och dessutom öva mig inför framtida barn-yoga-ledare. Det här med att andra peppar och gillar och stöttar och bryr sig är fantastiskt fint och även om vi absolut behöver hitta kärleken till oss själv inom oss själv, tänker jag att ett sätt att öva sig på att gilla sig själv är att faktiskt se sig själv genom andras ögon.


Kram på er och hoppas att ni haft en fin dag där ni värderat er själv högt.

Likes

Comments

Subscribe