Inspiration & Insikt, Tränings & hälsa

Se med tacksamhet på livet & du ska känna dig levande - Mikaela Lindholm

Hej! Vad har du för relation till dina känslor? Det är dagens fråga i yogareflekteradela- utmaningen Dag 5.

Min relation till mina känslor är som en bekantskapskrets. Vissa av mina känslor är jag nära vän med, betraktar som vänner som jag ibland blir less på om vi umgås för mycket eller som jag ibland känner mig väldigt bekväm tillsammans med för att vi matchar så bra just den dagen. Jag kan också känna olust för att jag inte orkar hänga med nån som jag kanske inte känner så bra, vi ses kanske inte så ofta och den känslan blir därför lite osäker och ovan att hänga med.

Mina känslor är som kompisar. Jag har en kompisrelation med de flesta även om vissa är bekanta och innebär att vi antingen trivs väldigt bra ihop trots att vi inte ses så ofta så som eufori. Hon och jag mår väldigt bra ihop trots att vi inte ses så ofta och vi behöver inte heller hålla varandra uppdaterade jämt utan vi bara funkar liksom.

Jag och avundsjuka däremot, vi ses inte så ofta men när vi ses så känns det mest obehagligt och vi vill nog helst slippa ses överhuvudtaget men vi go way back så vi känner väl att vi inte riktigt kan släppa taget om varandra.

Jag har en bra relation till min känslor även om jag inte vill känna alla som finns på registret så ser jag dem som vägledare, precis som med kompisar, så ber jag ibland om råd, lyssnar in och funderar på varför jag känner på ett sätt inför något. Eller varför en känsla finns i kroppen även om den inte verkar rimlig just då. Utmaningen för mig är dock att lyssna. Jag har en relation där jag hör men inte lyssnar tror jag. Och det jag behöver är att kanske en gång för alla bryta kompisrelationen och äntligen bli ett kärlekspar. Även om rädslan finns att känslorna helt ska ta över och kompisrelationen varit ett bra sätt att hålla dem på ett bra avstånd så tror jag att mina känslor har mer att berätta för mig än jag velat erkänna.

Något som jag märkt genom livet är att om jag följer mina äkta känslor, mina mag och hjärterotskänslor då har livet belönat mig. Om jag gjort tvärtom då har livet gett mig bannor. Tvärtom har varit impulser eller tankar som lett till vilseledande känslor så som spänning eller som Ronja Rövardotter skulle ha sagt "hit med lite farligheter". Jag har ofta mått väldigt dåligt av min ignorans. Inget ont om lite farligheter och våga prova sig fram i livet, våga hoppa, vara modig. Men om känslorna säger: skär upp dina handleder du mår så djävla dåligt på grund av den där killen som bara ger dig skit och sen ändå följa den passionerade, ångestframkallande, beroende-känslan där det endast handlar om att äntligen, kanske en dag bli bekräftad av honom. Den känslan är bara farlig och inte bra för någon.

I dag är jag kompis med mina känslor, jag lyssnar ibland och ibland vill jag bara bli av med dem. Men nu ska jag jobba för en kärleksrelation och jag hoppas att det ska gå vägen, att mina känslor precis som jag vill vara ihop. Önska mig lycka till!

Angående dagens yoga så var det fantastiskt! Dag 3 frågade vi oss när vi kände oss levande och då visste jag inte riktigt men i dag kom känslan efter shakeing, frilek och yoga. I vilan kände jag hur livet fyllde mig och hur känns det då? Jo jag fylldes av tacksamhet och glädje och jag kände mig så ödmjuk inför tanken att jag nu äntligen efter några dagar med en tung ledsen känsla i kroppen fick känna mig glad och lätt. Jag skrev direkt efter ner det jag upplevt på yogamattan och det lät så här:

HELT PLÖTSLIGT KÄNDE JAG MIG LEVANDE

OCH FÖRSTOD ATT JAG VAR TACKSAM

DET ÄR EN GÅVA FRÅN SJÄLEN

FÖR DEN STUND SOM DU GIVIT DEN OCH DIG SJÄLV UPPMÄRKSAMHET.

SÅ JAGA INTE LIVET, DU HAR DET REDAN.

SE ISTÄLLET MED TACKSAMHET PÅ DET DU HAR

OCH DU KOMMER ATT KÄNNA DIG LEVANDE.

En god kram på er! Och tänk vad mycket häftigt det kan komma ur själen om en bara lyssnar.

Så glad idag efter yogan :D

Leker lite i en bakåtböjning <3

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Inspiration & Insikt, Tränings & hälsa

Jag släpper taget om alla måsten och borden och gör det jag vill istället. Det är egentligen inte svårare än så.

I dag vaknade jag 11.30! Elva trettio! Jag kan på riktigt inte minnas när jag sov så länge senast. Det behövdes. I dag kom mensen också, så jag hoppas att PMS-trött-känsligheten ska släppa nu. Jag är mer sugen än någonsin under dessa tre veckor utan socker, på just socker! Jag vill ha godis och jag vill ha chips och dipp och dricka. Men utan detta i snart tre veckor kan jag ärligt säga att jag mår bättre. Att min PMS har varit kortare och inte påverkat mig alls lika mycket, är ett exempel.

Jag är ju med i utmaningen Yogareflekteradela och dagens fråga att reflektera över är: Vad släpper du taget om? Som vanligt så har jag en massa förutfattade meningar innan om vad jag ska skriva. Och precis som vanligt så förändras det under yogan eller efteråt när jag fått en stund att reflektera i lugn och ro.

I dag ville jag ge upp, det är dag fyra och jag vet faktiskt inte om jag orkar hela vägen. Det är tuffare än jag trodde både när det gäller att stå fast vid utmaningen och att "måsta" skriva ner det en tänker om sig själv. Däremot yogan har inte varit så stort problem. Redan dag tre har jag märkt att jag improviserar på ett helt annat sätt än innan. I går i framåtböjningen blundade jag hela tiden och helt plötsligt står jag i hunden. I dag i vilan efter katt/hund märker jag att jag kramar om benen och gör en halv brygg bara för att kroppen vill och behöver det. Det tycker jag är spännande!

Jag släpper taget om alla måsten och borden. Istället vill jag fokusera på vad jag behöver och vill. Till exempel ser ni på bilderna nedan, delar av min nya kost. Jag vill verkligen ge mig en chans att må bra. För jag mår inte så bra psykiskt som jag vill, jag är jämt trött, jag har halsbränna och ont i magen och i kroppen. Att ändra sin kost kan avhjälpa alla dessa symptom, symptom som faktiskt är kroppens sätt att säga: hörru du behöver ta hand om mig nu, för jag mår inte så bra av det du gör just nu.

Även här släpper jag taget om måsten och borden. Tidigare har en kostförändring varit för att jag måste bli smal eller borde äta mindre kött för att det bara borde man. Men jag mår inte bra av måsten och borden. Däremot att göra förändringar utifrån vad jag vill och vad min kropp/psyke behöver, det tror jag är bättre för mig i längden.

Det finns så mycket mer att skriva om måste och borde men jag orkar verkligen inte. Sov som sagt länge idag men hade behövt fortsätta sova efter lunch. Och jag känner mig helt slut på psykiskt och fysiskt. Därför ger jag mig själv lov att inte utveckla mer nu, bara ha mens i fred och ha en lugnt återhämtande kväll. Kanske borde jag utveckla för att vara ärligt? Och jag måste väl fortsätta den här utmaningen när jag påbörjat den? NEJ nej, jag måste och borde ingenting. Men jag VILL gärna försöka.

Kram på er!
Mikaela

Likes

Comments

Inspiration & Insikt, Tränings & hälsa

Jag minns de gånger jag som ung och full av liv och ibland alkohol kunde tänka och känna: Nu kan jag dö, här och nu. För det här är livet att dansa med sina vänner och känna kroppen full av glädje. Jag vill bli, som Madicken skulle säga, -Full av liv! Igen.

I dag kommer inte "nu kan jag dö-tanken/känslan" så ofta, kanske till och med aldrig. Det kan vara för att döden fått en annan innebörd för mig de senaste åren. Den har bytts ut till att istället vara ett alternativ att lämna jordelivet som en utväg. Inte längre för att en är så lyckligt nöjd med livet, utan för att en inte orkar leva med den smärtan som livet ibland är.

En av det största frågorna jag krigar med just nu berörs ganska mycket av dagens reflektionsfråga. Nämligen vad jag ska göra med mitt liv? Jag antar att svaret på frågan är samma på frågan i rubriken, om målet med livet är att känna frihet och glädje genom livet. Lycka. För om jag får känna mig levande i det jag gör av mitt liv då hamnar jag nog inte där igen där utvägen är döden. Kanske hellre möter jag döden, när det väl är dags, med ett leende på mina läppar, en själ som är redo att släppa taget och känslan av att:

"Jag skulle inte ha velat göra livet på något annat sätt än som det blev till slut."


För även om jag inte riktigt vet svaret varken på vad jag vill göra eller vad som får mig att känna mig levande så vet jag att jag inte vill hamna här igen; i sjukskrivning, psykisk ohälsa pga olika anledningar, driven till vansinne och en önskan att dö.

Jag är inte där än. Jag vet inte om jag har orken att försöka svara på frågan men jag tror att om jag vågar söka efter svaret med ett fokus på att som gammal, vacker, full av liv och livserfarenhet kan säga att jag gjorde så gott jag kunde. Jag försökte och jag fick leva ett helt liv. Då har jag gjort det jag ska av mitt liv.


Under min sjukskrivning har jag sakta men säkert börja söka och det här är vad jag har hittat:

  • När jag får möta morgonen i min egen takt och erbjuda min kropp en god, gärna vacker frukost med färg, och njuta av en stilla morgonpromenad i tystnad. Då mår jag bra.

  • När jag får till det med min familj. När jag känner att nu gör jag det bra. Jag märker att jag får dem att skratta eller märker mig själv njuta extra mycket av att snusa henne på kinden. Känna doften av min makes kropp. När jag orkar lite mer i den här stunden vi har som familj. När jag kan vara här och nu, då vill jag inte vara någon annanstans. Då är jag lycklig, när mitt hjärta slår hårt av kärlek för situation och dem som finns med i den.

  • I skogen trivs jag som allra bäst. Där kan jag andas och det känns som att komma hem. Helst vill kroppen leka i skogen. Den blir glad av att klättra, hoppa och vara på äventyr. Då det rusar till lite i min själ av att titta ner från en högre höjd, då mår jag bra ända in.

  • Yogan och en önskan om att en dag få leda yogapass, skapa frihet för andra och kanske till och med hjälp barn och ungdomar att slappna av, hjälpa unga tjejer att hitta mod och hitta in i sig själva utifrån sina egna förutsättningar. Det ger mig hopp om att även få till det med ett jobb jag kan älska. Det går. Jag kan och framförallt det finns möjligheter.

  • När jag tränar hårt! Riktigt hårt! När musklerna skriker efter mer syre då ler jag. Då ler hela min insida och min hjärna håller äntligen käften (förlåt). Det hjälper till och med mot ångesten. Träningen hjälper mig att få en möjlighet att må bra även när jag inte alls gör det.

  • Att vara kreativ tänder någonting i mig, speciellt när jag får skriva, skriva ärligt. När jag får dela känslor med andra eller med mig själv i min dagbok händer det något på pappret. I bland känns det magiskt och det är bara i skrivandet som jag verkligen känner känslan av att vara bra på någonting. Tänk att från att inte kunna stava, inte ha lärt sig läsa förrän i slutet av tredje klass, till att kunna påverka och nå in hos andra med sin text. Få höra av andra att en hjälper. Att jag hjälp just dem att inte känna sig ensam. Få andra att förstå hur jag mår och vad jag går igenom. Tänk på det Mikaela. Det tänder någonting hos mig.

Vad tänder dig? (inte sexuellt, det spar vi till nått annat inlägg). #yogareflekteradela

Kramar
//Mikaela

Likes

Comments

Tränings & hälsa

Dagens fråga i #yogareflekteradela utmaningen är: Vad har du för relation till din kropp? Och helt ärligt så har det varit helt jävla omöjligt för mig att svara på den idag! Jag har till och med fått sådan stress över att behöva svara på denna att jag fick ångest. För jag VET INTE! Jag var beredd på att skita i hela utmaningen och kände att det bara var dumt att vara med i en sån här dum utmaning!

Jag vaknade ledsen i morse, förmodligen ännu mer PMS, har ont i nacken och i skuldran som attans och min högra handled värker. Blev lite gladare när jag kom på att utmaningens dag nummer två var här (dagens första motsägelse). Men jag kunde bara inte komma mig för att göra shakingen. Gav mig själv lov att slippa göra den på morgonen och gav mig själv tid att ta mig en kopp kaffe och äta frukost i lugn och ro. Jag tänkte att lusten kanske kommer om jag bara ger mig själv en chans att ta det i min egen takt. Tills sist tog jag mig i kragen och gjorde det ändå. Det var skönt, speciellt frileken efteråt. Nästan som fribadet efter att en haft gympalektion och det var dags att leka fritt.

Men när det var dags att fundera på vilken relation jag hade till kroppen så gick det bara inte. När jag som mest var redo att ge upp och ångesten rev i kroppen gav jag mig ut på en intervall-runda. Springa/gå/springa/gå. Och alldeles utanför huset insåg jag: Jag måste skriva om min relation till kroppen. Jag bara måste möta den här ångesten. Jag får inte ge upp! Jag måste för min egen skull. Jag BEHÖVER skriva ner den här reflektionen eftersom kroppen så starkt reagerar på utmaningen.

It's OKAY Mikaela YOU got this!

Och sanningen att säga så älskar jag den. Jag älskar dig min fina älskvärda kropp! Du är fin och bra och snäll med mig men jag lyssnar inte så mycket som jag borde. Min ångest sitter i att jag fastnat i en bild av hur jag borde se på min kropp. Ett borde som jag tror samhället, miljö, kön, patriarkat och föreställningar bidragit till. Den bilden är att jag INTE ska vara nöjd med dig, INTE ska tycka om dig och ALLTID vilja förändra dig eftersom att det gynnar företagen. Då köper jag mer hygienartiklar, jag köper mer kläder, mer träningsprodukter etc.

Och jag har fastnat här, fastnat där, där jag ska tycka illa om dig. Återigen som i så många andra delar i mitt liv gör jag vad som förväntas av mig, anpassar mig till omgivningen. Men jag tänker sluta med det nu för egentligen ÄLSKAR jag dig!

Jag vet att jag inte tar hand om dig så bra som jag borde men jag gör mitt bästa just nu. Jag vet att utmattningen, min eventuella diagnos och de senaste tre åren varit tuffa för oss båda men snälla ge inte upp på mig, så lovar jag att jag ska vårda dig ännu bättre. Minns du hur jag förra veckan smörjde in hela dig? Det brukar jag ju inte göra så ofta. Så jag lovar, jag försöker så gott jag kan!

Och du kroppen, Tack för att du låter mig leva i dag, andas, älska och ta en intervallrunda när du påminner mig om att ångesten faktiskt är en reaktion på något jag behöver handskas med. Tack! Jag gillar dig och du är så fin! I morgon lovar jag att jag ska tacka för ännu en dag om du låter hjärtat slå i morgon också.

Tack, tack, tack!

Likes

Comments

Tränings & hälsa

Det korta svaret är att den har ont, främst i ryggen men också en ihållande smärta som jag inte haft på länge men som återkommit. Det gör mig rädd.

I dag testade jag "shaking" (skaknings-meditation) för första gången. På initiativ av Yogiakademin och tillsammans med Josefin Bengtsson. En utmaning att under 14 dagar dels yoga, dels reflektera över olika ämnen och dels dela med mig av reflektionerna. Det är ett perfekt tillfälle för mig att baka in lite mer hälsa i min blogg. Att en dessutom har möjligheten att vinna just den retreat till Biarritz som jag länge suktat efter gör ju inte saken sämre!

Var med du också och dela med dig av dina reflektioner.
Du hittar all information på Josefins blogg.
Skriv gärna under mina inlägg om du är med och deltar
så att jag får läsa dina reflektioner också :)

Det lite längre svaret är att när jag slog på den speciella 15 minuters låten till shakingen var det väldigt lätt att ryckas med. I början tänkte jag mycket på om jag gjorde fel, att jag förmodligen gjorde det och att jag kanske borde kolla upp hur en skulle göra först. Men jag fortsatte köra och intalade mig själv att det inte spelar någon roll bara jag dyker upp för mig själv. Bara jag är här och gör så gott jag kan. Fortsätt bara!

Efter en stunds skakande kom ordet förlåt upp i mitt huvud och jag kände att jag behövde förlåta. Mig själv och allt det som fortfarande gör ont i mig. Så det gjorde jag. Medan jag skakade repeterade jag: Jag förlåter, jag förlåter. När jag gjort detta en stund sögs jag djupare in i meditationen på ett sätt där tankarna började släppa och känslorna istället tog vid. Min kropp kändes helt plötsligt väldigt tung, ledsen och sorgsen. Så tung att jag nästan inte orkade röra på mig mig.

Jag fortsatte för musiken var så härligt att röra sig till. Till sist sa min kropp att jag inte orkade mer och jag avbröt innan de 15 minuterna var slut. Det gjorde ingenting, det känns skönt att lyssna på vad kroppen vill. Det var i vilan, när jag frågade hur kroppen mår just nu som svaret kom som en bild i huvudet men också som en känsla; att kroppen bara bestod av en torso utan armar och ben. Bilden i huvudet visade suddiga extremiteter och känslan kändes mest i hela magen och bröstet. Det fick mig att tänka på när en människa håller på att frysa ihjäl, då samlas blodet runt de vitala organen för ge syre och värme till det viktigaste delarna.

Men jag var ju supervarm efter shakeingen, så det kunde inte handla om bokstavlig frossa. Däremot fick det mig att tänka på hur den sista och egentligen stora pusselbiten i min hälsa saknas. Nämligen kosten. Jag har ofta krångel med magen och får inte till det med en hälsosams kost. Jag har varken ork eller lust även om jag vet att det verkligen skulle hjälpa mig i mitt helande eftersom att jag redan gör mycket av det andra som en behöver göra för att må bra. Träna till exempel.

Kanske var det därför min kropps sätt att visa mig var problemet sitter?
Var jag behöver lägga min energi?
Tack för vägledningen i så fall kroppen.
Kanske handlar det om att jag själv inte har kontakt med hela min kropp
och behöver ge mig själv en chans att oftare gå igenom den.

Ja, just nu orkar jag inte förändra en hel kost. Det finns ingen energi till det också utöver utredning och försöka få till att äta frukost, minnas att borsta tänderna varje dag och yoga/träna varje dag. Men jag tänker ändå lyssna till min kropp och ta till mig av dess vägledning. För jag tror att den säger mig att lösningen finns nära till hands. Kanske orkar jag till och med ta några små smarta val för magen någon gång under denna dag?

"Du behöver inte se hela trappa för att ta dig upp för den, bara ett steg i taget!"
Ett citat jag inte mins ursprunget på.

#yogareflekteradela
Kram på er!

Likes

Comments

Vardag & familjeliv

Återigen kretsar tankarna kring vad jag ska göra med mitt liv.
Det är väl egentligen inget konstigt för alla var och en vill väl ha ett fint liv som känns meningsfullt. Men jag vill fylla mitt med mer meningsfullhet-för-mig och i längden även för andra. För några dagar sedan var jag helt säker på att jag äntligen skulle våga satsa på författaryrket. I går kändes det bara jobbigt att jaga efter något över huvud taget, något som jag inte har en aning om jag kan lyckas med (få in pengar genom).

Jag har ett jäkla driv när det gäller att lösa problem men när det gäller att göra saker som jag inte vet om jag kan lyckas med, då låter jag nästan hellre bli. Och ja, jag fattar! Så kan en ju inte hålla på! Jag vet att vi ska följa våra drömmar och det kommer ordna sig och livet kommer bli guld och gröna skogar om jag våra lita på en högre kraft. Men nej, just nu får jag bara inte till att visualisera eller meditera och när jag tänker på det så har jag glömt att borsta tänderna idag. Är ur balans och min mens-app (jag kör med natural cycles) har meddelat mig om PMS på väg.

Hur har jag hanterat det hillits då?
Jo ganska bra faktiskt. Jag har bara låtit dagen gå. Började dagen med att plocka blåbär i skogen som ligger 60 sekunder från gården. Bakat blåbärs-paj-isch och druckit kaffe. Varit med den lilla i familjen och köpt kläder till förskolestart i morgon och dessutom använt oss av konstnärsmaterialet som vi inhandlade här om dagen.

Insikt: trots ganska miserabel och orolig insida går det att få till en ganska minnesvärd, effektiv och bra dag. Återigen har jag utan att märka det, gjort en ganska tuff dag till en fin dag för hela familjen, inklusive mig själv. Vem vill inte äta blåbärs-grej till frukost och kladda runt med målarfärg?

Därför: skulle en kunna säga att trots PMS och existentiell kris idag, behöver inte samma liv vara värdelöst för evigt. Om inte annat fixar jag att ha bra dagar ändå trots kriser och PMS. Det är en styrka att inse.

Om det var roligt att måla? JA! Tills barnets ledsnade och började måla sin arm som hon sedan sprutade på med vattensprutan, som var till tavlan, genom hela huset och därmed droppade färg överallt. Städa snabbt är en av det färdigheter jag utvecklat som förälder.

Om det var mysigt att plocka blåbär i skogen tillsammans? JA! Tills att barnet kom på att det finns både hundbajs som folk lämnat.. och sniglar och säkert massa andra läskigheter och därmed ville bli buren, alternativt gå hem. En färdighet jag INTE lärt mig än är att bära på höft samtidigt som en plockar blåbär. Så det blev hem och sedan tillbaka ensam, då blåbären bara räckte till en skål. Det var ganska härligt att gå stå en stund ensam och plocka blåbär och prata för mig själv om vad jag skulle skriva i dag på bloggen.

Om det ska bli skönt att barnet börjat förskolan och pappan jobbar? Ja! Äntligen en liten stund för mig själv. I morgon är det utredningsdag nummer två. Då har jag planerat in vila efteråt men kommer kanske in med något om hur det gick.

Kram på er och god kväll!

Likes

Comments

Vägen till diagnos

Det viktigaste först: Planera in vila efter utredningsdagar. Det behövs verkligen! Själv gjorde jag det inte vilket senare orsakade ett massivt utbrott pga att tålamodet tog slut på en treåring som bara testar tålamodet dagarna i ända. Jag var inte utrustad för att ta hand om tålamodsprövande 3-åringar efter första utredningsdagen.

Visst förstod jag att jag skulle bli trött men eftersom det gick så bra och jag mest hade problem med att sitta stilla och hunger. Tänkte jag inte så mycket på tröttheten som kom först senare. På vägen hem grät jag av lycka i bilen och tänkte tacksamt att: Tänk att jag äntligen är igång.

Jag ska berätta om min utredning under utredningens gång tänkte jag. Meningen var att jag skulle skriva redan igår men som ni redan förstått var jag så trött att jag inte orkade på till något. Därför tar vi det i dag istället.

Första utredningstillfället handlade om att en psykolog intervjuade mig angående uppväxt och nuläge. Jag fick berätta om hur mitt liv varit, varför jag just nu tyckte att det behövs en utredning samt svara på färdiga frågor utifrån ett formulär som psykologen hade och i skattningsformulären nedan. Frågorna handlade bland annat om koncentration och upplevda svårigheter kring att slutföra/ påverka uppgifter.
Det var det första tillfället, nästa består av olika slags tester. Som jag förstår är det bland annat ett begåvningstest (undra hur dum jag är?). Återkommer med ett nytt blogginlägg om detta.


Kryss-alternativ och ritbok i väntrummet.

Skorna i hallen, som alla är mina, får representera kaoset och tröttheten efteråt. Självklart fick jag åka hem och byta skor innan jag åkte till utredningen i stan. För skorna kändes inge bra.

På kvällen tog vi en stund ut i skogen. Det hjälpte en aning att få komma ut lite och varva ner med blåbärsplockning.

Avslutar med att återigen säga. Har du möjlighet så planera in vila efter utredningsdagarna. En blir mycket tröttare än vad en tror, trots att det är ett ställe en vill vara på.

Likes

Comments

Vardag & familjeliv

VARNING: Inlägget innehåller konsumtion som kan öka köplusten. Inlägget är inte sponsrat, jag hittade bara så himla mycket roligt.

I går åkte vi på Birsta City köpcenter för att köpa in lite pyssel framförallt konstnärsmaterial. Jag känner för att måla med lillis. Vi fick hem en hel del roliga grejer och TGR är ju en himla rolig affär som verkligen lockar till att konsumera mera. Trots att jag vill minska min konsumtion så är min treåring i väldigt stort behov av stimulans. Och jag har slut på gratis-stimulans-idéer nu okej!

Så ofta tänker jag, om mitt eget föräldraskap, att jag inte är god nog. Att jag inte kommer att vinna Parent of the Year och känner ständigt att jag nog gör någonting fel eller för lite. Jag är säkert inte ensam men som ett exempel så köpte jag kaffe till mig och barnets farmor och sedan satt vi och tittade på barnet medan hon lekte i detta lilla lekland som finns på köpcentret.

Genom KBT:n har jag lärt mig att jag behöver skilja på förnuft och känsla så genom denna bild tänkte jag öva på just det.

Känslomässigt: Kändes det hemskt att jag satt och drack kaffe och liksom njöt där sittandes i en soffa medan jag lät mitt barn leka för sig själv, utan att bekräfta exakt varenda grej hon gjorde. För det borde jag väl göra: bra hoppas, bra gått, bra sprunget, bra där! Vad stark du är! Heja heja! Ja, jag ser dig HELA TIDEN för jag är en bra mamma. Så borde jag väl ha gjort och jag borde inte sitta och njuta av en kaffe, vad ska andra föräldrar som går förbi tänka? Dom tänker säkert: vilket lat jävel som bara sitter där med en kaffe. Fy fan vad arrogant.

Förnuftet: Självklart kan du sitta här och dricka kaffe och titta på ditt barn som leker och är hur nöjd som helst. Om du behöver bekräfta henne hela tiden? Vad var det som satte dig i skiten från första början? -Att alltid behöva bekräftelse. Ja precis! Det räcker att du sitter här och tittar och svarar när hon ropar och frågar henne ibland om allt är bra. Hon mår bra av att få leka av sig lite och längtar ju efter att få vara där när ni besöker Birsta. Ta det lugnt. Du gör så gott du kan och beträffande vad andra föräldrar tycker eller andra över huvudtaget. Det ska du skita i, för det har inget med dig att göra. Så kram på dig och njut av kaffet.

Nu kommer bilderna på inköpen:

Vi har skickat både kuvert och vykort till Leo på Leos lekland såklart. Men ett kort gick även iväg till tremänningen. Vi skrev, stämplade, satte på "frimärken" och stoppade i postlådan. Allt inköpt på TGR i formen av en kartong-postlåda som innehöll allt en behöver för att leka post. Barnet fattar inte riktigt grejen, när jag sa (av vana) -så, nu kan du lägga brevet på postlådan. Så la hon det såklart ovanpå postlådan. Vilket ju var precis vad jag bad henne.

Där ser vi hur viktigt det är med tvåvägs-kommunikation där vi är säkra på att vi förstått varandra. Miss i kommunikationen är något som jag ofta ramlar över, förmodligen pga min utbildningsbakgrund. Jag ser ofta hur hjälpen av bra kommunikation och relation hade löst många problem. Till exempel i förhållanden, varför pratar inte människor och när man inleder förhållanden, varför säger en inte bara vad en vill ha och förväntar sig så kan båda gå vidare på en gång om det inte passar? hashtag sidospår.

I dag har vi hängt i lekpark och chillat hos farmor. Jag fick lyxen att bada badkar en stund för att återhämta mig. I dag har varit en väldigt trött dag, som tur är har vi pyssel och konstnärsmaterial att hålla oss igång resten av veckan, tills förskolan drar igång igen. En konstig känsla att se sitt eget barn gå en stig som jag själv gjort många gånger som liten. Speciellt när en inte tänker på det först och sedan kommer på sig själv. Här har jag gått utan henne?

Ha en fin kväll!

Ps. Jag uppmärksammar er, tack för att ni gillar. Dela gärna inläggen och följ gärna min blogg. Ni verkar gilla familjelivet och träning bäst och det hjälper mig att rikta mitt fokus på inläggen. Tack för feedbacken!

Om du är ny på bloggen!? skicka gärna frågor om kommunikation i förhållanden, kommunikation i allmänhet eller om du vill veta något om mig. Kommentera nedan eller maila mig på: mikaela87.lindholm@gmail.com

Likes

Comments

Vardag & familjeliv

Om du vill se det tjusigaste lejon du någonsin sett så scrollar du ner. Annars kan du fortsätta läsa och sedan scrolla ner. Jag röstar på alternativ två eftersom du får både lejon och kollektivet på köpet.

I morse skulle jag på KBT, därför provade jag att för första gången skjutsa henne till en kompis medan jag var borta. Det var alltså första gången mitt barn var ensam hos en annan familj än vår egen. Så gulligt! och så stort! (kändes det för mig). Det gick jättebra, det gjorde även KBT-samtalet.

Hos kompisen (barnets tremänning) åt vi pannkakor, drack kaffe och surrade lite medan barnen fortsatte att leka av sig till att den ena eller den andra började gråta. Då var det dags att åka hem. Det var hemma hos dem som jag kom att tänka på hur lättsamt det skulle vara, att vara fler vuxna under samma tak som ansvarade för de små. Så var det dessutom antagligen förr. Och så är det säkert i många andra kulturer än just vår ensam-är-stark/bara-vara-mitt-gäng-kultur. Jag vet inte, men idag när båda tjejerna behövde kissa samtidigt, en förälder stod och stekte pannkakor och en satt och åt. Då var det väldigt bekvämt för mig att vara den tredje föräldern som tog barnen till dasset. Så monogami kanske inte är det ultimata, kanske ska vi fråga om barnets tremännings föräldrar vill gifta sig med oss, så kan vi dela på ansvaret?

Skämtåsido. Det jag vill få sagt är:
  • Återigen det är skönt att få hjälp och kunna hjälpa, så ta hjälp med ge också hjälp och stöd.
  • Kanske är min verklighet inte alltid den rätta eller den mest effektiva. Även om jag själv inte vill leva utanför den relationsram jag har idag. Så var det väldigt lättsamt att vara tre vuxna med två tre-åringar.
  • Vi gör alltid vårt bästa, vi föräldrar.
  • Det är inte lätt att vara förälder.

På KBT lärde jag mig i dag att jag behöver skilja mellan känsla och förnuft. Ibland KÄNNS det till exempel som att jag inte orkar ta hand om barnet MEN om jag tänker på det förnuftigt så VET jag att jag fixar det. Jag lärde mig också att jag ska lyssna efter vad jag sätter VILL och BORDE framför. Samt öva på att rota mig. Med rota innebär att jag accepterar min kreativa hjärna som ständigt är igång och säger till den: Ja jag har en hjärna som är igång men jag har också rötter som gör att jag kan sitta här en stund och ta det lugnt. Om du inte riktigt hänger med tänk att jag ska vara lite mer som rötterna på ett träd för att inte trädkronan ska vaja i väg.

Och nu kommer vi till det allra bästa i det här innelägget. Jag som Lejon. Ni som sett Family Guy vet.

Är jag inte det finaste Lejon du sätt så säg? Jag ska förklara det där med Family Guy också. Jag har inte heller tittat på det så frekvent. Men producenterna för den serien har den form av humor satt skämtet, som inte är ett skämt från början, dras ut på i alla evighet. Så att det tills sist bli roligt för att det är så fult. Till exempel när någon gör illa sig så gör dom det jääääääääääääättelänge, ja ni fattar. Inte för att påstå att jag är ful. Jag är ju det vackraste lejonet som någonsin skådats tycker jag, och barnen tyckte absolut att jag var ett både fint och skrämmande sådant. Dessutom fick de klappa mig och det, det är det inte många som vågat.

Och gillar du det här inlägget så tryck gärna tummen upp 👍 (eller kommentera)
Det ger mig feedback på vad ni gillar att läsa och i vilken riktning jag kan ta den här bloggen framåt. På det sättet kan jag skapa mer värde för dig och för mig 😃

Kram!

Likes

Comments

Jag vill inte alls skriva just nu. Jag vill bara gå och lägga mig. Det har jag velat göra hela dagen. Mitt ego talar om för mig hur skitdåligt dagen varit och hur jag borde -bara lägga mig ner i sängen och skita i allt-. Just därför skriver jag ändå för jag tänker inte lyssna på den där osnälla saten som säger att jag inte kan, inte borde eller är sämst.

I dag har det varit en tuff dag. Jag har ont i nacken och hela vänsterarmen, alltså armen, axeln och skuldran. Jag vet inte riktigt varför men det är samma smärta som jag hade när jag ammade och satt kupad mycket. Dessutom sover jag dåligt med mycket mardrömmar och med många uppvak under natten. Dessa saker är självklart inte optimalt för någons välmående och när jag vaknade idag tyckte jag oerhört synd om mig själv.

Sedan gick dagen och helt plötsligt insåg jag att dagen rullat på "utan mig". Alltså med dagen menar jag egentligen mitt barn. Hon har klarat sig fint och haft en dag av stor glädje eftersom hon dels fått vara både med mormor och med farmor. Tillsammans med dessa varit utomhus HELA dagen bland annat sysselsatt med lekparkshäng och bärplockning på vår gård. Samtidigt som jag lekt med henne (från soffan) genom att delta i hennes senaste fantasilek som är inspirerad av Disneyfilmen "Den otroliga vandringen" - den med dom två hundarna och katten som vandrar genom skogen, ni vet?

Dagens insikt blev alltså: Visst, det är inte skoj att må dåligt MEN dagen rullar på ändå och mitt barn mår bra ändå. Allt liksom är okej ändå och jag är helt enkelt okej även när jag inte är okej.

Jag kan ta mig igenom dagar där jag känner mig trött och slut, genom att bara ta mig genom dem och sysselsätta mig med något eller låta bli. Idag har jag gjort det jag orkat och det blev en i slutänden en riktigt bra dag, trots att jag mått dåligt. Så insikt nummer två blir:

Att må dåligt behöver inte likställas med dåliga dagar eller ett dåligt liv. I grunden har jag ett helt fantastiskt liv men ibland mår jag dåligt i det där fantastiska livet.

Jag vill påminnas om att jag inte behöver låta känslan gå ut över dagen och att jag är stark som fasen som ändå kunnat ta mig igenom dagen utan att ge upp inför känslan av att -jag borde ligga i sängen och tjura istället-. Det hjälper mycket att vara snälla mot mig själv och acceptera och sedan kämpa lite extra samt få en putt i rumpan av maken och en kram av dottern, samt hjälp från familjen med leksugen treåring. Jag säger det igen, utan hjälp hade jag gått under men med lite hjälp klarar jag tamejfan vad som helst! Då äre värt att söka/ta/be om den där hjälpen.

Mitt sommarbarn ute på vår sommartomt med farmor och plockar våra sommarbär.

Det var inte bara jag som kreerade idag (se bild nedan). Maken gjorde även en fantastiskt färggrann och mumsig middag idag. Vår mat är nuförtiden inspirerad av regnbågen, ett tips vi tagit från Food Pharmacy s bok med samma namn. Alltså är enligt regnbågen betyder att maten ska innehålla minst tre färger. Och det har faktiskt gjort det lättare att få till grönsakerna till maten då, när en vill uppfylla färgskalan.

Det sägs att inte gör som föräldrarna säger utan de gör som föräldrarna gör. Här är ett bevis som skulle kunna stryka under den tesen. Mitt barn gör barnyoga på youtube (på eget bevåg). Hon rullade själv ut sin egna yogamatta och bad mig att starta yoga -på din dator mamma. Det är första gången och jag blev så glad att jag kunnat inspirera henne där. Jag vet att yogan är bra för henne, som precis som sin mor har det svårt att ta det lugnt samtidigt som hon också precis som oss båda har behovet av att röra på kroppen (det har väl i och för sig alla, speciellt barn). Jag tror att vi framöver ska testa gymnastik för hon älskar verkligen att hoppa och balansera och hänga i ringar.

I dag har jag fått kreera en humör-pixel-karta med inspiration från Instagram @unbelievings. Jag har svårt att komma ihåg att jag mått/mår bra, när de dåliga dagarna kommer. Ibland minns jag inte heller hur länge jag faktiskt mått dåligt när det för tillfället känns som ett helt liv. Så denna tyckte jag var så himla rolig att dels skapa och dels ett bra sätt att se på print hur en faktiskt har mått. Den kallades Year in pixels och det ska bli spännande att se hur min pixelkarta kommer se ut nästa sommar.

Kram och godkväll på er!

/Mikaela

Likes

Comments

Subscribe