Header
View tracker

Det blev ett händelserikt dygn det här. Vi har tillbringat natten på akuten då Oskar skar sig väldigt illa på en kniv. Jag som är så oerhört blodkänslig höll ju på att kola vippen när jag såg hela golvet fullt med blod. Det blev ilfart till akuten i Kalmar, nackdelen med att bo i en mindre stad - 2.5 mil till sjukhuset! När han sedan fick hjälp så kunde läkaren konstatera att såret tyvärr blivit så djupt så han skärt av muskeln i fingret vilket innebär att han måste opereras för att fingret ska få en chans att bli bra igen. Operationen görs i Linköping under morgondagen.

Kände att jag var oerhört stöttande och till stor hjälp när de skulle börja göra rent såret och skulle sy det, dum som man är så lyckades jag kolla när läkaren öppnade såret för att se hur djupt det var vilket gjorde att jag fick krypa in till toan där jag låg både svim- och spyfärdig, haha! Sköterskan fick springa in och titta till mig med jämna mellanrum, klen man är! Får verkligen inte ur den där synen från mina ögon, ser den om och om igen. Fruktansvärt. Det gör ont i hela hjärtat att se sin andra halva ha så oerhört ont.

Hur mycket otur kan man ha egentligen? Han var precis tillbaka från sin knäoperation och hann bara spela två matcher så måste han opereras igen. Det tar tydligen två månader för fingret att bli återställt när man kapat en sena/muskel. Det är bara att hoppas på ett mirakel och allting läker betydligt snabbare än så!


Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Medans mannen är iväg för match så tänkte jag uppdatera lite om hur allting har gått. Jag minns inte riktigt senast jag var och kikade på en hemmamatch, det är svårt när man tappat glädjen för saker man tycker är kul.

Det har nu gått en månad sedan jag tog det där steget och sökte hjälp. Det har varit en jobbig månad, minst sagt. Gällande medicinen så känner jag väl inte några större skillnader, men det kan ju ta upp till tre månader innan man känner att den hjälper. Det enda jag känner är att man blir lite känslomässigt avtrubbad, jag har svårt att bli arg vilket var något som jag ofta blev förut. Man har lite av en "jag orkar inte bry mig"-känsla.

Jag har fortfarande sjukt mycket ångest vilket är så otroligt jobbigt. Mina tvångstankar har blivit värre så där går det ju inte alls åt rätt håll. Jag gråter maaaaaaaaaaaaasssor och hade för ett par dagar sedan en dag där jag bröt ihop fem gånger på 15 minuter i Oskars famn när han kom hem. Jag tycker att det är jobbigt att gå igenom det här men det måste ju vara ett rent helvete även för honom..

Jag hade mitt första psykologsamtal igår. Det kändes faktiskt bra. Nästa möte är om två veckor så vi får se hur det går. Det är ju inte medicinen i sig som gör mig frisk, utan det är dessa samtal som ska få mig på fötterna igen. Jag har varit sjukskriven den senaste månaden och hade återbesök hos läkaren idag där jag jobbigt nog fick en ångestattack i väntrummet så jag var helt gråtfärdig och satt och skakade hela samtalet, haha.. Det där är något som börjat på senaste tiden, att kroppen börjar skaka när jag får ångestattacker? Det är ganska starka skakningar, framförallt på benen. Det är lite läskigt faktiskt. Samtalet slutade med att jag gick därifrån med ett recept på sömntabletter och en lapp med förlängd sjukskrivning till 16 december. Jag kämpar på!


Likes

Comments

View tracker

Nu är jag inne på femte dagen med medicinering. Jag hade både hört och läst hur otroligt dålig man kunde bli och jämfört med de där historierna måste jag säga att jag haft tur isåfall. Däremot vet jag att de extrema biverkningarna kan slå in vecka två då man börjar med hela dosen (man tar bara halv dos första veckan), så vi får se vad som händer nästa vecka.

Mina biverkningar hittills har varit illamående, yrsel, lite dålig balans ibland, sömnbesvär och viktnedgång. Jag fick en chock när jag ställde mig på vågen efter bara tre dagar och hade gått ned ca 2 kilo (på tre dagar!). Dagen efter gick jag ned 300 gram till och igår försökte jag proppa i mig hur mycket mat och godis som helst för att inte gå ned mer så snabbt och jag lyckades sluta på +/- noll för den dagen. Jag får hålla lite koll på det där. Annars är det sömnen som varit jobbigast då jag inte lyckats somna förrns mellan 02-04 varje natt.

Gällande ångestattackerna så går det lite upp och ned. Jag brukar ligga på 2-3 st om dagen men hade en tung dag i onsdags då jag hade fem. Då var det hockey och jag var ute bland massa folk så jag vet inte om det kan vara en av anledningarna. Jag fick en ångestattack i tredje perioden men lyckades bearbeta den ganska bra.

Jag ska försöka göra mer saker som får mig att må bra nu så jag har både bakat en sväng och åkte och kikade på Oskars träning förut. Det är två av sakerna som får mig att må som bäst, se han spela och använda kreativiteten i bakverk. Imorgon ska vi till Kalmar så det blir spännande att se hur kroppen och knoppen hanterar en hel dag bland folk.


Likes

Comments

I fredags släppte jag den där bomben. Den där bomben som tickat i mig i fyra års tid. Jag sökte hjälp för mina ångstattacker, mina tvångstankar och mina självmordstankar. Det som jag mått så oerhört dåligt för i fyra år. Många väljer att hålla sin depression hemlig, jag väljer att öppna mig och låta världen förstå. Kanske kan jag lyckas med att någon som mår dåligt där ute känner att det är inget att skämmas över och vågar söka hjälp.

Efter mycket googlande så beslöt jag mig för att ringa vårdcentralen i fredags. Jag var tvungen att göra det nu, innan det var försent. Hon hann bara svara så bröt jag ihop. Under hela samtalet satt hon och peppade mig, sa att allting kommer ordna sig nu och gav mig en tid bara några timmar efteråt. Jag hann bara in på läkarrummet så bröt jag ihop igen. Jag bara grät och grät och grät och grät. För första gången fick jag träffa en förstående läkare. Jag började få dessa panikattacker när vi bodde i Piteå för fyra år sedan, jag sökte hjälp och fick varken psykologhjälp eller den medicinen jag borde haft. Jag fick - astmamedicin. Alltså, va? Efteråt kände jag att jaha jag kanske inbillar mig? Det är inte farligt det här. När jag gick till den här läkaren i Nybro så gick jag därifrån med två olika mediciner och bokade psykologsamtal.

Men jag kan inte låta bli att känna att hade han bara gett mig hjälp för fyra år sedan när allting började, då hade jag förmodligen inte varit lika sjuk nu. Jag hade kanske varit frisk. Jag hade aldrig börjat få tvångstankar, jag hade aldrig varit nära att ta livet av mig två gånger. I Oskarshamn gjorde jag ett test när jag jobbade en gång, jag skulle testa räkna mina tvångstankar. För varje tvångstanke så ritade jag ett streck på ett papper. På 35 minuter hade jag 96 st steck. För er som inte haft dessa djävulska tankar så är det som att något inuti er tvingar er att göra det, det trycker i hela kroppen. Jag intalade mig att gör jag det inte, då kommer jag eller någon i min familj råka ut för något. Jag vågade inte stå emot. Dessa tvångstankar består av massor av olika saker. Allt från att saker och ting måste stå på ett visst sätt, jag var tvungen att dra ett finger runt lysknappen när jag skulle tända eller släcka, jag måste läsa om meningar jag läser ett visst antal gånger. Alltid läsa "punkt" när det är en . efter en mening. Jag gör ljud. Ljud som jag inte är medveten om själv. Jag minns när mamma sa det i soffan en gång "varför gör du såna där ljud?" och jag visste inte vad hon menade, för jag hör de inte själv. Jag trodde att jag hade slutat med dom men det hade jag inte. Det hade gått så långt så jag inte var medveten om vad för grejer jag gjorde.

De här självmordstankarna har dykt upp i perioder. Ibland har jag inga, ibland har jag de ofta. De brukar dyka upp under mina sämre perioder. De var som sämst för 1-2 år sedan. Jag minns fortfarande den gången då jag var ute, jag gör ofta det, går ut för mig själv när jag mår dåligt oavsett tidpunkt eller väder. Det är inte bra. Låt aldrig era nära och kära gå ut själva när de inte mår bra. Jag brukade smita ut när min sambo inte märkte eller såg. När han ser så håller han i mig, han låter mig inte gå ut. Vi brottas och jag gråter. Men han får mig alltid lugn tillslut. Den gången iallafall, stod jag på en bro och ville hoppa ned på motorvägen. Men det kom ingen bil. Något jag såklart är tacksam över. En annan gång stod jag i duschen och höll i en rakhyvel men som tur var så var den för slö när jag drog den över handleden. Jag fick ett sår, men inte ett tillräckligt stort eller djupt. Jag är ju glad för det, för jag vill ju leva. Men under de där sämre perioderna orkar jag inte kämpa.

Det är ingen annan än min sambo som vetat hur illa det varit. Min storasyster vet att jag mått dåligt efter att ha fått en panikattack där hon satt och tog hand om mig efteråt (tack!) för två år sedan. Men jag vill inte dölja det längre, jag tänker inte skämmas. Man ska inte skämmas. Jag har inte kunnat erkänna detta på fyra år, men som min läkare sa så måste man erkänna att man är sjuk för att kunna bli bättre. Och det erkänner jag nu, jag är sjuk. Men jag ska bli frisk. Efter att jag gick ut med det här i helgen så har jag fått så otroligt mycket stöd. Jag har fått samtal, sms, mejl från alla möjliga människor och jag är så tacksam. Jag får verkligen känna att jag är inte ensam i det här. Jag har massor som stöttar mig och jag har gett mig fan på att jag ska vinna den här fajten också. Tack till min familj, Oskars familj, mina vänner och till klubben som har gett både mig och Oskar ett sånt otroligt starkt stöd i det här. Det betyder så mycket!


Likes

Comments

Skrev upp en checklista som behöver göras innan bröllopet. Blev en ganska rolig syn. En hel rad på min sida och.. tre saker på Oskars. Blev det såhär för att jag är tjej eller för att jag är ett kontrollfreak? Jag tror en blandning av båda. Jag hade säkert kunna sätta tex att kolla lokalen, kontakta vigselförrättare, beställa hindersprövning och efternamnsbyte på hans sida men där tar mitt kontrollbehov över för står den på min så vet jag att det blir gjort, haha.

Men han får ju iallafall hitta sin egen ring, hitta en fin morgongåva och ett smycke att ge bort till en just nu hemlig person. Tårtan får han såklart vara med och bestämma med, men den ska jag baka själv så den får stå kvar på min sida. Det är så mycket att göra så jag vet inte vart jag ska börja någonstans. Jag har grottat ner mig bland alla fantastiska ringar de senaste veckorna och ska snart boka tid för att testa bröllopsklänningar med Emelie (yey!!). Hårsmycke och armband borde ju inte vara alltför svårt att hitta om jag bara tar mig tid att titta runt. Vi får se när vi lyckas bocka av första punkten på våra listor. Snart, hoppas jag.


Likes

Comments

Som många vet som känner och har följt mig i flera år så friade min sambo till mig på min födelsedag för två år sedan. Något bröllop har inte blivit av än då tidpunkten helt enkelt inte känts 100% rätt, men för en månad sedan tog jag tag i saken - och friade tillbaka! Inte på vilken dag som helst, utan på hans födelsedag! Och ni kommer hitta fler likheter om ni fortsätter läsa..

När Oskar friade så hade han lagt en förlovningsring och en lapp med texten "Vill du gifta dig med mig?" i den gula burken i ett kinderägg och limmat ihop ägget. För att han inte skulle förstå någonting nu (tack och lov är han ju inte så snabbtänkt, haha) så hade jag pratat om hur sugen jag var på kinderägg i flera veckor så han inte skulle ana ugglor i mossen när jag tog fram kinderägg på hans födelsedag. Jag köpte varsitt "kinderäggs-pack" där det är tre stycken ägg i varsin kartong och började sedan det kluriga med att försöka öppna ett ägg utan att förstöra det. I detta ägget la jag en lapp med "Detta är inget vanligt kinderägg! Leta efter ett brev i köket som ligger i något där det kan gömma sig något gott". Problemet var bara att vi öppnade först varsitt ägg, och jag körde med "vi ser vem som kan montera leksakerna först!" Han anade inget då jag har en tendens i att vilja tävla i allt, jag är en otrolig vinnarskalle. Nepp, ingen lapp i första ägget. Vi kör ägg nummer två. Fan. Ingen lapp där heller. Efter det ägget la han sig i soffan, jag frågade vad han höll på med "Vi har ju ett ägg kvar!" och han svarade med "Jo men jag blev så mätt, vi kan väl öppna det innan vi lägger oss istället?" Öh nej! Paniken kom smygande och jag fick verkligen trycka på att "Nej vi gör det nu! Vi tar leksakerna bara, chokladen kan vi äta upp senare" varav han svarade "Men herregud, vad är det med din vinnarskalle egentligen" och satte sig upp (hahaha!). När han märkte att det inte var en leksak i utbrast han "Alltså det är något fel, jag har ingen leksak?" innan han upptäckte lappen och sken genast upp som en sol.

Denna lappen ledde honom till kakburken där det låg ett långt brev. Det brevet handlade om när vi pratade med varandra för första gången och när vi träffades för första gången. Det är en ganska rolig historia det där, vet ni hur vi träffades? Jag puffade honom på Facebook! Totalt var det 10 olika brev som han fick springa runt och leta efter. Alla breven handlade om våra snart fem år tillsammans, om vårat förhållande helt enkelt.

Andra brevet handlade om när han träffade min familj för första gången och när vi flyttade ihop uppe i Piteå ett halvår senare. Brev nummer 3 handlade om tiden i Piteå. Brev nummer 4 handlade om tiden i Oskarshamn. Brev nummer 5 handlade om tiden i Nybro hittills. Brev nummer 6 handlade om hans eget frieri två år innan. Vid det här laget trodde jag att han började ana om vad det hela handlade om, men det gjorde han tydligen inte berättade han efteråt. I brev nummer 7 stod det om alla flyttar vi gjort under dessa år med utlåningarna inräknade. Brev nummer 8 handlade om de motgångar vi fått uppleva. Brev nummer 9 handlade om framtiden, om allt vi pratat om och som vi båda strävar efter.

Ledtråden i brev nummer 9 ledde honom utanför lägenheten. Det stod att han skulle gå ut och kissa med Aimee och att nästa ledtråd låg någonstans i bilen. Det gjorde jag för att få mer tid på mig. Under tiden som han var ute så tände jag ljus i hela vardagsrummet och hade gjort ett hjärta av värmeljus på golvet där det i hjärtat låg brev nummer 10. Det brevet handlade om hur fantastisk jag tycker att han är som människa, vilken utveckling han gjort, varför jag älskar honom så mycket och hur bra jag tycker att han är. Det avslutades med "Vill du gifta dig med mig?" längst ned i brevet. Dyngnervös sittandes i soffan med filten uppdragen upp till ögonen fick jag ändå se honom skina upp med ett jätteleende och ett "JA DET ÄR KLART JAG VILL!!" And here we are, i ett fullt planerande av bröllopet som blir av redan i höst. Hurra!

Jag hade kunnat komma på en helt ny sak med frieriet men jag tyckte ändå det hade en viss charm med att bevara det han gjorde när han friade och sedan lägga in en extra touch av mig själv i det. Nu är det bara några månader kvar!

Likes

Comments


Det här har varit vårat lördagsnöje idag - testköra bilar. Vi ska ju köpa ny bil i höst och vi har grov beslutsångest vad vi ska välja för modell. Vi har sållat ner alternativen till två stycken och nu står det mellan en Volvo XC60 och en Audi A6. Jag har tjatat i flera år om en SUV-modell och har förälskat mig i volvon som är både stor, snygg och stilren inuti medans min sambo är en riktig Audi-människa och är mer för att uppgradera våran Audi till en nyare modell. Det enda vi har lyckats enats om hittills är att färgen ska vara vit och att det ska vara en automat.

Just automat är också något jag krigat om i flera år. Det har att göra med då jag var med om en bilolycka när jag var yngre och är sedan dess ganska rädd för att åka bil. Då jag också ska köra bilen så slipper jag koncentrera mig på växling m.m och kan endast koncentrera mig på körningen och vad som händer runt omkring när det är automat. I en större bil känner jag mig dessutom tryggare och dagens bilhandlare berättade dessutom att det endast varit ett enda dödsfall med en XC60 sedan bilen lanserades för nästan 10 år sedan och då var den en i Kina som körde ut för ett stup så det hade inte spelat något roll vad hen körde för bil (peppar peppar ta i trä). Det kändes faktiskt väldigt bra att höra det för en bilrädd människa.


Likes

Comments

Jaha, den här säsongen fick ju tyvärr ett snabbare slut än alla hoppats på. I och med förlusten i söndags så är säsongen slut. Tråkigt, men även skönt på sitt sätt. Jag blir alltid sönderstressad under säsongerna. I och med att transferfönstret stängde dagen efter så hade spelarna ändå möjligheten att förlänga sina säsonger i andra klubbar. Min sambo tackade nej till samtliga klubbar då han ville vara lojal till klubben, men när Troja/Ljungby (ett topplag som vill till Allsvenskan) ringde på kvällen sa jag åt honom att tacka ja. Jag visste att han ville egentligen och herregud, han älskar ju att spela hockey. Karriären varar inte förevigt. Klart han ska ta chansen att vara med på deras resa. Det var dessutom en bra lösning då han bara kommer åka dit om något händer med deras två målvakter. Det går fort i hockey helt enkelt.


Likes

Comments


Jag gick upp före tuppen idag. Trots min lediga dag så ringde väckarklockan 06:35 och då smög jag upp och tog mig ut till köket för att baka scones för att överraska min sambo innan hans jobb. Det är kul att överraska den andra ibland tycker jag. Tycker det är grymt viktigt i ett förhållande att visa uppskattning och att vardagarna inte alltid ser likadana ut.

Annars flyter allt på. Sårskorporna kring Aimees stora operationssår har nästan trillat bort överallt så det ser bra ut. Är lite nervig för det här med att ta bort stygnen, jag kommer inte greja att ta bort dom själv. Yikes..

Likes

Comments

Oj vilken start på veckan jag fick! Var på arbetsintervju för 1½ vecka sedan och idag ringde de och berättade att jag fick jobbet. Det är på Dollarstore som kommer öppnas upp här i vår så jag börjar 1 mars, och då börjar vi med att bygga upp butiken. Är så extremt svårt med jobb och speciellt när man är tillsammans med en hockeyspelare då man har en ganska osäker framtid men oj så skönt det känns att det äntligen löst sig! Kul att få den chansen att få vara med från start. Dessutom börjar Aimee må bättre och för någon dag sedan var första gången hon hämtade sin boll (favoritleksaken) och ville leka. I veckan är det dags att ta bort hennes stygn! Våran kämpe. Är så glad!


Likes

Comments