Idag är jag en riktig suris och vill bara ligga i sängen hela dagen. Sitter dock just nu på kökssoffan med musik i öronen och funderar väldigt mycket. Läste nyligen en artikel om en tjej som är 17 år och adopterad. Som några av er vet så är jag adopterad och 16 år. Vi delar ganska lika tankar men är med om lite olika situationer. Hon fördes från gatan där hon blev lämnad till ett barnhem medan så var det inte för mig. Den där tjejen har även utsatts för näthat på grund av sitt ursprung. Även exotifiering (som alla kan utsättas för) vilket kan tas som någonting positivt men det har en fulare baksida. T.ex vi har skönhetsmallar vi sätter upp i våra huvuden om folk som kommer ifrån andra länder. De som är mörkhyade luktar ofta starkt med goda lukter, de har snygga kurvor, är sjukt duktig på sporter och springer hur snabbt som helst. Ja men sen då? Om vi får se det motsatta av förväntningarna har vi ju en slags kränkning. Att utifrån sin kultur vara en reklampelare, att degradera en individ till att inte få vara en människa med känslor. Det är som rasism och det är dumt. Nå väl. Den där tjejen och jag, vi delar ganska lika tankar som sagt och vi adopterade gör nog det och förstår varandra på ett eller annat sätt. Jag älskar Sverige och alla mina nära och kära i min omgivning, jag kunde inte haft en bättre förstående familj. Min relation är starkare än starkast med min familj och jag är så himla glad över det.  Jag har även aldrig utsatts för hat eller liknande, vilken tur jag har jämfört med många andra. Men: "Problemet är den här känslan av att förlora rättigheten till sina rötter och uppgifter om sitt ursprung" som den 17 åriga tjejen skrev i artikeln. 

Det är mycket man inte vet och det dröjer till att få svar på sina frågor och vissa frågor kommer man aldrig att få svar på. Det är ganska många frågor i mitt huvud som nästan inte går att formulera, ibland vet jag inte ens vad jag har för frågor. Det finns vanliga frågor där jag utgår ifrån mina första år i Bulgarien men även andra utifrån mig själv och min biologiska familj. Ibland vill jag även känna mig annorlunda men ibland vill jag inte sticka ut. Jag kanske inte sticker ut så mycket på utsidan men på insidan om jag omringar mig bland mina kompisar som ursprungligen är ifrån Sverige. Jag känner mig väldigt tillhörande till allting här och känner mig som nog alla andra i detta samhälle gör, vi är väldigt lika. Men mitt tomrum inom mig är lite annat. Det har nog alltid funnits funderingar om varför saker blev som de blev och hur jag ska göra när jag blir äldre. 

Jag är inte jätte öppen om detta men det öppnades mer när jag hade en slags redovisning i nian som handlade om adoption, tankar och känslor man ofta har kring en sådan situation, sedan formar allting runt om sig det sista. Att folk får mer hum från vissa perspektiv kan vara med och påverka lite på det bättre sättet. 

Jag skulle inte påstå att jag haft det riktigt svårt med detta men jag har alltid haft svårt att gå in i nya relationer för att jag är rädd för att bli lämnad, som jag en gång då blivit. Det är någonting som alltid funnits där och kommit automatiskt men som inte alltid varit en självklarhet för mig. Det är mer på senare tid jag upptäckt saker och ting ifrån grunden. Att träffa nya människor är jobbigt, att försöka att inte vara för på så man blir fast och kanske sedan lämnad, är man tillbakadragen kommer man ingen vart, hur ska man göra? På senare tid har jag funnit mig själv och verkligen vågat saker. Men sedan så blir även andra saker känsliga ibland. Ibland är det uppgifter där man ska skriva och prata om saker från när man föddes upp till kanske 2-3 års ålder. Har jag kunnat gjort det? Nae. Andra har pratat och vi har utvecklat saker därifrån och jag bara satt där funderandes. Visst är det inte ofta sådant sker men på något sätt finner jag ofta utanförskap och det är det som bildat mig så mycket. Att alltid se till så att ingen känner sig utanför, för jag vet den känslan och ingen förtjänar att känna ensamhet. Jag hatar när jag är i en grupp av människor och känner mig ensam, ugh för den känslan. Man vill bara där ifrån och "min uppgift" när jag ser att någon känner sig så är att hålla kvar personen, göra så den landar och visa mig förstådd, för den är aldrig ensam och det är fler som bryr sig om den. Precis som jag vill bli behandlad. Det är så mycket som handlar om gemenskap i världen, ordet är fint.

I allmänhet så är det några jobbiga känslor kring adoptionen som inte kan förklaras som egentligen finns där mer eller mindre och är större för en själv som är adopterad än vad det låter ifrån de andras perspektiv.Sedan är det nergrävda känslor och tankar långt inne som jag inte delar med mig av. Det är svårare än ni tror. Det är mycket som är gömt inom mig. 

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments