När jag tänker år tillbaka gällande mina svårigheter dyker bara ett ämne upp, skolan! Om jag tänker mina svårigheter nu så ser jag så mycket lättare att jag faktiskt har svårigheter i vardagen. En dag för mig då jag ska till skolan kan ungefär se ut såhär: Jag kliver upp, jag klär på mig, gör i ordning frukost, tar mina mediciner, borstar tänderna. Sen har jag fullt sjå med att hitta alla mina saker inför skolan. Jag kan ibland glömma något viktigt hemma. Stressen går igång, jag börjar bli arg och det märks. Pappa kollar på klockan, det är 5 minuter kvar tills bussen går och det tar 3 minuter att ta sig dit med bil. Alla mina saker är fortfarande inte med, men oj jag hitta den sista saken nu. Jag springer ut där pappa sitter beredd. Jag hinner just till bussen. Ibland får vi jaga upp den. Jag kommer till skolan, jag går in på lektionen. Under lektionen är mina tankar på tusen andra saker samtidigt, det kryper i min kropp, jag vrider och vänder mig hela tiden på stolen, jag ser hela tiden allt som rör sig och får fokus på det, jag hör alla ljud och kan inte släppa dom överhuvudtaget. Genomgången är slut, jag har inte tagit in någonting alls. Nu ska vi arbeta med en uppgift. Jag går gärna ut ur klassrummet för att få röra på mig och få bort lite av min överaktivitet. Jag kommer tillbaka med en suck då jag vet att jag inte uppnår det som krävs av en. Jag läser uppgiften och varje fråga om och om och för varje litet ljud börjar jag om. Eller om någon rör på sig. Mitt fokus är överallt på allt annat än vad det ska vara. Jag har inte förmågan att kunna fokusera på en sak. Så, min uppgift får lida och jag blir otroligt störd. Lektionen är slut, jag har ingenting gjort. Jag har försökt, det är inte så att jag skiter i den och gör annat på datorn. Andra som gör annat på datorn under lektionen fastnar i det dom gör. Det gör inte jag, jag sitter och störs av allt annat och det resulterar i att jag bara sitter och ingenting gör. Jag blir bara mer och mer upprörd tills jag håller på att sprängas. Jag är så otroligt jävla rastlös och det går inte att bara sitta på en stol. Jag blir glad av att prata om andra saker och jag mår bra av att gå ut från det instängda klassrummet så jag slipper dom där små ljuden. Jag HATAR att vara i ett klassrum, där man förväntas vara tyst, lyssna och förstå, där man förväntas sitta still på sin stol och skriva på datorn, där man förväntas att vara där och då. Jag tar inte in det som sägs vilket gör att jag inte förstår. När jag frågar något, har läraren svårt att förstå vad jag försöker säga. Det är nämligen ett enda jävla trassel av trådar i mitt huvud. Jag missförstår oftast. När jag frågar för tredje gången blir det besvärligt. Jag slutar fråga för det blir bara tjafs och det kan då hända att jag låter otrevlig men jag håller ändå inne så sjukt många fler saker fastän jag snart exploderar. Efter frågorna som egentligen har självklara svar som alla andra förstår men inte jag, så sitter jag där på stolen och förstår/vet lika lite som jag gjorde direkt efter undervisningen. För jag vågar inte fortsätta fråga. Många lektioner frågar jag inte ens ett skit för jag klarar mig inte på det och jag kan tänka mig vad alla andra tänker och hur dom känner att jag stör och är trög. Jag behöver en som sitter med mig hela tiden under VARJE lektion, men det är omöjligt. Så, mina uppgifter blir inte gjorda i skolan utan dom blir gjorda hemma. Lektioner är meningslösa för mig, det kräver för mycket av mig. När skoldagen är slut, far jag hem. Jag sorterar upp mina skolsaker jag haft med mig under dagen, sedan äter jag. Under middagen hamnar fokuset ofta på mig. Jag pratar hela tiden, ingen hänger med i tempot och jag hinner knappt andas (som folk brukar säga). Jag ÄLSKAR att prata fast man får vara med på att jag kastar mig mellan alla möjliga ämnen och därmed är ganska så ofokuserad. Hur som helst, när jag ätit sätter jag mig vid datorn. Jag är fullt medveten om att jag är försenad med uppgifter. Men eftersom det är så tråkigt sätter jag mig och gör annat på datorn. Jag rör på mig mycket emellan åt. Nu har det gått flera timmar, klockan är 22:30, jag ska upp 05:30. Jag vet inte i vilken ordning jag ska avsluta allt. Hmm, jag frågar mina föräldrar. "Stäng ner, ta sömntablett, borsta tänderna och gå upp". Jag sitter kvar länge. Jag har en tendens att fastna framför saker i timmar och inte kunna slita mig ifrån dom. Medan datorn är på och jag försöker avsluta, plockar jag ihop saker för dagen därpå., material såsom kläder, men innan jag plockat färdigt har jag hunnit gå tillbaka till datorn några gånger. Jag inser nu att en uppgift ska vara inlämnad imorgon, så nu blir jag ännu mer stressad. Jag blir helt uppspelt. Jag har ofta tagit sömntablett vid detta lager. Men jag kan ändå sätta igång med massa saker på kvällen. Jag kan börja städa noggrant och jag kan inte slita mig ifrån det. Innan var jag jättetrött, men sömntabletten börjar nu ge motsatt effekt. Jag borstar tänderna i stress och springer upp på mitt rum. Jag är nu pigg men något som hjälper mig en del är mitt bolltäcke. Mina tankar sprudlar hur som helst, det tar aldrig stopp - precis som i vanliga fall. Inte nog att detta stör det jag gör på dagen, utan min sömn far också illa.
Ja ungefär så kan en dag se ut.

Struktur och tydlighet är A och O för mig. Jag är i ett otroligt stort behov av stöd i vardagen och så har det alltid varit. Jag behöver någon som tar beslut åt mig för att jag övertänker, någon som säger stopp när jag startar för många nya projekt, någon som lägger upp i vilken ordning jag ska göra sakerna och som förklarar saker i min takt samt tar om det tills jag förstått. Allt detta får jag hemma. Mitt kaos i huvudet är fortfarande kvar, men det kommer det alltid vara. Jag är så otroligt tacksam över att jag har min familj som hjälper mig med ALLT! MINSTA LILLA! Dom lägger upp strategier för att jag ska förstå, jag behöver nämligen allt på mitt sätt. Dom sitter med mig varje "läxa". Dom förklarar tills jag förstår, dom gör allt på rätt sätt och kan mig ut och innan. VÄRLDENS BÄSTA ÄR DOM! Jag kan få utbrott ibland, jag avbryter hela tiden, jag har tusen frågor jag måste få ut samtidigt för att inte glömma dom, jag vill ge upp varje sekund och jag vill slå sönder datorn eller något annat varje sekund. Jag blir VARJE gång lika förbannad på grund av att uppgifterna är alldeles för otydliga, dåligt upplagda och för ostrukturerade. Jag kan inte organisera upp en uppgift någon gång alls. Och uppgift i text går verkligen inte att förstå, hur mycket jag än läser. Utan det som funkar för mig är tal, men det behövs minst 10 förklaringar tills dess att jag förstår. Ja jag framstås som en trög, jobbig, sämst människa som verkligen fattar noll. Men jag är inte som alla andra. Jag behöver rätt förutsättningar, för att kunna fungera som er. Jag ÄR smart fastän jag inte framstås som det. Men det krävs som sagt rätt förutsättningar och anpassningar, annars kan jag inte komma någon vart. Jag får kämpa trippelt så mycket med uppgifterna som dom som inte har dessa svårigheter. Och det tar tid för mig med allting, väldigt mycket extra tid.
Noll struktur = kaos och impulsreaktioner.
Jag agerar på känsla, har svårt att reglera mitt humör och jag har lättväckt aggressivitet. Om jag reagerar på något visar jag det, i vilket tillstånd som helst. Triggar man igång mig kan jag bli riktigt förbannad och säga väldigt impulsiva saker som kan såra. Jag säger allt som kommer upp i mitt huvud och det finns ingen stoppgräns. Bara jag får ur mig det, jag måste få ventilera. Men jag kommer förr eller senare på att jag sagt eller gjort fel saker. Då får jag otroligt dåligt samvete och jag blir så ledsen. Jag får ångest och det tar tid att släppa. När jag är arg kan jag inte hålla inne det, vart jag än är. Ja man kan nog skämmas över mig. Men jag skäms inte, jag behöver ventilera mig och inget kan stoppa mig.

Något som jag hatar är att jag ständigt tänker på att försöka dämpa ner mig, annars blir jag för mycket för folk. Jag är ofta väldigt speedad. Högre än normalt. Men jag kan också vara lägre än normalt - inget mitt emellan. Jag kan inte lugna ner mig när folk säger åt mig. Jag vill att någonting ska hända hela tiden. Något som jag också hatar är att jag ALLTID tappar bort saker vilket förstör en del. Jag hatar också att jag inte kan bibehålla fokus i längre stunder och ofta inte ha minsta lilla fokus alls redan från början. Saker som är ointressanta gör jag inte alls. Saker som är intressanta har jag fokus på i timmar och kan inte slita mig ifrån det. Jag kan vara överglad, men så händer en liten sak och dagen totalt förstörs. Mina känslor pendlar snabbt upp och ner. Jag har SÄMST tålamod, jag låter nästan aldrig någon prata till punkt för att jag vill att det ska gå snabbare. Om saker går långsamt skapar det en så enorm irritation som inte går att beskriva. Det är jobbigt att jag "total skiter" i saker som är tråkiga som kräver mental uthållighet. Får jag dock hjälp går det tillslut. Men något som är underbart är att jag lägger ner hela min själ på saker jag älskar. Då går jag in helhjärtat för det. Sen för dom som jag bryr mig om, mina närmsta. Dom som accepterar mina svårigheter gör jag allt i världen för och ger dom allt.

Ja, jag har svårigheter som påverkar mig ständigt. Och jag har alltid haft dom här svårigheterna. Jag har tagit upp dom flesta. Jag tror att allt detta är "orsaken" till att jag gick in i väggen, att jag ALLTID fått slitit och kämpat trippelt för att klara mig.

Jag ska utredas för ADHD och har väntat länge nu. Jag har alltid känt att jag inte är som alla andra men jag har inte tagit tag i det, jag ville aldrig söka/ta emot hjälp när jag var yngre på grund av jag ville "vara" som alla andra. Jag har träffat psykologer, kuratorer, läkare och överläkare som alla dom säger att dom tror till 99% att jag har ADHD. Jag har ju varit på bedömningssamtal för ett år sedan och berättat om hela min uppväxt och han var lika säker. Min läkare som ställde bipolär diagnosen såg att det inte bara är bipolär jag är. Dessa två diagnoser kan ju likna varandra och därför kan folk bli feldiagnotiserade. Men man kan ha båda och efter jag tagit medicinen för bipolär ett tag och mådde mycket bättre fanns ju ADHD symptomen kvar.


Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Detta har inte med psykisk ohälsa att göra, men jag vill bara dela med mig av mina tankar.

Något som jag inte kan komma undan med är att jag haft svårigheter hela mitt liv. Som liten beskrevs jag bland annat som den glada, spralliga, energifyllda tjejen som alltid var igång. Det fanns inte en dag jag inte var med en kompis, jag skulle hela tiden göra något. Vi säger att jag vaknar en dag, jag har inte bestämt vad jag ska göra för dagen. Jag blir genast rastlös och stressad. Jag får faktiskt utbrott för att det inte finns något att göra. Ska jag se tv som andra föreslår? jamen visst, jag går till tv:n, sätter mig men reser mig ganska omgående. Det var ingen idé. Sitta stilla var inte något för mig. Det här upplevde jag inte direkt som något problem, jag visste inte att det var rastlöshet, den kändes i kroppen varje dag men jag reflekterade såklart inte över det. Men, i grundskolan kom det påtagliga svårigheter, den var så jävla tuff och det var härifrån jag började trycka ner mig själv grovt varje dag. Nästan varje läsuppgift grät jag över. Alla mattetal var ett helvete. Jag kunde inte göra mycket av arbetet i skolan utan gjorde det hemma MEN med mina föräldrar som satt med mig. Jag vågade inte visa mina "svagheter" i skolan. Jag ville vara som alla andra, men jag hängde inte med i deras tempo att arbeta. Det var otroligt påfrestande. Att vilja så mycket för att känna samhörighet men att inte kunna på grund av sina svårigheter. Att göra gruppuppgifter framkallade sån ångest. Jag förstod rent utav inte frågorna, jag läste om dom tusen gånger och vips så var min grupp färdig. Jag kunde inte hänga med men jag tänkte att "nu när alla grupper går igenom det här i klassen ska jag lyssna". Sedan har jag inte ens insett att någon har pratat. Genomgångar, ja genomgångar. Allt som läraren sa åkte in genom örat och ut direkt. Jag satt med tusen tankar i huvudet som vanligt. Så var det ju ständigt. Allt var en enda röra i mitt huvud. Och ibland hade jag knappt några tankar, men ändå åkte det bara rakt igenom mig. Jag fick då och då höra av lärare att "varför lyssnar du inte, DU MÅSTE LYSSNA..hade du lyssnat hade du inte haft dom här frågorna och då hade du kommit gång för länge sen". För folk kunde ju svaren på mina frågor angående vad läraren sagt och dom var färdiga med uppgiften när jag fortfarande satt och kämpade med att försöka förstå uppgiften. Jag fick svar på vissa frågor men det kunde visst bli jobbigt och för mycket. Jag försökte mer och mer hålla tyst på grund av vissa dumförklaringar och en dag bestämde jag mig för att ta på mig en mask framöver. Den där masken skulle få folk att glömma den där "tröga" Mikaela. Låter ganska så omöjligt va? Det går ju inte till på det viset. Jag var den jag var, jag gick ju inte att ändra på fastän jag VILLE tro det. Men att ständigt försöka dölja mina brister skapade bara problem. Jag erbjöds hjälp men varje gång jag fick den frågan for jag hem och skrek samtidigt som jag grät. JAG VILLE JU INTE STICKA UT OCH VARA DEN "TRÖGA", ingen skulle vilja vara med mig då tänkte jag. "Dom kommer tycka och tro att jag är dum i huvudet" var en vanlig tanke som snurrade runt i min hjärna om och om. Så i skolan var jag en person och hemma en annan. Hemma var jag mig själv till 100%. Där släppte jag ut allt, utbrott, gråt, tankar om hur "onormal" jag kände mig osv.

I nästa inlägg kommer jag att gå in på fler detaljer och berätta om mina svårigheter som påverkar min vardag.

Likes

Comments

Det väcks en speciell känsla inom mig när jag ser den här bilden. På den här bilden ser jag en tjej som ständigt är jätteosäker i sin kropp, som försöker gömma sig från att visa sig. Jag minns att när den här bilden togs så tänkte jag "Fan..nu såg man det, och det, och det.." och sen poppades ångesten upp ännu mer än den som redan var innan (jag hade ständig ångest över min kropp). När jag efteråt kollade på den här bilden minns jag att jag sa till mig själv "Nu måste du straffa dig". Oj vad jag förtjänade att straffa min kropp kände jag. På bilden har jag ett linne på mig, jag hade nästan aldrig haft det inför en kompis, jag gick med stora kläder hela tiden. Jag kunde inte gå med linne när jag var själv. Jag gick med varma kläder på sommaren med gråten i halsen ständigt. Jag kunde inte njuta en enda sekund. Jag såg något som dom andra inte såg. Minsta lilla kroppsdel har jag haft ett enormt hat mot så länge jag kan minnas. Och minsta lilla sak satte igång min hjärna med att jag ska straffa mig. Kaloriräkning har varit en jävligt stor del av mitt liv, likaså att hela tiden jobba med olika strategier för att både hata min kropp ännu mer och för att känna mig "starkare" (!!) i mitt psyke. Speciellt en sommar minns jag att varje dag gick ut på att aldrig stå stilla, inte ens en enda sekund. Det skulle vara att springa och göra styrka i flera timmar så fort jag fick chansen då ingen såg. Att springa runt min stora gård till ett visst antal låtar (antalet höjdes, det blev bara fler och fler låtar än jag sagt från början). Att göra styrkeövningar på natten medan jag såg mig i spegeln, jag ville inte ligga i sängen, för där brände jag inga kalorier. Ett av mina mål var att inte äta. Om jag gick upp ett gram bröt jag ihop och jag straffade mig. Varje tugga fick jag enorm ångest av. Och för varje ny tugga sa mitt psyke vad jag skulle göra med mig själv efteråt. Jag grät när jag åt. Jag älskade att vara ensam där jag kunde få göra mitt och följa mina strikta regler. Jag HATADE att vistas offentligt - alla såg min fula kropp. Minsta lilla blick jag fick på mig och min kropp så ville jag straffa min kropp och massa nedvärderande grova saker hördes i min hjärna. Min exsistens var bara vidrig, jag var totalt vidrig. Jag kände för varje steg hur "fläsket" gungade. Jag kände hela tiden min kropp när jag låg i sängen. Jag kände den minst lika mycket när jag på nätterna gjorde styrkeövningar framför min spegelvägg och granskade den. Men jag ville ju inte ligga still. Men hur jag än gjorde, var jag vidrig, min kropp VAR vidrig, i mitt huvud.

Det här var mitt sätt att kontrollera mitt dåliga mående med, jag hade kontroll - det här var mitt liv. Jag har haft problem med min kropp i stort sett hela livet, i tankarna, men 2013 bröt det ut. 2013, 2014 och 2015 var mina värsta år. Jag hade ätstörning. Jag minns ångesten jag bar på varje dag. Inte tom ångest, utan ångest för min kropp, hur den såg ut. Och ångest för att jag åt. Jag skulle hela tiden jämna ut det jag ätit, kompensera. Jag skulle mer än jämna ut. Det skulle på minus. Min allra närmsta kompis har berättat i efterhand hur tom min blick var när vi skulle äta något "onyttigare". Allt försvann, alla ansiktsuttryck, allting. Likadant när det gällde annan mat. 

"Aldrig var jag så nöjd och kände mig så stark i psyket som när jag lyckats nå mitt mål inom förbränningen" Fast nä hur var det? Juste..när målet var uppnått steppar vi upp, vi dubblar på det. När jag gick vidare till en annan aktivitet började målet om, OCH den där fördubblingen.
Var jag nöjd? Nej jag blev ju faktiskt aldrig nöjd.

En av dom sakerna som gör mest ont är att jag gjorde allt det här i smyg, ingen skulle ändå märka skillnad på min kropp, de skulle snarare bara se att jag hela tiden gick upp i vikt. Jag fullständigt hatar hur vi alla har något slags hat mot våra kroppar, på ett eller annat vis. Alla är så JÄVLA FINA, vi är skapt till att vara människa, mänskliga. TILL ATT få i oss energi så vi ska kunna stå på benen och göra det vi vill..INTE vad vi känner att vi måste/behöver. Det är sällan människan gör något som den vill för att må bra. Vi glömmer vårt värde och utifrån press utsätter vi oss för dumma saker som ger väldiga konsekvenser. Vi slösar mycket tid av vårt liv på självhat. Men alla ni: Kämpa på, jag är med er OCH ni är bra och fina som ni är. Det är som att tankarna om våra egna kroppar tar över så mycket annat i våra liv och jag blir så ledsen över det. Det läggs för mycket fokus på våra och andras kroppar. Det viktigaste är VÄLBEFINNANDE! Jag vill krama om er alla och berätta hur sjukt jävla fina ni är! Det är DU som ska bära din kropp, det är DIN kropp som ska behandlas väl, du är skapt såhär och du måste behandla din kropp väl, likaså den ger dig chanser och låter dig överleva, trots hur du behandlar den. Men det är dags att du låter den få göra sitt riktiga jobb. Gör inte din kropp illa, den är ditt bränsle och gör allt för dig. Det är dags att du också ställer upp för den. Ni ska samarbeta för det ger bästa möjliga resultat! Det ska vara jämt fördelat. Livet handlar inte om att överleva, det handlar om att LEVA! Det finns ingen annan utväg än att försöka acceptera sin kropp och NÅN dag, NÅN dag kommer du faktiskt göra det. Jag är inte där än, men vi kommer komma oss dit, du och jag, så håll ut!

Likes

Comments

Det var en av sakerna som var så jävla jobbigt vid mina psykoser som kommit på grund av min bipolär typ 1. Jag skämdes så oerhört mycket varenda sekund men kunde ju inte göra något åt det. Fråga alla som jag träffade under dom perioderna så säger dom att mitt tal var helt jävla konstigt. Jag hade ingen synlig röd tråd i alla ämnen jag hela tiden kastade mig emellan, inget hörde ihop och jag svarade helt fel saker på frågor jag fick, svaren hade i överhuvudtaget inget med frågan att göra, det var som att jag svarade på en annan fråga jag fick i mitt huvud. Gränsen mellan mig själv och omgivningen var väldigt oklar. Men mitt tal gick inte att styra på något vis ALLS utan det fortsatte likadant, jag kunde inte säga åt mig själv från vad som kom ur min mun. Men jag gick varje sekund och ville inte vara i konversationer på grund av hur jag talade så tanken på att någon kan prata med mig när som helst gav mig en ångest jag aldrig haft innan. För det går ju inte att undvika att hamna i samtal. Varje litet samtal (kunde vara nåt som att betala i kassan), blev till något konstigt som aldrig annars händer, hela tillvaron blev konstig. Jag kände att någon annan pratar åt mig och jag betedde mig hela tiden underligt vilket folk märkte. Jag pratade obegripligt och jag hade opassande känslomässiga reaktioner. Under tiden jag var i psykos så visste jag ingenting om varför jag var som jag var.

I mina psykoser som jag under en tid fick varannan vecka i en veckas tid på några månader.. känner jag mig förföljd och vart jag än vänder mig ser jag en människa jag aldrig sett förr. Folk och saker som är 100 meter bort känner jag är väldigt nära mig, alldeles tätt inpå mig så jag får panik för det känns i hela kroppen. Jag hör ljud andra inte hör, jag ser suddigt, jag har tunnelseende det vill säga jag ser inte något runtom. Det har hänt att flera bilar har tutat åt mig som kom från sidan som jag verkligen inte såg när jag skulle gå rakt över ett övergångsställe på vägen. I princip ingenting går att göra på grund av att kroppen känns långt bort från mig själv och sen också på grund av min påverkade syn. Jag lever i en helt annan värld där allting, precis allting känns overkligt och jag upplever att ingenting har funnits de senaste dagarna, jag minns ingenting alls.

Jag vill inte visa mig, mitt självförtroende är sämre än någonsin. Ingenting är farligt längre, jag tappar många gränser. Jag är också otroligt aggressiv, särskilt när jag är ute offentligt.

Det allra värsta var förra året i Maj då jag skulle på Brännbollsyran. Men några timmar blev jag helt förändrad så jag fick/kunde inte fara dit. Jag blev en farlig person både för mig själv men också för omgivningen. Det var hemskt. Jag kunde inte styra vars jag gick, jag gick ut mitt i gatan, jag skrek på okända, helt oskyldiga människor på gatan och jag var otroligt aggressiv. Polisen och sociala kom. Det fortsatte ända till klockan 12 på natten och det startade vid 16:30 tiden. 

Varje ord från min mun och sak jag gör utåt ångrar jag grovt varje sekund pga kan inte förstå/ta in om jag sagt/gjort något tokigt och jag kan inte göra något alls åt saken utan jag känner mig bara dum varje vaken sekund, särskilt efter varje opassande känslomässiga reaktioner och då jag kastade ur mg saker jag hade noll kontroll över.

Jag tror inte det är så många som har koll på/tänker att det finns dom som haft/har psykoser, så därför berättar jag om alla mina olika erfarenheter i olika delar, för det är ABSOLUT L.I.K.A V.I.K.T.I.G.T (!!) att ta upp dom delar inom psykisk ohälsa som inte lyfts/folk inte tänker på. Det är inte direkt så att man hör folk prata om psykoser.

Jag kommer aldrig tveka att lägga ut något om psykisk ohälsa hur långt jag än skrivit. Förstår mig inte på dom som tycker det är onödigt, drygt och tycker att man söker uppmärksamhet bara för att man tar upp om psykisk ohälsa. Jag tänker inte förlåta för att jag skriver långt om detta, aldrig.


Jag får se vad nästa inlägg kommer handla om, jag får fundera och ni får se helt enkelt utan att veta!


En tid, då det var som allra värst, åt jag 10 tabletter per dag pga mina olika problem.

  • Filed under: Psykos

Likes

Comments

Man brukar främst tala om bipolär typ 1 och typ 2. Jag har bipolär sjukdom typ 1. Det är samma typ av tillstånd men bipolär typ 1 är "betydligt värre". Vid bipolär växlar personen mellan depressioner och hypomanier/manier. Emellan åt kan personen känna sig frisk och leva ett vanligt liv. I dalarna är personen i en djup depression och i topparna är personen hypomanisk. Några symptom vid hypomani är (googla om ni vill veta fler) : 
- Minskat behov av sömn - man känner sig utvilad med t.e.x 3 timmars sömn. Man pratar mer än vanligt. Mer engagemang i allt. Förhöjd självkänsla. Vid bipolär typ 1 skiljer det sig gällande hypomanin som är vid bipolär typ 2. Här får man så kallade manier - en svårare form av hypomani. Men manierna kan varvas med hypomanier som då är en mycket lindrigare form av mani. Vid typ 1 så kan manin nå en nivå att det slår över i en fullständig psykos där personen kan tappa kontrollen över sig själv totalt.Jag har nått dit några gånger. Ett tag fick jag psykoser varannan vecka som höll i sig i en vecka. Vid mina psykoser skämdes jag oerhört mycket över hur jag blev som person under de perioderna. Detta ämnet; psykos, var det otroligt mycket fokus på under min utredning för bipolär.

Ni kommer i nästa inlägg att få läsa om hur jag var under mina psykoser.







Likes

Comments

Jag fick svar på varför jag varit som jag varit under otroligt många år.

En text från min privata Instagram som jag publicerade för ganska länge sedan:
"Okej nu är jag så jävla less på att inte uttrycka mig för att synas mindre. Jag förtjänar plats. Jag har alltid varit en människa som hållit inne mina känslor eftersom ingen annan skulle förstå dem då jag själv inte gjorde det. I hela mellanstadiet och högstadiet har jag haft en riktigt känslomässig berg och dalbana. Ena stunden har jag varit överspeedad, upprymd, hoppfylld och i nästa har jag varit apatisk, isolerat mig och sett allt som meningslöst. Jag hade ingen tanke om varför det var så, jag tänkte att "Det här är vanligt". När jag tänker tillbaka hade jag varje dag jag vaknade en ångest, ångest för att jag inte visste hur min personlighet skulle vara/visa sig och om min personlighet skulle hålla i sig för dagen eller ändras efter halva dagen. Jag kände mig alltid ensam, jag ville aldrig visa mina brister..men när en dålig period kom kunde jag inte göra något åt det. Jag gick undan från alla, grät väldigt ofta och kände mig mer värdelös för varje gång jag föll. Jag visste inte vad ångest var, jag levde med den där äckliga känslan utan att förstå varför vilket drev mig till vansinne. Jag var ständigt rädd för att folk såg mig som en person jag absolut inte var och för vad folk tyckte om mig när jag svängde enormt i humöret. Jag var ständigt rädd för att bli lämnad. Jag gjorde allt i min makt för att dölja mina sidor och försökte att glömma mig själv och då hjälpa andra människor. Stödja dem var mitt liv för att komma ifrån mig själv och mitt självhat. Det här gjorde bara att jag kände mig ännu mer ensam och att jag tappade mig själv. Mitt liv fortsatte med att vara beroende av att hjälpa andra men att dölja mig själv. Och hur fan kan man komma framåt med det? Man kan inte få hjälp om man inte öppnar sig själv, men bättre visste jag inte då. Allt var ju kaos hela tiden. Allt jag ville var att komma bort från min själv, för jag var äcklig och inbillade att ingen tyckte om mig. Hela jag var fylld med mitt självhat inombords. För ett år sedan fick jag svar på en del av mina problem. Bipolär. Att leva med det är ett känslomässigt kaos, att aldrig lita på sina känslor, att aldrig veta hur nästa dag kommer se ut, att nästan alltid påverkas av sin sjukdom".

Redan i årskurs 6 pågick det här och detta var det största problemet under mina år i grundskolan, i kombination med mina andra svårigheter. Jag tror, om alla tänker efter som gick i min klass under alla dessa år, minns hur jag var. Texten ovanför ser ni. Det var hemskt. Det var så många lektioner jag grät liggandes över bänken för att dölja det. Men det slutade oftast i att det märktes på grund av att det ibland utlöste panikångestattacker. Jag sprang ut innan dom utlöstes. När mitt humör hela tiden svängde som absolut inte var på en normal nivå blev jag så himla osäker i mig själv. Jag förstod inte vad som hände. Jag tänkte att det är något allvarligt fel på mig men samtidigt att "nej det är såhär jag fungerar. Jag var inte gammal alls, ska det vara såhär?

Såhär står det på http://www.lul.se/sv/Kampanjwebbar/Infoteket/Funktionsnedsattningar/Psykiska-funktionsnedsattningar1/Att-leva-med-bipolar-sjukdom---Pias-berattelse/

"Det är många gånger kreativa och engagerade människor som har bipolär sjukdom, eller adhd. Duktiga, kreativa och engagerade i det de gör. Listan är lång på olika kända vetenskapsmän, kompositörer, konstnärer med mera som har levt eller lever med bipolär sjukdom. Fast är man för ambitiös och jobbar med för mycket driv, är det lätt att bränna ut sig och bli sjuk."
Jag fick för ett år sedan diagnosen bipolär. Jag brände ut mig. Jag ska snart få börja min utredning för adhd som enligt alla professionella jag snackat med anser är mycket troligt att jag har.

I nästa inlägg kommer jag berätta om bipolär typ 1 som är min diagnos jag fått.

Likes

Comments

Folk tror att "utbrändhet" är ett påhittat uttryck. Det finns naturligtvis fördomar kring detta ämne, det finns för lite kunskap och det finns på tok för många som säger "jag är utmattad, jag är utbränd, jävlar jag kommer snart gå in i väggen" NÄR . DOM . ÄR . SKOLTRÖTTA. Det är inte min uppgift att bedöma om dom endast är skoltrötta eller om det är på riktigt att dom håller på gå in i väggen. MEN såklart stannar jag upp då jag blir träffad av dessa uttryck. Jag har stött på folk, både som jag känner men som jag också inte känner, säga "alltså jag är så trött..alltså jag kommer snart gå in i väggen för det är så mycket att göra i skolan" MEN VADÅ?! stress känner vi alla, men till en viss nivå. Trötthet . ÄR . MÄNSKLIGT. ALLA är trötta då och då, men den där skoltröttheten är ju faktiskt något många kan vila bort. Men när man är utbränd går inte den att vila bort, en stor skillnad som folk inte tar in, utan dom fortsätter med att använda uttrycket. Och som ni såg i mina andra inlägg skrev jag tydligt upp otroligt många symptom man har när man är sjuk i utmattning. VARJE gång någon använder detta uttryck fel, förminskas vi med utbrändhet. VARJE gång känner jag att människorna inte har någon empati. VARFÖR använda något man inte alls har kunskap om, då kan man istället (ursäkta uttrycket) hålla käften. Jag orkar inte gång på gång med alla slag i ansiktet.
Jag vet att folk tycker det verkar skönt att vara hemma dag efter dag, då slipper man ju plugget. Men gör man verkligen det? Tänk logiskt. Varje dag missar man uppgifter, uppgifter man missat i månader som man sedan måste ta igen. Man har inte förmågan att göra det man kunde förut, man kan INTE.
"Men det är väl inte så svårt", jo tänk för att det är det. Blir det för mycket när man kommer tillbaka till arbetsplatsen kan man få börja om på nytt, ny sjukskrivning för några månader. Det finns folk som är sjukskrivna i flera år. Är dom människorna endast trötta? Här har vi bevis..tröttheten går INTE att vila bort. Som utbränd MÅSTE man hela tiden tänka på att det inte blir för mycket. Och det är inte så himla enkelt, minsta lilla och man får leva med ytterligare konsekvenser år framöver. Förut har man hela sitt liv legat före i allting, man har ställt upp på allting så att man har kört ihjäl sig. "Men det är ditt eget fel, du får skylla dig själv". Jo precis..men vetskapen om detta ämnet har inte funnits länge alls. Är det då lätt att fatta vad som händer i kroppen? Jag har flera år haft inre stress och det är nästintill omöjligt att bli av med. Vissa människor har större sårbarhet för stress, så är det helt enkelt. Det är inte ens eget fel. Redan här bör man faktiskt förstå att det inte är personens fel till att den gått in i väggen. Saken är den att man inte riktigt hänger med i åren med stressen och då faller man när man minst anar det. HADE MAN HÄNGT MED HADE MAN JU FAKTISKT G J O R T A L L T för att förebygga att gå in i väggen. Jag reflekterade aldrig över utbrändhet först jag hamnade där nere, för jag hängde inte med. Jag var omedveten om signalerna, jag tycktes aldrig känna/se några signaler, vilket är otroligt lätt att det är så och när man sedan åker utför det där stupet och tänker tillbaka på sina år tänker man "men HUR kunde jag inte se och märka allt", då lägger man allt på sig själv. Där känner man sig dålig..mycket också för att folk tycker att man ska skylla sig själv. Men dom vet inte att man lever omedveten i flera år om att man är i riskzonen för att bli utbränd. Är det mitt eget fel? För som sagt..hade jag gjort det hade jag haft mycket mindre risk för att gå in i väggen. Något som är viktigt är därför att få mer kunskap. Jag skulle säga att när man hamnar i det här svarta hålet är mycket för en förstört. Allting blir försvårat resten av livet. Jag märker redan det och JAG är varje dag orolig för hur min framtid kommer se ut. Jag vill ju göra allt som går, göra allt i tid. Som jag alltid jobbat förut. Jag kommer inte kunna belasta mig för mycket. Jag kommer ständigt få jobba med att inte ställa upp på alla erbjudanden (vilket är en av anledningarna till att man kraschat). Jag kommer ständigt tänka att "vilar jag mig inte tillräckligt kommer jag hamna där nere igen" och det är det värsta jag någonsin varit med, det var inget liv alls. Vila har ju aldrig det varit tal om, därför har jag kraschat då kroppen aldrig fått återhämta sig. Människan tänker inte på att vila sig, utan vi är nästan skapt i att göra alla "måsten". Vila finns inte som ett ord, den har ingen betydelse först man kraschar. Då vet man varför vila behövs. Sedan har man inget val..man kommer vara liggandes en lång tid och man kommer förstå att vila behövs, vila stressar människan för då hinner man inte med alla saker. Vila är det svåraste som finns. Men har man fallit dit jag gjort.. kommer man aldrig riktigt att återhämta sig helt. Jag hoppas så innerligt att allihopa får mer kunskap om hur viktigt vila faktiskt är. Utbrändhet är den vanligaste orsaken till sjukskrivning i Sverige och ändå vet folk fortfarande inte vad det är.

SÅ SNÄLLA DU SOM LÄSER DETTA

- SÄTT GRÄNSER

-TA EMOT HJÄLP I ALLA LÄGEN HUR JOBBIGT DET ÄN ÄR

-SÖK HJÄLP I TID!!!!!!!!!!!

-VÅGA AVSLUTA PROJEKT OCH VÅGA SÄG NEJ TILL ERBJUDANDEN SOM LÄGGER MER PRESS OCH STRESS PÅ AXLARNA.

.-KÄNN DIG INTE SOM ETT ENDA STORT MISSTAG PÅ GRUND AV ATT DU ÄR STRESSAD.
Många skäms av att dom lever i stress och ignorerar gärna det, både omedvetet och medvetet. Men jag ber dig att söka hjälp i tid för då gör du dig själv den största tjänsten du kan göra. Det kommer att rädda dig. Det är SÅ INTE värt att komma dit jag gjort så sök hjälp i tid.

Jag såg aldrig mina varningssignaler. Jag har lärt mig mycket om min egen kropp men att det ska behöva gå så långt så att man kraschar totalt för att lära känna kroppens sätt att reagera på stress, gör mig så ledsen. Jag har lyft detta ämnet otroligt många gånger för folk. Min plan var även att här på bloggen få er att tänka över ifall ni har några varningssignaler. Men jag tänker lyssna på min kropp den här gången och ge er som tips att söka upp på internet, då kan ni också reflektera.

SIST MEN INTE MINST: STRESS ÄR ETT ALLVARLIGT PROBLEM, STRESS ÄR ALDRIG BRA. SÅ VÅGA PRATA OM STRESS MED DIN PSYKOLOG, KURATOR, LÄKARE ELLER NÅGON I DIN NÄRHET SOM KAN FÅ DIG ATT VÅGA PRATA OM DET OCH HJÄLPA DIG TILL ATT TA EMOT HJÄLP. Jag har många gånger ringt för kompisar för att dom ska ta tag i sina problem, JAG vet hur svårt det är att göra det. Det tog år för mig. Men det kan bara hjälpa en, hur mycket man än känner att det bara kommer göra det värre för en. Dom professionella hjälper en att luska ur sig det man har på hjärtat, i alla fall lite av det till en början som sedan kan leda till något ännu bättre. Gör den professionella inte det så BYT samtalskontakt då. Det är jävligt jobbigt, men sedan jag gjorde det började jag successivt våga mer saker och även må bättre. Dom har koll på att folk kan behöva byta då alla inte klickar med varandra (mänskligt). Men det är svårt att tänka sådana tankar när man mår dåligt.

Hörrni, prioritera er själva - försök. ❤

Nästa del kommer att handla om en diagnos som jag fick för ett år sedan, bipolär typ 1. Jag fick svar på varför jag varit som jag varit under otroligt många år.

Likes

Comments

Jaha...hur påverkar min utbrändhet mig nu för tiden då?

Jag skulle säga att mycket finns kvar men det är svagare naturligtvis. Jag går i skolan med mitt anpassade schema. Jag har mått mycket bättre på senare tid än jag någonsin gjort från och med årskurs 6 och uppåt. Mycket av det bättre måendet berodde på att det i princip inte var någon skola alls innan jul. Nu efteråt känner jag hur symptomen mer och mer kommer krypandes. Skillnaden nu jämfört med förr är att jag ser och förstår att det är varningssignaler. Men hur ska jag klara av all belastning utan att krascha igen..hur ska jag bära mig åt för att inte bli sjukskriven igen, jag har inte råd att bli det igen. Det är otroligt mycket i skolan, jag vill ha höga betyg. Jag har alltid varit en som vill ha höga betyg och jag vet att folk tänker "Men fan, sänk kraven det räcker med E" Och det vet jag väl själv. Men så jävla enkelt är det inte. Vissa kan få det att låta som att det är mitt eget fel att jag gick in i väggen, och det sårar mig som fan.

På senaste tiden har jag fått tillbaka mina sömnsvårigheter trots olika hjälpmedel till en bättre sömnkvalitet. Nu börjar det gå över till att jag sover minst 12 timmar per natt och har den där tröttheten - inte den normala tröttheten som går att vila bort. Detta förstår alla som varit utbränd/är det.
- Mina panikångestattacker har börjat komma tillbaka och jag gråter/bryter ihop hela tiden. Jag tar inte i när jag säger några gånger per dag. Jag tappar röda tråden hela tiden, tappar enkla ord, sluddrar när jag pratar och kan knappt tänka. Min känslighet för beröring har återkommit. Jag är återigen väldigt känslig för ljud, det gör mig stressad och jag får ofta hålla för öronen när ljuden ekar i mitt huvud. Så fort flera pratar samtidigt blir det för mycket, det blir jag äckligt stressad av. Jag kan sitta i timmar med en skoluppgift och försöka formulera en mening som resulterar i att det inte blir något alls av det, för det är omöjligt. Jag är helt orkeslös i kropp och själ och börjar bli tom i tankarna. Ständig huvudvärk börjar komma. Finns absolut inte ork och koncentration till att kunna strukturera upp mitt liv.

Mina symptom är absolut inte som förr och inte så starka. Ni läste förhoppningsvis om tiden då jag var som mest sjukast. Det här är långt ifrån det, sån jäkla stor skillnad. Men jag börjar köra på lite för mycket igen. Såhär skrev jag i ett Instagram inlägg på mitt privata konto:
Jag HATAR att jag inte kan säga stopp. Jag HATAR att jag känner mig dum och är ständigt rädd att alla tar det personligt om jag prioriterar mig och mitt mående. Det har alltid varit såhär och det är grovt hur mycket jag inte kan sätta stopp. Jag vill för evigt lägga undan mobilen och skita i allt. Någonstans tror jag att jag prioriterar mig själv MEN FAN vad jag INTE gör det. Jag börjar bli så svag igen, jag orkar inte för bryter bara ihop av det. Det här går inte, vill skita i allt. Jag orkar inte må sämre igen. Om jag inte sätter stopp kommer jag få ett återfall (gå in i väggen "igen"). Jag orkar inte att så fort jag tror att jag är frisk, hjälpa ALLA andra för att sedan falla tillbaka. Det är ett enda jävla kretslopp för mig. Tillslut efter år som var såhär gick jag in i väggen. OCH om jag nu fortsätter kämpa ihjäl mig får jag "återfall". Och om jag faller tillbaka innebär det säkerligen en längre sjukskrivning än förra året. Utbrändhet är en sjukdom och när man kör på ännu hårdare för tidigt utan tillräckligt med återhämtning så kraschar man ännu värre än förra gången och som det var förra året. Jag har många veckor nu trott att jag är frisk men jag är, som det känns, tusen år ifrån frisk. Man tillfrisknar aldrig riktigt helt från utbrändhet. Nu har jag kört på för mycket men jag vet aldrig hur jag ska ta mig ur detta. Det blir bara fel för alla andra om jag helt plötsligt endast prioriterar mig själv då de är van med annat från mig. Har ingen psykolog eller något som kan hjälpa att hantera för har väntat tusen år på att få en ny och det här blir bara värre och värre".

Nu skriver jag för mycket haha. Har svårt att skriva korta texter då det gäller sådana här saker. Jag ska försöka bättra mig. För det blir inte bra när det blir för mycket. Saken är bara den att i varje inlägg som jag skriver om olika delar vill jag få med allting då det är så otroligt mycket att skriva om för att få med hur det är på riktigt för den som lever med denna "sjukdomen" som det så kallas.

När jag var som sjukast gick det inte att läsa sådana här långa texter, jag läste en mening och förstod den inte. Så jag förstår absolut om det är någon som inte kan läsa det här långa inlägget. 💜

Nästa del kommer jag skriva sista delen i kategorin "Utbränd". där jag kommer ta upp fördomar kring detta och hur folk slänger med ordet "utbränd". Även lite om hur ni bör tänka, det vill säga olika tips till er. Ni får också i slutet av inlägget se vad nästa ämne blir. 







Likes

Comments

Min hjärna kunde nu inte längre tänka. Jag kunde inte göra dom enklaste uppgifterna som fanns. Jag kunde inte längre göra dom sakerna som innan var en självklarhet för mig. Jag kunde inte läsa en enkel mening. Jag var yr konstant, jag var sjukt känslig för beröring, ingen fick nudda mig eller krama mig. Minsta lilla ljud ekade i mitt huvud, jag fick hålla för öronen hela tiden. Jag var även väldigt ljuskänslig, så jag höll mig så mycket som möjligt i mörker, till exempel släckte ner hela huset när jag var själv. Jag hade huvudvärk exakt varje dag. Jag hade ont i kroppen hela tiden, i lederna och allting. En gång när jag var hemma själv svimmade jag upprepande gånger där jag minns att jag stod på knä och min kind dunkades ner i golvet gång på gång. Det var på grund av min utmattning. Hela ens kropp påverkas. Jag kunde även inte ta in minsta lilla information. Min hjärna och min kropp var helt avstängd. Mitt minne blev väldigt drabbat, särskilt korttidsminnet. Mina enda meningar jag pratade var när jag frågade om och om ifall jag hade duschat den dagen eller när det var senast jag gjorde det. Eller om jag hade ätit något. Jag kom inte ihåg någonting alls om vilka intryck jag sett en vecka bort och inte heller för en sekund sedan för den delen. Och saker jag hade framför mig fanns inte på tal om att jag kunde skriva ner för att komma ihåg, jag kunde ju inte ens hålla i en penna för den vägde ton i min hand.

Jag blev nu sjukskriven några månader och innan det gick jag halvtid i skolan en väldigt lång tid. Men den där halvtiden jag gick i skolan var fruktansvärd. Jag satt och sov hela tiden, jag var tvungen att böja mig ner över bänken på grund av ljuset i klassrummet. Jag grät bara i skolan, jag låste in mig där jag hade möjlighet för jag kunde inte ens prata med människor, mitt tal var helt förstört och helt förändrat. Jag minns också att jag en dag skulle gå och köpa något på affären och när jag står i kassan glömmer jag bort min kod, den var helt borta ur mitt huvud och jag kom aldrig på den, så jag fick lämna tillbaka det jag skulle köpa. Det enda jag minns från den tiden jag var heltidssjukskriven var att jag bara sov, det var mitt liv, min överlevnad. Jag sov väldigt ofta 30 timmar i sträck och även då var jag omöjlig att väcka. För att orka med att äta kom mina föräldrar upp och gav mig mat på sängen. Och för att tala om ATT DUSCHA, det var som att bestiga ett berg. Men viktigt är också att man vid utbrändhet kanske tar sig ut på en promenad eller något liknande. Jag tog mig ALDRIG ut. Men en dag tog mamma med mig till Avion där vi skulle shoppa. Vi var där i ca 2 timmar. Jag minns att allt jag kunde tänka var "sova sova sova", jag kunde inte ta in det jag såg. Jag minns att jag knappt kunde gå normalt, benen vek sig. Jag hade hög puls ständigt och svettningar. När vi kom hem la jag mig och sov..inte ett litet tag utan i 20 timmar, för att sedan äta något och sedan somna om ett helt dygn utan att vakna. Mitt rum är på övervåningen och att bara ta sig ner till toan var världens kamp, min kropp orkade inte bära mig. Jag orkade inte stå på benen, min hjärna var tom varje sekund. När jag var vaken vilket var få timmar per dygn..så var jag otroligt irriterad eller HELT tyst, jag kunde inte prata, jag var inte Mikaela, jag var en annan person, jag var ingen människa. Alla i min närhet tappade mig en lång tid. Det är inte bara jag som blir påverkad, utan dom i min omgivning också. För dom är hjälplösa, maktlösa. Och det är en väldigt jobbig tyngd och känsla. Men jag har sådan tur att jag har mina föräldrar som har stöttat mig som ingen annan under alla år och dom stöttar mig lika mycket nu.💗 Dom hjälper till att sätta gränser åt mig när jag inte kan det själv, dom stärker mig som ingen annan. Dom säger till mig när dom ser att jag börjar lägga för mycket energi på andra och när jag börjar starta för många nya projekt. Mina allra närmsta vänner och min pojkvän Erik vill jag absolut också tacka väldigt mycket. För att ni var med mig hela vägen när jag kände att jag var ingenting att ha eftersom jag inte var den Mikaela jag alltid har varit. Jag kunde ju inte vara med någon av dom, jag drog mig undan och kunde inte ens hålla på med mobilen den där långa tiden jag var som mest sjuk, men dom stöttade mig ändå hela vägen.

Jag skrev i det förra inlägget att jag kraschade i Januari förra året. När det blev sommar och det hade gått ett tag av sommarlovet kände och tänkte jag att "Nu är jag frisk, wow!!!!!" HAHA till det. Ett år senare praktiserade jag på ett boende. Nu började allting igen, inte lika tufft MEN jag somnade väldigt mycket under dagarna där. Jag hade anpassning och fick jobba 5 timmar per dag istället för 7 timmar. Men jag somnade ändå, vilket jag inte trodde att jag skulle göra för jag var ju frisk enligt mig själv. Jag mådde ändå mycket bättre än förr, men det var här jag faktiskt upptäckte på riktigt att det tar längre tid än ett år att bli frisk. Jag vill så gärna tro på att jag kommer kunna gå tillbaka till mitt höga tempo jag alltid haft, men tyvärr kommer jag aldrig kunna göra det. Utbrändhet är en sjukdom som man kommer få dras med hela livet på ett eller annat vis. Jag är inte frisk än och är långt ifrån det. Men jag kommer alltid bära med mig lite grann av detta för resten av mitt liv. Mina konsekvenser av skadan på hjärnan som jag fått kommer aldrig riktigt att återställas.

Nästa inlägg kommer handla om hur utbrändheten fortfarande påverkar mig och hur den ställer till för mig nu igen.



Likes

Comments

Jag Mikaela Berggren, har aldrig kunnat sätta gränser. Jag Mikaela Berggren, har alltid brutit ihop mentalt när jag känt att jag inte varit alla till lags och när jag känt att jag inte uppnått mina mål och krav på mig själv. Ibland grät jag för det, men oftast gick jag och bar på det i mitt huvud och analyserade över hur andra såg mig som person. Jag Mikaela Berggren, har alltid sagt förlåt så fort jag tycker att jag inte ställt upp tillräckligt, när jag egentligen alltid la ner hela min själ på att hjälpa folk och agera deras psykolog. Jag var ständigt rädd för hur andra såg mig och hur dom inte såg att jag hjälpte dom. Jag lät dom istället köra över mig och utnyttja mig, men det var mitt eget fel..alla dessa krav kan göra vad som helst med en. Jag Mikaela Berggren, såg aldrig stressen som kröp sig långsamt fram, huvudsaken var ju att jag var andra till lags för då var jag lite mer nöjd med mig själv. Men sanningen är den att jag blev aldrig nöjd. Jag hamnade hela tiden i onda cirklar för att gång på gång hjälpa andra när jag samtidigt såg mig själv falla ihop. I många år tappade jag mig själv som person. Jag gick med en ständig stress, med orimligt höga krav på mig själv. Mitt sätt att ta ut mitt hat till mig själv tog sig i uttryck på så vis att jag tillslut fastnade nere i en ätstörning och MIN stress ledde till att jag en dag efter flera år kraschade. Jag gick in i väggen totalt. Jag tappade fotfästet helt och nu blev jag en annan person som jag inte kände igen. Jag har jobbat ihjäl mig och i Januari 2016 fick jag ta konsekvenserna för det. Jag hade hört talats om utbrändhet men inte visste jag hur hemskt och allvarligt det var. Jag blev som sagt en ny person. Från att vara människan som alltid ska leverera, göra allt i tid och helt enkelt vara perfekt för andra till att försvinna från allt på en sekund. Men stressen, den inre stressen hade ju pågått i flera årstid för det är så det funkar "för att" gå rakt ut för det där stupet...
Fortsättning imorgon...

Likes

Comments