Header
Postad i: Depression

Klockan halv 8 imorse så mötte jag upp min vän Zabine och hennes charmtroll Baileys på torget. Idag får jag vara lite hundvakt och lekkamrat.

Periodvis kan jag känna mig hopplös, nästan frustrerad på mig själv för att det känns som jag inte har kontrollen över min egna kropp. Att jag okontrollerat blir jätteledsen, jättearg.. ja alla känslor maximeras på högsta effekt.
- Det var inte längesen jag hade sådan ångest, och panikartad attack som tryckte genom hela kroppen. Så, jag satt och skaka, kippa efter luft och blev helt yr. Synen blev dessutom suddig och tillslut svimmade jag så att ambulans fick rycka in.

Det tär fruktansvärt på mig när jag försöker ha kontrollen över mig själv - fast misslyckas. Försöken till att kunna hålla en normal andning, försöken till att sluta skaka, försöken att återfå kontroll.

Idag behövde jag umgås med Baileys. Främst för att känna att jag kan ta ansvar över någon annan. Att jag har ett syfte med den här dagen, en uppgift. Men också för att bara få känna ren kärlek från ett djur. Tryggheten i det hela. Och att känna sig uppskattad.

Vi har gått en promenad, busat i massor och nu har jag en liten snarkande hund i soffan.


Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Har varit ganska bestämd från början av det här att jag inte vill börja med antidepressiva läkemedel. Kanske låter motsägelsefullt - att jag vill må bra men tar inte emot hjälp?

Har tillsammans med min psykolog och läkare bestämt att jag däremot ska ta lugnande i förebyggande syfte.
Att inte vilja ta antidepressiva är inget fel. Jag tror på att jag kan kämpa själv med endast terapi och samtal. De lugnande tabletterna ska hjälpa mig komma i ro och känna mig lite ”trött”.
Likt andra läkemedel har antidepressiva biverkningar - vilket jag är livrädd för. Alla reagerar olika med dessa preparat och chansen att man kan må ännu sämre gör inte mig mer mottaglig att ta emot dessa. Det tar emot så oerhört mycket och känns onaturligt för mig.

Jag har sagt mig själv att det är okej att ta anti-Dp, att vissa behöver verkligen det för att komma framåt och det är inget fel. Det har hjälp många men det har förstört många också. Men mitt i allt detta så vill jag hålla kvar tron om mig själv att jag klarar mig med endast samtal.

Håller ni med? Eller håller ni inte med? Skriv vad ni tycker!

Likes

Comments

Postad i: + Vardagligt +


Hej alla!

Tänkte att det kanske var dags att återställa denna bloggen. Var ju nästan ett år sedan sist.
Vet ni vad? För drygt en vecka sen fick jag mitt antagningsbevis.
I höst kommer jag påbörja studier vid Karlstads Universitet, Media & Kommunikationsvetenskap - visuell & design.
Efter att ha arbetat ett år i Karlstad, har jag blivit antagen till en tre-årig linje på universitetet.

Vad har jag gjort fram tills nu då? I oktober 2016 flyttade jag in i en lägenhet i Karlstad med min pojkvän, eller numera sambo. Vi båda satsade på detta trots att vi båda var arbetslösa och inte hade någon garanterad ekonomi, men.. vi körde på ändå. Läste några småkurser på universitetet vilket ledde till lite studiebidrag som täckte hyran, tillsammans med ihopsparade sommarjobbspengar.

Precis när pengarna började ta slut, så fick jag även jobb på ett försäljningsställe som timanställd.
Sålde vid sidan av det min själ till hemtjänsten i stan, herregud. Jag må ha arbetat inom vården länge och inom många olika områden - men jag förstår inte hur jag orkade med detta i 5 månader. Totalt kaos. Denna arbetsplats var inget för mig - och jag är så glad att jag tackade ja till andra jobb.
Hoppade även över till grannkommunen där jag arbetade med att hjälpa samt rehabilitera människor som skadat sig och inte kunnat bo hemma själv - med andra ord inom Rehab. Fick några artiklar publicerad i lokaltidningar.
Med andra ord från att varit arbetslös - till att ha 3 jobb - var en omställning. Tjänade dock ihop mycket pengar, fick erfarenhet och växte i mig själv.

Vad gör jag nu?
Nu har jag bara ett jobb - och jag älskar det. Jobbar heltid i stadsparken på dess försäljningsställen, allt från att sälja korv och glass i kiosken - till tårt&bullbakande kafébiträde på olika kaféer. Ingen dag är sig lik. Och det är den bästa arbetsplatsen jag har haft.
Nu har jag ett 50-tal kollegor som lär mig så mycket, en arbetsplats där jag kan växa, där jag får kommunicera med människor och inte minst - ha det väldigt roligt.

Imorgon? Nu har jag semester, och ska till Grekland.

Vi ses!
,












Likes

Comments

Postad i: + Vardagligt +

Efter studenten fick jag efter 2 år i min studentlägenhet, flytta tillbaka hem till mina föräldrar i byn. Nu på tisdag går flyttlasset igen, och mitt flickrum har omvandlats till ett hav av kartonger i varje hörn. Det är ganska tomt.

Imorgon ska kontraktet skrivas. Jag är överlycklig, rädd, spänd, orolig och förväntansfull på samma gång. Det här med stora förändringar är ju inte riktigt min grej. När det väl har varit på samma visa i flera år har jag otroligt svårt att vilja släppa det mönstret. Jag hatade att sluta nian, jag hatade att börja på gymnasiet, ta studenten, börja jobba och gå på högskola. Även om jag alltid har sett förändringar som negativa så vet jag innerst inne att det kommer bli bra. 


Nu blir livet bra igen i en ny stad, ny skola och nytt hem. 

Bai

Likes

Comments

Postad i: + Vardagligt +


Godmorgon eller snarare godförmiddag! Inatt kände jag mig tätt i näsan och konstig halsen. När jag vakna i morse så var det inga tvivel om att jag har blivit förkyld. Är inte jätteförkyld direkt, men ska försöka kurera mig lite extra idag med mycket Te och honung. Jag ska ju till Stockholm på fredag på Justin Biebers Purpose Tour med Daniella & Matilda, så jag hoppas innerligen att förkylningen ger sig lite tills dess. Måste vara på grund av att jag har sprungit i kjol de senaste dagarna och kylt ner mig. När jag var i Göteborg så hittade jag en mockakjol som jag har letat efter så länge, men kanske inte var bästa vädret att ha det i.

Nåväl. Idag ska jag plugga hade jag tänkt och bara ta det lugnt. Fick även en bokning till jobbet imorgon 7-11 så det känns helt okej med att bara jobba på förmiddagen, så har man mycket kvar av dagen efteråt om jag vill göra någonting.

Likes

Comments

Postad i: + Tankar & Åsikter +

"Varför är du så prickig?"
"Jag har dermatillomani."


Vad sjutton är dermatillomani, undrar säkert ni. Dermatillomani är en tvångssyndrom och en typ av skadebeteende. Är du känslig för beskrivningar av detta så är det bara en förvarning innan ni läser vidare i inlägget.


Tänker ta hjälp av wikipedias förklaring på vad dermatillomani är;

" Dermatillomani (derma=hud tillo=rycka) även känt som "skin picking" är ett slags tvångssyndromkallat ICD (Impusle Control Disorder, impulskontrollstörning) som innebär att man tvångsmässigt rycker loss bitar av sin egen hud eller på annat sätt orsakar sår genom att t ex klämma och peta på pormaskar och ojämnheter i huden." Jag tänker inte lägga in bilder här i inlägget, utan de som klarar av får googla om nyfikenhet finns.

Första gången jag började klämma och skada min kropp var i 8:an. Det var inte medvetet.
Inte medvetet, vadå inte medvetet? Klart man känner om man skadar sig själv? Tänker ni säkert.

- Nej. Så är inte fallet. Jag fatta aldrig att det var ett skadebeteende. Jag bara gjorde det för det kändes inte som en stor grej. Tänkte jag på något så hamna jag i min egna bubbla och började göra det. Faktum är att 50 % av de som lider av dermatillomani har diagnoserna Depression & Ångest, vilket jag också lever med. Och det var väl i 8an som de flesta sakerna började kännas allt mer jobbigt.

Grejen är den att jag vid 17 års åldern fick reda på mina psykiska sjukdomar. Att jag lider av både grov depression och kronisk ångest, men de har funnits där till största delen av hela mitt liv. Jag hade alltså detta även i låg, mellan och högstadiet, och alltså i årskurs 8 när de väl börja ta form, men det var varken något jag själv eller andra kanske kunde förstå.

När man har dermatillomani så känner man ett inre lugn, ett transliknande tillstånd när man tar bort ojämnheter på huden. Man tänker inte på att det gör ont. Det gör inte ont för stunden, för psyket och viljan är så mycket starkare. Det gör inte ont förens man har lämnat den där tankebubblan, kanske en halvtimme efter, då svider det ordentligt när man har skadat huden. Sedan blöder det. Då märker man vad man har gjort. Efter det får man massa ärr, så klart. På somrarna när man har blivit lite brun så kan man se vita ärr över hela mina armar och ben. Blodprickar och ärr.

Jag har det tillståndet även idag. När jag blir ledsen, arg, frustrerad eller orolig så börjar jag. Jag märker inte det. Jag jobbar aktivt med att få bort det beteendet. Det är svårt. Ibland kan jag klara av att sluta göra mig illa på några månader,ibland veckor. Ibland gör jag det varje dag. Det varierar, och det är jättesynd. Jag har som mål det här året att skadebeteendet ska bort helt, och jag hoppas jag kan uppnå det - för min egna skull.

Likes

Comments

Postad i: + Vardagligt +

​Mycket hår har klippts av sedan studentbalen då jag hade långa fylliga lockar och hår ner till svanken. Hela 30 cm har klippts bort totalt. Jag är nöjd, men känns väldigt ovant. Blev liiite kortare än vad jag hade tänkt mig, men det växer ju snart ut igen och då blir det nog perfekt. 

Likes

Comments

Postad i: + Vardagligt +

I somras klippte jag av mig hela mer än 2 dm av mitt hår. Först kändes de som att jag hade klippt av håret upp till öronen (inte för att sådana frisyrer är fula, utan för ovanhetens skull som det kändes som det). Men efter några månader nu så tycker jag att de faktiskt har fått tillbaka lite längd, och trivs inte i det här mellantinget mellan kort och långt - så jag ska klippa mig igen. Tycker att bilderna ovanför får tala hur snygg de längderna är, men vi får se hur mycket om tas.

Har tid på eftermiddagen idag, hoppas resultatet blir bra!

Mitt hår har aldrig mått så bra som det gör nu. Det tovar sig inte, har inga kluvna toppar och är allmänt lent. Så vill verkligen ta hand om håret nu och klippa det lite då och då. (Som jag vanligtvis aldrig gjorde förr)...





Likes

Comments

Postad i: + Foton +

​En bild på vackra Thea som jag tog i våras. Där fick hon ligga mitt i skogen, när de fortfarande var kallt ute med enbart underkläder och täckt av mossa. Allt för att ställa upp på en bra bild, hehe.

Likes

Comments

Postad i: + Foton +, + Skolan +

​Sitter och tittar igenom alla balbilder och studentbilder. Sista veckan på gymnasiet var så fantastisk. Däremot hade hela vårt gäng som åkte till Ayia Napa veckan innan blivit smittade av nått influensaliknande. Så sista dagarna i värmen var alla förkylda, febriga, snoriga och hostiga förutom jag och Hasan (min baldejt). Men väl på planet påväg tillbaka till Sverige så utbröt det på mig också. 

Så under min bal var jag dunderförkyld, hade hostattacker och galet hög feber. Men det stoppade inte mig. Däremot märker jag hur trött och sleten jag såg ut på alla bilder vilket överensstämde över hur jag mådde. Synd.. hade säkert blivit finare bilder om jag bara såg lite piggare ut. Jag var så ljuskänslig, snorig och hade påsar under ögonen så dåligt som jag sov.

Hittade i alla fall en rätt bra bild på mig och Hasan. Bruna och fina efter en vecka i solen. Saknar honom och alla andra så!!



Likes

Comments