Postad i: Depression

Förra sommaren bestämde sig jag och min bästa kompis för att åka en vecka till Kos i Grekland.. Året hade varit turbulent för oss båda, då vi båda hade varit med om mycket motgångar och samtidigt jobbat väldigt hårt. Vi såg fram emot detta så mycket, att bara ha en riktig solsemester mitt i sommaren när det skulle bli som varmast i Grekland.
Bara kunna få sola, bada och koppla av.

Sagt och gjort, när vi väl var framme i Grekland var det så pass sent så vi bestämde oss för att köpa något lätt att äta i någon Corner-shop och bege oss mot hotellet direkt för att sova.
Dagen efter var första stranddagen och vi strosa runt lite för att bekanta oss med de nya områdena. Mot kvällen skulle vi äta ute. Vi hittade ett jättemysigt område och snegla lite på bargatan, men vi bestämde oss snabbt att vi skulle ta det en annan dag istället lite längre fram eftersom vi fortfarande var trötta efter resan dit.

Vi satt och hängde på hotellet cirka en timme innan vi bestämde oss för att lägga oss. Vi hade gjort oss i ordning för natten och hade precis släckt lampan och sagt godnatt till varandra.
Någon minut därefter vaknade jag av att golvet mullra och vibrera. Helt plötsligt vinglande hela hotellet som ett ostabilt korthus. Fönster och dörrar öppna och stängde sig, elektroniken började blinka och diverse möbler eller dekorationer ramla ner från väggarna. Tavlor, speglar och möbler kastades runt. Min kompis och jag skrek och höll oss fast allt vad vi kunde i sängramen när vi kastades fram och tillbaka i rummet av den enorma kraften.
- Vi kommer dö.

Det första jag tänkte på var att det var som i en skräckfilm. Ni vet när något blir så övernaturligt som att det skulle vara något andligt. Det var en sådan obeskrivlig kraft, allt kändes så onaturligt..
Min andra tanke var att detta var ett terrordåd. Att någon hade antagligen kört in i vårt hotell med en lastbil - och byggnaden skulle rasera över oss närsomhelst.
Jag minns hur jag skrek till min vän att vi måste ut, NU. I ren reflex fick jag med mig mobilen som låg på laddning under sängkudden. Min vän hade sitt pass och mobil bredvid sig som hon fick tag i - och så sprang vi ut. Ut i sovkläder, utan skor, utan jacka, utan plånbok eller laddare.

Huset vinglar fortfarande fram och tillbaka när vi kommer ut ur vårt rum och står i hallen. I ren instinkt springer vi ner för de ostabila och vinglande trapporna (vilket vi nu i efterhand har hört är jättefarligt, då trappor kan raseras så mycket lättare och bli en dödlig utgång vid jordbävningar).
När vi kommer ner i lobbyn får jag tunnelseende. Det enda jag ser är utgången och människor som flyr i ren panik. Under mig strömmar smutsigt vatten, det ligger massa krossat glas på golvet och stora sprickor tar sig an väggarna runt oss. Jag ser en kvinna som inte kan gå av någon anledning och som får släpas ut.

Det första vi tar till oss när vi kommer ut från hotellet, bortsett från nerfallna byggnader, smutsigt vatten överallt, chockade människor och bilar som ligger huller om buller - är att folk skriker:
- Det kommer en Tsunami.

(Fortsättning i nästa inlägg)


Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Postad i: Depression

Separation. Jag avskyr det ordet. Att behöva separeras, delas upp, avlägsnas från varandra. Jag har en fruktansvärd separationsångest. Ni vet den där ångesten man fick som barn när föräldrarna skulle till jobbet, eller när ens husdjur gick bort. Man trodde man skulle av känslan. Men än idag, fast som mer vuxen i lite mer seriösa situationer, så har jag fortfarande inte kunnat hantera den känslan. Ständigt vilar den här oron över att människor i min omgivning skall bli sjuka, eller vara med i någon olycka med dödlig utgång, eller att vänner, familj eller kärleken i sig ska försvinna. Att människor försvinner. Från mig och mitt liv.
När jag nu är mitt i en separation, ja alltså när man separerar med någon man bodde eller var tillsammans med så är den här känslan så himla påtaglig. Det är nästan att man överväger att försvinna själv, så man slipper känna tomheten om någon annan skulle försvinna.

Jag har överlämnat hela min trygghet, min bas, min stabila punkt över till någon annan. Och det är farligt. Eftersom jag inte har byggt upp något själv så har jag nu ingeting kvar att luta sig tillbaka på.

Så i och med detta, så har ju såklart 1000 drömmar, mål, visioner och rutiner fallit samman. Jag står där med tomma fickor. Skulle nästan säga att man blivit ruinerad eller rent ut sagt fattig, för inget finns ju kvar. Blir som att man få lära sig ett helt nytt och okänt språk helt själv. Har ju därför verkligen försökt, zooma ut på situationen och försökt tänka om. Vem är jag nu? vad ska jag göra sen? hur ska jag göra det? när ska jag göra det och varför ska jag göra det?

Så trots att 1000 saker försvann, så tror jag att jag har återfått 1 vision tillbaka. Men det kommer jag berätta mer om när det blir mer aktuellt och spikat.

Tänkte avsluta inlägget med tre bilder som får symbolisera tre saker jag var stolt över under 2017.
1. Vågade att klippa av 2.5 dm hår och kände mig självsäker i den frisyren
2. Jobbade som ett as inom vården och var så jävla nöjd med min prestation
3. Fick mitt första reportage tryckt och publicerat som låg på topp-lästa en hel vecka

Likes

Comments

Jobb fyller numera mina dagar under ”lovet”. Några dagar kvar, sen är jag faktiskt ledig under helgen! Vilket jag inte har varit på så himla länge. Extas.

Min psykolog talar om för mig varje gång vi ses hur viktigt det är att jag äter nu när jag har kriser. Kroppen måste ha orken att kunna överleva. Orken och energin att kunna överleva av får vi av mat. Så när jag kom hem från jobbet, utan att ha ätit nått på hela dagen så var det väldigt skönt att få maten gjord. Tänk va mycket ork och krafter det tar på mig att enbart göra något så vardagligt som att laga mat. Äta mat. Men nu har jag gjort det, och man märker ju skillnad att man mår bättre av det.

Så om man är ledsen, behöver bearbeta något eller känner sig ostabil. Ät. Just saying. Det kommer va lättare för mig att kunna bli friskare mentalt om man får i sig ordentligt med mat.

Känns som ordet mat gick på repeat i hela inlägget här men ni förstår nog meningen.

Gjorde en matig sallad med ruccola, solrosfrön, fyllda oliver, fetaost, paprika och lite stekt halloumi.

Likes

Comments

Måste först bara säga att jag älskar bilden på Anna med sopkvasten, som hon drog från ena till den andra sidan av Krp. Mycket vacker syn.

Vi starta årets första dag med varandra, jag och alla fina människor jag har haft äran att lära känna genom det gångna året. Idag har jag träningsvärk i magen av limbo, ett lite halvt snurrigt huvud, och 365 dagar att kunna skratta, njuta och se fram emot tillsammans med alla andra. 

Likes

Comments

Postad i: Depression

Jag har efter lång väntan och efter mycket slit och kämpande fått en samtalskontakt på en vårdcentral, och får träffa en psykolog. Det är alltid så skönt att komma dit och få lätta sitt hjärta, gråta lite och veta att personen vill hjälpa mig.
Men jag kan ju inte gå dit varje dag, eller ringa under alla tider. Så fick tips av en kompis att man kan chatta med MIND.
MIND är en ideell organisation som kämpar för folk med psykisk ohälsa. De driver bland annat självmordslinjen, där du kan maila, ringa eller chatta med någon av deras utbildade volontärer mellan 06-24 varje dag. Då får du någon som är oberoende, som lyssnar på dig och vägleder dig. De finns där för att stötta personer, likt mig, med suicid-tankar alt. planer.

Just nu inför jul har det varit ganska överbelastat, men de svarar. Jag satt själv förra veckan i biblioteket på universitetet och chattade med en där medan jag pluggade. Var liksom skönt att få saker gjorda - och samtidigt få råd, stöd av en "kompis" som pushade på dig, och få dig på andra tankar.

Här hittar ni minds hemsida om ni, likt jag, kanske behöver hjälp: https://mind.se/

Likes

Comments

Postad i: Depression

Imorse befann sig jag, Emma, Anna och Elin oss på Universitetet tiiiiidigt. Det var traditionellt luciamys i stora Aulan där vi fick lyssna på Söt Likör och CMB's skönsång! Har inte sett ett luciatåg på några år nu, så var väldigt glad att jag gick dit!
... Mindre glad blev jag när vi skulle handla frukost i cafeterian och upptäckte att mitt bankkort och busskort var borttappat. Av detta fick jag en skyhög ångest. Blev darrig och så himla ledsen. Som tur är så var de andra lite mer rationella än mig och hjälpte mig hitta nummer för att spärra kortet hos banken och lånade mig pengar för att kunna köpa frukost. Tack!
Tycker det är väldigt jobbigt att minsta lilla sak gör mig så pass ledsen. Känns ju verkligen som hela världen går emot mig. Motgång efter motgång. Och imorse ville jag bara ha en stämningsfull och lugn morgon..

Idag har jag påbörjat en lista med lite mål som ni ska få ta del av någon dag framöver. Imorgon har jag två viktiga möten. Först psykologen sedan hyresbolaget ang min lägenhet.

Likes

Comments

Postad i: + Tips & Trix +, Depression

När jag fyllde 20 i höstas fick jag ett orangutang-fadderskap på WWF bland annat. Det har varit det finaste och mest betydelsefullaste gåvan jag någonsin har fått genom åren. Så vill du, likt jag, göra någon skillnad - inte bara för dig utan för världen, djuren och miljön så ge bort ett fadderskap eller skänk pengar i någons namn. Jag tycker att jag själv får lite bättre självkänsla - för att jag vet att jag har gjort ett aktivt val för att kunna förbättra någon annans värld. Så även om jag har det tufft själv så känns det bra att kunna hjälpa någon annan ändå.


Så, istället för att alltid köpa den där chokladasken som finns på mataffären, eller ett armband som du ändå vet bara kommer användas ibland, eller lägga massa pengar på dyra kläder så kika in på listan här nedanför på julklappar som är hållbara och kommer göra skillnad.

1. Skänk bort ett fadderskap för något djur som du vet att personen tycker om.
På WWF går det bl.a att teckna fadderskap för Pandor, Isbjörnar, Orangutanger, Tigrar, Djuren i Östersjön, de Marina havsdjuren och så vidare. Varje månad skickar du in pengar för att bidra till WWFs arbete för biologisk mångfald. Man får premier tillgodo, så som nyhetsbrev hur projekten har gått, tillgång till deras egna tidning samt ett mjukisdjur. Dessa premier går även att välja bort om man enbart vill skänka pengarna och inte ha något tillbaka. Vill ni inte teckna månadsvis - skicka en slant i personens namn och skriv ut utbetalningen.

2. Ge bort ett träd, eller ett trädgårdskit med någon blomma, buske eller grönsak som personen kan odla eller låta växa. Ett bra sätt att ge tillbaka till naturen det vi tar, och också en bra aktivitet för både stora och små som man kan glädjas av och känna stolthet av när man ser ett bra resultat

3. Handla nytt fast begagnat! Gå till någon secondhandbutik och handla kläder, väskor eller skor. Om det är till något barn kan man köpa vad som helst och göra en rolig "maskeradlåda" med olika utstyrslar. Finns säkert gamla men fina hattar, klänningar etc som barnen får glädje av.

4. Hemmagjorda presenter kan aldrig bli fel. Torka ditt egna te med roliga smaker och slå in fint, kanske med en kopp som du aldrig själv använde eller som du hittat på loppis. Eller baka eget julgodis/fikabröd som kanske stämmer överens och är mer vänligt för personen som har mycket allergier, överkänslighet etc. Rena ingredienser och en fin gest!

5. Gör fina collage eller fotoalbum till personen i fråga. Gamla foton som aldrig tas fram och bara ligger och dammar kanske får nytt liv och en ny betydelse. Kan vara bilder på personen själv, eller en bild på någon närstående till denne.
Har ni en kreativ ådra så försök er på att måla av gamla foton eller personen!

Hoppas ni har fått lite idéer till julklappar, om inte så vet ni i alla fall att glädje inte enbart anspelas på hur mycket det kostar. Glädje kan du ge i många olika former.

Likes

Comments

Postad i: Depression, + Tips & Trix +

Jag och min psykolog ska under nästa gång prata om hur jag ska få en meningsfull eller strukturerad vardag. Jag hamnar i en ond cirkel där jag varken går upp, duschar, klär på mig, äter, lagar mat, pluggar... ni vet alla de mest basala vardagsrutinerna kommer inte in. Det blir som att låta sig själv springa ett marathon. Så jag måste planera min vardag så jag får saker gjort. Jag vill ju - men orken räcker ju inte bara till. Orken läggs ju på att överleva.

Har därför införskaffat en ny kalender. Som om en kalender är svaret på problemet? Inte helt och hållet, men den kanske hjälper mig någon gång då och då när jag väl kommer få en kick av att vilja få saker gjorda.
Den här kalendern hittar ni på Akademibokhandeln för cirka 160 kr. Man kan också designa framsidan själv, så tänkte måla en egen idag! Känns säkert mer personligt, glädjande och roligare då.

Kalendern heter "FÅ DET GJORT - för en effektivare vardag" Utgiven och fylld med tips från David Stiernholm hur du kan få saker gjorda, och kunna strukturera ditt liv mer. Den är väldigt personligt designad på insidan med olika kolumner för olika uppgifter. Exempelvis "veckans träning" kan jag skriva både fysisk träning men också någon mental träning. "Handla/Ärenden" kommer nog påminna mig om att ja måste handla mat till mig själv, sedan har vi ju en bra reflektionsruta som "Tankar & Idéer" där jag kan skriva lätt hur det har varit eller vad jag har tänkt på. Något som kanske kan förbättras till kommande veckan.

Likes

Comments

Postad i: Depression

Hej hörni. Dagarna går segt framåt. Jag har under veckan blivit så otroligt triggad av all typ av musik. Vill inte lyssna på någon annans lycka, kärlek, sorg och så vidare. Tycker att det bara blir jobbigt av att gå in i en affär och höra musik. Triggar igång så mycket känslor och minnen när man allra helst bara vill stänga av det.

Har varit svårt att koncentrera mig på dansen den här veckan. Kroppen VÄRKER av ångest, så att göra dansrörelser känns verkligen som att få glassplitter i sig. Helt sjukt att jag fortfarande blir chockad hur min kropp FYSISKT mår dåligt när min kropp mår PSYKISKT dåligt. Många säger ju att man mår bättre av att få någon fysisk ansträngning, eller träning och få lite endorfiner. Har försökt, men kroppen verkar inte vilja bära mig. Det är tungt att gå, det värker att dansa, både av att röra sig men också lyssna på musiken. Och det gör ont att leva.

Vad tycker ni funkar för att dämpa ångesten?

Likes

Comments

Postad i: Depression

Vid sånna här perioder så skulle jag mest av allt bara vilja "sjukanmäla" mig på alla plan, från alla måsten och alla inplanerade saker. Men jag vet innerst inne att det är då jag behöver rutiner och saker att göra som allra mest.

Imorgon är det tentamen. Jo på en lördag. Mitt i det här dåliga kanske det var lika bra att tentan inträffar under en helgdag, annars hade jag med stor sannolikhet legat och stirrat upp i taket i minst 12 h, utan att ha ätit, klätt på mig, borstat tänderna, utfört någon annan behövlig syssla etc. Det har dock varit otroligt jobbigt att plugga och försöka nöta in information och kunskap i en helt slutkörd hjärna. Man blir inte mottaglig för något nytt när det enda hjärnan vill fokusera på är att överleva dagen.

Men jag har försökt. Jag har klätt på mig, jag har ätit i viss mån, jag har gått till skolan. Jag har gjort det bästa jag kan utifrån de förutsättningarna jag har just nu. Och mer kan jag inte göra.
Och det är så krävande, för mitt mående är som en av/på knapp som när du tänder och släcker lampan i ett rum. Jag trycks upp och det känns ljust för en stund, sedan trycks det ner och tårarna trycker på bakom ögonlocken och ångesten växer som ett mörkt moln i bröstkorgen.

Idag är jag 4 dagar starkare, även om det inte känns så.

Likes

Comments