View tracker

​Då är det spikat - 16/2 kl 10 ska jag vara på plats i stallet och börja min praktik. Det det ser jag så himla mycket fram emot!! På ridskolan i Säffle kan man göra allt från att städa cafeterian till att mocka och släppa in och ut hästar. Det ska bli så roligt! Jag är i extas och känner mig så lugn inuti. Kanske är detta min chans att bli fri från dessa demoner och hjärnspöken jag burit på alldeles för länge. Kanske kanske. 

Min arbetslivsresurs-konsulent kommer följa upp mig och se till att jag inte rusar för fort in i detta som jag så ofta gör. Hon kommer vara min gaspedal, och min broms. Och det är skönt!


Ni fattar nog inte vilken lättnad det är att känna att allt kanske ordnar sig ändå. Att till och med jag kan få må bra, förhoppningsvis länge! 

Jag känner hopp. Hopp om en ljusare framtid. Hopp om att jag ska kunna leva och fungera som vilken annan människa som helst. Jag känner hopp.


Just idag är jag så jävla glad!! Ville bara säga det. 


Nu farmen, sen lite mer Pretty little liars innan det är sovdags. 


God natt och sov gott alla fina läsare, jag ser att ni är några stycken, det är så roligt! :) 

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Jag ska ÄNTLIGEN få komma ut och göra nåt vettigt. Antagligen blir det en praktik, två halvdagar i veckan, på stallet. Som jag ju skrev för längesen, men nu är det verkligen på gång. På tisdag ska jag dit och visa vem jag är och förhoppningsvis kan jag börja min praktik där snart.

Ni anar inte hur SKÖNT det ska bli!!

Jag mår bra nu, och vill ta vara på det istället för att vänta in nästa dipp. För jag vet den kommer, men det kanske bli annorlunda om jag har nåt att göra. Kanske kanske kan jag hantera det helt utan självskador om jag har en sysselsättning att gå till. Kanske kanske kommer den inte alls om jag får se nåt annat än datorn och sovrumsväggen. Kanske, bara kanske.


Jag mår bra nu. Jag sover bra, men inte hela dagarna. Och idag har jag haft Miio hemma hela dagen, själv. Jag är trött, men jag klarade det utan att få minsta lilla ångest ens. Jag inser nu när jag skriver det hur enkelt det låter. Men med min ryggsäck är det inte så lätt.

Min ryggsäck är så himla tung, så att bära Miio samtidigt är svårt. Självklart gör jag det med kärlek och glädje, men det är inte alltid lätt. Men nu när jag mår bättre så kan jag se att jag är en bra mamma som självfallet gör allt för min lilla älskade unge! Och det gör att jag orkar med sjukdagar på ett helt annat sätt nu.


Äh, det känns rörigt detta. Jag lägger ner och går och sover så jag orkar med ännu en sjukdag imorgon.


God natt

Likes

Comments

View tracker

Jag såg att det sista jag skrev var att jag inte orkar finnas mer. Det har ändrats. Och ni anar inte hur skönt det är. En inre frid som gör att jag orkar städa lite, laga mat ibland och natta Miio allt oftare.

Det är stort, för mig.

Jag kaaanske kanske ska få jobba lite snart. Mer om det en annan gång, det är bara i planeringsstadiet än, men det är iallafall på gång hoppas jag!

Jag är så innerligt trött på att bara gå hemma hela tiden. Jag får snart liggsår av att ligga och kolla serier hela dagarna. "Gör nåt annat då" tänker ni? JA, om jag bara hade haft nåt att göra!! Det är ju det som är problemet, jag har ingen som helst sysselsättning - vilket också ger mig ångest. Alltså, jag kommer nog aldrig bli helt fri om jag inte får nåt att göra.


--Just idag är jag stark, just idag mår jag bra --

Jag kan se på mig själv och tänka, vilken jävla fighter jag är. Så många gånger som jag inte ens velat leva, ändå sitter jag här och mår bra just nu. Jag vet inte hur länge det är så, men jag tränar på att leva här och nu. Här och nu mår jag bra! Coolt va?

Likes

Comments

Känsliga läsare varnas.




Jag har skurit mig igen. Jag mår inte bra nånstans. Jag vet inte om jag orkar finnas mer. Jag vill inte dö. Jag är till och med lite rädd för det. Men jag orkar inte ha det såhär mer. Kanske blir världen ett bättre ställe ändå. Ni säger att det inte är så, men just nu har jag svårt att tro er. 

"Tänk på Miio". Om ni bara visste hur mycket jag tänker på honom. Jag skulle dö för honom och just nu känns det som jag borde göra det för hans skull. Så han slipper en psyksjuk morsa som bara försvinner på sjukhus, alltid har plåster/sår och som aldrig orkar nånting. En enkel sak som att läsa en saga blir ett projekt som känns större än ni nånsin kan tänka er. Lika lätt som att hoppa jämfota upp på Mount Everest typ. Omöjligt. 


Nej jag orkar inte ens skriva mer.. 


God natt eller nåt..

Likes

Comments

​Hej på er! Det var längesen nu, flera månader till och med. Jag har inte haft ork eller lust att skriva. Men nu kom det tillbaka som en blixt från klar himmel. 


Jag orkar inte rabbla allt som hänt sen sist, så jag börjar med att berätta att jag kom hem igår efter två veckor till på sjukhuset. Psyket igen. Jag fattar inte hur jag ska göra för att bli frisk - om jag ens kan bli helt frisk. 

Jag föll som en pannkaka och skadade mig och tog alldeles för mycket medicin igen. Dumt - om det var. Men jag hann inte med att varken stoppa eller avleda ångesten. Det är så jävla jobbigt att aldrig veta när den kommer, om den kommer, hur hårt den slår till eller hur länge den sitter i. Ofta vet jag fortfarande inte hur jag ska hantera ångesten. Så jag faller tillbaka i ett självdestruktivt inlärt mönster. Fast jag egentligen inte vill. 



Miio har saknat mamma, det märks. Han överöser mig med pussar och kramar och talar om var femte minut att  han älskar mig.  Och jag kan känna mig lite omtyckt för en gångs skull. Samtidigt känns det än en gång som jag svikit honom genom att vara borta. Igår kväll var han ledsen vid läggdags, rädd att jag inte skulle vara hemma när han vaknade igen. Hur förklarar man allt detta för en treåring? 


Det är skönt att vara hemma igen. Och denna gången har jag verkligen fått hjälp. Jag kom hem igår, idag kom en person från boendestöd som kommer hjälpa mig med mediciner och med att få struktur på vardagen. En sköterska kom samtidigt och tog hand om verkligen alla mediciner jag hade hemma. Två gånger om dagen kommer boendestödet att komma hem till mig med de mediciner jag behöver och ska ha. Denna gången har de gjort det omöjligt för mig att överdosera och självmedicinera - och det känns bra. Lite jobbigt att inte själv ha kontroll över medicinerna, men det känns tryggare såhär. För jag mår inte riktigt bra än.


Men jag försöker, tar nya tag och kommer nog snart på fötter igen. 




God natt!

Likes

Comments

Eller var det bara jag själv som inte trodde det? Är det bara mina demoner som inte låter mig tro på nånting jag gör? Är det mina egna krav och förväntningar som sätter käppar i mina hjul? Antagligen.

Jag gör ofta så. Ställer orimligt höga krav på mig. Och ska jag göra något känner jag aldrig att "nu har jag gjort detta bra, nu kan jag pusta ut". Jag kunde ju gjort det bättre. Eller annorlunda. Och det är nåt jag jobbar med, men det är otroligt jobbigt att försöka lära sig att ta åt sig av positiva saker.


Igår fick jag limma ihop tre sår igen. Idiot!! Men det var snälla omtänksamma sköterskor och de kontaktade öppenvården åt mig - och de skulle ha ringt igår eller så ska dem ringa idag. Det blir spännande att se när det händer. OM det händer. Jag är lite besviken på dem. Jag skulle ju få en psykolog och grejer nu efter att jag låg inne. Jag skulle inte gå till min vanliga mer - möjligtvis för stödsamtal i väntan på psykolog. Och så fick jag en psykologtid redan dagen efter jag kom hem och tänkte "ÄNTLIGEN!" Men nej. Det var bara en uppföljning på inläggningen och jag ska fortsätta som vanligt. Först måste jag bara VÄNTA på att min gamla kontakt blir frisk från sin långtidsjukskrivning. Sen kan jag må dåligt... Eller va?!


Sover dåligt gör jag också. Igen. Somnar i tid men vaknar efter 2.3 timmar och kan inte somna om. Fast jag gör allt rätt. Jag sover inte på dagen, jag rör mig litegrann ute, jag tar alla mediciner som jag ska och försöker somna om direkt om jag vaknar. Men det går inte. Och då kommer paniken.


Nej, detta går inte. Ny dos ångestdämpnde och snurra några varv till i sängen kanske. Så jag hinner blunda lite innan Miio kommer upp och fyller på sin hyss-merit-lista. Lilla hjärtat mitt <3



God. Natt.

Likes

Comments

​Nu var det verkligen evigheter sen sist. Skärpning Nathalie! 

Livet har kommit emellan. Jag har mått bra, jag har mått dåligt. Jag har haft skrivkramp.


Men nu har jag äntligen fått tillbaka lite författarblod i systemet och det här kan bli ett långt inlägg.


Just nu är jag inlagd på psyk igen. Ni som följt mig vet nog att mitt enda mål/löfte vid nyår var att hålla mig utanför dessa väggar. Det gick ju nästan bra i fyra månader iallafall. Så nu är jag här. Avdelning 46. Samma gröna inredning mot de vita väggarna med grön fondvägg. Samma obekväma lilla säng, och stela sängkläder med "Västra Götalandsregionen"-tryck. 
Bra personal, och mindre bra personal. Men mest bra faktiskt. 

Men jag undrar ändå - Varför finns det inte en enda psykolog i psykiatrins slutenvård? Stödsamtal, KBT, DBT pratas det om hela hela tiden - men det finns ingen som kan hjälpa till med det när man är här? Det får man stå i kö upp till ett ÅR att få? Hur tragiskt det än är, så är det inte konstigt att folk tar sitt liv - för man hinner inte få hjälp innan det är för sent. Fastän man söker den. 

Varför är utsikten från mitt lilla rum psykakutens ingång, ambulansens väg till akuten och vad jag tror är kylrum för avlidna personer, likbilar som åker fram och tillbaka hela dagarna? Ska det få oss patienter att vilja leva, må bättre och försöka se en framtid? 

Varför kollas inte mitt rum när jag självskadat? Jag har talat om med vad, men ingen har varit här och gått igenom vad jag har härinne. Hur kan de låta mig ha kvar häftstift i tidningarna, drickaburkar och tändare, när de ser hur självskadebenägen jag är? Eget ansvar - absolut, men till vilket pris? Hur kan det ens permission komma på tal morgonen efter jag skadat mig själv? Hur kan de INTE kolla så jag inte tar med nåt vasst in när jag varit ute och handlat?

(Nej, jag har inte tagit in nåt, jag försöker allt jag kan att stå emot självskadeimpulserna och jag är fullt medveten om att det är mitt eget fel och ansvar att låta bli. Men lite koll kanske de ändå skulle ha på en psykiatrisk avdelning. Ni behöver heller inte tycka synd om mig. Jag bara funderar!)

Läkaren här är en vacker kvinna, som är otroligt bra. Hon hjälper till att ta tag i saker som en plats i psykologkö, kö till DBT och ev en utredning. Behöver patienten något så förstår hon och gör vad hon kan för att hjälpa. Lyssnar och skriver inte bara ut en massa tabletter. Hon gör skillnad - iallafall för mig. 

På måndag ska vi ha ett anhörigsamtal med min fina Emil, sen ska jag följa med honom hem. Två veckor här blev det denna gången - förhoppningsvis den sista! När jag kommer hem ska jag verkligen försöka klara av att hålla tiderna och rutinerna jag fått här någorlunda iallafall. Kanske ta en väns råd och göra ett schema för mig och Miio för våra dagar och försöka hålla oss till det. Så gott det går med en liten sötfis med mycket vilja. Självklart ska Emil vara en del av det, men hans dagar kommer alltid se lite annorlunda ut eftersom han jobbar.



Måste ju berätta att jag blivit lovad praktik på ridhuset i Säffle när det är dags för det! Det ser jag verkligen fram emot! Inget piller i världen lugnar mig så bra som hästar och den miljön. Och nu längtar jag faktiskt efter åsnan Balder också! :) Hoppas på fint väder till veckan så kanske jag kan motionera honom och mig lite.

Ny telefon har jag också. En Samsung s6 Edge såklart. Jag är grymt nöjd med den! :) 


Nu orkar jag inte skriva mer. 

See ya!


Puss & Kram

Likes

Comments

Jag har varit riktigt dålig på att skriva här, och det beror dels på egen sjukdom - dagisbacillerna har trängt sig igenom mitt stenhårda immunförsvar och knockat mig totalt. Miio har varit sjuk, och pappan är hängig också. Jag tror inte jag är ensam om att känna att det är skönt att vi tar helg imorgon. Sen har jag faktiskt inte haft tid.


Jag har börjat med en ny medicin till kvällen som hjälper mig sova. Det är en antidepressiv, som verkar på nåt annat än de jag redan har. Och det verkar funka. Innan jag fick dessa och började lita på dem, tog jag 2 st venlafaxine, 6 propavan, 16 theralen (det motsvarar ca 4 ml) och 6 lergigan varje dag. Nu har jag fått mianserin, och senaste läkarmötet fick jag "order" om att ta tre av dem, men jag har tänkt till och tar ännu bara två. Så från att ta 25-40 tabletter varje dag - till att nu ta 6-8 varje dag, det är stort. Till saken hör också att jag faktiskt har kvar de andra medicinerna hemma, men jag tar dem inte. Jag får hämta ut nya, men det har jag inte gjort och faktiskt inte ens tänkt över att jag kan. Den konstanta halsbrännan är borta, jag är piggare på dagarna och har inte heller så mycket ångest just nu. Och bara det är en otrolig lättnad. 



Nu ska jag skriva om nånting som däremot stör mig nåt kopiöst! Feminist. För det första, vad är det för jävla ord?? Är det inte ganska ojämställt att halva befolkningen måste ha ett eget ord för att kunna kämpa för att få lika lön?? För det andra - hur blev kampen för lika lön, ett försök att utrota alla män? Det är väl inte jämställt?! SJÄLVKLART ska lika arbete ge lika lön. Lika självklart är det att alla ska ha samma chanser till jobb osv. Men jag vägrar kalla mig feminist, för att jag tycker det är pinsamt. Jag har läst artiklar om att barn kan ta skada av att vara hemma med sina pappor när de är små och mycket annat konstigt. Det finns hundratals kvinnojourer, kvinnohem, kvinno-hjälp-med-allting - finns det en enda motsvarande instans för män som blir misshandlade? Män som mår dåligt och skär sig i armarna när ingen ser? Män som blir förföljda av sin alkoholiserade, maniskt svartsjuka och extremt kontrollerande fru? Vart ska ha vände sig? Varför finns det inte visitkort på varenda toalett i landstingets lokaler för honom? Varför är tjejer som går ensamma på kvällen bara rädda för alla män? Det kan lika gärna vara en kvinna som våldtar henne. Ska inte feminism handla om lika värde, lika behandling och lika allt annat? Nu verkar det bara handla om att alla män är potentiella våldtäktsmän, latmaskar som aldrig hjälper till i hemmet, om att alla män är ordentliga grisar med nätbrynja, chips och öl i tv-soffan? Dämpa er brudar! Stilla er liiite, och se en människa istället för att haka upp sig i om den har snopp eller snippa! Just nu arbetar ni ju bakåt, ser ni inte det? Männen ska hålla sig hemma, bli omyndigförklarade och bli av med sin rösträtt osv. Kvinnan ska ta över världen och då kommer den bli så mycket bättre? Ena handen slåss för jämställdhet, den andra pekar åt ett håll där mannen är dömd från start till att vara en motarbetad individ - hela livet. Vad hände med jämställdheten då?

Likes

Comments

Ojoj, nu var det riktigt länge sedan jag skrev här. Jag har tänkt på det varje dag, men det har bara inte orkats med helt enkelt. Men det har hänt ganska mycket sen sist, så jag tänkte att jag kan ju berätta lite om det, och lite annat som hör livet till.


Jag har mått ganska dåligt ett tag. Inte så dåligt att jag sovit bort alla dagar med massor av mediciner - men tillräckligt för att göra mig illa. Ytligt och lite. Men jag gjorde det. Hjälpte det? Ja, lite faktiskt. Men bara för stunden såklart. Ekonomi, framtid, meningen med livet och såna små tankar har snurrat. Jag har varit rädd för utförsäkring och bli tvungen att bo på gatan. För det hade ju antagligen varit den enda och mest logiska lösningen OM det skulle hända, eller hur? Nej, givetvis inte. Det finns ju antagligen bättre skyddsnät än så om man är sjuk och har barn, hoppas jag!


Jag har fått ett jobb/praktik på en onlinetidning. Där jag ska skriva om min psykiska hälsa/ohälsa. Jag älskar ju att skriva, så det är en win-win på det. Jag får skriva, jag når ut OCH jag drar mitt strå till stacken för att öka medvetenhet och förståelse runt psykisk ohälsa. Tidningen heter Divine Magazine och finns att läsa gratis på divinemagazine.se In och läs med er! Och läs allt, det finns mycket bra och välskrivna texter om viktiga ämnen!


Skolan då tänker ni? Det gick åt helvete. Jag har "valt" att bli underkänd och söka om om det blir aktuellt senare. Läraren var inte så trevlig, och mitt mående gjorde att jag helt enkelt inte orkade.


Jag har äntligen fått träffa min läkare för att gå igenom alla mediciner som ger mig dödens halsbränna, suddig syn och kryp i benen - utan att de hjälper för det jag fått dem till. Jag har varit tvungen att dubbla doserna för att ha en chans att somna. Det är inga farliga doser eller så, läkaren sa att det är inte bra - men inte heller jätteilla. Men efter en timmes prat om allt från människokroppens fantastiska förmåga att spara energi och lagra fett till självskador och tankar runt döden. Det är inte så dramatiskt som det låter! Jag varken vill eller ska dö. Inte frivilligt iallafall. Jag har för mycket att leva för, och så mycket jag vill göra innan jag lämnar jorden. Så, no need to worry! Vi pratade om det för att såna tankar har förekommit och läkaren vill veta hur jag känner nu, för att kunna fortsätta behandla och rehabilitera och vad dom nu gör. Och jag har med gott resultat so far, bytt tre av mina mediciner till en. Jag har fem olika mediciner hemma, men har bara använt två av dem i flera dagar! Fattar ni vilken grej? Jag som har petat i mig tabletter så fort jag fått chansen innan, nu ligger de bara i köket - och jag tar dem inte bara för att jag har dem. Och det är precis så det ska vara ju! Bytet av mediciner innebär att jag tar 4 tabletter, kanske 5, om dagen - istället för sammanlagt 30, som dessutom inte alls har lika bra effekt som den nya. Trodde aldrig jag skulle säga det men, Så skönt!


Sist men inte minst - Miio. Jag trodde på riktigt att vi klarat oss undan sjukdomar denna gången. Men icke! Igår kväll spydde han ner hela sig och sin säng. Stackars illa älsklingen. Efter ett bad och massa tröst bäddade vi ner oss i soffan, så pappan som skulle upp tidigt fick sova. Så jag och Miio har legat brevid, skavfötters (heter det så?) och knött i vår lilla soffa hela natten. Och ja, det var trångt och lite jobbigt. Men hellre det än att springa fram och tillbaka hela natten för att trösta. Idag har han varit slö och har nog haft ganska hög feber, sovit mycket och mest bara viljat gosa. han har varit så tapper och duktig på att dricka, ta nässpray och äta försiktigt. Vi har hyrt filmer och ätit godis, för det får man när man är sjuk. Det gör så ont i mammahjärtat när han gråter och har ont och är såhär dålig. Hans rutinerade föräldrar gav honom ipren kl 19, vilket betyder att nu, kl 2054, har vi en jätteglad och pigg tvååring. Men men. Vi ska ingenstans imorgon heller, så vi kan vara uppe lite längre. Och jag, som brukar få panik när han blir minsta lilla dålig, dels för hans hälsas skull och dels för att vara ensam med honom när han är sjuk. Jag är så rädd att inte orka. Men idag har det gått jättebra. Emil tog över när han slutat jobba, så jag kunde sova lite och ladda inför ett nytt nattpass med tvååringen i den trånga soffan. Och det känns faktiskt så jävla bra! Givetvis inte att lilleman är sjuk, men att jag kan hantera det och hålla mig lugn. Och att vi tillsammans, alla tre, kan komma fram till hur vi ska dela upp dygn, sysslor och vila så att det funkar utan irritation, skrik och gråt. För det ligger ju ofta ganska nära till hands när ett sjukt barn har trötta föräldrar. Så just nu är jag stolt över mig, Emil och självklart vår älskade skrutt!



Nu ska jag ta en lååång dusch och ladda upp de sista prcenten för att orka med en natt, och en halv dag till.


God natt vänner!



Puss & Kram

Likes

Comments

Det var ett tag sen jag skrev här nu. Sen dess har det hänt massor! Jag har egentligen ingen värre skrivlust just idag, jag är för trött. Men lite kort :
Jag och Emil har förlovat oss, och det känns så himla bra. Vi har haft en lite off period. Jag har sovit otroligt dåligt, han också. Matbrist, huvudvärk, järnbrist och en vild tvååring tär på både mamman och pappan. Efter flera timmars prat och diskussion bestämde jag mig för att överraska honom med varsin ring. Sagt och gjort - och han blev så glad. Och jag också, såklart!
Min fina älskade, vårt lilla hjärta och jag.



Jag har varit på psykakuten en sväng. På gränsen till ett mentalt breakdown fick jag komma in och prata med en läkare, för att få hjälp att sova. Det fick jag, och bara 3 dygn senare mår jag mycket bättre. Sömn är så viktigt!



Lite kort var det ja, det hade visst inte hänt så mycket.. Eller så orkar jag inte fundera mer på det just nu. Idag ville jag mest dela med mig av en text jag hittade bland gamla skolarbeten.



Texten är så sann och tänkvärd! Såg en artikel om en mamma som lämnat sitt nyfödda barn och pappan för att barnet föddes med downs syndrom. Det gjorde mig ledsen och arg. Kunde jag, så skulle jag ge den mamman denna text!


Jag blir ofta ombedd att beskriva hur det känns att leva med ett barn med funktionshinder – att försöka hjälpa människor som inte har gjort denna unika erfarenhet att förstå, att föreställa sig hur det skulle kännas. Det är så här…

När du väntar barn är det som att planera en fantastisk semesterresa
- till Italien.
Du köper en bunt guideböcker och lägger upp en underbar rutt: Colosseum. Michelangelos David. Gondolerna i Venedig.

Du kanske lär dig några användbara fraser på italienska.

Allt är väldigt spännande.

Efter månader av ivrig förväntan kommer äntligen den stora dagen. Du packar väskorna och ger dig iväg. Flera timmar senare landar planet.

Flygvärdinnan kommer in och säger: "Välkommen till Holland."

"Holland?!?" säger du.
"Vad menar du med Holland?? Jag bokade en resa till Italien! Jag skulle vara i Italien. Hela mitt liv har jag drömt om att åka till Italien".

"Men flygrutten har ändrats.De har landat i Holland och där måste du stanna"

Det väsentliga här är följande:


De har inte tagit dig till en förfärlig, vidrig, snuskig plats, full av farsoter, hungersnöd och sjukdomar.

Det är bara en annorlunda plats.
Så du måste bege dig ut och köpa nya guideböcker. Och du måste lära dig ett helt nytt språk. Och du kommer att möta en helt ny folkgrupp som du egentligen aldrig skulle ha mött.


Det är bara en annorlunda plats. Det är lägre tempo än i Italien, mindre tjusigt än i Italien. Men efter att du varit där ett tag tar du ett djupt andetag, ser dig omkring…

Och upptäcker att Holland har väderkvarnar…
Och Holland har tulpaner. Holland har till och med verk av Rembrandt.

Men alla du känner är upptagna med att resa till och från Italien…
Och alla skryter de om vilken härlig tid de hade där.
Och i resten av ditt liv kommer du att säga
"Ja, det var dit jag skulle åkt. Det var vad jag hade planerat".
Och den smärtan kommer aldrig, aldrig, aldrig någonsin att försvinna… Därför att förlusten av den drömmen är en mycket, mycket betydande förlust.

Men…

Om du ägnar ditt liv åt att sörja över att du aldrig kom till Italien, kommer du aldrig att kunna glädjas åt det mycket speciella, det väldigt härliga…

Med Holland.

© Emily Perl Kingsley, 1987.





Det får räcka för idag, nu ska tant sova! God natt vänner!



Puss & Kram

Likes

Comments