View tracker

Hjärnan är full av ord, tankar och funderingar som jag skulle behöva få ur mig. Men det har låst sig. Jag är rädd för att göra dem verkliga genom att sätta dem på pränt. Jag vet att jag borde men jag håller mig, trots bättre vetande. Vad är jag rädd för undrar jag. Svaret är enkelt. Jag är rädd för mörkret. Mörkret som infinner sig i samband med en depression. Jag vill verkligen inte tillbaka dit igen. På det viset som jag beter mig just nu är jag på god väg att gräva gropen åt mig själv. Jag måste öppna upp den blytunga dörren in till det som gömmer sig.

Lösningen. Öppna upp för tankarna. Släpp ut dem. Gör dem verkliga. Sedan jobba mig därifrån. Jag kommer ingenstans med att gömma det mörka från mig själv. Jag vill inte sätta mig i en situation som leder till att jag blir sjukskriven för depression igen. Aldrig.

Det känns enklare nu, när jag har bestämt mig för att jag ska öppna upp för de där tankarna och känslorna. Det är dags att sätta dem på papper.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Jag har en nedräkning. Just nu är den på 18 dagar. Arton långa dagar till semester.
Jag har den framför mig. Ni allra flesta har haft den eller har den just nu. Jag är äckligt avundsjuk på er som har lediga dagar. Dagar utan måsten.
Men. Jag har mina framför mig. Jag längtar! En dag i taget och vips så är dagen då jag går på semester här. Jag tänker njuta. Njuta av fyra veckor av lediga dagar. Vem vet, då kanske det även finns sol!

Likes

Comments

View tracker

För ett par månader sedan bestod mitt liv enbart av lediga dagar, i form av sjukskrivning. Jag hade i stort sett inget inplanerat förutom mina träningar med fotbollslaget, och en vilja att bli frisk. Men jag saknade livslust. Ingenting var roligt. Allt var en lång plåga. Jag kunde inte ta till vara på dagarna. Allt flöt ihop och jag ville bara sova för att inte känna.

Jag är oerhört tacksam över att jag inte längre känner på detta vis. Det händer att känslan kommer tillbaka. Det handlar vid dessa tillfällen om några få timmar och det berör inte längre hela min existens. Jag önskar att min sjukskrivning hade handlat mer om att njuta av tillvaron och de lediga dagarna. Så enkelt är det inte. Jag var trots allt sjukskriven av en anledning. Sjukdomen syntes inte utåt. Jag var mentalt stukad. Jag förstår givetvis att en sjukskrivning inte är en semester, det handlar om att bli frisk. Däremot tänker jag att jag skulle kunna ha blivit frisk fortare om jag bara orkat ta mig ut i skog och mark. Men det är inte lätt att skapa någon sorts vardag när varje moment i vardagen består av ren och skär övertalning. En mental kamp för att göra en så enkel sak som att kliva ur sängen, ännu mer för att tvätta eller fylla diskmaskinen. Idag har jag inte samma bekymmer. Jag har kommit förbi det värsta. Jag kan fortfarande ha problem med att ta mig ur sängen när väckarklockan ringer. Men när jag väl är uppe är det inga konstigheter att utföra vardagssysslor, det går av bara farten och ska jag vara ärlig känner jag hur jag mår bra av det.

Den största skillnaden mellan nu och tiden då jag var sjukskriven är att jag nu kan njuta av att vara ledig. Jag kan umgås med familj och vänner utan att sitta och önska att jag låg och sov, utan att önska mig till ensamhet. Jag njuter numer av sällskap. Jag trivs.

Den här dagen började vid niotiden och då hade jag redan ett inkommet sms från en vän som jobbar på ett av stadens gym. Hon erbjöd sig att ta hand om min dotter medan hon jobbade i receptionen samtidigt som jag fick träna på hennes kollegas pass. Denna typ av spontana pass var inte att tänka på för ett par månader sedan. Idag njöt jag av varje minut. För varje svettdroppe som trillade från min kropp. Efter passet besökte jag och min underbara lilla familj skogen i jakt på äventyr, eller snarare kantareller. Vi hittade båda. Tittade på smågrodor och trädde smultron på strån. En sådan dag var inte tänkbar för ett halvår sedan. Då hade jag varit mentalt slut efter halva träningspasset.

Dagen slutade inte med det utan fortsatte med att titta på säsongens första innebandymatch följt av röjning av lägenheten och matlagning.

Det är så lediga dagar ska vara!



Likes

Comments

Det har gått en evighet sedan jag skrev senast. Anledningen. Jag har inte haft någon dator. Eller jag har haft en men den har hängt sig av så simpla saker som att skriva en anteckning i Notepad. Att öppna ett internetfönster som denna blogg har knappt varit tänkbart. Från det att jag tryckt på ikonen för Explorer har jag kunnat gå ner, borta tänderna och byta om, för att sedan komma upp och se att sidan bara är laddad till hälften. Frustrerande! Nu kanske du undrar om det kan ha varit internets fel, svaret är nej. Alla andra prylar som är uppkopplade mot vårt WiFi går det at öppna en webbsida på ett kick.

Men nu. Nu är tiden annorlunda. Jag har en dator. En som inte hänger sig. En som jag kan skriva på. En som jag trivs med! En som jag kommer att använda utan att få raseriutbrott. Eller kanske helt enkelt. En som jag kommer att använda!

Likes

Comments

Jag har under det senaste inte prioriterat att skriv på bloggen. Det har helt enkelt funnits annat att lägga min tid på. Sådana saker som att bli frisk.

Idag börjar jag arbeta 100%, det har jag inte gjort på 231 dagar. Känner mig redo inför uppgiften, men vet med mig att jag kommer att bli trött. Det är okej.

Mer om allt en annan gång.
Nu frukost, dusch och sen dags för jobb.

Likes

Comments

Det jag nu tänker skriva är ingenting som kommer lätt. Tvärtom. Det kan vara något av det svåraste jag någonsin skriver. Mest för att det är ett erkännande för mig själv. Något jag försöker förtränga och som jag trodde att jag kommit ifrån. Jag har haft fel, jag har inte kommit ifrån det. Kanske att jag var fri ett tag, men nu, nu är jag tillbaka på ruta ett och jag behöver jobba mig ur det, igen.

Jag har en ätstörning, så enkelt, eller svårt, är det. Jag kan inte gömma mig längre, vill inte. Jag har haft det förut och jag trodde att jag var frisk. Under det senaste har jag insett att så är inte fallet. Jag blir som besatt av mat som jag anser som förbjuden eller fel, framförallt choklad och smörgåsar. När inte min sambo ser eller kan kontrollera mig så äter jag dessa saker, i smyg. Jag smyger med maten. Jag vet att jag borde äta på ett visst vis, men jag kan inte hantera det. Jag får en känsla av att jag är hungrig eller snarare sugen, jag kan inte "prata mig själv ur suget" utan det enda som hjälper är att faktiskt äta det jag är sugen på. Det känns vid första tuggan väldigt skönt och bra, men efter ett par tuggor kommer ångesten. En ångest för att jag anser att mitt beteende är felaktigt att det är skamligt. Denna ångest försöker jag sedan dämpa genom att äta ännu mer av det där goda. En jävla spiral.

Jag är trött på att smyga på detta vis. Jag vill inget annat än att bli påkommen. Att kunna sluta. Men jag gör det i smyg, och jag är skicklig på det. När jag tänker på det nu så är det inte ovanligt att jag smäller i mig 7 stycken 100g chokladkakor i veckan. Omvandlar jag det till pengar så blir det ca 80 kr/vecka. 240 kronor i månaden. Det blir närmare 3000 kronor per år... Tänk om jag varje gång som jag känner detta begär skulle kunna spara pengarna istället. Det kanske jag ska använda som motivation. 3000 kronor skulle jag kunna använda till bra mycket annat, något som är kul och inte skapar ångest.

Likes

Comments

Inuti mig finns det en längtan om att kunna skriva som jag skrev förr. Där det flöt på utan att jag behövde tänka, fingrarna bara flög över tangenterna och det blev till ord, meningar, utan att jag behövde anstränga mig nämnvärt. Nu känns det som att orden stakar sig. Det känns som att jag skriver osammanhängande och utan struktur. Något saknas. Jag vet inte vad.

Det är det här som gör att jag sällan skriver i min blogg nuförtiden. Det känns som ett hinder. Jag antar att det har med min depression att göra. Att det som brukar vara så lätt har, liksom koncentrationsförmågan, fått sig en törn. Så jag tänker finna mig i att det är lite svårare att få fram orden. Jag ger dock inte upp för det. Jag fortsätter att skriva.

Utan att skriva känner jag att jag mår lite sämre. Jag måste få ur mig orden. Få ordning på tankarna och det får jag enklast genom att faktiskt skriva. Hur svårt jag än har för det nu förtiden så ger det mer att faktiskt skriva än att låta bli.

Likes

Comments

Min kropp är en mästare på att känna känslor. Hela tiden är det fullt med känslor. Problemet har varit att jag stängt dem inne, inte satt ord på dem och försökt kväva dem. Av den anledning att jag inte vill såra någon annan. Jag har satt upp en mur mellan min omgivning och mina känslor. Försökt vara okrossbar, försökt vara stark. Det har resulterat i att jag idag har min depression och dessutom haft (har) ätstörningar.

Vissa känslor har jag börjat sätta ord på. För mig själv och för mina närmaste. Det är skönt. Att inte stänga in mig. Att våga vara lite jobbig. Att våga visa att allt inte är okej.

Jag har lärt mig att tänka lita annorlunda, att reflektera på ett annat vis. Att inte vara så jädra självkritiskt. Du skulle bara veta hur självkritisk jag kan vara. Alla personer som möter mig på till exempel Ica och råkar fastna med blicken på mig då kommer tankar liknande "han tittar på mig och tycker att jag är ful, att jag har en konstig frisyr osv". Medan det i själva verket kan vara så att han tittar på något som är precis bakom mig eller rentav tycker att han ser något bra i mig. Att tänka lite annorlunda är riktigt uppfriskande.
Senast jag var på Ica testade jag att varje gång jag upplevde att någon såg på mig att tänka att de tänkte något positivt om mig. Det började jädrigt ovant och jag kände mig vilsen, men det slutade med att jag gick omkring med ett stort leende. 


  

Likes

Comments

Försjunken i tankar om vad är det är som vi flyr ifrån. Som jag flyr ifrån. Vad är det som stillas av att ständigt vara på flykt från nuet? Jag själv har jättesvårt för att bara vara här och nu, utan att tänka på vad som varit eller för vad som kommer att ske i framtiden. Däremot är jag idag medveten om att det är så för mig, nu gäller det att hitta ett sätt för att lyckas att vara lite mer "här och nu". Det utan att hålla på med fjorton saker samtidigt. Rita, läsa, fippla med telefonen, lyssna på musik och se på tv. Stressigt.
Någonstans har jag slutat att bearbeta mina tankar och känslor, jag är rädd för dem. Det har blivit enklare att skjuta dem åt sidan genom att hålla mig sysselsatt. Bra för stunden, katastrofalt i längden. Katastrofen stavas depression och ett förhållande i gungning.

Jag måste erkänna att jag ogillar alla dessa bloggar som handlar om inredning, hem och kläder. Jag blir galen, dessa fasader. Jag vet att människor är olika och får absolut vara det, ska vara det. Och kanske att någons liv är sådär perfekt, stt det inte är en fasad, att det verkligen är så drömskt perfekt. Men jag kan inte komma undan känslan av att alla dessa bloggar är en tävling om vem som har det mest perfekta livet. Ett fint boende med en fin fasad, fina trendiga och dyra ting, kläder av det senaste och inga bekymmer så långt ögat når.
Men jag undrar vad man får ut av den till synes perfekta ytan. Vad är det för hålrum som folk försöker att fylla genom att köpa sig till det? Jag tänker att det är så vi människor gör. Försöker köpa lycka och mening. Förgäves.
När bytte vi ut gemenskap mot fasad?

Jag tror att det handlar om att våga erkänna tomrummet, våga vara i det och inse att det inte är så jädra farligt. Obehagligt kanske. Men inte farligt. Och ju mer vi jobbar med att våga leva i det där tomrummet och lära oss av det, desto mer tror jag att vi kan släppa alla fasader.

Kanske är det bara jag som läser in flr mycket i bilder, bloggar och texter. Kanske lever jag ett liv som fungerar på ett sätt som är långt ifrån andras.

Likes

Comments

Idag är en fantastisk dag och jag känner mig jädrigt (är det ens ett ord?) stolt över mig själv! Min väckarklocka, tillika min dotter, vaknade ovanligt sent. Hon brukar väcka mig mellan 06.45 och 07.15, men idag tog hon en rejäl sovmorgon och vaknade lagom till morgonmötet på jobbet startade 8.15. Det var då bara att inse att jag idag kom att missa det mötet. Så jag låg helt enkelt kvar i sängen och gosade med världens bästa väckarklocka. Om jag redan var sen, vad gör det då om jag blir ännu mer sen? Jag måste medge att det var oerhört skönt att lägga den stressen åt sidan. Dessutom blev jag positivt överraskad av mig själv. Jag  visst inte att jag kunde hantera det på det viset. Jag som i vanliga fall brukar bli jättestressad och känna mig sämst av att försova mig, nu var det mer att "jaja sådant händer, vad är skillnaden på att vara 30 min sen mot 45?".

På jobbet sen lärde jag mig flera nya saker. Jag fråga om hjälp när det var saker jag inte kunde. Jag sökte fram information som jag behövde och jag löste uppgiften. Dessutom fick jag beröm för det. Det är aldrig fel att höra orden "Va? Är du klar?! Du är ju så jädra grym!" Det höjer vilken människa som helst.

Därefter kom en annan kollega fram och frågade om jag gått ner i vikt. Ångrade sig sedan och sa att det var en dum fråga då det verkligen syns på mig att jag har tappat vikt!

Nu ska jag ta tillfället i akt att spendera några timmar tillsammans med min dotter i hennes vardagsmiljö på förskolan! Det ska bli underbart! Önskar att alla föräldrar kunde ta sig tid för det.

Jag känner mig så himla glad att jag tänker göra hoppsasteg hela vägen dit!

Likes

Comments