Jobb ikväll fram tills på söndag kväll...roligare helg kunde man ju haft!

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Fritid & hobbys, Hår och smink

Bleka håret med c-vitamin – så gör du

Du behöver:
C-vitamin i brustablettform (valfri sort)
Balsam eller schampo
Citronjuice (antingen färsk eller på flaska)
En duschmössa
En handduk
Plastfolie
Flytande honung, valfritt

Så gör du:
1. Krossa sex c-vitamintabletter till ett finmalet mjöl. Ta gärna hjälp av en mortel för att krossa allt.

2. Blanda pulverblandningen med 1 msk honung och 3 msk balsam samt några droppar citron. Vispa runt till en jämn smet. Smeten kommer att smälta när brustabletterna kommer i kontakt med fukten.

3. Applicera blandningen på de områden du vill ljusa upp.

4. Vira plastfolie kring delarna du har applicerat blandningen på. Håll på plats med hjälp av en handduk.

5. Låt blandningen sitta i cirka en timme. Den kan bleka upp till två nyanser, men inte mer. Om du upplever att inpackningen sticks och kliar är det för att citronen reagerar mot hårbotten, men det är inte farligt.

6. Tvätta ur som vanligt och se till att du får ur all produkt ur håret. Upprepa processen igen om du vill få till en ljusare nyans.

Likes

Comments

Det här inlägget är långt, men väldigt viktigt!
ta dig tid att läsa, speciellt om du är förälder.


Mamman har valt att vara anonym!

Det jag ska berätta nu är fruktansvärt jobbigt att skriva om.

Det är lika fruktansvärt att läsa om.

Men det är så otroligt viktigt att ta del av.

Jag har förstått att det finns så himla många föräldrar där ute som inte ens vet vad det jag kommer att skriva om är för något. Och det är riktigt skrämmande eftersom just den här typen av olycka är så fruktansvärt vanlig.

Jag är med i en Facebook grupp som heter ”Mammor United”. Där delade jag min historia i syfte om att ge en extra tanke, och för att varna.

Responsen jag fick där var helt fantastisk.

Hundratals mammor skrev till mig och stöttade mig så otroligt mycket.

Det var inte en enda negativ kommentar från någon.

Jag trodde verkligen att högafflar och facklor skulle plockas fram från alla möjliga hörn.

Och att känslokalla ord om vilken ur usel mamma jag är skulle flöda från höger till vänster.

Jag var så himla rädd att dela min historia, men jag tog mig i kragen och gjorde det mitt hjärta bad mig att göra.

Informera, utbilda, varna.

Om det gör att jag räddar ett barn från döden så är det värt alla negativa kommentarer i världen.

Jag gör det utan att tveka.

INGEN ska behöva uppleva det vi tvingades uppleva i mitten av November 2016. INGEN, inte ens min absolut värsta fiende!

Den enda anledningen till att jag väljer att dela med mig av detta är för att jag som mamma känner en viss skyldighet att varna andra föräldrar.

En del mammor har hört av sig till mig från Facebook gruppen för att berätta sin egen historia.

Det enda som skiljer våra historier åt är våra namn.

Inget annat.

Hundratals mammor har tackat mig för mitt inlägg som gjorde att de rensat ur sina städskåp.

Chockerande många skrev att de inte ens viste vad det var för medel jag skrev om.

De vet inte att detta säljs i en helt vanlig mataffär.

Den står liksom där, på städhyllan och är totalt j*vla livsfarlig!

Jag kan bara inte hålla detta för mig själv.

Det bara går inte!

Jag tar ALLA tillfällen jag får, och varnar så många föräldrar jag kan.

Jag vill inte ha några åsikter om hur ansvarslös jag är som förälder.

Jag vill inte veta vad du tycker, och inte tycker om att man ska ha, och vad man inte ska ha i hemmet när man har barn.

Jag har redan den kunskapen.

Och jag har redan gett mig själv miljontals psykiska lavetter över det som hänt.

Jag kommer aldrig förlåta mig själv, och jag kommer aldrig komma över det.

Jag har en smärta i mitt hjärta som aldrig någonsin kommer försvinna.

Det är straff nog, så spara dina ord.

Jag vill berätta om min son.

Min skatt, mitt liv, mitt ALLT!

I 5 år kämpade vi med att bli gravida.

Missfall efter missfall.

Tårar av smärta efter varje gång vi förlorade det som skulle ha blivit vårt barn.

Jag hade väntat länge på att få bli hans mamma.

Och den dagen jag såg pluset på stickan, så visste jag.

Jag visste att denna gång skulle det gå hela vägen.

Jag visste att det var en pojke, och jag visste vad han skulle heta. Jag bara visste!

Han skrämde oss riktigt ordentligt när jag var i vecka 7.

Fick en blödning och blev så fruktansvärt orolig över att jag höll på att få ytterligare ett missfall.

-"Nej nej nej, stanna hos mig!”

Men han ville bara skrämmas lite.

Allt såg bra ut.

Och det var då jag fick se min lilla ”böna” för första gången.

Ett pyttelitet hjärta som slog som att den blev jagad av något. Så otroligt fort!

Jag fällde ett par kärleksfulla lyckotårar när jag såg honom.

Mitt lilla lilla barn!

Första riktiga ultraljudet var så fantastisk att jag knappt kunde ligga still!

Jag ville bara ta ut den där sprattlande lilla bebisen och pussa, pussa, pussa.

Min Sambo ville inte att vi skulle ta reda på kön.

Så det gjorde vi inte.

Men jag visste, jag visste att det var en underbar liten pojke som låg och växte i min mage.

Många sa att det var en flicka.

Det var nästan så jag blev irriterad.

Det är ju en pojke!

Min SON!

Hela graviditeten gick som en dans.

Jag mådde hur bra som helst, och jag kunde knappt vänta ut hela graviditeten.

-"Herregud, jag ska bli mamma! Jag ska bli världens bästa mamma!"

När jag födde honom den 30:e november 2014, så var det precis som att hans ankomst gjorde att allt stod still..

Alla röster runtomkring mig tystnade.

Personerna runtomkring mig var som bortblåsta.

Hans varma, pytteknytte lilla kropp, hans ansikte, små fötter, och oerhört söta små händer var allt jag kände och såg.

Det var som att kika genom ett litet ihoprullat papper. Tunnelseende.

Jag såg bara honom.

Hans röst var det enda jag hörde.

Det absolut finaste jag hört!

Allt annat spelade ingen roll längre.

Det var bara han som existerade.

Min son. Mitt liv!

Plötsligt öppnas ett par pyttesmå ögon som kisar av ljuset.

Vi fick ögonkontakt, och en stor explosion av känslor smällde i mitt bröst!

Kärleken som växte fram inom mig var så kraftfull och så pass stark, att jag hade kunnat springa igenom en betongvägg hur lätt som helst.

Så pass kraftfull att det smärtade i mitt bröst, precis som att den inte riktigt fick plats där inne.

-"Min fantastiske SON. du är ju helt perfekt !"

Jag lovade att skydda honom från ALLT!

Inget skulle någonsin få hända honom.

Ingen skulle någonsin få skada honom.

Jag lovade honom det.

Så länge jag lever, så kommer jag skydda honom mot allt!

Det var vad jag lovade honom.

Men mitt löfte skulle brytas knappt 2 år efter.

I mitten av november 2016,vänds vår värld helt upp och ner.

Mitt löfte var brutet och min själ strimlades sönder.

Min älskade son hade haft vinterkräksjukan och kräkts hela dagen innan.

Hans lilla mage var tom, men han vågade inte äta något.

Han var så slö i kroppen av att inte få behålla något han åt, att jag började bli riktigt orolig.

Min annars pigga och jätte busiga son, var inte alls sig lik.

Jag måste få i honom något.

-"Vi ska göra Chokladbollar älskling. Vill du baka med mamma?"

-"aa, baka mamma"

Sen ser jag det igen.

Det där j*vla handfatet som är fyllt av äckligt vatten för att det är stopp nånstans djupt in i nått rör.

Jag kan inte släppa det.

Det är fjärde dagen jag ser det.

Försökte med ALLT i flera dagar men inget löste upp Proppen. Jag kunde inte släppa det, så jag ringde ett företag som hanterar avlopp.

Det pratades om en summa på 6000 kr.

För att det var jour, och för att det var så nära jul.

Nära jul?!

Det var ju i mitten av november.

Vadå nära jul?!

Jag blev irriterad och sa att jag minsann kunde lösa det själv. Min sambo, som är på väg hem från jobbet, får ett samtal från mig.

Jag ber honom köpa hem KAUSTIKSODA.

När han kommer hem, så häller jag ner hela burken i avloppet efter att jag öst ut det där vidriga vattnet.

Jag kokar upp vatten i vattenkokaren och häller rätt ner i avloppet.

Det börjar bubbla och gurgla och jag ser att det är på väg ner.

-"Bra.. där släppte skiten. Nu gör vi chokladbollar Pluttskrutt"

Jag vänder mig om i 2 sekunder för att hämta havregrynen en meter bort. TVÅ sekunder!!!!!

På den korta stunden hinner mitt älskade barn dra stolen mot bänken, ställa sig på den, doppa sin leksaksvisp i vasken, och sen in i munnen!

PANIK!!!

Han försöker skrika men kan inte.

Jag ser hans smärta, jag ser dödsångesten i hans ögon, han står och hulkar.

Precis som att han har satt i halsen och håller på att kvävas. Redan när jag såg honom hulka på stolen så skrek jag till min sambo att ringa ambulans.

Mitt mammahjärta var tydlig mot mig om att det här var allvarligt.

Jag slänger honom över mina ben och dunkar honom över ryggen allt vad jag kan.

Flera gånger.

Inget kom ut.

När jag vänder honom mot mig för att se om jag ser föremålet han satt i halsen, så ser jag att det inte ens handlar om något föremål.

Han svullnar upp i munnen, läpparna blir så pass svullna att de spricker.

Det bildas neongult, tjockt slem i hans mun och hals.

Han kan inte andas.

Det var då jag såg att det bubblade i hans mun.

Det var då jag förstod vad som hade hänt.

Det var då jag fick panik i varje cell av min kropp!

Jag slogs med mig själv i mitt huvud för att absolut inte visa min panik för min son.

Ser han min panik, så är det kört!

Jag måste andas lugnt.

Jag måste ta en sak i taget.

Jag måste hjälpa honom!

Och nu, va F*n gör jag nu !!!!!???

-"älskling, titta på mamma, du får inte svälja, hör du mig, titta på mig, du får inte svälja, spotta......”

Hur f*n talar man om för en snart 2 årig liten pojke som är totalt panikslagen i fruktansvärd smärta, att han absolut inte får svälja.

HUR?!

Jag måste agera snabbt.

Det hänger på mig nu!

Jag slet av honom kläderna och satte honom i badkaret.

Iskallt vatten.

Kyler ner honom.

Framkallar en kramp.

Då sväljer man inte.

Jag vet, för jag har ramlat ner under isen en gång.

Ni vet, första doppet i sjön, när man stelnar till.

Också en bra jämförelse.

Det var den krampen jag ville få fram.

Spolade hans lilla mun.

Hela tiden med paniken som misshandlar mig psykiskt.

Jag trycker ner mig själv till botten och kväver mig själv med den absolut värsta känslan..

Det dåliga samvetet...

-"hur kunde jag vara så j*vla dum i huvet! Jag har dödat mitt barn!! "

Ambulansen kommer.

Två Ambulanssköterskor kliver in och säger att min son ska dricka mjölk.

-”Va?! Han har fått i sig KAUSTIKSODA. Inte tvättmedel. Det här fräter ALLT i dess väg och vi måste åka NU! Han DÖR!”

Min sambo hade ringt giftcentralen innan och de hade sagt att vi inte skulle göra nått alls.

Vi skulle alltså stå där och se på när vår son plågas till döds. Tack, gode gud för att jag inte lyssnade!

Jag får ta alla beslut.

Helt sjukt.

Det är en annan historia, men jag är så jävla tacksam över att jag lyckades slå ner paniken och hålla mig skärpt.

Det räddade min son.

Svälja mjölk?

I h-vete heller!

Vet man att barnet har svalt kaustiksodan så är det bra att ”späda ut”.

Men nu handlar det om en helt tom mage som dagen innan haft en influensa.

En pytteliten mage som redan är utsatt.

Det hade dödat honom.

Kaustiksoda får INTE under några som helst omständigheter, spolas ner i magen.

Mer om det senare…

När vi väl kommer in till Akuten i raketfart så är jag fortfarande lugn utanpå.

Inombords skriker jag i fruktansvärd panik.

Mitt barn, som jag lovade så dyrt och heligt att skydda mot och från allt och alla.

Han slets från mina armar, pressades ner mot en brits med jätte många okända ansikten mot honom.

Han får panik, nu kan han skrika!

Hela Sverige måste ha hört hans desperata och panikslagna skrik efter mig.

De håller fast honom, han försöker vrida sig loss, slåss för sitt liv, sparkar med sina ben, och skriker efter mig.

Där….

Där och då kom mina första riktiga tårar.

Jag gick sönder.

Allt brast för mig.

Jag tappar känseln i mina ben.

Min moder instinkt skriker åt mig att kasta iväg alla från honom för att rädda honom.

Samtidigt som mitt förstånd försöker tysta ner skriket genom att övertala mig att det är för hans bästa.

Jag känner att jag hyperventilerar, jag börjar få panik.

Jag blir arg.

Narkosläkaren som tog emot oss bör överhuvudtaget inte få jobba inom vården!

Men även det är en annan historia.

En undersköterska försöker leda mig ut.

Jag vill inte gå!

Hon tvingar mig ut.

Jag vänder mig om och ser honom fortsätta kampen att slita sig loss för sitt liv.

Älskade barn.

Jag vill vara hos dig!

-"snälla, stäng inte dörren, jag måste se honom. "

Pang....

En dörr smälls igen rakt framför mitt ansikte.

Sekunder efter Tystnar hans lilla panikslagna skrik.

Jag Bryter IHOP.

Totalt…

Han dog.

Han dog, och jag var inte hos honom!

I ena handen höll jag hans små stövlar, och i andra bar jag hans lilla jacka.

Jag kramar dom hårt för att känna hans doft.

Jag har förlorat honom!

Det absolut viktigaste i mitt liv är borta!

Jag vill inte mer!

Det tog en evighet att få honom.

En evighet!

För att på ett kort ögonblick förlora honom.

Dörren som slogs igen innan öppnades, ut rullas han med 3 personer vid sig.

In i en ambulans som försvinner bort med blåljus.

Jag kommer aldrig mer få se min son….

Jag får reda på att de ska ta honom till Jönköping.

De frågar om jag vill ha en taxi dit...

-"nej, min sambo är på väg"

Efter lång väntan så kommer han, min sambo.

Vi kramas HÅRT och länge.

Tårarna sprutar.

Jag förklarar att vi måste ta oss till Jönköping.

Att han är på väg dit.

Vi åker iväg och när vi kommer fram leder en sköterska oss till intensivvårdsavdelningen.

In till Sal 10 som alltid har varit mitt lyckonummer.

Kändes definitivt inte som det då.

Där låg han.

Livets mening.

Med Miljontals slangar, helt naken och kopplad till en Respirator. Hans pyttelilla kropp syntes knappt i den där jättestora sängen.

Det var fruktansvärt!

INGEN förälder ska behöva se sitt barn så.

INGEN!

Jag ber om ärlighet och raka rör.

Jag vill veta ALLT de tänker.

Jag frågar rakt ut.

– ”håller vår son på att dö här. Kan han dö nu?! Svara ärligt!”

-” eftersom du frågar rak ut och vill ha raka svar så, ja. Han kan dö nu. Vi vet inte hur stor skadan har blivit då vi inte kan gå ner i magen och titta förens 24 timmar passerat. Gör vi det innan så puttar vi ner ytterligare Kaustiksoda och då överlever han inte. Vi vet som sagt var inte hur det ser ut, och därför vet vi heller inte om han kommer överleva detta.”

Jag kunde helt ärligt känna hur mitt hjärta brast.

Det gjorde så fruktansvärt ONT!

Jag vill inte leva utan honom!

Nu, tillbaka till att man absolut inte får svälja ner Kaustiksodan. Den får inte komma ner till magsäcken!

Och ambulanspersonalen ville att han skulle dricka mjölk.

Alltså skölja ner det.

På giftcentralens hemsida så står det att man ska ta till med mjölk.

Men när vi ringer dit, så ska vi inte göra något alls. (!?)

Behöver jag förklara min ilska ?!

Jag var rätt säker på att min son inte svalt något då jag agerade blixt snabbt för att försöka undvika det.

Och jag tänkte heller inte chansa.

Innan jag och sambon kom dit så hade de varit nere med en kamera och kikat i strupe och magmun.

Det var väl där och då läkaren inte kunde ge mig raka svar då magmunnen var ganska attackerad av Kaustiksodan.

Jag hade inte berättat om vad jag gjort hemma för att försöka rädda honom än.

Jag hade lite annat att tänka på antar jag.

Och just nu minns jag inte hur jag sa det.

bara att det kom fram innan han skulle vidare till operation.

Mer om det längre fram.

24 timmar var vi tvungna att vänta.

Det var alltså då vi skulle få veta ifall han skulle överleva.

För det ligger och fräter i 24 timmar och för att man omöjligt kan veta hur stor skadan har blivit innan det frätt färdigt.

USCH, bara tanken att min son ligger och blir totalt sönder frätt i sin kropp, var väldigt svår att hantera.

Det var ju mitt fel.

Hur F*N kunde jag låta det hända!

Jag skulle ju skydda honom från allt!

Jag har misslyckats totalt!

Det var det absolut värsta jag varit med om.

Att behöva vänta så fruktansvärt länge för att få reda på ifall min son skulle överleva var inget annat än tortyr!

Jag vet inte hur många gånger jag grät.

Jag vet inte hur många gånger jag sa att jag älskar honom.

Jag vet inte hur många gånger jag sa förlåt.

Varje gång jag eller min sambo pratade med honom så höjdes hans puls.

Och vid ett tillfälle, när jag viskade i hans öra.

-”förlåt älskling, mamma älskar dig jätte mycket”

Så tryckte han sitt underbara lilla huvud mot mig.

Precis som att han förlät mig.

Jag behövde det. Sååååå mycket !!!

Älskade, underbara, lilla lilla pojke!

När tortyr timmarna hade passerat så rullades han upp till operation.

Nu skulle man ner i magsäcken och titta hur det såg ut.

Om han skulle vidare till Lund eller Göteborg eller om han ens skulle överleva.

Han rullades iväg.

Vi bestämde oss för att ta en promenad medans han var på operation.

Vi gick hand i hand, knäpptysta.

Utan att säga ett ord till varandra på väldigt länge.

-"nu måste dom ju va färdiga, vi går tillbaka"

sa jag.

Men när vi kom tillbaka upptäckte vi att vi bara varit borta i 20 minuter och att dom inte ens börjat med honom på operation. USCH!!!!

Jag orkar inte mer!

Efter en låååång väntan, så kom äntligen 2 läkare in till oss.

Den ena tar fram sin mobil och börjar visa bilder på hur det såg ut inuti våran älskade son.

Hon verkade ganska Chockad.

För på bara 24 timmar så hade han läkt otroligt mycket.

-"han kommer klara sig, han kommer inte ens få några men när han läkt" sa hon och tittade på oss, precis som att det inte var det hon hade förväntat sig.

Innan blev vi förvarnade om att detta kunde ta flera månader. Sambon kastade sig över henne och kramade henne hårt.

Jag bröt ihop där jag satt.

Jag hade svårt att greppa mina känslor.

Det var så himla mycket att ta in att jag bara bröt ihop och storgrät.

-”jag vill bara säga en sak, det är ett ögonblicksverk. Var inte hård mot dig själv.” sa hon, läkaren med mobilen och alla bilder.

Strax innan vår son rullades upp till operation, så berättade jag och sambon för sjuksköterskan vad jag hade gjort hemma för att försöka rädda honom.

Jag skämdes eftersom jag hade gjort tvärt emot det dom sa åt oss på giftcentralen.

Jag var orolig att jag kanske hade skadat honom mer än vad som hade blivit annars.

Jag fick inget annat än beröm från den andra Överläkaren.

Jag hade tydligen gjort enligt bokens alla regler.

När vi berättade vad giftcentralen hade sagt till oss så blev han (överläkaren) förbannad.

Även om han försökte dölja det så syntes klart och tydligt.

En näve knöts ihop.

-”skit i vad dom sa, du har gjort precis exakt vad man ska göra. Det är ingen annan än du som har räddat din son. Vi gör bara efterarbetet här.”

Tack men..

Jag känner mig inte riktigt som en hjälte just nu.

Han hade inte behövt gå igenom allt det här om jag bara tänkt till en extra gång.

Jag kommer aldrig, aldrig någonsin förlåta mig själv för det som hände min son.

ALDRIG!

Dom fortsätter med att berätta att svullnaden hade lagt sig så pass bra att om det fortsatte i den här takten, så kunde dom ta bort tuben och koppla bort honom från respiratorn redan dagen efter.

WOOOOOOW!!!

Som jag längtade efter att få hålla om min son tätt intill och snuffsa honom i nacken så han kiknar av skratt.

Ingen i hela världen värmer mitt hjärta mer än just han och hans helt underbara lillasyster.

Inget i hela världen är viktigare för mig än mina helt perfekta skruttungar!

Det här är något som hade kunnat sluta i total katastrof.

Vi var så fruktansvärt nära att mista vår son!

Och är det något jag vet, så är det att jag aldrig någonsin hade blivit hel igen.

Och så är det nu också.

En stor del av mig tog hans plats där vid respiratorns alla slangar, pumpar och maskiner.

En väldigt stor del av mig dog istället för honom.

Jag kommer aldrig mer bli helt hel igen.

Men det kan jag ta.

Bara jag får behålla min son vid livet.

När det kommer till mina barn, så offrar jag ALLT, bara för att deras liv ska bli så bra som möjligt.

Jag är fullt medveten om att man absolut inte kan skydda sina barn mot allt.

Jag vet det.

Man kan inte heller styra över barnens öde.

Jag vet det också.

Men, det man KAN göra, är att styra över vad som finns i hemmet.

Behöver du verkligen alla dina kemikalier?

Vart står dina disktabletter?

Och vart förvarar du dina batterier?

Tänk aldrig –”det händer aldrig oss.”

Det kan det visst göra.

När du minst anar det!

Är det något jag lärt mig efter allt det här, så är det just att det kan hända precis vem som helst.

Det här är min historia.

Och jag har valt att vara anonym.

Just för att jag inte fixar högafflar och åsikter om mig som förälder.

Jag vill bara inte vara med om det.

Men jag vill, mer än något annat, göra ett helhjärtat försök att rädda ditt barn.

Så som jag hade velat att du tänkt om mitt barn.

Dela min historia så mycket du bara kan.

Det är så oerhört viktigt !

Ta hand om varandra och kramas mycket.

// Mamma till 2 helt fantastiska barn

Likes

Comments