​Usch får rysningar att bara tänka på döden. Hur klarar man av en sådan tanke om att man inte har en tanke kvar? Att man inte längre kan röra sig eller vara hos sina nära och kära? Hur?? Jag klarar inte den. Rent personligen har jag börjat tänka på döden mycket den senaste tiden. Jag är till och med ibland rädd för att somna. För tänk som jag slutar andas? Vem ska hjälpa mig? Ingen kommer ju höra mig... Ångesten över att jag har så mycket jag vill göra i mitt liv. Men att denna möjlighet bara kan försvinna... Utan att jag kan kontrollera över det överhuvudtaget. 

Ångest rent generellt har jag kommit i kontakt med mycket på senaste tiden. Ångest över framtiden, ångest över relationer, ångest över att träna, ångest för att jag gör fel m.m. Allt runt omkring mig känns som olika dimmor. Olika ångestdimmor som jag ständigt råkar gå vilse i. Så pass vilse så jag knappt hittar ut igen. Om jag hittar ut så hinner jag bara ta ett djupt andetag innan jag går vilse i nästan dimma. Hur ska man komma ut ur denna dimma? 

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

När vi vaknar varje morgon så måste vi alla skapa en mening med att gå upp. Vi kan välja att ligga kvar i vår säng, men hur många gör det egentligen hela dagen? Vi som går upp gör det för att vi anser vi har en mening med att gå upp. Det kan vara alltifrån att gå till jobbet till att känna hunger. Vi måste varje dag finna vår mening. Varje dag är annorlunda gårdagen. Meningen med livet behöver inte vara att man ska hitta botemedel för cancer eller att man ska tjäna miljoner. Meningen med livet är enligt mig att hitta den lilla meningen i allt. För varje dag är annorlunda och varje situation är annorlunda, alltså är meningen olika.

Likes

Comments

Kan man vara vän med en person som är en väns ovän? Vad är moraliskt rätt och fel? Och vad avgör det? 

För mig är varje händelse och relation unik. Man kan inte säga att man inte kan ha en vän som är dum mot ens andra vän. Men man kan inte heller säga att man alltid kan vara det. 

Här i livet finns det oskrivna regler. Jag tror inte det är någon som skulle säga emot det? För vem skulle exempelvis säga att det inte finns något som heter "vett och etikett" eller normer? Vem skulle neka att det finns regler som inte står i regelboken? Tror faktiskt ingen skulle göra det. Jag som gymnasie elev råkar ut för en del "drama". Och med "drama" menar jag bråk. Bråk, skitsnack, missförstånd, avundsjuka, svartsjuka, fyllebråk och bara allmänt aggressiva beteenden. Skulle säga att i stort sätt varje dag står jag inför val om vilka som är mina vänner och ej. För varje dag är det ett nytt bråk och nya relationer. Varje dag hör jag en sak från en person och motsatsen av en annan lite senare. Vad ska man tro? För mig är det enkelt. Säger båda något dåligt om varandra som jag tycker är rimligt, är jag neutral. För vad ska jag tro, när jag inte vet? Men om jag vet då? Om jag vet att min bästa vän har blivit trakasserad av min andra vän är valet enkelt. FÖR MIG! Men tydligen inte för dig? "Hen har inte gjort mig något ju". Vet du vad? Jo hen har gjort din nära vän illa... Därmed har hen gjort dig något. Är det bara jag som känner att det är moraliskt rätt? Att någon gång ibland faktiskt välja? Att våga stå upp för sin vän och säga nej till sin andra "vän". Snälla folk, våga. Våga våga våga. Och ni kommer lyckas lyckas lyckas. EN riktigt vän är bättre än tusen som är vän med dig när det passar hen. Den som alltid ska vara "vän" med alla har snart ingen vän kvar. 

Likes

Comments

Ja vad är det? För mig är det när man älskar någon oavsett vad personen gör. Man älskar personen för att hen är den personen och inte för att hen kan, vill och gör det och det. Villkorslös kärlek är för mig när man kan känna den andras känslor. En känsla den andra får, får man själv. Glädje, blir glädje för dig, och sorg, blir sorg för dig. Man vill att denna människan ska må bra, för då mår man själv bra. Men älskar man sig själv då eller älskar man personen? Vill man få sig själv att känna det personen känner eller vill man få den personen att känna det? Vill man enbart göra den andra lycklig? Ligger inget egocentriskt i det? Vad tror ni?

Likes

Comments

​Är det verkligen så? Att vi lever i en värld där lycka är detsamma som materiella ting? Kan vi känna lycka av en fin sak? Är det mänskligt att kunna känna så och är det något som är bra eller dåligt? Jag är kluven... När allt kretsar kring det yttre så tror jag inte det är något bra. Men vi alla kan nog känna att vi ibland känner lycka av en fin sak vi har eller någon sak som betyder mycket för oss? Eller?...Är det inte bara vad media och reklam har lurat i oss? Har de manipulerat oss för att vi ska passa in på deras marknad? Jag är rädd för att det lutar mycket åt det sista jag sa...Även här i bloggvärlden är det de yttre och det materiella som räknas. De som inte har det dör ut. Ingen vill läsa om sådant som inte har något med det yttre att göra, eller? Uppenbarligen finns det några iaf, för ni läser det jag skriver. Vilket gör mig väldigt glad. Glad för att jag får bekräftelse på att det finns människor som inte bara vill ha en sak i sitt liv. Materiella ting. 

Likes

Comments

Feminism. Ett ord alla hör tusen gånger i veckan och som alltid kommer på tal, vilket är bra. Feminism är viktigt. Men i måttlig mängd. Jag är så trött på detta ältande om att kvinnor är svagare, ömtåligare och som alltid är offer. Jag har aldrig någonsin känt att jag är svagare eller någon man bara sätter sig på. Men efter att få höra detta dag ut och dag in sätter det sina spår. Jag kan kort och gott säga att feminismens överdrivenhet har fått mig att känna mig svagare. Den har fått mig att känna mig missnöjd och förtryckt. Den har fått mig att tänka efter och jag har fått bekräftat att jag tillhör den svagare sidan, kvinnokönet.

Kvinnor är svagare rent generellt, fysiskt. Så är det bara. Har jag någonsin haft något problem med det? Nej snarare tvärt om. Det har varit något att bita i. Något att kämpa för. Att vara starkare än en kille har varit något man ska vara stolt över, men eftersom att feminismen hela tiden talar om för mig att jag är svagare, har den tryckt ner mig. 

Likes

Comments

Jag är 17 år och lever ett typiskt tonårsliv vilket inkluderar kompisar, sport och fester. Jag trivs med mitt liv och jag har det bra. Oftast. Men det är något som inte känns bra och något som jag inte tycker är bra. Är du kvar? Bra! Lyssna nu. Jag vill kunna säga stolt till någon att jag är svensk. Kan jag det? Nej. Jag skäms. Världen skrattar åt oss. Bokstavligen talat. Eller okej en del gråter kanske. Tror du inte mig? Då ska jag bevisa det för dig. Om du hade en hemma fest så skulle du troligtvis inte släppa in alla väl? Nej precis. För dig som inte förstår varför kan jag berätta för att det finns begränsningar. Det finns alltid ett stopp. Vad händer om man inte har ett stopp, allt kaosar. Just det håller på att hända, med mitt, ditt, vårt Sverige. Jag 17 år och kan se detta. Men Pelle 50 år kan inte se detta. Eller han kan se detta men väljer att lyssna på vad fb och aftonbladet har att säga. Vad hände med självständigheten? Vem som helst är välkommen, vem som helst får livstids försörjning, vem som helst är det synd om, utom för svensken. Förstår ni vilket spår jag vill gå in på? Ja precis, invandringen. Detta omtalade ord. Detta laddade ord. Detta viktiga ord. Detta är något vi måste diskutera om! Människor behöver hjälp på många olika ställen, och Sverige ska hjälpa till så gott vi kan. Men man kan inte hjälpa andra om man själv behöver hjälp eller hur? Nej precis.

Jag är Sverigedemokrat. Kan inte fatta att jag sa det precis. Helt ärligt vågar jag inte säga det öppet. Risken för att bli nerslagen, förlora kompisar eller bli hånad är för stor och för otäck för att jag ska våga. Fast än att det är tredje största partiet i Sverige. Vad hände med yttrandefriheten? Vet i fan. Vad hände med demokratin? Vet i fan. Exakt detta skrämmer mig. Jag kan verkligen inte säga vad jag tycker. Det går bara inte. Det är det som är pinsamt, riktigt pinsamt. Att stänga ute Sverigedemokraterna är direkt odemokratiskt och kommer inte lösa något. Vi kommer bara bli fler och fler, tillslut en dag kommer jag våga säga stolt att jag är Sverigedemokrat.

Likes

Comments

Det är så det brukar heta. Men stämmer detta verkligen? Att ens liv kan förändras under någon sekund? Alla vet att det inte gör det. Men vi vill gärna tro det, såklart. Nyårslöftena är de samma: börja träna, äta nyttigt, hitta ett jobb, sparar pengar osv...Hur ofta håller de? Aldrig.

Men vad som faktiskt kan förändras är vårt sätt att tänka och agera och det är något som kan förändra våra liv stort. Men sådant tar tid, och händer inte i ögonblicket det går från 2016 till 2017. Nyårslöften i form utav ändra din inre känsla om dig själv, lära dig vara själv och känna dig bekväm med det, lägga energi på de människor som jag på riktigt vill umgås med, försöka se det positiva mer i livet och vara tacksam för det jag har men också att se det negativa men ta med mig lärdom ifrån det. Dessa löftena har jag. För de "vanliga" har jag försökt hålla och jag håller de ibland, men har de ändrat mitt liv? Njaaaa inte riktigt. Det är knoppen som bestämmer över kroppen. Allt börjar någonstans, och hos oss människor är det i psyket. Att lära sig hur man ska träna sin hjärna tror jag många gånger är nyckeln till välmående och utveckling.

Likes

Comments

Jag vet om att jag tänker annorlunda än alla andra. Jag vet om att jag har ett annat sätt att se på det mesta i världen, än alla andra. Jag vet om att det du gör och säger inte är fel, för alla andra. Men för mig som inte har samma bild av världen är det fel. Men jag vet om att jag inte kan tänka och tycka som jag gör för det är fel, för så tycker ju inte alla andra. Men jag vet också att detta tär på mig.

Likes

Comments

​Hur svårt kan detta egentligen va? Inte så svårt antagligen. Jag klarar detta!!! 

Kuggning nr 1 kom som en våg över mig, inte trodde jag att jag kunde misslyckas. Kuggning nr 2, självförtroendet var här ur balans och det märktes på min körning. Hur kan detta hända mig tänkte jag? Hur kan jag misslyckas? Jag misslyckas aldrig!!! 

Jag mådde extremt dåligt efter detta. Löjligt låter det säkert för många, men jag har näst intill aldrig fått känna på att misslyckas, och absolut inte två gånger på samma sak. Men vet ni vad? Detta är detta som gör att man kommer någon vart. Alltså kommer någon vart som människa. Om ni har läst min blogg innan så kände jag att jag inte växer som människa, men nu gör jag det. Jag lär mig få perspektiv på saker och ting, och inte gå under för minsta lilla. Jag lär mig stå emot motgångar och om jag faller så vet jag om att jag klarar mig upp snart igen. Man ska inte se allting som ses som "dåligt" för dåligt. Utan det finns i stort sätt alltid något bra med det "dåliga". Vi människor ska inte vara rädda för att misslyckas, utan vi ska vara rädda för att vara rädda för att misslyckas. 

Likes

Comments