View tracker

För några dagar sedan valdes Trump fram av det amerikanska folket att bli deras president. En president som kommer vara en av de mest inflytandesrika presidenterna i världen. Detta diskuteras såklart i alla skolor runt om i hela världen, både på lektioner och utanför lektionssalarna. Redan när jag gick till lektionerna dagen efter valet visste jag vad som skulle diskuteras, såklart den så kallade sjuke, galne, läskiga, korkade Trump. Att alla elever skulle lära sig detta var viktigt. Om det nu mot för modan var någon som hade missat detta på de sociala medierna. Ingen kunde väl ändå tänka att någon stackars liten elev tyckte han var bättre än Clinton? Och ännu värre, ingen kunde väl till och med vara glad över att han vann? Så självklart var det fritt fram för lärare att välla ut sig deras åsikter om valet. Och åsikterna var inte åsiktsneutrala. Vilket i och för sig inget i skolan är längre. Det var ingen som talade om för mig vad Clinton hade i sitt samvete. Ex. att hon stöttar en av de största IS-staterna. Inte heller framgår detta på någon media, i alla fall ingen media som anses vara "åsiktsneutral". Utan denna fakta hittar man på så kallade "rasistiska, konstiga, eller hatiska" sidor. Istället fick vi veta flera gånger av de flesta lärarna att vi kvinnor kommer få det sämre i världen, och de frågade om vi var rädda för framtiden. Rädda för vad? Rädda för att Trump för 10 år sedan satt i en buss och berättade om hans senaste "haff"? Jag ska nog säga er kära lärare, jag är desto mer rädd för att en kvinna som har positiv kontakt med en av de farligaste hoten mot mänskligheten, IS. Och därmed det farligaste hotet mot kvinnorna här i västvärlden. Jag är arg! Jag är arg för att vi elever inte får rätt information! Jag är arg för att vi alla inte får mäjlighet att välja själva vad vi tycker! Jag är arg för att vi alla kommer bli lika, och det mina vänner är det största hotet mot mänskligheten. Inte Trump...

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Vad är det som gör att ens motivering kommer och går? Ibland känns det som att man kan klara av vad som helst och lite till!! Men ibland känns det som att man inte ens kommer orka resa sig upp från sängen..Låter kanske som att jag är manodepressiv (vem vet) men idag är det i alla fall en sådan dag jag klarar allt och lite till!! Känner mig stark idag, och det ska jag utnyttja till fullo! Hoppas ni också gör det :)

Likes

Comments

View tracker

Alla bloggar är sig lika. Mode, hälsa och skönhet, that,s it. Jag vill bryta detta, jag vill skapa något nytt och få människor att börja tänka på deras liv istället för på deras yttre. Jag sitter på en dröm, en dröm som inte handlar om att få människor att se bättre ut, utan att få människor att må bra inom sig. Kanske låter det klyschigt men för mig får det mig också att må bättre, så lite själviskt är det också. Men de flesta bloggerskorna verkar idag må bättre av att visa upp sitt snygga yttre än att hjälpa andra? Jag tycker det är mer medmänskligt att vilja hjälpa själen än kroppen. Hur ska man kunna göra detta då? Jo, jag tror grunden till välmående är eget tänkande, för det är det som bygger självkänsla. Och självkänsla är grunden till ditt inre välmående. Men ingen verkar intresserad av sådant. Alla villl läsa om hur de kan bli så snygga som möjligt och vart och hur det spenderar sina pengar på bästa sätt för att bli så snygga som möjligt. Är det bara jag som tycker detta är sjukt, att det yttre är ett så stort fokus? 

Likes

Comments

Kan man välja vem man ska älska när man älskar båda lika mycket? Hur känns det att få ett ultimatum: antingen de eller oss? Den som du älskar hatar dig. Den som du älskar hatar du. Du älskar och hatar lika mycket. Något utav det absolut känsligaste som finns för mig är när någon som jag älskar säger att de hatar en jag älskar. Det tar så jävla hårt. Jag vet inte vad jag ska göra, jag vet inte vilken sida jag ska välja. Jag får panik på tanken att jag ska behöva ta bort någon från mitt liv som jag älskar. Att ta bort någon som jag inte kan leva utan, men jag kan inte leva utan den andra heller. 

"Man kan inte både ha och äta tårtan"

"Följ ditt hjärta"

Beroende på vem du frågar får du dessa citaten. De är raka motsatser skulle jag säga, och de splittrar mig ännu mer. Hur ska jag kunna välja och ändå må bra? Hur ska jag inte välja och må bra? Val om vem du ska såra, vem du ska älska och vem du ska hata är val som är omöjliga, när de handlar om de du älskar. Om de du älskar lika mycket. 

Likes

Comments

Djur är inte en människa, En människa är inget djur. Jag är en människa, inget djur. Men ibland känner jag mig som det. Som någon man bara kan ge vilka blickar man vill till, säga vad man vill till och röra hur och var man vill. Jag tycker inte längre om att gå ut på kvällarna med mina kompisar och roa mig, för jag vet vad som väntas. Det väntas nedtryckning. För jag blir nertryckt varje gång. Lite av den självkänsla jag har lyckats bygga upp under dessa 18 år på jorden suddas bort, och där står jag lite mer sårbar än för någon sekund sedan. Det gör ont, det ger ärr och försvinner ej, det finns kvar där inne i mig hela tiden, lite. Men det där lilla växer och växer. Det växer tills det inte finns något mer att växa utav. Tills min självkänsla är sådär bort suddad som riktigt vilsna själars är. Jag är inte sån! Och jag vägrar att låta några få mig att hamna där! Jag är 18 år, har varit ute på kvällarna i snart 2 år, snittat var tredje helg. Ungefär 14 gånger per år är jag ute. Under dessa 14 gånger har jag nästintill blivit våldtagen, ha fått springa ifrån olika typer av människor, blivit bortdragen av någon, blivit tafsad på ungefär 50 gånger mot min vilja och fått dubbelt så många kommentarer och äckliga blickar. Är det såhär Sverige ska se ut 2016? Ja, och tydligen är det ok. Det är ok för att dessa män som gör såhär "kan inte hjälpa det". De är uppvuxna på ett annat sätt än vad vi är vana vid här i Sverige, det är vi svenskar som gör fel som inte integrerar mer med de. "De vill bara vara med", de vill vara med ja men inte på ett sånt sätt som jag vill att det ska vara med. Sanningen är hård men sanningen är den att majoriteten av dessa män är inte svenskar. De är invandrare som inte har förstått att de är i Sverige. 


Likes

Comments

Ja det kan man fråga sig. Är det ok att läkare skriver hej vilt ut p-piller? Mensvärk, riklig blödning, humörsvängningar, skydd mot graviditet, finnar,på semester och ej vill ha mens, ja men då skriver vi ut p-piller så blir allt bättre. Lösningen är alltid p-piller och om det inte funkar nu så måste du ge det tid eller byta sort, för ja det finns något p-piller som passar alla. Eller? Svar: nej. P-piller passar inte alla. Alla kvinnors och deras kroppar tål inte få in massa konstgjorda hormoner som rubbar massor. Det är inte bara att tro att om jag stoppar i mig dessa piller så blir allt bra, och att det inte ger några konsekvenser. Och så blev det inte för mig heller. Jag har under 1 år känt att jag har levt i en bubbla. En bubbla som jag vill spricka men inte riktigt kunde eller visste hur jag skulle göra. Jag kunde börja gråta för att datorn var seg, för att jag inte kunde byta låt på spotify för att jag inte har råd med premium för tillfället, för jag fick ett B istället för ett A på ett prov, för att jag inte kunde somna, ja listan är lång. Jag blev ett monster för både mig själv och min omgivning. Jag kände mig förvirrad för detta var inte jag. Jag var inte den som gav upp efter minsta lilla missförstånd eller brast ut i gråt för att jag inte fick det att gå precis som jag ville exakt precis när jag ville. Jag mådde illa konstant i 3 månaders tid och spydde en gång, vilket gav mig ångest och utan för eventuell graviditet men som inte var någon graviditet.  Vilket resulterade i mängder läkarbesök men ingen allergi eller överkänslighet visar sig på något av proverna. Jag har aldrig tidigare i mitt liv haft minsta lilla problem med min mage men nu mådde jag både illa, hade ont rände på toaletten konstant. Men det absolut värsta var denna bubbla som höll mig fast. Som segade ner mig själv och mitt liv. Som många i min omgivning la märke till men ingen kunde finna förklaring på. Men nu har jag hittat en förklaring , och det är de där äckliga p-pillerna. Jag har förstört mitt liv för 1 år för att jag ska kunna ha sex på ett smidigt sätt. Istället för att ha kondom som kanske förstör sexstämningen lite och känslan men det är ju inte hela världen, men alla unga tjejer går ju på p-piller idag så då ska väl jag också göra det tänkte jag? Men nej nej nej snälla alla doktorer där ute!! Kan ni inte förklara för era patienter att p-piller kan vara förklaring på mycket. Ni behöver iaf inte totalt idiotförklara de som undrar att det kan vara därför. Kondom funkar alltid och jag tycker det är fruktansvärt att så många kvinnor i dagens samhälle stoppar i sig dessa piller utan att helt veta vad det innebär. Det är kraft i de. Så mycket kraft så de kan dra ner dig i helvetet. Jag vet att jag inte är den enda. Och jag vet att jag inte är den sista som kommer upptäcka att livet utan p-piller är ett liv. Ett riktigt liv och inget liv i en bubbla. En bubbla som inte har något annat utan luft i sig.

Ps. med p-piller menar jag givetvis alla andra hormonella preventivmedel

Likes

Comments

Ska man våga? Ska man våga lämna sina säkerhet? Ska man klara av att klara sig själv? Är jag mogen för detta? Kommer jag trivas? Hur kommer det vara när jag kommer tillbaka? Kan en relation hålla i ett år på andra sidan jordklotet? Frågorna är många och jobbiga... Jag VILL men jag är feg och tvekar. Hur kommer jag vara som person när jag kommer tillbaka? Kommer jag trivas som den personen? Någon som har erfarenhet av liknande saker får gärna dela med sig <3

Likes

Comments

Jag vet vilka signaler det kan sända ut, med en extra djup urringning vid brösten. Jag vet också att en kort kort kjol drar uppmärksamhet. Jag förstår det och förstår att det aldrig kommer försvinna. Jag förstår att jag kan få din blick att dansa kring min bara kropp. Men sen räcker det. Sen borde det finnas en gräns för alla människor, en gräns som säger "oj nu får jag visa respekt och sluta glo". Men nej den finns inte, inte hos de flesta i alla fall. Och inte nog med att man glor på ett nervärderande, sexuellt och respektlöst sätt. Det tar inte ens stopp där. Av någon anledning tror somliga att de har rätt att vissla, klappa, håna, hålla fast mig, dra i mitt hår och kläder, klämma lite överallt på en. Som om man vore en sak, en docka man kan göra vad man vill med eftersom en docka har inga känslor.

Men du lille "vän" nu ska jag berätta en sak för dig. DET DÄR SÅRAR. DET SÅRAR OCH GÖR MIG RÄDD SÅ IN I HELVETE. Just där då kanske jag inte säger så mycket, jag kanske bara går därifrån eller kanske fnittrar till lite för att jag blir så osäker och rädd. Men när jag har gått därifrån, när verkligheten kommer ikapp och jag inser vad jag har utsatts för, det är då detta får mig att må kasst. Det är då detta påverkar mig så fruktansvärt hårt. När jag inser att jag har blivit utsatt för sexuella trakasserier och någon har tagit på min kropp mot min vilja. 

Jag skriver detta för att detta måste få ett slut. Vi kan inte leva såhär. Att tjejer ständigt ska känna sig hotade. För att dra ett exempel på hur sjukt detta samhälle är, tänker jag berätta en sak ur egna erfarenheter en sak som hände bara för några dagar sedan. Som verkligen har satt ett ärr hos mig, so here we go:

Jag och mina kompisar var ute i Spanien och gick rundor kring de olika nattklubbarna som finns där. Vi ser en kille (egentligen en man men en han förtjänar inte bli kallad man) komma gåendes mot oss i bestämd takt. Han har blicken rakt på mig, så pass intensivt så mina kompisar reagerar på det och tittar bak på mig för de undrar vad som får honom att titta med en sådan blick på mig. Jag går längst bak i min  klunga av mina kompisar och killen kommer fram, greppar bestämt och hårt tag runt min mage och midja med ena armen. Medan den andra handen håller ostadigt i en flaska öl vilket resulterar i att ölen skvätter överallt så jag får det i mitt hår och mitt ansikte. Han håller ett hårt grepp om mig så jag knappt får luft och går bestämt iväg med mig. Jag är så förvånad så jag först inte hinner reagera och lika så mina kompisar. Men efter några sekunder, som kändes som flera minuterar börjar båda jag och mina vänner reagera. Jag försöker med min enda fria hand att slå mig loss och min ena kompis går fram och skriker att han ska släppa mig och hotar med att slå honom om han ej gör det. Hon höjer knytnäven och jag skriker av panik medan jag bara dras längre och längre bort från stället han först greppa tag om mig. Precis innan min kompis tänker börja slå honom kommer jag loss. Jag vet inte om anledning till att han släppte mig var för att jag precis då fick in ett bra slag med min armbåge i hans mage eller för att min kompis precis höjde sin knytnäve. Men en sak är säker, det var inte min rädsla, panik eller medlidande som fick honom att släppa mig. Det var med största sannolikhet det våld jag och min kompis fick utföra som gjorde så han släppte mig. Inte nog med detta, så sitter två killar som har sett hela händelsen (egentligen män men de förtjänar inte heller att bli kallade för män) och flinar åt mig när jag går förbi de. Det var precis som detta var något kul och att detta var mitt fel och att jag reagerade för starkt och blev för arg. Men vem hade inte blivit rädd och arg när man mot sin vilja blir bortdragen och får öl över hela sig? 

Detta är inte första eller sista gången jag eller någon annan kommer bli utsatt för något sånt här. Och det är inte sista gången jag kommer känna mig förnedrad och försvarslös. Jag undrar innerligt vilka tankar som flög igenom denna kille när han gjort så mot mig och jag undrar innerligt vad som hade kunnat hända mig om inte mina vänner varit där. Tanken av det har satt ärr hos mig, jag är mer rädd av mig och känner mig äcklig. Jag känner att det var mitt fel. Mitt fel eftersom jag bar en kort klänning på mig och hade kanske sminkat mig lite för mycket? OCH DET ÄR DESSA TANKAR SOM DÖDAR. Det är just detta ingen människa får tänka. Det är inte ditt fel. Min urringning ger inte dig några rättigheter att förtrycka och nervärdera mig! 

Likes

Comments

Jag passar inte in någonstans. Jag har aldrig känt att jag har passat in i någon grupp på riktigt. Antingen har det varit för mycket av något eller för lite av något. Är det jag som är kräsen? Eller är jag bara en vilsen själ, som inte hittat rätt ännu? Jag vet ju egentligen inte själv vad som passar mig. Jag vet inte vad jag gillar, egentligen... Hur ska man veta det? Vilken människa har testat allt? Ingen.. Ingen vet egentligen. Alla bara försöker, och få hittar rätt. I försök att hitta rätt tappar man bort vad som är jag och vad som är andras skapelse. Jag har hittat två människor som jag trivs med, på riktigt! Som är som jag. Två av alla 1000 människor jag har träffat. Jag har nog haft tur. Jag vet nu lite vem jag är. För jag vet hur de är. 

Men känslan av ett äkta gäng. Där alla älskar varandra, inte älskar enbart göra saker. Man vill göra det med just de personerna. Den känslan har jag nog aldrig känt. Är det bara på film sånt händer? Jag känner inte mig hemma i något gäng. Alltid skitsnack, alltid tråkiga kommentarer, alltid något som är dåligt hitan och ditan. Ingen som bryr sig på riktigt. Alltså helt på RIKTIGT. Folk säger de bryr sig, men i själva verket bryr de sig för att de bryr sig om sig själva. Nu orkar jag inte heller bry mig på riktigt. De har fått mig att bli som de. Och jag hatar mig själv för det. PEACE TO THE POOR WORLD.... -.-

Likes

Comments

Att inte räcka till är en känsla som verkligen är hemsk och som kan få ens självförtroende att åka ner i bottnen. Att verkligen försöka och tro att man duger, men att man sedan kvitto på att så var inte läget. Att kämpa och kämpa men det räcker ej, för du räcker ej till. Speciellt när man får höra detta av andra. Du kan aldrig, du hjälper mig aldrig, du fanns inte där då... Fuck hatar sånt. Ni skulle bara veta hur gärna jag hade velat kunna mer av allt jag gör. 

Likes

Comments