View tracker

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Störst av allt är kärleken.

Jag har alltid varit dålig på kärlek.

Jag har gått från förhållande till förhållande, trott att jag varit kär fast jag nu i efterhand insett att jag bara var glad för att någon la märket till mig, att JAG fick en egen plats i någons liv, inte bara en plats utan en STOR plats!

Inget av dessa förhållande höll såklart, och tur är ju det för annars hade jag kanske aldrig träffat D den där sena sommarkvällen på Söderköpings vackraste plats.
Vi hade chattat ett tag och bestämde oss sedan för att träffas en kväll, på Ramunderberget, berget som var placerat mitt mellan oss.

Jag kom fram sist, andfådd och svettig efter att ha gått upp på berget via trapporna. Där stod han, i utkikstornet som bjuder på en fantastisk vy över Söderköping.

Han log blygt och hans underbara lockar som stack fram under kepsen rördes i takt med vinden.
Sen den där natten i Juli 2015 har den blyga killen med lockigt hår blivit den absolut viktigaste människan i mitt liv!

NU vet jag vad kärlek är, D har visat mig en helt ny värld av känslor!
Jag har fortfarande svårt att förstå att han faktiskt ÄLSKAR mig.. MIG?!?

Han är den första som accepterar mig för den jag är till 100%,
han är den förta som faktiskt vill kämpa mot mitt inre mörker tillsammans med mig,
den första som till 100% gett sig fan på att förstå så mycket han bara kan,
lära sig hur jag fungerar, hur han kan hjälpa mig i olika situationer osv.

Han är den första jag vågat berätta ALLT för, jag berättar alltid 100% exakt hur jag mår både fysiskt och framförallt psykiskt.

Han vågar fråga.

Den kraft han lägger ner på att underlätta för mig är lika stort som en heltidsjobb.. Jag förstår ärligt talat inte hur han orkar!?

Men jag är självklart tacksammast i världen för att han VILL vara med mig trotts att jag ibland kan bli fly förbannad på honom för absolut ingen anledning, han vill vara med mig trotts att jag kan vara extremt svartsjuk och osäker pga vad tidigare partners gjort mot mig. Men han accepterar det och bevisar alltid för mig att det är just mig han vill ha, han berättar varför han älskar mig, han säger att jag är fin, han menar det, varenda ord.

D har förändrat mitt liv. Jag har hittat någon som till 100% ger mig viljan att fortsätta kämpa mot mörkret, och nu, nu är jag starkare än någonsin!

Vi har på bara snart 8 månader kommit en bra bit upp från botten.

D är mannen jag ser min framtid med. Det låter kanske smörigt osv eftersom vi "bara" varit tillsammans i snart 8 månader.

Men det är sant. Den jag är när jag får leva med D är den personen jag egentligen är, han har visat mig att jag faktiskt inte behöver gömma mig bakom ett falskt leende när jag har en dålig dag, ja, allt sånt. D har gett mig mitt liv tillbaka och hjälper mig ta tag i mitt inre,och för det är jag evigt tacksam.


Detta inlägg skriver jag i tacksamhet.

Att jag får känna att "Det finns någon för alla" faktiskt är sant.

Att jag fick hitta min kung precis i det tillfälle i livet jag behövde en räddning.

Att han ens ville träffas den där sena sommarkvällen.

Tack. <3


Likes

Comments

View tracker

"Sara är en så dålig vän, hon hör aldrig av sig!"

"Sara är så jävla tråkig, hon vill aldrig följa med ut!!"

" Sara svarar nästan aldrig när man skriver till henne!"


Detta är 3 meningar som jag vet många av mina vänner någon gång yttrat. Framför allt "vänner" jag nu dragit mig ifrån.


Var det någon som frågade varför jag var som jag var i högstadiet och gymnasiet?

- Nej.

Var det någon som undrade?

- Antagligen.


Jag är uppvuxen i en liten stad, här sprids rykten snabbare än blixten.

Det är många som dragit nytta av det.

Jag har själv fått höra att jag är en alkoholberoende, knarkande slampa.

Och nej. Det stämmer inte.


Det är nämligen så att det finns anledningar till att jag är som jag är, "en dålig vän" .

Sedan den där tidiga april förmiddagen 2009 har mitt liv bestått av en tjock svart dimma. Konstant sökande efter trygghet. Jag har alltid varit en tyst, tillbakadragen tjej som gärna inte tar plats.

Väldigt blyg, rädd för att säga eller göra fel och nu kände jag mig även ensammast i världen.


" Det vore bra om du räckte upp handen lite oftare och visar att du kan!"

-Lärare på alla utvecklingssamtal ever!


Hjälpte det att säga så?

-Nej.

Det gav mig prestationsångest.

Att som 8åring tänka " Jag vill inte leva mer. Jag spelar ingen roll, jag är inte bra nog till nångonting." Det är fel.

Jag har alltid varit rädd. Rädd för allt.



Jag går på möte på vuxenpsykiatrin i Norrköping en gång i veckan.

Anledningarna är många. Mina tonår var ett rent helvete. Jag var ganska bra på att se glad ut, men tillslut slocknade glöden i ögonen ihop med lusten att andas.

[Jag tänker inte ta upp allt som hänt i detta inlägg, kanske kommer det något fram över med mina ord om olika situationer. ]

Mitt psyke var kört i botten, gick från förhållande till förhållande för att alltid ha någon, aldrig vara helt ensam. Jag gav 100% av mig själv till att stötta vänner i deras liv istället för att ta hand om mig själv.

Tillslut exploderade jag. Ett självskadebeteende trädde fram.

Tittar man på min vänstra handled är den fylld av ärr, några väldigt tydliga och resten av huden är fläckig efter ytligare sår. Översta delen av mina lår består nästan bara av ärr.


Jag fyller 22 om ca 3 veckor.

Men det känns som att onsdagen den 2 mars 2016 var min födelse.

Den där onsdagen i början av mars föll allt på plats.

- Jag förstår nu.


Ångestskalan har 5 nivåer. 1 är lägst och 5 högst.

Efter att min psykolog bett mig svara på ett frågeformulär konstaterades det att jag tillhör nivå 4 & 5.

Så hög panik ångest lever jag alltså med.


Nivå 4 innebär i mitt fall att jag raderar minnen. Både stora och små. Det kan vara allt från att jag har bestämt träff med en vän till vad någon sa för 30 sekunder sedan.

På nivå 4 kan man även minnas saker som aldrig hänt.

(Den delen skrämmer mig något överjävligt)


På nivå 5 "lämnar man kroppen".

När min panikångest blir för stark stänger jag av min kropp. Den klarar inte mer smärta. Det är som om själen lämnar kroppen och allt slutar göra ont. Det är kroppens sätt att försvara sig från den extrema rädsla kroppen är fylld med.


När jag stänger av faller jag ihop, ibland krampar jag, ibland hyperventilerar jag och ibland ligger jag bara där okontaktbar. Detta är tillfällen då min pojkvän sätts i väldigt jobbiga situationer då det givetvis är väldigt obehagligt att se någon man älskar må så pass dåligt att den inte ens orkar vara med sig själv längre..

Tillbaka till mötet den 2 mars.Jag och J satt och pratade om min barndom, hur jag redan då kände mig ensam och osynlig.

Vi pratade om hur jag alltid sökt uppmärksamhet på olika sätt, både bra och dåliga. Hur jag länge haft utstickande hårfärger för att synas, SÅ JÄVLA RÄDD ATT BLI ENSAM!


Själv hade jag givetvis aldrig tänkt på det, om håret alltså.

Jag trivs jättebra i både rött och lila hår, men aldrig har tanken slagit mig att det är lilla Sara från barndomen som sitter långt där inne och vill ta tillbaka allt det där hon missade som barn/ungdom för att hon var rädd och kände sig osynlig.


Jag är trött på att vara osynlig och dölja det mörker som bor i mig.


Det här är jag.


Jag är hon som inte hör av sig för hon är rädd för att störa.

Jag är hon som är för rädd för okända människor att hon inte festar med sina vänner.

Jag är hon som alltid är rädd att säga eller göra fel.


Jag vill inte vara så!

Jag tänker inte fortsätta vara så!

Jag har äntligen insett att jag faktiskt visst är lika mycket värd som alla andra!

Att min åsikt också räknas!

Att jag är fucking as grym som jag är!!


Okej jag ska inte överdriva.. Men det är dit jag vill komma.

Till den dagen jag kan säga " Fyfan vad jag är grym! Så jävla as häftig!"

Då har jag nått mitt mål och blivit den jag vill vara. Sara som inte är rädd längre.


Jag har en lång väg dit, men vad har jag som stoppar mig? INGENTING!

Jag kan fan ta mig upp från botten! Jag SKA ta mig upp. Hela vägen och lite till!


På det där mötet den snöiga onsdagen förklarade J hur ångest fungerar på ett sett jag aldrig hört.


Han sa ungefär såhär :

Tänk dig att ångesten kommer och knackar på din dörr lätt och vänligt.

Du väljer att inte öppna.

Ångesten knackar hårdare.

Du öppnar inte.

Ångesten knackar ännu hårdare.

Du ignorerar den.

Ångesten bankar nu hysteriskt på dörren.

Du blir livrädd och får panik av rädslan.

Öppna dörren när den knackar första gången.

Låt den komma in, betrakta den, vårda den, se vad som kan ha orsakat dens besök.

Gör man detta lugnar man oftast ner sig fort.


Det han sa fick mig att börja gråta hysteriskt, jag kunde knappt andas..

Tillslut fick jag fram ett skakigt "Tack!"

Jag var helt mind blown.. VARFÖR har jag varit så förbannat rädd?

Tänk om jag öppnat dörren vid första knackningen vid varje tillfälle jag istället "lämnat min kropp"..
Jag var så chockad över att det kändes så lätt när man sett på det, på det viset. Jag var överlycklig och kände mig lycklig i hela kroppen för första gången på fruktansvärt länge.

Men nu tänker jag inte tänka mer på hur det var, det spelar ingen roll nu !

Nu öppnar jag direkt, och det fungerar redan ganska bra. Inte helt 100 men snart så !

Jag tänker inte längre på de vänskaper jag förlorat. Dom har ju trotts allt också valt att inte höra av sig.

Jag tänker framåt, jag vill bli bättre på att träffa min familj, ringa dom, allt, jag saknar dom så det gör ont varje dag. Men jag har svårt att även ringa dom, min egen familj. Jag vet självklart i huvudet att jag kan ringa dom när jag vill men hela kroppen skriker "NEJ STÖR INTE".

Jag vill bli en bättre flickvän för D, jag vill orka mer, jag vill le mer.

Jag vill skratta mer, jag vill prestera! Jag vill i framtiden bli en bra fru och mamma.


Jag har mina mål, jag kämpar dagligen, en del av mig bara öser på " I CAN DO THIS! :D" ,en annan del av mig upprepar "jag är värdelös, jag är osynlig, jag spelar ingen roll, jag förstår att ingen vill umgås med mig, mina ord är det ingen som läser" osv osv i en evig ström av självhat.

Men den positiva sidan ligger nu en bra bit över den negativa för första gången på många år. Kanske, kanske är det min tur att leva nu, från och med 2 mars 2016 öppnar jag dörren för min ångest och välkommnar den med en tröstande kram.


Gör det du med! Låt den komma in, titta på den, var inte rädd! Se vad som kan ha orsakat den i lugn och ro, gråt, krama någon, stå på dig! För du öppnade dörren för ditt livs största fiende, du är stark! Så jävla mycket starkare än du tror!!

Och ni bitches som alltid ska gnälla om allt jag gör.. NEJ jag skriver inte detta för att få sympati osv. Jag skriver det här för att jag aldrig tidigare satt ord på hur jag mår för min familj och mina vänner. Kanske kommer en gammal vän läsa detta och kanske, förhoppningsvis förlåta mig för att jag blev som jag blev. Inte för att jag kunnat välja hur jag mår.. men ni förstår vad jag menar.



Likes

Comments