View tracker

Man är inte den samma efter man fått sitt hjärta krossat. Ens hjärta var en gång fyllt med allt som kärlek ger, både det bra och det dåliga. När hjärtat är i tusen bitar försöker man lappa ihop det genom att hitta en bit i taget, men det är alltid någon bit som är försvunnen.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Vad ska man egentligen göra när livet ger än mer än vad man kan hantera?

-Jag har ingen aning, allt jag kan göra är att spekulera i vad jag tror man ska göra.

Vissa stunder i livet kan man helt enkelt inte hantera allting, det är svårt att inse, för man vill inte förstå att man inte är tillräckligt stark för att klara allt. Man lurar sig själv och alla i ens närhet att allting är okej, även fast det inte är det. Jag tror att man måste acceptera att man inte klarar av det ensam och att det är okej att inte vara okej. Jag ska erkänna detta för mig själv nu.

Mitt liv är kaos.

brustet hjärta, nya vänner , osäkerhet, identitetskris, reparationen av hjärtat, vara en vän, skola, betygsstress, prestationsångest, framtids oro, sökandet av acceptans, dåliga val.

Allting blir för mycket. Jag delar upp det.

Mitt brustna hjärta är en av delarna som förändrat min tillvaro ordentligt. Jag känner inte smärtan i bröstet lika mycket nu, men ibland kan jag känna pilarna i hjärtat. Jag brukade känna det varje minut av dagen tills den då jag insåg att personen jag varit så förälskad i var orsaken till att jag mått så dåligt så länge. Hela det tiden gick jag och trodde att det var mig det var fel på. Jag var för naiv och trodde att personen älskade mig lika mycket som jag älskade den och att personen förstod mig. Jag gjorde allt för att vara som personen ville att jag skulle vara, jag slutade vara mig själv. Innerst inne visste personen att denne var det som gjorde mig olycklig, för att denne inte älskade mig lika mycket längre och att jag började lägga märket till det. Jag kan inte skylla på någon annan än mig själv för egentligen visste jag att det var så men jag ville inte förstå det. Jag tog upp det men personen hävdade att inget var fel och att den älskade mig. Den ljög inte. Den älskade mig och jag tror att den älskar mig än. Den är bara inte förälskad i mig. Nu när jag kommit till insikt, känner jag samma sak. Att jag äntligen förstått detta har hjälpt mig lappa ihop mitt hjärta lite. För jag vet att jag mår bättre nu än jag gjorde då och att jag kommer må ännu bättre sen, det ger en hopp.

Identitetskrisen kommer ifrån tiden då jag inte var mig själv. Jag försöker vara det nu, men slits mellan den jag är, den folk tycker jag borde vara och den jag varit. De stora frågorna i mitt huvud är: Hur vill JAG vara? Vem är JAG? Ska jag ens veta vem jag är, jag är inte så gammal, jag behöver inte veta allt om mig själv, jag är ett mästerverk som skapas. Men jag vill så gärna veta. Vilken sida av mig kommer vara den framträdande om något år? Jag försöker vara mig själv till 100% nu, men hur ska jag kunna vara mig själv fullt ut när jag inte ens vet vem hela jag är? Många vänner har kommit och sagt: det är skönt att du är tillbaka, jag förstår hur dem menar, dem tror att allting är som vanligt för dem ser bara ytan. Få personer ser hela vägen in och förstår att jag aldrig kommer vara samma person, jag har vuxit, fått nya erfarenheter. Dessutom vill jag inte vara som jag var förut, jag vill vara bättre, men jag vet inte bättre på vilket sätt och jag vet inte hur jag ska klara det. Jag känner mig pressad att jag måste bli som jag var förut och det känns inte bra.

Jag måste komma ihåg:

- Det är okej att inte vara okej

- I'm a work in progress, det är inte meningen att jag ska vara som jag alltid varit.

- Tappa aldrig dig själv i kampen för att håll kvar någon annan.


Likes

Comments

View tracker