View tracker

Året var 1973.

Sorgen, chocken, vreden.

3200 personer dödades. 50 000 personer torterades. Hundratals flydde.

Gatorna i Santiago var täckt av blod. Blod lika röd som den chilenska flaggan.

Året var 2010.

Sorgen, chocken, vreden.

En halvmiljon bostäder förstördes. Över 300 dog. Hela befolkningen grät.

Gatorna var helt förstörda och folk låg döda på marken. Tårarna som rann ner för folkets kinder var lika blå som den chilenska flaggan.

Året var 2015.

Glädjen, chocken, lättnaden.

Cirka 46 000 chilenare i Estadio Nacional de Chile. 18 miljoner på gatorna.

11 chilenare på plan. En boll.

Efter 99 år står folket nu och är stoltare än någonsin. Stjärnorna på planen är den vita stjärnan på den chilenska flaggan.

Copa america finalen 2015

Argentina jagade den första vinsten sedan 1993. Chile har aldrig lyckats få den vinsten.

Klockan var kvart över ett när de chilenska spelarna för första gången blev sydamerikanska mästare.

Och för första gången på väldigt länge kommer Estadio Nacional bli ihågkommen som den dagen då Chiles blodröda tröja och flagga täckte hela arenan, istället för att minnas tortyren och avrättningarna som skedde under 1973.

Vi har haft fotbollen som tröst när jorden skakat och vattnet svämmat över.
Vi har rest land och rike samtidigt som vi sjungit att det är nu, denna kväll då vi ska vinna.

''Vamos, vamos chilenos, que esta noche tenemos que ganar''

Men aldrig har vi vunnit.

Vi har gått igenom så mycket, och spelarna har spelat för så många tragedier.

Gruvarbetarna som spärrades in under jorden, folk som drabbats av översvämningar och jordbävningar. Men ändå har vi aldrig vunnit.

Och efter allt som skett. Så står vi här nu. Stoltare än någonsin.

''Det här är en dröm, Men det här är verkligen något väldigt vackert för oss och även för det chilenska folket som behöver känna glädje''

Det var något som Arturo Vidal sa. Samma Arturo Vidal som några dagar tidigare körde bil full och krockade med sin bil.

För första gången avslutade Copa America-finalen mållös. Vilket ledde till straffar.
Något som Chile aldrig vunnit på.

Den chilenska målvakten Claudio Bravo har under La liga räddat 3 av 22 straffar. Men trots den lite skrämmande statistiken så gjorde Chile sitt jobb.

Matias Fernandez sätter första straffen, Messi sätter Argentinas första och därefter är det Vidals tur som även han sätter bollen i mål. Men sedan kliver Higuain ut och ska ta Argentinas andra straff. Napolistjärnan sköt bollen högt över målet. Väldigt högt. Det var nästan en repris på Sergio Ramos straff. Chile sätter sedan sin tredje straff och nu hängde allt på Banega.

Han sköt och bollen räddades lätt av Bravo. Det var nu det gällde. Ahora o nunca.

Efter hundra år av titellöshet ställde sig Alexis Sanchez vid bollen och kände 18 miljoner hjärtan slå hårt i kroppen. 18 miljoner trötta och sorgsna chilenare.

Han satte den. En panenka-straff. Jorden skakade och allt svämmade över.

18 miljoner chilenare jublade så mycket att tårarna grät. Vi har inte varit såhär lyckliga på många, många år.

''Idag tog vi ett otroligt stort steg, och denna generationen förtjänar det''

De argentinska spelarna har väntat förgäves i cirka 10 år på den här vinsten.
Men det är ingenting nu.





Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

''Pretty words
like pretty ladies,
wrinkle up and die.
Everything that
he was saying,
it was all a lie.''


Likes

Comments

View tracker

So does she know I've been in that bed before
A thousand count, and not a single thread of truth
If I was just another girl
Then I'm ashamed to say that I'm not over you
There's one thing I need to know
So call me, when you're not so busy just thinking of yourself

Do you ever think of me when you lie,
Lie down in your bed, your bed of lies?
And I knew better than to look in your eyes
They only pretend you would be mine
And oh how you made me believe
You had me caught in every web that you weave
But do you ever think of me when you lie,
Lie down in your bed, your bed of lies?​​


Likes

Comments

Hennes leende lyser upp min tråkiga dag,
hennes ögon glittrar när hon pratar om sitt favoritlag,
hennes skratt som sprider glädje i en tom lokal,
hennes sätt att diskutera politik när det kommer på tal,
hennes kärlek till mat
och hennes intresse till att vara lat.

Hennes sätt att hoppa innan hon skjuter boll,
hennes ansiktsuttryck när hon inte har någon koll,
hennes krulliga vackra hår som hänger längst hennes rygg,
hennes ord om att man kan lita på henne gör att man känner sig trygg.

Hennes sätt att få mig glad på mindre än två sekunder,
hennes sätt att se på mat som om det vore ett under,
hennes första fylla när hon låg på kakel,
att jag träffade henne är ett mirakel.

Hon är min partner in crime,
hon är tequlian till min lime.

(Nej jag är inte gay, att skriva en gayig text är ibland ganska okay.
Det är egentligen inte min grej,
men jag gör det för Adela och inte för mig.)




Likes

Comments

Is this the life you've been dreaming of
Spending half the day away from the things you love?
It's not too late to do something new

It's hard enough trying to live your life
But not following your dreams made you dead inside
If you don't love what you do

Open your mind, take a look within
Are you happy with the world that you're living in?
If not, you gotta change what you do

And lately I don't see you smiling lot
Are you happy here with me and the things we've got?
If you can't say that it's true

It's not right, it's not right for you

Likes

Comments

Vilken härlig dag det var idag. Lite mys på espresso, bara Adela och jag.

Vi satt vid ett litet bord på varsin ände. Fika plugg och snack är vad som hände.

Nu är jag i alla fall hemma och ska kolla på serier. Ikväll ska vi fira brodern min så det lär bli massa lallerier.

Tårta, kakor och massa fett. Inte bra för dietlivet.

Men offra sig ibland får man göra, speciellt om det är födelsedag, då är det bara att köra.

Adios!!


Likes

Comments

Adela. Ach. Ak. Ad.

Känner att det är dags att vara lite små gay nu, men det är okej ellerhur?

Hon är den bästa personen jag vet, och trots att hon är yngre så ser jag upp till henne lite diskret.

Hon är mjölken till min oboy, med henne har jag alltid skoj. Hon är Zlatan till mitt Paris Saint Germain, med henne blir mitt liv aldrig tråkigt, nain.

Ord kan inte beskriva hur bra hon är. Om jag var lebb hade jag i henne varit kär.

Nej det där blev bara fel, oj fan helvete texten blev nu stel.

Henne kan jag lita på, min bästa matvän. Jag backar henne till tusen för jag vet att hon göra samma för mig sen.

Min lilla nugget, jag älskar dig mest. Du är bäst.



Likes

Comments

Jag minns en gång.

Jag hade sovit hos min dåvarande bästa vän. Jag kan ha varit runt 8-9 år då. Min mamma ringer hem till min vän och säger att jag ska komma hem. Blev helt stel. Trodde jag hade gjort något. Jag var ändå det snälla, oskyldiga barnet som liten men blev ändå riktigt nervös.

Jag sprang hem. Fyra gator. Det var en bra bit för en liten unge.

Kommer hem. Slänger min väska på golvet och jackan över den. Skorna var fortfarande på. Mamma såg mig och sa till mig att ta av mig skorna.

''Det är någon som vill träffa dig''

När man är liten så fantiserar man mycket. Jag tänkte att det var Ash från Pokémon. Ja, jag hypade sönder Pokémon som liten och jag hoppades på att det var han. Självklart var det inte han.

Hon satt där. Jag minns det så väl. Hon var så liten. Så lycklig över att se mig. Hon sken upp som en sol när jag kom in i vardagsrummet.

Det var min farmor.

Jag älskade att träffa henne. Hon fick mig att känna mig så speciell. Jag var speciell. För henne i alla fall. Och hon visade det.

Vi träffades inte alls ofta. Men allt var så perfekt när jag var med henne. Jag var verkligen farmors lilla flicka.

Hon stannade bara över dagen och åkte sedan hem igen. ''Vi ses snart Nicole'' sa hon innan hon gick in i bilen. Om jag bara visste att det var sista gången jag skulle se henne..

År 2008 kom. Jag var 12 år.

Jag fick höra av en av mina farmors vänner att farmor varit sjuk och att hon ville träffa mig. Det var februari och jag minns att det var sjukt med snö. Mamma vågade inte ta sig ut på vägen och köra från Jönköping till Växjö. Det var inte säkert sa hon. Men att träffa henne var allt jag ville göra.

Jag skrev ett brev till henne. Jag berättade för henne om allt som hade hänt sen jag träffade henne sist. Jag berättade om vad jag gjorde på fritiden, vilka ämnen jag gillade och vilka maträtter jag ogillade. Allt. Hon fick veta allt i brevet.

Jag fick aldrig ett brev tillbaka.

Men, jag fick ett mail. Jag såg dock inte mailet förrän någon månad senare. Använde inte datorn så mycket när jag var liten. Men jag svarade henne. Och efter det mailet, fick jag aldrig något svar.

Vad jag hade i tankarna när hon inte svarade mig? Jag tänkte positivt. Hon är frisk. Hon umgås med sina vänner, sin familj, sin andra barnbarn.

Åren gick och jag ''glömde'' bort allt. Jag tänkte ju fortfarande på att hon levde men att hon var gammal och inte kunde svara.

Jag försökte få tag på henne. Men fick aldrig kontakt med henne igen.

Åren gick ännu mer och sommaren 2013 kom.

Jag var på  Eskilscupen med laget i Helsingborg. Näst sista matchen var spelad och vi förberedde oss inför avslutningen. Jag hade precis gått ur duschen då min kusin från Ängelholm ringer mig.

''Nico, jag vet vart hon är. Jag är ledsen, jag beklagar, jag kan inte fatta det''

Hon var död.

Min biologiska pappa hade varit hemma hos min kusin och min kusin kom och tänka på mig. Hon frågade honom och han berättade att hon lämnat oss. Han svarade aldrig på vart hon var begravd eller när hon dog. Bara att hon var död och att när hon låg på sängen innan hon dog så sa hon att hon ville träffa mig.

Jag kunde inte fatta det. Jag grät inte. Jag höll allt inom mig. Jag fick inte ut något.

Jag hade svårt att förstå att ingen hade berättat för mig. Ingen på min pappas sida hade sagt ett enda ord till mig. Jag fick aldrig närvara på hennes begravning. Jag fick aldrig säga hejdå.

Några veckor senare brast det för mig. Jag kunde inte hålla masken. Jag grät i flera dagar. Mina ögon var otroligt svullna. Som om jag deltagit i en boxningsmatch.

Jag började undersöka vart hon sist bodde. Kollade igenom alla brev jag fått osv. Växjö var staden.

Under en bra tid sökte jag efter hennes grav. Jag mailade alla kyrkor i Växjö och efter några månader fick jag napp. Jag hittade kyrkan.

Jag har än inte besökt graven. Men det ska jag. Nästa år. Ska börja mitt år med att besöka henne. Berätta för henne hur mycket hon betydde för mig och hur stor ångest jag har över att jag ej besökte henne när hon var sjuk. En ångest jag kommer få leva med i hela mitt liv.

Descansa en Paz abuelita. Te amo

Likes

Comments

Hej bloggään! Kolla vem som är tbx från dem döda hehe.

Ne men Lea tvingade mig igen.

Så atte aaaa har inget val helt enkelt.

Vad har hänt sen senast? Ingenting faktiskt. Har glömt berätta för er om Helsingborg!!

Bilade ner med Ilda, Melisa och Sumeja. I den andra bilen satt Selma och Adela.


På våran lilla tripp tog vi ett stopp i Örkelljunga för lite käk.


Väl framme i Helsingborg och hotellet... måste ju känna mig som hemma

Och efter att vi chillat och utforskat hotellet Scandic så var det dags för lite fix och trix...

Jaaa sen blev det egopics för fullt...

Sen var det dags att dra... men vart var vi påväg?

Ojoj nu händer det grejer.... framme i Sundspärlan, vad är det som händer här då?


DET ÄR ÖSSSS FRAMFÖR SCENEN. Men vem står där och röjer då?

Ingen mindre än..... DINO MERLIN!!


Efter en lång kväll med mycket dans, skratt, svett och sång på Sundspärlan så var det dags att tacka Dino Merlin och alla som var där. Vi rörde oss senare vidare mot Max för käk och sedan tillbaka till hotellet igen. Men kvällen tog inte slut där..

Vi fick lite besök av nya vänner. Några pojkar från Karlskrona, grundarna av ordet FIBT.

Tillsammans med dem dygnade vi och taggade hotellfrukost. Vilket satt som en smäck!!

Vi sa adjö till våra grabbar för att sedan få i oss lite sömn.

Efter 2h sömn var det sedan dags att röra sig hem. En mycket härlig kväll som jag aldrig kommer glömma. En chilenare och flera hundra bosnier. Där trivs jag.

Det var allt. Mer detaljerat får ni inte ;)

Adios!

Likes

Comments

Farsdag.

Nu är vi här igen.

Gillar inte dessa dagar egentligen. Farsdag och morsdag. En dag då man ska visa extra kärlek till sina föräldrar. Varför inte visa kärleken varje dag? Aja, nu finns dessa dagar och det är dagar som dessa då jag tänker extra på dem som inte har någon pappa. En styrkekram till alla mammor också som både får ta mamma och papparollen. Ni är BÄST!

Min pappa då?

En man med humor, kärlek och stolthet.

En man som kan sitta i timmar och berätta om de utrotade indianerna från Latinamerika. En man som kan sitta i timmar och berätta om hur Marcelo Salas och Maradona blev så stora som de blev. En man som kan sitta i timmar och berätta hur stolt han är över att vara latino. En man som kan sitta i timmar och berätta om hur han själv gick från gata till gata som ung för att sälja glass så han kunde gå på bio.

Som 19 åring förlorade han sitt livs stora kärlek. Sin mamma. Länge har den sorgen följt honom då han aldrig sörjde på riktigt när hon dog. Men ändå, trots den sorgen och den depressionen han lever med och har levt med, så står han här idag och vägleder sina sju barn. SJU. Ni läste rätt.

Alltid har han funnits där. Lärt oss om vad som är rätt och fel. Aldrig har han ljugit. Som en mapuche kollar han en rakt i ögonen och berättar vad han tycker och tänker. Alltid ärligt snack från hjärtat.

Har inte kunnat önska mig en bättre pappa. Trots att han på riktigt inte är min biologiska pappa. Som jag brukar säga ''Inte biologisk på papper men biologisk i hjärtat''. För visst är det så. I mitt liv har han funnits sen jag var 3år. I 15år har han alltså berättat alla sina historier och torra skämt. I 15 år har han uppfostrat mig till den jag är.

Mitt enda mål i livet är att göra honom och min mamma stolt. Finns inga människor på denna planeten som är så bra som dem.


Te amo papa

 

Likes

Comments