Det finns något jag vill berätta för dig. Bara dig.
Men tiden är ännu inte inne.
Vet heller inte om jag vågar berätta.
Det spelar ingen roll hur jag gör egentligen,
är inte säker på att något skulle bli bra.
Jag skulle ångra om jag berättade,
ångra om jag inte gör det.
Jag önskar, av hela mitt hjärta-
att jag kommer finna modet.
Att berätta för dig.
Bara dig.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Mitt mående är alltså så jävla förutsägbart.
Ena sekunden kan jag må som om inget skulle kunna krossa mitt humör,
andra sekunden händer något som får mig på helvetes dåligt humör.

Idag känner jag dock att jag inte orkar bry mig om så mycket. Vaknade tidigt och har donat i lägenheten sedan dess och fixat matlådor jag laddat upp frysen med.
Annars då?
Sitter med lite färg i håret för att fräscha till de röda.
Ska fixa klart med håret och sedan fixa klart i lägenheten och är ganska säker på att jag hinner med
en solig promenad. Annars tänker jag bara ta det lugnt.
Skönt med en ledig dag sådär i början på veckan, känner verkligen att det är väl behövt.

Likes

Comments

Har en vision om mitt framtida liv.
Att vakna upp bredvid mannen jag älskar, att gå till nedervåningen för att göra barnen klara inför skolan.
Att stå där i köket och steka pannkakor, toast, gröt eller vad det nu kan tänkas vara.
Att se de trötta barnen släpa sina ben till frukostbordet.
Ha en stund vid frukosten med de jag älskar allra mest.
Sedan köra barnen till jobbet och sen åka till jobbet.
Komma hem en fredagskväll efter jobbet och mysa till en film i soffan, planera det kommande sommarlovet.

Till skillnad från hur mitt liv är idag.
Vaknar upp klockan 3 med morgonångest, snoozar till kl 4. Tvingar mig ur sängen. borstar igenom håret, tvättar ansiktet och drar på mig kläder.
Med ångest i kroppen hoppa på 06.11 bussen. Bussbyte inne i stan ca kl 07.00.
Jobba häcken av mig, komma hem och somna i soffan/sängen med ångest.
Ångest över att behöva åka till jobbet 2h innan passet startar.
Ångest över att sitta på bussen.
Ångest över att en hel dag ska behöva gå bort för att jobba 4h25min.
Ångest över bristen av tid att göra något annat, att inte kunna tvätta mina kläder oftare och tvingas gå runt i de fula kläderna som hänger längst in i garderoben.
Ångest av att inte ha råd att ta körkort.
Ett körkort & en bil skulle minska min ångest enormt.
Men alla människor är inte så lyckliga.
Jag skulle ta en promenad idag, Jag skulle. Men det blev inte av. Ångesten tyckte på.
Skulle inte kalla mitt liv för ett liv.
I dagsläget känns min vision av framtiden som en omöjlighet.
Dessutom, hur ska jag klara av att ta hand om en partner/familj när jag själv mår dåligt
av all stress, press och ångest?
Hur skulle jag kunna ge en familj all tid jag vill när jag är borta ca 9h för ett arbetspass på 4h25min?

Jag tror bestämt att det är dags att ge upp min önskan av framtiden.
Är alldeles för upptagen för att få mitt arbete att fungera.

Likes

Comments

Har du någonsin kollat någon in i ögonen, registrerat hur fina de är?
..kollat in någons leende och känna att hela du fylls av glädje?

Har du någonsin saknat någon men aldrig vågat säga det?
..suttit och väntat en hel dag bara på att någon ska skriva, för att du själv inte vågar?

Har du någonsin längtat till att du får umgås med någon?
Har du någonsin känt att du inte vill att någon ska lämna?

Så in i helvetes jobbigt för stunden, men ändå helt fantastiskt.


Likes

Comments

En del har lätt att dölja dem, andra känner ett behov att dela med sig av dem. Jag tillhör det förstnämnda.

Tycker det är lättare att hålla andras hemligheter än mina egna.

Mina hemligheter är sällan bra hemligheter. Däremot är det inte ofta jag bär på såna.

Men när jag gör det, läggs en oerhört stor tyngd på bröstet. Känns som att någon försiktigt lägger sina händer i ett mjukt grepp runt min hals och sakta med säkert spänner åt. Känner hur det blir svårare att få luft. Känner hur jag till slut kippar efter andetagen, känner hur värdefullt varje andetag blir.
     Ibland funderar jag på om jag ska ge med mig, ta detdär sista andetaget och bara ge upp.

Men det som sätter stopp är en liten gnista av hopp. Min hemlighet. Kommer jag någonsin kunna avslöja den? Känner mig redan som en fruktansvärt hemsk människa som bär på den. Kan inte ens tänka mig hur de skulle bli om jag lät alla få veta.

Vill bara skrika ut. Finns inte någon människa jag kan berätta för utan att den berättas vidare. Kanske en person men det innebär en risk. Vet inte om jag är villig att ta den.

Jag vill bara kunna andas utan att känna dessa händer krama åt mig hals. Vill kunna andas utan att behöva kippa efter mina andetag.

Likes

Comments

Jag har aldrig direkt firat sista april och kommer inte göra det i år heller. ska slänga mig i soffan och glo på serie och kanske lyx till maten om jag orkar. annars händer inget annat. Bara sitta och glo på en serie.
En lugn dag/kväll med andra ord. Slänger kanske in en promenad på det också så att jag känner att jag gjort lite nytta 😆

Likes

Comments

Vaknade och tittade ut genom fönstret och det ser ut som sommar. man får liksom lust att bara gå och sätta sig vid vattnet.
Vad gör jag istället? klockan är 12 och jag ligger fortfarande i sängen. Men det gäller att vila mycket nu för jag vill inget hellre än att bli pigg och bra. Genomgår mina dagar utan värktabletter och sån skit eftersom att det inte gör nytta, men också för att kunna känna efter riktigt när man börjar bli bättre.

Likes

Comments

Allt jag är - förvirrad.
Så mycket runt mig som bara gör ont.
Gamla känslor, nya känslor, ångest, smärta.

Min tatuering "Never give up"
I dessa svåra stunder ångrar jag den,
fast jag vet att jag aldrig skulle ta bort den.
Har en hatkärlek för den.
Måste vara min hatkärlek till livet som påverkar.

Allt jag gått igenom i mitt liv,
inte har det varit lätt.
Men det har byggt den människa jag är idag.
Skulle aldrig någonsin vilja ändra på det förflutna.
Har varit med om traumatiska saker,
saker som påverkat mig.
Saker som gör att jag än idag är påverkad.
Kan fortfarande inte sova en hel natt.
Vaknar i panik, skakar, gråter.
Eller bara kollar så att allt är som det ska.

Men life goes on.
Livet har gjort mig starkare,
men liksom alla har jag weak moment.
Men man måste acceptera dem
och gå vidare.


















Likes

Comments

Jag vet inte vad felet är. Det går i perioder men nu är det värre. Mår illa varje dag för tillfället, ni vet såntdär illamående man fick när man var liten efter ha ätit upp allt innehåll i godisskålen? Känns som att jag ska spy hela tiden, men jag gör det inte. Och det enda som hjälper är att tugga tuggummi, men kan ju inte ha ett tuggummi i munnen hela tiden! Så sjukt störande! Vill veta vad det beror på så att jag kan förhindra det..

Likes

Comments