Header

''Även i våra mörkaste stunder har du aldrig tvivlat över mig eller det som vi har byggt upp''. Så skrev jag i min dagbok för exakt 1 månad sen.

Klumpen i magen finns ständigt där hos mig, vissa dagar tar den över så mycket att allt brister för mig och andra dagar ligger den bara där i bakgrunden och väntar på att bryta ut. Många gånger har jag funderat och tänkt ''Är det verkligen värt det Adina?'' och varje gång har jag svarat mig själv med ''Såklart det är, för det är ju han du vill vara med''. Jag önskar ofta att du en dag kunde se dig själv ur mina ögon, att du en dag kunde förstå vad du betyder för mig bortom allt detta, och jag önskar att du en dag bara kunde förstå allt som jag känner för dig. Bra som dåligt.

Dagligen finns den ständiga oron inom mig om vad som nu har skett, den ständiga oron om vad som nu kommer ske och den ständiga oron om jag kommer klara detta. Men det kommer och ska jag göra, för vad vore jag om jag lämnade dig när du behöver mig som mest. För precis så som jag nämnde har du aldrig tvivlat på mig, så det finns ingen anledning för mig att tvivla på dig.

Det finns så mycket som jag skulle vilja säga till dig, berätta för dig och göra för dig. Det gör ont i mig att stå vid sidan och se dig såhär, ont för att jag inte kan göra något, och ont för att jag bara kan hoppas på att det blir bättre.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Jag räknar dagar, jag räknar veckor och tillslut börjar jag till och med räkna månaderna som går mellan oss innan vi ses igen. Allting hände så fort men det tog också slut minst lika fort. Många gånger tvivlade jag på det vi hade, grät mig till sömns och vaknade med en klump i magen när jag såg att du inte lagt ner något engagemang i att höra av dig till mig. Men ändå så fortsatte jag att kämpa för det lilla som vi lyckats bygga upp, och nu i efterhand ställer jag mig själv bara frågan ''Varför?'' och jag själv kan nog bara svara på det med ''Kärleken gjorde mig väl blind tyvärr''.

Det kunde gå dagar innan jag hörde något ifrån dig, och när du väl hörde av dig var det som om ingenting hade hänt. Det kunde gå veckor innan jag fick se och vara med dig, men ändå när jag var med dig kunde jag inte njuta av att äntligen få känna din värme eftersom jag hela tiden hade känslan att jag inte borde vara här ifrån din sida, men ändå fortsatte jag... och om jag får säga det själv kämpade jag med att få träffa dig gång på gång. För tyvärr förstod jag inte bättre då. Så fort du vek dig för mig vek jag mig ännu mer för dig, så fort du vände ryggen mot mig kämpade jag tills jag fick se ditt ansikte igen. Så fort jag kände att du drog dig undan kämpade jag lite extra för att hålla dig kvar.

Det spelade ingen roll hur många gånger du sparkade på mig, för det var så det kändes, för du visste i slutändan att jag ändå alltid kommer resa mig upp för dig och vänta på dig. Jag räknade dagarna tillsammans med dig, jag räknade dagarna jag var ifrån dig och jag räknade dagarna tills att jag fick se dig igen. Varje dag var en ständig kamp för mig att försöka inse att det skulle bli bättre, det kunde ju inte vara över för vad hade jag kämpat för då efter all denna tid? Och vem är jag om jag ger upp det vi byggt tillsammans? Det är ju bara att hålla ut så blir det bra tänkte jag. Det spelade heller ingen roll hur många gånger du ljög för mig, för jag trodde ändå på dina ord lika mycket varje gång. Det spelade ingen roll hur ofta du kom med olika kommentarer på vilken väg jag valt att ta i livet, för jag trodde ändå aldrig på dom orden. Och det spelade ingen roll hur ofta du sårade mig, för det var inget jag valde att inse. Det skulle ju bli bättre med tiden, det var ju så det funkade.

Glömmer aldrig dagen då vi hade bestämt att vi skulle ses och prata igenom efter allt som hade hänt efter dessa månader. Sekunderna blev till minuter och minuterna gick över till timmar och det slutade med att jag i slutet av denna kväll satt med rödsprängda ögon. Bara för att du hade lyckats igen, lyckats igen med att göra mig så blind med din så kallade kärlek och lögner att jag inte märkte något. Jag skämdes så mycket denna kväll att jag kände hur hela jag sjönk igenom jorden. Under våra sista månader tillsammans gömde jag sorgen i allt jobb, jag hade äntligen lyckats komma dit jag ville på jobbfronten och var så stolt över mig själv, men fortfarande kände jag mig så otillräcklig för dig. Idag däremot ser jag på mig själv med stolthet, att jag har lyckats komma till en punkt i mitt liv vilket du ofta fick mig att känna att jag aldrig skulle klara.

När jag tänker tillbaka till denna tid tillsammans med dig blir jag mörkrädd, mörkrädd just för hur blind kärleken kan göra en och allt som jag inte såg. En text som jag hittade och som stämmer väldigt bra in på detta är... ''Och fastän taggarna har börjat skära in i handen så håller man ändå i för livet för man är så jävla rädd för att man aldrig kommer få hålla en lika vacker ros igen''. Jag kan med stolthet säga att jag idag inte längre håller i denna ros, den har jag slängt för längesedan och jag kan också med glädje säga att jag idag har en ny ros, en utan alla dom där taggarna.

Javier Ramos (@jramoos)

Likes

Comments

Det första jag gör varje morgon när jag vaknar är att kolla mobilen och det sista jag gör varje kväll innan jag stänger mina ögon är att kolla mobilen, allt bara för att få se ett meddelande ifrån dig. Den bästa tiden på dygnet för mig är när jag sover och när jag äntligen kan släppa taget och alla tankar utan att ångesten i kroppen ständigt rusar igenom mig. Att alltid behöva, och inombords kräva den ständiga uppmärksamheten av dig är något jag önskar varje dag att jag inte behövde. Att kunna gå en hel dag och känna att jag duger som jag är i mig själv utan alla komplimanger jag på något sätt kräver av dig, och som jag ändå inte tror på i slutändan. Detta är något jag länge funderat länge över hur det känns. Kärleken kan vara bland det finaste som finns mellan två personer, men det kan också vara bland det hemskaste för en person. Något man är rädd för att uppleva gång på gång.

För mig har kärleken blivit som min drog. Jag behöver den för att jag ska både ska kunna må bra och få bekräftelse på att jag är bra, får jag den inte när jag behöver den som mest blir jag galen, allt för att jag själv inte kan se det andra ser i mig. Jag är så rädd för att åter falla tillbaka i kärleken varje gång, men ändå händer det igen att jag får mitt ''återfall''. En fråga som jag ofta ställer till mig själv är ''Är jag verkligen kär i den här personen eller är det bara bekräftelsen själv jag älskar?''. Jag vill kunna leva ett liv där jag ser mig själv för den jag är, den riktiga Adina som jag vet finns där någonstans och inte hela tiden behöva identifiera mig till en person att jag ska vara deras. Jag vill kunna vakna på morgonen och gå på mina egna ben och känna mig stolt över allt som jag åstadkommit under tidigare dagar och var jag är i livet just nu, men tyvärr är det inte så enkelt. Att det bara kommer vara jag, lilla Adina som står kvar i slutändan en dag är det som skrämmer mig mest. Hur ska jag då veta att jag gjort bra ifrån mig på jobbet, maten jag lagade var god eller att jag någonsin har lyckats med något annat? Vem ska jag vara om jag inte får vara någons? Hur ska jag veta att jag duger om jag inte är någons? Vem är jag om jag inte får vara någons? Det är frågor jag ställer mig varje dag.

Jag skäms ofta över mig själv och att jag ständigt måste ha detta bekräftelsebehov ifrån människor, men jag är också äntligen så lättad över att jag kommit till den tidpunkten i mitt liv att jag insett vad problemet är. Varje morgon vaknar jag och försöker åtminstone ta nya steg, jag lär mig av mina tidigare misstag och jag försöker acceptera mig själv så mycket jag kan utan att jag får hjälp av någon annan. Det är inte lätt, och vissa dagar är hemska. Men jag försöker åtminstone. För hur ska jag veta att jag duger för någon annan om jag inte ens duger för mig själv.

Många gånger tror personer för att jag ska må bättre så är det bara att överösa mig med komplimanger, be mig att öppna ögonen och inse vad det är alla andra ser i mig och jag önskar att det var så enkelt. Men oftast är det bara förståelsen ifrån andra människor som hjälper en mest, och inte den typen av förståelse att dom ska tycka synd om mig... utan bara förståelsen om att acceptera att detta är den jag är och jag gör mitt bästa. Jag vill bara säga förlåt till dom relationer där mitt bekräftelsebehov har blivit alldeles för stort och förstört allting. Också till dig som jag en dag lever med och för dom dagar då jag inte kommer hitta orden för kunna förklara för dig. Dagar då minsta lilla blir det allra värsta, dagar då det känns som att inget du gör för mig duger.

Likes

Comments