Header
View tracker
Om livet på turné, att vara pappa och den ädla konsten att dricka kaffe.

Förra året på Viking Lines DansbandsveckaCinderella (som är en av årets höjdpunkter) spelade vi nonstop med Claes Lövgrens. Det var full båt och vi skulle inleda kvällen. Det fanns även en konferencier med som skulle presentera oss inför de förväntansfulla dansarna.

Vi hade redan tidigare bestämt att vi skulle börja med låten "Två hjärtan gick i kras", en rätt så tung shuffle i halvtempo, för att visa var skåpet skulle stå så att säga! Nu är det bara det att samtidigt som jag sätter i mina in-ears så beslutar sig resten av bandet att ändå börja med "Främling" i stället! Detta uppfattar såklart inte jag! Samtidigt som konferenciern strax därpå ropar "en stor applåd för DONNEZ" och trummisen räknar in så ställer jag mig så bredbent jag kan, vrider på full volym och drar loss i gitarr-introt till "Två hjärtan gick i kras". De andra i bandet sneglar med förvånade (och något skräckslagna!) uttryck på mig samtidigt som de börjar spela låten "Främling" mjukt och försiktigt! Med tanke på en viss attitydskillnad på låtarna samt att jag spelade i E-dur och resten i G-dur så måste även den mest tondöve i publiken uppmärksammat en viss dissonans!

En (av många) liknande händelser som har inträffat var en gång när vi skulle spela "Guitar Boogie". Den är lite av mitt paradnummer och ibland hoppar jag till och med ner på dansgolvet och spelar. Det tänkte jag göra även denna gång i introt men återigen hade vi tydligen bytt låt utan min vetskap! När jag svävar som högst upp i luften inser jag att nåt är fel och samtidigt som jag landar nere på dansgolvet börjar bandet spela en helt annan låt! Då var det bara för mig att kravla mig upp på scenen igen och låtsas som om ingenting hade hänt. Folk som såg detta måste ju ha undrat vad jag är för en dåre (med all rätt!). Nåja, vem kommer ihåg en fegis! :)

På söndag är det återigen dags för DansbandsveckanCinderella. Undrar vilken låt vi ska börja med i år?

  • 163 readers

Likes

Comments

Fick en utmaning på Facebook från Fredrik Svensson (Gitarrzombien) att lista 12 skivor som har gjort ett bestående intryck genom åren. Brukar vanligtvis inte hänga på såna kedjelänkar men musiken och nostalgin tog mig med till gamla minnen om hur allt började för mig (och fortsatte). Här kommer därför 12 skivor som har betytt oerhört mycket gör mig!

1.
Guns N' Roses
Use Your Illusion
Detta dubbelalbum släpptes 1991 då jag var 11 år och precis börjat spela gitarr. Min bror hade dem på vinyl och dessa skivor vände upp och ner på min värld fullkomligt! Jag lyssnade JÄMT på dem och försökte på alla sätt lära mig spela till dem. Under flera år samlade jag på allt med GNR.
Bästa låt: Don't Cry (den var tillräckligt enkel för att lära sig spela)

2.
Ugly KidJoe
America's Least Wanted
Denna platta blandar amerikansk västkust-hårdrock med funkigt basspel och en kaxig attityd! Perfekt för en finnig 13-åring! Där fanns även lägereldshiten "Cats in the cradle".
Bästa låt: Everything About You (som vi spelade i skogsbandet Local Hicks!)

3.
Europe
The Final Countdown
Vem älskar inte denna plattan?! Det luktar hårspray bara man tittar på konvolutet! John Norums gitarrspel är fullkomligt lysande och här staplas hitsen på varandra! Tanken på att dansa tryckare till låten "Carrie" gör en fortfarande knäsvag!
Bästa låt: Rock The Night

4.
Vildsvin
Grisfesten
Denna plattan kom -95, samma år som jag fick moppe. Den blev mitt soundtrack det året. Plattan är en blandning av hårdrock, rap, schlager-refränger, lysande riff och grymma svenska texter (bl.a!). Vi i gänget försökte leva efter låten "Kycklingnudlar Blues". Den plattan är min "vårstädarskiva" och den spelas varje år runt mars när vårkänslorna börjar spritta.
Bästa låt: Schnugg

5.
Gary Moore
Still Got The Blues
Grym rock/bluesplatta som har inspirerat mig mycket!
Bästa låt: Still Got The Blues

6.
Joe Satriani
Surfing With The Alien
Gitarrvirtuosen Joe Satriani gjorde stort intryck på mig som tonåring och jag ägnade många timmar till att lära mig låten "Always With Me, Always With You".
Bästa låt: Satch Boogie

7.
Robben Ford
Talk To Your Daughter
Denna jazz/rockplatta hörde jag första gången på gymnasiet då jag hade bl.a solot till "Help The Poor" i gitarrläxa. Denna skivan har följt med ända sen dess och jag häpnas fortfarande över dess musikaliska kvalitet!
Bästa låt: Help The Poor

8.
Tuck & Patti
Dream
Tuck & Patti är en duo med bara gitarr och sång. Så spelade även jag och min fru i många år och de blev våra stora förebilder. Tuck Andress sätt att hantera en gitarr är dock smått unikt. Han spelar bas, melodi och komp samtidigt! Hans version av "I Wish" är helt otrolig!
Bästa låt: Sitting In Limbo

9.
Extreme
Pornograffitti
Innehåller bl.a den akustiska hitlåten "More Then Words". Denna låten förförde jag min fru till på knagglig målbrottsengelska på en skolshow i 9:an. Resten av plattan är dock mer som de själva beskriver "funky metal feedback". Grymt!
Bästa låt: Get The Funk Out

10.
Brad Paisley
Who Needs Pictures
Brad Paisleys första skiva ändrade helt min inriktning på musik! Detta passade mig som handen i handsken och sedan första gången jag hörde "The Nervous Breakdown" har han varit min största hjälte.
Bästa låt: Long Sermon

11.
Brent Mason
Hot Wired
Studiomusikern Brent Masons soloplatta. Helt enkelt den bästa instrumental-plattan jag nånsin har hört!
Bästa låt: Hot Wired

12.
Eric Church
Caught in the Act (live)
Världens bästa live-platta (enligt mig)! Om man känner sig lite nere eller klen nån dag så blir man genast lite starkare när man hör denna! Kaxig sydstatsdialekt tillsammans med tunga rockgitarrer får adrenalinet att pumpa!
Bästa låt: Jack Daniels (live)

Håller ni med mej? Kommentera gärna vad som är era favoriter!

Nedan följer en Spotifylista med musiken.

  • 128 readers

Likes

Comments

Jajamen! Ni läste rätt! Man har ju hunnit med ett och annat! Har faktiskt haft ett finger med i spelet i ett flertal olika musikaler.

Senast när familjen var på semester på Mallorca i september 2016. På hotellet var det underhållning varje kväll och ena kvällen framfördes musikalen "Mama Mia". I föreställningen behövdes det några stand-in som skulle medverka i showen. Gissa vem som fick hoppa in?! Jag och en annan pappa blev övertalade att delta och efter en stunds övervägande var det bara att svepa sin gin och tonic och följa med. Jag fick spela rollen som prästen som viger paret i slutet. Iklädd prästkopa, sandaler och en bibel i handen stegade jag in i finalnumret och gjorde entré. Stor succé (enligt mina barn i alla fall)! Nåja, en hotellshow med playbackbakgrunder inför halvfulla turister på en medelhavsö är kanske inte min största bedrift, men roligt var det i alla fall!

Min första kontakt med musikalvärlden var dock på gymnasiet då vi satte upp musikalen "Fame" på Konserthusteatern i Karlskrona. Jag hade en av huvudrollerna. Med långt bakåtslickat, svartfärgat hår i hästsvans och med uppknäppt röd sidenskjorta spelade jag rollen som den latinamerikanske Joe Vegas. Mitt stora solonummer var låten "Styv och stel" uppbackad av Emanuel Jonsson, Marcus Lundell och Calle Henningsson. Vår musikal spelade flera föreställningar för ett fullsatt konserthus och vi fick fina recensioner. Detta var oxå startskottet för flera andra elever som senare gick vidare inom musikal och teater och fick riktiga karriärer tex Lisette Pagler, Andreas Eldeen och Sofia Andersson.

Senare blev jag musiklärare på Estetiska programmet i Karlskrona (där jag tidigare varit elev) och fick då förmånen att vara producent för tre stora musikaluppsättningar, "The Wiz", "Rent" och "The Wedding Singer". Detta fick oxå uppmärksamhet i både tidningar, radio och lokal-TV och det blev tre fantastiska föreställningar som jag är mycket stolt över att ha varit en del av. Även här blev detta startskottet för flera elever som på olika sätt valt att gå vidare inom musik, dans och teater.

Att göra stora uppsättningar med en ensemble på 70-80 personer som jobbar hårt för ett gemensamt mål blir minnen för livet (förhoppningsvis goda, i alla fall mestadels!). Så är det i alla fall för mig!

Likes

Comments

Vilket år det har varit! Svårt att ens komma ihåg alla höjdpunkter! Här är i alla fall några topphändelser.

Vi har spelat ca 170 spelningar med Donnez. Med tanke på att jag byter strängar ungefär var fjärde spelning innebär det att jag har bytt ca 255 strängar! Detta är oxå året när en stor pojkdröm hände och vi fick åka till USA för att spela. En kväll var vi ute på en riktig rock/country-klubb och eftersom vi kände en av musikerna i bandet på klubben insisterade de på att vi skulle komma upp och gästspela. Helt oförberett klev vi upp på scenen och körde ett par låtar. Det lät inte fantastiskt men det kändes fantastiskt! Gigat på en klassisk amerikansk beer joint, check!

Jag mötte även en ny god vän i Stig Lindell, som producerade vår skiva "Många långa mil". Under ett par dagar (och nätter) spelade vi in gitarrer och löste världsproblem i de värmländska skogarna nära norska gränsen. Stig var även med när vi spelade på Bingolotto senare under våren. Skivan är dessutom Grammis-nominerad i kategorin "Årets dansband"!

Under våren förverkligade jag oxå en annan dröm, nämligen min pickup som jag köpte. Ända sedan frun och jag var i USA första gången har vi velat ha en sån. Den har vi haft mycket glädje och nytta av (tex när man ska klippa häcken) och där brukar vi sitta på flaket och dricka kaffe och lyssna på country!

Jag hade den stora äran att få delta i FUZZ Guitar Show, Skandinaviens största gitarrmässa. Där satt jag i Handbender Swedens monter och demade Handbender, en svensk fantastisk uppfinning. Måste medge att jag kände mig lite mallig där jag satt med en stor rollup med en bild på mig. Det var full rulle hela dagen och i montern bredvid hängde Micke Nord och Jojje Wadenius.

Donnez var nominerade till "Årets Band"Guldklavengalan i Malung. Vi hade en fantastisk spelkväll med Sannex under Dansbandsveckan och jag lyckades med konststycket att spräcka mina jeansshorts under vårt framträdande i Grönlandsparken. De såldes senare till högstbjudande!

Jag blev inbjuden till Gitarrzombien (vilket är en stor grej för mej!) för att prata om turné-liv, liveljud, gitarrer, förstärkare och prylar.

http://gitarrzombien.blogspot.se/search?updated-max=2016-10-07T15:41:00%2B02:00&max-results=7&start=7&by-date=false

Förutom allt detta har jag varit på en mycket skön solsemester med familjen på Mallorca där jag fick medverka i en musikal (mer om detta kommer snart i bloggen), träffat många nya och gamla spelkompisar, mött dansare och arrangörer i Sverige, Norge, Finland och USA. Dessutom har jag ju startat min blogg! Bra år helt enkelt! Slå det 2017 om du kan! :)

Likes

Comments

Min fru och jag har en alldeles speciell tradition den 10 december varje år då Nobelpriset delas ut. Under den tv-sända Nobelmiddagen klär vi upp oss i festkläder, lagar till trerätters (minst) och sätter oss tillrätta i soffan. Det brukar vara en intressant sändning som varvas med bra underhållning.

Sedan har vi ju en speciell grej att man måste skåla och dricka snaps varje gång kungen skymtar förbi i TV-rutan. Det brukar bli en mycket trevlig kväll! 2014 var han dock i bild ovanligt mycket! 😬

Ikväll missar vi tyvärr vår tradition eftersom jag är iväg och spelar. Men det finns ju SVT play som väl är! 😜

Skål för knugen!

Likes

Comments

Jag får ofta beröm av publiken för att jag lever mig in i musiken och ser ut att ha roligt. Det är för att jag har det roligt när jag spelar! Även en dålig spelkväll är ändå rolig!

Jag brukar tänka på en grej som en musiklärare sa till mig en gång: Om du spelar ett fiss måste du se ut som ett fiss!
Det ligger mycket i det! Man måste mena varje ton man spelar. Det ska liksom finnas en anledning att trycka till den. Även om det ibland bara är för att retas med sina bandkompisar, vilket är en anledning så god som någon! Å då blir det roligt att spela, varje kväll.

Detta har jag även försökt förmedla under min tid som musiklärare. Stå på dej, spela självsäkert, mena varje ton och framförallt: spelar du ett fiss så måste du se ut som ett fiss!

Likes

Comments

Vad gör man när man är spelsugen som tusan? Har ju varit spelledig länge nu!
Jo man spelar in en liten instrumentaltrudelutt i sin ensamhet! Den fick helt enkelt namnet "Playing with myself". 😊

Nu är det i alla fall dags för ny turné. Vi börjar ikväll i Vinslöv, sen kör vi på ett par veckor framåt!

Trevlig helg!

Likes

Comments

Torsdagen den 17 november somnade min pappa Lars-Erik Strömqvist in efter en längre tids sjukdom.

Även om det är sorgligt var det en fin dag och jag är tacksam att jag fick sitta vid hans sida och hålla hans hand när han gick bort.

Min pappa har varit väldigt sjuk i ett års tid och senaste tiden har han blivit allt svagare. Vi har vakat hos honom dygnet runt sedan i söndags, då det passligt nog var farsdag. Pappa kunde varken äta eller dricka efter sviterna av cancer i matstrupen men farsdagstårta ville han ändå smaka! 😊

Farsdag visade sig bli farsdagar då vi insåg att dagen som vi alla visste skulle komma närmade sig och vi bestämde oss för att stanna kvar hos honom.

Rökte gjorde han dock in i det sista. Kl halv tre sista natten när jag låg och vilade på en madrass på golvet bredvid honom tyckte han att det var dags att ta sig ett bloss på balkongen. Då var det bara för mig att flytta på mig och sedan följa med ut. Där satt vi sedan och småpratade tills cigaretten var slut och farsan tyckte att här kan vi ju inte sitta hela natten utan nu var det hög tid att gå och lägga sig.

Morgonen därpå var andningen mycket oregelbunden och kl 12 tog han sitt sista andetag. Det är många känslor som virvlar runt vid ett sådant tillfälle! Sorg, tacksamhet, lättnad, samhörighet, om vartannat.

Senare under dagen hämtade vi våra barn på skolan. Sedan åkte vi tillbaka hem till pappa där barnen ritade fina teckningar och la hos farfar, som nu är klädd i kostym och paisley-mönstrad (vad annars) slips. Det är ju ändå en högtidsdag, även om den är sorglig. Och på högtidsdagar ska man vara fin! Sedan klappade vi och kramade om honom innan vi tog farväl.

Pappa var nöjd över att ha fått ha barn och barnbarn och anhöriga nära sig sista tiden och vi är tacksamma att vi har fått vara med. Det kändes mysigt på nåt sätt att sitta där och umgås i flera dygn, även om alla visste vad som komma skulle!

Du är saknad pappa! Men så länge vi minns dig finns du kvar!

Likes

Comments

Lurig titel, eller hur? Nej, det handlar inte om alkohol! Eller ens om kaffe (som man skulle kunna tro!). Det handlar om vatten. Kolsyrat vatten som ställs upp på scen varje kväll. Det första problemet som dyker upp är förstås att man rapar i mikrofonen när man ska sjunga, vilket kan ge upphov till en del komiska situationer. Det är inte så farligt utan kan snarare bidra till en roligare stämning på scen.

Det andra problemet, efter att man har dratt i sej 3-4 flaskor vatten sent på kvällen, brukar uppdagas ungefär när man krupit in i sin lilla hörna i turnébussen för att sova. Hur mycket man än har varit på toaletten innan så blir man alltid mer kissnödig just då! Då vänder man sig lite på sidan och tänker att det går nog över! Det går aldrig över! Efter att ha vaknat en timme senare i krampaktig fosterställning är det bara att kravla sej ut ur sängen, försöka hålla balansen i en rullande buss medan man klär på sej, gå fram till chauffören och be honom stanna på första bästa parkering eller bussficka. Sedan kan man äntligen hoppa ut och lätta på trycket.

När det nu börjar bli kallt ute tar det emot ännu mer innan man erkänner att man måste ut. Därför dricker jag inget mer efter pausen på kvällarna. Inget vatten och definitivt ingen öl efter spelningen! Däremot är jag väldigt törstig när jag vaknar! Då dricker jag kaffe! 😊

När vi var med i det svensk/amerikanska TV-programmet "Allt för Sverige" för några år sedan visade vi våra amerikanska vänner hur man gör en riktig "pee-paus" längs vägen. Jag har alltså kissat i svensk TV på bästa sändningstid!

Nu har jag dock semester några dagar så nu dricker jag så mycket jag vill på kvällarna! Till och med öl!

Klicka nedan för att se programmet

Likes

Comments

För en tid sen skrev jag ett blogginlägg om mina specialdesignade plektrum och hur knäckande det är när man får tillbaka dom när man har försökt leka rockstjärna genom att kasta iväg dem. Klicka här för att läsa inlägget.

Det finns förstås de som behåller plektrumen och nu har jag sett flera som gjort om dem till örhängen och halsband. Det är fantastiskt! 😊

Se upp Efva Attling! Du börjar få konkurrens!

Likes

Comments

YouTube
Mikael Strömqvist