I tidig ålder var jag bortprioriterad som människa. Som den individ jag var så var jag bara en börda för min mamma. Jag var bara något hon var tvungen att ta hand om fast hon knappt kunde klara av det. Av hennes man var jag inte mycket värd.

Ju äldre jag blev desto bättre arbetskraft för hushållet. I 7års ålder så kunde jag redan hur tvättmaskinen fungerade, hur jag använde kaffe bryggaren, laga mat och tända i vår vedspis, kamin och kakelugn. Samt att jag ansvarade för att hundarna fick komma ut och såg till att det inte fanns hundbajs ute på vår gård.

Vid 7års ålder hade jag redan varit i två olika avlastnings familjer tillsammans med min ena bror, det enda barnet vår mamma verkligen älskar. När jag var 8 så flyttade han, han flyttade hem till sin pappa och lämnade mig ensam i helvetet. För att min mammas man var inte en snäll person, möjligtvis på ytan men inte innanför husets väggar. Hade inte jag gått upp klockan fem på morgonen och påbörjat hans frukost var jag inte värd ett skit. Hade jag tur så skrek han bara på mig, hade jag mindre tur så slog han mig. Samma sak kunde gälla alla andra sysslor jag hade i hemmet. Hade jag inte skött dem ordentligt så slutade det oftast med att jag satt hopkurad mot en vägg gråtandes medans han utdelade sina slag och min mamma satt i ett annat rum om hon ens var hemma. Hade inte hans dåliga humör lagt sig till nästa morgon kunde han slita upp mig ur sängen skrikandes klockan fyra på morgonen. Och åter kunde min mamma strunta i det, någon gång kunde hon halvhjärtat säga åt honom att sluta utan något vidare resultat.

I skolan fick jag bara höra att jag var stökig och bråkig, samtal efter samtal hem som alltid resulterade i fler slag. Ett försök vid 11års ålder att berätta för en vuxen person, en person jag ville lita på men helt enkelt inte kunde i slutändan. Jag försökte berätta att jag blev slagen hemma. Den här personen som då var min lärare ringde hem och han berättade vartenda ord jag hade sagt. Detta blev ett resultat av att fick ännu mer slag.

Jag gav upp!

Ett halvår senare skickades jag till BuP där det startades en utredning på mig. Jag fick berätta hur jag hade det hemma, i skolan och med vänner.

För det första jag hade inga direkta vänner i den åldern då jag var mobbad och med det så gick ju det inte bra i skolan. För det andra så var jag så jäkla dum och berätta samma sak för kvinnan på BuP som jag hade berättat för min lärare. Den här kvinnan lovade mig att det jag sa skulle stanna mellan mig och henne men det var en stor lögn då hon en timme senare sitter och berättar varenda liten sak jag berättat för henne till min mamma och hennes man.

9år senare fick jag ta del av utredningen som gjordes, det som stod i mina journaler var inte roligare saker. Bland annat stod det att min mamma hävdat om att jag ljög om hemförhållandena, att jag satt och åt Alvedon tabletter varje dag. Inget av det var ju sant såklart!

13års ålder så vart den stora flytten från liten skolan in till en stor skola. Efter några månader började ångesten komma eftersom jag inte passade in någon stans. Alla andra i klassen och skolan för övrigt hade fina kläder. Vad hade jag? Någon annans avlagda kläder som var slitna, trasiga och oftast för stora för mig.

Men jag hittade ett sätt för mig att få utlopp av ångesten. Jag upptäckte fascinationen av att skada mig själv. Att göra som små röda blödande, svidande sträck på armen. Såklart gjorde det ont men den smärtan tog ju bort ångesten, jag kunde ju faktiskt tänka klart just då. Men för varje gång behövdes det mer och mer för att dämpa ångesten. Sedan fick jag ångest för att jag skadat mig själv.

Här fanns det lärare som tog tag i problemet eftersom dem accepterade såklart inte att jag satt med en kniv i skolan vilket faktiskt hände. När jag inte hade min lilla kniv hittade jag en massa andra vassa saker som kunde användas.

Det fanns en lärare som efter många möten med mig, fick mig till att berätta igen om vad som var mitt problem. Dock berättade jag inte mer än nödvändigt eftersom att jag inte litar på vuxna, inte en ända vuxen.

Detta slutade i en polis anmälan och en anmälan till socialförvaltningen.

Efter en månad ca så vart jag förflyttad till jourhem. Jag kom på sätt och vis hem, för att jag hamnade i en bekant miljö hos mitt sista avlastnings hem. Jag fick gå kvar i samma skola, jag var fortfarande bråkig och klarade inte av ämnena.

När socialförvaltningen var färdiga med sin utredning var det bestämt, jag skulle inte få flytta hem till min mamma igen. Hon hade ju gjort sitt val, hon lämnade hellre bort sitt barn än att lämna sin man. Vilket moderskap…

Jag hamnade i Skåne där jag inte kände en jävel och helt plötsligt var jag tillbaka i en lite håla med en lite skit skola. Jag fortsatte med att skada mig själv och ju längre tiden gick ju fler ställen hittade jag att skada mig på för att undvika synliga områden.

Ett och ett halvt år senare så försökte jag mig på att rymma, jag kom till Stockholm, till en man. Dagen efter var jag tvungen att åka hem igen. Jag var inte glad men jag hade inte mycket till val. Och dagen efter det svarade jag i telefon hemma och då var det Helsingborgspolisen som ringde för att se så jag hade kommit hem igen. Vilket jag uppenbarligen var eftersom jag svarade i hemtelefonen.

Återigen skickades jag till BuP dock i Ängelholm där dem var så duktiga på att hantera mig… För varje besök hos dem fick jag träffa en ny psykolog tills jag sa att jag inte vill det där mer. Att ta samma sak om och om igen var för mycket.

Helt plötsligt är vi framme i att det är gymnasieåldern, sommaren innan jag skulle börja i Ängelholm så lärde jag känna en tjej i samma ålder som mig. Vi började umgås en massa och vi märkte hur vi lätt kunde trigga igång varandra. Skolan började och jag skötte den till en del, men sen så började jag skolka och hitta på annat t.ex. åka ner till Malmö eller Helsingborg. Jag och hon skaffade oss flera vänner när vi skolkade tillsammans.

Inne på andra terminen så bestämde jag mig för att jag ville byta linje vilket jag gjorde. Jag skulle börja i Helsingborg. Nästa läsår gjorde jag det, jag började i Helsingborg där jag faktiskt skötte hela första terminen innan jag började kaosa. Jag träffade även en av mina allra bästa vänner som jag ännu har kvar och skulle göra allt för.

Men inne på andra i terminen i Helsingborg blev jag åter igen trött och dessutom så var det ju mycket roligare att festa! Jag hade ju även introducerat drogerna i min värld men jag var ju tvungen att fixa fram dem på ett eller annat sätt. Den som provat eller kanske känner någon som tyvärr är fast i ett beroende vet ju att det kostar ganska mycket…

Dem helger jag inte behövde åka hem för att jag ”sov hos min kompis” så passade jag självklart på att få bli hög. Bästa var ju om jag både lyckades bli både full och hög.

Detta skulle jag ALDRIG vilja göra om igen!!

Vid 18års ålder så tog min ångest över totalt och jag sa till min familjehems pappa en tisdags kväll att jag var trött. Han sa till mig att gå och lägga mig då vilket jag gjorde, jag sa god natt. La mig i min säng och väntade på att hela huset skulle bli tyst sedan plockade jag fram tabletterna. 60st Propavan, som är en slags sömntablett, stoppade jag i mig. Jag ville dö, jag orkade inte mer, men jag dog aldrig vilket jag är tacksam över och har varit dem senaste 5 åren.

Här med sätter vi punkt. För att jag måste verkligen sluta försöka förändra dåtiden eftersom det är inget man kan, vad jag har gjort har jag gjort och får stå för det. Jag kan bara fokusera på nuet och vad som komma skall.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

I morgon är det dags för jobb igen efter en ledig dag.

Denna dagen har spenderats med att baka cupcakes som blev sådär, eller ja det var inget fel på smaken men jag får verkligen inte in tekniken med en sprits. Men vad är det man säger?? Övning ger färdighet.

Efter bakandet så begav jag mig hem till min kusin för att hämta lite xbox spel som jag köpt av henne.

Och väl hemma igen så vart jag tvungen att testa medans älsklingen fixade med grillen nere på gården. Kvällsmaten blev grillad kycklingfilé med pommes..

Likes

Comments

Som vanligt är jag grinig här hemma efter en jobbhelg med dag pass. För att försöka bli lite roligare så tog jag ett halvlångt bad.

Sedan flöt kvällen vidare med ett sambon och yngsta dottern ligger i soffan och kollar film, äldsta dottern gör sitt egna slime och jag själv springer runt i trosor och smörjer in mig med brun utan sol.

Alltså en sådan där helt vanlig söndag, i alla fall i vårt hem.

Likes

Comments

Länge har jag funderat på OM och HUR jag ska skriva detta inlägg.

Det är ett känsligt ämne eller för mig är det de i alla fall. Men att som den öppna person jag är så tänker jag att det kan hjälpa någon annan där ute.

Jag gissar på att många faktiskt känner igen följande frågor:

- När är det dags för er utöka familjen?

- När ska jag få bli mormor?

- Har ni pratat om barn ännu?

- Är det inte dags att skaffa en liten knodd snart?

Den som känner igen sig räck upp en hand!

Jag har många i min närhet som frågar mig om min sambo och jag har pratat om gemensamma barn, och ibland svarar jag att jag/vi inte direkt pratat om det här hemma och ibland kommer det riktigt ärliga svaret.

...

Jag kan inte få barn, helt enkelt kan jag inte bli gravid. Beskedet fick jag för mer än ett år sedan.Det visade sig att jag inte har några fungerande ägg.

Ja det var tufft i början och det är fortfarande tufft eftersom att jag innerst inne skulle önska mig att få bli mamma. Jag vill ju någonstans få uppleva den där tjocka fina magen, att få säga att jag känner mig som en flodhäst, konstiga cravings och allt det där andra blivande mammor får uppleva.

Så varje gång någon frågar mig om barn så knyter det sig i mig och jag känner tårarna brinna bakom ögonlocken för att det är jobbigt, det kanske blir lättare med tiden men fortfarande jobbigt.

Jag genomlider den här fruktansvärda veckan varje månad då mensen kommer till ingen nytta, jag plågas av den hemska mensvärken och då är det självklart att jag anser att allt är orättvist.


Om ni nu undrar om jag tycker det blivit lättare idag än när jag fick veta så är mitt svar både ja och nej. För att det finns dagar då jag kan bli så ledsen på bara tanken men andra dagar då jag är helt okej med det för att jag är sådan helt enkelt och det är inget jag kan göra något åt.

Men vet ni vad? Jag har mina barn ändå och en fantastisk stöttande sambo.

Han låter mig få skaffa mig mina egna barn i form av våra katter och vår hund. Samt att jag har mina fina, underbara bonusbarn.

Och jag skulle aldrig vilja byta bort det jag redan har bara för att få uppleva det andra mammor har fått uppleva.

Men något jag kan tycka är jobbigt med alla dessa sociala medier är att jag har väldigt, väldigt många vänner just nu som är gravida till höger och vänster. Och trots att jag har mina fyrbenta barn så är jag lite sotis på mina vänner, för att dem får det där som alla mammor säger är värt att genomlida.

​Längre fram i tiden kommer det komma ett litet följd inlägg på detta. 

Likes

Comments

Då vart det helg igen och jag har åter igen inte gett en titt på mitt liv senaste tiden.

Men det har egentlige inte hänt överdrivet mycket utöver det vanliga.

Men vad gör det?? Rätt skönt när jag får ha mina rutiner. Men Men Denna helgen så får jag ha mina töser hos mig för mig själv medans sambon är på annan ort och jobbar. Så med andra ord är det en riktig tjej helg bortsett från kise pojkarna.

Förra helgen var jag nere i Skåne på besök, först hos mina extra morföräldrar då min bonus mormor fyllde år. Efter det så fortsatte jag ner till Helsingborg till min älskade bästa vän @emzaanhubner som flyttat hem från Gävle igen och som dessutom tagit examen. Det var en fantastisk kväll med min fantastiska vän jag träffar alldeles för sällan.

I övrigt har veckan varit det normala, lite ensam men helt normal. Jobbat mest efter att sambon åkt och nu då min lediga helg med barnen.

Bjuder på en smyg bild sambon tog på mig en morgon när jag fortfarande sover.

Likes

Comments

Idag har det varit en bra dag, igår var en bra dag. Förhoppningsvis så kommer den här veckan vara en bra vecka. Jag är lång ledig, jobbar inte förens på fredag igen.

Idag har större delen spenderats uppe i flygstaden med hela familjen. Blev en massa shopping till hemmet. Nu är äntligen utemöbler till balkongen beställda, vi har fixat gardiner till vardagsrummet och det blev nya sängborg och lampor.

Helt plötsligt så känns sovrummet luftigare än tidigare vilket är väldigt skönt.

Likes

Comments

Det har varit tyst från mig ett tag och när jag väl dyker upp igen så är det när jag inte mår bra, men det är då jag behöver bloggen som mest.

I natt har det varit en jobbig natt helt enkelt, men då min älskvärda men ibland odrägliga tyckte att det var överskattat med sömn och bestämde sig för att det var dags att leka. Ostoppbara som dem var lät jag dem hållas och lyckades somna men som det ibland händer sjunker mitt blodsocker och inatt har det gjort det.

Det är sällan det sjunker på natten så märkbart för min del, men någon gång ska väl det också hända.

Så det var ganska jobbigt i morse när katterna började leka igen vid halv fem.


Minns ni när jag i ett inlägg berättade om att jag spräckt hela skärmen på mobilen för att jag fått en dipp i blodsockret.

Varje gång jag kollar på telefonen så påminner mina sprickor mig om att jag borde söka för mitt problem men jag gör inte det. för att jag tänker att om jag bara skärper mig med kost osv så funkar det men det gör det inte för att jag kan inte skärpa mig. Jaa det där lät barnsligt, men nu när sambon är iväg mycket så har jag ingen lust att äta själv men gör det för att jag måst till en viss del.

Men jag är ute, jag tar mig ut tack vare vårt ny tillskott i familjen. Utan henne hade nog mina lediga dagar blivit väldigt långa i soffan tillsammans med Netflix.

Likes

Comments

Jag tror att jag måste vara världs bästa på att gnälla, och hör inte andra mitt gnäll så gnäller jag för mig själv i det tysta och är bitter på allt och alla.

Ibland förstår jag inte ens varför jag gnäller för att trots allt är mina problem bara i lands problem. Något som många är väldigt duktiga på att gnälla om tex är hur dyrt det är att parkera. Jag vet många som gnäller här i stan inklusive mig själv, men när jag stod och tittade/lyssnade på Theres Lindgren samtidigt som jag strök lakan så berättade hon hur mycket det hade kostat för en timmes parkering i något parkeringshus i Stockholm så insåg hur jävla billigt vi har det. Det hade kostat 260 eller 250 kronor för en enda jäkla timme.

Men men nog om de.

Idag har jag gjort en fortsättning på gårdagens frustrationer med en nyckel. Kort och gott så behövde jag få en nyckel kopierad efter att jag hade varit och pratat med hfab (hyresbolaget) och det var inte det lättaste men, idag har jag kopian och den funkar yeay me. När det väl var färdigt så tog jag en vända på kontoret för att äta lunch med en kollega.

Resten av eftermiddagen har kantats med att tvätta och vika ihop ren tvätt samt stryka lakan.

Och nu sitter jag i soffan och njuter av bullar och te till Bones samtidigt som jag skriver här.

ÅH!! Förresten har ni provat Pepsi Max med ingefära?!?!

Trodde aldrig att jag skulle hitta den här i Sverige, men sprang över den på Coop och den var faktiskt över förväntan, jag gillade den. Ingefäran tog inte överhanden enligt mig. Min ena kollega tycke dock den skulle ha lite mer ingefära smak.

Likes

Comments

Genom Glossybox så fattade jag äntligen varför det är viktigt att använda primer för att få en bra grund för sminket.

Då den primer jag fick i en box är slut så var jag ju tvungen att inhandla en ny och det är verkligen en djungel allt sådant tycker jag. Men jag gick hem från affären med en primer utav Kicks egna märke och jag älskar den, mitt smink i helgen har aldrig suttit lika bra som då.

Så att kom ihåg att Not to prime is a Crime.

Likes

Comments

Ingen kan någonsin gå runt och må bra alltid. Det är inte mänskligt, däremot är det mänskligt att faktiskt få må dåligt ibland utan att andra ska döma och lägga sig i.

Jag vill inte umgås med någon när jag inte känner mig direkt sedd, nej jag behöver inte ha uppmärksamhet 24/7 men ibland vill jag ha riktig egentid.

Jag är expert på att slingra mig undan alla frågor på hur jag mår, skyller ofta det mesta på att jag bara är trött. Jag orkar inte alltid berätta hur jävla arg jag är inombords på saker, på personer.

När jag mår som jag mår just nu så orkar jag inte fungera, jag orkar inte längre bry mig om att fungera. Jag behöver en större sysselsättning för att inte gå ner mig helt. Jag vill inte vara med människor alltid, jag håller mig hellre med min telefon och scrolla igenom instagram, facebook, snap, twitter brukar bli väl läst när jag är sådan här. Jag kan sitta googla på allt möjligt för att hålla hjärnan upptagen för att slippa behöva tänka för mycket.

Tex idag anser jag mig själv ha gjort min sociala bit efter ha varit iväg hela eftermiddagen. Så att just nu sitter jag hellre för mig själv. Jag var ju trots allt med och åt middag samt att tidigare under kvällen gjorde jag en ansträngning och busa med sambon. Ja någon stans inombords så värmdes det till, jag skulle kunna vara glad ikväll egentligen och mysa i soffan. MEN så insåg jag att nej jag vill faktiskt inte jag vill inte engagera mig. Har jag gått hela helgen utan att bry mig så kan jag lika gärna fortsätta. Det är trots allt en ny vecka i morgon då kanske det funkar bättre, bara jag får sova lite.

I morgon kanske jag är mindre arg och frustrerad och ledsen. I morgon vet jag att hela dagen är räddad med bestämda saker och jobb.

Likes

Comments

Instagram@mickaaaa