View tracker

Igår fick vi som Sam så fint la upp det, leva riktiga surflivet. Livet när planen är surf men vattnet säger nej. Inga vågor idag. Eller jo, för mycket av dem på västkusten men där är det så pass att ingen ger sig ut. Västkustens vågor är så mäktiga här i dagarna att även dom vågor som kommer ifrån västkusten tar sig hela vägen runt till södra kusten och där vågorna fortfarande är helt ok. Så det var dem vi letade. På fyra stränder närmare bestämt.
Men vi lyckades. Vi väntade in tidvattnet och allt löste sig.
Kanondag!
Men innan dess var det inte direkt synd om oss. I väntandet och letandet.
Vi fick hänga på den här hemska Stranden i det här hemska vädret.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

  • 19 readers

Likes

Comments

View tracker

Fantastiska vyer och massor av stulna färska fikon längst vägen. Härlig dag att kurera en hemsk bakfylla. Imorn är det nya tag. Paddleboard och surfing står på agendan!
Men nu... Pizza och film 😇

  • 23 readers

Likes

Comments

View tracker

  • 23 readers

Likes

Comments

Post surfing pose. Så trött. Notera att jag står i mitten av vägen vi måste gå. Första bilden är var vi ska (med alla utrustning på släptåg) och andra bilden är från starten.
Tur det är vackert.

  • 45 readers

Likes

Comments

Idag var jag tillbaka på brädan efter en vilodag. Gjorde illa vristen på något skevt sätt i söndags och kunde helt enkelt inte riskera resten av veckan för att surfa på en trasig fot. Jag spenderade istället dagen på stranden med kepler i öronen. Det var en härlig dag på sitt sätt men jag var ju självklart skitarg över att alla andra surfade förutom jag. Plus att jag brände ryggen rejält. 

Är nöjd med dagens surf. Innan lunch var livet på topp. Jag tog alla vågor jag gav mig på (förutom den sista där jag dök ner i botten istället). Det var hur kul som helst och rädslan var långt långt borta. Vi befann oss på utsidan och fick därmed hela känslan. Efter lunch hade tidvattnet fuckat upp en del och havet var lite stökigt. Vågorna slog dessutom väldigt nära stranden så det var väldigt lite utrymme för surfing innan man krockade med någon vän som surfade med level 1 och därmed längre in.

Jag är nöjd. Har egentlige tusen saker jag skulle vilja skriva mer om men vet ni vad. Vårt schema är tight som bara den. För att ge er en idé av vad jag menar så har varje dag sett ut så här.

8.00 Yoga.

9.00 Frukost

10.00 Off to the beach.

Surfin...

Lunch...

Surin....

17.50 Hemma på lampett

18.00 Yoga

19.30 Middag

Sen vill man hinna duscha någon gång där emellan. 4 dushar på 32 tjejer. Wihoo.

Med några undantag att alla inte yogar varje morgon och varje kväll då vi spritt ut det lite.

Men ni kanske förstår varför jag uppdaterar segt.


Likes

Comments

Sitter nu i skrivande stund i bilen på väg hem från stranden. Helt slut. Dagen i vattnet har varit händelserik. Vi hade först en genomgång om olika saker hit och dit och sedan hoppade vi i vattnet. Åt sedan lunch från en buffé ovanpå en surfbräda på stranden och sedan tillbaka ner i vattnet. Ska jag vara helt ärlig så under första tillfället var jag PISSED OFF. Jag var så besviken på mig själv och vad jag klarade av att jag var helt enkelt skitarg ända tills jag klev upp på stranden och även då var jag arg och besviken. Det här var inte surfing. Det här var inte som sist.

Vad jag var mest arg över just då var att förutsättningarna i vattnet var inte att lita på. Vattnet var minst sagt "messy" som Sam beskrev det. Vågor kom från alla håll och det gick inte riktigt att läsa av hur man skulle tackla dem. Jag var även arg över att vi befann oss på insidan av de gröna vågorna. Vilket betyder att vi surfade vitvattnet. Och endast vitvattnet. Suck. 90% av tiden kämpade man sig motströms till FOTS för att sedan vända om och kasta sig på brädan och ta vågen. DET HÄR VAR INTE VAD JAG KOM HIT FÖR. Skrek hela min kropp och jag kunde inte hitta lugnet någonstans till att bara uppskatta tiden i vattnet.Trots att jag tidigt insett att jag och ingen av de andra idag inte kommer att surfa på riktigt för att vågorna var för stora där ute (vi snackar tunnlar i nästan varje våg och även det faktum att det tog vår instruktör 25 minuter att ens ta sig ut dit under vår lunch på stranden) så var jag besviken. Vad som dock fick mig att ändra min inställning var att vi inte var på väg hem efter lunchen. Jag skulle få en revansch...Och den fick jag. Efter en välsmakande och välbehövlig lunch serverad på en surfbräda på stranden gick vi ut i vattnet igen. Jag hittade lugnet och kunde helt klart slappna av och skratta och även ta en hel del stabila vågor. Jag är nöjd.

Nu här i bilen tänker jag på Bali. Eller ja.. Främst tänker jag på att mina läppar är helt uttorkade och bortdomnade av saltvattnet och att jag har ett ton sand mellan skinkorna och i min bh. Men också på Bali, och det faktum att jag inte kan jämföra ön med Portugal. Det är olika hav, olika förutsättningar. Havet här i Portugal är tuffare, vattnet är kallare och instruktörerna är annorlunda. Jag måste sänka mina förväntningar och inse att jag inte åkt tillbaka till Bali. Nu är jag här med 30 andra tjejer och vi ska tamefan ha den bästa veckan.

I bakgrunden av mitt skrivande pratar de andra om jack Johnson som nu spelar i högtalarna, han valde tydligen mellan professionell surfing eller musiken och valde musiken. Samma med ben howard. Hmm. Fun fact.

Nu har jag i över en halvtimme bråkat med internet och olika format och får inte till någon video över huvud taget. Supertrist men känner att jag har bättre saker att göra än spendera all tid i mitt rum med min dator. Jag tror till exempel att jag HÖR en öl skrika på mig borta i baren. Jag ska nog fullfölja dess desperat rop efter uppmärksamhet innan den stackarn blir ledsen. Och jag för den delen. Jag är verkligen sugen på öl.


Puss och hej.

Likes

Comments

Nu står jag på Faros flygplats. Inget wi-fi(detta inlägg publiceras alltså inte itid), polotröja på och äntligen framme vid platsen där min transfer ska komma.

Tog inte med mig glasögonen av inte så uppenbara orsaker så det tog mig lite tid att hitta var jag skulle. Närmare bestämt 15 minuter istället för den tid det tar att korsa vägen utanför dörren. Frågade några som så ut att jobba inom taxi/buss vart jag skulle. Dom fnittrade lite och pekade på en lite kur 50 m bort där det förmodligen stod ganska tydligt "greenbus" för någon med synen med sig. Men för mig var det bara att vandra i utpekat håll och tillslut såg även jag skylten. Suck.Jag svettas för övrigt inte så mycket som jag trodde men är otroligt stel då jag suttit mellan två bredaxlade karlar på vägen hit (inget som helst svängrum på 4h). Trevliga. Sa inte ett ord. Inte ens när jag vaknar i ett sjukt ryck från mitt luta-mot-nedfällbara-bordet-sleepmode i andnöd och TOKhostade. Dom räckte mig en varsin flaska vatten (eftersom att jag tydligt behövde två samtidigt) och kollade lite... Äcklat...., (?) vet inte om det är ordet som beskriver situationen. Men så kändes det Snart fick jag tillbaka mina luftvägar och dom kunde återgå till sitt och jag mitt (dregla över bordet med kepler i öronen.

Tillbaka till poängen. Jag står nu och väntar på min transfer när kvinnan jag precis "tjafsat" med (för att mitt namn var felstavat och därför hittade hon inte mig i bokningen) skriker "MICHELLE ANDERSON" still wrong idiot... Och pekar på mig och en annan tjej och sedan på chauffören som pekar åt ett tredje håll och han börjar gå. Vi följer. Ebru hette hon, från Österrike. Trevlig tjej, surfat i tre år så där ligger jag i lä.

Väl framme på "Tiny whale" möttes jag inte Ebru av typ hela gänget som satt och gosade med sina välkomstdrinkar, så vi joinade och började höra oss för för olika nationaliteter. Jag är den enda som kommer från skandinaven. Det trodde jag faktiskt inte. Men majoriteten är faktiskt typ från Tyskland, Poland, Österrike men även från Frankrike, Italien, Kalifornien, England osv. Väldigt blandat.

Har inte tagit en enda bild än då jag under hela resan gått runt i dvala och nu när jag kom till campet har jag inte haft batteri eller tid. Sååå mycket olika ansiktet att komma ihåg och lära känna. Over all är det en riktigt bra vibe. De flesta är ensamma resenärer så i början var det mycket "vad heter du, var kommer du ifrån" men nu har det börja släppa så det känns skönt.


Detta är vad jag kunde åstadkomma i bildväg. 

Mys vid elden. 

Men nu bli det banne mig sova, så himla trött.​


Likes

Comments

​Om ganska precis en vecka beger jag mig till ett nytt surfparadis, Portugal. Jag har bokat en surf/yoga vecka vid Portugals västkust. "Jah Shaka Surf CampRoxy Girls Surf Week." Yep. Facebook tipsade mig alltså om denna resa. Ni vet dom därå "reklamerna" som är baserade på dina sökningar som dyker upp mellan inläggen. Där. For once, THANK YOU FACEBOOK. Hoppas jag.... jag är trots allt inte där än. Men av beskrivningen att döma så kommer detta bli episkt. 

5 av de bortresta dagarna kommer att vara fullsmockade av surflektioner, yogapass, lokal mat och tillhörande vin OCH förhoppningsvis en stor fet sol. 

Denna:

Roxy girls week Portugal 2015

kollade jag precis på och insåg precis att mina krav inte är höga. Ge mig saltvatten och oändligt med kallsupar så är jag NÖJD. Give me a board and get me stoked. Så att säga. 

Tänkte försöka införskaffa en gopro innan jag far så uppdateringar på denna lilla dagboksblogg kommer att ske, frågan är ju om det blir i tid eller i otid. 

I vilket fall. 

Bye. 

Hang loose

Likes

Comments

Ligger ute i sällskapsrummet på mitt fantastiskt mysiga hostel och tänker på den förbipasserade månaden. Har nu alltså spenderat min sista natt här i Bali. Lämnar landet sent ikväll och landar i Stockholm 13.00 på söndag efter en mellanlandning i Doha, Qatar.
Är så glad och tacksam för mitt spontana äventyr men trodde aldrig jag skulle vara så tacksam som jag är för att få åka hem igen. Att när jag nästa gång somnar i en säng inte kommer vara själv är den bästa känslan! (Dvs om jag inte tar en nap här först pga bakfylla och sjukdom).

Hade en fantastisk sista kväll här i kuta med nyfunna vänner och även folk i från campet som tog en tripp för att möta upp mig min sista kväll. Otroligt roligt. Att jag dessutom kunde vandra genom kutas mest kända bar/ shoppinggator utan att folk drog i mig, skrek på mig, tjatade och följde efter med olika erbjudanden "bara för mig" var även det underbart. Men att det endast skedde pga ett manligt sällskap vid min sida gör mig arg. Det gör mig så fruktansvärt arg att jag som ensam tjej, blond och blåa ögon- solklar turist inte ska kunna gå ensam genom en stad som denna och känna sig säker, det är sämst. För det kan jag inte. Jag har blivit bedragen på pengar under den här resan. Jag har blivit antastad av någon som ska ha presenterat som professionell. Likaså har mina vänner blivit utsatta. Jag har blivit dragen i armarna, min väg har blivit blockerad och jag har inte kunnat tagit mig förbi de män som försöker sälja på mig en taxi eller ett armband.

Jag vill inte låta negativ. Snarare tacksam. Jag är tacksam över de faktum att personen i underslafen skulle åt samma håll som mig igårkväll. Jag är tacksam för att jag fick en bra sista kväll i kuta utan att känna hat mot staden. Vilket är precis vad jag känt efter varje stop här sedan jag landa i Bali. Varje vistelse har fört med sig mardrömmar. Men inte igår. Och det är jag tacksam för. Glad över att jag fick se kuta igenom en icke-utsatts människas ögon.

...........................................................


Det känns som om denna resa pågått i ett halvår när jag tänker tillbaka på mojo och alla äventyr jag fick vara med om min första vecka i Bali. Men som 1 vecka när jag tänker på när jag letade vaccinationer på Arlanda. Haha.


Jag har banne mig lärt mig att surfa.
Det är lite svårt för mig att ta in. En grej som så länge stått på *innan jag dör* listan av ren rutin nu kan avprickas är ju sjukt! Det stod ju bara där för att det ska vara så. Man skriver de på listan. Man avundas när man ser folk på tv och film surfa men där tar de slut. Drömmen skulle ju inte bli verklighet? Det är ju vara sånt på tv. Bara de faktum att jag aldrig sätt en surfare i verkligheten när jag kom till Bali talar ju för sig själv. Jag är ju bara en svenne som skriver de på sin lista i ren rutin för att det inte är speciellt lätt i vårar avlånga land (det går, dock, hör och häpna). Men nu, nu kan jag fan pricka av de.
Jag har lovat mig själv att någon gång leva någonstans leva så att jag kan surfa dagligen. Det är mitt nya mål. För det är så jag vill ha de. Det vet jag nu!


Tack som FAN alla underbara jag lärt känna på denna resa! Tack för alla skratt, alla minnen, alla lärdomar och sena nätter. Tidiga morgnar på brädan och skräckblandade förtjusnings- ögonblick. Som i min första högersväng i vänstertrafik i en fyrvägskorsning eller som min första riktigt bra våg följt av en perfekt cut-back. Tack för att ni förgyllt min resa till Max! Är så jävla glad. Så glad att jag vågade kliva ut min *comfortzone* utan att jag visste att det var det jag gjorde genom att resa själv.
Ses på nästa äventyr underbara Bali, och ses på nästa äventyr mina nyfunna fantastiska vänner!

Likes

Comments

Anlände till ubud tisdag eftermiddag efter en kaotisk gårdag i kuta. Ubud slog mig ansiktet med lugn. Och jag tror även min kropp kände de. Då jag kollapsade tidigt efter en kort sväng runt kvarteret på ubuds vackra gator och en snabb middag. Tror jag låg i sängen 19.30 eller så.
Helt död.
Startade dagen därpå tidigt för white water rafting. Riktigt kul! Vår guide Sam samlade på sig fiender från alla håll så så fort vi stötte på en annan "båt" blev vi överösta med vatten ifrån kraftfulla slag med paddlarna. 2 timmar långt vattenkrig skulle man kunna säga. Mycket skratt, en del simmande för folk som trillade i, eller som vid lugnare vatten självmant hoppade i för att svalka sig. Bra idé Michelle. Fullt påklädd. Eller..?
Men då var skadan redan skedd, med dyngsur byxdress blev jag tvingad upp på en avsatts för att sedan kasta sig ner i forsen. Fantastiskt. Blev fler än bara ett hopp därifrån. Att äntligen få vara i kontakt med vatten efter dagar av distans till havet var underbart.


Vi kom hem igen från raftingen vid 13. 15 minuter lyckades jag hämta mig i innan min chaufför för dagen pickade på min axel och frågade om vi inte skulle åka nu.
Jorå, klart vi ska. Men första stopp: Rice terrace.

Denna natur går ju inte att beskriva.

Nästa stop! Elephant cave. Elefant grottan utan elefanter. Den kallas så pga sitt ursprung i Indiens hinduism.
The elephant cave har sin grund på 1100- talet men från den tiden finns just endast det kvar, elefantgrottan samt stenblock ifrån originaltemplet. Eftersom att ingen avbildning av platsen fanns fanns det inne möjlighet att bygga upp det igen. Utan istället behöll man ruinerna och byggde upp ett tempel för lite mindre än 100 år sen som ska hålla platsen vid liv.

Elefantgrottan och ruiner från 1100- talet.
Elefantgrottan representerar en livmoder. Då man inom hinduismen tror på återfödelse så representerad ena sidan av grottan soluppgången och födseln i öst.

Andra sidan representerade slutet på livet, solnedgången i väst.

Så om jag då står och posar i öppningen till livmodern..
Stelt. Fan va stelt.

Varför har jag en sarong på mig? Jo. En sån lindade de kring mig mot min vilja för att jag skulle få besöka templet. Fick det förklarat för mig av min fantastiska guide när jag väl kom ner. Det är för att man inte ska visa för mycket av sig själv i templet i äkta religös anda.

Detta är the fountain of youth. "Go down there and wash your face and you will be young forever." Hell to the yes tänkte jag. Peter pan här kommer jag!

Piutiu tog mig sedan ner till floden nedanför templet. För att visa mig den fantastiska naturen. And I'll be damned. Fantastiskt var det.

I vanlig ordning på denna resa så kände jag ett sug på att få befinna mig i vatten. Piutiu försäkrade mig om att det var säkert och jag kastade mig i.

Önskar jag kunde tacka min guide 10000 gånger till och även dela med mig av all ny kunskap till er men ingen av dem kommer att hända i just denna febriga stund. Så ni får nöja er med detta.

Nästa stop! Tegenungan waterfall.
Badade även där. AJ vad ont det gjorde. Naturligtvis. Men jag var ju tvungen att prova. Att stå mitt i alltså. Check, ifrån bucketlistan.

Nu ska jag med all min kraft försöka samla energi för att göra NÅGONTING idag. Vaknade upp efter 15 timmar sömn med ingen blodtryck och inget blodsocker. Med en skakande och kallsvettig kropp vandrade jag ut för frukost i hopp om att det skulle göra någon skillnad. Nix. Feber? Ja.
Men. På vägen hem från frukost lyckades jag svänga in genom ubuds marknad och fick med mig massor med julklappar. Belåten som få.
Slut och både sov/gråtfärdig kastade jag mig på ett par kuddar på golvet inne i mitt hostel. Hittade där en febervän. Hon låg där även hon och försökte samla kraft. Ingen av oss lyckades. Enda skillnaden är att vi båda nu förflyttat oss till varsin säng. Gött. Sista dagarna på min resa och jag tar mig inte utanför dörren.

Likes

Comments