Ibland mår du inte så bra. Men du säger ingenting. Du vill inte besvära, eller tynga mig. Du tycker att jag redan har för mycket att tänka på. Så du sitter tyst om det på andra sidan soffan.
Ibland mår du inte så bra. Men det visar sig inte. Inte i ditt humör eller i ditt ansikte, för du upprätthåller en glad fasad. Det har blivit din största talang de senaste åren och du är så duktig på det att inte ens jag, som ska känna dig bäst i hela världen går på det. Så jag sitter kvar ovetandes på min sida i soffan.
Ibland mår du inte så bra. Men ingen vet det. Ingen ser det. Ingen märker det. Förrän det redan är för sent.
Ibland mår du inte så bra och till slut så spricker du. Du fullständigt exploderar och du börjar göra elaka saker mot dig själv. Du börjar säga elaka saker till mig och du börjar försätta dig i farliga situationer. Du mår inte bra. Du försöker stöta bort mig. För. Du. Mår. Inte. Bra. Du gör allt för att ensam gå längre in i ditt mörka hål men jag låter dig inte. Jag följer efter dig in i dina dåliga situationer och släpar ut dig där ifrån. Jag låter dig skrika, svamla och säga allt det där du inte menar. Tills du säger det du velat säga till mig i flera veckor. Tills du säger det du menar. Det där som inte får dig att må så bra.

Ibland mår du inte så bra. Men det är okej för det gör inte jag heller. Vi står bakom och fångar upp när den andre faller. Du kan lita på mig, jag håller i dig medan du inte mår så bra. Och jag vet att du håller mig. Men vi har alltid vår soffa, vår soffa vi monterat tillsammans och suttit in ihop. Vi har alltid vår soffa att landa i, att återhämta oss i, att omgruppera oss i. Vi slickar våra sår, laddar om och efter ett tag, så mår vi bra. Du och jag. Från varsin sida i soffan fast tillsammans.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments