Ibland mår du inte så bra. Men du säger ingenting. Du vill inte besvära, eller tynga mig. Du tycker att jag redan har för mycket att tänka på. Så du sitter tyst om det på andra sidan soffan.
Ibland mår du inte så bra. Men det visar sig inte. Inte i ditt humör eller i ditt ansikte, för du upprätthåller en glad fasad. Det har blivit din största talang de senaste åren och du är så duktig på det att inte ens jag, som ska känna dig bäst i hela världen går på det. Så jag sitter kvar ovetandes på min sida i soffan.
Ibland mår du inte så bra. Men ingen vet det. Ingen ser det. Ingen märker det. Förrän det redan är för sent.
Ibland mår du inte så bra och till slut så spricker du. Du fullständigt exploderar och du börjar göra elaka saker mot dig själv. Du börjar säga elaka saker till mig och du börjar försätta dig i farliga situationer. Du mår inte bra. Du försöker stöta bort mig. För. Du. Mår. Inte. Bra. Du gör allt för att ensam gå längre in i ditt mörka hål men jag låter dig inte. Jag följer efter dig in i dina dåliga situationer och släpar ut dig där ifrån. Jag låter dig skrika, svamla och säga allt det där du inte menar. Tills du säger det du velat säga till mig i flera veckor. Tills du säger det du menar. Det där som inte får dig att må så bra.

Ibland mår du inte så bra. Men det är okej för det gör inte jag heller. Vi står bakom och fångar upp när den andre faller. Du kan lita på mig, jag håller i dig medan du inte mår så bra. Och jag vet att du håller mig. Men vi har alltid vår soffa, vår soffa vi monterat tillsammans och suttit in ihop. Vi har alltid vår soffa att landa i, att återhämta oss i, att omgruppera oss i. Vi slickar våra sår, laddar om och efter ett tag, så mår vi bra. Du och jag. Från varsin sida i soffan fast tillsammans.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

"Hjärtat, se på mig. Titta på mig. Det är ingen fara. Vi tar oss igenom det här också". Jag sitter och gråter på badrumsgolvet. Har kuggat en tenta. Pontus sitter framför mig på toaletten, fullt påklädd för att gå iväg och köpa cigaretter till mig, med händerna runt mitt ansikte. Jag är helt otröstlig. Gråter hulkande som ett barn av besvikelse på mig själv. Värsta sorten. Besvikelse på sig själv. Jag hade pluggat som en dåre. Haft hysterisk ångest. Gjort andövningar på bussen dit. Och klarade det inte. 5 poäng i från. Inte ens nära på tenta-språk.

Det verkar kanske överdrivet att bli så ledsen. Men han tycker inte det, han förstår precis hur illa jag känner det och han hanterar det där efter. Han ber mig inte rycka upp mig. Han säger inte att det bara är att "hoppa upp på hästen igen". Han säger inte att det inte är hela världen. Han tar en toalettrulle, leder mig till soffan och lägger mig i hans famn och vaggar mig medan jag fortsätter gråta som ett barn som ramlat av cykeln. Han förstår att den tentan, var faktiskt hela världen för mig att klara. Att all prestationsångest som byggts upp kring den äter upp mig inifrån av misstro och besvikelse. Att det är allt annat som händer runt omkring hela tiden som också kommer fram nu. Att all stress, kring skolan, jobb och praktik bara utsöndras i tårform. Jag gör mitt bästa men jag är inte tillräcklig. Och han fortsätter bara vagga. Klappar över håret och stryker bort tårar. Och fortsätter använda ordet vi. Vi klarar det här. Vi klarar det nästa gång. Vi fixar det då, men nu är vi ledsna. Vi.

Vi burkar säga att vi är varandras flygvärdinna. Som vi tittar upp på när allt inte riktigt känns som det ska. När man är osäker på om all turbulens som pågår är okej och ofarlig. Och han var en så bra flygvärdinna, den kvällen. För utan att förminska mina känslor en enda gång fick han mig att titta upp på honom och förstå att allt är okej. Det är ofarligt. Men jag var ledsen och behövde vara ledsen så han vaggade mig ändå. Min flygvärdinna Pontus.

Likes

Comments

Jag och Pontus bestämde oss för att ladda ner datorspel oLagLIgt men när vi inte vågade så hamnade jag framför min gaaamla gaaaaamla blogg och läste utkast och kommentarer. Jag hade faktiskt glömt att det var så många människor jag inte kände som följde mig och som då och då lämnade peppande kommentarer. Kan inte i min vildaste fantasi förstå varför någon skulle vilja läsa den hysteriska hormonstinna tonårssörjan men... några gjorde det ändå. Blev helt nostalgisk och samtidigt väldigt ledsen. Att skriva... det är min största passion. Jag älskar det. Jag behöver det. Det är mitt svar på att sjunga, spela instrument eller måla. Det är min kreativa ådra. Och det gör mig så ledsen och sorgsen att följa mig själv år efter år tillbaka och se hur jag successivt sluter mig mer och mer. På ett sätt är det väl att se mig mogna, hur jag långsamt förstod att folk faktiskt läste, att folk la en värdering i det och sen till slut en åsikt.
Och hur jag samtidigt som jag förstod det långsamt långsamt tappade delar av mitt självförtroende och min självdistans.

Att skriva om mode och kläder har alltid varit mitt mål men egentligen inte det jag varit bra på. Jag har varit bra på att vara ärlig. Att dagen jag blev dumpad lägga upp en bild på Marshall i himym när han blev dumpad för att illustrera min egna situation. Att efter ett år fortfarande skriva om samma gamla snubbe utan att skämmas. Det var jag. Jag kände saker och jag skrev om det. Och människor, fina, snälla, underbara människor hyllade mig så fint för det.

Men jag blev långsamt som allt det där jag hatade. Jag blev en högblank fasad med ett "perfekt liv" på insidan. En person med skam över sina misslyckanden och en person med ett rosafluffigt filter som alltid polerar och förfinar hur allt ligger till.

Jag tror att det är för att jag långsamt började tro på alla andras polerade instagramliv och började i och med det hårdkritisera mitt egna. Mitt egna är aldrig lika bra som alla andras. Jag köpte alla andras fasader och gick på den fina ytan. Vilket är så jävla konstigt, för jag har alltid varit medveten om att den var just det; en yta. Men trots det började jag skämmas över mig och det jag var. Jag skämdes över att jag inte alls förstod förtjusningen i att börja leva på juice och att jag inte hade råd med en vas från svenskt tenn som kunde skymta i bakgrunden på varje bild jag tog. Jag skämdes över att jag aldrig blivit så kroppsfixerad att jag kunnat ge folk tips på hur man helt omskulpterar sin kropp. Jag skämdes över att jag inte hade en traditionell stor familj där alla jämt är lyckliga och är ute och plockar svamp ihop i månskenet. Jag skämdes över att vara jag, att vara en helt vanlig människa som äter rostbröd och tycker att det är fucking omöjligt att dricka två liter vatten om dagen.

Och det värsta med det här är att tack vare det, tack vare att jag själv polerat, putsat och vaxat min fasad kanske jag i min tur... gett någon annan samma sorts skam.

Så nu ska jag försöka, en sista gång, att vara jag i min blogg. Att vara jag är att älska materiella ting, yta och fina bilder. Men att vara jag är också att ofta gråta på söndagskvällar med en påse chips under armen, att tvätta håret en dag för sent och att betala räkningarna samma dag som de förfaller. Att tvätta ansiktet med tvål och vatten och att bråka med min kille om något som hände för ett år sedan. Jag vill verkligen försöka vara jag en sista gång, för jag behöver det. Jag behöver driva om och distansera mig ifrån vardagens återkommande hinder, för att lära mig själv igen att det är det som är livet och att det är helt okej med mitt liv.

Likes

Comments

Morsdag är en blandad dag. Det är mestadels en fantastisk dag där alla dessa powerkvinnor hyllas för att de lyckats så ofantligt bra med det mest omöjliga uppdraget; att forma en sund människa. Men det är också en dag jag känner mig otillräcklig, för min mamma har vigt sitt liv åt oss och jag vet inte hur jag någonsin ska återgälda henne för allt hon gjort. För att hon har lyssnat och tröstat när jag varit ledsen, jublat och firat när jag varit glad. För att hon lät mig låna hennes kläder och skor under hela min tonår. För att hon lagat min favoritmat när jag kommit hem efter en resa. För att hon cyklade 6 km med Jack på pakethållaren och mig gnällandes bakom i 1,5 år. För att hon kommer springandes ur duschen när hennes dramatiska dotter skriker att det brinner när glöd från ett ljus landat på en räkning. För att hon tvingade på mig fula (men jättefina enligt henne) mössor när det var kallt. För att hon fortfarande noppar sin 21åriga dotters ögonbryn. För att hon följer med sina söner på tråkiga gais-matcher. För att hon älskar och skyddar min pojkvän som hennes egna son. För att hon sminkat och fått mig att känna mig finast i världen min första dag på högstadiet, min sista dag på högstadiet, när jag varit lucia, när jag skulle på bal, när jag ska iväg men egentligen inte vill, och när jag bara bett snällt. För att hon bäddat om min säng och tänt ljus på mitt rum när jag haft en dålig dag. För att hon legat och hållit om mig tills jag somnat när jag haft ångest. Min fantastiska, lilla underbara mamma. Som jag älskar dig. Som jag önskar att jag kunde ge dig hela världen. Jag förstår inte hur du gjort eller gör men jag tycker att du lyckats fantastiskt bra med oss alla tre. Och med Sven. En bättre förebild än dig, får man leta länge efter. ❤️

Och det finns fler mammor jag vill hylla! Miriam, som gett mig min bästa vän och som alltid ser efter mig och mina bröder. Marianne, som lagat mat och och tagit hand om mig i 5 år av mitt liv. Lotta, som ringer och ställer upp i alla väder. Camilla, som håller koll på alfredsson-klanen och är den mest effektiva och strukturerade kvinnan jag träffat. Och så vill jag hylla Maggi. Som fött och uppfostrat människan jag har turen att leva mitt liv med. Som jag är så ledsen att jag aldrig fick lära känna på riktigt men som jag fått lära känna genom historier. Jag önskar så att din son hade fått ge dig blommor idag, för det finns ingen som vill ge sin mamma blommor mer än honom. Men jag skrattar åt alla hans skämt, som du gjorde, jag försöker plåstra om honom så mycket som jag kan, som du gjorde och jag låter honom bada i uppmärksamhet, så som du gjorde. Du lyckades fantastiskt bra med honom, och även dina andra barn och jag vet att du var en helt fantastisk, glad, bedårande klumpig, generös och underbar mamma ❤️
Idag ska ALLA mammor hyllas, och det inkluderar verkligen de mammorna som inte är här längre. Pussa och krama era mammor idag om ni kan ❤️

Likes

Comments

Hello from the fotändaaaaa. Jag ligger skavfötters med ponta i skrivande stund. Han har på senaste tiden bokstavligen talat gjort revolt mot mina år av platsdominans i sängen och därför legat, inte bara i mitten utan faktiskt med ganska mycket av sin högra sida på MIN SIDA AV SÄNGEN. I vanliga fall försöker jag göra det bästa av situationen och gosa in mig i honom men asså... Vårt sovrum är så fucking varmt så jag blir svettig av att ens känna att hans hud är i närheten. Så jag kröp ner hit.

Och nu tänker ni APPAPPPAPPPAPPP KOM inte hit och tro att allt e som vanligt efter typ tre månaders strejk. Och ni har faktiskt helt rätt. Vem tror jag ens att jag är. Jag ska förklara. Jag har haft obotlig skrivkramp. Hmm hur ska man förklara utan att låta löjlig.... En av mina största inspirationkällor till min kreativitet, vilket är skrivandet framförallt, är precis som för många andra hemskt nog; smärta och sorg. Förstår man detta så förstår man annars får man ba nicka och säga "aha". Och då tänker ni att hmm ok så nu har du mått så over the fucking top att du blivit för glad för att kunna skriva något?? Sick mannen

Neeeeeeee.

Jag liksom passerade det där stadiet där man kunde formulera och utvärdera sina känslor i skrift och ba gick pang bom på det där mörka, kvävande stället i livet man hamnar på några gånger. Då finns det inget att skriva om. Då ligger man mest och varvar ångest med ångest över ångest.
MEN. Tre månader senare och en veckas sommar så känner jag mig på banan igen. Vissa saker kommer man aldrig kunna ändra på, så man får helt enkelt bara lära sig att leva med det och göra det bästa av det lilla liv man har haha. Så just nu består mitt liv utav att vara på vår balkong. Jag bor där ute. Jag äter där ute. Jag sover där ute. Fucking love that place.

Sååååååå summa: hej igen, jag har mått lite dåligt, varit lite ledsen, men jag är tillbaka och jag hoppas att ni vill läsa igen och jag hoppas framförallt att jag kommer skriva igen!! Det e liksom min lilla terapi.

Nu: känner jag hur tröttheten börjar smyga sig på (jag gick upp 04.45 idag men somnade på balkongen när jag kom hem så jag e sådär... Trött-pigg) och jag känner framförallt hur kroppen börjar vilja dra sig upp till Pontus. Ska nog sparka över honom till hans sida och sen lägga en hand på hans rygg. Jag har ju ett obotligt närhetsbehov och behöver TROTS tropisk sovrumshetta ha liiiiiiiiiite kroppskontakt :/ im not even sorry.

Viiiiiii hörs imorgon!! Puss och kram

Likes

Comments

I mina telefoner finns det anteckningar om dig. Inte nedskrivna som studier utan som känslor nerpackade i bokstäver och ord. Mina anteckningar om dig sträcker sig genom 4 telefoner. Ändå är vår historia hittills relativt kort men desto mer intensiv, precis som min förbrukning av iphones.

Jag vill ofta beskriva dig, i de där anteckningarna men det verkar som att det gör mig generad till slut. Du är så komplex och intressant förpackad i ett charmigt och vackert fodral. Men när jag generat beskrivit dig har jag talat precis som alla förälskade själar gör, om dina ögon. Men är det inte något alldeles särskilt att vara kär i ett par gröna ögon under ett par täta mörka bryn? Jag kan inte se dem nu, för du sover här bredvid mig. Med din hand runt min arm, utanpå täcket såklart, för det är där både dina händer och fötter måste befinna sig för att du ska kunna sova. Och när du ligger här, sovandes bredvid, ser till och med du helt oskyldig och hjälplös ut, trots alla elaka ärr runt dina ögon. De där särskilda ögonen jag alltid kräver uppmärksamhet ifrån.

Det är något med dig när du sover, kanske är det för att du och jag länge gillat att sova tillsammans oavsett tillfällets relation. Jag har haft dig sovandes bredvid med handen runt min arm när du krossat någon annans hjärta och en tredje krossat mitt. Jag har haft dig sovandes bredvid när du lovat mig hela världen för att sedan inte vara redo att ge mig den när du vaknar. Men det är något med dig när du sover, något som får hela mitt hjärta att blöda. Det är något med dig när du sover som får mig att vilja vakta din person, stryka tummen över de slutna gröna ögonen och lyssna på långsamma hjärtslag, bara för att höra att du är okej. Kanske är det enda stunden på dygnet som du inte behöver vara glad och stark. Enda stunden du bara ligger här och andas och inte behöver tygla, bära eller hantera de onda ting som drabbat dig. Kanske är det därför jag känner att det är någonting med dig när du sover, som får mig att vilja vakta dig, så att du får den där tiden på dygnet att bara göra just det. Ligga här och andas i smärtfri sömn.

I mina telefoner finns det anteckningar. Om dig. Om dig när du sover och om dig när du är vaken. Det är känslor nerpackade i bokstäver och ord som berättar hur mycket jag älskar varje sida av min kärlekshistoria med dig.

Likes

Comments

Tänkte köra en kvick liten årsresumé med bilder från min instagram!

Januari
Är mest förberedelser för mina föräldrars bröllop och tårar över en tenta jag inte hunnit plugga till (känns som historien kommer upprepa sig på sista punkten även i år). Sista januari ståndar bröllopet och det var verkligen en stor dag på många många olika sätt. Trots diverse komplikationer blev det ett helt fantastiskt firande för mina fina föräldrar med en vacker ceremoni i kyrkan och en enastående mottagning hela natten lång. Det är också den natten jag och Pontus bestämmer oss för att vi är ett par.

Februari
Skittråkig månad, jag är assjuk och mår asdåligt över både skola, livssituation och typ förändrade familjeförhållanden. Gömmer mig för det mesta för verkligheten hemma hos Pontus pappa, åker då och då till skolan men pallar inte särskilt mycket. Nisse fyller 20 och vi överraskar honom på restaurang och sen minns jag typ inte mer?

Mars
Hmmmmm typ ganska oförändrat läge från februari. Pontus fyllde år och var jättebakis dagen efter vilket kan observeras på bild nr 2 men förutom det minns jag ej så mycket här heller. Jag köpte jättefina solglasögon som jag slarvade bort direkt precis som alla mina andra solglasögon som jag någonsin ägt och fortsatte ha jättemycket ångest över typ allt i mitt liv:) Hela februari-mars minns jag bara som ett tryck över bröstet typ.

April
Men i april börjar den där tjocka dimman luckras upp och jag och Pontus bestämmer oss för att börja leta lägenhet i Göteborg och jag börjar ta tag i skolan igen. Jag väntar spänt på besked om jobbet jag sökt på H&M och jag och Pontus har låååååånga nätter med hans LP-spelare.

Maj

Skolan går bra, jag får jobbet jag sökt på H&M och vi skriver på kontrakt för vår nuvarande lägenhet. Tvärbra månad med andra ord. Vi sätter igång vår lilla renovering av lägenheten direkt och blir inte klara för typ en månad senare. Hade vi vetat att vi inte skulle bo kvar så länge kanske vi hade lagt tid och energi på annat. Meeeeeeeh så ska man faktiskt inte tänka!!!

Juni

Sommarschemat drar igång på H&M och samtidigt "renoverar" vi lägenheten i Göteborg och ska flytta ut mig ur min lägenhet i Borås. Det är typ omöjligt att hinna med allt så det slutar med att jag, Pontus och Anton åker kvällen innan min städbesiktning och slänger ner allt jag äger i soppåsar och lådor och flyttar ut mig ur Borås till kl 02 och in mig i Gbg till kl 04 och sen direkt hem till stora höga där Pontus klocka ringde kl 05.45 för att gå till jobbet :) ungefär här någonstans började jag inse hur lojal min bf är tror jag. Har typ fortfarande inte tagit tag i dom där soppåsarna med kläder men vi fick ut mig ur lägenheten i alla fall.

Jag bestämde mig även för att vara lite fräck och klippa av mig mitt aslånga jättefina hår för jag hade fått för mig att det var fult med långt hår :) tyckte faktiskt att det var en bra idé tills typ för en månad sedan nu saknar jag det som fan så klart. MEN det är bara hår och blablablabla så jag ska inte tjata mer om det.
.
..
....
Ååååååååååååååååhhhhhh:(:(:(:(( fkn hate myself väx hårjävel

Juli

Jobbade skitmycket kunde typ inte va med på någonting medan ALLA jag kände hade semester typ och jag va asbitter över det. Firade fisen som fyllde 21 och åkte en riktigt misslyckad tripp till Stockholm och thats about it. Jag och Pontus har hundra miljoner sambobråk men bestämde oss för att vi är ett team och måste samarbeta och har efter det seriöst typ inte haft ett enda!

Augusti

Augusti är världens bästa månad för jag fyller år och jag ÄLSKAR ATT FYLLA ÅR. Jag jobbade i typ 11h på min födelsedag men mina föräldrar skickade ett blomsterbud till mig på jobbet och när jag kom hem väntade mousserande vin, finmiddag och en nystädad lägenhet på mig. Så det var en jättefin dag ändå. Mina vänner firade mig också såklart och trängdes så snällt i vår lilla lägenhet❤️ jag bestämde mig även för att klippa håret ÄNNU KORTARE :) vilket va jättefint faktiskt men som jag är sur över idag

September

Jag fick en Stockholmsresa i födelsedagspresent av Pontus så vi åkte dit!! Jag älskar ju Stockholm över allt annat typ och den här gången fick jag äntligen ba va där, strosa omkring och shoppa. Det va min lilla semester och jag blev jättenöjd. Skolan började igen och... Sen hände det nog inte så mycket mer.

Oktober

Köpte dom här assnygga skorna som jag använde typ 2 ggr. Tycker inte att jag var snygg i dom så har bara fått beundra dom som dekoration. (Om någon vill köpa så hojta till, strl 38).
Jag tror vi festade ganska mycket i oktober och jag stod på gränsen till att hoppa av skolan men bestämde mig för att köra järnet istället. Tentaplugg.

November

Det var nog någon gång i november jag började blogga ganska frekvent igen om jag inte missminner mig så här ifrån känner ni nog igen det mesta. Vi fick reda på att vi inte kan bo kvar i lägenheten. Jag gjorde och klarade tentor och vi käkade en del pinchos...

December

December minns ni såpass friskt så det känns bara löjligt att gå igenom igen. Största höjdpunkten var väl i alla fall vår nya lägenhet som är typ det enda som får oss att se framåt i dessa träliga månader som ligger framför oss. Bara 3 månader kvar ❤️❤️❤️❤️

Likes

Comments

Asså jag e så trött så det här inlägget kommer bli svintråkigt men jag vill ändå skriva det. Vilken nyårsafton!!! Kan faktiskt inte minnas någon nyår som varit så här lyckad. Vi käkade lite middag, spelade spel, drack champagne och DANSADE. Precis SÅ en nyår ska serveras. Är så glad över att det kom så mycket härliga människor som ville fira med oss ❤️

Idag har typ hela dagen gått åt till att städa, tjafsa med Pontus om att han borde sy sitt ögonbryn som han spräckt och äta överbliven efterrätt från igår. Och käkat pizza såklart.

Jag vill bara skriva ett litet tack till min pojkvän. Tack för att du sa att du var kär i mig den där decemberkvällen på Valand för två år sedan. Även fast du kanske inte var det då så fick du mig att se dig som något annat än den där retsamma killkompisen som alltid var bäst på fest. Där blev det så snabbt uppenbart att det fanns något för mig. Något jag verkligen behövde i mitt liv, någon som var lika mycket för mycket av allt precis som jag. Tänk att något kan finnas mitt framför näsan på en hela tiden utan att man ser det. I alla fall, igår var det ett år sedan du råkade säga att du älskar mig för första gången. Jag svarade inte då. Men jag älskar dig, och jag har älskat dig långt innan dess och jag kommer älska dig långt efter detta. Tack för att jag fick spendera min tredje nyårsafton med dig lika fäst och förälskad som den första. Du är min pojkvän, sambo, familj och framför allt min bästa vän. Tack för igår älskling, du var bäst på fest precis som alltid ❤️

Likes

Comments

Jag har ju faktiskt förmånen att ha två pappor. Jag älskar de båda, innerligt, men det är på två väldigt olika sätt. Idag vill jag skriva om honom som jag kanske firat minst fars dagar med. Pappa Sven. Pappa Sven blev min pappa när jag redan fyllt åtta. Det är han som har lärt mig matte, lagat min moped, byggt om mitt rum, lämnat och hämtat mig hos kompisar, hjälpt mig köpa min första mobil, pumpat däcken på min cykel, köpt färg och verktyg till min uf-monter. Det är han som suttit bredvid och fått mig att köra på landsväg första gången jag övningskört (det är också han som suttit bredvid och sett sitt liv passera i revy). Det är han som spelat "alla vill till himmelen men få vill ju dö" så många gånger i opel astran att hela familjen kan sjunga den i sömnen. Det är också han som sprungit in och väckt mig på helgmorgnar för att han varit sällskapssjuk. Det är han som fortfarande kan dra skämt om att mamma är kort och få folk att skratta. Det är han som jag _alltid_ ringer för råd. Det är han som suttit och diskuterat min framtid och potential sen jag var typ 9. Det är han som är min papp-pappa. Min pappa Sven. Är oförskämt tacksam att han är min familj. Han visste nog inte vad han gav sig in på när han blev kär i min mamma och hennes två barn. Vi har nog inte varit världens lättaste fall. Men vi är väldigt glada att han fortfarande är kvar. För om det är något jag lärt mig det senaste året så är det ingenting som är självklart att folk gör.

Grattis på fars dag från din favoritdotter. Jag älskar dig till månen och tillbaka ❤️

Likes

Comments