Även om jag förstår och till stor del håller med, måste jag bara ventilera lite om de människor som skuldbelägger de som visar sitt stöd och sin sorg för terrordåden i Paris. Jag själv vågar inte posta en bild där jag uttrycker mitt stöd till Paris för jag har inte gjort det när IS slagit till mot städer i exempelvis Syrien. Och om jag bryr mig nu men inte gjort det då, så kan jag anklagas för att vara ett bidrag till vårt eurocentriska synsätt.

Men jag tycker det är fel att lyfta arga fingret i en sådan här tragedi, och rikta det mot dem som bara visar sorg. Det är inte fult att bli illa berörd av det som hände i Paris. Det ligger geografiskt sett närmare och sådana nyheter tenderar att beröra en mer. Det hände i en stad, i ett land som på många sätt påminner om vårt; olyckligtvis reagerar vi starkare på detta än när det händer på en plats som känns så långt bort från det vi är vana vid. Och inte såg jag de som står med fingret i vädret idag, och argt påstår att vi bara bryr oss när det finns vita döda kroppar, själva skriva något om attacken i Beirut innan terrordåden i Paris?

Jag tror inte på att försöka skuldbelägga de som sörjer för Paris i detta. Snarare försöka upplysa. Och istället lyfta fingret mot dem som försöker skylla det här på flyktingarna till exempel. Det mest korkade jag läst. Vi alla är ju rädda för samma rörelse. Vi har öppnat vårat land för människor på flykt från just detta. I fredags fick vi ta del av det som varit deras vardag. I fredags fick vi uppleva samma skräck, på närmare håll. Kanske kan det här istället leda till en mer utbredd förståelse för varför vårat land faktiskt ska vara öppet för dem som behöver skydd. För tänk om det hade varit du, som inte hade ett tryggt land längre och du möttes av stängda gränser. Vi lever på samma jord, vi som föddes här i Sverige äger inte den lilla del av jorden som vi kallar vårt land. Vi är bara människor, allihopa. Det finns inga vi, det finns inga dom. Ondska sker och förter sig överallt och ser ut på många olika sätt. Olyckligtvis kanske det är ett terrordåd i vår trygga sfär som får oss att öppna ögonen.

Och om du inte själv satte en hashtag #prayforbeirut i torsdags kan du inte heller bli arg på dem som inte heller gjorde det men skrev #prayforparis i fredags. Det är inte inskränkt eller själviskt att reagera över Paris. Men det är dags att reagera så här, när det händer längre bort också. Det är det, vi måste ha med oss efter detta.

Det är en värld i kaos. De personer som förstått det tidigare än oss andra bör ta tillfället i akt och upplysa oss i vad vi kan göra. Inte skuldbelägga oss för att vi har reagerat för sent.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Vet ni vad som irriterar mig så jävla mycket? Den ständiga hetsen mellan oss alla om att vi inte duger. Det är ärligt talat tabu att prata om misstag och misslyckanden. Vi alla går i en stressad parad mot "att bli något". Vi får inte må dåligt. Vi får inte misslyckas. Och GUD FÖRBJUDE vi får INTE nöja oss. Det är absolut inte under några som helst omständigheter okej att faktiskt känna att jobba som snickare i resten av sitt liv känns najs. Och må satan ta dig om din största dröm är att ha en stor familj i ett stort hus på landet och inte att leva i glamour och flär i världens alla huvudstäder.

"ÄTER DU SNABBMAKARONER???? Kolhydrater e ju för fan typ lika farligt som rökning!!!!! Oj så du tycker ändå att det känns okej att jobba som vikarie på förskolan och inte ha någon plan på vad du ska göra här näst? Fyfan för att bli en sån som jobbar på Ica i resten av sitt liv!! OJ nu MÅSTE jag äta mitt mellanmål annars rubbar jag matschemat och då blir jag *häftig inandning* *tyst viskning*... tjock. Jag har bara varit utomlands EN GÅNG det här halvåret :'("

Ärligt jävla talat kan vi ge oss själva ett jävla break eller. Nä alla kanske inte kommer kunna ha en lägenhet i varje land och bli betald för att existera. Alla kanske inte kommer ha en viktig mailadress som man kommer behöva anställa någon för att kolla. Alla kanske inte kommer ha tid att göra chiapudding med lite rostad kokos och typ tre nyplockade gnistrande snöflingor på till instagram varje morgon. Och hör och häpna: ALLA KANSKE INTE VILL. Vi marscherar så jävla fort mot att !!!bLi NÅgOt!!! Att till och med vägen DIT ska va fucking special och vit och ljuv. Du ska fan va något medan du håller på och stressar till att bli något också din lille jäkel!!!

JAG suger på att städa. Jag dealar med tråkiga saker genom att inte deala med dom förrän det blivit ett asstort problem. Jag kommer antagligen kugga min typ 110onde tenta. Är inte riktigt säker på hur mycket tvättmedel man ska ha när man tvättar. Köper hellre drinkar än att ha mat i kylen. Vet inte alls om jag vill bli det jag utbildar mig till längre. Drog ur min hetsiga pojkvän ur ett slagsmål IGEN i helgen. Röker ibland. Glömmer av att svara och höra av mig till mina vänner ofta. Är rädd för posten. Hatar grönsaker. Är svinrädd för att ärva psykiska sjukdomar som ligger i släkten. Bråkar med min pojkvän vareviga dag om att han somnar i soffan? Ingen aning om varför. Suger på att laga mat. Älskar att äta dock. Förbrukar mer chips under en månad än vad antagligen dom flesta gör under en livstid. Har verkligen verkligen verkligen aldrig något att ta på mig även fast jag äger mer kläder än vad man bör göra under typ nio liv.

Men det vet ju inte ni. Ni ser ju bara alla löjliga klipp jag gillar på Facebook, om jag har köpt nya skor på instagram och när jag är ute och svirar i stan. För det är ju bara sånt jag och alla andra delar med oss av. Så att vi snällt spär på den där spiralen med ångest vi själva känner av alla andras liv. Sjyst.

Men även fast jag febrilt försöker marschera med i "vi som ska bLI NåGOt!!!!! paraden" och ibland blir sur för att alla går för snabbt och jag inte hänger med så vill jag uppskatta där jag är. Svinfattig student som syndshoppar på nätet och gömmer det för min sambo. Bor i en minimal tvåa på Hisingen och är skiträdd för min granne. Men jag är fan okej. Hur mycket ska man förvänta sig av sig själv egentligen. Min förhoppning är väl inte att jag ska stanna på den här platsen i livet för alltid men det är helt okej att jag är här nu. Jag käkar snabbmakaroner och kommer aldrig någonsin EVER bli en sån som har sin shit såpass pulled together att jag har med mig ett mellanmål någonstans. Men sån är jag. Och jag är helt jävla okej.

Så. Dags att hämta sovande Pontus från soffan. Igen. God natt.

Likes

Comments


Jag måste faktiskt kommentera det här med "manshat". Jag kan tyvärr inte använda det utan citationstecken för då skulle jag indikera på att jag bekräftar ordet som en riktig företeelse. För det är det inte. Jag tänker inte säga detta snällt. "Manshat" är inte en thing. "Manshat" är ett begrepp som skapats av ett gäng manliga martyrer som är sura över att kvinnor börjar ta lika mycket plats som dem. Som istället för att agera och bekämpa de problem kring kvinnoförtryck som äntligen uppdagas, faktiskt slår bakut sätter armarna i kors, sänker ögonbrynen, putar ut underläppen och ryter "MEN JAG ÄR JU INTE SOM DOM, JAG ÄR FAKTISKT INGEN VÅLDTÄKTSMAN".

*En långsam applåd av mina två händer erfogas.*

"Hur kan ni säga ALLA män, hur kan ni dra ALLA män över en kant??"

*tar av korken på whiteboardpennan*

Min första tanke är bara, hur hoppade du dit? Jag vet inte hur många gånger jag läst på internet att "ALLA KVINNOR ÄR HOROR", "alla kvinnor är äckliga slynor!!!", "alla kvinnor är slampor, vissa döljer det bättre ba"

Och inte en enda gång har jag lagt en förnärmad hand på bröstet och sagt "men asså JAG e faktiskt ingen HORA, ALLA KVINNOR ÄR FAKTISKT INTE DET" (jag bekämpar såna uttalanden och andra kvinnokränkande aktioner med just såna här debatter istället. Idiots)

Men om stackars lilla, låt oss säga vita kränkta Roger på 42, skulle kunna sätta sig på stolen här framför mig så ska jag förklara här på whiteboarden varför _alla_ män är potentiella våldtäktsmän.
"NEJ men JAG är ju in..."
Nej nej det är du säkert inte Roger men vad vet jag om det?
När jag går av vagnen och genar över en mörk parkering ensam, och du går bakom mig, HUR ska jag veta att du inte är det? Det finns inget generellt utseende på en våldtäktsman, dessa otäcka varelser kommer i alla olika utföranden och skepnader men den enda gemensamma faktorn alla våldtäktsmän har är att de är män. Det enda jag vet om min potentiella våldtäktsman är att han är en man. Vi har _ingenting_ annat att gå på.

Och Roger, då får du faktiskt ta att jag slänger oroliga blickar över min axel och ökar takten på mina steg. Du får ta att jag sätter nycklarna mellan fingrarna och att jag sjunker ihop av lättnad innanför dörren när jag kommit hem, för att din uppenbarelse skrämt mig så mycket.

Problemet som du, Roger 42 med oförtjänt mer inflytelse och respekt i samhället än Michelle 21, kanske ska fokusera på är att få såna som ser ut som dig (män) att sluta våldta, istället för att bli arg över att min värsta farhåga är att just du är en av dom som våldtar, när du går bakom mig påväg hem från vagnen.

Några frågor på det?





Likes

Comments