Godkväll! Hoppas allt är bra med er, med mig är det upp och ner.

Idag är det 20 dagar sedan jag började ändra om min kost och att motionera. Jag försöker hålla mig i från sockret och dåliga fetter. Jag har varit ute och gått varje dag ca 5km eller 1 mil om dagen. Har börjat försöka träna lite då och då också. Jag vill se resultat när jag kollar på min kropp i spegeln, men tycker det är svårt att se någon större skillnad än. Ärligt så ser jag lite vid midjan men inte mycket. Mamma och pappa tycker att det syns lite i ansiktet, men det är inget jag tänker på själv. Det är bara att kämpa vidare I guess..

Jag vet att det tar tid innan man märker att man har gått ner. Jag ska fortsätta kämpa vidare med både kosten och med fysisk aktivitet så får vi se om jag märker mer till jul. Jag har inte vägt mig, för det skulle få mig att bli helt förstörd om jag fick se hur många kilo jag väger. Jag har kläder som är lite försmå från förra året och passar dem om 3 månader så vet jag att jag har gått ner och då kanske jag vågar väga mig. Jag får se hur jag gör.

Ibland vill jag bara ge upp för jag har så dåligt tålamod. Jag vill kunna handla 200g Marabou mjölkchoklad och en påse ostbågar. Jag blir så sugen ibland, särskilt på kvällarna. Men jag har inte fuskat en enda gång och det är jag faktiskt stolt över.

Vissa dagar känner jag mig fortfarande tjock och ful. Jag tänker negativa tankar om mig själv som att jag är ful naken och ful utan smink. Jag försöker jobba med att exponera mig själv som jag har berättat tidigare men det är så svårt när självförtroendet är på botten. Det här med att gå ner i vikt tror jag kan ge mig ett bättre självförtroende. Bara att känna den känslan att man är hyfsat nöjd med sin kropp. Förstå mig rätt nu, det är absolut inte fel att vara mullig eller tjock. Det är bara jag som försöker ta tag i mina kroppskomplex. För det är precis det jag har. KROPPSKOMPLEX.

Jag hoppas att den dagen jag har gått ner lite i vikt kan ge mig mer självförtroende eftersom jag är så trött på att inte tycka om mig själv för hur jag ser ut. Jag kollar mig i spegeln, i mobilkameran, digitalkameran i olika vinklar för att hitta något jag är nöjd över med mig själv. Det är nästan som en besatthet av att känna sig snygg. Förstår ni hur jag menar? Ibland är det så överdrivet och jag kommer på mig själv flera gånger. Då försöker jag strunta i att titta på mig själv i olika vinklar och att hålla mig sysselsatt så att inte hjärnspökena tar över. Det brukar fungera, men inte varje gång. Det är så jobbigt och jag försöker göra något åt det på mitt sätt. Jag hoppas det blir resultat snart så jag också ser det. Jag kommer som sagt fortsättamed detta och förhoppningsvis blir det bra.

Med det sagt tänker jag avsluta här för ikväll.


Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

De flesta av oss vill ha en partner att dela livet med och söker efter livslång kärlek. Men när du väl har träffat någon, hur kan du egentligen avgöra om det är äkta kärlek eller ej?

Jag är en person som upplever att det finns ett motstånd mot den där "känslan" som man får när man träffar någon. Känslan av att vara helt utlämnad och sen helt plötsligt börjar man planera sitt liv mer i detalj med den man träffar, fast man inte vet om det är äkta kärlek det handlar om. Förstår ni vad jag menar? Jag försöker förhålla mig till tanken att bara njuta av stunderna och bara låta det vara som det är. Men jag tycker det är svårt. Att bara låta det vara som det är, när man inte vet om man borde släppa det eller låta det vara kvar. Ska jag hålla kvar känslan och vara beredd på att det kan gå hur som helst och lämna ut sina känslor sådär bara?

Det liksom bubblar inom mig och innerst inne vill jag bara säga det rätt ut vad jag tanker och känner. Jag är en person som känner alltid för mycket eller ingenting alls. Något jag också brukar tänka att man måste våga gå igenom samma sak, fast man är livrädd att komma någon för nära. Vad är det värsta som kan hända? Jo att man kanske få höra men du vet du vad, vi funkar nog inte lika bra ihop längre! Jag vill inte vara den som står där med känslor igen som inte blir besvarade. Därför håller jag känslorna för mig själv fast det är skit jobbigt. Det jobbiga är att det känns precis som man faller ner i en svacka mellan verklighet och drömmar. Jag vågar inte ha några förhoppningar men ändå finns det en liten förhoppning någonstans djup inne som bara skriker jag vill, jag vill!

Hur gör man ?

<3


Likes

Comments

Shit vet inte vart jag ska börja.

Kan börja med att säga Hej!
Det var ett tag sedan jag skrev. Men ikväll kände jag att jag behövde få ur mig lite tankar och känslor.

Jag har mår helt okej nu. Saker och ting runt om kring mig går bra som t.ex plugget och min psykiska ohälsa är hanterbar. Jag har inskaffat mig en ny hatthylla, spegelskåp till badrum och ny byrå. Allt för att få en bättre hemtrevnad.

Men..

Jag ställde mig framför spegelskåpet och tittade på min egen spegelbild så blev jag helt chockad. Jag tänkte: Fyfan vad jag har blivit stor! Jag är tjock och ful och hur i helvete har jag kunnat låta det gå så långt? Jag? Jag som kämpade med min vikt och nu är jag det där fettot som jag lovade mig själv år 2008 att jag aldrig någon gång skulle bli igen. För det är precis så jag känner mig. FET!

Jag har mig själv att skylla och där finns inga ursäkter eller anledningar. Förutom att sanningen är den att jag har inte mått så bra. När jag mår dåligt har jag tröstätit för att dämpa ångesten. Jag har rört mig mindre och har bara orkat med att gå till skolan och plugga. That's IT! Jag är så arg på mig själv att jag har låtit detta hända. Jag grät och ville knappt äta min middag som jag hade stått och lagat. I för sig var den inte särskilt onyttig eftersom den bestod av kokta grönsaker och kassler. Men ändå! Jag kunde inte sluta tänka på min spegelbild! Min mage och mina enorma bröst som jag fått, eller mitt runda ansikte som jag försöker dölja med couture.

Det är många känslor och tankar kring mitt utseende just nu och jag vet att det är bara jag som kan ändra på det. Jag vill ändra på det för jag trivs inte och jag blir ledsen när min favorit jacka börjar kännas tajt och att man ska behöva gå upp en storlek. Jag känner mig klumpig och fruktansvärt osexig. Man ska rocka det man har och försöka tycka om sig själv oavsett vad! Men jag trivs inte såhär. Därför ska jag börja min resa och jag hoppas jag inte ger upp, för jag har bannemej klarat det innan och då ska jag klara det nu igen.

Jag ska börja med att ändra om kosten och motionera. Chocken ikväll gjorde så att jag faktiskt tog på mig tränings-tajtsen illa kvickt och gick ut en timmes runda! Jag ska försöka gå en timme om dan. Helst en mil! Jag vill gå ner och därför måste jag bruka allvar.

Det tar emot att skriva detta! För jag vet vad folk tänker; att jag är tjock! Det är vad jag intalar mig, för det är vad jag själv tycker. Jag erkänner 🤚🏼 jag har ätit för mycket av det goda. Men det är slut med det nu! Mitt första mål är att fram till jul ska jag vara stenhårt besluten med denna förändring. Detta gör jag för att jag själv ska må bra och känna mig snygg och bekväm med mig själv! Om ni ser mig på stan så är jag så pass självmedveten om hur jag ser ut och vill inte få se dömande blickar. Jag hatar min kropp tillräckligt!
Hjälp mig att genom att peppa mig! Påminn mig att jag är bra som jag är och lite där till. Så kommer jag klara detta, sakta men säkert.

Jag har gråtit tillräckligt mycket över mitt utseende och nu får jag fan göra något åt det. Nu när jag har skrivit det offentligt finns det ingen återvändo haha! Nervöst.. tänk om jag inte klarar det? Jag måste bara klara det! Åh! Detta är pest och pina men så är väl livet I guess.. 


Nog om detta för ikväll! Nu ska jag sätta på lite te med smak av ingefära och citron för de som är intresserade av att veta det och kolla Netflix. Så jag säger godnatt här! 


Va rädda om er! Stay strong👊🏼

Likes

Comments

Hej det var ett tag sedan..

Det har hänt del saker sedan jag skrev sist. Både bra och dåliga saker. Men jag kan säga som så att jag har haft det rätt jobbigt den senaste tiden. Men det har varit lite bra också..

Vad har jag gjort som har varit bra då ? Jo.. Jag har firat midsommar, varit i Helsingör, gått på bio, grillat, hängt en del i Malmö men för det mesta har jag jobbat och gått till psykologen som jag brukar.

Jag vet inte hur många som läser mina inlägg, men jag försöker vara så öppen jag bara kan även om det tar emot i mellan åt. Jag är en inåtvänd person, särskilt när jag mår dåligt. Jag tänker väldigt mycket och för det mesta håller jag det för mig själv. Om jag är ledsen låser jag in mig i min lägenhet, låser dörren och gråter i min ensamhet. I värsta fall ringer jag någon som jag känner jag kan prata med.

Något som också är bra är att jag har fått besked om att knutan i mitt vänstra bröst var godartad vilket betyder att körteln är helt ofarlig. Det var en lättnad av att få veta det, trots jag kände mig orolig. Men jag tror att jag långt inne någonstans visste att det inte var något att oroa sig för.

Det jobbiga just nu är att jag har fått reda på att jag lider av dysmorfofobi. På engelska kallas det för Body Dysmorphic Disorder som betyder att man är starkt missnöjd med sitt utseende. Nu tänker ni kanske att det betyder att man är ytlig som person men riktigt så enkelt är det inte. Att leva med denna diagnosen gör att jag knappt kan gå ut från dörren för att min upplevelse av mitt utseende när jag ser mig själv i spegeln är fulhet. Att vi speglar oss varje dag eller att man vill "fixa" till sig för att känna sig fin och självsäker är vanligt bland många. Skillnaden med att ha diagnosen dysmorfofobi är att jag har en överdriven utseendefixering. Det jag ser i spegeln får mig att må dåligt, så pass mycket att det har lett till olika funktionsnedsättningar. Det gör att jag beter mig på ett sätt då jag måste sminka mig (dölja ansiktet), undviker vissa ljus och lampor eller döljer mig bakom solglasögon även om det inte är sol ute. Dagsljus är det värsta jag vet!

Att leva med denna överdrivna vanföreställning om mig själv tar så mycket på mitt psyke. Jag skäms och önskar att jag kunde tycka om mig själv för den jag är. Jag övar dagligen på att exponera mig som att t.ex. att gå i linne, kjol eller att gå ut osminkad. Än så länge har jag bara klarat att gå ut utanför lägenheten utan smink, men längre än så klarar jag inte. För min upplevelse av att jag är ful är min verklighet. Jag kan spegla mig i timmar och varje dag kämpar jag emot dessa tankar om mig själv. Vissa dagar går det inte och andra dagar går det. Det är jätte jobbigt att prata om detta för jag skäms över den nakna sanningen. Klart som fan jag vill vara självsäker eller tänka att folk får ta mig som jag är och sedan ignorera alla dessa hjärnspöken. Men det är inte så enkelt för mig.

Personer med Dysmofofobi är i regel perfektionister. Om det inte perfekt så kan jag inte uppnå eller göra det jag vill. Är inte mitt smink eller min outfit perfekt så blir jag begränsad. Det kan t.ex. vara om jag ska göra något socialt. Är jag inte nöjd, då isolerar jag mig och undviker situationer där jag träffar mycket folk för det enda jag kan tänka på är att jag är ful.

Jag önskar ibland att jag kände någon som lider av samma diagnos som jag. Att leva med detta helt ensam och hela tiden försöka göra sig förstådd är mycket svårt. Jag hatar att ha det såhär. Men jag försöker inte tänka på det eller rättare sagt vända mina hjärnspöken till positiva tankar. Då brukar jag tänka på det som jag faktiskt uppskattar med mig själv och det är att jag är en bra person. När jag känner mig ful som jag oftast gör så tröstar jag mig med att jag är trots allt fin som människa.
När någon säger till mig att jag är fin så hjälper det lite. Den lilla bekräftelsen kan göra så mycket. Ibland vill jag inte lyssna för mina tankar om mig själv tar över. Men om någon säger du är fin en gång till och en gång till så motbevisar det mina hjärnspöken och på så sätt hjälper det. Jag måste försöka älska mig själv men så länge diagnosen styr mig kan jag inte det.

Målet är att en dag ska jag kunna se tillbaka med helt andra ögon när jag ser en bild på mig själv och tänka vilken fin tjej! Men jag är inte där än och jag vet det kommer ta tid.. döm mig inte snälla, jag vill bara vara öppen med det här för jag vet att det finns människor som inte vågar tala om sina diagnoser för att man är rädd just för vad andra ska tycka och tänka. Jag vill inte vara rädd längre, jag vill kunna vara äkta och ärlig om vem jag är och ändå kunna bli accepterad och älskad oavsett. Det ska inte finnas en begränsad plats för vilken typ av människor som ska få passa in. Min diagnos definierar inte mig!


Ha en fortsatt bra kväll ❤️

Likes

Comments

Hej.

Jag mår sådär idag, är hemma för jag är ledig och tror att jag behövde det. Igår var jag hos psykologen och igår kändes vårt möte inte särskilt bra. Det var upprepningar och samma frågor. Vad gör du innan du går och lägger dig? Frågade hon. Ska jag fråga dig vad du gör på toaletten? Tänkte jag. Men jag sa inget, svarade bara på hennes fråga. Efter vårt möte var jag ledsen. Jag känner att jag behöver mer hjälp med hur jag ska tänka positivt om mig själv. Jag trycker ner mig själv dagligen mer eller mindre. När min psykolog säger att jag ska ändra mina tankar behöver jag veta hur! Jag försöker på olika sätt, men det är svårt att veta hur.

Jag får sällan bekräftelse och jag tror det är de jag behöver. Utan bekräftelse känner jag mig vilse, osäker och tror det är något fel på mig. Förvisso får jag bekräftelse av familjen och från mitt arbete men det räcker inte alltid. Känns så otacksamt att säga så på ett sätt, men hur ska jag annars få en bättre självkänsla och ett självförtroende när jag sällan får höra bekräftelse utav andra? Jag vill bara bli förstådd och vill ha verktyg som hjälper mig att älska mig själv igen.

Imorgon har jag tid hos läkaren. Jag har hittat en knuta i mitt vänstra bröst som sitter inne i bröstet. Jag blir så bekymrad och tänker det värsta. Jag ska vara där imorgon kl 16:00, så därför är det bra att jag är lite ledig. Jag är nojig och har varit det sen jag vakna. Blir rädd när jag tänker att det kanske är något farligt? Dumt att skena iväg så, jag vet. Men det är svårt att låta bli, för jag är en orolig person. Jag hoppas att det inte är något allvarligt och jag hoppas jag mår bättre snart.

Nästa gång jag ska till min psykolog ska jag ta upp det jag känner om vårt senaste möte. Jag vill komma någonstans med lösningar. Om inte jag kan komma på lösningar måste hon vägleda mig mera. Det måste hon, annars känns det inte lönt att gå dit. Jag gör så gott jag kan och gör vad som helst för att må bra, fast det är svårt många gånger.

Nu ska jag titta på Rederiet på öppet arkiv på SVT för skildra tankarna lite. Är så orolig och ledsen nu och orkar faktiskt inte göra ett skit.

Ta hand om er för det ska jag försöka göra❤️

Likes

Comments

Jag är på väg till jobb och idag var det nära att jag försov mig. Jag vakna av mig själv 06:45 men jag hann! Ångesten är där och jag försöker ignorera den. Jag känner mig nerstämd och ensam.

Jag fira min födelsedag den helgen som var. Det var trevligt! Först fira jag med familjen och senare på kvällen träffa jag mina vänner. Det blev fest och ångesten dagen efter var inte rolig.

Jag känner mig uttorkad, jag tuggar tuggummi för dämpa det. Det första jag ska göra när jag kommer till jobb är att dricka. Är så trött idag. Har ont i magen av ångesten. Ångest över att jag är äldre och försöker tänka att jag kommer inte vara ensam hela livet. Det är knappt att jag orkar skriva detta inlägg. För jag mår inte så bra. Det är tufft att vara deprimerad när man inte vill. Det är bara så det är och jag kämpar för att hålla humöret uppe.

Jag behövde bara skriva lite, men insåg nu att jag är för trött och jag orkar inte skriva mer.

Kärlek

Likes

Comments

Jag är påklädd, sminkad och klar. Idag ska jag jobba kväll och är inte särskilt motiverad. Ska åka med Anna till jobb så det känns skönt att ha sällskap. Känner mig trött idag, kan bero på att jag hade svårt att somna. Det ska nog gå bra idag på jobb trots allt.

I tisdags var jag hos psykologen. Jag träffa min psykolog en gång i veckan och har gjort det i några månader. Nu pratar vi mycket om att jag är hård och taskig mot mig själv. Jag klankar ner på mig själv, särskilt utseendemässigt. Exempel att jag är för tjock, blek och saknar ett fint ansikte. Jag lägger ner tid och pengar på skönhet för att stärka mig självkänsla.

Förr har jag blivit kallad tjock. Det har hänt jag har fått höra det i intima situationer. Som att bli påmind om mina celluliter, eller att mitt fett dallrar när jag är i rörelse. Det har gjort mig ledsen och ganska förbannad. Det sitter kvar även om jag har fått komplimanger för min kropp eller mitt utseende. Det är så dumt att man fokuserar på det dåliga man har fått höra. För egentligen vem fan är dem att klaga på mig? Ibland kan jag stå framför spegeln och bara titta på mig själv och läggermärke till att ja, visst fan dallrar fettet och kan hitta massor av celluliter. Fyfan vad jag hatar det!

Jag håller på att gå ner i vikt. När jag har varit som mest nere har mat varit min tröst. Jag har ätit stora mängder för att döva min depressivitet. Då orkade jag inte heller träna och det resulterade att man gick upp några kilon. Det försämrar också min självkänsla. Jag hör en röst som intalar mig själv att jag är tjock och ful. Det är därför jag försöker göra något åt det. För jag står inte ut.

Min psykolog frågade hur länge jag har haft sånna tankar om mig själv och det har jag haft sen tonåren. Jag brukade aldrig prata om det, förutom med mina föräldrar. Jag kommer ihåg en gång i högstadiet och vi hade hemkunskap. Jag vägde rätt mycket då och gick oftast i mjukisbrallor och hoodtröja för att dölja min kropp så mycket som möjligt. På den lektionen var det en kille i min klass som drog ner mina brallor och skrek högt hur fet jag hade blivit, jag som sågs som en blanka förr. Jag skämdes och ville bara försvinna minns jag. Hela klassen hade sett mig med nerdragna brallor med mina mest bekväma trosor som inte var särskilt sexiga. Sånt sitter i mig än idag. Jag har problem att visa mig naken och vill fortfarande dölja så mycket jag kan. Även i intima situationer.

Vi ska fortsätta prata om detta nästa gång vi ses, psykologen och jag. Mest är det jag själv som trycker ner mig. Självklart finns det anledningar till det, men jag måste försöka tycka om mig själv igen. Som en vän sa; tiden är det enda vi har. Så helst av allt vill jag njuta av tiden till fullo och inte stirra mig blind på mina komplex.

Nu blir jag snart hämtad så jag avslutar här.



Likes

Comments

Jag sitter i min säng och känner mig orkeslös. Jag har varit ledig från mitt arbete idag för jag jobbar helgen. Jag har tvättat och hämtat ut en jacka på posten. Det är en Replay jacka. Egentligen ingen märkvärdig jacka för den är svart, men jag kände mig fin i den. Jag har en "thing" för jackor.

Idag var jag hos psykologen. När jag var där förra veckan tog jag inte ens på mig mascara för jag visste att jag skulle gråta gränslöst. Det gjorde jag också. Jag bara grät och jag grät. Det slutade inte och jag skämdes. Jag ville inte gråta, jag ville prata om att jag har tagit små steg mot rätt riktning, att jag börjar må bättre och hur positivt jag ser på detta. Men nej. Där satt jag med kinder som var blöta av tårar som bara rann en efter en. Jag blev så arg på mig själv och det enda jag tänkte var att nu får det fan vara nog. Skärp dig Michelle! Men ja. vad ska jag säga?

Idag sa min psykolog en bra sak. Hon sa att när vi människor är med om saker i livet så formas vi utav dem. Lägg inte energi på att hitta tillbaka till den gamla Michelle, utan jobba på att hitta en ny uppdatering av Michelle och på så sätt hittar du din identitet. Allt handlar om acceptans. Och det är just det. Jag måste försöka acceptera som det är. Mest av allt så vill jag vill bli accepterad så som jag är.

Jag är rädd för att träffa nya människor. Ibland inbillar jag mig att ingen skulle vilja lära känna mig. Jag? Jag som jobbar inom vården och bor i en etta med sovalkov i centrala Trelleborg och som dessutom saknar identitet som togs ifrån mig av en idiot. Nej. Ingen skulle vara intresserad. Jag tror starkt på den inbillningen. Ibland isolerar jag mig. Men inte så mycket mera. Det gör jag för jag inte vill bli ifrågasatt. Jag vill bara bli omtyckt för den människa jag är. Jag får höra att jag är klok, har ett gott hjärta, ser bra ut, rolig, duktig på laga mat och gör ett bra jobb på mitt arbete. Allt det där tycker jag inte själv. För jag har blivit så pass nertryckt i mitt liv. Tyvärr hindrar det mig ibland att vilja träffa någon. 


Jag har försökt, det var ett år sedan. Vi träffades länge i ett halvår ungefär. Allt kändes bra och det var ömsesidigt. Trodde jag. Jag blev förälskad och vi hade börjat lära känna varandra rätt bra. Men sen blev det ett problem. Jag gick och väntade på vad han ville och försökte lägga känslorna på is istället för att skynda på hans känslor. Till slut stod jag inte ut av att inte veta vad vi var. Jag bestämde mig för att ställa ett ultimatum, att han var tvungen att bestämma sig annars ville jag avsluta det. Det gick ett lång tag och tillslut bestämde hab sig. Han sa att han ville bli tillsammans med mig. Jag blev så otroligt glad. Jag kände lycka för jag tyckte verkligen om honom.

Men sen efter 4 veckors semester då han var på resande fot under den här tiden, kom han hem. Vi träffades och han berättade hur mycket han hade längtat efter mig. Två dagar senare gjorde han slut. Jag blev chockad, ledsen och arg. Jag förstår det fortfarande inte än idag. Jag förstår mig inte på honom. Han gjorde mig faktiskt illa. Jag började precis lita på människor igen och sen fick jag den käftsmällen. Dessa käftsmällar asså.. jag har fått nog av dem. Jag ville bara bli älskad tillbaks. Men jag var inte tillräcklig för honom och det har jag aldrig varit för någon. 

Men jag vill tro att jag en dag ska kunna lita på män och att personen ifråga ska vara intresserad av mig som person på riktigt. Det får vänta för jag klarar bara av att fokusera på mig själv just nu. Det känns skönt att ventilera, ibland behöver man det.

Nu ska jag duscha och sedan gå och lägga mig. Imorgon börjar jag 15:00 på mitt arbete. Sovmorgon i all ära.

Godnatt.

Likes

Comments

Hej. Jag har inte skrivit på hela påsken för jag har inte känt att jag har varit på humör för det. Påsken har varit bra. Familjen samlades hemma hos mamma och det blev förrätt, varmrätt och efterrätt.. ja hela faderullan ni vet. Vi hade trevligt. På lördagen hyrde jag och pappa film och såg på film hela kvällen. Jag sov hos pappa den natten. Dagen efter träffade jag Frida och hon bjöd på middag. Vi tränade också tillsammans och jag kände mig löjligt duktig efteråt.


Nu är jag på väg till jobb och det är svinkallt ute. Varje morgon vaknar jag med ångest. Jag tar min medicin som hjälper sådär. Känns lite bättre iaf. Just nu tänker jag på gamla minnen. Den tiden då man var yngre och när man bodde hos föräldrarna. Man arbetade och planerade resor och längtan efter att hitta den rätte. Fast då brydde man sig inte på samma sätt. Det fick bära eller brista.

Livet för mig ser annorlunda ut. Jag jobbar med att hitta min identitet som jag förlorade. Jag ägnar min energi för att plocka upp bitarna av mig själv som togs ifrån mig. Jag är på bättringsvägen men jag är inte där än.

Jag har svårt att lita på människor. Särskilt män. Jag vet det finns många bra män där ute, jag har bara haft otur. Men jag kan inte låta bli att undra varför jag skulle drabbas av det värsta tänkbara. Men det värsta av allt är att det är fler än jag som drabbas dagligen av misära förhållanden. Jag har vänner som har blivit illa behandlade av män och beundrar dem att de vågar ge sig ut i kärleken igen. Jag är kanske vågar, men jag vill ha garantier. Garanti på att inte bli dåligt behandlad igen. Jag har blivit nertryckt och ifrågasatt allt för många gånger och efter en lång tid förlorade jag tillslut min identitet och självkänsla.

Jag har gråten i halsen. Men jag tänker inte gråta för jag har sminkat mig och vägrar se ut som en clown. Jag vet att jag inte ska blicka bakåt men jag måste bearbeta detta. Detta pratar vi om när jag är hos psykologen och det river upp gamla sår. Jag blir ledsen och förbannad för jag inte var stark nog att inse att jag skulle dragit mig ur långt innan. Istället stannade jag kvar, dum som jag var. Hur kunde jag tillåta mig själv. Hade jag något val? Allting är så invecklat. Jag borde inte klandra mig själv för allting för innerst inne vet jag att det var inte mitt fel. Jag vill bara må bra igen och hitta tillbaks.

Jag har mål som jag vill klara och har kommit igång med en del av dem. Det tar tid innan jag blir klar med det jag vill uppnå men jag ger mig fan på att jag ska klara det. Även om det är lockande att dra täcket över huvudet och gå tillbaka till en fridfull sömn. Men det är inget liv jag vill leva. Jag tänker kämpa fast det är svårt. Imorgon ska jag till psykologen och det är skönt att jag är ledig då. Det kan lätt bli för mycket med mig med både samtalsterapi och arbeta samma dag.

Blir så glad. Min pappa skriver varje dag godmorgon och godnatt. Han skriver att han älskar mig och att jag är hans allt. Jag vill göra honom stolt för han ställer upp så mycket för mig med precis allt. Jag är den enda han har. Kämpar jag inte för mig själv så tänker jag kämpa för min pappa. Lika så mamma. Älskar er så mycket.

Nu rann det en tår. Jag torka snabbt bort den för nu är det en ny dag med nya möjligheter. Fokus på jobb nu.

Kärlek

Likes

Comments

Nu sitter jag på bussen på väg till mitt arbete. Jag har känt mig väldigt deprimerad sen mitten av förra veckan. Det bara kom och jag förstod inte varför? Mitt huvud har snurrat i tusen varv. Jag har gråtit mig igenom hela helgen trots jag arbetade och sedan kräkts och varit illamående. Jag trodde att jag hade blivit matförgiftad eller att det berodde på mitt psyke. Det kanske beror på det också, men idag kom min mens. Ja jag tänker prata om hormoner och mens och tycker man det är äckligt så läs inte mer i så fall.

Jag minns att mamma frågade mig för några dagar sedan om jag hade fått min mens och det hade jag inte. Jag har hormonspiral så jag får inte min mens alltid, men får den nog en gång i månaden oftast som man brukar. Har faktiskt inte jätte bra koll på den. Jag blir helt galen och helt förändrad som person. Jag kanske borde ta kontakt för att få hjälp med detta. Nu när sitter på bussen och vet att jag har min mens så har hela jag förändrats. Kan det vara pms? Hur får jag hjälp med att få bort den? För jag blir som en annan person som bara gråter, hatar livet och blir allmänt verbal. Det är hemskt och nu när jag tänker tillbaka på hur jag mådde igår och i förrgår känns det inte som jag. Hur kan jag bli så? Det måste vara mina hormoner.

För att vara mer tydlig så känner jag mig som mig själv igen. Jag mår dåligt av andra anledningar så klart, men nu när mensen kom blev jag lugn och avslappnad igen. Jag känner mig som mig själv igen och inte galen längre. Är det fler kvinnor där ute som har samma problem så är jag tacksam att få mer tips och råd. Har jag pms? För jdet verkar som att mina hormoner spelar ett jävla spratt med mig.

Nu har jag hoppat av bussen och ska ta nästa till Skanör Falsterbo som går om 10 min. Regnar gör det, men det gör ingenting.tvåinlägg idag men som jag brukar säga. Skriva hjälper!


Ha en fortsatt bra dag❤

Likes

Comments