Hej det var ett tag sedan..

Det har hänt del saker sedan jag skrev sist. Både bra och dåliga saker. Men jag kan säga som så att jag har haft det rätt jobbigt den senaste tiden. Men det har varit lite bra också..

Vad har jag gjort som har varit bra då ? Jo.. Jag har firat midsommar, varit i Helsingör, gått på bio, grillat, hängt en del i Malmö men för det mesta har jag jobbat och gått till psykologen som jag brukar.

Jag vet inte hur många som läser mina inlägg, men jag försöker vara så öppen jag bara kan även om det tar emot i mellan åt. Jag är en inåtvänd person, särskilt när jag mår dåligt. Jag tänker väldigt mycket och för det mesta håller jag det för mig själv. Om jag är ledsen låser jag in mig i min lägenhet, låser dörren och gråter i min ensamhet. I värsta fall ringer jag någon som jag känner jag kan prata med.

Något som också är bra är att jag har fått besked om att knutan i mitt vänstra bröst var godartad vilket betyder att körteln är helt ofarlig. Det var en lättnad av att få veta det, trots jag kände mig orolig. Men jag tror att jag långt inne någonstans visste att det inte var något att oroa sig för.

Det jobbiga just nu är att jag har fått reda på att jag lider av dysmorfofobi. På engelska kallas det för Body Dysmorphic Disorder som betyder att man är starkt missnöjd med sitt utseende. Nu tänker ni kanske att det betyder att man är ytlig som person men riktigt så enkelt är det inte. Att leva med denna diagnosen gör att jag knappt kan gå ut från dörren för att min upplevelse av mitt utseende när jag ser mig själv i spegeln är fulhet. Att vi speglar oss varje dag eller att man vill "fixa" till sig för att känna sig fin och självsäker är vanligt bland många. Skillnaden med att ha diagnosen dysmorfofobi är att jag har en överdriven utseendefixering. Det jag ser i spegeln får mig att må dåligt, så pass mycket att det har lett till olika funktionsnedsättningar. Det gör att jag beter mig på ett sätt då jag måste sminka mig (dölja ansiktet), undviker vissa ljus och lampor eller döljer mig bakom solglasögon även om det inte är sol ute. Dagsljus är det värsta jag vet!

Att leva med denna överdrivna vanföreställning om mig själv tar så mycket på mitt psyke. Jag skäms och önskar att jag kunde tycka om mig själv för den jag är. Jag övar dagligen på att exponera mig som att t.ex. att gå i linne, kjol eller att gå ut osminkad. Än så länge har jag bara klarat att gå ut utanför lägenheten utan smink, men längre än så klarar jag inte. För min upplevelse av att jag är ful är min verklighet. Jag kan spegla mig i timmar och varje dag kämpar jag emot dessa tankar om mig själv. Vissa dagar går det inte och andra dagar går det. Det är jätte jobbigt att prata om detta för jag skäms över den nakna sanningen. Klart som fan jag vill vara självsäker eller tänka att folk får ta mig som jag är och sedan ignorera alla dessa hjärnspöken. Men det är inte så enkelt för mig.

Personer med Dysmofofobi är i regel perfektionister. Om det inte perfekt så kan jag inte uppnå eller göra det jag vill. Är inte mitt smink eller min outfit perfekt så blir jag begränsad. Det kan t.ex. vara om jag ska göra något socialt. Är jag inte nöjd, då isolerar jag mig och undviker situationer där jag träffar mycket folk för det enda jag kan tänka på är att jag är ful.

Jag önskar ibland att jag kände någon som lider av samma diagnos som jag. Att leva med detta helt ensam och hela tiden försöka göra sig förstådd är mycket svårt. Jag hatar att ha det såhär. Men jag försöker inte tänka på det eller rättare sagt vända mina hjärnspöken till positiva tankar. Då brukar jag tänka på det som jag faktiskt uppskattar med mig själv och det är att jag är en bra person. När jag känner mig ful som jag oftast gör så tröstar jag mig med att jag är trots allt fin som människa.
När någon säger till mig att jag är fin så hjälper det lite. Den lilla bekräftelsen kan göra så mycket. Ibland vill jag inte lyssna för mina tankar om mig själv tar över. Men om någon säger du är fin en gång till och en gång till så motbevisar det mina hjärnspöken och på så sätt hjälper det. Jag måste försöka älska mig själv men så länge diagnosen styr mig kan jag inte det.

Målet är att en dag ska jag kunna se tillbaka med helt andra ögon när jag ser en bild på mig själv och tänka vilken fin tjej! Men jag är inte där än och jag vet det kommer ta tid.. döm mig inte snälla, jag vill bara vara öppen med det här för jag vet att det finns människor som inte vågar tala om sina diagnoser för att man är rädd just för vad andra ska tycka och tänka. Jag vill inte vara rädd längre, jag vill kunna vara äkta och ärlig om vem jag är och ändå kunna bli accepterad och älskad oavsett. Det ska inte finnas en begränsad plats för vilken typ av människor som ska få passa in. Min diagnos definierar inte mig!


Ha en fortsatt bra kväll ❤️

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Hej.

Jag mår sådär idag, är hemma för jag är ledig och tror att jag behövde det. Igår var jag hos psykologen och igår kändes vårt möte inte särskilt bra. Det var upprepningar och samma frågor. Vad gör du innan du går och lägger dig? Frågade hon. Ska jag fråga dig vad du gör på toaletten? Tänkte jag. Men jag sa inget, svarade bara på hennes fråga. Efter vårt möte var jag ledsen. Jag känner att jag behöver mer hjälp med hur jag ska tänka positivt om mig själv. Jag trycker ner mig själv dagligen mer eller mindre. När min psykolog säger att jag ska ändra mina tankar behöver jag veta hur! Jag försöker på olika sätt, men det är svårt att veta hur.

Jag får sällan bekräftelse och jag tror det är de jag behöver. Utan bekräftelse känner jag mig vilse, osäker och tror det är något fel på mig. Förvisso får jag bekräftelse av familjen och från mitt arbete men det räcker inte alltid. Känns så otacksamt att säga så på ett sätt, men hur ska jag annars få en bättre självkänsla och ett självförtroende när jag sällan får höra bekräftelse utav andra? Jag vill bara bli förstådd och vill ha verktyg som hjälper mig att älska mig själv igen.

Imorgon har jag tid hos läkaren. Jag har hittat en knuta i mitt vänstra bröst som sitter inne i bröstet. Jag blir så bekymrad och tänker det värsta. Jag ska vara där imorgon kl 16:00, så därför är det bra att jag är lite ledig. Jag är nojig och har varit det sen jag vakna. Blir rädd när jag tänker att det kanske är något farligt? Dumt att skena iväg så, jag vet. Men det är svårt att låta bli, för jag är en orolig person. Jag hoppas att det inte är något allvarligt och jag hoppas jag mår bättre snart.

Nästa gång jag ska till min psykolog ska jag ta upp det jag känner om vårt senaste möte. Jag vill komma någonstans med lösningar. Om inte jag kan komma på lösningar måste hon vägleda mig mera. Det måste hon, annars känns det inte lönt att gå dit. Jag gör så gott jag kan och gör vad som helst för att må bra, fast det är svårt många gånger.

Nu ska jag titta på Rederiet på öppet arkiv på SVT för skildra tankarna lite. Är så orolig och ledsen nu och orkar faktiskt inte göra ett skit.

Ta hand om er för det ska jag försöka göra❤️

Likes

Comments

Jag är på väg till jobb och idag var det nära att jag försov mig. Jag vakna av mig själv 06:45 men jag hann! Ångesten är där och jag försöker ignorera den. Jag känner mig nerstämd och ensam.

Jag fira min födelsedag den helgen som var. Det var trevligt! Först fira jag med familjen och senare på kvällen träffa jag mina vänner. Det blev fest och ångesten dagen efter var inte rolig.

Jag känner mig uttorkad, jag tuggar tuggummi för dämpa det. Det första jag ska göra när jag kommer till jobb är att dricka. Är så trött idag. Har ont i magen av ångesten. Ångest över att jag är äldre och försöker tänka att jag kommer inte vara ensam hela livet. Det är knappt att jag orkar skriva detta inlägg. För jag mår inte så bra. Det är tufft att vara deprimerad när man inte vill. Det är bara så det är och jag kämpar för att hålla humöret uppe.

Jag behövde bara skriva lite, men insåg nu att jag är för trött och jag orkar inte skriva mer.

Kärlek

Likes

Comments

Jag är påklädd, sminkad och klar. Idag ska jag jobba kväll och är inte särskilt motiverad. Ska åka med Anna till jobb så det känns skönt att ha sällskap. Känner mig trött idag, kan bero på att jag hade svårt att somna. Det ska nog gå bra idag på jobb trots allt.

I tisdags var jag hos psykologen. Jag träffa min psykolog en gång i veckan och har gjort det i några månader. Nu pratar vi mycket om att jag är hård och taskig mot mig själv. Jag klankar ner på mig själv, särskilt utseendemässigt. Exempel att jag är för tjock, blek och saknar ett fint ansikte. Jag lägger ner tid och pengar på skönhet för att stärka mig självkänsla.

Förr har jag blivit kallad tjock. Det har hänt jag har fått höra det i intima situationer. Som att bli påmind om mina celluliter, eller att mitt fett dallrar när jag är i rörelse. Det har gjort mig ledsen och ganska förbannad. Det sitter kvar även om jag har fått komplimanger för min kropp eller mitt utseende. Det är så dumt att man fokuserar på det dåliga man har fått höra. För egentligen vem fan är dem att klaga på mig? Ibland kan jag stå framför spegeln och bara titta på mig själv och läggermärke till att ja, visst fan dallrar fettet och kan hitta massor av celluliter. Fyfan vad jag hatar det!

Jag håller på att gå ner i vikt. När jag har varit som mest nere har mat varit min tröst. Jag har ätit stora mängder för att döva min depressivitet. Då orkade jag inte heller träna och det resulterade att man gick upp några kilon. Det försämrar också min självkänsla. Jag hör en röst som intalar mig själv att jag är tjock och ful. Det är därför jag försöker göra något åt det. För jag står inte ut.

Min psykolog frågade hur länge jag har haft sånna tankar om mig själv och det har jag haft sen tonåren. Jag brukade aldrig prata om det, förutom med mina föräldrar. Jag kommer ihåg en gång i högstadiet och vi hade hemkunskap. Jag vägde rätt mycket då och gick oftast i mjukisbrallor och hoodtröja för att dölja min kropp så mycket som möjligt. På den lektionen var det en kille i min klass som drog ner mina brallor och skrek högt hur fet jag hade blivit, jag som sågs som en blanka förr. Jag skämdes och ville bara försvinna minns jag. Hela klassen hade sett mig med nerdragna brallor med mina mest bekväma trosor som inte var särskilt sexiga. Sånt sitter i mig än idag. Jag har problem att visa mig naken och vill fortfarande dölja så mycket jag kan. Även i intima situationer.

Vi ska fortsätta prata om detta nästa gång vi ses, psykologen och jag. Mest är det jag själv som trycker ner mig. Självklart finns det anledningar till det, men jag måste försöka tycka om mig själv igen. Som en vän sa; tiden är det enda vi har. Så helst av allt vill jag njuta av tiden till fullo och inte stirra mig blind på mina komplex.

Nu blir jag snart hämtad så jag avslutar här.



Likes

Comments

Jag sitter i min säng och känner mig orkeslös. Jag har varit ledig från mitt arbete idag för jag jobbar helgen. Jag har tvättat och hämtat ut en jacka på posten. Det är en Replay jacka. Egentligen ingen märkvärdig jacka för den är svart, men jag kände mig fin i den. Jag har en "thing" för jackor.

Idag var jag hos psykologen. När jag var där förra veckan tog jag inte ens på mig mascara för jag visste att jag skulle gråta gränslöst. Det gjorde jag också. Jag bara grät och jag grät. Det slutade inte och jag skämdes. Jag ville inte gråta, jag ville prata om att jag har tagit små steg mot rätt riktning, att jag börjar må bättre och hur positivt jag ser på detta. Men nej. Där satt jag med kinder som var blöta av tårar som bara rann en efter en. Jag blev så arg på mig själv och det enda jag tänkte var att nu får det fan vara nog. Skärp dig Michelle! Men ja. vad ska jag säga?

Idag sa min psykolog en bra sak. Hon sa att när vi människor är med om saker i livet så formas vi utav dem. Lägg inte energi på att hitta tillbaka till den gamla Michelle, utan jobba på att hitta en ny uppdatering av Michelle och på så sätt hittar du din identitet. Allt handlar om acceptans. Och det är just det. Jag måste försöka acceptera som det är. Mest av allt så vill jag vill bli accepterad så som jag är.

Jag är rädd för att träffa nya människor. Ibland inbillar jag mig att ingen skulle vilja lära känna mig. Jag? Jag som jobbar inom vården och bor i en etta med sovalkov i centrala Trelleborg och som dessutom saknar identitet som togs ifrån mig av en idiot. Nej. Ingen skulle vara intresserad. Jag tror starkt på den inbillningen. Ibland isolerar jag mig. Men inte så mycket mera. Det gör jag för jag inte vill bli ifrågasatt. Jag vill bara bli omtyckt för den människa jag är. Jag får höra att jag är klok, har ett gott hjärta, ser bra ut, rolig, duktig på laga mat och gör ett bra jobb på mitt arbete. Allt det där tycker jag inte själv. För jag har blivit så pass nertryckt i mitt liv. Tyvärr hindrar det mig ibland att vilja träffa någon. 


Jag har försökt, det var ett år sedan. Vi träffades länge i ett halvår ungefär. Allt kändes bra och det var ömsesidigt. Trodde jag. Jag blev förälskad och vi hade börjat lära känna varandra rätt bra. Men sen blev det ett problem. Jag gick och väntade på vad han ville och försökte lägga känslorna på is istället för att skynda på hans känslor. Till slut stod jag inte ut av att inte veta vad vi var. Jag bestämde mig för att ställa ett ultimatum, att han var tvungen att bestämma sig annars ville jag avsluta det. Det gick ett lång tag och tillslut bestämde hab sig. Han sa att han ville bli tillsammans med mig. Jag blev så otroligt glad. Jag kände lycka för jag tyckte verkligen om honom.

Men sen efter 4 veckors semester då han var på resande fot under den här tiden, kom han hem. Vi träffades och han berättade hur mycket han hade längtat efter mig. Två dagar senare gjorde han slut. Jag blev chockad, ledsen och arg. Jag förstår det fortfarande inte än idag. Jag förstår mig inte på honom. Han gjorde mig faktiskt illa. Jag började precis lita på människor igen och sen fick jag den käftsmällen. Dessa käftsmällar asså.. jag har fått nog av dem. Jag ville bara bli älskad tillbaks. Men jag var inte tillräcklig för honom och det har jag aldrig varit för någon. 

Men jag vill tro att jag en dag ska kunna lita på män och att personen ifråga ska vara intresserad av mig som person på riktigt. Det får vänta för jag klarar bara av att fokusera på mig själv just nu. Det känns skönt att ventilera, ibland behöver man det.

Nu ska jag duscha och sedan gå och lägga mig. Imorgon börjar jag 15:00 på mitt arbete. Sovmorgon i all ära.

Godnatt.

Likes

Comments

Hej. Jag har inte skrivit på hela påsken för jag har inte känt att jag har varit på humör för det. Påsken har varit bra. Familjen samlades hemma hos mamma och det blev förrätt, varmrätt och efterrätt.. ja hela faderullan ni vet. Vi hade trevligt. På lördagen hyrde jag och pappa film och såg på film hela kvällen. Jag sov hos pappa den natten. Dagen efter träffade jag Frida och hon bjöd på middag. Vi tränade också tillsammans och jag kände mig löjligt duktig efteråt.


Nu är jag på väg till jobb och det är svinkallt ute. Varje morgon vaknar jag med ångest. Jag tar min medicin som hjälper sådär. Känns lite bättre iaf. Just nu tänker jag på gamla minnen. Den tiden då man var yngre och när man bodde hos föräldrarna. Man arbetade och planerade resor och längtan efter att hitta den rätte. Fast då brydde man sig inte på samma sätt. Det fick bära eller brista.

Livet för mig ser annorlunda ut. Jag jobbar med att hitta min identitet som jag förlorade. Jag ägnar min energi för att plocka upp bitarna av mig själv som togs ifrån mig. Jag är på bättringsvägen men jag är inte där än.

Jag har svårt att lita på människor. Särskilt män. Jag vet det finns många bra män där ute, jag har bara haft otur. Men jag kan inte låta bli att undra varför jag skulle drabbas av det värsta tänkbara. Men det värsta av allt är att det är fler än jag som drabbas dagligen av misära förhållanden. Jag har vänner som har blivit illa behandlade av män och beundrar dem att de vågar ge sig ut i kärleken igen. Jag är kanske vågar, men jag vill ha garantier. Garanti på att inte bli dåligt behandlad igen. Jag har blivit nertryckt och ifrågasatt allt för många gånger och efter en lång tid förlorade jag tillslut min identitet och självkänsla.

Jag har gråten i halsen. Men jag tänker inte gråta för jag har sminkat mig och vägrar se ut som en clown. Jag vet att jag inte ska blicka bakåt men jag måste bearbeta detta. Detta pratar vi om när jag är hos psykologen och det river upp gamla sår. Jag blir ledsen och förbannad för jag inte var stark nog att inse att jag skulle dragit mig ur långt innan. Istället stannade jag kvar, dum som jag var. Hur kunde jag tillåta mig själv. Hade jag något val? Allting är så invecklat. Jag borde inte klandra mig själv för allting för innerst inne vet jag att det var inte mitt fel. Jag vill bara må bra igen och hitta tillbaks.

Jag har mål som jag vill klara och har kommit igång med en del av dem. Det tar tid innan jag blir klar med det jag vill uppnå men jag ger mig fan på att jag ska klara det. Även om det är lockande att dra täcket över huvudet och gå tillbaka till en fridfull sömn. Men det är inget liv jag vill leva. Jag tänker kämpa fast det är svårt. Imorgon ska jag till psykologen och det är skönt att jag är ledig då. Det kan lätt bli för mycket med mig med både samtalsterapi och arbeta samma dag.

Blir så glad. Min pappa skriver varje dag godmorgon och godnatt. Han skriver att han älskar mig och att jag är hans allt. Jag vill göra honom stolt för han ställer upp så mycket för mig med precis allt. Jag är den enda han har. Kämpar jag inte för mig själv så tänker jag kämpa för min pappa. Lika så mamma. Älskar er så mycket.

Nu rann det en tår. Jag torka snabbt bort den för nu är det en ny dag med nya möjligheter. Fokus på jobb nu.

Kärlek

Likes

Comments

Nu sitter jag på bussen på väg till mitt arbete. Jag har känt mig väldigt deprimerad sen mitten av förra veckan. Det bara kom och jag förstod inte varför? Mitt huvud har snurrat i tusen varv. Jag har gråtit mig igenom hela helgen trots jag arbetade och sedan kräkts och varit illamående. Jag trodde att jag hade blivit matförgiftad eller att det berodde på mitt psyke. Det kanske beror på det också, men idag kom min mens. Ja jag tänker prata om hormoner och mens och tycker man det är äckligt så läs inte mer i så fall.

Jag minns att mamma frågade mig för några dagar sedan om jag hade fått min mens och det hade jag inte. Jag har hormonspiral så jag får inte min mens alltid, men får den nog en gång i månaden oftast som man brukar. Har faktiskt inte jätte bra koll på den. Jag blir helt galen och helt förändrad som person. Jag kanske borde ta kontakt för att få hjälp med detta. Nu när sitter på bussen och vet att jag har min mens så har hela jag förändrats. Kan det vara pms? Hur får jag hjälp med att få bort den? För jag blir som en annan person som bara gråter, hatar livet och blir allmänt verbal. Det är hemskt och nu när jag tänker tillbaka på hur jag mådde igår och i förrgår känns det inte som jag. Hur kan jag bli så? Det måste vara mina hormoner.

För att vara mer tydlig så känner jag mig som mig själv igen. Jag mår dåligt av andra anledningar så klart, men nu när mensen kom blev jag lugn och avslappnad igen. Jag känner mig som mig själv igen och inte galen längre. Är det fler kvinnor där ute som har samma problem så är jag tacksam att få mer tips och råd. Har jag pms? För jdet verkar som att mina hormoner spelar ett jävla spratt med mig.

Nu har jag hoppat av bussen och ska ta nästa till Skanör Falsterbo som går om 10 min. Regnar gör det, men det gör ingenting.tvåinlägg idag men som jag brukar säga. Skriva hjälper!


Ha en fortsatt bra dag❤

Likes

Comments

Klockan är 09:39 när jag skriver och jag har nästan precis vaknat. Det var skönt att få sova lite längre för det behöver min orkeslösa kropp. Det har regnat och det är grått ute. Av någon märklig anledning har jag börjat gilla detta väder och vet inte varför. Jag bara mår bra av det.

Ikväll ska jag jobba och jag längtar tills jag ska komma ifrån den jävla lägenheten. Jag tycker inte om att vara i min lägenhet även om det inte är någon större fel på den. Det kan vara ensamheten som spökar. För att tänka på annat har satt på en kanna kaffe och ska titta på youtube. Det skingrar tankarna att att få följa med andra människors liv.

Ibland är jag så trött på att ha det så här eller rättare sagt trött på mig själv. Varför kan jag inte ta vara på tiden och börja leva. Att vara depressiv tar hårt på krafterna. Jag tänker tankar som får mig att må dåligt och även om jag är medveten om dem så har jag svårt att hantera dem. All min kraft går till att försöka tänka mer positivt. Men som sagt det är allt annat än enkelt.

Kaffet är klart. Jag tittade mig i spegeln och tycker inte om det jag ser. Jag har på mig mjukisbyxor och en finstickad tröja som jag sov med inatt. Jag har små ruvor i ansiktet som jag får mig att känna mig ful och blek är jag också. Idag måste jag sminka mig. Det är jobbigt att känna att man måste sminka sig och lägga på ett ansikte för se normalare ut.

Jag mår sådär idag men jag längtar till helgen för då är jag ledig. Jag ska fira påsk med familjen och det ser jag fram emot. Mammas goda mat är svår att motstå och jag får tillfälle att träffa mina älskade systerdöttrar. Barn får en att må bra, de är så konstigt roliga på något vis.

Jag är trött och mitt skrivande saknar en röd tråd men jag tycker det är skönt att skriva ner det jag jag känner och tänker. Jag delar med mig av detta för att slippa bära på det helt ensam. Det hjälper! Jag kommer skriva en del framöver.

Kram / Michelle

Likes

Comments


Jag voltade från sängen och slog i mig i byrån som stod en bit framför. Där låg jag på golvet i min t-shirt och bara trosor. Jag grät hysteriskt och kunde bara ligga kvar. Vad skulle jag göra? När jag ligger där på det kalla parkettgolvet kliver stora steg över mig och hör en röst som säger; ligg inte där och tyck synd om dig, för det är fan inte synd om dig. Där låg jag kvar, som ett litet barn och önskade att jag inte fanns. Vad hände? Jag var så rädd. När jag låg där på golvet kände jag en smärta i ryggen som gjorde så ont. Men smärtan inifrån var värre.

Nu har det gått snart två år och har inte varit i en relation sen dess. Det som hände var fruktansvärt och det har tagit hårt på mitt psyke. Jag jobbar hårt med mig själv med hjälp av terapi för att bearbeta detta, samt att jag tar mediciner för min ständiga oro och panikångest. Jag har en underbar psykolog som hjälper mig med att få tillbaka min styrka och självkänsla. Hon har gått igenom en utredning med mig för att kunna hitta alla verktyg som finns för att hitta den gamla, glada, spralliga Michelle som tror på sig själv och målet är att den Michelle ska komma tillbaka. Hon finns där någonstans långt där inne. Det säger min psykolog att det gör. Jag måste lita på det. Det ger mig hopp.

Det finns en gnutta vilja inom som vill komma någonstans här livet. Att kunna leva ett liv utav glädje. Det är därför jag har tagit emot hjälpen och gör så gått jag kan för att komma dit. Mitt mål är att må bra och att bli lycklig. Drömmen är att bli lycklig tillsammans med någon i framtiden. Men just nu känns allt det så långt borta. Det får mig att känna mig ensam. Tvivel på mig själv att jag är ingen att ha? Särskilt efter allt som har hänt.

Man tror aldrig att man själv skulle bli drabbad för det något man läser på sociala medier eller ser på olika böckers titlar som handlar om destruktiva förhållanden. Men jo, det kan hända vem som helst. Det hände mig. Min bild av en relation är väldigt skev. Jag undrar om den går att rätta till och i så fall hur?

Jag lägger mycket fokus på mig själv och jag får stöd av min älskade familj och mina underbara vänner. Även om vännerna är få så är dem jävligt viktiga. Jag är glad att jag har er, för utan er hade det aldrig gått. Jag har en bra bit kvar och måste lära mig acceptera som det är. Jag är ledsen men inte dum i huvudet som jag ibland inbillar mig. Det är mycket av det som har hänt som har lett till en förvrängd bild av mig själv. Jag jobbar på att tycka om mig själv igen. Det är en lång resa framför mig och jag måste klara det här.

Tack pappa för dina meddelande som jag får varje kväll när du skriver hur mycket du älskar mig. Tack mamma för att du ringer och erbjuder mig sovplats i ditt hem när jag inte kan vara ensam. Tack Marie, min syster som påminner mig om min intelligens och som säger att jag har ett hjärta av guld. Tack Anna för du har hjälpt mig hitta ett arbete som passar mig och tagit ut mig på roliga fester så jag får träffa nytt folk. Tack Frida som erbjuder dig att komma hem till mig fast jag säger nej för jag har det stökigt hemma. Men även för du uppmuntrar mig till att träna fast jag inte vill och säger emot mig när jag kallar mig själv för tjock blek gris

Jag älskar er alla och att ha er i mitt liv betyder allt för mig.❤

Det känns skönt att skriva av mig, även om det ibland är osammanhängande. Men jag är tankspridd så det förklarar nog mitt skrivande. Jag vill heller inte sätta dit någon, utan syftet med mitt skrivande är att få ut mina tankar och känslor i text. Deg lugnar för stunden. Nu ska jag till Shell och sen ska jag gå och lägga mig.

Kärlek och respekt.





Likes

Comments