Till att börja med så är jag väl medveten om att jag för ett ganska bra tag sedan lovade er ett inlägg om min helix. (bild nedanför) Det blev dock krångel med tider och så, så därför bytte jag salong och piercingen blev gjord ca 2 veckor senare än vad som var tänkt.
Jag hörde ju många/läste att många eller rättare sagt närmare alla tyckte det gjorde ondare att göra hål i brosket än i örsnibben. Men jag tyckte faktiskt tvärt emot. Dock var jag 8 år gammal när jag gjorde i örsnibben så jag kanske inte kommer ihåg allt perfekt. Men jag föredrar att göra i brosket. Läkningen gick jättebra och det har inte varit några som helst problem under vägen. Jag kan säga att kvällen den dagen gjorde ondare iochmed att man är öm än vad själva håltagning gjorde. Jag blev såpass nöjd att jag vill göra en till precis antingen över eller under den jag har nu. Men det får nog bestämmas när det här har läkt helt då jag inte vill få komplikationer på det nuvarande. Jag fick själv välja var den skulle sitta och allt sådant där. Dyrt var det inte heller för den delen! Bilden blev inte jättebra för jag fotade precis innan jag skrev det här.

Sedan har det varit väldigt mycket upp och ner med humör och liknande så jag har inte funnit ro att göra ett inlägg. Sedan hände något. Det var en vanlig dag. Eller det trodde jag iallafall. Men dagen innan skolan hade jag varit väldigt nedstämd, vilket jag ibland är så jag tänkte inte mer på det. Men på måndagen så var det skola. Och hela morgonen var jag ledsen och nere. Väl på skolan hände det. Jag fick panik. För vad? Ja, det vet jag inte. Och eftersom att jag ett tag innan mått dåligt så bestämde jag mig för att berätta det för min lärare. Hon hjälpte mig på en gång, jag fick lappar där jag fick tillåtelse att lämna lektioner om det hände igen och jag gick på möte där det drogs upp om panikångest, och så vidare. Nu, kanske 2 månader senare eller något liknande så mår jag mycket bättre! Jag har fortfarande ledsna dagar, men där vet jag anledningen. Alla har upp och ner backar i humöret. Även de som alltid ser gladast ut!

Sen kommer vi till det här med Marcus & Martinus. Det var ju meningen att bloggen till 1/3 skulle handla om dem, så blev det ju inte riktigt..Så jag har bestämt mig för att ändra den planen. Jag skriver inget om dem här, och så får vi se om jag nöjer mig med 2 fanpages (michelle_mmer, MMer_marcusandmartinus_fanpage), eller om jag skaffar ytterligare en blogg. Men det är framtid nu är nu och jag tänker ta det lungt ett tag.

Det blir därför färre inlägg nu, eller jag tror iallafall det. Jag kommer uppdatera när jag vill och när jag kan, men för att det ska bli något måste jag ju ha några som läser också!

Föressten så har jag även praoat under tiden jag "varit borta", jag praoade på coop i en vecka. Det var en sån där årskurs 8-sak kan man väll säga, haha! Jag är glad att jag lyckades få en plats att praoa på då jag frågade på 5-6 ställen innan jag fick ett ja. Men det kanske inte är mitt drömjobb direkt. Eller rättare sagt det är det inte. Jag har andra planer. Men hur mina "efter skolan-planer" ser ut kan jag skriva i nästa inlägg.

Jag ber om ursäkt för hur inaktiv jag har varit, verkligen!
Ha det bra sålänge, så hörs vi snart igen <3

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

Hej! Nu är jag tillbaka med ett nytt inlägg, haha.

Jag vet inte om den här bloggen går bra men jag skriver ju för att jag känner mig bekväm med det.

Internet-vänner

De flesta av mina vänner i skolan vet att jag har internet vänner. Men grejen är att det dem inte vet är att jag saknar dem så j*kla mycket! Varje dag! jag smsar ju med dem, snapar och allt det där..Men..det är liksom inte samma sak..Min bästa vän lärde jag känna och det gör så ont att inte kunna träffa henne när jag vill! Hon är liksom som en syster för mig, hon är mitt allt. Och ändå kan jag inte träffa henne när jag vill..

Vi pratar ofta om den dagen då vi kommer träffas. Om hur vi kommer springa fram till varann och krama om varandra. Hur kul vi kommer ha. Men det jobbiga är att vi inte vet när vi kommer träffas.. På riktigt så är hon det bästa som har hänt mig. Det är 246 Km ifrån oss vilket motsvarar ungefär 3,5 timmar. Det är inte så långt, men det är inte bara att åka och träffas. Man måste planera. Vem ska komma till vem? Hur länge ska man träffas? Hur kommer personen till den andra? Och det är faktiskt inte helt gratis heller.

Jag gråter ofta av anledningen att jag saknar henne och det skäms jag inte över. För jag vet hur jobbigt det är att sakna någon även om man aldrig har träffats. jag vet också hur lyckligt lottad jag är för att det är helt lungt och godkänt att jag har Internet-vänner i min familj. För alla får inte ha det. Och jag tror de flesta känner igen meningen "Prata inte med folk på nätet, många är lögnare." men en dag gjorde jag det och hamnade i en grupp på instagram. Det är det bästa jag gjort! För hade jag inte struntat i den meningen så skulle jag aldrig lärt känna min bästa vän! Och min familj vet om henne så jag behöver inte hålla det hemligt vilket många andra gör. Jag kan fråga om vi kan träffas snart och får varje gång svaret "Ja absolut, vi får försöka hitta ett datum bara." Det är aldrig svaret att jag inte får träffa henne. och det är jag så extremt glad över.

Jag skulle faktiskt uppmuntra att testa inte lyssna på det de vuxna säger kring internet. För de säger bara det negativa. De säger aldrig att din andra halva finns där.

När jag blir vuxen, får egna barn osv så hoppas jag att jag fortfarande har lika bra kontakt med min bästa vän, och även att vi bor närmare då.

246 Km är inte så jättelångt, så det är lättare att träffas än för många andra.  Men det måste passa med datum och sånt också, och jag hoppas att jag snart kan träffa henne. Min bästa vän. Vi har pratat om att träffas till sommarlovet så jag får hålla tummarna!

Om du är en av de som precis fått en internet vän eller så, så lovar jag dig att glädjen du kommer känna när du får texten "Jag vill träffa dig<3" skickad till dig är den mest värdefulla glädje bland vänner som du någonsin kommer känna. Jag får det minst 1 gång om dagen och blir alltid lika glad, för då är det ju inte bara jag som vill träffas.

Däremot blir det dock som en rädsla att någon ska be dig lägga undan mobilen. Liksom? Hallå! Mina vänner finns faktiskt i min mobil! Aldrig i livet att jag lägger undan den liksom.

En annan sak jag aldrig kommer glömma är när jag och min bästa vän för allra första gången skulle prata i telefon. Ända från morgonen räknade vi timmar, minuter, sekunder. Eftersom att vi hade bestämt ett klockslag. Sedan var det bara minuter kvar. Och till sist räknade vi varannan ner frpn 3 till 1 och sedan ringde jag upp henne. Och för allra första gången så hörde jag hennes röst. Det var liksom inte bara text längre. Nu hade jag hört hur hon pratade. I början var det stelt då vi bara frågade saker som "Vad gör du?" och "hur mår du?". Men det slutade faktiskt med att vi pratade i närmare 50 minuter! Och några dagar senare bestämde vi att vi skulle prata igen.

Nu pratar vi i flera timmar och vårat rekord är 3 timmar, haha! Men om jag ska beskriva den "processen" från att gå från text, till att se varandra på bild, till att höra varandras röst. Det är helt magiskt om man kan säga så. För det är en känsla du bara kan uppleva genom Internet-vänner.

Nu skulle inte jag kalla mig och min bästa vän för Internet-vänner längre, jag skulle kalla oss bästa vänner, men ändå liksom.

Varje dag säger vi till varandra "jag älskar dig" och det går inte en dag utan att vi gör det. För jag tror vi båda är väldigt noga med att det faktiskt kan hända vad som helst, och då vill vi ha berättat det.

Hon är verkligen mitt allt, min bästa vän, min älskling, verkligen mitt allt! Jag älskar henne så enormt mycket och hoppas snart att jag kan träffa henne.

Om du läser det här i lägget så vill jag bara säga "Jag älskar dig" <3 <3 <3 <3

~

På torsdag ska jag ta Helix-piercing så jag tönkte göra ett kort inlägg om det. Men jag ska ta piercimgen kl.16:30 så inlägget kommer någon dag efter.

Nu har ni fått höra en del om min allra bästa vän.

Ha det bra sålänge!

Likes

Comments

Hej!

Det har inte varit mycket uppdatering senaste veckan men jag har haft för mycket annat att handskas med.

Idag har jag kemi läxa och tyska läxa och nästa vecka har jag prov, engelska läxa och massa annat så jag vet inte om jag hinner uppdatera. Igår tog jag en lugn kväll med favorit boken, en novell och sedan övergick det till kemi läxan. Men idag är det Fredag! Jag kommer visserligen få plugga under helgen. Och höga mungipor i mitt ansikte går inte att räkna med då mina idoler har konsert men jag inte ska gå. Iallafall så är det Fredag vilket betyder helg och ingen skola.

Men det var egentligen inte det jag skulle skriva om idag. Jag bad er kommentera men då ingen gjorde det så fick jag välja det istället. Så jag valde mitt självförtroende.

Så för att vara ärlig så tycker jag inte att mitt självförtroende är på topp. Jag har alltid haft en känsla av att jag är "tjock", även nu för tiden har jag det. Även om jag mycket väl vet att jag väger några kilo under "maxvikten" för min längd. Ända sedan jag var liten har jag känt mig "tjock". Jag har inga problem så med det men tanken kommer då man gör sig iordning inför skolan eller något liknande. Jag vet heller inte riktigt vart jag har fått det där ekande tyckandet ifrån för ingen jag umgås med kallar mig det. Så jag har egentligen ingen anledning? Det handlar bara om självförtroende. Vill jag tycka att jag är "tjock"? Nej det vill jag inte. Gör jag något åt det? Ja jag sätter upp post it lappar på min spegel där det står 'Du är vacker' och saker som det. (tack till fina vännen som tipsade om det <3). Men mitt självförtroende handlar inte bara om hur bred jag tycker att jag är. Det handlar om massa andra saker också! Men den största faktorn för mig är ändå utseendet. Jag har aldrig tyckt att jag är fin. Jag har aldrig känt att mitt utseende är bra som det är. Det är nu på senare tid som jag ändå får mig en tankeställare. Jag har liksom ingen större anledning, förutom småsaker som att jag tycker att jag är för "tjock", "för rund i ansiktet" och allt det här.

Men som med många andra människor så formas mitt självförtroende efter media. Instagram, snapchat, tidningar, allt sånt där. Man tänker att alla andra har det där "perfekta utseendet" och man undrar varför man själv inte kunde få vara dem. Men faktum är att..Du vill inte vara dem för då hade du inte haft de vänner du har idag, tack vare att du är du. Du hade inte heller haft exakt dem där lite smått jobbiga men helt underbara syskonen som springer framför dig hela tiden. Ingenting hade varit såsom det är idag. Det finns heller ingenting som heter "fult" eller "tjock" eller whatever det nu kan vara liksom. Det finns bara två passande ord och det är 'Olika' & 'Unika'. Vi ser olika ut från person till person, och det är bara bra. Hur kul hade det varit om alla såg exakt likadana ut t ex? Hur hade det sett ut om alla såg ut precis som du? Det hade inte funnits något unikt. Men det finns det eftersom att du är du, och jag är jag. Det är det som gör oss till de individer vi faktiskt är.

Och nästa gång du ser den där "Perfekta människan", gå bara förbi/swipa bara bort den. För den personen är inte heller perfekt, det är inte du och jag heller. Vi är bara olika och unika. Och det är däremot perfekt. Tillsammans är alla perfekta. <3

-

När det här inlägget kommer upp så är det Fredag, men jag skrev det Torsdag natt. Så vad mer ska jag säga i det här inlägget? Nu vet ni mer om mitt självförtroende och hur jag tänker kring normen. Glöm aldrig att du är fin som du är, oavsett hur du ser ut!
Nu ska jag bädda ner mig och ta vara på sömnen tills imorgon. Så får jag se hur det går på läxförhören, haha!
•Vad vill ni läsa om nästa gång?•

Godnatt~Ha det bra så hörs vi!

Likes

Comments

Hej!
Det var meningen att det här inlägget skulle komma i måndags, men det fanns liksom ingen lucka till att skriva ett. Och det var meningen att jag skulle skriva från mobilen vilket appen inte tillät.

Hur som helst Here I am!
I det här inlägget tänkte jag berätta lite om hur jag mår och hur jag har mått.

Jag har liksom alltid varit den personen som tröstat mina vänner, hjälpt dem om de haft problem, eller bara behöver prata ändå sedan lågstadiet. Medans alla mina underbara vänner velat detsamma för mig, men jag har alltid varit lite ensamvarg och står helst på egna ben. Liksom jag har aldrig gillat att arbeta i grupp, eller prata om känsliga saker. Jag har alltid helst varit i mindre grupper eller själv när det gäller skolan. Och hemma är ungevär likadant, jag har aldrig gillat att ha många på besök samtidigt. Missförstå mig inte med att jag har varit ett ensamt barn. För det har jag absolut inte! Jag har alltid haft underbara människor runt mig men jag har valt att helst umgås i mindre grupp. jag mådde helt enkelt väldigt bra.

Det var väll i 7an som det mesta vände. En nära person till mig dog och det tog hårt på mig. Jag blev deprimerad och 7ans två terminer blev inte åt något håll som dem skulle. Jag kunde inte fokusera på lektionerna, jag klarade inte av att plugga, och de mörka kvällarna var nästan värst. Det var då alla minnen kom, när tårarna forsade ner för kinderna och när jag mådde som dåligast. Men samtidigt var jag riktigt lyckligt lottad. För trots hur mitt humör förändrades, stannade mina vänner hos mig. Jag vet hur mitt humör förändrades, jag blev surare och mer tillbakadragen. Men dem stannade hos mig. Jag kunde sms:a dem kl 2 på natten och de hade tid att prata hur
länge som helst.

Nu går jag i 8an och mår mycket mycket bättre! Det mesta tack vare mina vänner. Även om jag är väl medveten om att 2016 var nästan det värsta året för mig. Så var det mitt allra bästa hittills också. Jag fick nya vänner som verkligen betyder allt för mig! Och blev MMer. Och jag kan redan nu säga att utan mina vänner som jag har nu, då hade jag inte mått så mycket bättre än i 7an.

Jag är fortfarande helst i små grupper och så. Men jag mår så mycket bättre! Alla gråter då och då, jag är stressad då och då och jag är bara människa. Så jag gråter jag också. Men allt annat är precis som jag tycker det ska vara, eller vad man säger. Jag har världens finaste vänner, två helt grymma idoler som förebilder, och alla andra nära personer. Som jag älskar så sjukt mycket! Jag vet inte riktigt vad jag sak säga, jag är så sjukt tacksam!
~
När jag skriver det här inlägget är det den 28, men det kommer publiceras dagen efter. Jag löste det med appen så nu skriver jag på mobilen. Jag har sportlov den här veckan ut och när jag är tillbaka i skolan så skriver jag nog mest på datorn. Det här inlägget blir väldigt kort känns det som. Men det kommer förmodligen få bli en vana. Att ibland kommer långa inlägg och ibland korta.
Hur som helst jag tänkte kolla några serier sen ska jag nog släcka lamporna för den här dagen.

I nästa inlägg kommer jag låta er bestämma vad jag ska skriva om, mina internetvänner eller mitt självförtroende? (Kommentera!)
Kom ihåg att hur någon mår och hur någons självförtroende är, är absolut inte samma sak! De kan kombineras men absolut inte nämnas som samma sak.
Förlåt för ett så kort inlägg.

Glöm inte kommentera Mina internetvänner eller självförtroende? Annars kommer jag slumpmässigt välja.
Sen är det en sak till innan jag säger hejdå i det här inlägget. Ni som läser det här är helt underbara! Varenda en av er! Ni är omringade av människor som älskar er!

Ha det bra så ses vi snart igen!



Likes

Comments

Hej! Det kanske kommer lite tajt med ett andra inlägg redan andra dagen. Men jag kände att det passade med ett nu.

Imorgon har jag bara dagen i skolan och sedan kommer det efterlängtade sportlovet för min del. Trots att sportlovet är så nära så vill jag bara få ut all stress ur kroppen. Jag har flera uppgifter som jag inte hunnit bli klar med pågrund av alla de andra uppgifterna. Och stressen kryper fram. Jag gör så gott jag kan men ibland känns det som jag skulle behöva vara dubbelt så bra för att duga.

Man vill ju liksom gärna slippa arbeta med försenade läxor under lovet..Men nu är det som det är och det finns väll inte så mycket mer att göra än att kämpa på? Fast ibland får jag bara nog av skolan och orkar inte mer. Det tar bara längre och längre tid innan jag kliver upp på morgonen, ju längre tiden går. När man var liten hoppade man ju nästan upp i glädje av att få gå till 6-års gruppen och träffa sina vänner igen. Om ändå man vetat hur det skulle bli sen. Det var så skönt att slippa vara trött resten av dagen och ha ont i huvudet. Nu tänker säkert vissa av er "Sover du ordentligt? Dricker du ordentligt?", och svaret är ja. Jag är inte trött pågrund av att jag lägger mig för sent, och jag har inte ont i huvudet pågrund av tt jag dricker för lite. Det är pågrund av all stress runt omkring mig i skolan. Med tanke på hur det är nu kan jag verkligen tänka mig hur det blir i 9 an!

Hur som helst så är 8 dagar ledigt från skolan verkligen uppskattat! Lärarna har liksom en studiedag så vi elever fick en liten bonus kan man säga. Långa sovmorgnar, hänga med vännerna och inte behöva tänka på ett enda prov. Vad mer man ska hitta på vet jag dock inte, haha! Det brukar bestämmas i stunden när det gäller mig och mina vänner. Men innan den här härliga veckan börjar så har jag ju trots allt morgon dagen kvar. Och såklart ska det vara den segaste dagen av alla som är kvar. Torsdagen..vilket betyder bild, vilket i sig betyder ett ämne som är ett av dem värsta jag vet. Dessutom är det då sista lektionen. När man kämpat på under hela dagen och har den jobbigaste sist.

Bara massa tjat om att vi måste va tysta, sitta på våra platser och göra det vi ska. Någon reklam sak. Det har vi liksom hållt på med sen i slutet av 7 an. då blir det ju att man tröttnar va?

Men det är bara att hålla ut nu sista timmarna innan jag får gå hem och ladda upp för sista dagen imorgon. Går allt som planerat så slutar nog dagen inte så illa ändå! Håll mungiporna uppe, tänk bort den där dunkande huvudvärken, och försök se ut som du hänger med i lärarnas prat. För det är precis vad jag ska göra nu på So lektionen!

~Nästa inlägg kommer nog i början på Måndag eller någon annan dag till veckan~

Ha det bra, så ses vi snart igen!

Likes

Comments

Som första inlägg tänkte jag bara berätta om mig själv och hur jag har tänkt.


Bloggen


Som sagt så är jag ny inom blogg-världen och kan inte så mycket om det än. Men man lär av sina misstag, eller hur?


Jag har aldrig bloggat innan så allt det här är nytt för mig. Men man lär ju av sina misstag, eller hur?


Sedan några år tillbaka så har jag velat ha en blogg men jag har varken tagit tag i det eller varit säker nog i mig själv för att göra det. Men nu är jag här iallafall, haha.


Jag tänkte lägga ut nya inlägg 1-3 gånger i veckan, och enligt planerna ska 1 av inläggen handla om Marcus & Martinus.

De andra två blir nog rent allmänt och vardagligt.


Jag vet ju liksom inte vad jag kan skriva om så det kanske ändras senare. (kommentera om du har förslag/något du vill att jag ska skriva om)


Jag kan inte till 100% lova att det blir 3 inlägg varje vecka, men jag gör så gott jag kan. Den här veckan kommer det nog definitivt inte bli 3 inlägg iallafall.💓



Lär känna mig


Som sagt jag heter Michelle, fyller 15 till hösten och allt det där.


Jag gillar att kolla inredning och göra om i mitt rum, prova nya saker (ofta lite udda saker), och någon gång i framtiden skulle jag jätte gärna prova hoppa Bungee Jump.


Jag är rätt osäker på mig själv, och mitt självförtroende är inte på topp.

Annars är jag en vanlig 14-åring som går i skolan och gillar att hänga med vänner☺


Bloggen gjorde jag för att jag vill se om det är något för mig, jag har ju trots allt funderat innan på att skaffa en.


Nästa inlägg blir förhoppningsvis bättre, men skriv gärna i kommentarerna!



Ha det bra så ses vi snart igen! Hoppas ni inte blev allt för besvikna på det här första inlägget!💓

Likes

Comments