Känsligt

När jag började gymnasiet var jag väldigt inställd på att ingen skulle tycka om mig. Jag kände mig väldigt utlämnad och ensam. Och tyvärr blev jag väldigt ensam i början då jag inte riktigt klickade med någon. Det var tufft att gå hela dagarna och känna sig som en outsider och sen lägga på ett leende för att allt skulle se bra ut inför min familj.

Min bästa vän hade flyttat till kungsbacka, så vi sågs nästan aldrig. Vi började glida isär och jag kände mig ensammare än någonsin tidigare. Min tillflykt hemifrån var borta och jag var tvungen att handskas med övergrepp och kränkningar utan att ha någonstans att fly till. Jag minns hur jag låste in mig på toa och kräktes för att jag var ledsen och mådde dåligt. Jag hade även börjat gå ner i vikt på riktigt och hoppades på att jag skulle se för äcklig ut för att min pappa skulle vilja ta i mig. Men det hände aldrig. Jag fick fortsätta leva med övergreppen. Jag trodde aldrig att jag skulle bli fri och det konstiga var att jag nu var så långt ner i allting att jag knappt brydde mig. Han kom in till mitt rum när han var hemma på lunchen eller på morgonen efter alla gått till jobbet och gjorde vad han skulle. Sedan var det över och han återgick till att vara pappa och bad mig städa eller tömma diskmaskinen osv.

Det var en väldigt tuff period eftersom jag inte mådde bra och kände mig otrygg överallt. Jag hamnade ganska djupt ner i svältens värld och gjorde allt för att inte äta, det var min enda kontroll. Om jag inte ägde rätten över att bestämma när och om jag skulle ha sex och när det inte ens hjälpte att jag hade en pojkvän vid min sida, då skulle jag iallafall ha kontrollen över vad som stoppades in i min mun och hur mycket. I slutändan levde jag på cola light och smörgåsrån. Hade det inte varit för världens finaste vän T. Då hade jag fortfarande varit fast i detta.

När det kom till övergreppen var jag så trasig inombords att jag planerade ett självmord. Jag planerade allt in i minsta detalj och hade skrivit en exakt planering över min egen begravning. Jag var så otroligt trött på allting och visste inte hur jag skulle lösa situationen.

Efter studenten jobbade jag som telefonförsäljare och då hade jag en chef som var vän till familjen. Han märkte på mig att jag inte mådde bra och försökte prata med mig många gånger. Men jag kunde ju inte berätta vad det egentligen handlade om. Det kändes så fel att hitta ursäkter och att göra små bagateller som ett bråk hemma till en jättestor sak bara för att kunna förklara mitt mående.

Jag flyttade under denna tiden in i min brors lägenhet och hoppades att jag nu skulle få vara ifred och återfå rätten över min kropp. Men det var en väldigt naiv tanke. Jag hade min pappa bankandes på min dörr var och varannan morgon. I början kom han förbi på en vanlig kopp med kaffe eller pratade som vanligt. Men sen började övergreppen igen och jag tappade fotfästet åter igen. Jag klarade inte av mitt jobb och var på gränsen till att få sparken. Jag sökte ett nytt jobb, men klarade inte av det heller och fick till sist flytta hem igen. Hem till pappa och övergreppen. Jag ville bara bort. Jag ville dö.

Jag var arbetslös ett tag och var ute på krogen för de pengarna jag hade kvar. Jag försökte spendera så lite tid hemma som möjligt eftersom jag antingen blev bråkad med eller utnyttjad sexuellt. Det var någonstans här som jag fick nog. Jag gick in på polisstationen den 25 januari 2012 och anmälde min pappa till en snäll liten polis. Jag åkte sen hem och packade lite för att sedan invadera soffan hos min vän L.

L tog emot mig med öppna armar och det var aldrig någon tvekan om att jag skulle få flytta in hos honom. Han är en väldigt fin vän och utan honom vet jag inte vad jag hade gjort. Utan vetskapen att jag kunde få bo hos honom hade jag antagligen inte varit fri ens idag. Eller så hade jag inte levt längre.

Micha

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Någonting som ofta tar upp mycket av mina tankar just nu är synen på mig själv. Jag är ofta väldigt arg på mig själv och tycker att jag gör allting fel. Jag kommer på saker jag borde sagt eller gjort i en viss situation, som jag aldrig gjorde och det får mig att känna mig totalt missanpassad. Det känns som att hur jag än gör så kommer jag inte att passa in, för jag är ju trots allt annorlunda.

För det mesta känns det som att ingen tycker om mig, för varför skulle dem göra det?
Jag är ju så otroligt äcklig och smutsig efter allt min pappa gjort med mig. Och att jag inte gjorde något åt det med en gång, det är det största felet. Men hur skulle jag göra?
Jag skulle ju förstöra hela familjen om jag sa något, så istället för att förstöra en hel familj valde jag att förstöra mig själv.

För det är så det känns, jag är förstörd. Jag kommer aldrig komma ifrån att jag vissa dagar är sekunder ifrån att bryta ihop totalt. Att skrattet ligger lika nära som gråten och att det oftast blir så att dessa överlappar varandra. Ibland kan jag skratta och vara hur glad som helst men så kommer en doft eller ett enda ord från en person och det är som allt omkring mig snurrar och jag får ingen luft. Då räcker det Med ett ord för fasaden jag kämpar så hårt med att hålla uppe rasar.

Min fasad är väldigt lappad och lagad på vägen och jag är just nu på en gräns där det är nära att brista. Jag känner mig ensam bland mina vänner och familj. Jag vill inte känna så. Men jag lyckas inte heller jobba bort det.

Jag vill trycka bort alla minnen som kommer upp nu, men det går inte. Jag vet inte hur jag ska hantera mig själv i denna situationen och jag tänker att varje dag får bli en lärdom och vetskap om att jag nästa dag är lite starkare, för jag har tagit mig såhär långt trots att jag varit nära att ge upp otroligt många gånger på vägen.

Framöver i bloggen kommer jag att vända ut och in på mig själv och jag kommer att skriva om en hel del saker på djupet. Jag känner att jag behöver det. Plus att jag kommer att skriva såna här inlägg. Röriga men väldigt tydliga på hur jag mår i detta. För just nu mår jag inte bra. Jag gör allt för att kunna bli okej. Men just nu är jag inte där. Jag vet inte när eller om jag någonsin kommer att må bra. Jag vet inte hur man mår bra eftersom jag blev utsatt som 11 åring. Sen dess har jag mått dåligt och varit rädd, spänd, arg och ledsen som mest.

Micha

  • 135 readers

Likes

Comments

Känsligt

Det gör ont att veta att om min pappa inte hade skadat mig på detta sätt. Om han inte hade utsatt mig för över 1000 övergrepp och hotat mig till att hålla tyst. Då kanske jag inte hade haft de problemen jag har med mig själv idag. Att vara rädd för att göra fel, vara fel eller att någon ska bli arg på mig hela tiden är väldigt energikrävande.

Fem år efter rättegången kan jag fortfarande inte slappna av. Jag kan fortfarande inte vakna utvilad. Jag är trasig, sliten i stycken och trampad på om och om igen. Och jag tänker ofta på hur det kunde bli som det blev. Varför kunde jag inte stoppa detta från att hända?

Jag tänkte tanken att varför sa jag inte nej, men det slog mig att jag sa nej. Första gången. Men då blev jag fasthållen och tystad med orden att det skulle vara skönt. Men det var inte skönt att som 11 åring ha sin pappa pillandes mellan ens ben och sin pappas fingrar uppe i ens slida. Det var obehagligt och att då bli fasthållen och tystad. Mitt nej betydde ingenting och oavsett vad jag sa skulle det ändå hända. För det är så om någon våldtar en person, att ett nej räknas inte oavsett om det är uttalat eller ej.

Det första övergreppet var endast då jag reagerade, de andra övergreppen frös jag och visste inte vad jag skulle göra. Paniken jag kände går inte att beskriva, jag kände mig smutsig och äcklig och gör än idag. Som precis just nu när jag skriver detta. Jag vill egentligen sätta mig på golvet och kräkas. Detta påverkar mig och har påverkat mig så fruktansvärt mycket. Jag ville inte vara med om detta. Jag valde inte detta.

Micha

Likes

Comments

Känsligt

Jag valde, konstigt nog, att flytta till min pappa när mina föräldrar hade separerat. Min pappa hade fått en lägenhet i ett annat hus i samma område som jag redan bodde i, medan mamma sökte sig bort till Majorna. Jag och mamma gick inte ihop under denna perioden, vi kunde knappt vara under samma tak utan att ryka ihop och hon tog ut min pappas svek emot henne på oss barn i huset. Vid denna tidpunkten var det jag som fick ta emot hennes ilska. Jag vågade knappt vara hemma utan att en kompis eller någon av mina bröder var hemma hos mig. Jag och mamma kunde ha hur mysigt som helst för att allt sedan skulle vända på några sekunder och bli till världens bråk med både ord och knytnävar.

När jag hade varit hos min pappa ett par dagar och kom hem rök vi ihop direkt i dörren. Jag tog då telefonen och ringde min pappa för att tala om att han fick ta hand om mig för jag ville inte vara kvar en sekund till. Så jag tog mina saker och flyttade hem till min pappa. Jag minns inte jättemycket ifrån den perioden då vi bodde på 54:an. Jag minns mest att jag var otroligt ledsen när jag var ensam. Jag var dessutom just det, ensam. Min pappa var med sin fru hela tiden och min bror som bodde med oss spenderade sina dagar framför datorn på den tiden.

Min pappa var hemma ibland och de flesta gånger han var hemma förgrep han sig på mig. Han intalade mig att jag ville detta lika mycket som honom. Och jag kände att jag hade inget annat val än att acceptera vad som hände. Jag hade två val, att bo hos min mamma med bråk från morgon till kväll och leva på luft eftersom maten inte räckte till och elräkningarna inte blev betalda vid flera tillfällen. Alltså en helt ny typ av vardag som jag inte var van vid och inte skulle kunna anpassa mig till. Eller att bo med min pappa, bli utsatt för övergrepp som jag trots allt var van vid och ansåg vara skyldig honom. Men här kunde jag få vad jag behövde, här var inte ekonomin i botten och jag kunde åka med på de saker jag ville och fick det jag behövde.

Vi flyttade till ett radhus i en annan del av samma stadsdel med hans fru. De skulle flytta ihop och vid ett senare skede gifta sig. Jag fick ett helt nytt rum med nya saker. Och hans fru var så otroligt snäll i början. Men med tiden blev jag förskjuten från familjen, det var hela tiden dem och hennes barn som skulle göra saker. Jag fick vara med på ett hörn undertiden jag var tonåring, men ju äldre jag blev desto mer uteslöt de mig ifrån. Samtidigt förgrep sig min pappa på mig var och varannan morgon eller lunch när han var hemma. Jag var alltid på helspänn hemma för jag visste aldrig när jag antingen skulle få besök av min pappa, eller när det var något jag gjort fel eller som inte var tillräckligt bra så att jag skulle få skäll ifrån någon av dem.

Han hade för vana att öppna duschen och titta på mig om han kom hem själv när jag var ensam hemma och stod i duschen. Jag kan än idag komma ihåg hur smutsig jag kände mig. När jag träffade vänner samma dag som han förgripit sig på mig ville jag helst inte att de skulle ta i mig. Jag kände mig så fruktansvärt äcklig och förstod inte att någon ens ville ta i mig eller varför någon ville vara vän med mig.

Jag började hänga mig kvar i skolan hela eftermiddagarna och prata med vaktmästaren, som var ett väldigt stort stöd för mig. Vid denna tiden hade jag på allvar börjat svälta mig själv för att jag inte var värd någonting. Smärtan i kroppen påminde mig om hur värdelös och oönskad jag var. Jag skar mig ytligt i handlederna för att se blodet sippra fram och känna en stund av lättnad. Denna vaktmästaren tog sig till till att lyssna på mig. Något som ingen annan hittills hade gjort i mitt liv. Han pratade med kuratorn och skolsystern på min skola och larmade om mig och hur jag mådde, men efter ett fåtal samtal med dem fick jag ingen mer hjälp. Istället ringde skolan hem till min pappa och sa att jag stannar kvar väldigt länge, vilket oroade dem. Något de aldrig skulle gjort. För nu hade jag ingenstans att ta vägen. Enda anledningen till att jag inte tog steget att göra slut på mitt liv i denna perioden var att jag hade några få vänner som verkligen brydde sig om mig, och jag ville verkligen inte svika dem. Deras problem och behov av mitt stöd blev det som höll mig kvar trots att självmordstankarna ekade i huvudet på mig.

Micha

Likes

Comments

Känsligt

Ibland känner jag mig så fruktansvärt annorlunda, som att jag inte passar in någonstans. Jag vet att det har att göra med både ADD:n och de sexuella övergrepp jag varit med om. Men jag önskar någonstans att jag ändå kunde vara "normal", vara som "alla andra".

Jag fr ofta kommentaren om att jag är väldigt mycket. Att jag är en sån person som en del inte kan umgås för mycket med för att jag är för mycket åt något håll. Antingen bryr jag mig för mycket eller så pratar jag för mycket, eller så är jag för tyst. Det är som att jag aldrig är bra nog och aldrig passar in i något umgänge. Jag är inte bra på alla sociala situationer för att jag är just annorlunda, jag har inte alla de sociala koder som ni andra har. Jag är så fruktansvärt rädd för att göra bort mig.

Jag tror att alla år av mobbning och utanförskap har satt sina spår för mig även i vuxen ålder. Jag vågar inte riktigt ta plats och jag vågar inte säga vad jag tycker. Jag låter ofta människor vara elaka mot mig och trycka ner mig till den grad att jag börjar tvivla på mig själv. Patetisk som jag är står jag bara och tar emot, jag vågar oftast inte stå upp för mig själv och har någonstans på vägen fått lära mig att jag är värd detta. Jag känner mig ofta så bortgjord och annorlunda att jag anser att straffet för det är att bli illa behandlad.

Under hela min skolgång och även bland mina vänner jag hade som yngre blev jag behandlad som en utomjording. Jag blev lovad att jag och någon skulle ses och väntade hela dagen på att personen skulle ringa, men det ringde aldrig. Om jag ringde möttes jag av röstbrevlåda eller en släkting som sa att personen i fråga sov eller inte var hemma.

Jag fick flera brev i brevlådan under min uppväxt där mina kompisar skrev att de inte ville umgås med mig mer eftersom jag var konstig, ful och äcklig. Att jag var den tråkigaste personen de kände och att ingen ville vara min vän. Det är egentligen helt absurt att mina föräldrar fick mig att umgås med dessa "kompisarna".

I skolan var jag mobbad utav både elever och lärare, jag har vid två tillfällen under min skolgång lyft detta till personal som jag trodde skulle hjälpa mig. I första klass blev jag slagen och fick glåpord dagarna i ända. Det blev till den grad att jag var rädd för att gå till skolan. Och jag fick i andra klass byta skola, men det blev inte bättre där.

I den nya skolan hade jag några få vänner, men jag hade mobbningen med mig eftersom mina mobbares vänner nu tog över den. I andra klass var första gången jag upplevde mobbning av en lärare. Allt som hände i klassen var mitt fel och om någon var tvungen att plockas bort ifrån en aktivitet etc. så var det alltid jag. Ett starkt minne jag har ifrån 2-3.an var när en ny tjej hade börjat i klassen och på ett klassråd tog hon upp att hon kände sig ensam och inte hade någon att vara med. Ingen räckte upp handen och ville umgås med henne så jag gjorde det och fick till svar av läraren att jag inte skulle tro att tjejen ville umgås med mig. Istället parade hon ihop tjejen med min bästa vän och tittade på hur jag blev ensam.

Sedan fortsatte det genom hela mellanstadiet och högstadiet med utfrysning och glåpord. Jag var alltid ett exempel om något var äckligt eller inte var bra. Jag var väldigt ensam och minns att jag var ledsen väldigt ofta redan i tidig ålder, men jag ville alltid verka glad utåt.

Smällen för mig blev att vara mobbad i skolan, bli utsatt för övergrepp och se mina föräldrar separera på samma gång. Jag föll till botten i detta ögonblicket och tyckte ingenting var roligt. Jag gled ifrån mina vänner och kände för första gången ett behov av att skada mig själv. Jag var 13 år och slutade äta, när mage gjorde för ont klippte jag sönder en rakhyvel och tog bladen och skar mig i armen för att det skulle göra ont någon annan stans. Jag levde i början på en mardröm som ännu inte är slut.

Likes

Comments

Jag har funderat väldigt mycket på hur lätt det lätt det är att döma en annan person. Utan att veta någonting om personen eller vad den bär med sig är man väldigt snabb med att bestämma sig för vad man tycker om en person. Många har en stark utstrålning och visar en självsäkerhet som heter duga. Men trots det så är de bara ett ord ifrån att hela deras värld ska falla samman bakom fasaden av styrka och självsäkerhet.

Även jag är bra på att döma människor vid första mötet, men jag försöker vända på det. Jag försöker hela tiden att tänka att jag vill prata mer med en person innan jag ska ha en åsikt om hen. Jag vill vara ödmjuk och snäll emot alla. Jag är redan omtänksam och bryr mig även om mina värsta fiender eller människor som varit otroligt elaka mot mig. Jag vill att alla ska ha det bra och tänker att om de har en dålig dag eller bär för mycket stenar i sin ryggsäck så vill jag hellre vara ett stöd än att vara den som får väska att bli omöjlig att fortsätta bära.

Vi är alla av olika bakgrund och olika ursprung. Vi har alla våra olika sidor och personligheter, vilka självklart krockar ibland. Istället för att vara elak när det sker, när kemin inte stämmer med en annan människa, försöker jag ändå vara trevlig och tänka på att jag inte behöver älska alla. Men jag behöver inte vara otrevlig, elak eller dömande för att jag känner att det inte stämmer mellan mig och personen.

Jag skulle önska att alla som läser min blogg hjälper mig att sprida kärlek och omtanke istället för hat. Vi måste sluta döma och hata på första ögonkastet. Vi måste ge människor inte bara en chans, utan flera chanser att visa vilka de är. Vi måste lära oss att ha tålamod och respektera folk i vår omgivning.

Micha

Likes

Comments

Känsligt

Att tänka tillbaka på min barndom är inte lätt. Jag har väldigt många mörka perioder och är väl vad man kallar för ett maskrosbarn. Det finns vissa saker som ä idag väcker smärta och obehag i kroppen. Sådär så att man nästan faller på nytt utav minnen, trots att det inte alltid är klara minnen.

Om någon skulle fråga mig hur jag mår och på riktigt vara intresserad utav sanningen just nu så skulle jag brista. Jag skulle gå i tusen bitar. Jag vill vara stark och vill lyckas med allt jag tar mig an. Jag vill vara en bra person och kanske inspirera andra. Men ibland är även jag svag, som nu. Bakom en uppbyggd fasad av styrka är jag liten och vill lägga mig i någons knä och gråta som ett litet barn. Jag vill få höra att allt kommer att ordna sig och bli bra.

Men saken är att det blir inte bra. Det kan absolut bli bättre och det finns absolut ljusare stunder och stunder då man trots allt är tillfreds med livet och sig själv. Men största delen är ett mörker just nu. Saker bubblar upp till ytan och jag gör allt i min makt för att stänga av. Jag vill inte känna, vill inte minnas och vill inte höra. Jag fortsätter med att ta kontroll över det jag kan och påverkar det jag kan i mitt liv just nu.

Varje gång någon är elak emot mig eller säger någonting som låter mer elakt än vad som var tanken så går jag sönder inombords. Ibland brister det för att jag redan har alldeles för mycket att bära, ibland börjar jag gråta för att jag inte förstår vad en person menar och om den vill mig illa eller inte. Vilket jag själv hatar med mig själv, jag är absolut ingen gråtare, men har senaste tiden haft väldigt svårt att samla mina tankar.

Enda sedan rättegången i juli 2012 har jag stängt av och vägrat tänka på vad jag gått igenom. Jag var tvungen att hitta ett sätt att överleva, jag har inte velat prata om det. Inte tänka på det och har slagit bort tanken snabbare än man torkar bort en regndroppe som faller i ansiktet. Men nu går det inte längre och jag måste ta tag i att bearbeta. Men jag är arg, så fruktansvärt arg på allt.

Min egen pappa och idol, hur tänkte han?
Samhället och myndigheterna, var fanns hjälpen när jag behövde den?
Folket omkring mig, hur kan ni ens ifrågasätta en sån här sak och tro att man är beredd att hitta på en sån story för att få ett fjuttigt skadestånd?

Jag är till största delen stark och klarar mig själv, men jag är också väldigt svag och behöver stöttning ibland.

Micha

Likes

Comments

Det är många som har skrivit till mig efter mina senaste inlägg. Tack så hemskt mycket för era fina kommentarer och ert stöd. Jag är absolut inte ute efter att få någon sm helst sympati eller att någon ska tycka synd om mig. Jag har bara känt att jag måste få berätta detta och dela med mig. Jag vet att det är många som lider i det tysta för att man inte vågar anmäla.

Man blir hjärntvättad till att tro att det är ens eget fel och att man kommer vara den som förstör hela familjen om man berättar, man får höra att ens föräldrar kommer att hata en och att ingen ändå kommer att tro på en. Jag vill att vi ska bli trodda. Jag vill att fler ska våga anmäla och träda fram. Jag vill att det ska bli tillräckligt många som anmäler så att man blir trodd och inte behöver bli ifrågasatt utav hela samhället.

Jag tog all kraft jag hade kvar till att gå igenom en flera månader lång rättsprocess, under själva rättegången var jag helt avtrubbad och slutkörd. Jag orkade inte mer och var redo att lägga mig ner och ge upp. Det är tufft och det är ännu tuffare när ingen på utsidan tror på en. Den tyngsta kommentarer jag har fått är "men din familj märkte aldrig något så då kan det inte ha hänt!". Den kommentaren kommer för alltid att krossa mig.

Min säng och min madrass var full av min pappas dna, ändå fälldes han inte i hovrätten. Bevisen räckte inte i hovrätten trots att tingsrätten ansåg bevisen mer än tillräckliga. Jag har aldrig känt mig så liten som när högsta domstolen avslog min överklagan av hovrättens dom. Jag fick ett sms utav min advokat, hon kunde inte ens förmå sig att ringa mig och prata om saken utan det var ett kort och koncist sms med ett "ha det fortsatt fint!" på slutet. Jag tappade andan och trodde aldrig att jag skulle resa mig upp igen. Jag tror fortfarande 5 år senare att jag aldrig ska bli hel igen.

Jag är trasig och bär på en tung historia. Min ryggsäck är alldeles för tung för mig att bära och jag klarar inte av att få särskilt mycket mer skit. Det gör att minsta lilla grej blir väldigt stor för mig. Jag vet att det är påfrestande för er i min närhet. Men jag jobbar på att bli bättre, jag jobbar på att klara av mer och att bli den starka personen jag är utåt även på insidan. Jag måste bara försöka få alla öppna sår att bli till ärr först. Jag måste varje dag kämpa med att sortera bort elaka kommentarer som kanske inte var elakt menade, annars går jag i tusen bitar.

Tack för allt fint ni skriver, det värmer. Alla kramar ni skickat och alla hjärtan. Det är ni som får mig att vilja fortsätta och att vilja kämpa för mig och även andra i min situation,

Micha


Likes

Comments

I mitt inlägg om att jag blivit sexuellt utnyttjad skrev jag om hur det gick med min anmälan. Jag vill bara förtydliga att detta är hur det blev för mig och är absolut inte säkert att det blir så i alla enskilda fall.
Är du eller någon du känner utsatt för detta så måste det anmälas, det måste få ett stopp för det är inte okej att någon tar för sig utav era kroppar utan att ni själva vill det.

Det är så fel det kan bli och jag vet hur liten och hjälplös man känner sig, jag vet hur rädd man är. Jag var rädd. Jag slutade sova i min säng och valde att sova påklädd på sängen och hålla mig hemifrån så mycket jag bara kunde. Jag spenderade mina eftermiddagar på olika bussar runt i västra götaland för att slippa vara hemma. Jag svälte mig själv för att jag skulle bli ful och äcklig. För att jag tänkte att om jag blir äckligt så kanske han inte vill ta i mig. Men tro mig, det hjälper inte. Det skapar ett nytt helvete och en ond spiral som bara kommer att föra en nedåt.

Så är du utsatt, ring polisen eller socialen och be om hjälp. Det är värt det i slutändan. Trots att jag förlorat majoriteten av min familj och aldrig kommer att få ett sagobröllop där min pappa överlämnar mig till min blivande man och alla är samlade, så är jag fri. Jag bestämmer själv när, om och med vem jag ska ha sex. Jag bestämmer själv över min kropp och slipper känna mig fängslad och trängd.

Jag vet inte hur lång tid det tar innan man slutar få perioder då man känner sig smutsig och tror att ingen ens vill ta i en med tång och ännu mindre umgås med en. Jag får ibland för mig att jag är värdelös och hopplöst äcklig och att ingen vill vara nära mig. Jag drar mig undan och försöker undvika att vara social.

Hur många gånger jag än får höra att jag inte är äcklig och att detta inte var mitt fel, så tror jag ändå att jag har en skuld i detta och att jag på något sätt fått detta att hända. Vissa dagar mår jag så fruktansvärt dåligt att jag tror att jag inte är värd att leva, såpass att jag tror att jag inte är värd någonting och borde straffas.

Jag skulle inte ens önska min värsta fiende att gå igenom det här, jag skulle önska att dessa saker gick att radera och att allting kunde bli bra.

Är du utsatt och vill bolla det och vad du ska göra med mig så är du välkommen att skicka ett mail, jag svarar så fort jag kan. Och gör allt för att hjälpa dig till att må bättre. Tillsammans kan vi klara detta och stå enade, tillsammans är vi starka och kan vinna detta.


Micha


Likes

Comments

Hemma

Idag är det ingen vanlig dag, det är nämligen mina storebröders födelsedag. Koffe blir 29 och Kristian blir 31. Stort grattis till båda två!

Av denna anledningen vill jag tillägna detta inlägget till Kristian, min bästa vän och andra halva. Mitt allt.
Genom hela livet har han funnits vid min sida och genom allt jag gått igenom har han funnits där på ett eller annat sätt. Min bror kommer alltid att komma på första plats för mig. Min fästman har helt enkelt fått acceptera att han har en delad första plats i mitt liv.

Utan min bror hade jag inte varit den jag är idag, han har tröstat mig när jag varit ledsen, kramat mig när jag varit rädd, låtit mig sova bredvid honom när jag var liten och inte kunde sova. Han stod upp för mig när saker inte gick rätt till hos min familj. Han tog min hand och gick med mig när jag tyckte något var läskigt.

Under tonåren var hans dörr alltid öppen för mig. Han hade alltid rum för mig och lät mig alltid vara med på allting trots att han var med sina vänner. Han ville alltid ha mig med. Han är så fin och omtänksam och jag älskar honom av hela mitt hjärta. Han har hjälpt mig att öppna mina ögon och hitta både styrka och tröst i musiken. Utan min bror och utan musiken hade jag inte stått rakryggad idag. Han är värd det största firandet och de största gratulationerna på denna jord.
Så åter igen stort grattis på din dag min älskade storebror!!




Likes

Comments