Hemma, Känsligt

Jag har inte skrivit på ett tag. Efter att Linus gick bort var det som att jag stod och såg på medan världen fortsatte i full fart framför mina ögon. Jag hann inte riktigt med. Och jag blev sjukskriven. En sjukskrivning som i stort sett gjorde allting värre. För jag tog inte hand om mig själv när jag egentligen behövde det som mest. Jag satte andra människor före mig själv och stod tillbaka när jag egentligen behövde en axel eller någon att bara ventilera med. Linus begravning var under min sjukskrivning. Den 29e september, sju dagar efter hans födelsedag, då han skulle blivit 31 år. Vi började med att fira hans födelsedag med en cruising, där vi åkte samma runda som vi gjort bara några veckor tidigare, då Linus själv var med och körde sin bil. På hans födelsedag var hans bil längst fram och fylld med vänner, men jag klarade inte av att åka med i den bilen så jag tog min och henriks. Det var en tung dag samtidigt som det var så fint att se att både raggare och knuttar slöt upp för att hedra en av de finaste människorna som funnits. När det så var dags för begravning blev det åter igen en caravan med jänkebilar till kyrkogården. Det var den värsta dagen i hela mitt liv so far. Det känns som att jag tagit farväl av en del utav mig själv. Tomrummet går liksom inte att fylla. Jag hade folk runt mig på begravningen, folk som höll upp mig när jag under begravningsakten hade sån panik att jag knappt kunde andas, det var så surrealistiskt. Samtidigt som allting blev så verkligt. Det var en begravning och senare en fest som verkligen på alla sätt representerade Linus. Det var precis så han ville ha det. Fylla, smällare och fyrverkerier.

Sedan var sista grejen urnsättningen. Där samlades vi som stod Linus närmst och åkte ut med Westkust som låg Linus väldigt varmt om hjärtat och tog farväl ute till havs. Det var en tung men väldigt fin dag och det kändes väldigt skönt att få ta ytterligare ett avsked. Men jag har trots det inte sagt farväl utan endast "tills vi ses igen"!

Efter detta gick det några dagar innan vi skulle mötas av nästa tunga besked, Ronny hade lämnat oss. Också helt utan förvarning. Han hade uteblivit från jobbet och inte gått att få tag på och sedan hittats död i sin lägenhet. Det kom som en chock. En chock som ännu inte lagt sig. Det var en fin begravning för Ronny i November. En begravning som präglade honom.

På mindre än två månader förlorade jag de enda två som jag kunnat prata om exakt allting med. De två som alltid lyssnade och alltid fanns där utan att på något sätt döma mig. Jag kunde säga rakt ut hur jag mådde och prata öppet om allt jag gått igenom. Jag fick vara jag med Linus och Ronny. Helt avslappnad och bara mig själv, jag blev accepterad ändå. Jag behövde inte alltid vara den bästa versionen av mig, vilket jag nu känner att jag måste.

Det är tufft nu, det har varit en oerhört tung period i mitt och henriks liv. Denna veckan har bidragit till det på sitt sätt men det är något jag återkommer till längre fram. Jag trodde jag hade upplevt det värsta innan denna hösten, jag trodde att alla övergrepp var det värsta som kunde hända mig och att jag skulle vara skonad från mer olycka. Men jag hade så fel.

Nu gäller det att hitta ett sätt att ta sig framåt, att fortsätta kämpa trots att det är svårt. Det finns positiva saker att hålla fast vid och det gäller att rida på just de sakerna när det är som tyngst.
Förlåt för ett rörigt inlägg, jag är iallafall något sånär tillbaka och aktiv i bloggen igen.


Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Hemma

Att genomföra din fest, festen vi pratat om i över ett år och ägnat hela våren åt att planera. Att stå där och nästan vänta på att du skulle dyka upp och ge mig alla vanliga tjuvnyp och kommentarer, samtidigt som man står och ser din bil på gräsmattan och ett bord fullt med ljus som brinner framför ett fotografi av dig. Ett bord med ljus brinnande för att hedra ditt minne.
Det blev en bra fest, folk var nöjda och glada, men du fattades mig så otroligt. Jag vet att du var med oss hela kvällen och natten, jag vet att du tycker att vi ska va glada och rycka upp oss. Men hur ska vi göra det när du saknas?

Du var mittpunkten, navet. Den som lyckades sätta ihop ett kompisgäng där ingen av oss är den andra lik. Ett gäng som idag känns självklart, men som utan dig aldrig hade skapats. Du var så otroligt fin och du var näst intill hela min värld. Du, jag och Henrik var en självklar trio, en fixar trio; och vi hade så mycket planerat. Trots att jag vill genomföra allting för din skull så tar det emot. Jag vill inte göra detta utan dig. Jag vill inte vänta på dig hela tiden, för i mina ögon är du fortfarande inte borta. Jag vill inte se att det faktiskt är så. Jag vill inte inse att min tryggaste punkt i livet har tagits från mig på grund av en jävla olycka.

Du betyder så otroligt mycket för mig. Du fanns alltid där och när man än ringde fick man ett svar och du lyssnade alltid på vad jag hade att säga, något som jag inte var van vid innan jag lärde känna dig. Du var den personen jag fick vara mig själv med helt och hållet, jag fick alltid prata klart och du lyssnade alltid på vad jag hade att säga och var genuint intresserad. Det var aldrig så som det ofta känns att jag måste kriga för att få säga mitt när jag umgicks med dig. Och du hade alltid bra svar på allt när jag behövde det. Du var personen som läste mig totalt och visste när jag bara behövde få ut all tankar och få det sagt högt utan att egentligen få ett ordentligt svar och när jag verkligen behövde ett råd trots att jag aldrig behövde säga vilket som behövdes när.

Detta året blir allting konstigt. En minnescruising istället för en piratfest. Jag som i huvudet redan hade panerat en hejdundrandes maskerad för din skull. Jag visste precis vad jag skulle övertala dig att ha på dig och hur jag skulle sminka både mig och henrik. Men i år är allt annorlunda. Det är så surrealistiskt att jag för bara ett år sedan planerade din överraskningsfest ihop med din mamma. Det var så oerhört viktigt för mig att du fick fira din 30 årsdag med bravur.

Jag kommer alltid att minnas hur du står där och ser helt rörd ut nr alla vänner som vi lyckats samla från alla hörn tågar fram. Du sa att du hade listat ut det för längesen, men jag fick veta av din mamma att du blivit så otroligt överraskad och det värmde så otroligt inom mig. Det är så att jag än idag får gåshud när jag tänker på din reaktion. Jag är så lycklig att jag fått lära känna dig och kalla dig för min bror. Tiden i hammarkullen var en av de bästa i mitt liv.

Jag älskar dig nu, då och för alltid!

Likes

Comments

Min vän, min fd kombo och "bror" har lämnat mig, oss!
Han finns inte längre bland oss och smärtan går inte att förklara. Jag är förtvivlad. Jag vill inte leva mitt liv utan min linslus vid min sida. Vem ska jag ringa bara för att få prata av mig och få prata till punkt? Vem ska ge mig de råd jag faktiskt behöver ha på ett sätt som är så innerligt rakt och tydligt men ändå kärleksfullt?
Vem ska skratta på ditt sätt som bara du kan när jag säger dumma saker eller gör dumma saker. Vem ska jag nu ha alla galna planer med?
Jag kan inte acceptera att du är borta. Jag träffade dig ju precis. Vi pratade ju dagen innan det som inte fick hända hände. Vi skulle ju lösa massa saker ihop.
Du ville ju sätta en baslåda i min lilla bil och spånade iväg med massa planer på hur vi skulle pimpa den.
Vi skulle göra massa roligt tillsammans, vi pratade redan om nästa vår och sommar.
Jag är inte redo för detta. Jag är inte redo för ett liv utan dig. Jag klarar inte ett liv utan dig.

Det var du som räddade mig. Det var du som fanns med vid min sida när jag tillslut erkände vad min pappa gjort. Det var du som fick mig att anmäla och du fanns hela tiden beredd att fånga mig när jag föll. Du var min klippa. Du var min trygga punkt i livet. Vad ska jag göra nu?
Jag ska göra mitt bästa för att leva mitt liv nyanserat av dig och den fantastiska människa du var. Jag är evigt tacksam för den tiden jag fick med dig, trots att jag inte känner mig redo att släppa dig.

Jag tänker på din familj och på den smärtan dom bär. Jag kommer aldrig att förstå deras situation, men jag tänker på dem och jag kommer alltid att finnas där för dem. Jag kommer alltid att fånga upp dem när dem behöver det!

Vila i frid, världens bästa Linus. Jag älskar dig nu, då och föralltid! ❤️

  • 151 Readers

Likes

Comments

Hemma, Känsligt

Jag kan inte förstå hur ni kan sjunka så otroligt lågt att ni anklagar mig för att ljuga om övergreppen. Ni skriver att ni läst domen.. Det har jag också gjort. Och jag satt där, under hela rättegången, i två dagar och blev grillad av en advokat som hade till uppgift att försvara min pappa. Jag satt där med gråten i halsen och känslan av vadd i huvudet. Jag klarade inte av att se min pappa utan att jag var på väg att bryta ihop, för jag grät inte inne i rättssalen. Jag grät några sekunder i min mammas armar i första pausen första dagen. Men jag hade gett mig fan på att han fått tillräckligt av mina tårar.

Jag gick sönder på insidan för att jag visste att familjen skulle vara förstörd. Jag visste att jag skulle gå ut efter två dagar i rätten och inte ha någon kvar vid min sida. Jag visste att jag skulle vara ensam. De som står och stod på min sida fanns med men jag mådde så fruktansvärt dåligt att majoriteten, inklusive min bror och min mamma valde att ta avstånd ifrån mig. Jag ville bara dö. Jag ville inte resa mig för det fanns ingen anledning till att fortsätta.

Men sen kom tingsrättens dom. Jag hade vunnit och han skulle dömmas till 8 år och ett stort skadestånd, ett skadestånd jag tänkte skänka till brottsofferfonden eftersom jag ansåg det vara smutsiga pengar. Att pengar ens var inblandat i domen fick mig att känna mig som en hora som nu skulle betalas. Jag ville inte se röken av de pengarna. Men jag minns hur glad jag blev över att jag blev trodd. Jag minns hur glada mina vänner blev och jag kände att det kanske fanns rättvisa i världen ändå.

Men självklart överklagades domen av min pappa och i hovrätten fick jag inte vara med för min advokat. Där skulle min pappa använda ett nytt vittne, men jag skulle endast spelas upp på video från tidigare rättegång. Jag vet att detta vittnet skyddade min pappa och gick i god för att han varit i tid till jobbet varje dag under ett antal månader. De månader jag bodde i min brors lägenhet..
Jag förlorade denna rättegång och min pappa friades från alla misstankar. Han rentvåddes av alldeles för många, men rätten kan väl inte ha fel?

Jag begärde ett möte med min advokat, men fick inget utan fick ta på sms att jag ville överklaga till högsta domstolen, jag fick aldrig se eller godkänna den skriftliga överklagan utan jag fick endast ett sms där min advokat skrev att överklagan hade avslagits och att högsta domstolen inte skulle ta upp fallet.
Detta var första gången jag rasade på riktigt. Jag låg i ett mörkt rum i flera veckor och ville inte ta mig upp. Jag var påväg att ge upp. Men som tur är bodde jag i ett kollektiv med de finaste människorna jag vet. Jag kom på fötter och förträngde allt detta.

Nu har alla minnen som kommit tillbaka krossat mig. Platser som för mig var "heliga" eftersom inget hänt där enligt vad jag tidigare kommit ihåg, har visat sig vara lika smutsiga som de andra. Jag vet inte hur jag ska hantera att de platser jag inbillat mig varit trygga inte varit det. Hur ska jag ta mig upp när allt jag ser så fort jag blundar är hur han förgriper sig på mig?
Hur ska jag kunna slappna av när jag fortfarande får känslan av att han ska kolla på mig när jag står i duschen?
Hur ska jag tvätta bort känslan från hans händer på min kropp? Hur ska jag någonsin förlåta att jag inte kunnat berätta för mina tjejkompisar hur jag miste min oskuld när dom satt och berättade för mig?
Hur ska jag någonsin kunna förlåta att jag inte kunde spara min oskuld tills jag var redo att ge den till min pojkvän?
Hur ska jag någonsin kunna förlåta att min pojkvän ifrågasatte mig efter första gången vi hade sex, vilket skulle varit min första gång i ett normalt liv?
Hur ska jag någonsin kunna må bra och känna att jag kan andas igen?
Hur ska jag någonsin kunna bli hel igen?

Men snälla ni, fortsätt gärna anklaga mig för att ljuga. Fortsätt kasta skit på mig och fortsätt få mig närmare ett kliv över kanten. Men kom ihåg att om jag trots allt inte tar mig upp denna gången så är du med dina äckliga och elaka kommentarer en del i att jag träffade botten och inte klarade av mer. Jag klarar inte av att bli trakasserad, viskad om och näthatad mer, så snälla sluta!

Micha







Likes

Comments

Känsligt, Hemma

Jag har haft en mur runt mig. Byggt upp en barriär av filter för att skydda mig själv mot omgivningen och mot allt jag gått igenom. Jag har förträngt och förnekat alla minnen, jag har inte velat minnas och inte velat se. Men tillslut kom allt över mig, som en smäll på käften.

Det började med att jag inte trivdes på mitt jobb och började må dåligt över att åka dit. Jag började drömma om de övergrepp jag varit med om och förträngt. När jag fick personliga dåliga nyheter rasade min värld och marken försvann under min ostadiga fot. Jag föll pladask till botten och paniken fyllde min kropp. Lukter och minnen blev till ett krig och flashbacksen var oundvikliga. I drömmarna ser jag mig själv i olika åldrar då jag blir utnyttjad utav min pappa. Jag ser mig själv från utsidan och jag vill bara kräkas. Åter igen äcklas jag över mig själv och min kropp och jag förstår inte hur någon någonsin vill ta i mig eller ens ge mig en kram eller ett handslag. Jag är så otroligt smutsig och hur mycket jag än duschar blir jag aldrig ren. Jag tillät min pappa att röra mig på ett sätt som jag aldrig ville, för jag sa aldrig nej. Jag frös till is och blev apatisk. Jag låg bara där och lät honom göra sin grej för att sedan gå på toa eller in i duschen och sen låtsas som om inget hänt.

Många säger till mig att det aldrig någonsin kommer att vara mitt fel, men jag pendlar mellan att beskylla mig själv för alltid och att hata min pappa. Men samtidigt vet jag att en 11 år gammal flicka inte har mycket motstånd mot en man på runt 190 cm. Jag var hjälplös. Jag vågade inte berätta tidigare och det gör att de människor som anklagar mig för att ljuga får mig att må så fruktansvärt dåligt. Hade ni trott mer på mig när jag var 11 än när jag var 20?

Jag har alltid varit den man beskyller för allting och jag har fått ta så mycket skit genom åren som jag inte ska ha. Jag har i flera år mått fruktansvärt dåligt för att jag blivit anklagad för att ha mobbat en av mina barndomsvänner. Jag försöker vara snäll mot och hjälpa alla. Jag har aldrig velat göra någonting för att skada någon annan och jag hoppas att det är så folk kommer ihåg mig. Jag vill att alla ska må bra och jag vill göra så mycket jag kan för att hjälpa andra människor att utvecklas och må bra.

Just nu är jag dock väldigt trasig själv och jag känner mig så fruktansvärt ensam och förtvivlad. Ångesten finns med mig dagarna i ända och jag vet inte hur det känns att ta ett djupt andetag längre. Jag förstår mitt 14-20 åriga självskadande jag. Detta är fruktansvärt tufft och jag har tagit kontroll över det enda jag vet hur jag ska kontrollera. Mitt ätande.

Micha



Likes

Comments

Känsligt

När jag började gymnasiet var jag väldigt inställd på att ingen skulle tycka om mig. Jag kände mig väldigt utlämnad och ensam. Och tyvärr blev jag väldigt ensam i början då jag inte riktigt klickade med någon. Det var tufft att gå hela dagarna och känna sig som en outsider och sen lägga på ett leende för att allt skulle se bra ut inför min familj.

Min bästa vän hade flyttat till kungsbacka, så vi sågs nästan aldrig. Vi började glida isär och jag kände mig ensammare än någonsin tidigare. Min tillflykt hemifrån var borta och jag var tvungen att handskas med övergrepp och kränkningar utan att ha någonstans att fly till. Jag minns hur jag låste in mig på toa och kräktes för att jag var ledsen och mådde dåligt. Jag hade även börjat gå ner i vikt på riktigt och hoppades på att jag skulle se för äcklig ut för att min pappa skulle vilja ta i mig. Men det hände aldrig. Jag fick fortsätta leva med övergreppen. Jag trodde aldrig att jag skulle bli fri och det konstiga var att jag nu var så långt ner i allting att jag knappt brydde mig. Han kom in till mitt rum när han var hemma på lunchen eller på morgonen efter alla gått till jobbet och gjorde vad han skulle. Sedan var det över och han återgick till att vara pappa och bad mig städa eller tömma diskmaskinen osv.

Det var en väldigt tuff period eftersom jag inte mådde bra och kände mig otrygg överallt. Jag hamnade ganska djupt ner i svältens värld och gjorde allt för att inte äta, det var min enda kontroll. Om jag inte ägde rätten över att bestämma när och om jag skulle ha sex och när det inte ens hjälpte att jag hade en pojkvän vid min sida, då skulle jag iallafall ha kontrollen över vad som stoppades in i min mun och hur mycket. I slutändan levde jag på cola light och smörgåsrån. Hade det inte varit för världens finaste vän T. Då hade jag fortfarande varit fast i detta.

När det kom till övergreppen var jag så trasig inombords att jag planerade ett självmord. Jag planerade allt in i minsta detalj och hade skrivit en exakt planering över min egen begravning. Jag var så otroligt trött på allting och visste inte hur jag skulle lösa situationen.

Efter studenten jobbade jag som telefonförsäljare och då hade jag en chef som var vän till familjen. Han märkte på mig att jag inte mådde bra och försökte prata med mig många gånger. Men jag kunde ju inte berätta vad det egentligen handlade om. Det kändes så fel att hitta ursäkter och att göra små bagateller som ett bråk hemma till en jättestor sak bara för att kunna förklara mitt mående.

Jag flyttade under denna tiden in i min brors lägenhet och hoppades att jag nu skulle få vara ifred och återfå rätten över min kropp. Men det var en väldigt naiv tanke. Jag hade min pappa bankandes på min dörr var och varannan morgon. I början kom han förbi på en vanlig kopp med kaffe eller pratade som vanligt. Men sen började övergreppen igen och jag tappade fotfästet åter igen. Jag klarade inte av mitt jobb och var på gränsen till att få sparken. Jag sökte ett nytt jobb, men klarade inte av det heller och fick till sist flytta hem igen. Hem till pappa och övergreppen. Jag ville bara bort. Jag ville dö.

Jag var arbetslös ett tag och var ute på krogen för de pengarna jag hade kvar. Jag försökte spendera så lite tid hemma som möjligt eftersom jag antingen blev bråkad med eller utnyttjad sexuellt. Det var någonstans här som jag fick nog. Jag gick in på polisstationen den 25 januari 2012 och anmälde min pappa till en snäll liten polis. Jag åkte sen hem och packade lite för att sedan invadera soffan hos min vän L.

L tog emot mig med öppna armar och det var aldrig någon tvekan om att jag skulle få flytta in hos honom. Han är en väldigt fin vän och utan honom vet jag inte vad jag hade gjort. Utan vetskapen att jag kunde få bo hos honom hade jag antagligen inte varit fri ens idag. Eller så hade jag inte levt längre.

Micha

Likes

Comments

Någonting som ofta tar upp mycket av mina tankar just nu är synen på mig själv. Jag är ofta väldigt arg på mig själv och tycker att jag gör allting fel. Jag kommer på saker jag borde sagt eller gjort i en viss situation, som jag aldrig gjorde och det får mig att känna mig totalt missanpassad. Det känns som att hur jag än gör så kommer jag inte att passa in, för jag är ju trots allt annorlunda.

För det mesta känns det som att ingen tycker om mig, för varför skulle dem göra det?
Jag är ju så otroligt äcklig och smutsig efter allt min pappa gjort med mig. Och att jag inte gjorde något åt det med en gång, det är det största felet. Men hur skulle jag göra?
Jag skulle ju förstöra hela familjen om jag sa något, så istället för att förstöra en hel familj valde jag att förstöra mig själv.

För det är så det känns, jag är förstörd. Jag kommer aldrig komma ifrån att jag vissa dagar är sekunder ifrån att bryta ihop totalt. Att skrattet ligger lika nära som gråten och att det oftast blir så att dessa överlappar varandra. Ibland kan jag skratta och vara hur glad som helst men så kommer en doft eller ett enda ord från en person och det är som allt omkring mig snurrar och jag får ingen luft. Då räcker det Med ett ord för fasaden jag kämpar så hårt med att hålla uppe rasar.

Min fasad är väldigt lappad och lagad på vägen och jag är just nu på en gräns där det är nära att brista. Jag känner mig ensam bland mina vänner och familj. Jag vill inte känna så. Men jag lyckas inte heller jobba bort det.

Jag vill trycka bort alla minnen som kommer upp nu, men det går inte. Jag vet inte hur jag ska hantera mig själv i denna situationen och jag tänker att varje dag får bli en lärdom och vetskap om att jag nästa dag är lite starkare, för jag har tagit mig såhär långt trots att jag varit nära att ge upp otroligt många gånger på vägen.

Framöver i bloggen kommer jag att vända ut och in på mig själv och jag kommer att skriva om en hel del saker på djupet. Jag känner att jag behöver det. Plus att jag kommer att skriva såna här inlägg. Röriga men väldigt tydliga på hur jag mår i detta. För just nu mår jag inte bra. Jag gör allt för att kunna bli okej. Men just nu är jag inte där. Jag vet inte när eller om jag någonsin kommer att må bra. Jag vet inte hur man mår bra eftersom jag blev utsatt som 11 åring. Sen dess har jag mått dåligt och varit rädd, spänd, arg och ledsen som mest.

Micha

  • 491 Readers

Likes

Comments

Känsligt

Det gör ont att veta att om min pappa inte hade skadat mig på detta sätt. Om han inte hade utsatt mig för över 1000 övergrepp och hotat mig till att hålla tyst. Då kanske jag inte hade haft de problemen jag har med mig själv idag. Att vara rädd för att göra fel, vara fel eller att någon ska bli arg på mig hela tiden är väldigt energikrävande.

Fem år efter rättegången kan jag fortfarande inte slappna av. Jag kan fortfarande inte vakna utvilad. Jag är trasig, sliten i stycken och trampad på om och om igen. Och jag tänker ofta på hur det kunde bli som det blev. Varför kunde jag inte stoppa detta från att hända?

Jag tänkte tanken att varför sa jag inte nej, men det slog mig att jag sa nej. Första gången. Men då blev jag fasthållen och tystad med orden att det skulle vara skönt. Men det var inte skönt att som 11 åring ha sin pappa pillandes mellan ens ben och sin pappas fingrar uppe i ens slida. Det var obehagligt och att då bli fasthållen och tystad. Mitt nej betydde ingenting och oavsett vad jag sa skulle det ändå hända. För det är så om någon våldtar en person, att ett nej räknas inte oavsett om det är uttalat eller ej.

Det första övergreppet var endast då jag reagerade, de andra övergreppen frös jag och visste inte vad jag skulle göra. Paniken jag kände går inte att beskriva, jag kände mig smutsig och äcklig och gör än idag. Som precis just nu när jag skriver detta. Jag vill egentligen sätta mig på golvet och kräkas. Detta påverkar mig och har påverkat mig så fruktansvärt mycket. Jag ville inte vara med om detta. Jag valde inte detta.

Micha

Likes

Comments

Känsligt

Jag valde, konstigt nog, att flytta till min pappa när mina föräldrar hade separerat. Min pappa hade fått en lägenhet i ett annat hus i samma område som jag redan bodde i, medan mamma sökte sig bort till Majorna. Jag och mamma gick inte ihop under denna perioden, vi kunde knappt vara under samma tak utan att ryka ihop och hon tog ut min pappas svek emot henne på oss barn i huset. Vid denna tidpunkten var det jag som fick ta emot hennes ilska. Jag vågade knappt vara hemma utan att en kompis eller någon av mina bröder var hemma hos mig. Jag och mamma kunde ha hur mysigt som helst för att allt sedan skulle vända på några sekunder och bli till världens bråk med både ord och knytnävar.

När jag hade varit hos min pappa ett par dagar och kom hem rök vi ihop direkt i dörren. Jag tog då telefonen och ringde min pappa för att tala om att han fick ta hand om mig för jag ville inte vara kvar en sekund till. Så jag tog mina saker och flyttade hem till min pappa. Jag minns inte jättemycket ifrån den perioden då vi bodde på 54:an. Jag minns mest att jag var otroligt ledsen när jag var ensam. Jag var dessutom just det, ensam. Min pappa var med sin fru hela tiden och min bror som bodde med oss spenderade sina dagar framför datorn på den tiden.

Min pappa var hemma ibland och de flesta gånger han var hemma förgrep han sig på mig. Han intalade mig att jag ville detta lika mycket som honom. Och jag kände att jag hade inget annat val än att acceptera vad som hände. Jag hade två val, att bo hos min mamma med bråk från morgon till kväll och leva på luft eftersom maten inte räckte till och elräkningarna inte blev betalda vid flera tillfällen. Alltså en helt ny typ av vardag som jag inte var van vid och inte skulle kunna anpassa mig till. Eller att bo med min pappa, bli utsatt för övergrepp som jag trots allt var van vid och ansåg vara skyldig honom. Men här kunde jag få vad jag behövde, här var inte ekonomin i botten och jag kunde åka med på de saker jag ville och fick det jag behövde.

Vi flyttade till ett radhus i en annan del av samma stadsdel med hans fru. De skulle flytta ihop och vid ett senare skede gifta sig. Jag fick ett helt nytt rum med nya saker. Och hans fru var så otroligt snäll i början. Men med tiden blev jag förskjuten från familjen, det var hela tiden dem och hennes barn som skulle göra saker. Jag fick vara med på ett hörn undertiden jag var tonåring, men ju äldre jag blev desto mer uteslöt de mig ifrån. Samtidigt förgrep sig min pappa på mig var och varannan morgon eller lunch när han var hemma. Jag var alltid på helspänn hemma för jag visste aldrig när jag antingen skulle få besök av min pappa, eller när det var något jag gjort fel eller som inte var tillräckligt bra så att jag skulle få skäll ifrån någon av dem.

Han hade för vana att öppna duschen och titta på mig om han kom hem själv när jag var ensam hemma och stod i duschen. Jag kan än idag komma ihåg hur smutsig jag kände mig. När jag träffade vänner samma dag som han förgripit sig på mig ville jag helst inte att de skulle ta i mig. Jag kände mig så fruktansvärt äcklig och förstod inte att någon ens ville ta i mig eller varför någon ville vara vän med mig.

Jag började hänga mig kvar i skolan hela eftermiddagarna och prata med vaktmästaren, som var ett väldigt stort stöd för mig. Vid denna tiden hade jag på allvar börjat svälta mig själv för att jag inte var värd någonting. Smärtan i kroppen påminde mig om hur värdelös och oönskad jag var. Jag skar mig ytligt i handlederna för att se blodet sippra fram och känna en stund av lättnad. Denna vaktmästaren tog sig till till att lyssna på mig. Något som ingen annan hittills hade gjort i mitt liv. Han pratade med kuratorn och skolsystern på min skola och larmade om mig och hur jag mådde, men efter ett fåtal samtal med dem fick jag ingen mer hjälp. Istället ringde skolan hem till min pappa och sa att jag stannar kvar väldigt länge, vilket oroade dem. Något de aldrig skulle gjort. För nu hade jag ingenstans att ta vägen. Enda anledningen till att jag inte tog steget att göra slut på mitt liv i denna perioden var att jag hade några få vänner som verkligen brydde sig om mig, och jag ville verkligen inte svika dem. Deras problem och behov av mitt stöd blev det som höll mig kvar trots att självmordstankarna ekade i huvudet på mig.

Micha

Likes

Comments

Känsligt

Ibland känner jag mig så fruktansvärt annorlunda, som att jag inte passar in någonstans. Jag vet att det har att göra med både ADD:n och de sexuella övergrepp jag varit med om. Men jag önskar någonstans att jag ändå kunde vara "normal", vara som "alla andra".

Jag fr ofta kommentaren om att jag är väldigt mycket. Att jag är en sån person som en del inte kan umgås för mycket med för att jag är för mycket åt något håll. Antingen bryr jag mig för mycket eller så pratar jag för mycket, eller så är jag för tyst. Det är som att jag aldrig är bra nog och aldrig passar in i något umgänge. Jag är inte bra på alla sociala situationer för att jag är just annorlunda, jag har inte alla de sociala koder som ni andra har. Jag är så fruktansvärt rädd för att göra bort mig.

Jag tror att alla år av mobbning och utanförskap har satt sina spår för mig även i vuxen ålder. Jag vågar inte riktigt ta plats och jag vågar inte säga vad jag tycker. Jag låter ofta människor vara elaka mot mig och trycka ner mig till den grad att jag börjar tvivla på mig själv. Patetisk som jag är står jag bara och tar emot, jag vågar oftast inte stå upp för mig själv och har någonstans på vägen fått lära mig att jag är värd detta. Jag känner mig ofta så bortgjord och annorlunda att jag anser att straffet för det är att bli illa behandlad.

Under hela min skolgång och även bland mina vänner jag hade som yngre blev jag behandlad som en utomjording. Jag blev lovad att jag och någon skulle ses och väntade hela dagen på att personen skulle ringa, men det ringde aldrig. Om jag ringde möttes jag av röstbrevlåda eller en släkting som sa att personen i fråga sov eller inte var hemma.

Jag fick flera brev i brevlådan under min uppväxt där mina kompisar skrev att de inte ville umgås med mig mer eftersom jag var konstig, ful och äcklig. Att jag var den tråkigaste personen de kände och att ingen ville vara min vän. Det är egentligen helt absurt att mina föräldrar fick mig att umgås med dessa "kompisarna".

I skolan var jag mobbad utav både elever och lärare, jag har vid två tillfällen under min skolgång lyft detta till personal som jag trodde skulle hjälpa mig. I första klass blev jag slagen och fick glåpord dagarna i ända. Det blev till den grad att jag var rädd för att gå till skolan. Och jag fick i andra klass byta skola, men det blev inte bättre där.

I den nya skolan hade jag några få vänner, men jag hade mobbningen med mig eftersom mina mobbares vänner nu tog över den. I andra klass var första gången jag upplevde mobbning av en lärare. Allt som hände i klassen var mitt fel och om någon var tvungen att plockas bort ifrån en aktivitet etc. så var det alltid jag. Ett starkt minne jag har ifrån 2-3.an var när en ny tjej hade börjat i klassen och på ett klassråd tog hon upp att hon kände sig ensam och inte hade någon att vara med. Ingen räckte upp handen och ville umgås med henne så jag gjorde det och fick till svar av läraren att jag inte skulle tro att tjejen ville umgås med mig. Istället parade hon ihop tjejen med min bästa vän och tittade på hur jag blev ensam.

Sedan fortsatte det genom hela mellanstadiet och högstadiet med utfrysning och glåpord. Jag var alltid ett exempel om något var äckligt eller inte var bra. Jag var väldigt ensam och minns att jag var ledsen väldigt ofta redan i tidig ålder, men jag ville alltid verka glad utåt.

Smällen för mig blev att vara mobbad i skolan, bli utsatt för övergrepp och se mina föräldrar separera på samma gång. Jag föll till botten i detta ögonblicket och tyckte ingenting var roligt. Jag gled ifrån mina vänner och kände för första gången ett behov av att skada mig själv. Jag var 13 år och slutade äta, när mage gjorde för ont klippte jag sönder en rakhyvel och tog bladen och skar mig i armen för att det skulle göra ont någon annan stans. Jag levde i början på en mardröm som ännu inte är slut.

Likes

Comments