Sedan årets början har jag verkligen hamnat i en ond cirkel. En cirkel där jag inte har några rutiner alls vad gäller skolan, dagarna, mornarna och kvällarna.

Jag har ingen lust till att göra mig iordning på mornarna. Jag sätter bara upp mitt rufsiga hår i en tofs och tänderna borstar jag kanske runt 12. Jag tar inte hand om mig själv längre.

Förut var jag enormt fast vid mina rutiner och det fick min vardag att rulla på. Nu ser min vardag inte alls ut så. Är jag inte på jobbet och är "ledig" kan en vanlig dag se ut att jag vaknar ganska tidigt. Äter en liten frukost och hamnar i soffan mellan 9 och 15 innan jag kommer tillskott med dagen som jag inte vet hur den ser ut. Jag får ångest av att stanna hemma när jag egentligen borde vara i skolan, men när jag är i skolan får jag ångest för att jag inte förstår. Så det spelar ingen roll vad jag gör. Det känns dåligt oavsett.

Idag har jag en tenta i mikroekonomi som jag inte pluggat till över huvudtaget. Min tanke är att jag ska gå till tentasalen och kika på den för att veta hur omtentan skulle kunna se ut.

På kvällarna känner jag mig trygg när Martin är hemma. Då känns det som att jag har något att leva för. Missförstå mig inte. Det är klart jag vill leva, men det är som att jag finner en mening och motivation när han kommer hem.

Nu har jag iallafall satt upp ett mål. Det handlar om att skaffa mig nya rutiner. Att gå upp samma tid varje dag, göra samma saker varje morgon och kväll. I kalendern har jag lagt in mitt schema för skolan och tanken är att jag ska försöka ge mig ut på spelplanen igen och hitta motivation.

Det är okej att inte orka jämt när livet går i en takt som man inte hinner med i. Ta det i din egen takt och var inte rädd att fråga om hjälp på vägen.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Idag är det exakt ett år sedan jag fick telefonsamtal från min kommande hyresvärd om att nycklarna till vår lägenhet fanns att hämta på deras kontor. Jag som hade packat ihop mina rum flera veckor innan slängde in allt i bilen och åkte genast till kontoret för att hämta nycklarna till vår lilla etta.

Jag minns väl känslan av att låsa upp dörren för första gången. Lukten, värmen av solen som sken in och tomheten med nystädat och hur jag tänkte på hur det skulle få plats två personer på tjugofem kvadratmeter.

Det har hittills gått i ett år iallafall. Vi är riktigt sugna på att flytta till en tvåa, men de vi har tittat på har inte passat oss och därför har det blivit så att vi stannat här i vårt lilla mysiga näste.

Att flytta hemifrån var det absolut bästa jag någonsin gjort även om det handlar om att ta ett större ansvar med kostnader som tidigare inte existerat i livet.

Likes

Comments

Idag satte jag mig på bussen för att åka till Slagsta för att låna tvättmaskin och tumlare för berget av tvätt jag kånkade med mig. När jag kommit en bit på vägen stannade bussen vid Munktellstaden- en klass med vad kan de ha varit, 8 eller 9 år gamla. Flickor med rosa ryggsäckar och jackor och pojkar med spindel mannen väskor och mörkblåa mössor satte sig bredvid varandra och tog upp bussens alla sittplatser. För ett par sekunder tänkte jag på hur skönt det var att vara i deras ålder. Att man kan ta det lugnt och bara vara och inte bära på tungt ansvar. Att inte riktigt än tänka på framtiden. Vad man ska göra med sitt liv. Föräldrar som hämtar efter skolan, skjutsar till träning, eller går hem och äter mellanmål med disney på teven. Ett par glosor i engelska eller två sidor i matteboken. Mat serverad på bordet varje kväll och sedan vakna upp till nästa dag på repeat. Men endast för ett par sekunder...

Jag började tänka tillbaka på min egen tid som liten. Jag vart inte så lockad ändå. Vet ni varför? Jag tror inte det. När jag var liten och åkte buss med min rosa mössa och blåa Bratz-väska och klasskamrater kände jag alltid en liten oro. Jag visste att jag skulle få sitta ensam eller bli tvingad till att sitta bredvid någon jag inte kände. Om jag hade tur var kanske min "kompis" bästa vän sjuk och då skulle jag kanske ha chans att inte sitta ensam. Jag var inte mobbad, mina vänner var inte dumma mot mig, men de valde aldrig mig. Jag var aldrig någons förstahandsval. Jag var den där kompisen man valde när sin riktiga kompis var sjuk. Då dög jag fint. Då var jag nöjd, glad. Då kände jag mig vald och prioriterad. Men gjorde min sittplats-granne det? Hennes riktiga kompis och egentliga förstahandsval var ju inte där. Michaela fick duga för idag, men nästa vecka får jag åka med Ebba. Fast jag tror inte mina kompisar tänkte så som jag alltid gjorde. För de visste alltid att de hade varandra. Så upplevde jag varenda gång det var tillfälle att gå två och två, åka buss till simhallen eller bussresan till Romme under mina 6 år på Hällby grundskola.

Med mina ny fyllda 13 år började ett nytt äventyr. Högstadieskolan Stålfors i stan väntade på mig och jag väntade likaså. För första gången i mitt liv fick jag höra att jag skulle se ut på ett visst sätt. Att jag skulle vara fjortis, emo eller tönt. För första gången fick jag höra att mina föräldrar var rika eller fattiga beroende på vilken del av Eskilstuna jag bodde i. Det spelade roll om mina föräldrar var svenska eller inte. Det spelade roll om jag var ensambarn eller hade snygga, äldre syskon. Det spelade roll hur jag än var. Det spelade roll vart jag köpte mina kläder. Min Bh-storlek spelade roll. Allt spelade roll och jag lärde mig att Jag inte dög som jag var och det fick jag snabbt lära mig.

Resultatet blev en identitetskris. Jag kände ingen i den där klassen som var en blandklass av handbollspelare och hälsoelever. Jag var en blyg hälsoelev. Allt var nytt och jag observerade och försökte gör mig till något som eventuellt skulle passa in. Mjukisdress i velour. Lite dryg och hade lite av en "fjortis-attityd", men endast när jag var med min vän. Annars vågade jag inte. Jag var rädd för att jag skulle göra och vara fel. Vid varje ingång i klassrummet var det alltid ett fniss eller iallafall 29 blickar riktade mot mig och mitt Jag. Jag var fortfarande ingen och om jag var något så var jag fortfarande ett andrahandsval.

År 2. 14 år och mer accepterad. Jag hade ett litet gäng med vänner. Det var vi som gick hälsa. Resten var i mina ögon där och då dryga handbollspelare som trodde att de var något, men det sa jag såklart aldrig. Jag blev klassens friendsrepresentant, så de tyckte uppenbarligen jag var snäll. Tack. Det var jag också, men det var såklart jag var snäll. Jag vågade inget annat. Även här var jag utstött och det var såklart att jag blev sedd som den snälla. Komiskt. Jag lärde också känna en tjej som var som mig, eller vi kände igen oss i dåtidens livssituation. Gud vad kul och bra vi hade det. Vi var varandras förstahandsval. Vi var riktiga vänner. Men jag får inte glömma att jag sista dagen av årskurs 8 grät jag inför hela klassen när jag skulle berätta om en bok jag läst.

Kenza och främst Kissie var de flesta tjejers förebilder och så även för mig. Jag startade en blogg. Jag hade fått låna pappas systemkamera. Jag fotade outfits, kläder jag köpt och skrev om dagarna jag haft. Det fanns tjejer på skolan som av någon anledning alltid tittade snett på mig och ropade olika saker när jag gick förbi. Jag vågade aldrig gå till skolans café själv, eller till matsalen eller någonstans. Jag kände inte dem och de kände inte mig, men ändå var det något som de irriterade sig på. Var det kanske att jag "härmat" deras kompis blogg? Jag vet inte. Den frågan kommer alltid bevaras som obesvarad. 

En dag gick jag till bussen efter skolan tillsammans med min kompis där hälften av skolans alla elever stod. En liten bit ifrån står det 2-3 tjejer och en kille. Jag minns inte helt, men en av tjejerna eller om det var killen som ropade mot mig med sarkasm, "snygga jeans! är det dem du lagt upp på din blogg?" och sedan skrattade de tillsammans i kör. Det där var det värsta som någonsin hänt. För dig låter detta kanske mer som en komplimang, men om du varit där, varit mig hade du förstått. Jag var redan van med blickarna och kommentarerna för dem kunde jag ju ignorera där och då. Men den här dagen vid busshållsplatsen kändes det som att jag blev ställd tillsvars. Jag menar, jag kunde ju prata och höra. Jag kände mig tvingad till att svara. Idag minns jag inte om eller vad jag svarade. Dagen efter skjutsade pappa mig till skolan och han hämtade mig efter skolan.

Och så blev det för min resterande tid på Stålforsskolan. Jag provade att åka buss tillsammans med hjärtat i halsgropen där bussen stannade där de där tjejerna alltid hoppade av och på. När de hoppade på bussen blev jag så rädd att jag nästan inte kunde andas. En gång minns jag att jag hoppade av bussen för att jag blev så rädd. Rädd är iof ett rätt starkt ord, men jag var rädd för vad de skulle säga till mig nästa gång och för vad de till och med skulle kunna göra.

Äntligen var jag klar med min högstadietid och jag begav mig vidare till gymnasiet. Med osäkerheten jag fått var jag riktigt nervös men det gick bra. Människorna gav mig inte blickar och jag verkade inte vara någon mer eller mindre än någon i mängden. Osäkerheten tog dock över och jag tänkte det värsta som skulle kunna hända. Jag gick varje dag runt med gråten i halsen och när jag kom hem grät jag ut två veckor i streck. De flesta kände varandra, men det gjorde inget för de såg ändå på mig som en person. Det var bara jag som fortfarande var sårad och det hade gjort mig rädd och folkskygg. Jag umgicks med 2-3 personer under det första året och vi satt instängda i klassrummet dag in och dag ut. En dag kommer det en tjej från klassen över mig och frågar om jag skulle vilja vara med i elevrådsstyrelsen. Någon trodde på mig, såg mig och det engagemnag jag bar med mig. Personerna där såg också mig som mig och mitt Jag. De såg mig med sin största acceptans.

År 2 började och det var val av ny klass igen och där blev mitt liv komplett på ett sätt. Jag hade blivit lite starkare och jag bestämde mig för att sluta vara blyg. Från dag 1 med den nya klassen som idag är några av mina bästa vänner beslöt jag mig för att vara utåtriktad, prata och vara initiativtagande. Vi klickade så bra allihopa och jag var för första gången inkluderad i ordet allihopa. Jag slutade bry mig om vad personer tyckte om mig. Jag vågade placera dem som idioter och jag valde att aldrig mer ta skit från någon. 

Varje torsdag höll elevrådet i diverse aktiviteter och där stod jag, tjejen som grät framför sin klass i 8:an och pratade och skämtade i skolans stora kafeteria Framgången. Jag var hundra gånger starkare och jag var mer än tusen gånger lyckligare för att jag var modig. Jag var flera personers förstahandsval och vi höll ihop. Vi alla. Det kanske är därför jag värdesätter dessa människor så enormt idag. För att de lät mig vara mig. För att de var de bästa personerna jag träffat. För att de lät mig formas till den jag är idag. Och det vill jag tacka livet för. Det har varit skit många gånger, men idag har det lärt mig så mycket om hur vi ser på varandra, hur vi bedömer nya personer. Och se vad detta givit mig trots allt. Jag vågade träffa Martin och jag vågade pusha mig själv till att inte sluta. Jag vågade lära känna nya personer för att jag vågade tänka "gillar de inte mig är det deras förlust". Det har givit en kärlek till att älska mig själv.

Så ja, det var ett fint minne i några sekunder. Att åka på den där bussen som mitt 9:åriga jag, men idag föredrar jag att åka buss med mitt 20:åriga jag.

Bilderna visar några av mina absolut bästa vänner. Vad jag är glad att ni finns.

Likes

Comments

En tidig morgon idag och jag känner mig ordentlig utvilad och har verkligen vaknar på rätt sida. Nu sitter jag och dricker en kopp kaffe framför Nyhetsmorgon och ska skriva dagens "to do list".

Åh, vill berätta att jag och Martin igår åkte till Stockholm och Bläck för att tatuera oss. Nu har vi varsin palm på anklarna och jag kan verkligen inte vara mer nöjd. Jag har tatuerat mig en gång tidigare och det gjorde fruktansvärt ont och det gjorde även palmen, men nu sitter den där efter all pina.

Vill önska dig en fin dag med återseende.

xx

Likes

Comments

Idag fick jag hem ett paket från Lyko med nya hårprodukter. Björn Axéns silverschampo är jag bekant med sen tidigare och är verkligen en superprodukt. Tidigare har jag använt mig av Redkens produkter, men det känns som jag provat allt så nu fick dessa från Moroccanoil flytta in. Att lägga en extra peng på skönhetsprodukter är verkligen en lyx värd att unna sig själv.

Ta hand om dig!

Likes

Comments

Jag var 16 år och blek. Inga rosor på kinderna, inga färger eller matlust. Lunchrasten tillbringade jag i klassrummet med jackan på. Jag bytte inte många ord med de andra ansiktena i klassen jag nyss börjat i. Jag var blyg och missnöjd. Jag grät varje dag under fjorton dagar. När jag kom hem om dagarna isolerade jag mig för plugget.

På hösten gick jag till skolsköterskan. Jag var fortfarande blek, saknade aptit och var frusen. Hon tog ett blodprov, mitt blodvärde var lågt. 92, där 130-40> är vanligt. Jag fick en tid till vårdcentralen där de tog flera olika tester. Jag saknade järn och var frisk. Jag åt de i sex månader och alla färger kom tillbaka, och likaså började jag känna smak och hunger.

Sedan gick det ett år och jag var tillbaka där jag började och såhär pågick det under nästan fyra år.

I somras sökte jag mig till vårdcentralen igen för jag hade fått besvär igen. Jag la märke till ovanligheten över att jag fått blodbrist en gång per år under fyra år. Något var fel.

Från augusti till januari har de tagit över femtio rör med blod. Varav tolv vid samma tillfälle. Jag är rädd för smärta, så jag är stolt över modet jag haft.

Jag är inte klar med min resa än. Jag har fler tester och fler samtal med min läkare kvar. Jag har testats för Leukemi, Von Willenbrands, Blödarsjuka och en rad andra diagnoser utan resultat.

Sist jag talade med min läkare förklarade hon att blodet i min kropp har svårt att levra sig. Kort förklarat, jag har svårt att förstå allt själv. Det blodprov som ska göras näst kallas för mixing och innebär att mitt blod ska blandas med friskt blod för att se om det ger bättre provresultat. Vad som händer sen kan bara tiden tala om.

Jag är oerhört tacksam att jag bor i Sverige och betalar skatt, för jag får så mycket tillbaka. Jag har en jättebra läkare som är otroligt duktig på det hon gör.

Tack!

En matförgiftad Michaela i ett paradis.

Likes

Comments

Här vräker snön ner och Eskilstuna är täckt med mängder av snö. Jag, och säkerligen en hel del som gått och hoppats på vår de senaste dagarna. Nåväl, Sveriges klimat i ett nötskal.

Om någon timma har jag läkarsamtal med min läkare från MSE. Jag är väldigt nervös över vad hon har att säga då min utredning pågått väldigt länge. Jag har tänkt berätta mer om detta i ett eget inlägg senare.

Mamma vill bjuda mig på lunch idag också, så sen ska jag ut i snöstormen. Uggs, en varm jacka och en mysig mössa är mitt störta tips för dagen.

Kram
xx

Likes

Comments

Efter ett par timmars sömn är måndag här igen. Idag ska jag på upprop i skolan då nästa delkurs drar igång. Jag har inte något att säga om detta. Jag känner mest att det är som det är och jag ska göra så gott jag kan.

I eftermiddag väntas politk och möte med distriktet. Och vad jag tycker om det gänget.

Mot kvällen ska jag och Martin till hans familj för att sova över och sedan vara barnvakt. Vad mysigt vi ska ha det.

Godmorgon..

Likes

Comments

Vilken vecka jag dragits med..
Hade tenta igår och under veckan har det varit mitt största fokus. Jag har trots det också hunnit med mer önskad tid till vänner i form av aw. Alla hjärtans dag tillbringades på biografen med La la land.

Efter tentan väntade finmiddag och tal tillsammans med mina närmsta och Sveriges stadsminister. Min vän som bott fem månader på Hawaii kom till Sverige för ett par få dagar sedan, och vad glad jag blev för att få träffa honom igen. Natten avslutades med x antal glas vin, dans, samtal och spel.

Nu myser jag i soffan med godsaker och kaffe. Har också ätit en god tacomiddag med min käraste och tittat på mello.

Hoppas du haft en fin vecka.

xx

Likes

Comments