Jag tog med mig en kaffekopp ut och tillsammans trotsar vi hösten med en liten vilja om att det är någon typ av sensommar- så fel vi har..

Det är i vanlig ordning aldrig en lugn stund och jag tror jag börjar vänja mig vid och till och med tro att det är såhär det är "att vara vuxen". Jag sa till min pappa här om dagen att jag inte vill vara det, vuxen. Jag sa att jag inte kände mig redo, men jag kan ju inte vänta halva livet på att jag ska vara redo att öppna en dörr till en värld som jag redan klivit in i.

Du som inte vet vem jag är vet kanske inte att jag är någon typ av politiker. Jag får ibland en osmak av att säga det för jag känner mig inte som en- politiker är vuxna gubbar som fyllt 45 för 10 år sedan och tanter på 80 plus som ska avgöra huruvida bostadsbyggandet ska anpassas för dagens unga. Och mitt i detta finns lilla jag, som jag gjort i snart 4 år. Så idag, 4 år senare sitter jag här som "Yes man" och flitigt tar på mig förtroende och ansvar där jag inte tror på mig själv i det jag gör, och du vet ju så väl som jag att när man gör något där man inte tror på sig själv- vem ska då göra det? Och gång på gång får jag höra hur bra jag är, men jag vågar inte ens tro på det.

Något annat som tillhör den här vuxna världen som verkar vara kvällens ämne är ju såklart jobb. Att ha ett jobb man trivs på, som kan stärka och som man ska ha kul och trivas på. Mitt jobb är något som jag verkligen tycker om. Mycket, men imorgon ska jag till min andra framtida arbetsplats. Jag är tom på förväntningar just nu, men jag hoppas det förändras tills imorgon, att jag kan känna "det här blir bra". Framförallt hoppas jag verkligen att jag kan kombinera mina jobb i slutet av detta.

Kaffet har kallnat och likaså mina fötter, så med ett återseende ska jag försöka leva upp till de vuxna förväntningarna.



Så jag gick också och blev brunett för ett par veckor sedan

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

I ett regnigt augusti ligger jag på soffan med en shuffle på Spotify och en tv på ljudlöst. Så jag har väl befunnit mig i min egen skugga nu under sommarmånaderna, eller i mitt eget sken. Lite blandat i vanlig ordning.

Jag har fortfarande lite svårt att acceptera att det gått tre månader sedan jag uttryckte mig här. Det känns som bara ett par ynkliga veckor, men det är egentligen inget att förvånas över då det är nytt år om fyra månader. Och på tal om det- vad jag längtar till 2018. Det behöver jag.

Om jag ska försöka catcha och reflektera kring de senaste månaderna kan jag nog sitta och skriva i timmar, men inte ikväll.

När jag sist avslutade var det maj och jag mådde riktigt dåligt och nu tre månader senare är allt så förändrat, både positivt och negativt.

Juni: jag fick äntligen sluta skolan och hade ledigt hela månaden. Jag minns inte så mycket av juni förutom att jag var med på studentveckan med en kompis, att de tog studenten och även min Emma. Midsommar var en galen och sjukt rolig kväll, eller natt, morgon kanske jag ska säga. Och just det- jag låste ut mig från min lägenhet mitt i natten och satt ute på gatan tills en vän ordnade med sovplats. Jag i ett nötskal these days..

Juli: med mina fyllda 21 år gick jag ut på en måndag med två av mina bästa vänner. Juli var fyllt med fest och fart. Jag hade en riktigt kul födelsedagsfest, flög ner till Gotland under Almedalsveckan och så mer fest på det. Min älskling Cajs och jag hade en både lyckad och misslyckad dag på Grönalund. Allt karusell åkande resulterade med åksjuka och jag drog på mig en sjuk lunginflammation (vad jag trodde iallafall) och var sjuk ett par veckor. Fick stå längst fram på Ullevi och se min Håkan. Wow.

Augusti: påbörjades med att tillfriskna från julis lunginflammation och jobbade på rätt bra och har hängt en hel del i min bästa kompis Ron's bar efter jobbet typ varje kväll. Vad vi har chit chatat och haft kul dessa galna kvällar. Senaste augistiuppdateringen är att jag precis är hemkommen efter åtta dygn på sjukhuset. En komplicerad lunginflammation som kan få sin egna uppmärksamhet i en senare framtid. Det viktiga är att jag äntligen fått komma hem och kurera mig.

Sammanfattning: en sommar med massor av fest, både hemma och ute. Jobb emellanåt och det känns som jag varit sjuk 90% av sommaren, tyvärr. En tjej som borde ha vilat mer egentligen, men vad kul jag haft det. Och det är det som varit det viktiga för mig, men nu måste jag vila ut inför en kommande höst.

Likes

Comments

Om du visste hur fel jag hade om maj och förväntningarna därtill. Det är det som är så orättvist med livet ibland. Man tänker en sak och så blir det något helt annat. Lite luddigt kanske, men så blev det denna gång. Precis när jag trott att jag var påväg upp igen med mer energi blev allt istället värre. Jag exploderade några dagar efter det inlägg jag senast skrev. Och när jag uttrycker mig med ord som att jag exploderade så var det faktiskt så. Inte fysiskt, men psykiskt tog allt stryk. En väckarklocka som ringt under längre tid satte sin prägel på mitt mående, att jag mest omedvetet ignorerat den där klockan.

Nu några få veckor senare har jag lärt mig, men främst fått nya erfarenheter kring psykiskt mående och hur viktigt det är att sätta sig själv i första hand. Jag har svårt med det, men jag försöker och hittills har allt gått bra. Vissa dagar är bra, vissa dagar går inte alls.

En hälsning till dig som läser och en längtan till några lediga veckor när sista tentan snart är skriven.

Kram

Tack för alls bra dagar och tack för dagarna med sol

Likes

Comments

Det är så man brukar säga och så har det ju varit. Jag har prioriterat annat, skolan, vänner och tankar.

Maj är här, fina maj. Jag hoppas på sol, värme och pollenallergi. Tyvärr, men det är det främsta tecknet på vår och snart sommar. Maj betyder att pappa fyller år imorgon och att jag snart ska på äventyr i Göteborg. Och så en tenta på det.

April var en dålig månad. Den sämsta i år. Ett psyke i kaos på golvet letandes efter luft. Ett brake up. Ett känslohav fyllt med sorg, glädje, förhoppning, ilska och till slut lättnad. Ett terrordåd. Och ett svek från en som en gång stod nära, tröstade och sa att allt skulle bli bra. Att jag behövdes.

Men åter till maj. Vad det känns bra. Jag är på banan igen. Jag tror inte att livet kan bli så mycket bättre än vad det är just nu. Med ögon och tankar som siktar framåt så tror jag starkt på detta. Jag har skaffat en ny vana: att promenera. Vad jag älskar det.

Och till dig som läser och märker av tyngden här. Tack. Tack för att just du läser och finner din vilja till att känna med mig.

Jag hoppas du mår bra och har det bra.

Likes

Comments

Efter en galen påskhelg är veckan igång igen. Det känns skönt att vara tillbaka igen. Det känns skönt att ha bokat den där tvättiden och att jag ska få plugg undanstökat. Jag tror vardagen och det som kallas livet är på min sida idag.

Jag hoppas du haft en fin påskhelg med antingen familj, vänner eller någon du tycker om.

xx

I en provhytt på Åhléns och en gudomlig drink som skärtorsdagen bjöd på.

Likes

Comments

Du Håkan. Jag vet inte riktigt hur du gör, men på något märkligt sätt lyckas du beskriva alla typer av känslor i musiken du skapar. Ibland älskar jag hur en låt liksom sveper in mig i någon typ av värme och trygghet. Då är du bra. Då beskriver du orden som jag själv kanske letat efter, men inte funnit. Då har du hjälpt mig på traven.

Men idag Håkan. Idag har din musik lagt sig som ett tryck över bröstet. Jag småler och tänker en kort sekund på det bra som varit, men också hur många fina stunder som väcks till liv. De stunder som jag försöker glömma, eller inte glömma. Försöker att inte känna, för hur skulle jag med vilja vilja glömma något sånt fint? Och hur du sjunger om att kärlek är försent och vem hon kysste nu. Du Håkan, det känns och på något sätt är det som att du varit med om allt, som att du får en att inte känna sig ensam.

Jag tänker på en ängel..

Likes

Comments

Ingen vinst på triss, men plötsligt händer livet. Livet kommer ikapp när jag ignorerat varningstriangeln och kört förbi stoppskylten. Då smäller det och då är det inte skönt.

Med trafikmetaforer sitter jag här i min soffa med Elle och en ischai med många blandade tankar. Goda som dåliga och roliga som tråkiga. Ena stunden känner jag lättnad och ena stunden sitter jag här med saknad och gråt i halsen.

De senaste dagarna har varit bra. Jag har kommit ut ur lägenheten, haft en galen helg och fokuserat på skolan. Jag lägger tid och visar kärlek till mina vänner. Vad ni är bra.

Nu hoppas jag tiden för mig allt gott.

Med återseende

Likes

Comments

Idag satte jag mig på bussen för att åka till Slagsta för att låna tvättmaskin och tumlare för berget av tvätt jag kånkade med mig. När jag kommit en bit på vägen stannade bussen vid Munktellstaden- en klass med vad kan de ha varit, 8 eller 9 år gamla. Flickor med rosa ryggsäckar och jackor och pojkar med spindel mannen väskor och mörkblåa mössor satte sig bredvid varandra och tog upp bussens alla sittplatser. För ett par sekunder tänkte jag på hur skönt det var att vara i deras ålder. Att man kan ta det lugnt och bara vara och inte bära på tungt ansvar. Att inte riktigt än tänka på framtiden. Vad man ska göra med sitt liv. Föräldrar som hämtar efter skolan, skjutsar till träning, eller går hem och äter mellanmål med disney på teven. Ett par glosor i engelska eller två sidor i matteboken. Mat serverad på bordet varje kväll och sedan vakna upp till nästa dag på repeat. Men endast för ett par sekunder...

Jag började tänka tillbaka på min egen tid som liten. Jag vart inte så lockad ändå. Vet ni varför? Jag tror inte det. När jag var liten och åkte buss med min rosa mössa och blåa Bratz-väska och klasskamrater kände jag alltid en liten oro. Jag visste att jag skulle få sitta ensam eller bli tvingad till att sitta bredvid någon jag inte kände. Om jag hade tur var kanske min "kompis" bästa vän sjuk och då skulle jag kanske ha chans att inte sitta ensam. Jag var inte mobbad, mina vänner var inte dumma mot mig, men de valde aldrig mig. Jag var aldrig någons förstahandsval. Jag var den där kompisen man valde när sin riktiga kompis var sjuk. Då dög jag fint. Då var jag nöjd, glad. Då kände jag mig vald och prioriterad. Men gjorde min sittplats-granne det? Hennes riktiga kompis och egentliga förstahandsval var ju inte där. Michaela fick duga för idag, men nästa vecka får jag åka med Ebba. Fast jag tror inte mina kompisar tänkte så som jag alltid gjorde. För de visste alltid att de hade varandra. Så upplevde jag varenda gång det var tillfälle att gå två och två, åka buss till simhallen eller bussresan till Romme under mina 6 år på Hällby grundskola.

Med mina ny fyllda 13 år började ett nytt äventyr. Högstadieskolan Stålfors i stan väntade på mig och jag väntade likaså. För första gången i mitt liv fick jag höra att jag skulle se ut på ett visst sätt. Att jag skulle vara fjortis, emo eller tönt. För första gången fick jag höra att mina föräldrar var rika eller fattiga beroende på vilken del av Eskilstuna jag bodde i. Det spelade roll om mina föräldrar var svenska eller inte. Det spelade roll om jag var ensambarn eller hade snygga, äldre syskon. Det spelade roll hur jag än var. Det spelade roll vart jag köpte mina kläder. Min Bh-storlek spelade roll. Allt spelade roll och jag lärde mig att Jag inte dög som jag var och det fick jag snabbt lära mig.

Resultatet blev en identitetskris. Jag kände ingen i den där klassen som var en blandklass av handbollspelare och hälsoelever. Jag var en blyg hälsoelev. Allt var nytt och jag observerade och försökte gör mig till något som eventuellt skulle passa in. Mjukisdress i velour. Lite dryg och hade lite av en "fjortis-attityd", men endast när jag var med min vän. Annars vågade jag inte. Jag var rädd för att jag skulle göra och vara fel. Vid varje ingång i klassrummet var det alltid ett fniss eller iallafall 29 blickar riktade mot mig och mitt Jag. Jag var fortfarande ingen och om jag var något så var jag fortfarande ett andrahandsval.

År 2. 14 år och mer accepterad. Jag hade ett litet gäng med vänner. Det var vi som gick hälsa. Resten var i mina ögon där och då dryga handbollspelare som trodde att de var något, men det sa jag såklart aldrig. Jag blev klassens friendsrepresentant, så de tyckte uppenbarligen jag var snäll. Tack. Det var jag också, men det var såklart jag var snäll. Jag vågade inget annat. Även här var jag utstött och det var såklart att jag blev sedd som den snälla. Komiskt. Jag lärde också känna en tjej som var som mig, eller vi kände igen oss i dåtidens livssituation. Gud vad kul och bra vi hade det. Vi var varandras förstahandsval. Vi var riktiga vänner. Men jag får inte glömma att jag sista dagen av årskurs 8 grät jag inför hela klassen när jag skulle berätta om en bok jag läst.

Kenza och främst Kissie var de flesta tjejers förebilder och så även för mig. Jag startade en blogg. Jag hade fått låna pappas systemkamera. Jag fotade outfits, kläder jag köpt och skrev om dagarna jag haft. Det fanns tjejer på skolan som av någon anledning alltid tittade snett på mig och ropade olika saker när jag gick förbi. Jag vågade aldrig gå till skolans café själv, eller till matsalen eller någonstans. Jag kände inte dem och de kände inte mig, men ändå var det något som de irriterade sig på. Var det kanske att jag "härmat" deras kompis blogg? Jag vet inte. Den frågan kommer alltid bevaras som obesvarad. 

En dag gick jag till bussen efter skolan tillsammans med min kompis där hälften av skolans alla elever stod. En liten bit ifrån står det 2-3 tjejer och en kille. Jag minns inte helt, men en av tjejerna eller om det var killen som ropade mot mig med sarkasm, "snygga jeans! är det dem du lagt upp på din blogg?" och sedan skrattade de tillsammans i kör. Det där var det värsta som någonsin hänt. För dig låter detta kanske mer som en komplimang, men om du varit där, varit mig hade du förstått. Jag var redan van med blickarna och kommentarerna för dem kunde jag ju ignorera där och då. Men den här dagen vid busshållsplatsen kändes det som att jag blev ställd tillsvars. Jag menar, jag kunde ju prata och höra. Jag kände mig tvingad till att svara. Idag minns jag inte om eller vad jag svarade. Dagen efter skjutsade pappa mig till skolan och han hämtade mig efter skolan.

Och så blev det för min resterande tid på Stålforsskolan. Jag provade att åka buss tillsammans med hjärtat i halsgropen där bussen stannade där de där tjejerna alltid hoppade av och på. När de hoppade på bussen blev jag så rädd att jag nästan inte kunde andas. En gång minns jag att jag hoppade av bussen för att jag blev så rädd. Rädd är iof ett rätt starkt ord, men jag var rädd för vad de skulle säga till mig nästa gång och för vad de till och med skulle kunna göra.

Äntligen var jag klar med min högstadietid och jag begav mig vidare till gymnasiet. Med osäkerheten jag fått var jag riktigt nervös men det gick bra. Människorna gav mig inte blickar och jag verkade inte vara någon mer eller mindre än någon i mängden. Osäkerheten tog dock över och jag tänkte det värsta som skulle kunna hända. Jag gick varje dag runt med gråten i halsen och när jag kom hem grät jag ut två veckor i streck. De flesta kände varandra, men det gjorde inget för de såg ändå på mig som en person. Det var bara jag som fortfarande var sårad och det hade gjort mig rädd och folkskygg. Jag umgicks med 2-3 personer under det första året och vi satt instängda i klassrummet dag in och dag ut. En dag kommer det en tjej från klassen över mig och frågar om jag skulle vilja vara med i elevrådsstyrelsen. Någon trodde på mig, såg mig och det engagemnag jag bar med mig. Personerna där såg också mig som mig och mitt Jag. De såg mig med sin största acceptans.

År 2 började och det var val av ny klass igen och där blev mitt liv komplett på ett sätt. Jag hade blivit lite starkare och jag bestämde mig för att sluta vara blyg. Från dag 1 med den nya klassen som idag är några av mina bästa vänner beslöt jag mig för att vara utåtriktad, prata och vara initiativtagande. Vi klickade så bra allihopa och jag var för första gången inkluderad i ordet allihopa. Jag slutade bry mig om vad personer tyckte om mig. Jag vågade placera dem som idioter och jag valde att aldrig mer ta skit från någon. 

Varje torsdag höll elevrådet i diverse aktiviteter och där stod jag, tjejen som grät framför sin klass i 8:an och pratade och skämtade i skolans stora kafeteria Framgången. Jag var hundra gånger starkare och jag var mer än tusen gånger lyckligare för att jag var modig. Jag var flera personers förstahandsval och vi höll ihop. Vi alla. Det kanske är därför jag värdesätter dessa människor så enormt idag. För att de lät mig vara mig. För att de var de bästa personerna jag träffat. För att de lät mig formas till den jag är idag. Och det vill jag tacka livet för. Det har varit skit många gånger, men idag har det lärt mig så mycket om hur vi ser på varandra, hur vi bedömer nya personer. Och se vad detta givit mig trots allt. Jag vågade träffa Martin och jag vågade pusha mig själv till att inte sluta. Jag vågade lära känna nya personer för att jag vågade tänka "gillar de inte mig är det deras förlust". Det har givit en kärlek till att älska mig själv.

Så ja, det var ett fint minne i några sekunder. Att åka på den där bussen som mitt 9:åriga jag, men idag föredrar jag att åka buss med mitt 20:åriga jag.

Bilderna visar några av mina absolut bästa vänner. Vad jag är glad att ni finns.

Likes

Comments

Jag var 16 år och blek. Inga rosor på kinderna, inga färger eller matlust. Lunchrasten tillbringade jag i klassrummet med jackan på. Jag bytte inte många ord med de andra ansiktena i klassen jag nyss börjat i. Jag var blyg och missnöjd. Jag grät varje dag under fjorton dagar. När jag kom hem om dagarna isolerade jag mig för plugget.

På hösten gick jag till skolsköterskan. Jag var fortfarande blek, saknade aptit och var frusen. Hon tog ett blodprov, mitt blodvärde var lågt. 92, där 130-40> är vanligt. Jag fick en tid till vårdcentralen där de tog flera olika tester. Jag saknade järn och var frisk. Jag åt de i sex månader och alla färger kom tillbaka, och likaså började jag känna smak och hunger.

Sedan gick det ett år och jag var tillbaka där jag började och såhär pågick det under nästan fyra år.

I somras sökte jag mig till vårdcentralen igen för jag hade fått besvär igen. Jag la märke till ovanligheten över att jag fått blodbrist en gång per år under fyra år. Något var fel.

Från augusti till januari har de tagit över femtio rör med blod. Varav tolv vid samma tillfälle. Jag är rädd för smärta, så jag är stolt över modet jag haft.

Jag är inte klar med min resa än. Jag har fler tester och fler samtal med min läkare kvar. Jag har testats för Leukemi, Von Willenbrands, Blödarsjuka och en rad andra diagnoser utan resultat.

Sist jag talade med min läkare förklarade hon att blodet i min kropp har svårt att levra sig. Kort förklarat, jag har svårt att förstå allt själv. Det blodprov som ska göras näst kallas för mixing och innebär att mitt blod ska blandas med friskt blod för att se om det ger bättre provresultat. Vad som händer sen kan bara tiden tala om.

Jag är oerhört tacksam att jag bor i Sverige och betalar skatt, för jag får så mycket tillbaka. Jag har en jättebra läkare som är otroligt duktig på det hon gör.

Tack!

En matförgiftad Michaela i ett paradis.

Likes

Comments

Här vräker snön ner och Eskilstuna är täckt med mängder av snö. Jag, och säkerligen en hel del som gått och hoppats på vår de senaste dagarna. Nåväl, Sveriges klimat i ett nötskal.

Om någon timma har jag läkarsamtal med min läkare från MSE. Jag är väldigt nervös över vad hon har att säga då min utredning pågått väldigt länge. Jag har tänkt berätta mer om detta i ett eget inlägg senare.

Mamma vill bjuda mig på lunch idag också, så sen ska jag ut i snöstormen. Uggs, en varm jacka och en mysig mössa är mitt störta tips för dagen.

Kram
xx

Likes

Comments