Om du visste hur fel jag hade om maj och förväntningarna därtill. Det är det som är så orättvist med livet ibland. Man tänker en sak och så blir det något helt annat. Lite luddigt kanske, men så blev det denna gång. Precis när jag trott att jag var påväg upp igen med mer energi blev allt istället värre. Jag exploderade några dagar efter det inlägg jag senast skrev. Och när jag uttrycker mig med ord som att jag exploderade så var det faktiskt så. Inte fysiskt, men psykiskt tog allt stryk. En väckarklocka som ringt under längre tid satte sin prägel på mitt mående, att jag mest omedvetet ignorerat den där klockan.

Nu några få veckor senare har jag lärt mig, men främst fått nya erfarenheter kring psykiskt mående och hur viktigt det är att sätta sig själv i första hand. Jag har svårt med det, men jag försöker och hittills har allt gått bra. Vissa dagar är bra, vissa dagar går inte alls.

En hälsning till dig som läser och en längtan till några lediga veckor när sista tentan snart är skriven.

Kram

Tack för alls bra dagar och tack för dagarna med sol

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Det är så man brukar säga och så har det ju varit. Jag har prioriterat annat, skolan, vänner och tankar.

Maj är här, fina maj. Jag hoppas på sol, värme och pollenallergi. Tyvärr, men det är det främsta tecknet på vår och snart sommar. Maj betyder att pappa fyller år imorgon och att jag snart ska på äventyr i Göteborg. Och så en tenta på det.

April var en dålig månad. Den sämsta i år. Ett psyke i kaos på golvet letandes efter luft. Ett brake up. Ett känslohav fyllt med sorg, glädje, förhoppning, ilska och till slut lättnad. Ett terrordåd. Och ett svek från en som en gång stod nära, tröstade och sa att allt skulle bli bra. Att jag behövdes.

Men åter till maj. Vad det känns bra. Jag är på banan igen. Jag tror inte att livet kan bli så mycket bättre än vad det är just nu. Med ögon och tankar som siktar framåt så tror jag starkt på detta. Jag har skaffat en ny vana: att promenera. Vad jag älskar det.

Och till dig som läser och märker av tyngden här. Tack. Tack för att just du läser och finner din vilja till att känna med mig.

Jag hoppas du mår bra och har det bra.

Likes

Comments

Efter en galen påskhelg är veckan igång igen. Det känns skönt att vara tillbaka igen. Det känns skönt att ha bokat den där tvättiden och att jag ska få plugg undanstökat. Jag tror vardagen och det som kallas livet är på min sida idag.

Jag hoppas du haft en fin påskhelg med antingen familj, vänner eller någon du tycker om.

xx

I en provhytt på Åhléns och en gudomlig drink som skärtorsdagen bjöd på.

Likes

Comments

Jag älskade dig mer än någon
Jag brydde mig om dig med hela min själ
Jag trodde du var värd mig
Men det är bara din förlust
Kom ihåg det när du känner saknad
Kom ihåg det när jag blir hel igen

Du satt där på soffan
Jag gav dig ett varmt hej
Men du gav mig ett nej
Jag kände mig i vägen
Jag var tyst men ändå grät jag i sängen
Du såg mig inte
Du såg mig inte

Likes

Comments

Du Håkan. Jag vet inte riktigt hur du gör, men på något märkligt sätt lyckas du beskriva alla typer av känslor i musiken du skapar. Ibland älskar jag hur en låt liksom sveper in mig i någon typ av värme och trygghet. Då är du bra. Då beskriver du orden som jag själv kanske letat efter, men inte funnit. Då har du hjälpt mig på traven.

Men idag Håkan. Idag har din musik lagt sig som ett tryck över bröstet. Jag småler och tänker en kort sekund på det bra som varit, men också hur många fina stunder som väcks till liv. De stunder som jag försöker glömma, eller inte glömma. Försöker att inte känna, för hur skulle jag med vilja vilja glömma något sånt fint? Och hur du sjunger om att kärlek är försent och vem hon kysste nu. Du Håkan, det känns och på något sätt är det som att du varit med om allt, som att du får en att inte känna sig ensam.

Jag tänker på en ängel..

Likes

Comments

Ingen vinst på triss, men plötsligt händer livet. Livet kommer ikapp när jag ignorerat varningstriangeln och kört förbi stoppskylten. Då smäller det och då är det inte skönt.

Med trafikmetaforer sitter jag här i min soffa med Elle och en ischai med många blandade tankar. Goda som dåliga och roliga som tråkiga. Ena stunden känner jag lättnad och ena stunden sitter jag här med saknad och gråt i halsen.

De senaste dagarna har varit bra. Jag har kommit ut ur lägenheten, haft en galen helg och fokuserat på skolan. Jag lägger tid och visar kärlek till mina vänner. Vad ni är bra.

Nu hoppas jag tiden för mig allt gott.

Med återseende

Likes

Comments

Sedan årets början har jag verkligen hamnat i en ond cirkel. En cirkel där jag inte har några rutiner alls vad gäller skolan, dagarna, mornarna och kvällarna.

Jag har ingen lust till att göra mig iordning på mornarna. Jag sätter bara upp mitt rufsiga hår i en tofs och tänderna borstar jag kanske runt 12. Jag tar inte hand om mig själv längre.

Förut var jag enormt fast vid mina rutiner och det fick min vardag att rulla på. Nu ser min vardag inte alls ut så. Är jag inte på jobbet och är "ledig" kan en vanlig dag se ut att jag vaknar ganska tidigt. Äter en liten frukost och hamnar i soffan mellan 9 och 15 innan jag kommer tillskott med dagen som jag inte vet hur den ser ut. Jag får ångest av att stanna hemma när jag egentligen borde vara i skolan, men när jag är i skolan får jag ångest för att jag inte förstår. Så det spelar ingen roll vad jag gör. Det känns dåligt oavsett.

Idag har jag en tenta i mikroekonomi som jag inte pluggat till över huvudtaget. Min tanke är att jag ska gå till tentasalen och kika på den för att veta hur omtentan skulle kunna se ut.

På kvällarna känner jag mig trygg när Martin är hemma. Då känns det som att jag har något att leva för. Missförstå mig inte. Det är klart jag vill leva, men det är som att jag finner en mening och motivation när han kommer hem.

Nu har jag iallafall satt upp ett mål. Det handlar om att skaffa mig nya rutiner. Att gå upp samma tid varje dag, göra samma saker varje morgon och kväll. I kalendern har jag lagt in mitt schema för skolan och tanken är att jag ska försöka ge mig ut på spelplanen igen och hitta motivation.

Det är okej att inte orka jämt när livet går i en takt som man inte hinner med i. Ta det i din egen takt och var inte rädd att fråga om hjälp på vägen.

Likes

Comments

Idag är det exakt ett år sedan jag fick telefonsamtal från min kommande hyresvärd om att nycklarna till vår lägenhet fanns att hämta på deras kontor. Jag som hade packat ihop mina rum flera veckor innan slängde in allt i bilen och åkte genast till kontoret för att hämta nycklarna till vår lilla etta.

Jag minns väl känslan av att låsa upp dörren för första gången. Lukten, värmen av solen som sken in och tomheten med nystädat och hur jag tänkte på hur det skulle få plats två personer på tjugofem kvadratmeter.

Det har hittills gått i ett år iallafall. Vi är riktigt sugna på att flytta till en tvåa, men de vi har tittat på har inte passat oss och därför har det blivit så att vi stannat här i vårt lilla mysiga näste.

Att flytta hemifrån var det absolut bästa jag någonsin gjort även om det handlar om att ta ett större ansvar med kostnader som tidigare inte existerat i livet.

Likes

Comments

Idag satte jag mig på bussen för att åka till Slagsta för att låna tvättmaskin och tumlare för berget av tvätt jag kånkade med mig. När jag kommit en bit på vägen stannade bussen vid Munktellstaden- en klass med vad kan de ha varit, 8 eller 9 år gamla. Flickor med rosa ryggsäckar och jackor och pojkar med spindel mannen väskor och mörkblåa mössor satte sig bredvid varandra och tog upp bussens alla sittplatser. För ett par sekunder tänkte jag på hur skönt det var att vara i deras ålder. Att man kan ta det lugnt och bara vara och inte bära på tungt ansvar. Att inte riktigt än tänka på framtiden. Vad man ska göra med sitt liv. Föräldrar som hämtar efter skolan, skjutsar till träning, eller går hem och äter mellanmål med disney på teven. Ett par glosor i engelska eller två sidor i matteboken. Mat serverad på bordet varje kväll och sedan vakna upp till nästa dag på repeat. Men endast för ett par sekunder...

Jag började tänka tillbaka på min egen tid som liten. Jag vart inte så lockad ändå. Vet ni varför? Jag tror inte det. När jag var liten och åkte buss med min rosa mössa och blåa Bratz-väska och klasskamrater kände jag alltid en liten oro. Jag visste att jag skulle få sitta ensam eller bli tvingad till att sitta bredvid någon jag inte kände. Om jag hade tur var kanske min "kompis" bästa vän sjuk och då skulle jag kanske ha chans att inte sitta ensam. Jag var inte mobbad, mina vänner var inte dumma mot mig, men de valde aldrig mig. Jag var aldrig någons förstahandsval. Jag var den där kompisen man valde när sin riktiga kompis var sjuk. Då dög jag fint. Då var jag nöjd, glad. Då kände jag mig vald och prioriterad. Men gjorde min sittplats-granne det? Hennes riktiga kompis och egentliga förstahandsval var ju inte där. Michaela fick duga för idag, men nästa vecka får jag åka med Ebba. Fast jag tror inte mina kompisar tänkte så som jag alltid gjorde. För de visste alltid att de hade varandra. Så upplevde jag varenda gång det var tillfälle att gå två och två, åka buss till simhallen eller bussresan till Romme under mina 6 år på Hällby grundskola.

Med mina ny fyllda 13 år började ett nytt äventyr. Högstadieskolan Stålfors i stan väntade på mig och jag väntade likaså. För första gången i mitt liv fick jag höra att jag skulle se ut på ett visst sätt. Att jag skulle vara fjortis, emo eller tönt. För första gången fick jag höra att mina föräldrar var rika eller fattiga beroende på vilken del av Eskilstuna jag bodde i. Det spelade roll om mina föräldrar var svenska eller inte. Det spelade roll om jag var ensambarn eller hade snygga, äldre syskon. Det spelade roll hur jag än var. Det spelade roll vart jag köpte mina kläder. Min Bh-storlek spelade roll. Allt spelade roll och jag lärde mig att Jag inte dög som jag var och det fick jag snabbt lära mig.

Resultatet blev en identitetskris. Jag kände ingen i den där klassen som var en blandklass av handbollspelare och hälsoelever. Jag var en blyg hälsoelev. Allt var nytt och jag observerade och försökte gör mig till något som eventuellt skulle passa in. Mjukisdress i velour. Lite dryg och hade lite av en "fjortis-attityd", men endast när jag var med min vän. Annars vågade jag inte. Jag var rädd för att jag skulle göra och vara fel. Vid varje ingång i klassrummet var det alltid ett fniss eller iallafall 29 blickar riktade mot mig och mitt Jag. Jag var fortfarande ingen och om jag var något så var jag fortfarande ett andrahandsval.

År 2. 14 år och mer accepterad. Jag hade ett litet gäng med vänner. Det var vi som gick hälsa. Resten var i mina ögon där och då dryga handbollspelare som trodde att de var något, men det sa jag såklart aldrig. Jag blev klassens friendsrepresentant, så de tyckte uppenbarligen jag var snäll. Tack. Det var jag också, men det var såklart jag var snäll. Jag vågade inget annat. Även här var jag utstött och det var såklart att jag blev sedd som den snälla. Komiskt. Jag lärde också känna en tjej som var som mig, eller vi kände igen oss i dåtidens livssituation. Gud vad kul och bra vi hade det. Vi var varandras förstahandsval. Vi var riktiga vänner. Men jag får inte glömma att jag sista dagen av årskurs 8 grät jag inför hela klassen när jag skulle berätta om en bok jag läst.

Kenza och främst Kissie var de flesta tjejers förebilder och så även för mig. Jag startade en blogg. Jag hade fått låna pappas systemkamera. Jag fotade outfits, kläder jag köpt och skrev om dagarna jag haft. Det fanns tjejer på skolan som av någon anledning alltid tittade snett på mig och ropade olika saker när jag gick förbi. Jag vågade aldrig gå till skolans café själv, eller till matsalen eller någonstans. Jag kände inte dem och de kände inte mig, men ändå var det något som de irriterade sig på. Var det kanske att jag "härmat" deras kompis blogg? Jag vet inte. Den frågan kommer alltid bevaras som obesvarad. 

En dag gick jag till bussen efter skolan tillsammans med min kompis där hälften av skolans alla elever stod. En liten bit ifrån står det 2-3 tjejer och en kille. Jag minns inte helt, men en av tjejerna eller om det var killen som ropade mot mig med sarkasm, "snygga jeans! är det dem du lagt upp på din blogg?" och sedan skrattade de tillsammans i kör. Det där var det värsta som någonsin hänt. För dig låter detta kanske mer som en komplimang, men om du varit där, varit mig hade du förstått. Jag var redan van med blickarna och kommentarerna för dem kunde jag ju ignorera där och då. Men den här dagen vid busshållsplatsen kändes det som att jag blev ställd tillsvars. Jag menar, jag kunde ju prata och höra. Jag kände mig tvingad till att svara. Idag minns jag inte om eller vad jag svarade. Dagen efter skjutsade pappa mig till skolan och han hämtade mig efter skolan.

Och så blev det för min resterande tid på Stålforsskolan. Jag provade att åka buss tillsammans med hjärtat i halsgropen där bussen stannade där de där tjejerna alltid hoppade av och på. När de hoppade på bussen blev jag så rädd att jag nästan inte kunde andas. En gång minns jag att jag hoppade av bussen för att jag blev så rädd. Rädd är iof ett rätt starkt ord, men jag var rädd för vad de skulle säga till mig nästa gång och för vad de till och med skulle kunna göra.

Äntligen var jag klar med min högstadietid och jag begav mig vidare till gymnasiet. Med osäkerheten jag fått var jag riktigt nervös men det gick bra. Människorna gav mig inte blickar och jag verkade inte vara någon mer eller mindre än någon i mängden. Osäkerheten tog dock över och jag tänkte det värsta som skulle kunna hända. Jag gick varje dag runt med gråten i halsen och när jag kom hem grät jag ut två veckor i streck. De flesta kände varandra, men det gjorde inget för de såg ändå på mig som en person. Det var bara jag som fortfarande var sårad och det hade gjort mig rädd och folkskygg. Jag umgicks med 2-3 personer under det första året och vi satt instängda i klassrummet dag in och dag ut. En dag kommer det en tjej från klassen över mig och frågar om jag skulle vilja vara med i elevrådsstyrelsen. Någon trodde på mig, såg mig och det engagemnag jag bar med mig. Personerna där såg också mig som mig och mitt Jag. De såg mig med sin största acceptans.

År 2 började och det var val av ny klass igen och där blev mitt liv komplett på ett sätt. Jag hade blivit lite starkare och jag bestämde mig för att sluta vara blyg. Från dag 1 med den nya klassen som idag är några av mina bästa vänner beslöt jag mig för att vara utåtriktad, prata och vara initiativtagande. Vi klickade så bra allihopa och jag var för första gången inkluderad i ordet allihopa. Jag slutade bry mig om vad personer tyckte om mig. Jag vågade placera dem som idioter och jag valde att aldrig mer ta skit från någon. 

Varje torsdag höll elevrådet i diverse aktiviteter och där stod jag, tjejen som grät framför sin klass i 8:an och pratade och skämtade i skolans stora kafeteria Framgången. Jag var hundra gånger starkare och jag var mer än tusen gånger lyckligare för att jag var modig. Jag var flera personers förstahandsval och vi höll ihop. Vi alla. Det kanske är därför jag värdesätter dessa människor så enormt idag. För att de lät mig vara mig. För att de var de bästa personerna jag träffat. För att de lät mig formas till den jag är idag. Och det vill jag tacka livet för. Det har varit skit många gånger, men idag har det lärt mig så mycket om hur vi ser på varandra, hur vi bedömer nya personer. Och se vad detta givit mig trots allt. Jag vågade träffa Martin och jag vågade pusha mig själv till att inte sluta. Jag vågade lära känna nya personer för att jag vågade tänka "gillar de inte mig är det deras förlust". Det har givit en kärlek till att älska mig själv.

Så ja, det var ett fint minne i några sekunder. Att åka på den där bussen som mitt 9:åriga jag, men idag föredrar jag att åka buss med mitt 20:åriga jag.

Bilderna visar några av mina absolut bästa vänner. Vad jag är glad att ni finns.

Likes

Comments

En tidig morgon idag och jag känner mig ordentlig utvilad och har verkligen vaknar på rätt sida. Nu sitter jag och dricker en kopp kaffe framför Nyhetsmorgon och ska skriva dagens "to do list".

Åh, vill berätta att jag och Martin igår åkte till Stockholm och Bläck för att tatuera oss. Nu har vi varsin palm på anklarna och jag kan verkligen inte vara mer nöjd. Jag har tatuerat mig en gång tidigare och det gjorde fruktansvärt ont och det gjorde även palmen, men nu sitter den där efter all pina.

Vill önska dig en fin dag med återseende.

xx

Likes

Comments