Header

Det känns som om det bara var några dagar sedan som hela mitt liv förändrades men på ett sätt känns det som om det vore flera år sedan. 1.5 år sedan är ju visligen rätt lång tid men ändå inte. Ett ögonblick av det liv som väntar mig och den tomhet som finns i mitt hjärta. En saknad som jag alltid kommer att bära mig med och som aldrig någonsin kommer att fyllas igen. Nu känner jag mig någorlunda redo att börja bearbeta dagen då- och samtalet som förändrade hela mitt liv.
* Jag vill inte trigga igång någon men jag behöver skriva det här så därför varnar jag dig redan nu; v
ill du inte läsa om hur det gick till när jag fick beskedet när min Pappa gick bort och allt som skedde så sluta läs nu.


Fredag den 11 Mars 2016
Jag vaknade av att klockan ringde och blinkade 7:15 och jisses vad trött jag var! När jag satte mig upp på sängen så kände jag det kalla parkettgolvet under mina fötter och ljudet från Tv:n surrade utifrån vardagsrummet. Pappa var redan uppe och höll på att göra sig klar för att åka på sjukhuset och dialysen. Taxin skulle komma 08.00. Pappa var diabetiker och hade svårt att sluta med godis så efter några års av misskötsel så sa njurarna ifrån.
Genom korridoren till badrummet var det klinkergolv så man vaknade verkligen till när det kalla golvet, steg efter steg, kylde fötterna. "Godmorgon Pappa" sa jag när jag passerade vardagsrummet och han skrattade åt mig där han satt i sin fåtölj och sekunden efter så flinade han stort och sa "Vem har skrämt upp dig då?" Haha, så typiskt Pappa att säga så. Vi skrattade och jag gick sedan in på toaletten men jag lät dörren vara öppen för att kunna svara på Pappas kommentar. Vi var rätt bekväm och avslappnad i varandras närhet så att sitta och kissa med toalettdörren öppen var för mig inga problem och Pappa skrattade alltid åt mig när jag lät dörren stå på glänt.
Pappa kom ut i hallen och sa "Har du sätt vilka snygga kallingar dem ger en på sjukhuset?" och drog upp dem upp under armhålan typ, vi gapskrattade så högt och länge så kinderna blev lätt ömma. Jag började göra mig klar inför helgens två dygnspass och innan jag gick så borstade jag tänderna och pratade om helgen med Pappa.

P: Vart ska du jobba i helgen?
M: I Skönsmon.
P: Jaha, så du kommer inte hem imorgon?
M: Nej, jag sover hos Robin (min bästa killkompis) eftersom det inte går någon buss härifrån på Söndagsmorgon.
P: Okej, då vet jag det gumman.
M: Vad bra. Vad ska du göra i helgen?
P: Äh, det vanliga. Fara runt och fika hos folk och surra lite skit.
M: Haha, ja det låter bra Pappa! Men jag måste gå nu så vi hörs när jag kommer hem.
P: Jag är inte hemma då gumman
M: Ja men vi hörs när du är hemma eller när jag kommer hem sen Pappa.
P: Vi gör det gumman, ha det så bra.
M: Ha det bra du med Pappa. Hejdå
P: Hejdå gumman.

En kram och vi log mot varandra innan jag stängde igen ytterdörren och sprang ner för trappen och iväg till bussen. Jag var full av energi efter våra skratt och jag tänkte på Pappas kalsonger och började skratta igen.


Lördag den 12 Mars 2016
När mitt jobbdygn tog slut så begav jag mig ut i vårsolen. Morgonens kyliga men så fräscha luft fyllde mina lungor och jag älskar verkligen den känslan. Ny luft som fortfarande är "orörd" och inte fylld av avgaser och dofter från olika restauranger. Jag lyssnade på musik och njöt av solens nyvakna strålar i mitt ansikte och halvvägs hem till Robin så insåg jag att jag hade glöm min plånbok i väskan på jobbet. "äsch, jag tar den imorgon" tänkte jag när jag gick ner för sista backen innan Robins lägenhet. När jag låste upp dörren så mötter jag av ett "Godmorgon" och vi satte oss framför hans dator för att kolla på ett avsnitt av "How I met your mother" och äta frukost. Robin erbjöd sig sedan att laga tacos till middag men det slutade med att vi hjälptes åt och han skrattade åt mig när jag skar gurkan i små bitar och sa "Du och dina super småa bitar!" Vi skrattade och jag sa: "Vaaaad?". Efter middagen så startade jag min dator för att kolla lite på Youtube och redigera lite bilder. När klockan slog 18:04 ungefär så ringde min telefon och det stod "Kicki, Pappas kompis" på displayen och jag svarade och möttes av:

K: Michaela, Johnny har precis åkt in på akuten med hjärt- och lungräddning och jag får inte veta hur det går för jag är ingen anhörig. Ambulansen åkte nyss härifrån.
M: VA? Asså vadå? Jag fattar inte. Vad har hänt?
K: Johnnys hjärta stannade hemma i ert kök och Micke hade precis kommit tillbaka från ICA och då föll Pappa bara ihop, så Micke ringde 112 och fick hjälp av tjejen i telefonen att utföra HLR och Pappa vaknade då men var väldigt arg och vevade med armen och sa "Låt mig va!". Sen då ambulansen kom så han ville inte åka med men han gjorde det till slut och när dem for iväg i en rasande fart så var Pappa fortfarande vaken. Men jag vet inte nu, du måste ringa till akutmottagningen och åka dit Michaela!
M: Ehm. Ja jag ska göra det!
K: Vi ska åka och hämta J för hon svarar inte i telefonen, sen kommer vi Michaela.

Jag fick en sån panik och ringde till min kollega och berättade vad som hade hänt men hon svarade kallt "Det är ditt pass imorgon så du får lösa det med vikarie", så där satt jag med paniken i hela kroppen, svinförbannad, och jagade en vikarie i väntan på svar från akuten. Jag skulle ha åkt in direkt men mina ben kunde inte röra sig. Jag var som fastklistrad i datastolen. Jag fick till slut tag i min andra kollega som är tjänstledig och hon kunde hoppa in om hennes dotter (som också är min kollega) inte kunde och sen sa hon lugnt: Nu åker du in på akuten Michaela. Vi löser det här! Åk!"
Så jag ringde taxibolaget och skrek typ i tjejens öra om vad som har hänt och hon skickade en taxi direkt, och medan jag väntade på taxin så ringde jag Mamma och i ett andetag berättade jag om vad som hade hänt och att jag skulle åka till akuten nu för taxin är på väg. Efter 3-5 minuter efter jag ringt efter en taxi så var jag på väg till mitt jobb för att hämta den där förbannade plånboken och sen åkte vi i rasande fart till akuten. Jag kände att det var för sent men jag ville inte låta tankarna skapa en sån känsla inombords, för jag hade inte fått något bekräftat ännu. Hoppet var kvar, det vart ju bra när Mamma för 9 månader sedan fick sin hjärtinfarkt.

Jag skakade när jag skulle betala min taxi och jag ryckte ur kortet vid första pipet och skriker "TACK HEJDÅ" och sen kastade jag mig ut ur taxin, smällde igen dörren och sprang genom dörrarna och ner längst den korta korridoren på akuten och ljudet från mina skor ekar bakom mig. Framme vid receptionen så möts jag av orden "Sitt ner så kommer dem och hämtar dig strax". Tiden tickade och jag började gå fram och tillbaka på golvet och paniken rusade och jag kände mig nästan påverkad av alkohol så jag satte mig ner. Efter vad som kändes som en evighet, 2 minuter max, kommer det två damer och ena säger mitt namn och jag flyger upp från stolen som jag hunnit sitta på i 10 sekunder. Vi gick igenom akutmottagningen och ner längst en korridor och hela min insida skriker "NEJ NEJ NEJ NEJ NEJ! Jag har nyss varit med om det här, inte igen!!", dem ledde in mig och Robin i ett rum och sa att doktorn skulle komma snart. Några minuter senare kommer det in en kvinna i rummet och presenterar sig och sen sa hon följande:
D: -Ja, din Pappa kom in till oss efter att hans hjärta stannat hemma hos er, och hans kompis utför HLR och lyckas få igång hjärtat på Johnny. När Johnny kom in i ambulansen så var han fortfarande vid medvetande, lite aggressiv och irriterad, men vid liv. Vid Haga så stannar Johnnys hjärta igen och ambulanssjukvårdarna ger han en adrenalinspruta och utför HLR och Johnny vaknar igen. När ambulansen kom in till oss här på akutmottagningen så stannar hjärtat en tredje gång och vi utför HLR och ger Johnny ytligare 2 adrenalinsprutor men tyvärr så vaknade inte Johnny igen. Så din Pappa somnade in 19:33 nu ikväll. "
Allt svartnade framför mig och jag kände hur jag föll fast jag satt ner och allt jag hann tänka var "Mamma" innan stolens armstöd tog emot mig från att falla ner på golvet. Sen sa jag det enda som fanns i mina tankar "Asså, ljuger du för mig?!?". Hon skakade på huvudet och sen började hon prata på om obduktion och organdonation och där satt jag med hundra tankar i huvudet och jag ville bara ringa Mamma. Det gick inte många signaler innan Mamma svarade och jag gråter fram ett "Mamma" och Mamma svarar lugnt "Andas Michaela. Du behöver inte säga nå mer för jag vet. Jag kände det på mig redan när du ringde klockan 18. Patrik åker nu, så han kommer snart. Håll ut gumman!".
Jag har aldrig i hela mitt liv känt mig så ofantligt hjälplös och ensam som då. Robin stod och kramade mig över min vänstra axel och grät han, och jag blev först så förvånad över att han ens grät så jag grät ännu mer. Vi har känt varandra i så många år och det var första gången jag såg han gråta. När jag sansat mig lite granna så skrev jag till min faster på Facebook och frågade om hennes nummer. Jag ringde upp och berättade vad som hade hänt och bad henne att ringa runt bland Pappas syskon och dela det sorgliga beskedet med dem för jag orkade inte. Jag sms:ade min pojkvän T, mina två bästa tjejkompisar och skrev att Pappa hade dött och att dem inte skulle ringa upp mig för jag klarade inte av prata med någon annan alls just då, för allt jag ville var att få träffa Pappa.
Jag stoppar telefonen i fickan och går fram till dörren som skiljer mig och Pappa. Det var svårt att öppna den för där inne väntade verkligheten. Efter några minuter så går jag in i rummet och där låg Pappa så fint nerbäddad i vitt och han såg ut att sova. Jag kastade mig så jag låg utsträckt över Pappas stilla bröstkorg och grät samtidigt som jag försökte höra hans hjärtslag. "Kom igen då, vakna snälla pappa, vakna" tänkte jag när jag slog Pappa på armen för att han skulle vakna, men allt jag hörde var mina egna snyftningar och hur mitt hjärta exploderade i miljoner bitar då tystnaden och stillheten i Pappas kropp blev ett faktum. Min Pappa var död. Mitt inre skrek av både ilska och förtvivlan. Jag hade förlorat honom för alltid. Min fina Pappa. Allt gick så snabbt. Dagen innan hade vi skojat precis som vanligt och vi sa ju att vi skulle ju ses när jag kom hem efter jobbhelgen. Det blev inte så. Pappas skratt ekade i mitt huvud och jag kände hur livslusten försvann ut ur min kropp tillsammans med tårarna som forsade ner för mina kinder.

Då längtade jag verkligen tills min storebror kom hit. Jag visste att resan skulle ta 43 väldigt långa minuter men eftersom E4:an nästan alltid är tom på trafik på kvällarna så hoppades jag att det skulle gå lite snabbare. Det gjorde det också, för cirka 30 minuter efter att han hade åkt hemifrån så kom han in i anhörigrummet. Han hade aldrig kört så fort någonsin sa han, men ikväll var det ett undantag för jag var ensam med min döda Pappa.
När han kom så hade Pappas dotter J sedan ett tidigare förhållande hunnit kommit dit tillsammans med Kicki (som ringde mig) och hennes man Micke (som var med Pappa) och två kompisar till henne kom lite senare med kaffe och dricka. Vi satt runt Pappa och grät, pratade, skrattade och grät ännu mer. Timmarna gick snabbt och nattens timmar började att rinna iväg och vi alla kände att det var dags att åka hem även fast vi egentligen inte ville, men Pappas kropp hade börja blivit gul och han behövde få komma in i kylrummet i väntan på begravningen. Vi pussade och kramade Pappa en sista gång innan vi gick ut ur rummet och Pappa rullades iväg.

När jag gick ut från akutmottagningen och mötte den kyliga natten tillsammans med en vit genomskinlig plastpåse med Pappas saker så kände jag att det liv som jag kände till var över. Pappa var borta för alltid. Jag var hemlös. Jag hade ingen aning om vart jag skulle ta vägen. Jag var en trasig själ som befann mig på botten av allt mörker.
Ljudet från snön och isen under mina skor skapade ett surr i mina öron som fick mig att känna hur aggressionerna inom mig bara vällde ut genom varenda cell i kroppen samtidigt som vartenda hårstrå på kroppen stod rakt ut. Jag hatade det ljudet redan sen innan men nu hatade jag det ännu mer och att jag skulle behöva höra det ljudet som det sista i från mitt gamla livet väckte ett argt mörker inom mig. Sorgen, tankarna, ljudet och ovissheten i ett gjorde att jag förvandlades till en fruktansvärt arg, otrevlig och sorgsen tjej som bara sa snäsiga saker och den tjejen som alltid hade nära till skratt, skämt och kunde göra spontana saker utan att tänka försvann bakom mig ju längre jag gick från sjukhuset. För varje steg jag tog så blev mitt gamla liv ett minne bland allt mörker som vällde över mig.
Jag hade ingen kraft eller motivation till att ens försöka överleva natten, allt hade ju förändrats och det nya skrämde livet ur mig ärligt talat för tankarna var många och känslorna var ännu fler.
Min storebror körde hem mig till min och Pappas lägenhet så jag kunde få hämta lite kläder innan vi åkte hem till Mamma. När jag kom innanför dörren så möttes jag av allt "skräp" som ambulanssjukvårdarna hade lämnat och det var så obehagligt att gå in i mitt rum för alldeles utanför dörren, där på tröskeln, så hade Pappa ramlat ihop och dött.. Jag for omkring i lägenheten och slet åt mig kläder samtidigt som jag skrek åt Robin att han skulle vattnade Pappas blommor innan jag ställde mig i hallen och blickade igenom lägenheten. Vårt energifyllda hem hade förvandlats till en dyster, panikfylld och orolig lägenhet. Jag slängde min väska på axeln och smällde igen ytterdörren och sprang ner för trappen. Paniken fick mig att fly från mitt egna hem!
Vi körde hem Robin och sen åkte vi hemåt. Vägen hem till Mamma kändes som en evighet och min bror och jag pratade lite granna i början men jag stirrade mest rakt ut genom vindrutan och gatlampornas sken lyste upp mitt ansikte då och då men det var inget jag reflekterade över för jag såg bara ett mörker framför mig. Jag tänkte på Pappa. Hur hade han det? Var döden smärtsam? Led han? och ju längre in i mina tankar jag kom så kände jag hur en mörk panik rusade genom min kropp och slet sönder alla vanliga känslor och gjorde exakt allting jag kände väldigt mörkt och dystert... och jag ville återigen fly. Jag ville öppna bildörren och hoppa ut och springa till lungorna inte orkade mer och jag skulle falla ihop...men jag satt kvar i bilen och bet mig i läppen och blodsmaken fyllde min mun och mina händer värkte av smärta för jag pressade ihop dem så hårt.

Min bror stannade bilen utanför Mammas lägenhet. Ljudet från motorn när den tystnade fick mig att haja till, är vi redan hemma? Alla tankar hade bedövat mig och min närvaro. Det var tunga steg att gå från bilen till porten och min bror följde mig hela vägen in. Mamma mötte osså i hallen och tog min väska och ställde in i mitt rum. Hon hade varit in i mitt rum (hon kallar gästrummet för mitt rum) och bäddat sängen och gjord i ordning så jag kunde gå och lägga mig direkt om jag ville. Jag ville det. Jag ville somna och jag hoppades att jag skulle dö i sömnen för jag såg absolut ingen mening med att vakna upp dagen efter och allt skulle vara verklighet. Vi stannade uppe sent den natten och pratade och jag grät och grät och låg i Mammas famn innan jag somnade i min säng.

Söndagen den 13 Mars 2016
Jag vaknade strax efter lunch och kände hur ögonen var svåra att öppna och att kudden var iskall och genomblöt. Jag hade gråtit i sömnen. Mina ögonlock var uppsvällda och gjorde ont och mina ögon sved.
Från köket hörde jag hur Mammas kaffebrygg puttrade på och att hon pratade i telefonen i vardagsrummet och sa; "Jag kan inte vara ledsen nu, jag måste vara stark och finnas där för mina och Pappas barn, speciellt flickorna" Vad jag älskade Mamma ännu mer den sekunden. Hon hade den största rätt av oss alla att vara ledsen för Pappa och hon delade 47 år tillsammans men där satt hon så stark som bara den och helt underbar och stängde ut sin sorg för att hjälpa oss att överleva det som väntade oss under den första tiden.
Hela dagen och kvällen låg jag i sängen och grät och slog i kudden. ​Jag var så sårad, oerhört arg och besviken på Pappa. Hur fan kunde han ge upp? Hur fan kunde han lämna oss när vi bara några månader tidigare gick igenom samma sak när läkarna gav oss Mammas dödsbesked (men mirakulöst som läkarna sa överlevde och vaknade ur respiratorn 4 dagar senare)? Jag var arg. Så jävla arg.
Dem följande dagarna gick jag omkring i mitt rosa nattlinne med svarta rosor på och hade inte ens orken till att kamma håret eller klä på mig ordentligt (tror jag hade byxor på mig en gång lite snabbt en dag). När jag duschade så satt jag ner på Mammas duschstol, när jag borstade tänderna så gick det på 10 sekunder sen var orken slut, jag bytte trosor och tog på mig nattlinnet igen för jag visste ju att jag bara skulle ligga i sängen och försöka orka andas, jag orkade inte mer än så. Jag åt knappt något mat och satt mest i fåtöljen och stirrade i tomma intet och ältade samma mening hela tiden "Hur kunde det bli så här Mamma?" . Ibland orkade jag till och med att svarade på något av alla fina och kärleksfulla sms jag fick från alla nära och kära och fantastiska vänner.
Trots den lilla energin som jag lyckades samla på mig så kände jag mig ändå väldigt väldigt rastlös och jag började att hatade mig själv för jag bara stirrade in i väggen och inte gjorde någon nytta. Mitt jobb behövde mig och jag kände att jag behövde mitt jobb för att orka ta mig igenom dagarna Så det var precis som om jag stängde av allting, för på Torsdagmorgon den 17 mars började jag att jobba igen. Ungefär 4.5 dygn efter att Pappa somnat in.


Det får räcka och vara allt för den här gången. Det var jobbigt med nödvändigt att skriva allt det här och jag hoppas att jag fick med allt jag ville och att det blev rätt, för det är så här jag minns allt.
Ta hand om er och era nära och kära.
Kram Michaela

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Hej alla ni fina som fortfarande kikar in här.
Hur har ni det? Jag hoppas att ni mår bra och att ni inte gett upp tron på inlägg här, för det kommer att rulla på igen.

Nu har det varit dåligt med uppdatering här i bloggen och anledningen är till att jag inte riktigt har vetat hur jag vill fortsätta göra med den; ska jag dela med mig av personliga tankar eller bara viktrelaterade saker? Jag är ju en känslomänniska och en person som gärna vill dela med mig av saker och ting i mitt liv, och ibland blir det kanske lite för personligt men så tänker jag oftast "vad gör det?" men när människor runt omkring mig börjar ifrågasätta det jag skriver och mina känslor så har jag blivit mer tillbakadragen och det slutade med att bloggen blev dammig och oanvänd. Fram tills nu. För nu vet jag hur jag vill göra och hur upplägget ska vara.
Jag tänker vara personlig. Jag tänker berätta om mina tankar och känslor. Jag vill skapa ett ställe där jag kan gå tillbaka och reflektera och kanske få hjälp ur svackor och jag tror det kan hjälpa mig framåt i mitt mående och genom sorgen efter Pappa. Jag ska försöka att inte bry mig om dem negativa kommentarerna för det här är mina tankar och känslor och dem kan ingen bestämma över. Åh, vem vet, det kanske kan hjälpa någon annan som också är inne i sorgens dimma och irrar omkring.

Det är så många i vår närhet som mår dåligt av olika anledningar och det finns alltid någon man känner eller vet om som har förlorat någon men som inte vågar prata om sorg eller döden trots att insidan bara skriker av behovet att prata men rädslan dämpar en. Vad är man rädd för kan många tänka? Jo, att vara en börda eller till besvär.
Döden är inget samtalsämne som man pratar om lika lätt som shoppingen man gjorde tidigare i veckan när det var rea. "-Du det var Tag 10 för 100kr på Cubus förra veckan och jisses vad jag fyndade! Du ska se jeansen som jag köpte... Just ja.. idag var det 1.5 år sedan min pappa dog..." Jag har märkt att det blir lite stelt om man bara slänger ur sig något som har med döden att göra bara sådär och man får faktiskt dåligt samvete för man "förstörde" stunden med det deprimerande pratet men behovet är så starkt så det slinker bara ut ibland. Förstår ni vart jag vill komma med det hela?
Man ska kunna prata om sina känslor, saknaden, aggressionerna och den smärta som fyller ens hjärta utan att man ska behöva känna sig till besvär, men jag vet även där hur svårt det är för jag vågar inte prata om min sorg med mina vänner i vissa perioder för jag känner mig jobbig och jag vill inte packa på dem min sorg eftersom dem inte har upplevt samma sorg som jag nyligen har fått gjort. Visst är det lite sorgligt att man tänker så egentligen?

Vissa säger att "sorgen är kärlekens pris", ungefär som om ju mer du älskat desto starkare blir sorgen och det kanske är så, men bara därför betyder det inte att vi slutar älska dem vi förlorat bara för att vi lär oss med tiden att leva med sorgen. Jag tycker lite att det är ett bevis på att sorgen och livet är i balans med varandra och att man har funnit någon slags ro och styrka inombords, kanske acceptans är rätt ord?, över vad som har hänt och hur livet har blivit. Sorgen kommer ju aldrig försvinna och den kommer göra sig påmind livet ut, man blir liksom inte "sorgfri" med tiden utan allt blir bara lite lättare. Jag vill gärna tro att om man inte vän med sorgen så kan livet bli en lång och mörk mardröm, fast det är nog lite så redan eftersom man har förlorat någon som man älskat väldigt mycket och nu ska man helt plötsligt leva ett långt liv utan den personen. Om man fått den tid man behöver för att bearbeta den första delen och ta sig upp någorlunda på fötterna igen så kommer livet sakta bli lite lättare att handskas med och man har fått en kraft inombords som gör att man orkar ta tag i dem resterande delarna av sorgen samtidigt som livet rullar på. Livet stannar ju inte bara för att man upplever att hela ens värld stannat upp. Jag kanske har heeeeelt fel och bara babblar på men det är så här jag känner och tänker.
Jag kanske har rest mig upp väldigt snabbt och stängt undan massa känslor som bara ligger och väntar på att bearbetas fast samtidigt så är det ju mitt sätt att hantera sorgen på och vissa delar kan jag bearbeta senare i livet men just idag så känns allt bara okej. Det är okej att livet är så här nu. Det känns okej att Pappa gick bort, faktiskt, för jag vet nu i efterhand hur illa hans kropp och hälsotillstånd var, och jag tänker bara på hur stor skada hans hjärna hade tagit och hur Pappa skulle ha varit om han hade vaknat upp efter dem där 2 timmarna som sjukvårdsteamet försökte rädda hans liv under, men varken hjärtat och Pappa ville inte nå mer. Det är okej. Idag. Imorgon kanske det är ett helvete igen med tårar och ilska över "hur fan kunde du ge upp Pappa?!", men det är okej det med. Det är sorgen som bearbetas och jag växer in lite till i mitt nya liv. För mitt liv kommer aldrig bli som förut igen.


Nu ska jag försöka avrunda det här inlägget men innan jag gör det så vill dela några ord som jag har lärt mig med tiden.
Det är okej. Det är okej att må dåligt. Det är okej att gråta mitt ute på stan och ha ett fult gråtansikte. Det är okej att skrika rätt ut av frustration och ilska över den förlust man drabbats av. Det är okej att ligga inne i sängen hela dagen och stirra upp i taket och inte borsta tänderna eller kamma håret. Det är okej att "förstöra stämningen" en aning för efteråt så kommer det att kännas aningen lättare och mindre ångestfyllt inombords. Det är okej att skifta från att skratta så kinderna ömmar till att helt plötsligt börja gråta och känna sig pytteliten. Det är okej för det är sorgen som tar sin plats och kärleken- och minnena som svämmar över. Det är ett kvitto på att du har haft en väldigt älskad och fantastisk person i ditt liv som du nu saknar. Så är det i alla fall för mig.

Har du en vän eller en familjemedlem som mår dåligt: visa för dem att det är okej att må dåligt och att dem behöver inte skämmas eller tycka att jobbigt att "förstöra". För älskar du personen som du tänker på nu när du läser det här, så hoppas jag att du känner att du vill att den personen ska få må bra -och då behöver man prata om det som har hänt och hur det känns inombords. Man behöver få gråta och "förstöra stämningen" - för vi alla vet att efter regn kommer solen alltid igen, och när man har sorg eller mår dåligt så blir det alltid mulet en stund innan solen kommer igen.

Ta hand om er.
Kram Michaela


Likes

Comments

Hej fina ni.

Senaste dagarna har varit så psykiskt utmattande och jag känner mig helt slut som människa. Mitt humör blir så känsligt när jag har mens och även när jag sover dåligt och nu kom problemen med sömnen in i den här känslomässiga rullningen. Minsta lilla kan hålla mig vaken i timmar, och jag känner så väl att jag har fått på tok för lite sömn den här veckan vilket har bidragit till mer ångest av olika slag.

Söndag-Måndag sov jag rätt bra med tanke på hur veckan var, men jag blev stressad på morgonen för jag blev orolig över att jag inte skulle hinna hem i tid till Vårruset. Allt flöt på bra fram till Gävle där tåget fick vända om på grund av ett banarbete som inte var klart och sen fick vi stå stilla där i cirka 30 minuter, ingenting märkvärdigt egentligen men med tanke på att jag hade anmält mig till Vårruset och jag skulle vara hos Lina vid 17-tiden så blev jag ännu mer stressad och fick rusande hög puls. Rusade som en dåre till centrum för att köpa tejp, vidare till taxistationen och hem till Lina, bytte om och sen var det dags att åka. Väl framme på plats rusade paniken inombords och jag ville bara fly från allt men på något märkligt sätt så varvade kroppen ner under loppets gång och pulsen blev typ en motivation istället för jag ville bara komma i mål och få kvällen att vara över.
Kunde jag somna när jag kom hem till Lina igen? Såklart inte! Lina sa att hon märkte så väl hur uppjagad och panikslagen jag var över att jag måste verkligen somna så jag orkar upp och jobba.. men ni kan ju gissa hur sömnen blev...!
Måndag-tisdag så sov jag totalt 4h och 26 minuter men min vakna tid under natten var 56 minuter, så det blev ju minimalt med sömn innan jag skulle.. Vaknade vid 04:02 och somnade om till 04:20, så jag klev upp då och segade mig till jobbet för ett dygnspass på sjukhuset (han jag jobbar med var inlagd på sjukhuset men vi fick åka hem på eftermiddagen) och stress över det.. som i sig skapade ett moln av oro följt av ångest och en slänga av dödsångest. Så natten mellan tisdag-onsdag blev likadan som natten innan fast 5h och 46 minuter -43 minuter vaken tid..

Jag har sån oro över hur jag ska klara av att jobba på mitt nya jobb för jag känner mig plötsligt så osäker på mig själv konstigt nog. Jag kan ju mitt jobb men varför blir jag så rädd och osäker varje gång jag ska börja på en ny arbetsplats? Vad är jag rädd för egentligen? Jag vet att första dagen kommer vara en utmaning på grund av alla nya rutiner men det kommer gå bra. Jag gör mitt bästa och det är det viktigaste samt att X får den vård och omsorg som X behöver. Trots många år inom vården så blir jag lika osäker varje gång, precis som om mitt yrke skulle vara helt nytt..

All oro ledde senare till dödsångest som jag nämnde och dödsångesten brukar oftast vara på grund av att jag är rädd att jag ska dö i sömnen, men nu var det fruktansvärt! Jag är så himla himla livrädd över att jag ska förlora min Mamma snart. Hon har ju cancer, och det är 150 stycken (Mamma har rättat mig, jag trodde det var 250st) dokumenterade fall i hela världen med den här typen av cancer. Vad ska jag ta mig till när Mamma dör? Jag blir så uppstressad bara av att tänka på det och jag vet att jag inte borde göra det men det är så oundvikligt, speciellt när jag redan har förlorat Pappa.. Det är en konstant rädsla som ligger och pyr inombords och virvlar upp när en enda liten tanke råka hamna i fel bana. Det är inte meningen att tankarna ska vandra fel men bara ett litet ord, en bild, ett ställe som ger mig minnen så är det kört. Jag vet ju att den dagen kommer att komma då Mamma somnar in, men jag är så rädd att det ska ske snart.. Jag vet inte om jag kommer ha livslusten kvar att ens försöka anstränga mig för att överleva livet när den dagen kommer. Min Mamma är mitt allt och det dyrbaraste jag har i mitt liv och när hon är borta, vad ska jag leva för då? Nej, jag är inte självmordsbenägen, men ni förstår nog hur jag menar. Föräldralös. Fan vad jag hatar det ordet! Jag vill att min Mamma ska leva tills jag blir gammal! :'(

Jag gråter för minsta lilla och har haft jobbig det jobbigt sen förra veckan. Jag somnar hela tiden och orkar inte hålla mig vaken men det är jobbigt att sova ännu för tankarna kring Mamma kommer så fort jag lägger mig ner och då kommer tårarna i floder... Så det här inlägget har tagit flera timmar att skriva för känslorna blir alldeles för jobbiga men jag vill ha det här ur mig, för jag märker att när jag skriver ner saker så försvinner dem lite granna ur kroppen och det blir ett litet lugn inombords ett par dagar.


Nu ska jag se lite på Youtube och försöka få tankarna på bättre banor..
Kram Michaela


Likes

Comments

Aldrig någonsin trodde jag att jag skulle dela i ett lopp överhuvudtaget men tidigare ikväll så gjorde jag det. Jag deltog i VårRuset tillsammans med Lina och hennes kompisar, men jag fick som panik innan loppet och ruset där bidrog till att jag "fick feeling" och skenade fram och kom i mål några minuter före Lina och dom. Jag tyckte att Linas kommentar "Vi såg dig hela tiden och försökte komma ikapp dig, men när vi var där vi såg dig så var du ju ännu längre fram", haha, kanske skenade lite för fort med mina långa ben?
Men nu så har jag gjort mitt första lopp och jag längtar på något sätt tills nästa år då det är dags för Vårruset igen. Jag vill ha bättre tid och må bättre så jag kan njuta av träningen och hela evenemanget. Nu ska jag försöka varva ner och sova, men det är ju ett projekt i sig det.

Godnatt allihopa ❤
Kram Michaela


Likes

Comments

Hej fina ni.

Det är grått och mulet ute idag, och jag kan höra hur hårt regnet slår mot fönsterrutorna och ute på bron. Åskans svaga muller hörs på långt håll mellan varven. Jag är ensam hemma just nu och sitter i soffan och tittar ut på tallarna som svajar fram och tillbaka bakom husen mitt emot av den kalla blåsten. Alla känslor väller över mig lika snabbt som regnet slår i marken utanför fönstret..

Vädret påverkar mig väldigt mycket. Väder-människa jag är, men idag så är det inte bara vädret som påverkar mitt humör utan jag drömde världens hemskaste mardröm i natt. Jag drömde att min systerson på 1.5 år dog. Han bara dog utan anledning. Jag grät verkligen sönder i drömmen och jag vet inte om jag hade gråtit eller svettats ner kudden men den var lätt fuktig och jag kände mig så nedstämd direkt när jag vaknade och på råga på det så spöregnade det.
Jag vill bara gråta samtidigt som jag inte vågar eftersom jag inte vet när någon kommer hem här och jag vill inte gråta när någon annan är hemma. Det är väl inget fel med att gråta, men jag orkar inte förklara mig varför jag är ledsen för det skulle bara göra mig mer ledsen...
Jag förstår inte hur man kan drömma så hemska drömmar vissa nätter. Vad är det som rör sig i ens undermedvetna egentligen? Eller är det bara för jag har haft det så jobbigt med oro, hjärnspöken och måendet senaste dagarna?

Jag orkar inte prata mer idag, så ni får ha en trevlig kväll.
Kram Michaela

Likes

Comments

Hej fina ni.

Nu var det ett par dagar sedan jag skrev här och jag ser att många av er kikar in och kollar om det är något nytt att läsa uppe. Tyvärr så har det varit tyst en vecka men det ska väl förhoppningsvis bli bättre. Hoppas jag.

Just nu så är jag i Stockholm och har varit här nere i ett par dagar och jag stannar tills på måndag eftersom jag ska vara med i Vårruset på måndag kväll. Humöret är inte på topp alls utan jag blir arg för minsta lilla, lugnar ner mig, blir överkänslig och sen somnar jag jätte snabbt. Hela kroppen går på spänn känner jag och senaste dagarna så har jag haft som huvudvärk i ena sidan av nacken och upp i huvudet, och det har jag aldrig haft innan.. Det känns lite som migrän men samtidigt som om jag skulle vara väldigt bakis och yr samt lite illamående...
Samtidigt som allt det så har min mensvärk kommit och den är helt förändrad och har blivit ett rent helvete nu mera. Innan så var det en lätt mensvärk och nu är det fruktansvärda kramper/smärta i äggstockarna och i underlivet, det kan även göra ont att kissa vissa gånger. Jag har fått smärta i ryggen som ibland gör att jag inte ens kan sitta upp för det värker verkligen ifrån rumpan och upp i brösthöjd och lika på framsidan; från ljumskarna, över hela magen och upp ovanför brösten. Vissa gånger vill jag bara gråta av smärta i brösten när jag ska ta av mig bh-n samt den här märkliga huvudvärken och illamående till och från. Värktabletter och värmekudde hjälper en stund, tack och lov! Jag hoppas att det bara är tillfälligt eller om det är något som kommer att fortsätta och jag måste söka hjälp på Vårdcentralen.
Att må så här tar väldigt mycket på energin och sen växer ju hjärnspökena för jag tycker att jag är elak och dålig som person som brusar upp och blir arg och sen nästan gråter jag och har världens sämsta samvete. Jag vet så väl att T vet hur jag mår och hur jag fungerar så han kan skaka av sig det och finnas där för mig när jag behöver, så jag behöver inte oroa mig eller må dåligt av hur humöret svänger innan mensen... men det är svårt. För jag känner mig verkligen sämst och tycker att jag inte är värd att ha någon som bryr sig om mig på ett kärleksfullt sätt och som hjälper mig när jag behöver det. Det är fruktansvärt jobbigt att behöva må så här... Liksom... här sitter jag med mensvärk och det är vad jag förtjänar känns det som.. Fy fan jävla hjärnspöken, stick!!!!

Hoppas ni känner er värdefulla ikväll!
Kram Michaela

Likes

Comments

Hej alla ni fina.

Ni som har läst texten till mina Instagram-bilder har nog förstått att maten inte alls är min vän just nu och att jag hamnat i en svacka kring maten. Allt smakar äckligt, vilket ger mig illamående och jag vet inte vad jag kan eller ska äta för att det ska bli bättre. Jag hatar verkligen när det blir så här, måtte perioden bli kortvarig!

Inte ens tacos som är det godaste jag vet smakar inte bra. Ingen smoothie, kvarg, kyckling, ja ni fattar vinken. Ingenting smakar gott längre och jag blir fruktansvärt illamående när jag ätit något. Inte för jag har ätit, utan för det smakar verkligen hemskt.
Jag vill inte spy upp det heller för jag är så rädd för att jag ska utveckla bulimi och att en mörk cirkel skapas, men vissa dagar är det nästan så jag känner "skitsamma, jag måste spy!" men jag kommer inte till det ändå. Jag hatar verkligen att spy och bara tanken får mig att rysa och må dåligt.
Jag vet som sagt inte vad jag ska äta eller vad jag kan äta för att det ska gå över, eller om det bara är en sån där jobbig period med maten nu när värmen kommer. Sallader har jag prövat att äta men det mättar ett tag och sen blir jag sådär super hungrig så jag mår illa igen, ni minns väl när jag skrev om det tidigare?
Gaaaah! Jag blir så frustrerad för jag vet att jag måste äta något men jag klarar inte av att äta när maten smakar hemskt.. Igår fick jag i mig en glass, två knäckebrödsskivor och vätska. Inte många kalorier att hurra för och sen så blev jag så rastlöst och deppig så jag gick ut och körde ett PW-pass i elljusspåret och sen hemmaövningarna så jag hamnade på ett stort minus i kalorierna.... Så ännu en gång känner jag hur kroppen svälter och inte alls fungerar som den ska... Faaan!

Har ni några tips om vad man kan äta? Har ni varit med om samma eller liknande?

Ha en trevlig kväll.
Kram Michaela




Likes

Comments

Hej alla ni fina.

Vad gör ni när ni får känningar av att en attack är på väg? Hinner ni reagera och förbereda er eller slår den bara till pang bom? Jag har börja känna igen vissa tecken och kan ibland hinna stoppa ett totalt kaos men ibland hinner kaoset ta mig innan jag hinner blinka.

Tidigare ikväll så blev det bara för mycket i huvudet och mitt hjärta började rusa... Så jag bestämde mig för att ta en sväng i elljusspåret som ligger här kring hörnet på mitt hyreshus. Först startade jag min träningslista på Spotify men det var inte förrän jag stängde av som jag kände ron komma i kroppen. Fåglarnas kvitter och vindens sus gjorde mycket för själen och humöret, och även när regnet kom och träffade mina kinder så kände jag mig så mycket bättre inombords. Nästan fri och oövervinnlig. Det kändes även som om jag flög fram och att jag orkade hålla ett snabbare tempo än innan, vilket jag bara älskade! Benen var så lätta, lungorna andades lättare, mitt hjärta slog snabbt men inte lika hårt och ansträngande som det gjorde förr. Allt kändes så mycket lättare och bättre. Sen att det är så här vackert ute 19:30 är helt otroligt! ⬇

När jag kom hem så kändes huvudet tomt på tankar och hjärtat var lugnt. Att få gå ut i skogen och vara ensam är en viktig sak som jag behöver när allt blir för mycket. Ensamheten är ibland räddningen på många attacker har jag märkt, men jag vill bara vara ensam på mina egna villkor. Jag passade även på att göra lite hemmaövningar när kroppen ändå var uppvärmd och redo för träning. Svettigt men sååå underbart! Nu ska jag förbereda mig för sängen.

Jag hann ta tag i kaoset innan det tog tag i mig. 1-0

Kram Michaela

Likes

Comments

Hej alla fina ni.

Ni såg nog på min Instagram att jag klarat av att inte äta godis eller chips under hela Maj. Alltså 31 dagar utan godis och skärp, sånt som jag i vanliga fall åt varje dag och helt plötsligt så slutade jag med det för jag ville utmana mig själv med en vit månad.

Jag är verkligen en godisråtta. Jag älskar godis, chips, kakor och allt som är gott. Det är också en orsak till att min vikt rusat uppåt men även snabbmat har varit boven i mitt läge. Men på sista april i år så bestämde jag mig för att jag ska satsa på att klara hela maj utan godis och chips. Det får bära eller brista men jag skulle göra ett försök sa jag.
Nu när jag tänker tillbaka så har det inte alltid varit så lätt den här månaden att sluta med allt men det har gått överförväntan bra!, Första veckan var jobbigast. Jag ville hela tiden köpa godis och fick påminna mig själv att "nej, du ska inte köpa det där"! medan andra veckan swisha förbi och jag sa "åh! andra veckan utan godis!!" och tredje vart lite jobbigt med då det testades på olika sätt men jag stod emot och klarade vecka tre och lika så vecka fyra. Nu känner jag att det skulle vara bortkastat att börja äta godis nu, så jag ska satsa på en månad till. Jag VAR en godisråtta för 31 dagar sedan. Det känns stort och underbart att säga!

Maj gav mig en hjälpsam knuff och motivation i form av:

  • -6 kg visade vågen
  • +1 cm kring magen och det tror jag beror på att huden kring sidorna (kärlekshantagen) inte är lika fasta som förut utan hänger lite granna och det kanske drar åt sig tills nästa månad.
  • Ett bättre humör och bättre tänk kring mat och "behöver jag ens det här?"
  • Mer kärlek till kost och hälsa/träning
  • Bättre hy i ansiktet och inte lika mycket knotter på mina kinder och armar
  • Inget sötsug längre. Något sug efter något gott nu för tiden är vattenmelon, jordgubbar eller nocco.

Inte trodde jag att 6kg skulle synas så himla tydligen som det gör på kroppen. Midjan är mindre och jag har fått en helt annan form framifrån, rumpan och låren har också fått en ny from och valken under brösten, ääääntligen så börjar den minska! Nu ska jag börja köra med mina vikter och förhoppningsvis så ska resultatet tills nästa månad bli lika bra om inte bättre.


Ha det så bra fina ni!
Kram Michaela

Likes

Comments

Hej allesammans.


Alla gillar väl uppmärksamhet och bekräftelse på att man ser bra ut. "Vilka fina ben du har!" "Vilket vackert hår!" "Du har sån fin rumpa!" etc etc.. Men vad händer om någon tar steget längre till att använda ens utseende för att trycka ner den andre personen? Kanske om man är stark och säker i sig själv så kan man skaka av sig negativiteten och skratta åt det hela, men när man inte är så stark utan orden sjunker verkligen in och bli en ständig påminnelse om hur negativ ens kropp kan ses i andras ögon?

Vi alla har säkert något på vår kropp som vi inte gillar och har komplex över. Saker som vi skäms för av olika anledningar; mobbing brukar vara en stor och bidragande orsak men även osäkerhet i sig själv om hur man ser ut. Det kan vara att man tycker att man är fulast i kompisgänget, i syskonskaran etc. Det finns många olika anledningar, men oftast börjar den typen av hjärnspöken med en negativ kommentar. Så började allt mitt hat kring min kropp.
Jag har varit väldigt mobbad under min uppväxt och jag har fått höra många fula ord kring min kropp och hur den ser ut och rör sig när jag går. Några exempel är att jag har väldigt stora bröst som jag inte alls vill ha och folk har skrikit ord efter mig eller en gång sa en gammal klasskamrat bakom min rygg "Hon tror att hon är något bara för hon har stora bröst!" bara för jag hade massa killkompisar som gav viss uppmärksamhet men inte på raggningsstadiet. Flera gånger i veckan fick jag ett hårt slag ryggen och fick höra "du är en av oss killar, även om du har störst bröstmuskler av oss". Jag har alltid gillat att umgås med killar, inte för uppmärksamhetens skull utan för att killar är mer raka och man kan vara sig själv på ett helt annat sätt.
Min klasskompis tänkte nog inte längre än vad hennes näsa räckte. För om hon visste att med stora bröst så kommer utöver uppmärksamheten också rygg- och axelvärk, problem att hitta bra kläder som inte blottar hela din bröstkorg eller som ens bröstkorg ens får plats i, mängder av knäckta bh:ar etc. Det kanske inte låter så hemskt men när man i själva verket lägger tusen tals kronor på några månader (Ja det har hänt) på bara bh:ar eller massa pengar på en dyr jacka som är tre storlekar för stor kring magen och axlarna men brösten får äntligen plats. Andra ord som sårat och skapat hat mot min kropp är "jag vill inte vara tillsammans med dig om du förminskar brösten!" - Den satt nog hårdast, men jag blev singel efter det. Det var lättaste delen av hela situationen.

Mina läppar har jag själv inbillat mig att dem är försmå och inte syns. Det är bara som två små sträck i mina ögon och en dag kanske jag vågar ändra mina läppar med hjälp av fillers men kanske hinner jag acceptera dem för de små sträcken dem är?

Jag har mängder av fräknar i mitt ansikte. Massvis. När jag var liten så fick jag alltid höra "har du spottat snus i motvind nu igen? Hahaha!" Skratten störde mig mest, för alla tyckte det var så roligt att håna mig för mina fräknar. Ja, håna, det var så jag kände och känner än idag. Jag hatar mina fräknar och jag kommer alltid känna mig smutsig i ansiktet pga av dem. Varför då? Det är nog för att jag ser dem i ögonvrån och trots att jag vet att det är fräknar på min näsa så frågar jag alltid utan att tänka mig för "har jag nå smuts på näsan?".. Jag vet att dem alltid kommer att vara där för jag vill inte lasra bort dem och sedan riskera att dem ska komma tillbaka om jag råkar gå ut i solen.

Jag har alltid haft breda höfter sedan jag kom in i tonåren och det har varit väldigt jobbigt i många situationer. Byxor som har varit för stora i låren och midjan men för tajta över höfterna eller att jag har tagit upp mer än ett säte på bussen pga min rumpa och höfter. I min familj har alla systrar breda höfter och smal midja, det är så vi är byggd och jag tror väl att pga mobbingen jag och mina syskon har utsatts för har skapat ett hat mot dem. "Du har en röv som en laduvägg" "Fan vad det dallrar när du går!" "kan du hoppa in lite så jag får plats?" "får du plats i en biostol?" Ja, orden och kommentarerna kan räknas upp länge. Jag har alltid varit kvick i munnen att säga något tillbaka, ibland pik eller "oh kom du inte på bättre," eller försvarat mina syskon när dem fått höra saker på stan från okända människor som tror sig ha rätten till att öppet kränka eller psykiskt trycka ner en annan person pga deras utseende. Man vet tydligt hur man ser ut, folk på stan behöver inte ropa det efter en.
Men den kommentar som satte sig direkt på psyket var när en helt vild främmande människa utanför Coop ropade "FET RÖV!!" när jag artigt tackade nej till att köpa en liten handväska av honom. Kvick i munnen som jag är vände jag mig om och skrek tillbaka "Jag är i alla fall inte fattig!!" och gör en grimasch och fortsatte hemåt. Jag vet inte vad som flög i mig när jag ropade så, om jag verkligen fått in lektionerna vi har haft i Historia A om rika och fattiga. Rika var tjocka för dem hade råd att äta medan smala var fattiga och hade inte råd att äta. Jag undrar än idag vart jag fick det där ifrån.
Men hans ord "Fet röv!", jag vet inte hur länge dem orden ekade i mitt huvud.. Osäkerheten, skammen och till och med känslan av att äcklas av sig själv växte inom mig och till slut vågade jag inte ens gå ut utan att ha ett linne över rumpan. Som om det skulle dölja min feta röv, men det funkade som en slags sköld. Skölden jag behövde för att våga gå utomhus.

En gång sa min Pappas släkting till mig när han såg mig för första gången sedan jag var liten "Oj, du var mig en väldigt storväxt kvinna du! Haha!" och blicken han gav mina höfter och min kropp glömmer jag aldrig. Det värsta var att han vägde nog dubbelt så mycket som jag... Visst jag var 15kg tyngre än vad jag är nu, men ger det folk rätt att säga fula saker bara så där hipp som happ??

Den här bilden ⬆ tog jag precis innan jag satt mig ner för att skriva det här inlägget. Jag låg på golvet för att sträcka ut kroppen och ryggen men när jag låg på sidan så kände jag hur hela överkroppen sjönk ihop men inte höfterna. Då tog jag bilden och satte mig vid datorn direkt.
Idéen till inlägget kom när jag stod på Stadium tidigare idag och kollade på en jacka som jag funderade på att köpa, (tänkte visa bild på jackan men gör det i ett annat inlägg) men den satt lite för tajt över höfterna men resterande kroppen satt den bra på. Till och med brösten, kors i taket!
När jag vände mig om för att kolla hur jackan satt bak ifrån, då kom orden "fet röv" upp i mitt huvud igen. Fan vad jag hatar dem där jävla orden! "JA! Jag har en fet röv! Vad fan spelar det för roll? Jag sitter stadigt iallafall" .. så låter en konversation i mitt huvud när jag försöker motarbeta hjärnspökena. Osäkerheten i hela situationen resulterar med att jag alltid måste skicka bilder eller ringa till någon som kan säga åt mig "Köp den om du vill ha den!". Jag längtar tills jag slipper den osäkerheten.

Jag har fått mindre höfter sen jag gick ner i vikt, det ska jag inte sticka under stolen med, men jag tror inte att dem kommer bli så mycket mindre än vad dem är nu. Men något hände i mitt huvud när jag såg den här bilden efteråt i mitt fotoalbum på telefonen. "Ser höften sexig ut eller bara fet?" Att ordet "sexig" ens skulle komma in i mitt ordförråd fanns ju inte ens på världskartan för en timme sedan, men fan. Det är en sexig fet röv det där! Kolla midjan som är på G tillbaka! Haha! En dag så ska jag älska min kropp för hur den ser ut; brister eller inte. Det är ju ett av mina mål med viktnedgången och idag fick hjärnan i alla fall en knuff framåt. och jag längtar tills min midja är så här tydlig när jag står upp med.


Ha en fantastiskt kväll!
Kram Michaela





Likes

Comments