Header

Hej fina ni.

Senaste dagarna har varit så psykiskt utmattande och jag känner mig helt slut som människa. Mitt humör blir så känsligt när jag har mens och även när jag sover dåligt och nu kom problemen med sömnen in i den här känslomässiga rullningen. Minsta lilla kan hålla mig vaken i timmar, och jag känner så väl att jag har fått på tok för lite sömn den här veckan vilket har bidragit till mer ångest av olika slag.

Söndag-Måndag sov jag rätt bra med tanke på hur veckan var, men jag blev stressad på morgonen för jag blev orolig över att jag inte skulle hinna hem i tid till Vårruset. Allt flöt på bra fram till Gävle där tåget fick vända om på grund av ett banarbete som inte var klart och sen fick vi stå stilla där i cirka 30 minuter, ingenting märkvärdigt egentligen men med tanke på att jag hade anmält mig till Vårruset och jag skulle vara hos Lina vid 17-tiden så blev jag ännu mer stressad och fick rusande hög puls. Rusade som en dåre till centrum för att köpa tejp, vidare till taxistationen och hem till Lina, bytte om och sen var det dags att åka. Väl framme på plats rusade paniken inombords och jag ville bara fly från allt men på något märkligt sätt så varvade kroppen ner under loppets gång och pulsen blev typ en motivation istället för jag ville bara komma i mål och få kvällen att vara över.
Kunde jag somna när jag kom hem till Lina igen? Såklart inte! Lina sa att hon märkte så väl hur uppjagad och panikslagen jag var över att jag måste verkligen somna så jag orkar upp och jobba.. men ni kan ju gissa hur sömnen blev...!
Måndag-tisdag så sov jag totalt 4h och 26 minuter men min vakna tid under natten var 56 minuter, så det blev ju minimalt med sömn innan jag skulle.. Vaknade vid 04:02 och somnade om till 04:20, så jag klev upp då och segade mig till jobbet för ett dygnspass på sjukhuset (han jag jobbar med var inlagd på sjukhuset men vi fick åka hem på eftermiddagen) och stress över det.. som i sig skapade ett moln av oro följt av ångest och en slänga av dödsångest. Så natten mellan tisdag-onsdag blev likadan som natten innan fast 5h och 46 minuter -43 minuter vaken tid..

Jag har sån oro över hur jag ska klara av att jobba på mitt nya jobb för jag känner mig plötsligt så osäker på mig själv konstigt nog. Jag kan ju mitt jobb men varför blir jag så rädd och osäker varje gång jag ska börja på en ny arbetsplats? Vad är jag rädd för egentligen? Jag vet att första dagen kommer vara en utmaning på grund av alla nya rutiner men det kommer gå bra. Jag gör mitt bästa och det är det viktigaste samt att X får den vård och omsorg som X behöver. Trots många år inom vården så blir jag lika osäker varje gång, precis som om mitt yrke skulle vara helt nytt..

All oro ledde senare till dödsångest som jag nämnde och dödsångesten brukar oftast vara på grund av att jag är rädd att jag ska dö i sömnen, men nu var det fruktansvärt! Jag är så himla himla livrädd över att jag ska förlora min Mamma snart. Hon har ju cancer, och det är 150 stycken (Mamma har rättat mig, jag trodde det var 250st) dokumenterade fall i hela världen med den här typen av cancer. Vad ska jag ta mig till när Mamma dör? Jag blir så uppstressad bara av att tänka på det och jag vet att jag inte borde göra det men det är så oundvikligt, speciellt när jag redan har förlorat Pappa.. Det är en konstant rädsla som ligger och pyr inombords och virvlar upp när en enda liten tanke råka hamna i fel bana. Det är inte meningen att tankarna ska vandra fel men bara ett litet ord, en bild, ett ställe som ger mig minnen så är det kört. Jag vet ju att den dagen kommer att komma då Mamma somnar in, men jag är så rädd att det ska ske snart.. Jag vet inte om jag kommer ha livslusten kvar att ens försöka anstränga mig för att överleva livet när den dagen kommer. Min Mamma är mitt allt och det dyrbaraste jag har i mitt liv och när hon är borta, vad ska jag leva för då? Nej, jag är inte självmordsbenägen, men ni förstår nog hur jag menar. Föräldralös. Fan vad jag hatar det ordet! Jag vill att min Mamma ska leva tills jag blir gammal! :'(

Jag gråter för minsta lilla och har haft jobbig det jobbigt sen förra veckan. Jag somnar hela tiden och orkar inte hålla mig vaken men det är jobbigt att sova ännu för tankarna kring Mamma kommer så fort jag lägger mig ner och då kommer tårarna i floder... Så det här inlägget har tagit flera timmar att skriva för känslorna blir alldeles för jobbiga men jag vill ha det här ur mig, för jag märker att när jag skriver ner saker så försvinner dem lite granna ur kroppen och det blir ett litet lugn inombords ett par dagar.


Nu ska jag se lite på Youtube och försöka få tankarna på bättre banor..
Kram Michaela


Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

Aldrig någonsin trodde jag att jag skulle dela i ett lopp överhuvudtaget men tidigare ikväll så gjorde jag det. Jag deltog i VårRuset tillsammans med Lina och hennes kompisar, men jag fick som panik innan loppet och ruset där bidrog till att jag "fick feeling" och skenade fram och kom i mål några minuter före Lina och dom. Jag tyckte att Linas kommentar "Vi såg dig hela tiden och försökte komma ikapp dig, men när vi var där vi såg dig så var du ju ännu längre fram", haha, kanske skenade lite för fort med mina långa ben?
Men nu så har jag gjort mitt första lopp och jag längtar på något sätt tills nästa år då det är dags för Vårruset igen. Jag vill ha bättre tid och må bättre så jag kan njuta av träningen och hela evenemanget. Nu ska jag försöka varva ner och sova, men det är ju ett projekt i sig det.

Godnatt allihopa ❤
Kram Michaela


Likes

Comments

Hej fina ni.

Det är grått och mulet ute idag, och jag kan höra hur hårt regnet slår mot fönsterrutorna och ute på bron. Åskans svaga muller hörs på långt håll mellan varven. Jag är ensam hemma just nu och sitter i soffan och tittar ut på tallarna som svajar fram och tillbaka bakom husen mitt emot av den kalla blåsten. Alla känslor väller över mig lika snabbt som regnet slår i marken utanför fönstret..

Vädret påverkar mig väldigt mycket. Väder-människa jag är, men idag så är det inte bara vädret som påverkar mitt humör utan jag drömde världens hemskaste mardröm i natt. Jag drömde att min systerson på 1.5 år dog. Han bara dog utan anledning. Jag grät verkligen sönder i drömmen och jag vet inte om jag hade gråtit eller svettats ner kudden men den var lätt fuktig och jag kände mig så nedstämd direkt när jag vaknade och på råga på det så spöregnade det.
Jag vill bara gråta samtidigt som jag inte vågar eftersom jag inte vet när någon kommer hem här och jag vill inte gråta när någon annan är hemma. Det är väl inget fel med att gråta, men jag orkar inte förklara mig varför jag är ledsen för det skulle bara göra mig mer ledsen...
Jag förstår inte hur man kan drömma så hemska drömmar vissa nätter. Vad är det som rör sig i ens undermedvetna egentligen? Eller är det bara för jag har haft det så jobbigt med oro, hjärnspöken och måendet senaste dagarna?

Jag orkar inte prata mer idag, så ni får ha en trevlig kväll.
Kram Michaela

Likes

Comments

Hej fina ni.

Nu var det ett par dagar sedan jag skrev här och jag ser att många av er kikar in och kollar om det är något nytt att läsa uppe. Tyvärr så har det varit tyst en vecka men det ska väl förhoppningsvis bli bättre. Hoppas jag.

Just nu så är jag i Stockholm och har varit här nere i ett par dagar och jag stannar tills på måndag eftersom jag ska vara med i Vårruset på måndag kväll. Humöret är inte på topp alls utan jag blir arg för minsta lilla, lugnar ner mig, blir överkänslig och sen somnar jag jätte snabbt. Hela kroppen går på spänn känner jag och senaste dagarna så har jag haft som huvudvärk i ena sidan av nacken och upp i huvudet, och det har jag aldrig haft innan.. Det känns lite som migrän men samtidigt som om jag skulle vara väldigt bakis och yr samt lite illamående...
Samtidigt som allt det så har min mensvärk kommit och den är helt förändrad och har blivit ett rent helvete nu mera. Innan så var det en lätt mensvärk och nu är det fruktansvärda kramper/smärta i äggstockarna och i underlivet, det kan även göra ont att kissa vissa gånger. Jag har fått smärta i ryggen som ibland gör att jag inte ens kan sitta upp för det värker verkligen ifrån rumpan och upp i brösthöjd och lika på framsidan; från ljumskarna, över hela magen och upp ovanför brösten. Vissa gånger vill jag bara gråta av smärta i brösten när jag ska ta av mig bh-n samt den här märkliga huvudvärken och illamående till och från. Värktabletter och värmekudde hjälper en stund, tack och lov! Jag hoppas att det bara är tillfälligt eller om det är något som kommer att fortsätta och jag måste söka hjälp på Vårdcentralen.
Att må så här tar väldigt mycket på energin och sen växer ju hjärnspökena för jag tycker att jag är elak och dålig som person som brusar upp och blir arg och sen nästan gråter jag och har världens sämsta samvete. Jag vet så väl att T vet hur jag mår och hur jag fungerar så han kan skaka av sig det och finnas där för mig när jag behöver, så jag behöver inte oroa mig eller må dåligt av hur humöret svänger innan mensen... men det är svårt. För jag känner mig verkligen sämst och tycker att jag inte är värd att ha någon som bryr sig om mig på ett kärleksfullt sätt och som hjälper mig när jag behöver det. Det är fruktansvärt jobbigt att behöva må så här... Liksom... här sitter jag med mensvärk och det är vad jag förtjänar känns det som.. Fy fan jävla hjärnspöken, stick!!!!

Hoppas ni känner er värdefulla ikväll!
Kram Michaela

Likes

Comments

Hej alla ni fina.

Ni som har läst texten till mina Instagram-bilder har nog förstått att maten inte alls är min vän just nu och att jag hamnat i en svacka kring maten. Allt smakar äckligt, vilket ger mig illamående och jag vet inte vad jag kan eller ska äta för att det ska bli bättre. Jag hatar verkligen när det blir så här, måtte perioden bli kortvarig!

Inte ens tacos som är det godaste jag vet smakar inte bra. Ingen smoothie, kvarg, kyckling, ja ni fattar vinken. Ingenting smakar gott längre och jag blir fruktansvärt illamående när jag ätit något. Inte för jag har ätit, utan för det smakar verkligen hemskt.
Jag vill inte spy upp det heller för jag är så rädd för att jag ska utveckla bulimi och att en mörk cirkel skapas, men vissa dagar är det nästan så jag känner "skitsamma, jag måste spy!" men jag kommer inte till det ändå. Jag hatar verkligen att spy och bara tanken får mig att rysa och må dåligt.
Jag vet som sagt inte vad jag ska äta eller vad jag kan äta för att det ska gå över, eller om det bara är en sån där jobbig period med maten nu när värmen kommer. Sallader har jag prövat att äta men det mättar ett tag och sen blir jag sådär super hungrig så jag mår illa igen, ni minns väl när jag skrev om det tidigare?
Gaaaah! Jag blir så frustrerad för jag vet att jag måste äta något men jag klarar inte av att äta när maten smakar hemskt.. Igår fick jag i mig en glass, två knäckebrödsskivor och vätska. Inte många kalorier att hurra för och sen så blev jag så rastlöst och deppig så jag gick ut och körde ett PW-pass i elljusspåret och sen hemmaövningarna så jag hamnade på ett stort minus i kalorierna.... Så ännu en gång känner jag hur kroppen svälter och inte alls fungerar som den ska... Faaan!

Har ni några tips om vad man kan äta? Har ni varit med om samma eller liknande?

Ha en trevlig kväll.
Kram Michaela




Likes

Comments

Hej alla ni fina.

Vad gör ni när ni får känningar av att en attack är på väg? Hinner ni reagera och förbereda er eller slår den bara till pang bom? Jag har börja känna igen vissa tecken och kan ibland hinna stoppa ett totalt kaos men ibland hinner kaoset ta mig innan jag hinner blinka.

Tidigare ikväll så blev det bara för mycket i huvudet och mitt hjärta började rusa... Så jag bestämde mig för att ta en sväng i elljusspåret som ligger här kring hörnet på mitt hyreshus. Först startade jag min träningslista på Spotify men det var inte förrän jag stängde av som jag kände ron komma i kroppen. Fåglarnas kvitter och vindens sus gjorde mycket för själen och humöret, och även när regnet kom och träffade mina kinder så kände jag mig så mycket bättre inombords. Nästan fri och oövervinnlig. Det kändes även som om jag flög fram och att jag orkade hålla ett snabbare tempo än innan, vilket jag bara älskade! Benen var så lätta, lungorna andades lättare, mitt hjärta slog snabbt men inte lika hårt och ansträngande som det gjorde förr. Allt kändes så mycket lättare och bättre. Sen att det är så här vackert ute 19:30 är helt otroligt! ⬇

När jag kom hem så kändes huvudet tomt på tankar och hjärtat var lugnt. Att få gå ut i skogen och vara ensam är en viktig sak som jag behöver när allt blir för mycket. Ensamheten är ibland räddningen på många attacker har jag märkt, men jag vill bara vara ensam på mina egna villkor. Jag passade även på att göra lite hemmaövningar när kroppen ändå var uppvärmd och redo för träning. Svettigt men sååå underbart! Nu ska jag förbereda mig för sängen.

Jag hann ta tag i kaoset innan det tog tag i mig. 1-0

Kram Michaela

Likes

Comments

Hej alla fina ni.

Ni såg nog på min Instagram att jag klarat av att inte äta godis eller chips under hela Maj. Alltså 31 dagar utan godis och skärp, sånt som jag i vanliga fall åt varje dag och helt plötsligt så slutade jag med det för jag ville utmana mig själv med en vit månad.

Jag är verkligen en godisråtta. Jag älskar godis, chips, kakor och allt som är gott. Det är också en orsak till att min vikt rusat uppåt men även snabbmat har varit boven i mitt läge. Men på sista april i år så bestämde jag mig för att jag ska satsa på att klara hela maj utan godis och chips. Det får bära eller brista men jag skulle göra ett försök sa jag.
Nu när jag tänker tillbaka så har det inte alltid varit så lätt den här månaden att sluta med allt men det har gått överförväntan bra!, Första veckan var jobbigast. Jag ville hela tiden köpa godis och fick påminna mig själv att "nej, du ska inte köpa det där"! medan andra veckan swisha förbi och jag sa "åh! andra veckan utan godis!!" och tredje vart lite jobbigt med då det testades på olika sätt men jag stod emot och klarade vecka tre och lika så vecka fyra. Nu känner jag att det skulle vara bortkastat att börja äta godis nu, så jag ska satsa på en månad till. Jag VAR en godisråtta för 31 dagar sedan. Det känns stort och underbart att säga!

Maj gav mig en hjälpsam knuff och motivation i form av:

  • -6 kg visade vågen
  • +1 cm kring magen och det tror jag beror på att huden kring sidorna (kärlekshantagen) inte är lika fasta som förut utan hänger lite granna och det kanske drar åt sig tills nästa månad.
  • Ett bättre humör och bättre tänk kring mat och "behöver jag ens det här?"
  • Mer kärlek till kost och hälsa/träning
  • Bättre hy i ansiktet och inte lika mycket knotter på mina kinder och armar
  • Inget sötsug längre. Något sug efter något gott nu för tiden är vattenmelon, jordgubbar eller nocco.

Inte trodde jag att 6kg skulle synas så himla tydligen som det gör på kroppen. Midjan är mindre och jag har fått en helt annan form framifrån, rumpan och låren har också fått en ny from och valken under brösten, ääääntligen så börjar den minska! Nu ska jag börja köra med mina vikter och förhoppningsvis så ska resultatet tills nästa månad bli lika bra om inte bättre.


Ha det så bra fina ni!
Kram Michaela

Likes

Comments

Hej allesammans.


Alla gillar väl uppmärksamhet och bekräftelse på att man ser bra ut. "Vilka fina ben du har!" "Vilket vackert hår!" "Du har sån fin rumpa!" etc etc.. Men vad händer om någon tar steget längre till att använda ens utseende för att trycka ner den andre personen? Kanske om man är stark och säker i sig själv så kan man skaka av sig negativiteten och skratta åt det hela, men när man inte är så stark utan orden sjunker verkligen in och bli en ständig påminnelse om hur negativ ens kropp kan ses i andras ögon?

Vi alla har säkert något på vår kropp som vi inte gillar och har komplex över. Saker som vi skäms för av olika anledningar; mobbing brukar vara en stor och bidragande orsak men även osäkerhet i sig själv om hur man ser ut. Det kan vara att man tycker att man är fulast i kompisgänget, i syskonskaran etc. Det finns många olika anledningar, men oftast börjar den typen av hjärnspöken med en negativ kommentar. Så började allt mitt hat kring min kropp.
Jag har varit väldigt mobbad under min uppväxt och jag har fått höra många fula ord kring min kropp och hur den ser ut och rör sig när jag går. Några exempel är att jag har väldigt stora bröst som jag inte alls vill ha och folk har skrikit ord efter mig eller en gång sa en gammal klasskamrat bakom min rygg "Hon tror att hon är något bara för hon har stora bröst!" bara för jag hade massa killkompisar som gav viss uppmärksamhet men inte på raggningsstadiet. Flera gånger i veckan fick jag ett hårt slag ryggen och fick höra "du är en av oss killar, även om du har störst bröstmuskler av oss". Jag har alltid gillat att umgås med killar, inte för uppmärksamhetens skull utan för att killar är mer raka och man kan vara sig själv på ett helt annat sätt.
Min klasskompis tänkte nog inte längre än vad hennes näsa räckte. För om hon visste att med stora bröst så kommer utöver uppmärksamheten också rygg- och axelvärk, problem att hitta bra kläder som inte blottar hela din bröstkorg eller som ens bröstkorg ens får plats i, mängder av knäckta bh:ar etc. Det kanske inte låter så hemskt men när man i själva verket lägger tusen tals kronor på några månader (Ja det har hänt) på bara bh:ar eller massa pengar på en dyr jacka som är tre storlekar för stor kring magen och axlarna men brösten får äntligen plats. Andra ord som sårat och skapat hat mot min kropp är "jag vill inte vara tillsammans med dig om du förminskar brösten!" - Den satt nog hårdast, men jag blev singel efter det. Det var lättaste delen av hela situationen.

Mina läppar har jag själv inbillat mig att dem är försmå och inte syns. Det är bara som två små sträck i mina ögon och en dag kanske jag vågar ändra mina läppar med hjälp av fillers men kanske hinner jag acceptera dem för de små sträcken dem är?

Jag har mängder av fräknar i mitt ansikte. Massvis. När jag var liten så fick jag alltid höra "har du spottat snus i motvind nu igen? Hahaha!" Skratten störde mig mest, för alla tyckte det var så roligt att håna mig för mina fräknar. Ja, håna, det var så jag kände och känner än idag. Jag hatar mina fräknar och jag kommer alltid känna mig smutsig i ansiktet pga av dem. Varför då? Det är nog för att jag ser dem i ögonvrån och trots att jag vet att det är fräknar på min näsa så frågar jag alltid utan att tänka mig för "har jag nå smuts på näsan?".. Jag vet att dem alltid kommer att vara där för jag vill inte lasra bort dem och sedan riskera att dem ska komma tillbaka om jag råkar gå ut i solen.

Jag har alltid haft breda höfter sedan jag kom in i tonåren och det har varit väldigt jobbigt i många situationer. Byxor som har varit för stora i låren och midjan men för tajta över höfterna eller att jag har tagit upp mer än ett säte på bussen pga min rumpa och höfter. I min familj har alla systrar breda höfter och smal midja, det är så vi är byggd och jag tror väl att pga mobbingen jag och mina syskon har utsatts för har skapat ett hat mot dem. "Du har en röv som en laduvägg" "Fan vad det dallrar när du går!" "kan du hoppa in lite så jag får plats?" "får du plats i en biostol?" Ja, orden och kommentarerna kan räknas upp länge. Jag har alltid varit kvick i munnen att säga något tillbaka, ibland pik eller "oh kom du inte på bättre," eller försvarat mina syskon när dem fått höra saker på stan från okända människor som tror sig ha rätten till att öppet kränka eller psykiskt trycka ner en annan person pga deras utseende. Man vet tydligt hur man ser ut, folk på stan behöver inte ropa det efter en.
Men den kommentar som satte sig direkt på psyket var när en helt vild främmande människa utanför Coop ropade "FET RÖV!!" när jag artigt tackade nej till att köpa en liten handväska av honom. Kvick i munnen som jag är vände jag mig om och skrek tillbaka "Jag är i alla fall inte fattig!!" och gör en grimasch och fortsatte hemåt. Jag vet inte vad som flög i mig när jag ropade så, om jag verkligen fått in lektionerna vi har haft i Historia A om rika och fattiga. Rika var tjocka för dem hade råd att äta medan smala var fattiga och hade inte råd att äta. Jag undrar än idag vart jag fick det där ifrån.
Men hans ord "Fet röv!", jag vet inte hur länge dem orden ekade i mitt huvud.. Osäkerheten, skammen och till och med känslan av att äcklas av sig själv växte inom mig och till slut vågade jag inte ens gå ut utan att ha ett linne över rumpan. Som om det skulle dölja min feta röv, men det funkade som en slags sköld. Skölden jag behövde för att våga gå utomhus.

En gång sa min Pappas släkting till mig när han såg mig för första gången sedan jag var liten "Oj, du var mig en väldigt storväxt kvinna du! Haha!" och blicken han gav mina höfter och min kropp glömmer jag aldrig. Det värsta var att han vägde nog dubbelt så mycket som jag... Visst jag var 15kg tyngre än vad jag är nu, men ger det folk rätt att säga fula saker bara så där hipp som happ??

Den här bilden ⬆ tog jag precis innan jag satt mig ner för att skriva det här inlägget. Jag låg på golvet för att sträcka ut kroppen och ryggen men när jag låg på sidan så kände jag hur hela överkroppen sjönk ihop men inte höfterna. Då tog jag bilden och satte mig vid datorn direkt.
Idéen till inlägget kom när jag stod på Stadium tidigare idag och kollade på en jacka som jag funderade på att köpa, (tänkte visa bild på jackan men gör det i ett annat inlägg) men den satt lite för tajt över höfterna men resterande kroppen satt den bra på. Till och med brösten, kors i taket!
När jag vände mig om för att kolla hur jackan satt bak ifrån, då kom orden "fet röv" upp i mitt huvud igen. Fan vad jag hatar dem där jävla orden! "JA! Jag har en fet röv! Vad fan spelar det för roll? Jag sitter stadigt iallafall" .. så låter en konversation i mitt huvud när jag försöker motarbeta hjärnspökena. Osäkerheten i hela situationen resulterar med att jag alltid måste skicka bilder eller ringa till någon som kan säga åt mig "Köp den om du vill ha den!". Jag längtar tills jag slipper den osäkerheten.

Jag har fått mindre höfter sen jag gick ner i vikt, det ska jag inte sticka under stolen med, men jag tror inte att dem kommer bli så mycket mindre än vad dem är nu. Men något hände i mitt huvud när jag såg den här bilden efteråt i mitt fotoalbum på telefonen. "Ser höften sexig ut eller bara fet?" Att ordet "sexig" ens skulle komma in i mitt ordförråd fanns ju inte ens på världskartan för en timme sedan, men fan. Det är en sexig fet röv det där! Kolla midjan som är på G tillbaka! Haha! En dag så ska jag älska min kropp för hur den ser ut; brister eller inte. Det är ju ett av mina mål med viktnedgången och idag fick hjärnan i alla fall en knuff framåt. och jag längtar tills min midja är så här tydlig när jag står upp med.


Ha en fantastiskt kväll!
Kram Michaela





Likes

Comments

Hej allesammans.

Tidigare i veckan fick jag min första dipp på två veckor och den håller i sig ännu och börjar bli stressfylld och känslosam. Så i hopp om att måendet och balansen inom mig ska komma till rätta så skriver jag det här inlägget. Det är nämligen så att jag har börja fått inre stress över hur dagen kommer att se ut då jag vaknar och i det så brukar dödsångesten komma och när den kommer då sitter den i under flera veckors tid. Jag vill absolut inte det, för det är fruktansvärt att bli rädd för att somna pga man tror att man aldrig mer ska vakna upp igen....
Så nu ska jag försöka dra energi ur texten jag skrev i min andra blogg, och det känns skönt att ha den texten här i min öppna blogg.


"I Lördags skrattade jag för första gången sedan Pappa dog utan att det kändes konstigt inombords. Det kändes bra. Helt underbart faktiskt! Magen gjorde ont, kinderna kändes som dem skulle gå sönder, hjärtat rusade och skrattet sjöng enda nerifrån tårna och upp genom halsen. Jag blev först förvånad; låter mitt skratt så där? Det var så bekant men ändå så främmande på samma gång.
Igår skrattade jag igen. Den här gången så att tårarna rann och jag fick inte fram ett ord förutom högljudda toner av glädje medan jag låg på soffan och höll mig för magen och kände hur skrattet bubblade genom hela kroppen. För en kort sekund kände jag mig som mig själv.
Det kändes väldigt bra att veta att där inne bland alla gråa regnskurar så finns jag kvar, mitt rätta jag och den jag tappade bort för snart 7 månader sedan.
I morse grät jag och var förkrossad men det kändes lite lättare inombords när tårarna torkade på mina kinder, men jag ska skratta igen. Det är något jag saknat." / Högljudda toner av skratt - Onsdag 21 september 2016


När jag blir ledsen och mår riktig dåligt eller även då jag mår riktigt bra så skriver jag. Jag har en annan blogg där jag skriver om alla mina känslor kring mammas fruktansvärda hjärtinfarkt som hon genom ett mirakel överlevde, pappas hastiga bortgång av en hjärtinfarkt nio månader senare och cancern som drabbade min familj tre månader efter det och hur livet har varit sedan dess. Tankarna om att jag skulle kunna ha varit föräldralös vid åldern av 27 år har varit väldigt skrämmande, men samtidigt som allt mörker så har livet ändå varit väldigt ljust och kärleksfullt.
Anledningen till att jag väljer att publicera mitt utdrag här är för att jag helt enkelt ska kunna gå tillbaka i min resa och hämta energi ifrån dem dagarna jag mådde bra. Jag vill kunna dra nytta av mina positiva känslor och energier som jag får ner i mina texter, det har hjälpt mig hittills så det är något jag vill fortsätta med.

Ni tänker säkert -"Gå och prata med en psykolog.". Det är något jag har fått läst och hört väldigt mycket senaste tiden, det är nästan så vissa har sagt "Du MÅSTE prata med en psykolog om du ska bli normal igen!". Vadå normal? Jag kommer aldrig att bli normal igen. Mitt liv kommer aldrig någonsin bli sig likt igen. Misstolka mig inte, jag uppskattar verkligen att folk runt omkring mig bryr sig och vill hjälpa mig men när man får såna ord upptryckta i ansiktet flera gånger i månaden pga man har en dålig dag. En dålig dag för mig kan vara att det regnar och mitt humör blir lågt, men vilken psykolog skriver ut en sjukskrivning pga regnet?
Just nu och här idag så är jag inte redo eller mogen för att gå och prata med någon. Jag känner att jag inte är redo för att ta emot dem känslorna så kommer att komma, jag vet vilka det är och hur skrämmande dem är och just idag är jag inte redo. Vi har en cancer att kämpa mot och jag vill inte gå på antidepressiva mediciner eller vara förstörd pga jobbiga känslor när jag måste försöka ta vara på tiden med den här personen ifall cancern vinner. Förstår ni hur jag menar?
Jag känner mig lite som en katt och att allt ska ske på mina villkor; mys och klappningar sker på mina villkor och inte för att du vill klappa mig. Rolig jämförelse kanske men jag vet inget annat sätt.

Nu ska jag avrunda här och försöka använda glädjen till att vända skutan som sagt.
Gillar ni såna här inlägg? Vill ni att jag ska fortsätta med "känsloinlägg" då och då? Gilla gärna inlägget i så fall så vet jag inför framtida inlägg och ämnen ❤

Ha det så bra ni bara kan det!
Kram Michaela

Likes

Comments

Hej allesammans.

Minns ni i skolan hur lärarna alltid tvingade en att göra en tankekarta över varje skolprojekt man hade? Hur tänker du ta reda på det? Böcker - Internet? Hur ska du börja ditt arbete? Vilka punkter ska du skriva om? Gaaaah! Vad jag hatade dessa tankekartor.. Men idag satt jag mig ner frivilligt och skrev ihop en, vilket jag älskade.

Vad vill jag uppnå med min viktnedgång? Det satt jag och tänkte på länge innan jag skrev ner min tankekarta. Alla ord som kom ner, alla sträck och bubblor. Allt jag ville uppnå just idag kom ner och nu när jag skrev in dem här i bloggen så fick dem en helt annan mening för mig.

Jag vill leva länge.
- Trots dem mörka molnen som hänger över mig så vill jag leva och jag vill leva länge. Jag vill inte lämna mitt liv och känna att jag inte har använt det på det bästa sättet som går, för ett oanvänd liv känns så bort kastat. Jag vet att bara jag får en mindre kropp som orkar mer så kommer min attityd till livet ändras och varje dag kommer bli mycket lättare att leva. Molnen kommer alltid finnas kvar men jag hoppas att det kommer bli lättare.
- Jag vet vilka problem min familj har haft med att skaffa barn och jag vet själv hur det kan se ut. Så jag tror och vill hoppas att min viktnedgång kan hjälpa mig att bli gravid och få en fin familj på ett "bättre/snabbare" sätt än alla år som tex min mamma fick kämpa.
- Jag vill dö av ålder och inte för att min kropp inte orkar med att kämpa mot allt fett som ligger kring mina organ. Organen får ju jobbar hårdare ju större man är och genom att gå ner i vikt så minskar självklart fettet och då jobbar inte kroppen lika hårt. Fetman ska inte få ta död på mig!

Jag vill kunna känna mig fräsch på insidan
- Jag känner mig handikappad när det kommer till mat. Det är för jag äter bara köttfärs och kyckling när det kommer till köttkategorin, så mitt mål är att lära mig att äta fisk, kött och diverse grönsaker och tillbehör som jag inte äter idag. Ett långsiktigt mål dock, kanske kommer det gå -kanske inte, men jag kommer glädjas åt alla maträtter jag lär mig äta under tidens gång. Så förhoppningsvis kommer jag kunna tacka ja till middagsbjudningar någon gång framöver och slippa känna mig i vägen och krångla till det då man ska gå ut och äta eller äta hemma hos någon.
- Att få in bättre vanor är ett jätte stort mål för mig. Jag vill så gärna lära mig att äta frukost, mellis, lunch, mellis och middag och få in det i en hållbar vana som rullar på utan att jag behöver tänka på det. Det kanske är lätt för många men då man inte har en positiv relation till mat så är det svårt. Just nu så äter jag bara lunch och middag, ibland något mellanmål och ibland blir det knappt någonting alls i matintaget. Det tillhör väl min ätstörning antar jag.
- Jag vill inte vara sockerberoende. Jag vill inte få panik och attacker så fort jag inte har något gott hemma, det är så fruktansvärt hemskt så jag vill komma ifrån det. Jag vill kunna känna mig fräsch på insidan och det gör jag nu när jag inte ätit godis på två veckor, så jag vill fortsätta på det spåret. Vägen till att bli godisfri kommer att vara lång men det kommer att gå.

Min kropp ska bli min bästa vän
- Jag vill kunna älska hela min kropp för hur den än ser ut.. Alla år av mobbing och fula ord från skolkamrater men även från vuxna människor som inte har ett filter i sin mun utan låter allt dem tänker flyta ur dem utan att tänka på hur mottagaren kommer ta dem. Men en dag så ska jag älska mina fräknar, mina breda höfter, min "feta röv", min spetsiga näsa mm.
- Jag ska övervinna min osäkerhet och kunna gå på stan osminkad med alla mina fräknar, röda rosacea kinder, ljusa ögonbryn och känna mig vacker. Jag ska inte behöva sminka mig och rätta till mina "fel" för att kunna känna mig vacker.
- Att inte behöva bry mig om att mina kläder sitter tajt och att mina former och bröst framhävs. Just idag så har jag gärna en stor tröja eller en tjocktröja på mig för jag tycker dels det är obekvämt när folk ser mina former och bröst för dem stirrar så mycket, men jag hoppas att jag en dag inte har orken att bry mig om det utan att jag kan bära mitt huvud högt och gilla formerna på min kropp.
- Att komma i storlek Medium. Hela mitt vuxna liv så har jag behövt använda XL/XXL beroende på vart jag köper kläderna just för att brösten och formerna ska få plats och nu räcker det med L/XL.

Det här är mina mål med min viktnedgång., och jag tycker att dem är väldigt bra och dem kommer nog att kunna uppnås inom sin tid. Visst jag vill bli smalare i min kroppsform men då är frågan; hur många kilon krävs för det och hur lång tid det kommer att ta? Vad är "tillräckligt smal" för mig den här gången? Det får tiden utvisa.
Några delmål som jag har längst vägens gång finns så klart. Min vikt ligger på -14.1kg idag och jag har delmål vid varje 5:e kilo så nästa är -15kg och jag tror att jag har målet vid -25kg, men vi får se. Kanske finns det något mer att ta av, inte så där maniskt sätt som i inlägget innan, men jag har fortfarande 15kg kvar av dem där "mörker-kilona" efter att jag är i mål med mina tänkta kilon.
Jag strävar inte efter att bli pinnsmal, utan jag vill bara ha en mer framhävd form (timglas) och framför allt en stark- och omhändertagande kropp som ska orka bära mig genom livets motgångar och som kan tillsammans med mig hålla mig vid liv länge. Jag vill bli min kropps bästa och starkaste form.


Ha det bäst.
Kram Michaela



Likes

Comments