Header
View tracker

Alex födelsedag blev minst sagt inte alls som vi hade tänkt, inte ens som vi hade en aning om.

På torsdagen (Alex fyllde år på fredagen) hälsade vi på en förskola som vi eventuellt ville att Alex skulle börja på. Allting var hur bra som helst med liten, kanske lite sliten. På natten innan hade han nämligen haft så ont någonstans och skrikit & vridit sig i smärtor (Vi visste inte då vad som var fel och han var pigg på dagarna). Så inte konstigt om han var tagen efter en sådan natt.

Så - när vi var på förskolan och tittade runt bajsade Alex. Absolut inget konstigt med det, utan jag frågade en gammal arbetskamrat till mig om vi fick låna en blöja. Så in på skötbordet och då ser jag genom blöjan att det är helt rött. Det har redan hunnit gå igenom blöjan så det är rött överallt - på insidan & utsidan.

Jag står först och kollar, det känns som en evighet men sen ber jag Nathalie hämta Fredrik.

"Är det blod?"

Jag byter snabbt blöja och börjar ringa runt för att fråga vart jag ska (känner mig helt förvirrad) Kör bort till läkargruppen och jag blir inskickad till syster. Förklarar vad som hänt och hon försöker nog bara lugna mig. Jag skakar och tårarna bara rinner - för ute i bilen sitter min lilla älskling. Han är som tur är inte påverkad, utan både han och Fredrik är lugna. Så här i efterhand är jag lite förvånad över hur jag reagerade. Jag har alltid trott att jag kan hålla lugnet och tänka ganska rationellt i stressade situationer men jag kunde inte få tårarna att sluta rinna. Och jag kunde inte komma på vart vi skulle vända oss. Han var hur glad & pigg som helst, men blöjan var full av blod.

Vi åker in till Akuten i Malmö och bli genast inskickade till en läkare. Han tar oss på fullaste allvar och börjar direkt med olika prover. Blodprover först och sedan bokar han tid för röntgen. Redan här får vi det mest underbara bemötande man behöver när man står med en liten i famnen och med blöjan full med blod. Jag var nämligen helt inställd på att vi skulle bli hemskickade och avvakta. Men jag är oerhört evigt tacksam för bemötandet vi fick i Malmö.

Vi hinner hem och ge lillen mat innan vi ska på röntgen och vi packar med det viktigaste. Läkaren säger att vi kommer bli skickade till Lund, då barnkirurgen där finns tillhands om det skulle behövas.

Jag vet inte vad jag tänker på för allt går så snabbt. Vi får besked om hur prover gått direkt och vi behöver aldrig sitta och fundera. Plus att Liten håller oss sysselsatta med att undersöka sjukhussängen, garderober och dess innehåll. Vi ska dessutom försöka få honom att kissa i en mugg, bara det får en ganska sysselsatt...

Vi kom in på akuten vid 11.30 och vid 16.20 körde vi mot Lund. Omplåstrade efter prover (Alex) och tagna av allt.

Inne i Lund får vi ett rum på barnsjukhuset och genast börjar de med olika prover.

Och varje gång Alex bajsar är det blod & det blir rödare & rödare.

Torsdagen går och de kommer in var 3:e timme för att kolla honom. Han har tydligen förlorat mycket blod och har lågt blodvärde. Trots det så leker han med sköterskorna & spelar fotboll med alla leksaker de kommer in med. Här blev vi placerade i ett rum och eftersom de inte visste vad det kunde vara för fel blev vi isolerade. Vilket innebar att vi inte fick gå ut utan måste hela tiden ringa på "akut-knappen" får att få hjälp/mat/dricka mm.

Jag är fortfarande så himla imponerad över hur väl Alex anpassade sig. Han sträckte självmant fram armen när de skulle ta blodprov, han rörde sig runt i det lilla rummet vi var förvisade till och fick tiden att gå trots allt & han blev lika glad när sköterskorna kom in trots alla stick han fått.

Fredag och Alex födelsedag.

Det finns inte ord som kan beskriva denna dagen. Fortfarande rinner mina tårar automatiskt när jag tänker på hur hans första födelsedag var. Och absolut inte på något dåligt sätt - utan hur glad, ödmjuk och tacksam jag är för alla läkare, sköterskor & kirurger som firade Alex födelsedag med honom och gjorde allt de kunde för att den skulle bli så bra som möjligt. Jag har aldrig, aldrig känt så mycket omtanke och uppmuntran som dessa människor gav min son på hans första födelsedag.


Vi började morgonen med att sjunga för Alex & ge honom presenterna som vi fick packat med oss. Vi improviserade ballonger av handskarna och fick frukosten serverad. Hela, hela tiden rinner mina tårar (alltså jag försöker hålla igen men det går inte - inte ens nu när jag skriver). Jag tänker hela tiden "Vad är oddsen? Alex har aldrig varit sjuk, aldrig vistats på ett sjukhus & så får han detta - på sin födelsedag"

Efter vårt sparsmakade födelsedagsfirande följde fler prover, vi gick ut på lekplatsen som fanns bakom vårt rum och försökte slå av lite tid & hitta på något att göra, typ som att besöka sjukhusets bibliotek.. Varje gång Alex bajsar måste vi lämna in hans blöja för fler prover. Och perfekt timat gör han det precis innan vi ska tillbaka till rummet för fler prover.

Klockan 12.00, när vi skulle ge Alex lunch fick vi reda på att Alex var tvungen att fasta då han skulle in på röntgen 14.00. Ganska perfekt faktiskt då han redan fastat i två timmar så han kunde komma in på röntgen tidigare. (behövde fast i fyra timmar)

Som tur var skulle han precis somna och slapp "lida" av att fasta (läkarna sa hela tiden att det bara är vi vuxna som tror att han mår dåligt av det - han klarar sig bra ändå). Klockan 14.00 vaknade han och vi begav oss till röntgen.

Det visade sig vara gammaröntgen och detta är något av det värsta jag varit med om. Alex blev inpackad i en plastfilt som de satte runt honom från axlarna & ner. Och vakuumförpackade honom med den. De sög helt enkelt in honom i filten så han skulle ligga still. Alltså det var helt fruktansvärt. Det går liksom inte att beskriva. Min lilla, älskade, spralliga kille blir vakuumförpackad och tvingad att ligga still - på sin födelsedag!

När han väl var ordentligt förpackad kom röntgen-maskinen över honom och omslöt honom både ovanpå och under ifrån (typ en sådan maskin som man ser på film som de åker in i) och här skulle han nu ligga i 45 minuter!!! Helt still, utan att få komma ut. Alltså det var fruktansvärt! Och han grät, och vi gjorde allt vi kunde för att distrahera honom, vi grät, vi sjöng, vi lekte med grisar & satte på film - men det var hemskt. Han låg helt still och tittade upp i taket och hans tårar bara rann. Han var SÅ JÄVLA DUKTIG! Det var precis som han visste att "okej, det måste göras. det är jobbigt & obehagligt, men jag ligger still"

Just då tänkte jag att ger inte detta några svar - då skiter vi i det, vi packar väskorna och drar. Jag vill inte utsätta honom för mer nu.


Efter mardrömms-röntgen kom Alex farmor, mormor & morfar för att fira hans födelsedag på sjukhuset, i isoleringsrummet... När Fredrik var och hämta dem kom en kirurg in till oss. Det som händer nu går nog inte att beskriva.

Jag har försökt få in mat till Alex eftersom han inte ätit sedan sin födelsedagsfrukost, men av någon ganska jobbig anledning kommer det ingen mat. De misstänker att han kan vara allergisk mot laktos och vet därför inte vad de ska ge honom för mat. Sååå - jag blir ganska frustrerad och börjar ge Alex vatten i en spruta som han fick av en sköterska som tog prover på honom under dagen.

Då kommer Kirurg-Martin in och sätter sig hos oss.

Han frågar "Hur gammal är han?"

" 1 idag" svarar jag.

"Nej men åh, och han får vatten ur en spruta som födelsedagsmiddag.."

"Mmm.. typ så. Vi väntar på mat."

"Kommer pappan snart? Det är inget allvarligt, men det är bra om ni alla är här"

Då kommer pappan. Och mormorn, och morfarn och farmorn.

Kirurg-Martin berättar att det är inte cancer. Och det är absolut ingenting som gör att ni måste vara isolerade. De ringde hade ringt till honom och förklarat symptomen och då sa han att det finns bara en sak det kan vara.

Meckels divertickel.

Och han skulle opereras nu, så tyvärr får födelsedagsmiddagen vänta lite till.

Meckels divertickel är en ficka i tarmen som uppkommit från födsel. Då är tarmen kopplad till navelsträngen och den kopplingen ska sedan växa in i tarmen. Detta har den inte gjort på Alex och i den här fickan har det bildats blödningar. (Bild från Wikipedia)

När kirurgen gått brast jag helt. Jag sprang ut på baksidan och grät. Han skulle opereras - någonstans hade jag ändå trott att han var mjölkallergiker. Eller kanske hoppats för det verkade som det mildaste valet just då.

Därefter gick det snabbt. Narkosläkaren Owen kom in och berättade hur det skulle gå till att sövas och att sköterskor snart kom och hämtade oss för att flytta oss till avd. 65 - Barnkirurgen.


Jag fick skrubba Alex och han kläddes i sjukhuskläder. Och sedan var det dags.

Jag & Alex åkte sjukhussäng upp till våning 4 tillsammans med Janette på bilden här bland annat. De frågade vem som ville vara hos Alex när han sövdes, och det var självklart att vi båda ville in. Och Fredrik är lugnare än mig, men ja, jag gjorde det. Vi pratade inte igenom det och jag vet att vi båda så gärna skulle vilja vara med, och just då hade vi båda känslorna utanför. Men jag gjorde det. Och jag är verkligen, verkligen tacksam att jag fick, men det var också en väldigt speciell händelse.

När jag och Alex hade klätt om till operationskläder (ni vet konstiga hattar och förkläden) kände han på sig att något skulle hända. Vi gick runt och kollade i operationssalen och eftersom allting hade gått så snabbt höll de fortfarande på att förbereda.

Nu händer någon som kommer förfölja mig resten av livet - Narkosläkaren Owen var från något engelsk-spåkigt land och alla visste att det var Alex födelsedag. Så innan han sövdes samlades alla som skulle vara med under operationen och sjöng "Happy Bithday"

Alltså herregud! Det går fan inte att beskriva dessa människor! Jag är så rörd och tagen av deras bemötande så jag vet inte vart jag ska ta vägen.

Efter skönsången satte jag mig med Alex i knäet och Owen spruta in narkosen.

I en sekund tittade Alex på mig precis som om "va fan händer nu" sedan somnade han. Då fick jag snabbt lägga honom för att springa ut till Fredrik och vi båda grät.

Sköterskorna fick våra nummer ifall vi ville gå ut en stund, men vi satt på rummet och tittade på klockan. Klockan 18.15 var vi på rummet (enligt protokollet somnade Alex 18.05)


Läkarna hade sagt att en sådan operation tar ca 1,5-2,5 timmar. Beroende på hur de väljer att operera. De kunde gå in genom tre titthål eller ett större (som en blindtarmsoperation) allt var beroende på hur stor del av tarmen de var tvungna att ta bort..

Så ja, vi tittade på klockan, hela tiden. Och vi grät, gud vad vi grät och pratade om hur stolta vi var över Alex. Över hur glad han var trots allt, trots den smärtan han haft, trots så mycket blod som han förlorat, trots han legat vakuumförpackad i närmare en timme var han lika glad trots allt. Han är så himla otrolig.

Klockan 20.30 kommer superhjälte-kirurg-Martin in - direkt från operationen. Vi väntade oss att en sköterska skulle ringa eller hämta oss, men in kommer Martin. Vi blev minst sagt ställda & förvirrade. Vi anade ingen oro - inte alls. Mer att vi kände "hej, fan vad trevligt".

Han tog av sig operationsmössan och han kom verkligen direkt där i från. Så jävla grymt! Jag är sjukt imponerad över denna människa. Han gjorde verkligen allt och lite till för att vi skulle känna oss trygga. Så han satt inne hos oss, berättade sakligt och lugnt hur operationen hade gått till, allting hade gått bra. Inget konstigt alls under hela operationen, han fick blod som han förlorat innan. De fick ta bort ca 5 cm tarm och kapa rakt av och sedan sammanfoga. De tog även bort blindtarmen när de ändå var där. Eftersom han kommer få ett ärr som sitter där man brukar ta bort blindtarmen ville de inte lämna kvar den och förvirra om han skulle få ont i magen på grund av blindtarmen senare. Så nu var den i alla fall också borta.

Och nu fick vi gå till uppvaket och hämta vår kille.

Jag har aldrig själv blivit opererad, men jag trodde att när de sa att han hade vaknat från narkosen trodde jag han skulle vara, ja, vaken. Men han sov. Djupt.

Vi fick rapporter av hur det hade gått, hur det gick och vad som förväntades. Vi satt och pratade med sköterskorna och höll koll på vår lilla.

Han sov, och sov. Och det var ett gott tecken då det tydde på att han i alla fall inte hade ont, så skulle han vakna. Så vi satt och överskåda honom till ca 23.00 tror jag klockan blev. Vi fick fredagsfika, Alex fick paket & vi kunde andas ut.

Senare kom sköterskorna från vån 3 -avdelning 65 och hämtade hem oss igen.

Lillens första födelsedag var minst sagt inte som vi hade en aning om. Men jag är så glad och rörd av det uppvaktandet han trots allt fick.

Dagarna efter handlade om återhämtning - typ. Redan dagen efter operationen var han uppe och spelade fotboll med droppen hängandes bakefter.

Och vi kan inte riktigt förstå vad som hänt.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker


När Liten låg i magen var jag säker på att jag skulle minsann inte bli en sån där.. Ni vet, som bara lägger upp bilder på sina barn och fyller Facebook & Instagram med bebisbilder och "fika-mammaledig-bilder"

Hmm, så - jag startade en blogg, fick dela mitt instagram-konto till ett privat & ett till företaget (So Lovely) för fika-mammaledig-gulligabebis-bilder svämmade liksom över på något sätt. Men jag tänkte berätta lite om hur det blev så här & varför jag fortsätter.

Det började med att jag själv kände att jag på något sätt ville dokumentera vad som hände. Och när jag hade tid (när Alex låg still på rygg typ) så blev det så himla mycket mer än "bara dokumentera". Det blev inredning, önskningar, utbildningar och en himlans massa blandning. Och nu är jag mest glad om jag hinner skriva ner i anteckningarna i telefonen när han fick sin första tand (har förresten inte ens gjort det, men när han var 8 eller 9 månader kom första tanden)

Men hur som helst, jag började gilla mer och mer att spara bilderna, alla kunna gå tillbaka och läsa om hur det var den där första tiden som bara finns som ett väldigt avlägset minne. Och det som fortfarande gör mig ledsen var att under en tid blev jag mycket ifrågasatt och som alltid när det gäller barn och uppfostran så vet alla andra så himlans mycket bättre. Och då slutade jag skriva, jag slutade ta bilder och hela den perioden är i princip borta.

För hur man än vrider och vänder så det som skrivs kan missuppfattas väldigt lätt, när man läser skrift lägger man själv in massor med värderingar, man missar läsa en mening eller två och helt plötsligt är min mening med vad jag skrev inte alls som den skulle bli.

Och det jag egentligen vill med bloggen är att de som inte har möjlighet/hinner/kan eller vad det nu kan vara, på något sätt inte träffar Alex så mycket som jag vet att de skulle vilja ändå kan få följa honom och på det sättet lära känna honom.


En annan, om än viktigare, del i att jag så himla gärna vill fortsätta skriva & vill fortsätta dokumentera är att dels kommer jag själv komma ihåg hur vi hade det. För jag tror på riktigt att detta har varit världens snabbaste år. Alla klichéer om tid och småbarn är liksom värda sitt namn.

Så tack vare detta helt underbart fina verktyg (internet) har jag föralltid sparat denna tiden i skrift <3 Om inte internet typ dör ut - vilket jag vågar påstå nog inte händer.

Likes

Comments

View tracker

Att göra barn har alltid varit gratis, att ha ett barn är desto dyrare. Och herre-maj vad grejor man behöver! Jag kommer knappt ihåg vart alla grejor kommer ifrån som Alex så desperat behövde innan han ens fyllt ett år (på fredag - glöm inte;)

Det är vagn, badbalja, skötbord, skötväska, kläder, fårskinn, åkpåsar, säng med tillbehör, leksaker (aktivitetsleksaker), skötunderlägg, bilbarnstol, ISO-fix, nu ska han ha en ny Bilstol, en ny vagn, en sulky-vagn, gungstol, bilar, Bobby cars, matstol, bumbo-stol, gå-vagn, baby-gym... alltså ja, ni ser. En herre-himlans-massa för att överleva sitt första år

Och ni är jag så himla glad att han är så stor så vi slipper en hel del av dessa saker. Men var sjutton gör man av med allt som liten levt med under hela sitt liv. (Tur han inte har svårt för att rensa i alla fall)

Jo! Det ska jag berätta - på www.filios.se kan jag nu hyra ut alla lillens saker och få in en slant. Eller hyra (som en ny barnvagn till förskolan) det jag behöver. För de där småtten växer ju så det knakar och bilstolar, bärselar, sängar, mm måste bytas ut allt eftersom.

Men jo - filios, super bra företag som hjälper dig som vill hyra ut & för oss som behöver hyra! Toppen tycker jag (och sjukt snygg hemsida)

Kolla!

Likes

Comments

Ni vet - när man förändrat sitt liv och arbetat in ett nytt sätt att tänka. Man har utvecklats och drivits. Man har kämpat och stött. Man har skaffat sig nya värderingar och nya tankesätt. Man ser nya möjligheter och större frihet.

Då har det kanske tillsist gått lite långt när lyckan helt plötsligt ligger i att jag (tillsammans med ca 12 barn) byggt en riktigt, riktigt stor koja.

När jag börjar se det som en rättighet att barn ska äta utomhus & inte alls ser fördelar med att äta lunch inomhus (som typ att det inte är kallt inomhus på vintern)

När jag vistas inomhus längre än 30 minuter blir uttråkad och måste komma på en hemskt massa grejor att göra.

Har man blivit en aning knäpp?

Likes

Comments

Ja, det kanske man kan fråga sig. Det var ett tag sedan jag skrev om huset och hur det gick i processen till att bygga fram vårt alldeles egna drömhus.

Här kan ni läsa det senaste inlägget ( vilket drar sig ända tillbaka till Maj!)

Då hade vi äntligen fått bygglov (efter 16 veckor av väntar tid)

Och vad händer då sen?

Det som hände ganska omgående var att vi åkte till Myresjöhus och la den slutgiltiga beställningen på huset.

Hela utsidan var redan färdig bestämd i och med bygglovet - så det vi skulle gå igenom var de tillval som vi kunde välja.

Jag förklarar väldigt snabbt - vi köpte både tomt & hus av Myresjöhus en så kallad total entreprenad. Vilket innebär att de sköter allt och vi är glada. För det är verkligen sjukt smidigt! Jag rekommenderar ALLA som ska bygga hus att göra det. För det betyder inte att det är ett kataloghus du bygger för det, vi har gjort om i princip allt man kan på det huset för att få det som vi ville.

Men du slipper leta reda på allt själv, du slipper hålla koll på när du ska beställa elen (och vad för sorts el), när du ska boka besiktningsmän, försäkringsbolag, larmföretaget, snickare, plåtslagare, målare, byggherre, boka byggmötet med kommunen och så vidare. (T.ex. Har Bolag som skulle anlägga markarbete gått i konkurs - det slipper vi oroa oss för)

Ja, ni förstår kanske att det är sjukt mycket att hålla reda på, och då har vi inte ens kommit till att göra själva huset.

Så - det som vi gjort är valt ett hus vi gillade bäst utifrån de möjligheter vi hade. Vi valde Villa Kärngården som vi helt och totalt älskar.

Vi har valt exteriören som passar oss och enligt detaljplan.

Sen därefter kommer det roliga, tillvalen.

Vi har hel ändrat planlösning från hur det var från början. Först och främst valde vi att spegelvända hela huset för att köket skulle hamna där vi ville. Sedan valde vi att ta bort en vägg på nedanvåningen för att endast ha kök, vardagsrum, hall & grovköket på nedanvåningen.

I det huset vi valde är den centrala delen i vardagsrummet öppet upp in nok, så vi har 100m2 där nere & 53m2 på ovanvåning. Vilket också är där vi har två stora glaspartier.

Så när vi tittar på ritningen nu ser man knappt något som är likt originalritningen - vilket är så himla roligt och vi har verkligen kunnat utgå från oss och våra behov.

Till exempel att vi har en i familjen som hellre springer än går.

Som helst spelar bandy & fotboll hela dagarna.

Och som gärna har en gräsplan att springa på.

Som gärna har 100m2 utrymme att spela bandy på inomhus (om det regnar)

Så utifrån den lilla underbara människan håller vi nu äntligen på att nå fram att kunna ge honom allt det här. Det är helt ofattbart.

Så det som har hänt mer exakt är:

- vi har fått besiktningsbolag
- vi har fått bekräftelse på elavtal
- leveransdatum på huset
- slutbesiktningsdatum (prel)

Kanske inte såååå himla konkreta grejor än -men för oss är det mäkta stort! För snart kör vi så det ryker!

Likes

Comments

Alltså vänner - det händer så mycket just nu!

Bland annat så har den lilla fått en tand - eller som när de andra kom är det en himlans väntan och den trycker på, drar sig tillbaka & trycker på.

Så rättare sagt är han mitt uppe i att få en tand, och denna gången har han om möjligt mer ont än sist. På nätterna vrider han sig och skriker för han har ont.
Som tur är verkar det som det har lagt sig igen, men alltså hjälp! Vad man känner sig otillräcklig och handfallen när han har så ont. Alla bra (humana) tips för att lindra smärtan (förutom alvedon, kallt att tugga på, tandsprickningskräm, badda alvedon på tanden) taget tacksamt emot!

Annars så rullar det på med fotograferingar och om jag är glad att jag är så himla fullbokad hela hösten!

Bröllop, familj & barn fotograferingar. Så - himla -roligt!

Mer roligheter kommer snart upp - bland annat förberedelserna inför den stora 1års dagen.

Kram på er!

(Bilder från min senaste fotografering)

Likes

Comments

Just nu rullar allt på i en himlans fart och jag ser fram emot lugnare stunder snart så jag kan umgås med Alex.
Men visst är det också roligt när det händer en hel del!

I veckan har jag haft en såhå rolig Familjefotografering och jag blir så fulltankad av energi av de fina människor jag får träffa och under en stund lära känna. Så förutom de timmarna under fotograferingen återstår ni en del kvälls/nattjobb med redigering - för att få det så bra som det bara går.

Förutom det kommer jag snart få hem fler prover på produkter som jag erbjuder. Detta som jag snart får hem kommer passa perfekt till julklapp och lite mer speciellt att ge far- och morföräldrarna i julklapp än det vanliga "klassiska" inramade skolfoton, hehe ;)

Ikväll ska jag ut med mitt jobb - äta gott och umgås efter en stenhård Planeringsdag. Huvudet är lite snurrigt av information, kaffe & tankar. Men det reder sig snart.

Så förutom att jag saknar ihjäl mig efter min älskling så hoppas jag på en trevlig kväll :)

Likes

Comments

Denna helgen var fantastiskt härlig! Och vi har njutit av varandra 💕
Och dessutom hunnit umgås med fin, fina vänner och så härligt det är!

Lördagen hängde vi på Mulle-dag och testade hinderbana. Så-himla-roligt!
Dessutom visar det sig att man kan bli Mulle redan vid ett år. Så gissa vem som blir uppskriven till att Mulla när han blivit ett?

Han som älskar skog & uteliv så klart!

Förutom Mulle-lek hann hi träffa fina vänner på middag & en himlans massa bus. Märkte ganska tydligt hur våra barn kickade igång buset så fort de fick syn på varandra - haha!
Gjorde en ett bus gjorde den andra något värre!

Och söndagen spenderades på lekland.

En verklig härlig helg för att kicka igång en vecka med fullbokade fotograferingar, möten & husplaner!

Likes

Comments

Kan verkligen säga att fredagskänslan är helt annorlunda när man jobbar mot att vara föräldraledig. Även om jag längtade till helgen då också (eftersom hela familjen ses då) så längtar jag såååå efter denna helgen!

Äntligen, äntligen ska jag få vara med min älskling hela helgen.

Tidigare två helger har han sovit borta och jag har saknat ihjäl mig efter honom.

Så äntligen!

PS. Ett litet tips - just nu har jag rabatt på Familjefotografering på Facebook

Likes

Comments

Nu har jag verkligen kommit in i vardagssuset och dagarna bokstavligen springer iväg! Och det är så himla sorgligt att jag inte träffar Alex så mycket under vardagarna, just nu är det väldigt jobbigt för mig.

Det går kanske i perioder men fy sjutton vad jag saknar honom varje dag!

Och ja, långa dagar ifrån varandra gör att jag vill spendera all vaken tid tillsammans med honom.

För det är verkligen sjukt så mycket som händer under de timmarna som man är borta.

Och snart fyller lille skrutten ett helt år!

Planeringen för ettårs-kalas är så klart i fullgång (ni som känner mig trodde väl inte annat). Och det kommer bli så roligt!

Jag vill så himla gärna att han ska få ett kalas som han kommer älska - med mycket folk, mycket kompisar, mycket ljud & sång och mycket djur. Haha!

Det bästa i livet visst?

Så jag hoppas jag får ihop det, men oavsett vill jag fira att min minsta älskling blir 1!

Ha en fin dag! ❤️

Likes

Comments