Header
View tracker

Jag tänkte jämföra mina två graviditeter med varandra, första med Naomi och nu med tvillingarna.

Vi fick reda på båda graviditeterna ganska tidigt, runt vecka 6-7. Ingen av graviditeterna var planerade. Med Naomi så var det inte självklart från första stund att vi ville behålla henne (vilken sjuk tanke nu egentligen haha) utan det tog någon vecka med mycket prat. När vi väl hade bestämt oss tvekade vi inte en sekund. Med tvillingarna så visste vi båda från första stund att vi inte ville göra abort, även fast vi tyckte att det kanske var lite väl tätt mellan barnen (vilket såklart har både för och nackdelar). Alexander var inte ens säker på om han ville ha mer än ett barn, det var jag däremot (fast som sagt, kanske inte så tätt). Vi har båda haft tvivel om hur det ska gå och hur vi ska klara det, men nu känns det som att vi båda är väldigt trygga i tanken på att bli trebarnsföräldrar snart och vi längtar efter dem.

Med Naomi så var det ju första gången och det var mycket läskigare att berätta om graviditeten för alla. Med tvillingarna så försökte vi göra en rolig grej av det haha.

Jag blödde ingenting när jag väntade Naomi, det gjorde jag dock med tvillingarna, det var väldigt läskigt och jag trodde att jag fick missfall på antingen den ena eller båda när det hände.

Jag har varit mycket mer orolig i den här graviditeten med tvillingarna än när jag väntade Naomi. Med Naomi så hade jag inte läst på så mycket om allt negativt som kan hända i en graviditet och tänkte typ att "jag är gravid och vi ska få en bebis". I den här graviditeten så visste jag från början om min "missbildning" på livmodern, jag visste att missfall är vanligare då och jag visste vad "missed abortion" var, som jag var livrädd för skulle hända. Sen fick vi veta att det var två och att den ena hade 80% risk att inte klara sig. Och såklart risken för prematur förlossning och risken för tvillingtransfusion (googla om ni inte vet). I graviditeten med Naomi så fick jag reda på min missbildning på livmodern runt vecka 20 och det blev ju såklart ett rätt stort orosmoment. Men om man jämför så har jag varit mer orolig den här graviditeten med tvillingarna, det har varit mycket mer risker.

Med Naomi så mådde jag rätt illa, speciellt när jag var på mitt jobb och kände lukten från mat, stekt mat var värst och det hade jag svårt för hela graviditeten. Med tvillingarna så hade jag två veckor som jag mådde riktigt illa runt vecka 8-10 och jag klarade knappt av att äta alls. Nu kan jag äta det mesta och förutom dom två veckorna så har jag knappt mått illa alls. (Om Alexander läser det här så kommer han nog inte hålla med o säga att jag har mått mycket mer illa än så, jag brukar förtränga sånt som har varit jobbigt haha).

Jag har inte haft några direkta cravings i någon av graviditeterna. Godis och speciellt choklad då isf kanske.

Magen har såklart växt mycket snabbare med tvillingarna än med Naomi. Nu i vecka 31 med tvillingarna så känner jag mig lika stor som när jag var i vecka 40 med Naomi.

När jag väntade Naomi så gick jag en väldigt tydlig "rand" över magen (linea nigra), det har jag inte fått den här graviditeten.

Naomi var beräknad och föddes den 19 mars, jag blev gravid i slutet av juni och var gravid på årets alla årstider typ. Jag slapp dock att vara gravid när det var som varmast på sommaren med Naomi vilket var skönt, jag gillade att vara gravid på vintern och bara glida runt i stora mysiga tröjor haha. Nu med tvillingarna så blev jag gravid i slutet av mars och har bf i december. Inte lika optimalt enligt mig, jag var gravid när det var som varmast (Dock så är jag glad att inte ha varit höggravid då under sommaren) och när tvillingarna kommer så kommer det vara vinter och förkylningstider (är nervös inför RS-virus och speciellt med naomi på förskolan). Det är också lite dålig timing för Alexanders del då han jobbar i en leksaksbutik och dom har ju högsäsong där innan jul. Hade jag fått välja så tycker jag att mars är en optimal månad att få barn i haha.

I graviditeten med Naomi så arbetade jag på McDonalds och det var såklart rätt jobbigt fysiskt med mycket stress och få pauser samt stekos. I den här graviditeten så har jag kunnat vara hemma med naomi och har kunnat vila väldigt mycket. Eftersom att jag har kunnat ta det lugnare den här graviditeten så har det nog gjort att jag känt mig mycket piggare än när jag väntade Naomi. Det är många som tycker att jag verkar mycket piggare nu också.

Även fast att jag har kunnat ta det lugnare nu så är det ju faktiskt två istället för en. Magen är mycket större, ryggen gör ondare och jag har börjat känna av symtom som jag kände av mycket senare i graviditeten med Naomi, vilket inte är så konstigt egentligen.

Tiden har gått så sjukt mycket snabbare den här gången än i graviditeten med Naomi. Jag har ju hört att när man väntar andra barnet (för min del andra och tredje) så går tiden så mycket snabbare, och jo det stämmer verkligen! Den här gången har jag ju Naomi att ta hand om samtidigt så jag brukar glömma bort att jag ens är gravid ibland (iaf i början när magen var mycket mindre).

Förlossningen kan jag ju inte säga något om än. Naomi låg med huvudet neråt rätt tidigt och förlossningen var normal och bra. Nu är risken för kejsarsnitt mycket större och jag försöker ställa mig in på att det kan bli det.


​Till vänster: Naomi i magen. Till höger: tvillingarna i magen (och Naomi på magen haha)

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Här kommer förlossningsberättelsen med Naomi. Ungefär 1.5 år senare haha. Har haft den halvt nedskriven i över ett år men nu har äntligen gjort klart den, kollat igenom dokumenten från förlossningen och jämfört med hur jag upplevde det osv.


Onsdagen den 18 mars 2015, och jag var i graviditetsvecka 39+5, dagen innan vår lilla tjej var beräknad att komma. Dagen började som vilken annan dag som helst. Alexander var ledig från jobbet och vi åkte runt och fixade de sista som behövde göras innan vår bebis fick lov att komma. Jag var på jobbet en sväng för att prata med chefen och skicka in det sista till försäkringskassan. Alla frågade när bebisen skulle komma och jag svarade "Imorgon säger dom, men jag tror hon stannar en vecka till". Chefen och jag skämtade om att jag skulle ta några joggingturer i trappan hemma för att sätta igång det. Jag hade inte det minsta lilla symptom på att det skulle vara på g. Alexander bokade in att vi skulle åka till hans kusin dagen efter för att hjälpa henne med sin dator. På kvällen blev jag så sjukt sugen på chips, så vi åkte och köpte två påsar och massa dipp och verkligen svullade i oss, inget näringsrikt här inte.

Natten mellan den 18e och 19e. Jag hade vant mig vid att behöva gå upp ett antal gånger på nätterna för att kissa så det var inget ovanligt den här natten heller. Runt klockan 3-4 var jag på toan och fick se att det var lite blod på pappret. Först fick jag lite panik men jag kom ihåg att jag hade läst att det kan vara ett tecken på att något är på g. Jag la mig i sängen igen med mobilen och började såklart att googla, och jodå, enligt många så hade deras förlossning startat från några timmar till en vecka efter att dem haft en liten blödning. Jag kände mig riktigt hoppfull, pussade på Alexander och somnade om. Han hade ju ingen aning om vad som hänt, han sov som en stock och jag hade inte en tanke på att ringa in o fråga förlossningen heller.

Torsdagen den 19 mars 2015. Alexander vaknade lite innan mig och när jag vaknade så satt han vid sin dator. Jag berättade om blodet och att jag trodde att det kanske kan vara på g snart. Jag hade inte mer symptom än det dock. Jag gick på toan och då kom det lite mer blod. Efter det tog jag en dusch och satte mig sen i soffan för att kolla på tv. Jag började få lite ont i magen som jag inte känt innan och tänker att det antagligen är förvärkar, det var som en molande känsla längst ner i magen. Jag säger åt Alexander att det gör lite ont och att vi kanske inte borde åka hem till Lisa. Den molande smärtan kommer rätt regelbundet och jag laddar hem en app för att klocka "värkarna" mest för skojs skull. Det är allt mellan 10 och 5 minuter mellan.
Då kom jag på att det kanske kan vara bra att ringa in till förlossningen för att berättade att det hade kommit lite blod, nu mindes jag att man skulle göra det om man fick en blödning. Jag ringde in och sa att det hade kommit lite blod och att det gjorde lite ont i magen. Hon säger att det kan vara på gång och att jag skulle avvakta.
Då var klockan runt lite över 12 på förmiddagen. Nu började det göra lite ondare i magen och jag säger åt Alexander att ringa till sin kusin, det gör han och säger att det eventuellt kan vara på g och att vi inte vågar åka hem till henne.

Klockan 12:50, när det hade gått en halvtimme från att jag ringde in till förlossningen så sitter jag i soffan och känner att bebisen sparkar till riktigt hårt! Plopp säger det och min första tanke var att nu sparkade den så hårt att jag kissade på mig (trots att jag inte kissat på mig någon gång under graviditeten). Jag springer in till toan och då förstår jag direkt att det är vattnen som gått. Trosorna och byxorna är genomblöta och eftersom att det inte luktade kiss om vätskan (ursäkta informationen haha) så var jag ännu mer säker på att det var vattnet. Jag säger åt Alexander att vattnen gått och ringer in till förlossningen igen. Barnmorskan säger åt mig att lägga en nattbinda i trosan för att se om det fortsätter att rinna. och ber mig ringa och uppdatera om en timme igen. Jag gör som hon säger men nu börjar det göra riktigt ont! I det här läget har jag ingen aning om vad Alexander sysslar med, men jag tror att han sprang runt i lägenheten väldigt förvirrad för att packa ner det sista i väskan. Jag ringer pappa och försöker få tag på mamma men hon svarade inte, lyckades få tag på hennes man och säger att det är på g. Jag minns att jag satt och lutade mig mot soffkanten och att det gjorde helt sjukt ont.
När det hade gått kanske 20 minuter från att jag hade pratat med barnmorskan senast så sa jag åt Alexander att "Jag kan inte vänta en timma och sen ringa in igen, vi måste åka in NU". Han hjälpte mig att få på mig ett par mysbyxor och sen tog jag en handduk för att kunna sitta på något vägen till sjukhuset. Mitt i allt kaos så lyckas Alexander få in mig, Timo (vår hund) som vi skulle lämna av på vägen och alla väskor in i bilen.

På vägen dit ringer Alexander in till förlossningen för att berätta att vi är på väg och att jag har sjukt ont så att dom kan förbereda sig. Värkarna var ungefär 2-3 minuters mellanrum och på nått sätt så lyckades jag åla mig från framsätet till baksätet för att kunna lägga mig ner. Mitt i en värk så ville barnmorskan prata med mig, minns att hon frågade om det tryckte på och jag vet faktiskt inte vad jag svarade. Jag tyckte att det var jättejobbigt att behöva prata med henne i värkarna men jag antar att hon försökte få en liten bild på hur ont jag faktiskt hade. Alexander var väldigt lugn under hela bilturen och körde väldigt lugnt och säkert haha.

Klockan var 14.00 när vi var framme vid förlossningen, Alexander släpper av mig precis utanför ingången för att kunna hitta en parkeringsplats. Jag tar mig upp för hissen och sen in i korridoren till förlossningen. Det verkar ganska lugnt och det står några barnmorskor och pratar i hallen. Här minns jag inte alls mycket förutom att en barnmorska hjälpte mig till ett rum på en gång för att undersöka mig. Jag får på mig en sån där vit sjukhusrock och tar av mig byxor och trosor. Alexander kommer in i rummet bara efter en liten stund. Vid undersökningen var jag öppen runt 3-4 cm och bebis var fixerad bäckeningången. Jag har 3-4 sammandragningar på 10 minuter och har så sjukt ont. Jag skriker rakt ut av smärta och har nästan lite panik. Jag ber om epidural och det skulle jag få. Jag får testa lustgas på 50/50% men eftersom att jag hade så svårt att andas på ett lugnt sätt så tyckte jag att den där masken var i vägen och jobbig. Alexander och barnmorskan försökte få mig att andas i den men jag tyckte aldrig riktigt om den och kände mig mest yr och illamående.

Kl 15.05 kommer narkosläkaren kommer in och lägger epiduralen, kände ett litet stick men tänkte inte ens på om det gjorde ont. Den börjar hjälpa nästan direkt och oj vilken skillnad! Nästan all smärta försvann och jag kunde få i mig lite blåbärssoppa och saft.

Kl 15.20 undersöker barnmorskan mig igen och då var jag öppen runt 4-5 cm. Epiduralen hjälper bra och tar bort smärtan av värkarna. Här börjar jag dock känna en väldigt stark känsla av att vilja krysta. Barnmorskan säger åt mig att det får jag inte alls göra än och det är så sjukt svårt att låta bli. Här någon gång så kommer det in ny personal och jag fick en sån himla bra barnmorska och en barnmorskestudent som var inne hos mig hela tiden vilket jag tyckte var väldigt skönt.

Kl 16.30 undersöker barnmorskan mig igen och då är jag öppet 10 cm, har 4-5 sammandragningar på 10 minuter och jag får lov att krysta. Nu kunde jag ta i ordentligt och försöker hålla ut så länge som möjligt. Efter en stund så säger barnmorskorna "så mycket hår den har!". Här kändes det väldigt obehagligt, epiduralen tog bort smärtan från värkarna men jag kunde fortfarande känna obehaget och en viss smärta när hon "åkte ner" och att hennes huvud var ute lite, för att sen åka tillbaka och in igen. Det här var jag inte alls beredd på, att hon skulle åka tillbaka igen, det var typ lite som "2 steg fram, 1 steg bak". Vid varje krystning så åkte hon längre och längre ner, och vid varje paus så åkte hon tillbaka igen. Jag minns att jag sa "jag bryr mig inte om jag spricker bara hon kommer ut" och barnmorskan skrattade haha. Sen frågade barnmorskan om jag ville känna på hennes huvud vilket jag gjorde och kände massor av hår, det var en helt sjuk känsla. Fast att Alexander stod vid min sida så kunde han se lite av huvudet också och jag brydde mig inte alls om han kollade eller inte, jag var så fokuserad på det jag gjorde haha. Jag höll ut varje krystning så länge som jag bara kunde, försökte även krysta när jag inte hade någon värk, men då sa barnmorskan åt mig att samla krafter.

Efter en stunds krystande sa hon att det bara var en krystning kvar, sen skulle hon vara ute. Jag väntade på nästa värk i en evighet kändes det som men den kom inte! Jag sa att "Jag får ingen värk" och då fick jag något slags nässpray och kort därefter kom det en värk. Jäklar vad jag tog i, jag tryckte på så hårt som jag bara kunde och då kom hon ut, vår fina, fina dotter. Klockan 16.59. Hon började skrika direkt och jag minns att en barnmorska sa att hon var lång. Dom torkade av henne lite snabbt och la henne direkt i min famn. Hon var så perfekt. Jag visste inte helt säkert om hon var en tjej eller kille för ingen sa något om det och jag hann inte kolla där nere på henne. Jag frågade så då lyfte en barnmorska upp henne för att visa. Jag minns den här delen både rätt suddigt men ändå väldigt tydligt. Jag kollade upp på Alexander och såg att han hade en tår i ögat. Han fick klippa navelsträngen. Efter det fick hon ligga på mitt bröst, hon fick en liten mössa och en filt runt sig. Hon fick testa på att amma direkt vilket gick jättebra, hon förstod direkt hur hon skulle göra. Samtidigt som hon fick ligga vid mitt bröst så skulle den där jäkla moderkakan ut. Det tog lång tid, jag fick akupunktur i foten vilket var mest obehagligt men efter 45 min så lossnade den.

Jag sprack rätt mycket inuti så en läkare fick sy mig, det tog nästan 1 timme men jag var så hög av glädje att det kändes som max en kvart. Minns att han satt och Visslade nästan hela tiden och att det var en positiv stämning i rummet. Under tiden som jag blev sydd så var Naomi hos Alexander och hon låg och sög på hans lillfinger så att det smackade i hela salen, alla barnmorskor kollade på henne och skrattade haha. Hon hade ett väldigt stort sugbehov redan då och fick sin första napp dagen efter.

När jag hade blivit sydd så fick vi grattisbrickan och jag minns att chokladmjölken var jättegod. Barnmorskestudenten vägde och mätte Naomi. 51 cm lång, 3655 gram och 36 cm i huvudomfång. Efter det fick jag hjälp in i duschen och sen fick vi ett rum på BB.

Från att vattnet gick kl 12.50 så tog det lite mer än fyra timmar till att Naomi föddes kl 16.59. Det var en väldigt snabb och bra förlossning. Värkarna var otroligt starka, täta och intensiva och smärtan innan jag fick epiduralen går inte ens att beskriva. Innan förlossningen så hade jag tänkt att jag bara ville ha lustgas och helst inte epidural men att jag var öppen för förslag, sen när jag kände hur ont värkarna gjorde så var det inget snack om saken, då ville jag verkligen ha epidural haha.


Likes

Comments

View tracker

Idag går jag in i vecka 31 (30+0) hinner inte riktigt med och dagarna/veckorna flyger förbi. Nu har tjejerna en stor chans att klara sig utanför magen, varje vecka som går spelar stor roll för deras utveckling och det känns så skönt att redan vara i vecka 31.

Den första läkaren som vi träffade i vecka 7 trodde att dom skulle komma runt vecka 34 (på grund av att min livmoder inte är riktigt lika stor som en vanlig livmoder, kan skriva mer om det en annan gång). iaf, vecka 34 är om 3 veckor, hjälp. Hoppas ju såklart att dom stannar längre än så, vecka 36/37 känns lagom.

på ultraljudet som vi gjorde för ett tag sen så vägde dom ca 1,4 samt 1,2 kg, undrar hur mycket dom väger nu. Enligt min gravidapp så är det 69 dagar kvar till bf och 75% av graviditeten är klar just nu, men egentligen så är det ju två veckor mindre än så, så alltså 55 dagar som mest.

Vi har nästan allt klart här hemma. Behöver fixa lite saker med försäkringskassan, koka nappar, packa klart förlossningsväskan, montera fast Naomis bilbarnstol på passagerarsätet och sätta dit baserna till babyskydden i bilen. Ellinor och jag ska försöka oss på att sy två stycken baby wraps att ha i babyskydden också. Laga massa mat och frysa in ska vi också göra, och packa en liten väska till Naomi. Det var visst lite kvar att göra ändå, men det ska nog gå!

En bild från gravidfotograferingen, jag och mina tjejer. 💗

Likes

Comments

Jag har en liten "missbildning" (som läkarna så fint kallar det) på min livmoder, så när vi fick reda på att jag var gravid ville jag kolla upp så att allt var bra med den lille/lilla där inne. Jag ringde till gynavdelningen och det var inga problem att få ett ultraljud.

Den 26 april fick jag komma in på ett ultraljud och fick träffa en specialistläkare. jag hade räknat ut att jag skulle vara runt vecka 6-7 på ultraljudet och hade läst att det kunde vara förtidigt för att se ett hjärta slå, även fast jag hoppades.

Hon kollade lite själv först men sen vred hon skärmen så att vi kunde se och där såg man en liten ärta i en mörk hinna eller vad man ska kalla det. Jag hade tvekat lite o funderat på om jag verkligen var gravid men när jag fick se skärmen på ultraljudet så var det inte svårt att missa. Efter en stund säger hon "ser ni det jag ser?" och ja, det var inte heller svårt att missa. "Det är två?!" säger jag, två hinnesäckar och två små ärtor. Jag minns att jag kollade på Alle och typ skrattade, lite av chock för att det var så oväntat och för att det kändes väldigt overkligt. Alle såg helt livrädd ut och som att han trodde att läkaren skämtade.

Efter ultraljudet så var vi nog fortfarande i chock. Läkaren berättade dock att eftersom det var så tidigt i graviditeten så var det inte säkert att den ena tvillingen skulle klara sig. Det var tydligen väldigt vanligt att den ena tvillingen "absorberas bort" och sen är det bara en kvar. Så jag minns att hon sa att vi inte skulle berätta för alla att vi skulle få tvillingar än. Jag ställde in mig på att det antagligen bara skulle vara en som skulle klara sig och hoppades på att det "missfallet" skulle ske ganska tidigt isf.
Det var en konstig känsla för det var ju faktiskt TVÅ just där och då inne i magen. Två små ärtor.

När vi kom ner till restaurangen så väntade Antonia på oss (hon passade naomi under tiden, hon var den enda som visste om att vi var på ultraljud) och Naomis farfar (som inte visste något). Så fort vi fick se Antonia så sa jag "Det är två!!" haha, så hon var den första som fick veta. jag var nog lite i chock resten av den dagen för jag minns inte så mycket mer haha.

Likes

Comments

På dagarna går Naomi på dagis från klockan 9-14 måndag till torsdag. Alexander jobbar 50% och pluggar 100%, och jag pluggar 100% till den 11 november.

För varje dag och vecka som går så känner jag mig tröttare och det blir jobbigare att ta mig till olika ställen och göra saker utan att få massa sammandragningar eller bli helt slut.
De tillfällena som Naomi sover eller är på förskolan hade jag helst bara velat sova eller ligga och ta det lugnt framför en film, men då måste jag passa på att plugga för det går inte att göra när naomi är hemma.
Jag vill inte klaga och jag vill vara en supermamma som klarar av att ta hand om naomi samtidigt men det börjar bli lite tungt nu. Speciellt som nu när hon har varit sjuk och inte kunnat vara på förskolan. Vi har tur som har så många fina personer i vår närhet som ställer upp och hjälper till dock.

På torsdag går jag in i vecka 30 och jag längtar tills våra små ärtor vill titta ut, även fast att jag vet att det kommer att bli tufft då också fast på ett hela annat sätt med minimalt med sömn, gråtande bebisar och kaos. Men då har vi dom iaf här. Men riktigt än får dom inte komma, om dom kan stanna iaf i 6 veckor till så är jag nöjd. :)

En bild från skördefesten i lördags, vi plockade varsin pumpa.

Likes

Comments

I fredags blev jag överraskad med en babyshower. Jag, Alle och Naomi skulle vara hos Alles föräldrar klockan 5 i fredags för att äta middag tillsammans med dem och Antonia och Dennis. Efter det skulle vi åka in till konstnatten på öland, ja det var ju så jag trodde att det skulle bli iaf.

Egentligen ville Alle åka in till Kalmar på fredagen för att "hitta på något" och skrev upp "KALMAR" stort och tydligt i våran kalender. Jag tyckte detta var väldigt märkligt eftersom att det typ alltid bara är jag som skriver upp vad vi ska göra i kalendern haha. Sen när jag frågade honom vad han ville göra i Kalmar så sa han "jag vet inte, hitta på något". Då tyckte jag såklart att det kändes onödigt att åka in till Kalmar just på fredagen eftersom att det var konstnatten då och det händer bara en gång om året. Så jag strök hans "KALMAR" från kalendern och skrev in "ÖLAND" istället. Att han sen verkade tycka att jag var besvärlig och inte vilja åka in till Kalmar då var ju också egentligen lite märkligt. (Tanken var att han, jag och naomi skulle hänga i kalmar hela dagen och att Antonia och Alicia skulle fixa babyshowern hemma hos oss under tiden). Stackarna haha!

Istället kokade dom ihop att vi skulle vara hemma hos Alle och Antonias föräldrar och äta middag kl 5 för att sedan åka in till konstnatten. Och tyckte jag lät mycket bättre än att hänga i Kalmar hela dagen utan anledning.

Så klockan 5 var vi hos Alles föräldrar och när vi öppnade dörren så stod alla där inne och skrek "SURPRIISE" hahah. Det var Antonia och Alicia som hade styrt ihop allting och dom + Jessika, Ellinor, Maja, Mickis, Sanna, Helene, Bettan och Lisa som var där. Allt var så himla fint, rosa ballonger överallt, serpentiner, vimplar, jättegod bål, och dukat bordet helt i rosa med små fina detaljer överallt. Dom hade fixat små minipizzor, jordgubbstårta, godis, cupcakes och grönsaker med dipp. Det var jättemysigt, vi fikade, pratade och hade ett disney-quiz som dom hade gjort.

Sen fick jag öppna presenter till mig och tvillingarna, vi blev riktigt bortskämda.

Hela kvällen var jättemysig och jag är så glad och tacksam över att jag har så många fina människor i mitt liv. Det var så kul att träffa alla som var där och jag är riktigt imponerad av Antonia och Alicia som hade styrt ihop allting och hade planerat i 2 månader. Sen är jag faktiskt imponerad över Alle (och såklart alla andra) som inte hade sagt något eller råkat försäga sig, men ja, speciellt Alle. Det är inte lätt att planera någon överraskning för någon som vill ha total kontroll på hur vardagen ska se ut, helst 2 veckor i förväg, så han har nog haft svårt att hålla tyst.

Likes

Comments

​Idag var vi på ultraljud för att kolla till twinsen. Vi var på ett ultraljud för ungefär två veckor sen. Då låg tvilling 1 på -2% och uppskattad vikt låg på ca 700 gram och tvilling 2 på -26% med uppskattad vikt på ca 500 gram, så tvilling 2 var lite mindre än tvilling 1. 

På ultraljudet som vi var på idag så låg tvilling 1 på -21% med uppskattad vikt på 830 gram och tvilling 2 låg på -18% med uppskattad vikt på 850 gram. Så "tvåan" har växt ikapp sin syster och nu väger dom ungefär lika mycket. Det som var lite oroligt var att tvilling 1 har gått från -2% till -21% på två veckor och har alltså inte gått upp så mycket i vikt. Det kan vara så att läkaren mätte fel förra gången eller så har hon bara inte växt så mycket. Det får vi se om två veckor på nästa ultraljud, hoppas att båda har växt som dom ska då. 

Båda deras flöden såg bra ut och dom får gott om näring från moderkakan, dom är aktiva och sparkas båda två och det är det viktigaste att gå efter. 

Båda ligger med sina huvuden åt höger och deras kroppar och fötter åt vänster och sparkas, tvärläge kallas det när dom ligger så. Man kan säga att dom ligger som om dom skulle ligga i en våningssäng inne i magen haha. Så har dom legat rätt länge nu och om dom fortsätter att ligga så nära förlossningen så kommer det att bli kejsarsnitt (man kan inte föda när dom ligger i tvärläge och man försöker inte vända på tvillingar). 

Det är lite knasigt och svårt att förklara saker för en som inte väntar tvillingar, det är en liten djungel med massor av information och risker osv med att vänta tvillingar. Eftersom mina går som enäggs som antagligen delar moderkaka så är det rätt täta kontroller med ultraljud och barnmorskebesök som gäller. Det man främst kollar efter är hur flödet är från moderkakan via navelsträngarna för att se så att ingen får mer eller mindre näring. Det kallas isf för tvillingtransfusion och det kan bli rätt farligt. Det har mina inga tecken på att dom har iaf vilket är väldigt positivt. 

Likes

Comments

Vi har köpt nästan allt som vi kommer att behöva till bebisarna men lite småsaker har vi kvar.

Vagnen ska vi hämta i helgen (så skönt, vi köpte den redan i graviditetsvecka 10 så jag har längtat! hahah), spjälsängen står redo med all bäddning och tillbehör, skötbordet och alla tillbehör använder vi ju redan till Naomi så det är också klart. Kläderna ska tvättas och vikas. Sen har vi lite kvar som vi behöver köpa bland annat:

*Alvedon/panodil
*Ibumetin/ipren
*Bindor
*Tops
*Amningsinlägg
*Amningskudde
*Gosiga filtar
*Gördel (funderar jag på, om det blir snitt kan det vara skönt att ha hemma redan)
*Vantar, mössor och tossor, eftersom att dom är beräknade i december när det är rätt kallt
*Prematurkläder i storlek 44. Har lite men kan behöva lite mer.
*Varma overaller i storlek 50. har såna teddyoveraller i 56 men jag tycker att dom ser enorma ut.

Likes

Comments

Idag har jag varit hos min barnmorska för att ta lite blodprover, lyssna på hjärtljuden och få lite information. Mina värden såg bra ut och efter lite samarbete lyckades vi hitta båda tvillingarnas hjärtljud, nu minns jag inte vad dom låg på med runt 140 var det på båda. Vi pratade lite om hur jag mådde eftersom att jag har blivit sjukskriven på 50%. Jag mår ju ändå rätt så bra, men jag tror att det beror på att jag inte har börjat jobba och att jag har fått vara hemma med naomi och ändå fått ta det ganska lugnt. Vi kollade vad läkaren hade skrivit i journalen från mitt förra ultraljud den 18 augusti, och det förstod jag inte då men tydligen så låg tvilling 1 i tvärläge och tvilling 2 i säte. Så om dom fortsätter att ligga så kommer det att bli kejsarsnitt eftersom att mani inte kan föda när den som ligger längst ner (tvilling 1) ligger i tvärläge. Imorgon är det ultraljud igen så det ska bli spännande att se hur dem ligger då, det börjar ju bli rätt trångt där inne haha.

Något som vi måste ta tag i är försäkringskassan. Tycker att det är så krångligt med allt som man ska fylla i och hur allt funkar, speciellt nu när det är tvillingar så har jag ingen aning om hur man ska fylla i allt. Så det får nog bli en sväng och prata med dom på torsdag när Alexander är ledig.


​Magen i vecka 25 (24+3). Tycker den börjar bli stor nu, undrar hur den ser ut om 10 veckor. 

Likes

Comments

När Naomi låg i min mage började jag känna kärlek till henne redan där. Hennes små buffar, sparkar och när hon hade hicka, det var det finaste och häftigaste jag någonsin känt. Jag tänkte väldigt mycket på hur livet skulle bli med henne och jag kände en enorm längtan efter att få träffa henne och hålla henne i min famn. Bilda en familj och på ett sätt börja leva på riktigt.

När jag väl fick upp henne i min famn så var det det störta och finaste jag upplevt. För mig var det kärlek på en gång, jag kände ju en sån kärlek redan när hon låg i magen, så på ett sätt var hon väldigt självklar när hon kom. Ju mer jag lär känna henne, uppleva saker med henne och för varje dag som går så växer kärleken till henne.

Jag vet att typ alla föräldrar ställer sig frågan om det verkligen går att älska nästa barn lika mycket som det första, och alla säger "ja självklart" eller att "hjärtat växer sig ännu större för varje barn och kärleken är precis lika stark".

Jag förstår ju självklart att jag kommer att älska alla mina barn precis lika mycket, men just nu är det lite svårt att förstå. Jag känner tvillingarnas små sparkar i magen men det är så svårt att greppa att dem faktiskt är mina små bebisar som kommer att komma ut, att det inte är så lång tid kvar tills dem är här och att dem kommer bli en så stor del av vår familj. Det är svårt att förstå att jag kommer att bli trebarnsmamma snart. Istället för att tänka "Hon" som när Naomi låg i magen så är det "Dem" nu, två små bebisar som jag snart ska lära känna istället för en. Det känns fortfarande väldigt overkligt.

Likes

Comments