Header

Nu var jag helt säker på att förlossningen faktiskt var på g. Värkarna kom tätt och regelbundet, dom gjorde ont och det gick inte över. Jag ringer på sjuksköterskan en tredje gång och säger att nu tror jag faktiskt att det är på g. Hon ser att jag börjar få lite ont och jag visar henne mobilen som jag har klockat värkarna på. Vi går till förlossningsrummet som jag har varit i flera gånger tidigare för att göra en undersökning på en gång. Anledningen till att jag blev undersökt så snabbt var pga att förlossningen med Naomi gick så snabbt.

klockan var 3 på natten när jag blev undersökt. Då var jag fortfarande bara öppen 3 cm men tappen var helt utplånad. Båda tjejerna låg med huvudet neråt så jag skulle slippa bli snittad om allt gick bra, det kändes väldigt skönt. Jag fick penicillin (bencyl PC) pga lång vattenavgång. Här nån gång kom Alexander in till mig. Han var väldigt trött och jag var mest nervös och skakig. Jag berättade för barnmorskan att jag ville ha epidural eftersom att det var min räddning vid förlossningen med Naomi. Hon tyckte att jag kunde börja med lustgas och vänta lite med epiduralen för att se så att förlossningen verkligen var igång. Jag får testa lustgasen och den här gången är jag mycket mer fokuserad på att andas så jag tycker att lustgasen fungerade bra. Alexander fick testa den och han hade nog velat ha de för sig själv tror jag haha! Värkarna gör ondare men jag kan andas mig igenom dom bra.

Klockan 4 kommer barnmorskan in och undersöker mig igen, då var jag öppen 5 cm, så förlossningen var utan tvekan igång. Jag säger åter igen att jag vill ha epidural. Lustgasen fungerar bra och eftersom att smärtan är hanterbar så bestämmer vi oss för att avvakta med epiduralen. Hon skulle undersöka mig igen om en timme och om det hade gått långsamt framåt så skulle jag få epidural. Det lät som en bra deal så jag fortsatte med lustgasen. Så fort jag kände att en värk var på g så började jag andas i masken och blundade. Minns att jag såg framför mig delfiner som hoppade i vatten och jag koncentrerade mig på det haha! Det var inte ens riktiga delfiner utan allt var tecknat i min lilla fantasi, rätt knäppt. Smärtan var än så länge inte alls lika farlig som vid förlossningen med Naomi så jag var på bra humör hela tiden. Sköterskorna som kom in i rummet tyckte det var roligt att jag var så glad haha. Jag gick på toa för att jag behövde kissa och då fick jag en värk som gjorde riktigt ont, hade ju inte med mig lustgasen in till toan så det var jobbigt. Vid Naomis förlossning så gjorde det såå sjukt ont, jag skrek och grät i panik. Nu var det annorlunda och jag var tydligen väldigt tyst och "inne i mig själv" istället.

Klockan 5 kommer barnmorskan in för att undersöka mig igen, jag minns att hon sa "Jag tror minsann att du ska föda barn inatt. Du är öppen 10 cm." och kollade på mig med förvånad min. Jag var inte direkt chockad eftersom jag ändå känner min kropp rätt väl. Det blev ändå ett litet "jäklar, vi ska bli föräldrar vääldigt snart." Barnmorskan ringde på en läkare som skulle vara med vid förlossningen samt förberedde personalen på neo. Jag minns att jag tyckte att det var konstigt att jag inte kände av några krystvärkar än, med naomi kom dom direkt. Jag satte mig upp på knä och lutade mig mot ryggen på sängen för att tvilling 1 skulle åka ner lite med hjälp av tyngdkraften. Det hjälpte och krystvärkarna kom igång snabbt. Efter två krystvärkar lägger jag mig ner igen eftersom att jag inte ville föda ståendes på knä. (Vid en tvillingförlossning så måste man nästan ligga på rygg för att man enkelt ska kunna "leda" tvilling 2 rätt med huvudet när tvilling 1 väl är ute sen.)

Nu låg jag ner och krystade och fasen vad ont det gör. Jag tyckte barnmorskan var dålig på att säga till hur jag skulle göra så vid en krystning skrek jag nästan "vad ska jag göra, vad ska jag gööra?!". Jag visste inte hur många krystningar det var kvar och tyckte att det var jobbigt att inte veta. Eftersom att de vanliga värkarna inte gjorde dödsont så kändes krystvärkarna tusen gånger värre, sen kunde jag inte använda lustgasen vid krystvärkarna eftersom att man måste hålla andan när man krystar.

Kl 05.48 föddes tvilling 1, Lilly i framstupa kronbjudning. Hon skriker på en gång, har massa mörkt hår och jag minns att jag sa "så liten hon är". Alexander klipper navelsträngen och dom visar upp henne för mig så att jag får se henne och jag säger "hej älskling". Så liten men så perfekt. Dom bär iväg henne till barnteamet som står redo i rummet bredvid. Jag får dropp för att sätta igång krystvärkarna igen och dom "leder" tvilling 2 så att hon hamnar rätt. Alle börjar känna sig svimfärdig här, det blev väl lite övermäktigt så en barnmorska fick ta hand om honom och ge honom lite av min saft haha! Efter några minuter börjar krystvärkarna komma igen och på två krystningar, klockan 05.57 så är tvilling 2, Belle ute. Även hon föddes i framstupa kronbjudning, skrek direkt, hade massa mörkt hår och var precis lika liten som sin syster. Direkt när hon kom ut så kissade hon på mig, lilla busen. Henne fick jag ha på mitt bröst i några minuter innan Alexander klippte navelsträngen eftersom att hon mådde så bra. Det gjorde Lilly också men med henne var det mer bråttom eftersom att Belle skulle komma ut också. Alexander följer med när dom tog ut Belle till barnteamet och är med dom medan jag får stanna kvar. Båda tjejerna vägde 1700 gram och var 42 cm långa. Helt perfekta.

Efter 20 minuter lossnar moderkakan. Den ser hel ut och man ser bara två hinnor i den vilket tyder på att tjejerna är enäggstvillingar. Det här är den värsta biten med hela förlossningen. Barnmorskan känner att jag har koagel? alltså typ blodklumpar i livodern och trycker och pressar allt vad hon kan på min mage. Den smärtan precis efter en förlossning utan bedövning var fruktansvärd. Alexander är med tjejerna så jag ligger ensam kvar i förlossningsrummet, det är blodigt, kallt och hela min kropp skakar av utmattning och smärta. Läkaren kommer in för att hjälpa henne eftersom att hon inte får ut allt. Han kollar med ultraljud och ser att det antingen är koagel, eller delar av moderkakan kvar i livmodern. Han bestämmer sig för att föröka få ut det så att jag slipper tas till operation. Det här är det värsta jag har varit med om. Han försöker få ut det med sin hand i min livmoder. Jag minns knappt den här biten. Jag suger i masken till lustgasen hela tiden tills det nästan svartnar och det bara tjuter i öronen. Han lyckades iaf få ut det så jag slapp operation. Men fy fan.

Alexander samt en barnläkare kommer in till mig. Allt var bra med tjejerna. Jag var så tagen efter det jag precis varit med om så jag minns knappt vad dom sa men jag minns att barnläkaren log och berättade att dom vägde precis lika mycket. Det var väldigt ovanligt tydligen. Alexander visar en bild på systemkameran på dom och efter det kör dom in mig i en sjukhussäng till tjejerna som ligger på neo vaggan så att jag får se dom tillsammans för första gången. Dom hade cpap inkopplat för att deras lungor skulle få lite extra hjälp och det var slangar, sladdar och maskiner överallt. Men jag såg bara DOM. mina perfekta små tjejer och den enda känslan som jag kände just då var en sån enorm LYCKA!

Vi får komma tillbaka till förlossningsrummet, vi får grattisbrickan, vi ringer våra familjer och Alexander hjälper mig att ta en dusch innan vi får gå in till våra tjejer igen. Förlossningen gick mycket enklare än vad jag trodde att den skulle göra. Jag sprack ingenting och smärtan vid själva förlossningen var helt klar hanterbar. Jag är väldigt nöjd över att jag enbart klarade mig på lustgas och inte tog epiduralen. Så olika ens förlossningar kan vara, vid Naomis förlossning så tyckte jag att lustgasen var obehaglig och epiduralen var min räddning, nu var det tvärtom. Om man bortser från att tjejerna föddes förtidigt så skulle jag säga att den här förlossningen inte hade kunnat gå så mycket bättre.


Alexander tog en bild på mig mitt i en värk.

Belle, några minuter gammal.

Cpapen var inte bekväm att ha på sig.

Återförenade igen för första gången utanför magen.

Här får jag se dom båda två, tillsammans för första gången.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

Det var såå underbart att få komma hem efter 4 dagar sängliggandes på sjukhus. Jag hade fått stränga order om att vila, men jag fick vara hemma tillsammans med Alexander och Naomi, vilken lycka! Alexander var hemma med mig hela tiden och om han var tvungen att åka iväg så hade jag någon hos mig eftersom att jag inte fick lyfta Naomi och helst bara ligga och vila i soffan. Att få sova i vår egna säng och slippa sängen på förlossningen var också underbart. Varje extra dag som gick nu var en bonus. Jag hade fått båda sprutorna för att påskynda tjejernas lungmognad och för varje dag som gick blev dom starkare.

Dock så höll det inte så länge. 2 dagar senare, torsdagen den 27 oktober på kvällen så sitter jag i soffan och kollar på tv, Naomi hade somnat och vi hade precis tänkt gå och lägga oss. Plötsligt känner jag att något rinner till där nere, det blir väldigt blött och jag skyndar in till toan. Det fortsätter att rinna, mina trosor var helt blöta och jag förstod på en gång att det var vattnet som hade gått. FAN. Jag ropar på Alexander och när han får se min min så förstår han direkt vad som har hänt. Jag var helt säker på att det var vattnet och ringde in till förlossningen som såklart ville att vi skulle komma in så snabbt som möjligt. Alexander blev nog mest irriterad över att det hände så sent på kvällen eftersom att vi båda var väldigt trötta och inte hunnit sova. Alexander ringer till sin mamma och pappa som kommer hit på en gång. Vi packar med oss alla väskor för nu visste vi att den här gången kommer vi nog inte hem utan två små bebisar. Det kändes jobbigt att Naomi redan hade somnat, jag ville gå in och pussa på henne men det var bäst att låta bli, ville inte väcka henne.

Med alla väskor med oss körde vi in mot förlossningen. Den här gången hade jag inga onda sammandragningar. Allt kändes väldigt surrealistiskt. Skulle dom verkligen komma nu? Skulle vi verkligen bli föräldrar igen? Dom är ju så små än.

Väl inne på förlossningen så blir jag undersökt direkt. Jag var inte öppen mer vilket var positivt. Läkaren som jag haft vid mina ultraljud jobbade och kom in till mig för att undersöka mig samt göra ett ultraljud för att bedöma om det var vattnet som hade gått. Vattnet till tvilling 1 var inte längre lika mycket och på min beskrivning så ansåg läkaren att det var "med stor sannolikhet prematur vattenavgång" och jag fick återigen dropp för att stanna upp värkarna. Under natten så fortsatte vattnet att rinna, vid ett tillfälle kom det väldigt mycket och då var det ingen tvekan om att det var vattnet som hade gått. Jag blev sängliggande och fick endast lov att gå på toa.

Dagen efter satte dom ur det värkhämmande droppet och sa "drar det igång nu så stoppar vi det inte". På ett sätt kändes det skönt. Jag hade en känsla av att "vill dom så gärna ut nu så kanske det är av en anledning. Min kropp kanske inte klarar av att vara gravid längre och om dom hålls kvar ännu lägre så kanske dom inte klarar sig där inne". Tanken av dom skulle vara utanför min kropp och kunna ha koll på dom där kändes mer trygg än att dom var kvar i magen och inte ha 100% koll på dem hela tiden. Tanken på att det skulle bli en vaginal förlossning inom en snar framtid skrämde mig lite. Jag hade vant mig vid tanken på att göra kejsarsnitt och nu fick jag tänka om. Smärtan vid Naomis förlossning var så stor och det gjorde mig rädd att behöva ha så ont igen.

Dagen gick och inga bebisar ville ut. Jag vande mig vid tanken på att vara inlagd på förlossningen i några veckor och funderade på hur jag skulle sysselsätta mig och hur jag skulle klara av att vara utan Naomi så länge. Att komma hem utan bebisar var inget alternativ längre.

På lördagen den 29 hade det fortfarande inte tittat ut några bebisar och jag fick ett eget rum på BB. Ett rum med tv! Idol gick på repris. Massor med nyfödda små bebisar i korridorerna utanför. Bebisskrik och väldigt många känslor överallt. I matsalen satt det trötta mammor med deras nykläckta bebisar i plastbaljor. Nu längtade jag efter mina små tjejer! Alexander hade åkt hem tidigt den morgonen men kom och hälsade på med Naomi på eftermiddagen samma dag. Det var underbart att få träffa henne igen, det var så jobbigt att vara utan henne. Min pappa och Ellinor kom förbi och hälsade på lite samma kväll. Dagen och kvällen gick. Jag började packa upp mina saker, försökte känna mig lite hemma i rummet som jag skulle få vara i några veckor nu. Jag hade svårt att somna den kvällen, det tog lång tid och det kändes lustigt och ensamt att vara där helt själv.

När jag hade sovit i kanske 45 minuter så börjar det göra lite ont i magen igen och jag tänker att "det är säkert inget" och försöker somna om. Efter en stund öppnar jag appen som klockar värkar och jag börjar mäta dom.. Jag ringer på sjuksköterskan som kommer in, det är en ny och hon presenterar sig. Jag säger att det börjar göra lite ont men hon verkar inte tycka att det är någon fara utan säger "försök vila, får du ondare så kan du få en tablett." Jag försöker vila med det är lögn. Det gör ondare för varje minut. Jag ringer till Alle runt klockan 2 på natten och han har endast sovit i två timmar och är jättetrött. Jag berättar att det eventuellt kan vara på g och att han nog borde komma in. Han undrar om det verkligen är på g och tycker att vi kan avvakta så att han får sova lite till haha! Men jag säger att jag verkligen tror att det är på g. Jag ber sjuksköterskan om en tablett och ringer sen till min pappa och hans fru som dock inte svarar för att fixa barnvakt. Ringer till min syster som är vaken som föreslår att hon ska åka och hämta Naomi. Jag pratade med henne en stund och under samtalet så blev värkarna tätare och ondare och jag fick andas mig igenom några. Innan hon hade hunnit åka iväg får jag tag på min pappa och hans fru och vi bestämmer att dom åker hem till oss så slipper vi väcka Naomi som låg och sov.


Likes

Comments

Fredagen den 21 oktober började jag få onda och rätt regelbundna sammandragningar. Först funderade jag på om jag borde åka in eller inte men jag ringde ändå för att fråga och dom ville ha in mig så snabbt som möjligt för att kolla och för att vara på den säkra sidan. Eftersom att det är tvillingar, att jag bara var i vecka 31+1 och att min förra förlossning gick väldigt snabbt så var det lika bra.

jag trodde typ att dom skulle kolla mig, säga att allt var bra, att inget var påverkat utan att det bara var onda förvärkar sen skicka hem oss och säga åt mig att ta det lugnt och vila. I värsta fall få lite dropp för att stoppa värkarna och komma hem sen senare på natten.

När jag kom in så hade jag rätt täta sammandragningar som gjorde ganska ont, fick ctg på magen för att mäta bebisarnas hjärtljud samt för att mäta värkarna. När barnmorskan undersökte mig så kände hon att jag var öppen 3 cm, att tappen fortfarande var ganska lång och så kände hon antingen huvudet eller rumpan på bebisen sa hon. När jag hörde henne säga att jag var öppen 3 cm så var jag väldigt nära på börja gråta, fick lite panik eftersom jag absolut inte hade räknat med det, dom fick ju inte komma nu! Då hände det rätt mycket samtidigt, det var flera barnmorskor inne hos mig, tog prover, satte nålar, fick flera sprutor på olika ställen. Dom gjorde även ett ultraljud för att kolla hur bebisarna låg i magen för att avgöra om jag kunde föda vanligt eller om det skulle bli snitt om förlossningen var på g. Tvilling 1 låg med rumpan neråt, alltså i säte så isf skulle det bli kejsarsnitt om dom inte lyckades stoppa det.

Droppet stannade upp värkarna lite och dom var inte lika onda längre. Dom berättade att om det blir snitt nu inatt så skulle jag antagligen få vara vaken, jag skulle få se bebisarna innan dom tas till barnläkaren tillsammans med Alexander och jag skulle få ligga på uppvaket i 2-3 timmar innan jag fick se dem.

Tiden gick och jag förstod nog inte hur nervösa personalen var där inne. Tydligen så trodde alla att bebisarna skulle komma den natten. Personal från neo var inne på rummet och gav oss information om hur det är där och vad som isf skulle hända. En gång i timmen kom barnmorskan in för att undersöka mig o se om jag var mer öppen samt kolla hur värkarna kändes. När klockan var runt 4-5 så låg jag och sov och enligt maskinen så hade jag rätt kraftiga värkar (dock så lyckades jag sova mig igenom det), barnmorskan undersökte mig igen och jag hade inte öppnats mer. Sen fick jag sova för att göra mer undersökningar på morgonen. Dagen efter hade jag fortfarande rätt regelbundna sammandragningar men dom var inte länge onda, vilket var positivt. Jag hade fått det första sprutan på natten för att bebisarnas lungor ska bli mer utvecklade och jag skulle få nästa spruta natten som kom. Den sprutan var inte alls skön, på rumpan rätt i muskeln haha. Men allt för mina tjejers skull såklart.

Sammandragningarna blev lugnare ju längre tiden gick. jag hade inte fått äta något ifall det skulle bli kejsarsnitt. Då måste man ha fastat i 6 timmar innan. Men klockan 12 på lördagen så fick jag äta lunch och det var så gott! Efter det började jag få rätt onda sammandragningar igen, vilket gjorde personalen lite nervösa så efter det fick jag vara fastande i nästan 24 timmar till.

Sammandragningarna lugnade ner sig men jag hade ju fortfarande det värkhämmande droppet inkopplat. Jag fick nästa spruta för tjejernas lungor natten mellan lördag och söndag och efter det fick jag sova hela natten. Nästa morgon undersökte läkaren mig och kände att jag nästan hade stängt mig lite, woho! Droppet fungerade och nu hade jag fått båda sprutorna för deras lungor. Jag var tvungen att vara sängliggande för att inte sätta igång förlossningen igen, jag fick gå upp och gå på toa med det var det enda. Naomi var med sin farmor och farfar och Alexander var med mig. Saknade henne så mycket.

Allt såg bättre ut hela tiden och sammandragningarna kom sällan och väldigt oregelbundet. På tisdagen den 25e hade jag ett redan inbokat ultraljud som jag gick på. Tjejerna mådde bra och precis som vi hade misstänkt så hade tvilling 1 ändrat position och låg nu med huvudet neråt! Det innebar att hon fortsatte ligga så och om förlossninge skulle dra igång så kunde det bli en vanlig,vaginal förlossning. Tvilling 2 låg fortfarande i säte med det var tydlig ingen fara utan det går att föda 2an i säte. Läkarna var väldigt nöjda med oss och vi fick åka hem igen samma dag med order om att vila vila vila!


Detta var precis när vi hade kommit in till förlossningen första gången. Då trodde jag att allt egentligen var lugnt och att vi skulle bli hemskickade efter undersökningen, så blev det ju dock inte!

Likes

Comments

Den 30 oktober kom våra fina små tjejer till världen, ca 7 veckor förtidigt i vecka 32+3. 42 cm långa och 1700 gram vägde båda två. Vi låg på neo i ca 5 veckor och där fick våra tjejer växa lite till innan dom var redo för möta världen. All tid har gått åt till dem, deras storasyster och för att få ihop vardagen med våra tre underbara, fantastiska tjejer och min minst lika fantastiska sambo. Vi har fått så mycket stöd och hjälp från våra familjer och det är jag så tacksam för. Mest tacksam är jag att allt har gått bra för våra tjejer och att dem är friska och mår bra! Tänk, Jag är trebarnsmamma. Vår familj är komplett. Tiden på neo och efteråt har stundvis varit riktigt tufft men också helt underbar. Kommer skriva om både förlossningen och allt annat efter det så småningom.


Detta är en bild som betyder väldigt mycket för mig, här får jag se Lilly och Belle tillsammans för första gången.

Likes

Comments

Jag tänkte jämföra mina två graviditeter med varandra, första med Naomi och nu med tvillingarna.

Vi fick reda på båda graviditeterna ganska tidigt, runt vecka 6-7. Ingen av graviditeterna var planerade. Med Naomi så var det inte självklart från första stund att vi ville behålla henne (vilken sjuk tanke nu egentligen haha) utan det tog någon vecka med mycket prat. När vi väl hade bestämt oss tvekade vi inte en sekund. Med tvillingarna så visste vi båda från första stund att vi inte ville göra abort, även fast vi tyckte att det kanske var lite väl tätt mellan barnen (vilket såklart har både för och nackdelar). Alexander var inte ens säker på om han ville ha mer än ett barn, det var jag däremot (fast som sagt, kanske inte så tätt). Vi har båda haft tvivel om hur det ska gå och hur vi ska klara det, men nu känns det som att vi båda är väldigt trygga i tanken på att bli trebarnsföräldrar snart och vi längtar efter dem.

Med Naomi så var det ju första gången och det var mycket läskigare att berätta om graviditeten för alla. Med tvillingarna så försökte vi göra en rolig grej av det haha.

Jag blödde ingenting när jag väntade Naomi, det gjorde jag dock med tvillingarna, det var väldigt läskigt och jag trodde att jag fick missfall på antingen den ena eller båda när det hände.

Jag har varit mycket mer orolig i den här graviditeten med tvillingarna än när jag väntade Naomi. Med Naomi så hade jag inte läst på så mycket om allt negativt som kan hända i en graviditet och tänkte typ att "jag är gravid och vi ska få en bebis". I den här graviditeten så visste jag från början om min "missbildning" på livmodern, jag visste att missfall är vanligare då och jag visste vad "missed abortion" var, som jag var livrädd för skulle hända. Sen fick vi veta att det var två och att den ena hade 80% risk att inte klara sig. Och såklart risken för prematur förlossning och risken för tvillingtransfusion (googla om ni inte vet). I graviditeten med Naomi så fick jag reda på min missbildning på livmodern runt vecka 20 och det blev ju såklart ett rätt stort orosmoment. Men om man jämför så har jag varit mer orolig den här graviditeten med tvillingarna, det har varit mycket mer risker.

Med Naomi så mådde jag rätt illa, speciellt när jag var på mitt jobb och kände lukten från mat, stekt mat var värst och det hade jag svårt för hela graviditeten. Med tvillingarna så hade jag två veckor som jag mådde riktigt illa runt vecka 8-10 och jag klarade knappt av att äta alls. Nu kan jag äta det mesta och förutom dom två veckorna så har jag knappt mått illa alls. (Om Alexander läser det här så kommer han nog inte hålla med o säga att jag har mått mycket mer illa än så, jag brukar förtränga sånt som har varit jobbigt haha).

Jag har inte haft några direkta cravings i någon av graviditeterna. Godis och speciellt choklad då isf kanske.

Magen har såklart växt mycket snabbare med tvillingarna än med Naomi. Nu i vecka 31 med tvillingarna så känner jag mig lika stor som när jag var i vecka 40 med Naomi.

När jag väntade Naomi så gick jag en väldigt tydlig "rand" över magen (linea nigra), det har jag inte fått den här graviditeten.

Naomi var beräknad och föddes den 19 mars, jag blev gravid i slutet av juni och var gravid på årets alla årstider typ. Jag slapp dock att vara gravid när det var som varmast på sommaren med Naomi vilket var skönt, jag gillade att vara gravid på vintern och bara glida runt i stora mysiga tröjor haha. Nu med tvillingarna så blev jag gravid i slutet av mars och har bf i december. Inte lika optimalt enligt mig, jag var gravid när det var som varmast (Dock så är jag glad att inte ha varit höggravid då under sommaren) och när tvillingarna kommer så kommer det vara vinter och förkylningstider (är nervös inför RS-virus och speciellt med naomi på förskolan). Det är också lite dålig timing för Alexanders del då han jobbar i en leksaksbutik och dom har ju högsäsong där innan jul. Hade jag fått välja så tycker jag att mars är en optimal månad att få barn i haha.

I graviditeten med Naomi så arbetade jag på McDonalds och det var såklart rätt jobbigt fysiskt med mycket stress och få pauser samt stekos. I den här graviditeten så har jag kunnat vara hemma med naomi och har kunnat vila väldigt mycket. Eftersom att jag har kunnat ta det lugnare den här graviditeten så har det nog gjort att jag känt mig mycket piggare än när jag väntade Naomi. Det är många som tycker att jag verkar mycket piggare nu också.

Även fast att jag har kunnat ta det lugnare nu så är det ju faktiskt två istället för en. Magen är mycket större, ryggen gör ondare och jag har börjat känna av symtom som jag kände av mycket senare i graviditeten med Naomi, vilket inte är så konstigt egentligen.

Tiden har gått så sjukt mycket snabbare den här gången än i graviditeten med Naomi. Jag har ju hört att när man väntar andra barnet (för min del andra och tredje) så går tiden så mycket snabbare, och jo det stämmer verkligen! Den här gången har jag ju Naomi att ta hand om samtidigt så jag brukar glömma bort att jag ens är gravid ibland (iaf i början när magen var mycket mindre).

Förlossningen kan jag ju inte säga något om än. Naomi låg med huvudet neråt rätt tidigt och förlossningen var normal och bra. Nu är risken för kejsarsnitt mycket större och jag försöker ställa mig in på att det kan bli det.


​Till vänster: Naomi i magen. Till höger: tvillingarna i magen (och Naomi på magen haha)

Likes

Comments

Här kommer förlossningsberättelsen med Naomi. Ungefär 1.5 år senare haha. Har haft den halvt nedskriven i över ett år men nu har äntligen gjort klart den, kollat igenom dokumenten från förlossningen och jämfört med hur jag upplevde det osv.


Onsdagen den 18 mars 2015, och jag var i graviditetsvecka 39+5, dagen innan vår lilla tjej var beräknad att komma. Dagen började som vilken annan dag som helst. Alexander var ledig från jobbet och vi åkte runt och fixade de sista som behövde göras innan vår bebis fick lov att komma. Jag var på jobbet en sväng för att prata med chefen och skicka in det sista till försäkringskassan. Alla frågade när bebisen skulle komma och jag svarade "Imorgon säger dom, men jag tror hon stannar en vecka till". Chefen och jag skämtade om att jag skulle ta några joggingturer i trappan hemma för att sätta igång det. Jag hade inte det minsta lilla symptom på att det skulle vara på g. Alexander bokade in att vi skulle åka till hans kusin dagen efter för att hjälpa henne med sin dator. På kvällen blev jag så sjukt sugen på chips, så vi åkte och köpte två påsar och massa dipp och verkligen svullade i oss, inget näringsrikt här inte.

Natten mellan den 18e och 19e. Jag hade vant mig vid att behöva gå upp ett antal gånger på nätterna för att kissa så det var inget ovanligt den här natten heller. Runt klockan 3-4 var jag på toan och fick se att det var lite blod på pappret. Först fick jag lite panik men jag kom ihåg att jag hade läst att det kan vara ett tecken på att något är på g. Jag la mig i sängen igen med mobilen och började såklart att googla, och jodå, enligt många så hade deras förlossning startat från några timmar till en vecka efter att dem haft en liten blödning. Jag kände mig riktigt hoppfull, pussade på Alexander och somnade om. Han hade ju ingen aning om vad som hänt, han sov som en stock och jag hade inte en tanke på att ringa in o fråga förlossningen heller.

Torsdagen den 19 mars 2015. Alexander vaknade lite innan mig och när jag vaknade så satt han vid sin dator. Jag berättade om blodet och att jag trodde att det kanske kan vara på g snart. Jag hade inte mer symptom än det dock. Jag gick på toan och då kom det lite mer blod. Efter det tog jag en dusch och satte mig sen i soffan för att kolla på tv. Jag började få lite ont i magen som jag inte känt innan och tänker att det antagligen är förvärkar, det var som en molande känsla längst ner i magen. Jag säger åt Alexander att det gör lite ont och att vi kanske inte borde åka hem till Lisa. Den molande smärtan kommer rätt regelbundet och jag laddar hem en app för att klocka "värkarna" mest för skojs skull. Det är allt mellan 10 och 5 minuter mellan.
Då kom jag på att det kanske kan vara bra att ringa in till förlossningen för att berättade att det hade kommit lite blod, nu mindes jag att man skulle göra det om man fick en blödning. Jag ringde in och sa att det hade kommit lite blod och att det gjorde lite ont i magen. Hon säger att det kan vara på gång och att jag skulle avvakta.
Då var klockan runt lite över 12 på förmiddagen. Nu började det göra lite ondare i magen och jag säger åt Alexander att ringa till sin kusin, det gör han och säger att det eventuellt kan vara på g och att vi inte vågar åka hem till henne.

Klockan 12:50, när det hade gått en halvtimme från att jag ringde in till förlossningen så sitter jag i soffan och känner att bebisen sparkar till riktigt hårt! Plopp säger det och min första tanke var att nu sparkade den så hårt att jag kissade på mig (trots att jag inte kissat på mig någon gång under graviditeten). Jag springer in till toan och då förstår jag direkt att det är vattnen som gått. Trosorna och byxorna är genomblöta och eftersom att det inte luktade kiss om vätskan (ursäkta informationen haha) så var jag ännu mer säker på att det var vattnet. Jag säger åt Alexander att vattnen gått och ringer in till förlossningen igen. Barnmorskan säger åt mig att lägga en nattbinda i trosan för att se om det fortsätter att rinna. och ber mig ringa och uppdatera om en timme igen. Jag gör som hon säger men nu börjar det göra riktigt ont! I det här läget har jag ingen aning om vad Alexander sysslar med, men jag tror att han sprang runt i lägenheten väldigt förvirrad för att packa ner det sista i väskan. Jag ringer pappa och försöker få tag på mamma men hon svarade inte, lyckades få tag på hennes man och säger att det är på g. Jag minns att jag satt och lutade mig mot soffkanten och att det gjorde helt sjukt ont.
När det hade gått kanske 20 minuter från att jag hade pratat med barnmorskan senast så sa jag åt Alexander att "Jag kan inte vänta en timma och sen ringa in igen, vi måste åka in NU". Han hjälpte mig att få på mig ett par mysbyxor och sen tog jag en handduk för att kunna sitta på något vägen till sjukhuset. Mitt i allt kaos så lyckas Alexander få in mig, Timo (vår hund) som vi skulle lämna av på vägen och alla väskor in i bilen.

På vägen dit ringer Alexander in till förlossningen för att berätta att vi är på väg och att jag har sjukt ont så att dom kan förbereda sig. Värkarna var ungefär 2-3 minuters mellanrum och på nått sätt så lyckades jag åla mig från framsätet till baksätet för att kunna lägga mig ner. Mitt i en värk så ville barnmorskan prata med mig, minns att hon frågade om det tryckte på och jag vet faktiskt inte vad jag svarade. Jag tyckte att det var jättejobbigt att behöva prata med henne i värkarna men jag antar att hon försökte få en liten bild på hur ont jag faktiskt hade. Alexander var väldigt lugn under hela bilturen och körde väldigt lugnt och säkert haha.

Klockan var 14.00 när vi var framme vid förlossningen, Alexander släpper av mig precis utanför ingången för att kunna hitta en parkeringsplats. Jag tar mig upp för hissen och sen in i korridoren till förlossningen. Det verkar ganska lugnt och det står några barnmorskor och pratar i hallen. Här minns jag inte alls mycket förutom att en barnmorska hjälpte mig till ett rum på en gång för att undersöka mig. Jag får på mig en sån där vit sjukhusrock och tar av mig byxor och trosor. Alexander kommer in i rummet bara efter en liten stund. Vid undersökningen var jag öppen runt 3-4 cm och bebis var fixerad bäckeningången. Jag har 3-4 sammandragningar på 10 minuter och har så sjukt ont. Jag skriker rakt ut av smärta och har nästan lite panik. Jag ber om epidural och det skulle jag få. Jag får testa lustgas på 50/50% men eftersom att jag hade så svårt att andas på ett lugnt sätt så tyckte jag att den där masken var i vägen och jobbig. Alexander och barnmorskan försökte få mig att andas i den men jag tyckte aldrig riktigt om den och kände mig mest yr och illamående.

Kl 15.05 kommer narkosläkaren kommer in och lägger epiduralen, kände ett litet stick men tänkte inte ens på om det gjorde ont. Den börjar hjälpa nästan direkt och oj vilken skillnad! Nästan all smärta försvann och jag kunde få i mig lite blåbärssoppa och saft.

Kl 15.20 undersöker barnmorskan mig igen och då var jag öppen runt 4-5 cm. Epiduralen hjälper bra och tar bort smärtan av värkarna. Här börjar jag dock känna en väldigt stark känsla av att vilja krysta. Barnmorskan säger åt mig att det får jag inte alls göra än och det är så sjukt svårt att låta bli. Här någon gång så kommer det in ny personal och jag fick en sån himla bra barnmorska och en barnmorskestudent som var inne hos mig hela tiden vilket jag tyckte var väldigt skönt.

Kl 16.30 undersöker barnmorskan mig igen och då är jag öppet 10 cm, har 4-5 sammandragningar på 10 minuter och jag får lov att krysta. Nu kunde jag ta i ordentligt och försöker hålla ut så länge som möjligt. Efter en stund så säger barnmorskorna "så mycket hår den har!". Här kändes det väldigt obehagligt, epiduralen tog bort smärtan från värkarna men jag kunde fortfarande känna obehaget och en viss smärta när hon "åkte ner" och att hennes huvud var ute lite, för att sen åka tillbaka och in igen. Det här var jag inte alls beredd på, att hon skulle åka tillbaka igen, det var typ lite som "2 steg fram, 1 steg bak". Vid varje krystning så åkte hon längre och längre ner, och vid varje paus så åkte hon tillbaka igen. Jag minns att jag sa "jag bryr mig inte om jag spricker bara hon kommer ut" och barnmorskan skrattade haha. Sen frågade barnmorskan om jag ville känna på hennes huvud vilket jag gjorde och kände massor av hår, det var en helt sjuk känsla. Fast att Alexander stod vid min sida så kunde han se lite av huvudet också och jag brydde mig inte alls om han kollade eller inte, jag var så fokuserad på det jag gjorde haha. Jag höll ut varje krystning så länge som jag bara kunde, försökte även krysta när jag inte hade någon värk, men då sa barnmorskan åt mig att samla krafter.

Efter en stunds krystande sa hon att det bara var en krystning kvar, sen skulle hon vara ute. Jag väntade på nästa värk i en evighet kändes det som men den kom inte! Jag sa att "Jag får ingen värk" och då fick jag något slags nässpray och kort därefter kom det en värk. Jäklar vad jag tog i, jag tryckte på så hårt som jag bara kunde och då kom hon ut, vår fina, fina dotter. Klockan 16.59. Hon började skrika direkt och jag minns att en barnmorska sa att hon var lång. Dom torkade av henne lite snabbt och la henne direkt i min famn. Hon var så perfekt. Jag visste inte helt säkert om hon var en tjej eller kille för ingen sa något om det och jag hann inte kolla där nere på henne. Jag frågade så då lyfte en barnmorska upp henne för att visa. Jag minns den här delen både rätt suddigt men ändå väldigt tydligt. Jag kollade upp på Alexander och såg att han hade en tår i ögat. Han fick klippa navelsträngen. Efter det fick hon ligga på mitt bröst, hon fick en liten mössa och en filt runt sig. Hon fick testa på att amma direkt vilket gick jättebra, hon förstod direkt hur hon skulle göra. Samtidigt som hon fick ligga vid mitt bröst så skulle den där jäkla moderkakan ut. Det tog lång tid, jag fick akupunktur i foten vilket var mest obehagligt men efter 45 min så lossnade den.

Jag sprack rätt mycket inuti så en läkare fick sy mig, det tog nästan 1 timme men jag var så hög av glädje att det kändes som max en kvart. Minns att han satt och Visslade nästan hela tiden och att det var en positiv stämning i rummet. Under tiden som jag blev sydd så var Naomi hos Alexander och hon låg och sög på hans lillfinger så att det smackade i hela salen, alla barnmorskor kollade på henne och skrattade haha. Hon hade ett väldigt stort sugbehov redan då och fick sin första napp dagen efter.

När jag hade blivit sydd så fick vi grattisbrickan och jag minns att chokladmjölken var jättegod. Barnmorskestudenten vägde och mätte Naomi. 51 cm lång, 3655 gram och 36 cm i huvudomfång. Efter det fick jag hjälp in i duschen och sen fick vi ett rum på BB.

Från att vattnet gick kl 12.50 så tog det lite mer än fyra timmar till att Naomi föddes kl 16.59. Det var en väldigt snabb och bra förlossning. Värkarna var otroligt starka, täta och intensiva och smärtan innan jag fick epiduralen går inte ens att beskriva. Innan förlossningen så hade jag tänkt att jag bara ville ha lustgas och helst inte epidural men att jag var öppen för förslag, sen när jag kände hur ont värkarna gjorde så var det inget snack om saken, då ville jag verkligen ha epidural haha.


Likes

Comments

Idag går jag in i vecka 31 (30+0) hinner inte riktigt med och dagarna/veckorna flyger förbi. Nu har tjejerna en stor chans att klara sig utanför magen, varje vecka som går spelar stor roll för deras utveckling och det känns så skönt att redan vara i vecka 31.

Den första läkaren som vi träffade i vecka 7 trodde att dom skulle komma runt vecka 34 (på grund av att min livmoder inte är riktigt lika stor som en vanlig livmoder, kan skriva mer om det en annan gång). iaf, vecka 34 är om 3 veckor, hjälp. Hoppas ju såklart att dom stannar längre än så, vecka 36/37 känns lagom.

på ultraljudet som vi gjorde för ett tag sen så vägde dom ca 1,4 samt 1,2 kg, undrar hur mycket dom väger nu. Enligt min gravidapp så är det 69 dagar kvar till bf och 75% av graviditeten är klar just nu, men egentligen så är det ju två veckor mindre än så, så alltså 55 dagar som mest.

Vi har nästan allt klart här hemma. Behöver fixa lite saker med försäkringskassan, koka nappar, packa klart förlossningsväskan, montera fast Naomis bilbarnstol på passagerarsätet och sätta dit baserna till babyskydden i bilen. Ellinor och jag ska försöka oss på att sy två stycken baby wraps att ha i babyskydden också. Laga massa mat och frysa in ska vi också göra, och packa en liten väska till Naomi. Det var visst lite kvar att göra ändå, men det ska nog gå!

En bild från gravidfotograferingen, jag och mina tjejer. 💗

Likes

Comments

Jag har en liten "missbildning" (som läkarna så fint kallar det) på min livmoder, så när vi fick reda på att jag var gravid ville jag kolla upp så att allt var bra med den lille/lilla där inne. Jag ringde till gynavdelningen och det var inga problem att få ett ultraljud.

Den 26 april fick jag komma in på ett ultraljud och fick träffa en specialistläkare. jag hade räknat ut att jag skulle vara runt vecka 6-7 på ultraljudet och hade läst att det kunde vara förtidigt för att se ett hjärta slå, även fast jag hoppades.

Hon kollade lite själv först men sen vred hon skärmen så att vi kunde se och där såg man en liten ärta i en mörk hinna eller vad man ska kalla det. Jag hade tvekat lite o funderat på om jag verkligen var gravid men när jag fick se skärmen på ultraljudet så var det inte svårt att missa. Efter en stund säger hon "ser ni det jag ser?" och ja, det var inte heller svårt att missa. "Det är två?!" säger jag, två hinnesäckar och två små ärtor. Jag minns att jag kollade på Alle och typ skrattade, lite av chock för att det var så oväntat och för att det kändes väldigt overkligt. Alle såg helt livrädd ut och som att han trodde att läkaren skämtade.

Efter ultraljudet så var vi nog fortfarande i chock. Läkaren berättade dock att eftersom det var så tidigt i graviditeten så var det inte säkert att den ena tvillingen skulle klara sig. Det var tydligen väldigt vanligt att den ena tvillingen "absorberas bort" och sen är det bara en kvar. Så jag minns att hon sa att vi inte skulle berätta för alla att vi skulle få tvillingar än. Jag ställde in mig på att det antagligen bara skulle vara en som skulle klara sig och hoppades på att det "missfallet" skulle ske ganska tidigt isf.
Det var en konstig känsla för det var ju faktiskt TVÅ just där och då inne i magen. Två små ärtor.

När vi kom ner till restaurangen så väntade Antonia på oss (hon passade naomi under tiden, hon var den enda som visste om att vi var på ultraljud) och Naomis farfar (som inte visste något). Så fort vi fick se Antonia så sa jag "Det är två!!" haha, så hon var den första som fick veta. jag var nog lite i chock resten av den dagen för jag minns inte så mycket mer haha.

Likes

Comments

På dagarna går Naomi på dagis från klockan 9-14 måndag till torsdag. Alexander jobbar 50% och pluggar 100%, och jag pluggar 100% till den 11 november.

För varje dag och vecka som går så känner jag mig tröttare och det blir jobbigare att ta mig till olika ställen och göra saker utan att få massa sammandragningar eller bli helt slut.
De tillfällena som Naomi sover eller är på förskolan hade jag helst bara velat sova eller ligga och ta det lugnt framför en film, men då måste jag passa på att plugga för det går inte att göra när naomi är hemma.
Jag vill inte klaga och jag vill vara en supermamma som klarar av att ta hand om naomi samtidigt men det börjar bli lite tungt nu. Speciellt som nu när hon har varit sjuk och inte kunnat vara på förskolan. Vi har tur som har så många fina personer i vår närhet som ställer upp och hjälper till dock.

På torsdag går jag in i vecka 30 och jag längtar tills våra små ärtor vill titta ut, även fast att jag vet att det kommer att bli tufft då också fast på ett hela annat sätt med minimalt med sömn, gråtande bebisar och kaos. Men då har vi dom iaf här. Men riktigt än får dom inte komma, om dom kan stanna iaf i 6 veckor till så är jag nöjd. :)

En bild från skördefesten i lördags, vi plockade varsin pumpa.

Likes

Comments

I fredags blev jag överraskad med en babyshower. Jag, Alle och Naomi skulle vara hos Alles föräldrar klockan 5 i fredags för att äta middag tillsammans med dem och Antonia och Dennis. Efter det skulle vi åka in till konstnatten på öland, ja det var ju så jag trodde att det skulle bli iaf.

Egentligen ville Alle åka in till Kalmar på fredagen för att "hitta på något" och skrev upp "KALMAR" stort och tydligt i våran kalender. Jag tyckte detta var väldigt märkligt eftersom att det typ alltid bara är jag som skriver upp vad vi ska göra i kalendern haha. Sen när jag frågade honom vad han ville göra i Kalmar så sa han "jag vet inte, hitta på något". Då tyckte jag såklart att det kändes onödigt att åka in till Kalmar just på fredagen eftersom att det var konstnatten då och det händer bara en gång om året. Så jag strök hans "KALMAR" från kalendern och skrev in "ÖLAND" istället. Att han sen verkade tycka att jag var besvärlig och inte vilja åka in till Kalmar då var ju också egentligen lite märkligt. (Tanken var att han, jag och naomi skulle hänga i kalmar hela dagen och att Antonia och Alicia skulle fixa babyshowern hemma hos oss under tiden). Stackarna haha!

Istället kokade dom ihop att vi skulle vara hemma hos Alle och Antonias föräldrar och äta middag kl 5 för att sedan åka in till konstnatten. Och tyckte jag lät mycket bättre än att hänga i Kalmar hela dagen utan anledning.

Så klockan 5 var vi hos Alles föräldrar och när vi öppnade dörren så stod alla där inne och skrek "SURPRIISE" hahah. Det var Antonia och Alicia som hade styrt ihop allting och dom + Jessika, Ellinor, Maja, Mickis, Sanna, Helene, Bettan och Lisa som var där. Allt var så himla fint, rosa ballonger överallt, serpentiner, vimplar, jättegod bål, och dukat bordet helt i rosa med små fina detaljer överallt. Dom hade fixat små minipizzor, jordgubbstårta, godis, cupcakes och grönsaker med dipp. Det var jättemysigt, vi fikade, pratade och hade ett disney-quiz som dom hade gjort.

Sen fick jag öppna presenter till mig och tvillingarna, vi blev riktigt bortskämda.

Hela kvällen var jättemysig och jag är så glad och tacksam över att jag har så många fina människor i mitt liv. Det var så kul att träffa alla som var där och jag är riktigt imponerad av Antonia och Alicia som hade styrt ihop allting och hade planerat i 2 månader. Sen är jag faktiskt imponerad över Alle (och såklart alla andra) som inte hade sagt något eller råkat försäga sig, men ja, speciellt Alle. Det är inte lätt att planera någon överraskning för någon som vill ha total kontroll på hur vardagen ska se ut, helst 2 veckor i förväg, så han har nog haft svårt att hålla tyst.

Likes

Comments