Header
View tracker


Lillebror är på ingång mot Lund. Vaknade tidigt imorse, cyklade iväg i mörkret med jazz i lurarna, kom tillbaka till lägenheten lagom till frukost och Mysteriet på Greveholm (1996!) och lagom till orangea reflektioner i trappuppgången.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - click here!

Likes

Comments

View tracker

Likes

Comments

View tracker


Du är inte tråkig. Låt dig inte tro det. Jag är väldigt petig med vem jag lägger min energi på - aldrig till en uttråkande människa. Du skulle aldrig sitta där och jag skulle aldrig sitta här om du var tråkig. Låt oss inse fakta bara; du är intressant. För intressant.



Likes

Comments


Jag gillar våra lördagar. Kravlösa men ändå aktiva i all dess slöhet. Storstäda, promenader, rosiga kinder, eftermiddagssömn, kreativitet, ignorera den nalkande måndagen, pizza, och så Homeland - såklart.



Likes

Comments


Morgonen efter Malmökväll i en lägenhet full av dels bra människor och dels extremt osköna snubbar (i mängder). Tog en förmiddagsstroll för att köpa apelsiner och croissanter. Kokade kaffe och klättrade ut på taket för fransk frukost i filt. Allt som saknades var en skymt av Eiffeltornet.



Likes

Comments


Jag gillar nya sammansättningar av människor. Speciellt på en tisdagkväll med vitt vin och mängder av hemlagad sushi.



Likes

Comments


Jag är så head over heels crushig och det rubbar hela min vardagsrytm. Sluta opp med det där nu organ. Sluta opp säger jag!



Likes

Comments


Hans namn uttalades Mow, fast jag vet att det stavades helt annorlunda. Han körde runt oss i Miami, och stod även och väntade troget på mig utanför hotellet dagen jag skulle flyga tillbaka. Det tog en timme till flygplatsen. En timmes samtal. Han frågade frågor. Jag svarade. Han lyssnade. Jag frågade frågor. Han svarade. Jag lyssnade. Mow berättade hur han växt upp i ett vackert Pakistan på 70-talet, där han mot sin pappas förfäran anammat hippiekulturen. Med sitt långa hår spelade han vinyler i en hotellokal varje helg, rökte gräs, erbjöds alldeles för mycket gratis alkohol och smög ut om nätterna med Stefan - Mows bästavän från Malmö som växt upp i Pakistan där hans far jobbade på Tetra pak. Stefan med det blonda håret och de blåa ögonen. Radarparet som skildes åt vid 20-30 års åldern men som fortfarande ringer varandra varje födelsedag och julafton. Mow pratade med försiktig röst och han ursäktade sig stundtals för att han pratade så mycket om sig själv, "men varje minne jag återberättar väcker ett nytt minne som jag inte tänkt på på flera år". Jag lät honom gladeligen fortsätta och ställde följdfråga efter följdfråga, hela tiden med gråten i halsen, rörd av hans inlevelse och rösten som sprack av nostalgi.



Likes

Comments


Vi beställde in 6 flaskor och servitören skakade på huvudet. Innan maten kommit in var två flaskor tömda. På en Japansk restaurang med plaststolar och lädersoffor i innerstan Orlando. Jag hade slutat fråga om vart vi var. Miami, Disneyland, downtown, flygplatser, privatchaufför efter privatchaufför, alltid musiken på hög volym och alltid på väg - aldrig reflekterandes över hur eller vart. Chauffören körde oss dit han pekade, och nu satt vi här, på en folktom restaurang 30 minuter innan stängning där städpersonalen kastade skyndande blickar som han ignorerade, såklart. Jag fyllde återigen upp våra tomma glas. En till skål, tre klirrande glas, luta huvudet bakåt, smaken av Sake genom halsstrupen, magen, blodet, hjärnan. Två flaskor till tack. Skål, klirrande glas, huvudet bakåt. Samtal om något jag inte kommer ihåg, men vi skrattade, och det var en befrielse. Efter midnatt, kanske 01, lämnade vi serveringen trots att mat stod kvar på bordet. Jag tackade ursäktande. Han reflekterade inte en sekund över de orörda tallrikarna, såklart.

Den svarta bilen stod och väntade på oss utanför och chauffören klev ur förarsätet när vi kom gåendes tillbaka, som om han suttit på vakt. Han rättade till kavajen, öppnade bildörren och erbjöd sig sin hand. Fyra dagar i den här världen och alltid den där återkommande handen, som om jag inte kan öppna, eller ännu mindre kliva in genom en bildörr själv för att jag är kvinna. Så var vi på väg igen. Ännu en okänd motorväg mot ännu en hotellsvit. Jag minns att vi satt där i baksätet med de mörkade rutorna, basen av musiken vibrerade i bröstet och jag log. Hur kunde jag inte le? Jag var så ensam med den här upplevelsen. Ingen skulle riktigt förstå. Och det var en fin hemlighet i all sin absurdhet.


Likes

Comments


NederlagsOboy kl 06:30 natten då Trump valdes till president.


Likes

Comments