Mitt liv. ADHD. Autism. Vardag. Ångest. Depression. Relation.

IBS - Irritable bowel syndrome. Detta lider jag av sedan ett par år tillbaka. I samband med min diagnos - IBS-C, så blev jag remiterad till en dietist för att gå en IBS - FODMAP utbildning, där du får kunskap om hur du ska ändra din kost för att bli av med dina symptom - hela 85 % blir hjälpta av detta program. Bor man i Mora så måste man såklart åka hela vägen till Falun vid varje träff, vilket gjorde att jag inte tog mej iväg på alla träffarna och jag tappade helt enkelt lusten att fortsätta - för det är ingen lätt match att lägga om kosten på det här sättet, det är allt från att du inte får äta vattenmelon medan honungsmelon är okej, till att nästan all lök - även vitlök går bort helt, men där det är okej att använda olja med vitlökssmak eller den gröna delen på purjolöken! Så detta är inget man bara förändrar över en natt. Detta har jag alltså smått förändrat och lärt mej lite mer och mer kring under dessa år sedan jag fick min diagnos.Belly Balance - är en webbsida där du kan gå den här FODMAP utbildningen online, vilket jag nu kostat på mej att göra. Det ska bli spännande att göra detta fullt ut och tänkte försöka ta upp en del här om hur det går och berätta lite mer kring detta.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Vet inte vart jag ska börja, mer än att jag tänkt på att börja skriva igen. Har prövat att skriva i en vanlig dagbok, det går sådär. Är tveksam till hur mycket jag vill dela med mej helt öppet för vem som helst att läsa, men samtidigt är det så här det är och jag behöver vara öppen för att förhoppningsvis bli hjälpt på vägen.

2 år har gått sen sist jag skrev här och mycket har hänt. Jag har så mycket som äter upp mej inombords just nu och att skriva brukar hjälpa en del. Är sedan sista September helt sjukskriven, mycket pga olika medicinska förändringar men även då det sker en hel del förändringar rent allmänt i mitt liv just nu. För 10 månader sen så träffade jag min andra hälft, han är helt fantastisk och min bästa vän. Att vi levt nu, sida vid sida i 10 månader har jag svårt att förstå, utan något som helst bråk, tjafs eller störningar. Jag kan knappt stå ut med min egna familj så nära in på, eller min bästa vän under så lång tid i streck - Är alltid i ständigt behov av egentid och återhämtning i min ensamhet, så jag trodde inte det va möjligt, inte för fem öre att jag skulle klara av en relation! Men med rätt person så fungerar det verkligen och det kan inte bli mer rätt än så här. Innan sjukskrivningen så hade jag en anpassad anställning som varade i ca 1.5 år - Varav 1 år arbetstränade jag innan det ledde till anpassad anställning. Dock pga vissa omständigheter så blev det ingen förlängning efter sista september. Jag har som sagt mått sämre och det har lett till mindre och mindre timmar på jobbet och till slut sjukskrivning. Idag saknar jag verkligen mitt jobb, även fast jag är sjuk till viss del så hade jobbet varit den absolut bästa medicinen för mej - komma iväg på morgonen, möta andra, känna sej behövd mm. Att man hade haft något meningsfullt med dagen. Idag flyter hela min tillvaro bara ihop till en stor fruktansvärd jobbig klump. Mina rutiner är som bortblåsta - rutiner som jag kämpat som fan med att få till de senaste åren, det va i Maj i år - alltså 1 år efter påbörjad arbetsträning som jag började få till en hållbar rutin, under hela Maj månad så hade jag ingen frånvaro/sjukdag! Det är sjukt stort för mej, att jag klarade en hel månad utan någon frånvaro/sjukdag. Det tar med andra ord lååååååång tid för mej att få in rutiner i vardagen och förändringar är min största svaghet! När jag fick besked att det inte blev förlängt med mitt jobb så rasade allt och tusen frågor som följd - duger inte jag? är jag dålig? kommer jag aldrig klara av ett jobb? ska jag flytta till T nu? vart ska jag arbetsträna/få anpassad anställning istället? Mitt mål blev att fokusera på datumet 6/10, då jag och min SIUS (Tillrätta läggare och sköter kontakt med arbetsgivare mm) från arbetsförmedlingen skulle ha ett möte med ett företag jag har som dröm att jobba på i Stockholm. En SIUS finns med och stöttar dej i minst 2 år vid din sida och följer upp mm, min SIUS - Vi kan kalla henne M. M har funnits vid min sida sen ca 1 år tillbaka om jag minns rätt, då länkades hon på och min tidigare coach S länkades av - S fanns som min stöttepelare i över 2 års tid. M hade ordnat att detta möte i Stockholm va en möjlighet, trots att hon jobbar i Mora och att jag är skriven i Mora - så skulle detta gå att ordna utan några större förändringar just nu, med exempelvis flytt och skriva sej nere i Stockholm direkt. Jag skulle få slippa allt detta extra, som att få en ny SIUS kontakt direkt där nere och behöva göra en massa förändringar samtidigt. Utan fokus först är att besöka företaget - känna in, kolla vad det är och vilka möjligheter som finns för mej där. Att i lugn och ro få pröva detta med att vara sambo - inte nog med att jag ska pröva vara sambo så ska detta även ske på ett ställe jag ej känner till, där jag ej känner någon och ej har något nätverk - som exempelvis arbetsförmedling, försäkringskassa, vården och kontaktperson. Min största rädsla va just att detta som nu hänt har hänt. Min SIUS blir plötsligt allvarligt sjuk bara dagar innan vårat möte, veckorna innan så hade vi ingen kontakt då jag legat sjuk och vi ej behövts höras av tidigare. Dagarna närmade sej och vi skulle checka av en del och gå igenom inför mötet och då händer det här, vi hinner inte prata något innan. Hon är ej kontaktbar och går ej att räkna med, jag får panik - Vad händer nu? vem följer med på mötet? hur lång tid tar det innan det blir av? hur mår min SIUS egentligen? VAD ÄR DET SOM HÄNDER!?! Arbetsförmedlingen kan ej bistå med en ny SIUS pga att jag är sjukskriven just nu, anledningen att M kunde följa mej, är just för att hon är M - Utan M är det inte möjligt längre att genomföra detta via arbetsförmedlingen! Nu ska detta lösas via försäkringskassan i Mora och försäkringskassan i Stockholm - yippi! HUR lång tid kommer inte detta ta? De har ingen aning kring min och Ms plan. JAG ORKAR INTE MED ATT EN NY PERSON SKA IN I MITT LIV som inte är M! Meningen va att om ett par månader/halv år beroende på hur allt kändes då, så skulle M länka över mej sakta och säkert till en ny SIUS eller coach i Stockholm. Mitt i allt detta kaos så vill jag inte ens flytta till Stockholm, jag önskar av hela mitt hjärta att T hade möjlighet att flytta hit istället, jag har varken ork eller viljan att flytta. Jag är minst sagt förvirrad och har sån ångest och stress inför allt. Främst helt slut och går sönder av att inget veta, att inte veta hur mina dagar kommer se ut, att inte veta någonting! Det finns ingen struktur eller plan eller rutiner någonstans och jag går sönder av det här!

Likes

Comments

Sömn och vila kan göra så mycket, haft en mycket bättre dag idag.. ibland drunknar jag i mej själv och glömmer bort att det faktiskt bara är en dålig dag och inte ett dåligt liv! Jag får vara glad att det händer allt mer sällan att jag ramlar så långt ner... Och det måste betyda att jag blir starkare och starkare för varje gång? Det är en del av mej som jag måste lära mej att leva med och acceptera, vilket jag försöker göra hela tiden.. Men det är svårt i dagens samhälle att stå för den man är och få andra att förstå att min vardag kanske inte ser exakt ut som din "ekorrhjul-vardag" och det kan ju riva till ordentligt jobbigt i vissas öron. Men fortsätt med ditt så fortsätter jag med mitt, för jag kan inte mer än att tävla med mej själv och uppnå mina egna mål! Eh, ja det här är jag i ett nötskal.. Orden, tankarna och funderingarna bara kommer och de far runt och runt och det finns inget stopp, så ibland blir det helt enkelt kortslutning i mej och jag behöver laddas upp igen för att fungera någorlunda "normalt"....

Likes

Comments

Orkar inte med min hyperaktiva hjärna, när det väl är igång finns det inget stopp! Helt slut...
Ligger och tänker på hur jobbigt det blir för mej när det blir så här i huvudet, tankarna tar liksom aldrig slut.. Det har tagit till nu och lugna ner mej och försöka slappna av och kaoset bröt ut strax efter 14 idag. Det känns så jobbigt att det är så här... Och att det blir stopp med allt pga att det blir sånt kaos. Allt annat som jag skulle vilja göra får lida pga att det blir kaos. Blir så arg att min hjärna inte får ordning på allt, vad man ska prioritera och inte.. Nu i efterhand när jag ligger här, helt slut efter kaoset så undrar jag hur sjutton kunde det bli kaos av det där lilla? Men det förstörde hela min kväll och allt imorgon har jag bokat av, för jag fick inget och gå ihop med allt från när ska jag duscha, handla och laga mat och samtidigt ha andra möten? Det gick inte för fem öre och gå ihop! Känner mej så besviken på mej själv, hur svårt ska det vara egentligen?! Känner mej stressad över att min utredning tar sån tid och jag känner mej inte alls nöjd med resultatet hittills och deras syn på mej känns som något som inte alls stämmer. Är det någon som känner igen sej i det jag skriver? Eller låter det helt sjukt och rörigt? Rörigt är bara förnamnet i mitt huvud....

Likes

Comments

Ska börja med en ny medicin, brintellix.. Är det någon som har erfarenhet av den? Det är ett ganska nytt läkemedel..

Likes

Comments

Åh!!! Det kokar i mej.. Jag känner mej som en tickande bomb och exploderar när jag minst anar det, det går på mindre än en sekund och så har hela dagen som var bra blivit till ett stort argt moln! Vad är det som händer med mej? Är det för att jag slutat med medicinen som den här jobbiga krypande ilskan kommit tillbaka i mej, så här va jag för över 1år sen innan jag började med en medicin och jag har mått så bra på den! Men den skulle bort nu tydligen... Hoppas mitt läkar besök på måndag blir bra. Att det finns en tydlig plan. Jag önskar att få slippa denna trötthet och ilska. Det har varit ett par jobbiga veckor nu. Jag orkar inte med mej själv, om jag hade klarat av det så hade jag vid de här laget slitit av mej håret, kastat ut mej själv genom fönstret och skrikit lungorna ur mej! Gaaah! - men, som tur är så har jag inte den förmågan att göra så. Känner mej mycket ensam just nu. Ena sekunden är jag så lycklig för att solen skiner eller att man mött ett vänligt leende.. Men sen inser man när man kommer hem att man är ensam, i allt! Mat, gardin byte, städning, umgås med andra osv.. Jag vet inte många omkring mej som lever helt själva och ensamma. De flesta har någon omkring sej, jag har fan inte ens en låtsas kompis (kanske tur) eller vandrande pinne! Jag har ingen som hälsar på särskilt ofta, det är ibland någon som kikar in en stund.. Eller min systerdotter som brukar stanna en natt. Men önskar det va mer häng hemma hos mej! Äta middagar, hjälp med gardin byte, kolla kläder i garderob mm. De vill alltid oftast att man ska vara hemma hos de, men de är ju redan en familj på minst två personer så snälla, hjälp mej och fylla mitt tomrum hemma hos mej och i mitt hjärta! Är säkert jag som gjort att det är så här. Vart är min själsfrände?! Som kan ta mej för den jag är, som låter mej bara få vara men ändå finnas där! Kom fram nu tack, för jag har fått nog av att vänta på dej!

Likes

Comments

Idag kryper ångesten omkring i hela mej, den kom så plötsligt idag på förmiddagen och den vägrar försvinna! Panik blandad med oro och rädsla.. Det värsta är att jag jan inte sätta fingret på vad? Allt bara bubblar inom mej, blir tokig. Såklart så ska jag just idag iväg till min bästa vän och umgås ikväll och sova kvar, så typiskt.. Och jag kan inte avboka fast jag vill, har gjort det för många gånger i samma situation men också för att jag vet att det antagligen blir lite lugnare i mej att komma iväg och prata om annat. Men jag är så trött så trött, förstår inte att de inte gör något åt min trötthet på psykiatrin? Jag fattar ju själv att det är min hjärna som går på högvarv som tröttar ut mej. Råkade vakna kl 6 imorse, va så trött och ville somna om den 1,5 timme jag hade kvar innan klockan skulle ringa... Tror ni det gick? Nä, det spinner på, ding, ding... Jag tänker på det ena och det tredje som leder till det femte som i sin tur leder till det sjunde. Slutar med att jag blir irriterad, ligger och tänker "sluta tänk, sluta tänk" men det funkar inte. Så efter en halvtimme utan resultat är jag super hungrig på frukost. Så där håller det på, därför har jag svårt och kunna vila på dagarna för det går inte... Usch. Någon som har nå bra tips? Känner mej ständigt helt slut och lam i kroppen och knoppen!

Likes

Comments

Resultatmötet blev snarare ett fiasko möte utan resultat. De personerna, läkaren (träffade han 10min en gång), psykologen (träffat en gång), arbetsterapeuten (super bra) och sist en sks, koordinatorn (aldrig träffat) som framförde i andra hand åt en kurator som i sin tur tagit över anteckningar från en annan kurator... Dessa fyra personer satt ner tillsammans 20min innan och bestämde diagnos/resultat. De läste mer eller mindre direkt ur anteckningar/papper, det se hade kommit fram till var att det va svårt och se tydliga problem från när jag va liten, därav ville inte läkaren sätta diagnos ADD, utan de tyckte en del drar åt det autistiska hållet, så de skulle skicka en remiss till habiliteringen för en utredning och utlåtande därifrån! Då ska ni veta att jag redan varit på habiliteringen för 1 år sen och gjorde en utredning och innan det så tog det först 1 år innan jag fick göra den utredningen och nu 1 år senare är jag klar (enligt de på psyk) med ADD utredning och vill skicka tillbaka mej till habiliteringen för utlåtande och utredning... På habiliteringen har de inte ens en psykolog, då den som var där har slutat så de väntar på en ny, tänk er själva. De skickar remiss nu, innan psykolog kommit dit är det väl sommar och semestrar och sen ska man få en tid i höst och innan allt är klart så har det gått 1 år till och jag blir antagligen tillbaka skickad till psykiatrin med misstanke om ADD ändå... Allt tyder på det. Känns som jag inte fått en rättvis utredning, tycker ni det? Känns som allt blivit fel och misstolkat!
Jag ska nu till veckan be min kontakt på psykiatrin att ta upp detta med någon som kan gå igenom alla delarna med utredningen så jag verkligen får se vad de kommit fram till! Inte ens har jag fått hem papper kring resultatmötet som man egentligen ska få på plats! Jag är minst sagt väldigt besviken på detta, jag har väntat och väntat på detta! Att äntligen få ett svar och en bra plan för att jobba på att må bättre. SUCK

Likes

Comments

Idag är det äntligen dags för resultatmöte, jag kommer få min diagnos och plan. Är nervös, ingen aning hur de tänker kring mej.. Jag har visst många drag åt lite olika håll. Psykologen jag va till och gjorde ett av testerna hos, hon sa att jag troligtvis hör till gruppen HSP (highly sensitive person) så just nu lyssnar jag på en ljudbok om det, och ja.. Det stämmer mycket in på det! Men i dags läget så är inte HSP en diagnos eller något vetenskapligt benämning. Så den diagnosen kommer inte hamna på något papper, men den är med och vad jag själv tror så har jag ADD med drag av autism också. Men som sagt, ingen aning eller känsla för vad de kommer framföra idag. Är mest orolig att de inte fått rätt bild av mej.. Då det bara varit strul kring min utredning, de har ändrat system, folk som terapeuter och sjuksköterskor har slutat och bara lämnat anteckningar, min utredning har tagit lååång tid och jag har helt enkelt fastnat i systemet under förändringar mm. Så hoppas bara att alla antecknat väl då andra sedan ska prata ihop sej om ett beslut!
Imorgon kommer jag även ha nätverksmöte, det känns så knasigt, att så många kommer samlas för att enbart diskutera om min framtid, andra personer som tillsammans med mej kommer göra en plan, är ju faktiskt helt fantastiskt. Det kommer vara jag, mamma, min kontakt på psykiatrin, min läkare (helt otroligt att hon vill vara med), min kontakt från arbetsförmedlingen (hon är helt underbar), min kontakt på försäkringskassan (även hon helt fantastisk), en ny kontakt via soc/kommunen och min coach från finsam (arbetsträning kan man säga)! Känns konstigt att allt kommer kretsa kring mej och alla vill mitt bästa, några av de som hon från fsk och arbetsförmedlingen har funnits med sen början så det känns tryggt!

Är det någon av er som läser som själv har en diagnos och har något hum om vad ni tror att jag har?

Likes

Comments

Idag sköljer allt över mej. Tårarna rinner.. Varför är jag här? Jag känner mej så handikappad med mina problem. Att jag dessutom inte har någon inkomst att leva på är rena helvetet. Önskar jag åtminstone hade en inkomst, så jag kanske hade kunnat ägt en bil eller åtminstone hade råd att åka och hälsa på mina vänner, ta en fika eller shoppa någon gång ibland! Jag bor, det är de jag gör.

Vet att det blir väldigt sorgset i bloggen, det är för att jag skriver när jag är mitt i skiten. När jag inte skriver, då mår jag oftast bra! Därav mycket hopp mellan gångerna eller intensivt..

Likes

Comments

Instagram@miiaros