View tracker

Livet är för kort. Så är det. Jag har haft min beskärda del av sorger och bedrövelser i livet, men en sak har jag lärt mig, och det är just detta; livet är för kort. Man kan haka upp sig på petitesser, på människor som med varje handling sakta men säkert förvandlas till karikatyrer av sig själva. Som aldrig förnekar sig, och som aldrig skulle svälja sin stolthet och säga; jag hade fel. Människor som konstant söker efter bekräftelse om vad andra tycker om dom. Som tycker synd om sig själva för att livet inte blev den vinstlott som utlovats. Kom igen! Vem har sagt att livet ska vara enkelt? Antingen så biter man ihop. Tar tag i den skiten man satt sig i - eller så lämnar man den, och startar om på nytt. Jag har varit den som tyckt synd om mig själv. Länge och verbalt. Jag har utsatt min vänner för mer än vad som är lovligt. Jag är välsignad, då jag har merparten av mina vänner kvar. Men man växer med hjärtesorg, med ekonomiska problem. Man växer genom svårigheter, och man omvärderar livet. Inte svårare än så. Dom starkaste, och modigaste människor jag känner, har gått igenom ett helvete. Dom står på egna ben. Dom överlevde. Och dom lever. Till fullo. Och dom gör det mestadels med ett leende på läpparna, för ingenting kan bli värre än det dom gått igenom. Jag är både ödmjuk och kritisk. Eftersom jag har varit den där jobbiga vännen, så vet jag. Man överlever. Man väljer att överleva. Man väljer att gå vidare. Att växa. Att omvärdera. Att sortera ut. Jag är en brutalt ärlig person. Det har jag fått lära mig den hårda vägen. Av likasinnade vänner. Jag är ärlig, rak på sak. Säger mitt hjärtas mening. Och till 90 procent av kärlek och omtanke. Förväntar mig inget mindre av mina vänner. Å andra sidan har jag en bra relation till mina närmsta och bästa vänner just på grund av detta.


Livet är för kort för att inte leva det liv man vill leva. Att inte försöka följa sina drömmar. Att inte säga vad man tycker. Att inte vara ärlig. Att inte känna efter. Är detta verkligen det jag vill? Man lever trots allt bara en gång. Gör det mesta av det. Att bli 50 var nog bra för mig. Det fick mig att tänka efter. Livet är för kort. Jag lever idag...


Skål...

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Jag älskar mitt jobb. Det har nog inte undgått någon som känner mig. Problemet är att det inte är ett jobb. Ännu. Jag har en praktik på Fönsterstallet. Ser det inte så, utan för mig är det min framtid. Mitt drömjobb. Jag får min så kallade lön från Försäkringskassan, men så fort vi (Fönsterstallet) är klara med lokalen och produktionen sätter igång så vi kan börja dra in mer pengar, så kommer jag/vi att anställas. Det är planen. Planen för oss alla som är ute i Gropptorp och lägger ner vår själ i att få detta att fungera. Vi kämpar i motvind. Hela tiden. Söker bidrag, innovationscheckar, tillväxtpengar och allt annat som skulle kunna hjälpa oss på traven. Och även om vi inte får igenom det, så kommer vi lik förbannat kämpa vidare med det lilla vi har, och det vi kan dra in på jobb ute hos kund eller via fönsterrenoveringen. Arbetsförmedlingen lever i sin bubbla med regeringsbeslut och oförmågan att vara flexibla vilket hela tiden sätter käppar i hjulet för oss. Vi är ett gäng på fem personer som hittat hem, som jobbar övertid, som jobbar för noll och intet för att få detta att rulla på. Man skulle ju kunna tro att AF skulle applådera åt detta och satsa på oss. Att ett gäng arbetslösa har lusten, förmågan och helhjärtat satsar på någonting dom brinner för, och som kommer generera i inkomst och framtida anställningar. Men, nej. Det går inte att förlänga sysselsättningsplatser, och det går inte att se till individer. Trots att Fönsterstallet är ett Socialt företag som ska fungera som en anordnare av sysselsättningsplatser och praktik för arbetslösa via AF. Hör ni hur korkat det låter? Jag ska plötsligt iväg på informationsmöte om "extratjänst" inom kommunen (?!) trots att ingen kommer vilja anställa någon som inte vill vara där - det vill säga jag. Men jag måste gå dit, annars förlorar jag min ersättning. Såklart.

Funderar på att ansöka om "Starta-eget-bidrag", vilket jag förmodligen kommer att få, då AF gärna satsar på innovation. Starta ett eget företag och be att få bli anordnare av sysselsättningsplatser åt arbetslösa, under "paraplyet" Fönsterstallet. Vad som kommer ske då, är att AF får betala min lön lik förbannat, samtidigt som jag kommer att få en peng som anordnare för arbetslösa (?!) Det kommer dom att godta då det är ett förankrat regeringsbeslut. Men att hjälpa någonting som redan är igång, det vill säga Fönsterstallet, där det finns en genomtänkt plan vad gäller produktion och arbetstillfällen, ekonomiskt - fungerar inte (?!)

Och ska jag nu tänka själv, vilket jag gärna gör med den intelligens jag innehar, så kan jag sammanfatta detta ganska enkelt; Om ett gäng arbetslösa trivs på sin praktik/sysselsättningsplats (ja, det är skillnad på dom två uppenbarligen) så måste det vara någonting som är fel. Man kan inte, eller ska inte, trivas där man är - och dit man blivit skickad av AF. Då görs det en revision och företaget granskas. Det ifrågasätts och plötsligt slutar AF att skicka ut deltagare (läs arbetslösa) till anordnaren - det vill säga Fönsterstallet. Snacka om moment 22.

Jag kommer att kämpa med näbbar och klor för att Fönsterstallet ska få en blomstrande framtid, om jag så ska tigga pengar. Lever på existensminimum som det är, så jag överlever förmodligen detta också, men jag kommer aldrig, så länge jag lever, förstå Arbetsförmedlingens sätt att tänka. Jag trodde i min naivitet att dom var här för att hjälpa till att skapa arbetstillfällen, inte ta bort dom. Men vad vet jag. Jag är ju arbetslös...

Likes

Comments

View tracker

Att springa på sitt förflutna en fredagseftermiddag skulle kunna sluta på två sätt. Sorg och saknad - eller ingenting...

I mitt fall blev det ingenting. Blev lite ställd, och förvånad samtidigt. Har ju bävat för detta, och vetat att förr eller senare så händer det. Nu är det gjort. Platt fall. Kände inte ens igen honom. Tog säkert 3-4 sekunder innan min hjärna kopplade, och min reaktion blev ren och skär förvåning, vilket säkert syntes. Kan helt ärligt säga att en sten föll från mitt hjärta. Så tack för att du tog mod till dig och hälsade. Nu är det över. Synd att det skulle ta 6 år bara...

Tar ett glas vin och firar lite!

Likes

Comments

Det känns fantastiskt när saker och ting bara ramlar på plats. Det har tagit tid att komma hit, men nu är jag här. Trots min bakgrund som grafiker och min kärlek till design, så har jag alltid haft en dröm om att få arbeta med renovering av gamla fönster - och återbruk. Det vet dom flesta som känner mig. Har alltid haft en förkärlek till allt med patina och slitna detaljer. Men framför allt älskar jag gamla fönster och vad man kan göra med dom. Genom en slump, och via arbetsförmedlingen, hamnade jag på Fönsterstallet ute i Gropptorp i februari i år. Det som från början enbart skulle verka som en praktikplats har nu blivit det jag brinner för - och vill arbeta med. Jag får lära mig ett yrke från grunden och ingenting är omöjligt. Det handlar inte bara om fönster då vi nu håller på att renovera en gammal lada som ska bli vår primära arbetsplats och verkstad. Jag har fått vara med och lägga ett trägolv, regla, isolera, sätta gips, gjuta golv och även fått vara med elektrikern när han dragit vp-rör. Jag gjorde en del när vi byggde huset för 13 år sedan, men det handlade mest om var saker och ting skulle vara, och designbiten. Nu får jag vara med från grunden och se allting växa fram. Helt fantastiskt. För första gången i mitt liv, törs jag erkänna, är det kul att gå upp på mornarna och gå till jobbet. Dom sista veckorna har vi enbart jobbat med fönster. Från att ta ur glas till slipning av bågar, inoljning, skära nya glas, tryck- och falskitta och måla upp med linoljefärg. Allting vi gör är miljövänligt.

Idéen med allting vi gör är att jobba med återbruk. Renovera gamla fönster, göra nya fönster i gammal stil, bygga egendesignade möbler med gamla metoder och även göra möbler på beställning. Laga gamla dörrar, bygga dörrar, skapa av dörrar. Vi ska göra växthus av återbrukade fönster och jag ska återuppta min skylttillverkning. Målet är ett ställe där kreativiteten får flöda och där ingenting är omöjligt. En återbruksbutik är på tapeten och även en webbutik om saker och ting fungerar som det ska. Ett litet företag dit man kan komma med sina gamla fönster och få dom renoverade. Vi kommer självklart åka ut och jobba hos kund om så önskas. Har man en idé kan man komma till oss och vi förverkligar den. Allting som har med återbruk och renovering att göra är vårt mål. Ingenting ska vara omöjligt. Vi vill skapa ett ställe där drömmar blir verklighet, och ett hem hemifrån. Att få vara med och bygga upp detta från start är en dröm som blivit verklighet för mig, och jag - tillsammans med mina underbara kollegor - kommer göra allt för att detta ska bli så bra som möjligt. Inga drömmar är för stora. Vi kommer få offra lite ekonomi. Inga monsterlöner och mycket slit. Vi får ofta förlita oss på vänner som ställer upp med sin kunskap och tid. Som elektriker och rörmokare. Vi är ett socialt företag som även kommer ta in människor som behöver arbetsträna och som på nåt sätt hamnat utanför arbetslivet. Att få en mjukstart och kanske en ny syn på livet.

Att få vara med om detta så här sent i livet. Om man nu kallar "snart 50" som sent, är en ynnest. Jag har väntat på min tur ganska länge nu, och jag tror sannerligen att den är här nu. Jag kommer inte bli rik, jag kommer få jobba hårt och jag kommer få offra lite fritid, men blir det som vi planerar så kommer vi alla jobba med det vi älskar - och det är inte fy skam. Att se sitt jobb som ett hem hemifrån är få förunnat.

,Att jag mår ganska bra har nog många förstått utan att läsa denna blogg. Har gått igenom vedermödor, förluster, hjärtesorg och ekonomisk kris, men jag kom ut hel på andra sidan. Starkare, med bättre självförtroende, en hyfsad självkänsla (ler) och massor med skinn på näsan. Alla mina problem är långt ifrån lösta, men jag gråter inte längre över saker jag inte kan göra någonting åt. Det löser sig med tiden. Det brukar gör det. Och för att citera min underbara arbetskompis Tony, om livets vedermödor på klockren finlandssvenska, så låter det så här; "-E så!"

Uppdatering om hur det går för oss på Fönsterstallet med planer, återbruksbutik och webshop kommer ni få läsa här.

Lev väl, och "May the odds be ever in your favor"

/Mia

Likes

Comments

Mamma var min bästa vän. Hon var mångas bästa vän. Hon var den typen. Fanns inte ett ont ben i mammas kropp. Ställde upp för alla - alltid. Även om hon inte hann med sig själv - och sitt. Hon brukade kalla sig själv för en "social slasktratt". En person som alla öppnade sig för eftersom hon var en sådan bra lyssnare. Det var ofta öppet hus hemma hos oss. För både mina och Tottes vänner, och alla älskade mamma. Försvann någon så satt dom ofta i köket och pratade med henne. Detsamma gällde för mitt ex medan vi fortfarande var gifta. Dom två kunde sitta nätterna igenom och prata. Hon var hans bästa vän också...

Jag kunde ofta bli avundsjuk på deras, mina vänners, relation med henne, men jag var för ung för att förstå att hon redan var min bästa vän. Jag hade henne redan. Dom andra tog tiden när dom kunde. Jag förstod inte hur mycket hon betydde för andra - förrän hon gick bort.

Jag hade verkligen världens bästa mamma, och när jag för 12 år sedan fick beskedet att hon bara hade en månad kvar att leva - fick jag panik! Panik. Hur skulle jag överhuvudtaget kunna överleva utan henne? Jag tyckte hon ägnade alla andra mer tid än mig sista tiden, men jag fick förklaringen av henne när jag satt vid hennes säng på sjukhuset sista veckan. Hon tog min hand, och jag kan fortfarande känna den i min. Hon sa; "-Jag är inte orolig för dig Mia. Du är den som är stark nog att klara detta..."

Behöver jag säga att jag gick ut och grät. Men dom orden har funnits hos mig sedan dess. Jag överlevde, jag är här. Hon är med mig varje dag, och jag tänker alltid på vad mamma skulle ha gjort i situationer jag hamnar i. Hon hjälper mig än. Jag är lite arg på henne för att hon inte fanns där under min skilsmässa. men jag överlevde den med. Jag tror att hon är stolt över mig. Hennes död fick mig och pappa att komma närmare varandra, och han är idag min bästa vän. Såklart.

Jag har ärvt en del av min mamma, och jag hoppas innerligen att det är hennes bästa kvaliteter. Älskar dig mamma, och saknar dig mer än ord kan beskriva. Grattis på Mors Dag!  

Likes

Comments

Alla som känner mig vet vad musik betyder för mig. Att Aerosmith är husgudar. Att Steven Tyler är den sexigaste 67-åring som finns. "Dream on" är en av världens bästa låtar. Jag har delar av texten tatuerad på min kropp, och en annan del målad på min uppbyggda säng i taket. Van Halen har banat väg för allt vad hårdrock betyder för mig. Def Leppard är världens bästa live-band. Jag älskar att upptäcka ny musik. Går ut på nätet och letar efter nya releaser från musiker som inspirerat mig. Letar efter sammanställningar av musiker. Konstellationer. En basist som betytt mycket för mig, eller en jazzgitarrist som är underskattad. Ja, allt som har med mitt musikintresse att göra. En trummis som levererar, en gitarrist utöver det vanliga, eller en vokalist med ett register som sträcker sig till skyarna. Vad få människor vet, förutom mina närmaste vänner från den glada 80-talet, är att Prince var, och är, en av mina stora förebilder. Den lilla, stora, mannen med en känsla för musik, sexualitet, funk och melodier. Men texter som fick folk att stänga av radion. Älskar Prince. Det fanns en period i mitt liv när jag köpte allt han gjort. Även det som inte var kommersiellt. Att jobba på ett skivbolag, även om det var på lagret, gav mig tillgänglighet till det ingen annan fick. Under 80-talet hade jag ALLT han gett ut. B-sidor. Japanpressar. Bildskivor, Allt! Jag gick på hans första konsert i Sverige 1986. Fick nypa mig i armen när han klev ut på scenen för att förstå att han stod där. Prince. Den lilla, fantastiska gitarristen med en gudabenådad röst. Jag har alltid sett honom som en fantastisk musiker, framför sångare. Och då har/hade han en fantastisk röst. Vet att många av mina vänner, som är musiker, har influerats enormt av Prince. Alla hårdrockare. Jepp, så är det. Prince hade det alla strävade efter. En enorm känsla. Kunskap om vad som fungerade. Förmodligen helt ovetandes om det när han spelade ALLA instrument på debutplattan "For you" 1978. Men jag vet vänner som försökte lära sig alla riff han någonsin levererade. Purple Rain fick mig på knä. Tror att jag har sett filmen 25 gånger. Insåg det när jag beslöt mig för att se den efter hans död. Kunde fortfarande alla repliker...

Min vännina Julia bröt ihop när Bowie dog. Många av mina hårdrocksvänner gjorde detsamma när Lemmy gjorde Hendrix, Janis Joplin och Jim Morrison sallskap i himlen. Fattade inte sorgen över en rockstjärna förrän Prince dog. Så fort jag såg löpsedeln om Prince död så förstod jag. Förlusten av ett geni, ett musikaliskt underverk, ett original - och någon som följt mitt musikaliska liv sedan 1978. Jag grät floder. Kunde inte sluta. Kan fortfarande inte lyssna på Purple Rain utan att fälla en tår. Vi kommer aldrig att få uppleva ett geni som Prince under vår livstid. Så är det. Ingen musiker kan bemästra det han gjorde. Och jag kommer sörja det jag aldrig fick uppleva, då han - i min värld, var odödlig. Jag såg honom 1986-1987-1988, men han var trots allt här efter det, och jag förbannar mig själv för att jag inte gick och såg hans konserter. Jag är glad att jag såg honom under hans storhetstid. Men jag kommer att sakna honom enormt. Han betydde massor för mig, och gör fortfarande. Vila i frid du musikaliska geni - och förebild för fler än du någonsin kan förstå. Min nästa tatuering kommer bli; I only wanna se you laughing in the Purple Rain. Och jag kommer bära den med stolthet...

Likes

Comments

Mitt år.

Min tur.

2016 kunde inte ha börjat bättre.

Vilja & Kraft. Fönsterstallet. Min dröm. Min, med förhoppning, framtid. Finns mycket att säga om det, men jag avvaktar till vi kommit igång ordentligt. Det jag kan säga är att jag får leva ut mina inredningsfantasier, göra mina skyltar, måla, snickra, skratta och umgås med likasinnade. Människor med visioner och knäppa idéer. Älskar knäppa idéer. Ingenting är omöjligt. Den kan möjligen ta lite längre tid. Alla med olika bakgrund, men i samma sits.

Vi är, just nu, fem individer. Sex med Lars som styr skutan. En man med en ängels tålamod (och, som en parentes, kan alla Sveriges dialekter vilket leder till många skratt. Värmländska framför allt). Han styr oss med en mjuk järnhand och lär oss allt vi någonsin velat veta, utan att vi vetat om det. Han har fått en finlandsvensk trummis, med förkärlek till visor, att sätta upp håret i tofs och skyffla sand. Med glädje. En tystlåten kille som föredrog musik i lurarna framför konversationer att lära sig allt som har med fönster att göra, att öppna upp, prata och skratta - och köra sten i skottkärra. Och vem fan gör det med glädje. På riktigt?

Vi har två Peter. En pratglad snubbe som gör, gör fel, gör om - och gör rätt. Som ser allting som en utmaning och utan rädsla. Ett riktigt original. Och det säger jag med kärlek. Sen har vi Peter nummer två. Kommer två dagar i veckan, ett par timmar åt gången. Metodisk, noggrann och vet precis vad han gör. Skriver listor på träbitar. En ödmjuk man som ger mer än han har, En kille som det är omöjligt att inte tycka om. Och så har vi mig, den enda tjejen. Och jag behöver väl snarare stoppas med mina idéer och visioner - än sättas i arbete . Som pappa sa; "-Mia; möblera nu inte om första veckan!!" Han känner mig väl, min far...

Jag trivs. Det märker ni nog på mina facebookinlägg. Det är länge sedan jag fann glädje i att gå upp på mornarna. Men tanken på att få umgås med dessa människor, och får lära mig en massa jag inte visste att jag ville veta - är fantastiskt. Jag vet. Det låter säkert lite löjligt, men det är dagens sanning. Det tog tid för mig att hitta hit, och hur märkligt det än låter, och hur lite jag än vill ge dom credit, så är det Arbetsförmedlingen som styrt mig hit. Det enda bra dom gjort för mig under alla dessa år. Tur att dom går sitt jobb någon gång...

Nu gäller det bara att få dom att förstå att Vilja & Kraft är ett företag, socialt företag, att satsa på. Att pytsa ut pengar till någonting som faktiskt fungerar. Så nu vill jag att ni, när vi väl kommit igång med våra projekt, sprider ut det och stöttar oss. Företag i små kommuner behöver all hjälp vi kan få. Vi kommer att bli unika, men det kommer ni att bli varse. Så kom ihåg Vilja & Kraft och Fönsterstallet. Fortsättning följer...

Jag mår bra med andra ord. Livsglädjen är tillbaka, tillika skaparglöden och kreativiteten. Och ingenting kan få denna glöd att försvinna. Och då menar jag ingenting. En del av er vet vad jag pratar om. Water under the bridge. Life is good. Nu ser jag fram emot Sweden Rock och att få träffa en del nyfunna vänner. Ska bli oerhört roligt. 37 dagar kvar...

Have a good one - and rock on

/Mia

Likes

Comments

Livet förändras. Tack och lov. Är i mitt esse. Om man kan säga så? Jag har hittat mitt drömjobb, och tro´t eller ej så var det Arbetsförmedlingen som pushade mig åt det hållet. Vem hade trott det? Min praktik visade sig vara allt jag drömt om. En lada i Gropptorp visade sig innehålla allting jag drömt om. Ett svinhus, ett gammalt stall, en ladugård och en fönstertillverkare med visioner utöver det vanliga. En människa som var villig att ge en kreativt törstande lekman (kvinna) en chans att få leva ut sina drömmar med allt vad gammalt virke har att erbjuda. Jag har träffat en människa som tänker som jag, men med all den erfarenhet jag saknar. Helt fantastiskt. En vis kvinna (en ängel egentligen, men jag är fortfarande skeptisk till krafter utöver oss levande) sa till mig nyligen; "Ditt livssyfte leder dig till ett välsignat karriärbyte". Well...

Jag får väl helt enkelt sluta tvivla om just det, och anamma allt vad det innebär. Kreativ frihet. Har hela mitt liv eftersträvat just det; kreativ frihet. Och att kunna leva på det. Jag är ju grafiker i grunden, med en utbildning från Berghs School of Communication som originalare. Jag brann för mitt kall. Att kunna leverera annonser som tog alla med storm, som kunde sälja sand i Sahara. Det blev inte riktigt så. Jag ville skriva då jag hade flera böcker, redigerade och klara, i huvudet. Det föll sig inte riktigt så. Jo, nästan. Jag skrev 8 kapitel på en deckare som Ulla Trenter (fru till Stig Trenter) läste och i sin tur skickade till min svenska favoritförfattare Olov Svedelid. Han gillade vad han läste och bad om fler kapitel. Katastrof. Kunde inte skriva ett ord till efter det. Fick skrivkramp. Hade hela min uppväxt sökt just detta. Någon som talade om hur jävla bra jag var. Tvivlade självklart på min förmåga. Tror jag var för ung. Kunde inte ta det. Alls. Nu är jag lite äldre med en annan ödmjukhet än i mina yngre dagar. Jag är inte ute efter en litterär karriär längre, och annonserna skulle jag självklart kunna göra bättre än vad som publiceras idag, (*ler*) men jag nöjer mig med att få leva ut min kreativitet, och det får jag i Fönsterstallet i Gropptorp. Vi pratar om att designa möbler, göra inredningsdetaljer ingen annan gjort. Att mina skyltar skulle få ett nytt liv. Växthus i alla former, låta oss som är inne i projektet få leva ut våra designdrömmar. Och vi är några stycken. Alla med olika idéer. Ett gäng som trivs oerhört bra tillsammans, som tar fram det bästa ur varandra och som lyssnar och tar del. Som lär och som växer. Vi är en brokig skara människor. Från 23 år och uppåt. Alla med kvalitéer som gör oss till ett sammansvetsat gäng som inte skulle fungera någon annanstans än där. Jag kan bara drömma om vad framtiden har i sitt sköte, men jag vet att det blir bra. Så mycket kan jag lova...

Det kommer en hemsida framöver, och ni kommer alla få ta del av vår kreativitet. Ni kommer även att få komma med egna önskemål. Om ni vill. Den som väntar på nåt gott...

Fortsättning följer.

Have a good one and rock on!

Likes

Comments

Jag har vänner som är rasister. Så, nu var det sagt. Det gör ont i mitt hjärta att människor inte har tillräckligt med ödmjukhet i kroppen att behandla alla lika. Har tagit bort några av mina "vänner", då jag inte med gott samvete kunde ha dom i min umgängeskrets. När kommentarer blev till regelrätta övergrepp fick jag nog. När dom inte ens kunde lyssna till en annan åsikt, eller ens försöker se det från ett annat perspektiv. Då ledsnar jag. Jag står för allt jag tycker och tänker, alltid, och är kanske dum nog att försöka få andra att, kanske, ändra sin syn på människor med mina insikter, åsikter, kunskap och medmänsklighet. Men, när jag blir överkörd och idiotförklarad, gång på gång, så ger jag upp. Ja, jag ger upp. Det finns inget hopp för människor som tror att hudfärg och religion är en orsak till utanförskap och otillhörighet. Det gör mig ont. Alla människor, oavsett religon och hudfärg, har lika värde. Borde inte ens ifrågasättas. Det finns nog ingen som flyr sitt hemland utan orsak, och jag har väldigt svårt att tro att den orsaken skulle vara att skada oss. Att ta ifrån oss det som är vårt. Att på rent djävulskap komma hit och ta det som är "vårt" Hör ni inte själva hur jävla dumt det låter? Om jag levde i ett land där yttrandefrihet skulle låsa in mig, en annan syn än rådande religion skulle få mig dödad, så skulle jag också fly. Och jag skulle önska att någon tog emot mig med öppna armar och talade om att jag var trygg. Att jag kunde sova tryggt om natten, att mina åsikter och tro inte skulle få mig avrättad. Min mänskliga rättighet. Att få ventilera min rädsla, min otrygghet, min åsikt. Att inte bli behandlad som en lägre stående varelse...

Men det är precis vad som sker. Idag. Nu. I denna sekund. Och det skrämmer mig. Att jag lever ibland människor som faktiskt tycker att dom är bättre än andra människor på grund av hudfärg och religon. Det får mig att skämmas över mänskligheten. Det får mig att undra vad som väntar i framtiden. Ingen vill väl uppleva det världen gick igenom 1939-1945. Andra världskriget, och utrotningen av "icke önskvärda". Det skrämmer mig. Det skrämmer mig ända in i själen. Och kan jag göra någonting för att förändra människors åsikt så kommer jag att göra det. Med alla medel tänkbara. Jag önskar bara att människor kunde tänka längre än till sig själva. Egoism och narcissism leder ingenstans. Inte i det långa loppet. Och att tro att Du är bättre än någon annan på grund av din tro och din hudfärg?Jag vill inte ha sådana människor i mitt liv. Livet är för kort för det...

Likes

Comments

Den enda positiva med att vara hemma och vara sjuk är att man får lite idéer. Tänker göra om lite hemma i vår. Lite färg behövs och tvätt av mina vita fåtölj- och sofföverdrag. Och inköp av hissgardiner. Har hittills haft en gardinlängd i varje fönster, då jag inte haft råd att köpa andra, men nu så. Finns billiga och riktigt fina. Det behöver inte kosta så länge man har lite fantasi.

Funderar på kalklitir till en fondvägg, eller hela rummet. Oerhört vackert. Det kommer dock att få vänta lite, då den färgen är lite dyr, men drömma får man göra...

Vad jag däremot kommer göra är att byta ut det murriga röda som jag har i det mesta, mot ljusa färger. Hösten och vintern har gått i rött och jordfärger. Blir väldigt mysigt när man bor så litet som jag gör, men nu ska det ändring. Gillar ju att hålla på med detta, men det var ganska länge sedan jag gjorde någonting drastiskt. Nu när jag jobbar hemma på gården, så har jag ju mer tid. Och med tillgång till verkstan på snickeriet i Gropptorp finns ju alla möjligheter att göra någonting kul. Några möbler jag har ska även målas om. Tror det kommer att bli bra, och man kan göra mycket med lite pengar. Är det någonting jag har lärt mig, så är det det...

I övrigt ser jag mest fram emot att bli frisk, och att våren ska komma på allvar. Att jag ska orkar jobba OCH sätta igång med mitt träningprogram. Som det är nu blir det inte mycket av varken eller. Tyvärr.

Ska även försöka ta mig ut till min älskade rödhåring. Nu är det länge sedan, då båda jag och Karina legat sjuka. Karina värre än mig, men sin influensa A. Ser fram att få stoppa näsan i Mellis tjocka vinterpäls, och höra hennes hummande. Älskade häst...

Likes

Comments