Jag har på grund av mjölkstockning legat med 40 graders feber samt en femte dag med 39 graders feber och känt mig totalt utslagen. Nu verkar febern äntligen ha gett med sig och jag har hopp om att i morgon känna mig helt som en människa igen.

Utslagen som jag varit har jag känt mig som en hemsk mamma. Jag har ibland önskat att de inte ska orka amma för att jag ska slippa sätta mig upp. Önskat att de ska sova konstant mellan målen så jag bara kan sova.

Men nu ikväll, känner jag mig äntligen på banan och är glad att vi, trots att jag varit så orkeslös, skött våra amningar. För medan jag varit låg har grabbarna bara blivit starkare och de orkar amma både längre och vid fler matningar än förra veckan. Det innebär att vi snabbt kommer allt närmare att slippa sondmata.

Att de är starkare har gjort att vi i dagarna fått beskedet att det kan vara möjligt att komma hem innan jul. Vi börjar se ljuset och tiden vi varit här är nu troligtvis längre än tiden vi har kvar. HOPPAS!

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Natten tills idag gick väldigt bra och vi delade upp matningar så att båda fick sova lite fler timmar i sträck (jag får passa på innan de kanske börjar begära bröstet vid varje matning). Och tidigare nätter har framförallt Harry haft väldigt mycket hicka och sovit oroligt, men inatt behövde jag bara kliva upp och lugna honom en gång mellan matningarna.

Det här gjorde att vi alla fyra har varit väldigt pigga och glada hela dagen idag. Själv känner jag mig som en ny människa såhär på kvällskvisten.

På eftermiddagen fick vi turen att ha barnvakt en timme av personalen så jag och Adam kunde gå utanför sjukhusets dörrar tillsammans och inte för sig. Tack!

Efter middagsmatningen och vägning (Harry är uppe i födelsevikt igen och Tage är bara några gram ifrån. JIPPI!) lyxade jag och Adam till det med ca 20 minuters hemmaträning.

Passet innehöll 3 varv av följande

⚫️ 20 sneda utfall (10 per ben)

⚫️ 20 benböj

⚫️ 20 höflyft

⚫️ 20 utfall (10 per ben)

⚫️ 20 benlyft i positionen nedan

Lugnt och sansat försökte jag köra passet och fokus låg på att hålla bäckenbotten stabil passet igenom och att hållningen var bra.

Likes

Comments

Något jag gärna tjatar om är vardagsmotion. Den vi kan lyckas med utan att tänka eller ibland genom att tänka en extra gång.

När vi sitter instängda på sjukhuset är det lätt att bli slö. När man ändå sitter inne 23 timmar, varför inte också sitta inne 24?

Det tog mig 5,5 dygn att gå ut genom sjukhusets dörrar för första gången efter förlossningen. Detta dels för att jag kände mig alldeles för skör för att möta verkligheten och dels för att rutinerna kring hur jag eller någon annan hade hand om mina barn gjorde mig så förvirrad.

Men efter 5 dygn bodde min familj äntligen i samma rum. Vi var en del av rutinerna och inte bara personalen. Jag kände mig starkare och gick efter första natten tillsammans ut på Östersunds gator!

Det gick inte att prata med någon utan att vara på gränsen till att gråta, men jag njöt ändå. Verkligheten har inte försvunnit!

Efter en stund på stan kom jag snart in lycklig och sprudlande. Jag hade inte bara samlat på mig lite D-vitaminer, utan också fått röra på en kropp som varit alldeles för stillasittande.

Hela kvällen var jag lycklig på riktigt och kände mig så mycket mer som en mamma. En bra sådan. Jag njöt för första gången helt av min roll och började känna att pojkarna faktiskt bara är mina.. mina och Adams. Och ja, vi är redo att ta hand om dem med all kärlek som finns att ge! Även om det till en början behöver vara i stöd av personal på sjukhuset av medicinska skäl.

En del av detta var såklart att vi också äntligen fick bo tillsammans men också så mycket för att jag fick gå ut genom dörren, röra på kroppen och andas friskluft. Nu längtar jag tills jag kan få göra detta med killarna i vagnen!

Men tills dess ska det prioriteras att både jag och Adam ska få en stund var på dagen för rörelse och friskluft. De hjälper hjärnan att tänka ordentligt och hantera förvirrade känslor.

Dagens motion blev till och från vårt hem för att tvätta och laga mat. Inte alltid man njuter så av snöfall och hård vind över frösöbron.

Tar man hand om sig själv är det också lättare att ta hand om andra❤️

Likes

Comments

2017-11-29 Dagen jag gick in i vecka 32+6 med mina tvillingar i magen, med en känsla av att det var veckor kvar tills någon skulle hitta ut.

01.30 Vattenavgång. Adam vaknar då jag reagerar på vattenavgången med ett ryck. Adam frågar omtänksamt vad jag gör vaken och jag svarar hastigt "vattnet gick just". Jag blev väldigt nervös i och med att jag insåg att nu kommer de ut inom max ett par dygn. Det fanns inga tvivel, det var dyblött i sängen. Adam ringde förlossningen och berättade vad som just hänt och får till sig att vi ska ta det lugnt men röra oss mot förlossningen.

Tidigare hade jag inte känt några värkar, däremot haft problem med mycket sammandragningar och spänd mage dagligen sedan vecka 17. Värkarna infann inte nu heller. I all nervositet fick jag kortslutning och ställde mig i duschen medan Adam gick runt och packade. Förlossningsväskan var inte packad, för barnen skulle ju ändå inte komma nu, i vecka 32+6.

02.35 Vi ringer på hos förlossningen och Adam sköter snacket medan jag nervösfnissar. Inga värkar, vattnet har lugnat ner sig och jag känner inga andra tecken på att förlossningen ska dra igång. Jag lämnas i ett rum för att kolla till min CTG kurva. Sammandragningarna kommer nu med ca 10-15 minuters mellanrum. Ingen av dem känns speciellt och jag upplever inte att det känns mer än vanligt.

Barnmorska och läkare kommer in och gör en undersökning för att de verkligen vill se över att det var vattnet som gått. Och ja, vattnet hade gått hos tvilling 1.

05.10 Jag upplevde att intensiteten på sammandragningarna har ökat och att jag nu skulle kunna börja kalla dem för värkar. Det kommer också allt tätare, snart så pass som 3-4 gånger per 10 minut. Där och då insåg jag att idag kommer de komma och det kan vi inte stoppa. Fick bricanyl för att bromsa värkarna i hopp om att kunna dra ut på det, då jag även fått min första dos med kortison som skulle få tvillingarnas lungor att mogna snabbare. Tanken är att man ska ta en andra dos kortison efter 24 timmar efter den första för att kortisonet ska ge full effekt. Så planen från läkare och barnmorskor var att bromsa värkarna minst ett dygn till. Jag och Adam får då också flytta in på ett rum utanför förlossningen och läkaren verkar inte alls lika övertygad som jag över att tvillingarna inte kommer stanna inne en dag till. Men jag får gå på fasta för att kunna vara beredd på eventuellt snitt.

06.30 Värkarna kommer nu med 5 minuters mellanrum. Inte alls så sällan som de hoppades att de skulle komma. Barnmorskan inser också här att jag kanske faktiskt har onda värkar då hon erkänner att hon inte riktigt förstått att det är såpass, eftersom jag inte visar det. Jag flyttas då in på förlossningen.

07.23 Värkarna kommer nu 2-3 stycken på 10 minuter med konstant tryckkänsla nedåt.

07.30 Jag får en andra dos bricanyl i hopp om att kunna bromsa värkarna lite till.

08.01 Nu känner jag att bricanylen ger effekt och det konstanta trycket nedåt börjar släppa och jag nu "bara" har värkar.

09.31 Beslut tas om att jag kan ta en andra dos kortison 13.00, om tvillingarna fortfarande kommer vara kvar i magen då. Vilket fall har alla på plats kommit fram till att tvillingarna kommer att komma under eftermiddagen, men förhoppningsvis vaginalt då båda ligger redo med huvudet nedåt. Men fastan fortsätter.

10.00 Värkarnas toppar börjar bli allt mer intensiva och jag frågar mig när det är dags att börja ta de medicinska hjälpmedlen som lustgas och epiduralbedövning. Jag ville hålla mig ifrån det så länge som möjligt, men var öppen för att testa båda när smärtorna skulle vara för påtagliga för att låta bli. Barnläkare och förlossningsläkare kommer in på rummet och berättar hur förlossningen kommer att se ut då förlossningsrummet kommer vara fyllt med barnmorskor och läkare. Några som ska ta hand om tvilling 1 när hen kommer och några som ska vara se till att tvilling två inte vänder sig när han kommer att få mycket plats i magen när hen blir ensam. Utanför förlossningsrummet kommer barnläkare och sjuksköterskor stå med kuvöser redo att ta hand om både tvilling 1 och tvilling 2 som direkt kommer att flyttas upp till neonatalavdeningen (avdelningen som tar hand om barn som har extra behov av hjälp, som vid exempelvis tidig födsel).

11.00 Jag får besöka neonatalavdelningen för rundvisning i rullstol, om jag lovar att säga till om värkarna är värre. Min sköterska har insett att jag inte ännu visar utåt hur mycket värkarna känns och ställer lite krav på mig. Hon är också väldigt uppmärksam på förändringar i min andning under besöket då hon insett att jag kanske inte alls kommer erkänna mer smärta och att det är genom min andning jag tidigare under dagen hanterat den. Jag borde kanske visa mer, men jag låter oftast bli att visa mig svag om jag kan, men jag uppskattade hur sköterskan la märket till detta.

12.40 Jag har insett att jag måste ha någon slags smärtlindring, så testat med en varm dusch till att börja med. Det kändes fantastiskt med varmt vatten över magen och ryggen när värkarna kom.

13.00 Strax efter att jag har duschat inser jag att värkarna eskalerar. Jag blir rädd för att jag väntat för länge med medicinsk smärtlindring för nu börjar det göra ordentligt ont. Börjar då med lustgasen i hopp om att den ska hjälpa mig.

13.35 Jag upplever inte att lustgasen gör någon skillnad. Förutom att det känns bra att behöva fokusera så på andningen och att jag har möjlighet att hålla i masken hårt när det gör ont. Barnmorskan undersöker mig och bedömer att jag nu är i aktiv förlossning då jag nu är öppen 3 cm. Jag önskar att SNABBT få epiduralbedövning då jag inser att värkarna från och med nu bara kommer bli värre.

14.30 Epiduralbedövning läggs och jag känner stor effekt av detta. Värkarna kommer lika ofta (ca 3 gånger inom 10 minuter), men topparna gör inte längre lika ont. Jag fokuserar mycket på andningen under värkarna och använder fortsatt lustgas även om jag inte vet om det egentligen gör så mycket för smärtan, men den hjälper mig i alla fall mentalt. Mellan värkarna slappnar jag av bra och till och med slumrar mellan vissa trots att jag bara har ca 3 minuter mellan varje värk.

17.00 Jag skrattar lite åt mig själv som hela tiden (och fortfarande) önskar utsätta mig för denna smärta istället för att göra ett snitt. Adam har också berättat för mig att han när han var yngre frågade han sig varför kvinnor ville ha barn när det gör så ont? Denna fråga ekade i mitt huvud och jag tyckte hela situationen blev ännu roligare. Här gjorde det både sjukt ont och var väldigt roande på samma gång och jag njöt av vart jag befann mig.

17.50 Jag fick en andra dos av epiduralbedövningen. Nu hade jag börjat gråta mellan värkarna. Inte för att de gjorde ont (vilket de såklart gjorde), utan för att jag redan började förstå vilken lättnad och lycka jag skulle känna när sista fötterna skulle ha trillat ut. Situationen kändes aningen bisarr och mitt i allt så låg jag och försökte övertala mig själv att det var okej att bajsa ner sig (att bli bajsnödig är tydligen ett gott tecken på att bebisarna är nära på att hitta ut och vid det tillfället är det just gå på toa och tömma tarmen man inte får göra.. utan man ska släppa det man har löst), vilket var både obekvämt och fullt främmande.

18.40 Läkare, barnmorskor, sjuksköterskor och undersköterskor kontaktas, både de på förlossningen och neonatalavdelning. Nu ska tvillingarna komma och alla måste göra sig redo.

18.50 Nu är krystvärkarna i gång och jag ligger i aktivt krystläge. Jag känner mig er fokuserad än någonsin och har inget annat i tanken än att tvillingarna ska ut och att jag ska ge allt fram tills att båda är ute. Jag vet att många kommer till ett stadie under förlossningen när man bara vill ge upp och under en tid där jag känner att huvudet åker in igen efter varje krystning hinner jag tänka "jag förstår om det är här man vill strunta i hela grejen, ge upp och gå hem", men jag vägrar erkänna att tanken nått mig och tar i ännu mer. Det här med att jag förmodligen bajsat ner mig är inget jag längre har en tanke på, för snart kommer tvillingarna äntligen till världen.

19.09 Tvilling 1, en pojke kommer till världen. 44 cm lång och 1738 gram. Han gnyr och fraktas fort ur rummet och in i en kuvös och Adam följer med honom ut för att säga hej. Två personer håller mig om magen för att se till att tvilling 2 inte vänder sig när hen har dubbelt så mycket plats i livmodern. Det blir en liten paus, tvilling 2s vatten inte gått än. De hinner komma in och säga hej med tvilling 1 som ligger tryggt i sin kuvös med många omkring sig. Jag är fortfarande väldigt fokuserad på min uppgift och upplever det inte alls jobbigt när tvilling 1 lämnar rummet. Nu ska fokus ligga på tvilling 2 och läkarna gör vad de behöver med tvilling 1. Jag svär dock inombords över att jag snart ska börja om med krystvärkarna. Adam stannar med mig.

19.34 Trycket nedåt är ordentligt. De beslutar sig för att spräcka hinnan för att vattnet för tvilling 2 ska avgå. Snabbt förvandlas trycket till krystvärkar då vattenavgången gjorde att tvilling 2 nästan åkte rutschkana ut.

!9.38 Jag svär över att de måste bromsa tvilling 2s huvud för att jag ska undvika skador, jag vill bara att hen ska komma ut.

19.39 Tvilling 2, en pojke till kommer till världen. 45 cm lång och 2026 gram. Han skriker direkt och Adam får äran att klippa navelsträngen och sedan följa med honom till sin kuvös och de från neonatalavdelningen som väntar på honom.

Efter De undersöker mig och jag verkar ha klarat mig med endast "skrubbsår" och behov av att sy ett stygn för att minska svidande känsla när jag ska kissa. Livmodern drar ihop sig snabbt och min blödning är av det mindre slaget. Jag måste vänta på förlossningsrummet. Från att ha haft 5-6 personer med mig i rummet till att sitta där helt själv i rummet och vänta på besked och förflyttning från förlossning till BB kändes obekvämt. Jag fick in lite mat men hade inget annat än en vägg att kolla in i medan jag väntade. Adam hade fått med sig min telefon, då den börjat larma 18.55 för att jag skulle publicera ett inlägg för mitt samarbete med twistshake klockan 19.00. Men jag fann mig inte riktigt i position för att publicera detta vid den tiden, haha. Har fått till mig att de som visste att jag låg inne blev aningen förvirrad av att jag senare la upp den tänkta samarbetsbilden istället för på bebisar då det var detta mina nära väntade på.

Vid 21.00 får jag äntligen åka upp till neonatalavdelningen och hälsa på Adam och mina två små pojkar. Här släpper alla spänningar och känslorna svämmar över. Pojkarna andas fint men får lite andningshjälp för att tänja lungorna. De har också placerats sonder hos dem då de inte kommer kunna äta själva ännu. Jag är otroligt lättad över att se att de inte ligger i kuvöser och får höra massa bra besked. Jag kollar på dem och vet inte ens om jag vågar röra dem. Är de mina? Vilka är de?

Snart får jag upp tvilling 1 på bröstet, han som senare har fått namnet Tage. Tvilling 2, som fått namnet Harry ligger hos pappa. De är helt fantastiska och vi får rå om varandra ungefär en timme innan jag måste lämna avdelningen för att bli inskriven på BB. Jag är splittrad och upplever inte att jag fått den tid till anknytning som jag önskat. Men jag ser att Adam är lycklig, vi får skåla i trocadero och han får mig ändå att känna mig lugn i det hela och han behövde få sova.

Jag har trots ett mer eller mindre vaket dygn svårt att sova. Jag kände att jag borde ta min chans att sova, men vill inget annat än att lämna BB och komma upp till mina pojkar på neonatalavdelningen. Jag var så nyfiken på dem.

Nu ligger vi alla på neonatalavdelningen i ett rum tillsammans efter att ha bott på olika avdelningar och i olika rum några dagar. Vi börjar lära känna våra små pojkar och skaffar rutiner tillsammans i den vardag som nu är. Vi kommer att bo på sjukhuset en tid framöver. Preliminärt fram till 28/12. Idag hade pojkarna varit 33+5 dagar i magen och alla frö tidigt födda barn här måste mäta sin syreupptagning och puls dygnet runt fram tills 35 fullgångna veckor. Det vill säga fram till nästa torsdag. Så efter det hoppas vi på att pojkarna kommer slippa sladdar.

Förutom att de behöver hålla koll på syreupptagningsförmågan och pulsen en tid till så måste vi stanna eför att pojkarna ska kunna reglera kroppsvärmen själva samt äta själva då de i dagsläget matas via sond (men de ammar lite mer för varje dag). För att hålla kroppsvärmen bor de i vattensäng som i dagsläget håller 36 grader, men denna temperatur hoppas ska sänkas eftersom de kan reglera värmen mer och mer själva.

Vi tar en dag i taget. Börjar på att få ihop de praktiska pusselbitarna omkring oss med det som behövs fixas med myndigheter, skola, jobb och försäkringar. Så snart kan vi gå ännu djupare i vår bebisbubbla och njuta än mer av bara varandra.

Tack till min Adam. Som var den lugna när vattnet gick och ringde sansat till förlossningen, som var stabil som ett berg vid min sida hela dagen och som fick mig att känna mig lugn och fokuserad i en situation som för oss innan var helt främmande och skrämmande. Jag älskar dig.

Likes

Comments