View tracker

Min tanke är ju att jag ska kunna samla en del av mina gamla historier här.
Och denna är om mitt högst älskade fullblod som jag födde upp själv. 💛
Det gör jag inte om.
Och om det efter detta kom upp fartkameror på 276an så är det mitt fel. Förlåt! 😊
Hon föddes 2003 och fick tyvärr somna in bara 9 år gammal.
Men hon levde sitt liv i 700 knyck så det var ett under att hon ens blev det.
Men oj vad jag saknar det fuxröda lilla yrvädret.
Har man inte haft fux och sto har man inte haft häst fick jag höra när hon var föl.
Och det ska gudarna veta att det är någon som haft ett fuxsto som myntade det uttrycket.

Men när vi kom överens så hade hon kunnat gått igenom eld för mig.
Riffi min röda lilla häst!
Varsågoda!
Här kommer en bråkdel av Riffis liv. 💛

Riffi i sin lilla hage.

Mamma Glen på Täby galopp.

Nu ska jag berätta en liten saga om mitt nu 1½ månad gamla föl ”Riffi”.
Jag tänkte att det vore ju kul att skaffa ett föl på vårt sto Glen Galwan, som hade gått på Täby Galopp. Glen hade ju varit trevlig och hållbar så varför inte skaffa en liten fölis efter henne. Vad bra att man vet hela vägen hur hästen har mått. Och det vill jag lova att vi vet.
Först skulle hon bli dräktig – hur lätt var det?
Direkt från banan till hingsten. Det tog 2 månader hos hingsten och en till innan hon var hemma igen. Därefter var det en lång väntan. Skulle hon vara dräktig? Skulle embryot sitta kvar? Skulle hon kasta? Hur skulle fölningen gå?
1 vecka innan hon skulle föla kastade hennes stallkompis sitt underbara stoföl. Gråt och oror. Hur skulle det gå nu då? Var det smittsamt? Mer oro.
Hon var beräknad till måndagen den 26 maj ungefär.
Jag vaknade natten den 21 maj, 2 mil från stallet, och tänkte – nu fölar Glen! Så Jag somnade tryggt om och tänkte – hur kan jag känna det här och hon visade ju inget igår.
3 timmar senare ringer Lillis från stallet – Det står ett föl här!
2 mil kan man köra väldigt fort ibland. Jag hade telefonkontakt hela tiden och fick höra vilket underbart stoföl som stod där, fux med skjuten stjärn och helt underbar. Hon diade som hon skulle och allt verkade frid och fröjd.
Hon galopperade sen runt i hagen och var pigg som en mört. Vår hovslagare Dennis Asplund var där samma dag och kollade. Nja, vänster bakhov var ju lite skev och skulle nog behöva rättas till, men annars var hon söt.
I fyra dagar var det en idyll men den femte dagen ringer Lillis tidigt på morgonen – Riffi är halt!
Halt? En fölunge blir väl inte halt?!!
Medan mina 2 mil ännu en gång gick väldigt fort (Efter den här berättelsens publicering kommer Polisen att sätta upp många hastighetskontroller på 276:an) hann jag ringa distriktsveterinären som sa att det kunde vara fölsjukan. Hade hon feber och var svullen i lederna? Jag ringde Lillis och jodå hon hade 39,8 i temp och nu var hon halt på två ben och man kunde se hur benen svullnade. Jag försökte, dumma mig, att ringa Ultuna. Stängt så klart. Hur i hela fridens namn kan det vara så idiotiskt? Ringde Strömsholm. Jo det var bråttom att få behandling men där var det fullt! Vad gör man? Jag grät och bönade, men det var fullt. Man hänvisade till Skara. Hur långt som helst med en dödssjuk fölunge!
Jag kom så äntligen fram till stallet. Där låg hon och flämtade med feber, hög puls, svullna ben och alldeles matt. Ringer Strömsholm igen. Skickade Lillis att låna transport. Vi måste åka men vart?
Jag tvingar nästan vet. att ta emot oss på Täbykliniken, men där finns det ju ingen möjlighet att stå kvar och få vård. Jag ringer verkligen alla mina kontakter som jag lovat mig själv att aldrig störa på fritiden.
Efter mitt sjätte samtal till Strömsholm säger de att det har gått bort en liten fölunge så vi kan komma. Då visste man inte om man skulle skratta eller gråta, så vi grät en stund över den stackaren, men visste att det också kunde gå så illa för oss. Den enes död, den andres bröd, heter det ju.
Riffi var så svag. Den urgulliga distriktaren kom, 1½ tim bilväg hemifrån. Jag hade för övrigt väckt och terroriserat henne med täta telefonsamtal X antal gånger. Hon gav henne smärtstillande för hon kunde knappt gå. Så baxade vi in henne och min kompis Frida i bakluckan på Lillis Volvo 245, Glen i hästtransporten, Lillis i baksätet och iväg bar det.
Behöver jag nämna hastighetsbegränsningarna?
Vet ni hur långt det är till Strömsholm när man håller på att förgås av oro? Efter ett tag så började den smärtstillande sprutan att göra verkan och Riffi tyckte att hon kanske kunde stå upp i bakutrymmet. Lägg dig på huvudet, gör vad som helst, skrek jag till Frida.
Efter ett tag hörs ett kvidande där bak.
- Jag har kramp i rumpan, kvider Frida.
- Ligg still, skrek jag obarmhärtigt.
Efter ännu ett litet tag pep Lillis i baksätet.
- Jag är kissnödig.
- Jag stannar inte, förkunnade jag bestämt och trampade lite mer på gasen.
Lillis började desperat se sig omkring och utbrast lyckligt.
- En svart sopsäck.
Då kunde jag inte låta bli att skratta. Frida med kramp i rumpan liggande över fölet i bakluckan och Lillis sittandes kissandes i en svart sopsäck i baksätet medan vi flyger fram mot Strömsholm.
Väl där lastade vi ur Glen och en betydligt piggare men otroligt halt Riffi.
Vi fick en box och efter ett tag kom veterinären. Han bad om ursäkt för sitt uttryck om den enes död, den andres bröd, men jag sa att det gjorde inget.
Jag förstod och jag lyckades att inte börja gråta.
Straxt hade de sövt Riffi och så låg hon på ett bord medan dom spolade vänster framkota och vänster bakkota. Glen var duktig men jag fick inte gå ut från boxen från henne. Det är enda gångerna hon visar att hon tycker om sin matte, när hon har ont eller är orolig, då står hon och hummar och gnäggar efter mig. Därför tror jag att hon sände en tanke till mig när hon fölade. När Riffi låg och vaknade upp, så frågade jag veterinären om alla föl var sjuka som var där? Jag menade om dom hade fölsjuka förstås men glömde säga det.
Veterinären tittar på mig med glimten i ögat och säger: - Ja, om dom är friska brukar ägarna vilja ha dom hemma.

Jag lämnade med gott samvete Riffi och Glen hos dessa trygga lugna människor och vi kunde vända hemåt.
Fem dagar senare hämtade vi hem dem, eftersom det tickade iväg otroligt i pengar och enda orsaken var att jag inte kunde ta hem henne om jag tyckte det var besvärligt att spruta Riffi med penicillin. Men med min ”tur” jag haft med hästar så var jag van med sprutor och plockade hem henne.
Denna gång i transporten tillsammans med Glen. Det ena penicillinet fick inte komma ut i blodet, för då kunde hon chocka eller svimma och det andra penicillinet fick gärna komma ut i blodet, men av den kunde hon lätt få en infektion. Så jag åkte hem lätt nervös. Vet ni hur liten och tunn en fölhals är? Den är inte stor alls. Där skulle hon ha en spruta och en i rumpan 2 gånger per dag. Ja, ja, Riffi var nu ohalt och fick gå ut i liten sjukhage ett par timmar om dagen. Vi gjorde en liten hage utanför stallet och det gick bra i ett par dagar. Ända tills hon sprang och ramlade, vilket hon visserligen hade gjort varje dag (gör verkligen alla föl det?) men nu ramlade hon på en sten med höger bakknä. Hon sprang sen på tre ben. Jag tvingade upp Ingela att titta på min självmordskandidat. En dag senare fick vi tid på Ultuna (som har vanlig poliklinikmottagning) för röntgen. Till saken hör att hon var otroligt sned i kotan på vänster bak och x-bent fram. Så hon var ingen rolig syn – ben åt alla håll varav ett i luften.
På Ultuna blev vi väl bemötta av vet. Göran Sand. Han förhörde sig noggrant om hela historien och jag berättade. Vi gick in på röntgen och hon röntgades utan lugnande medel och var snäll som en ko. Vi nynnade champangegaloppen högt och ljudligt så att hon inte skulle höra surret från apparaten. Vi var där i 5 timmar, med hund och 2 barn som farmor Lillis underhöll med lekar av olika varianter bland annat med kastanjer Dessutom skulle jag jobba sen. Det var inte enda dagen jag missade jobbet p.g.a. Riffi. När bilderna kom så fick vi gå in i ett rum och det var vi och några studeranden med veterinär Sand. Han sa att det var ett stort frågetecken, antingen skulle hon klara det eller så skulle hon inte bli en månad gammal. Just då höll jag mig för att gråta, men sen när dom skulle söva henne och min modiga Glen stod och hummade lugnande åt sitt föl då rann tårarna.
Hur skulle Glen klara sig utan Riffi och hur skulle vi?
Dom spolade höger bakknä och veterinären lät väldigt överraskat positiv när han sa att ledvätskan såg bra ut. Men det skulle skickas på odling.
Riffi fick vakna upp och vi åkte hemåt från det trevliga Ultuna med alla underbara människor.
Vi fortsätter spruta med penicillinet och efter ett par dagar började hon stödja mer och mer på benet. Man vill ju gärna tro att det är så och vågar knappt tro att det är sant men det går framåt.
Min lilla ljusglimt i det här var att han hade sagt att visst kunde vi pyssla om hovarna och försöka rätta till benen och då kunde väl inte allt hopp vara ute. De hade han ju sagt det, eller hur?
Så på måndagen bar det av till Täbykliniken. Behöver jag säga att jag har ett väldigt lättlastat föl?
Rose-Marie Clerk tog emot oss. Där kom Riffi på tre ben, varav det ena snett som en banan och det som hängde i luften var som när hon föddes för att hon knappt använt det och x-bent fram. Varken Ingela eller Rose-Marie hade nog så gott hopp. Riffi fick lite lugnande så att de skulle kunna lägga ner henne på en madrass för hon kunde ju inte stå på sitt onda ben. Hon verkade ganska lugn så vi försökte lägga henne, varpå hon håller på att göra en kullerbytta. Rose-Marie som känner till mina hästolyckor ser detta innan och skriker
- Akta, sluta. Hon kan ju bryta nacken – det är ju Mias häst!!
Så den lilla fightern fick lite mer lugnande och la sig ganska lydigt.
När hon piggnade på sig var vi två stycken med kramp i rumpor och ben på grund av att klistret på skorna skulle torka och det tog en stund att sätta på skorna. Riffi såg ut som en grodman med flappaflappaskor där bak och det var ett under – hon gick rakt och stödde ännu bättre på sitt skadade ben.
Vi åkte hem och för en gångs skull höll hon sig lugn i hagen men bara tills hon lärt sig tekniken att gå med sina flappaflappaskor. Sen så har vi åkt en gång i veckan med benen till Täbykliniken och Rose-Marie har gjort underverk. Nu är bakbenet nästan bra och vi koncentrerar oss numera på vänster fram. Hon har faktiskt ett ben som är bra. Höger fram är faktiskt fint!!! (Och rakt.)
En onsdag kommer jag till stallet och tänka sig – Riffi hade ett stort sår på vänstra bakskinkan och som tur var kom vet. Stig Ahlengärd för att titta på WiraSpelen just denna dag. Så nu är Riffi sydd med flera stygn också.
Riffi slipper nu alla penicillinsprutor (hon sprutades med 2 sprutor 2 gånger om dagen i 3 veckor) och det är helt otroligt att hon fortfarande är trygg med oss människor. Jag är fortfarande helt stressad när telefonen ringer. Jag tror att det är något om Riffi. Det känns som om jag haft henne jämt men det är fortfarande bara en och en halv månad. Inget ont som inte har något gott med sig. Hon tror att hon är en människa. Så fort man kommer så hör man den lilla stämman som hummar och gnäggar och när man är i hagen så stryker hon sig som en katt mot en. Hon kliver på transporten lätt som en plätt och kan bli verkad som en stor häst redan. Hon är van att ha täcke på sig när det regnar (eftersom det är min häst så blir hon säkert förkyld utan täcke) och hon går snällt i grimma. Ja, bara hon slutar med sina självmordsdykningar i hagen så hoppas jag att hon kanske kan springa in en och annan slant på Täby Galopp.
Jag vill verkligen tacka alla på Strömsholm. Man kunde ringa när som helst, nästan, och fråga hur det var och det lät verkligen som om ni hade tid att svara (trots att jag vet hur överhopade av jobb ni är).
Jag vill också tacka er på Ultuna för ett otroligt trevligt bemötande och proffsig hjälp. HOPPAS AKUTEN FÅR ÖPPNA IGEN VÄLDIGT SNART!!
Jag vill även tacka Ingela på Täbykliniken och Rose-Marie Clerk, hovslagaren, för ett fantastiskt jobb. Ja alla ni andra på Täbykliniken också. Ni är guld värda.
Alla som såg Riffi från början vet vilken väg det varit.
Jag vill också tacka Kerstin Åker på Agria som jag kunnat ringa till och som sett till att mina försäkringar fungerat.
Jag vill tacka alla som jag tvingat att följa med till olika kliniker – alla mina vänner. Utan er skulle det inte gått. Det går ju inte att åka färre än tre när man skall iväg med sto och föl. Det kan jag faktiskt nämna. Det var en underbar stämning på Täbykliniken när man kom dit. Det var märrar med sina föl och otroligt mycket folk för att alla ekipage kräver ju tre personer. Så när man var klar med hästar och fika och allt, så blev det Ja hej då vi syns nästa måndag. Verkligen trevligt att prata med alla nya bekantskaper.
Nu hoppas jag bara att vi ska slippa praktisera mer sjukvård på Riffi, men eftersom det är min häst så kanske vi får en fortsättning ……..

Kapitel 2
Skeva ben
Nu har jag kommit till den funderingen att antingen var jag väldigt elak i mitt förra liv så att jag får ta igen det nu.
Eller så hade Riffi en ägare i sitt förra liv som inte tog hand om henne och därför har hon hamnat hos mig. Eller som fröken på sonens fritids tror att hon var min man i något tidigare liv och som jag var väldigt dum emot, och nu får jag sona mina brott.
Det finns faktiskt dom som frågar hur länge jag ska hålla på och kämpa med henne.
Visst, det kostar pengar och tid, men hon är ju inte värst sjuk och skulle ni se henne skulle ni smälta.
Hon har den mest bedårande lilla mule och två pigga ögon där ovan och ett par enorma hårtofsar som står ut ur öronen. Å så snäll hon är, som ett lamm!

Om vi går tillbaka lite i tiden så började Rose-Marie (hovslagaren) att justera hennes vänstra bakben med en sko som hade en utbyggnad åt sidan så hon skulle bli rak i den kotan och en sko med lång häl på höger bak så att hon skulle börja stödja på det ben där knäet var skadat.
Veterinären på Ultuna hade ju sagt att det var ett stort frågetecken (?) antingen så skulle hon inte bli en månad ens eller så skulle det bli bra!?!?!?!
Jag fortsatte spruta henne med penicillin och dom fick gå i en liten hage. Vi åkte in till Täbykliniken varannan vecka och till slut slapp hon sko och blev bara tillraspad om hovarna.
En dag när hon gick i sin lilla hage började hon låta jättekonstigt. Jag trodde att hon satt i halsen och började tvångsvattna henne så gått det gick.
Vill inte hästen dricka så vill den inte, var den lärdomen jag fick av detta. Sedan har hon låtit så ett flertal gånger och jag frågade vet. Ingela om hästar möjligtvis kan ha hicka. Ovanligt var det ,men dom kunde det.
Ja då var det klart Riffi hade hicka och har haft det till och från sedan dess.
När jag äntligen fick släppa dom i större hage så ”glömde” jag bort att Glen (mamman) också hade stått på box lika länge.
Jag trodde Glen och Riffi sista stund var kommen och min med för den delen –det är varken bra för hjärta eller nerver sånt där.
Glen glömde totalt bort sitt skevbenta föl och sprang som en tok i hagen.
Riffi skrek i högan sky och försökte följa efter. Jag galopperandes bakom, frustande och väsande –PTROOOO!!! PTROOOO!!!
Helt för döva öron förstås.
Riffi stackarn gjorde en kullerbytta i ett dike, sprang ”maran” över en kullerstensås och ramlade ca 7 gånger till innan jag lyckades fånga in hennes mor.

Jag vet inte vem som flåsade mest av oss.
Sen stod jag på darriga ben ganska länge i hagen innan jag kunde stappla tillbaka till stallet med tusen saker i huvudet och vad som kunde ha hänt.
Riffi med nya skrubbsår men vid liv och lycklig. Sedan blev det att öka på hagen successivt . Till slut släppte vi ihop dom tillsammans med hennes tilltänkta russfölkompis. Dom fann faktiskt varandra – de omaka fölen – en hög röd vinglig rackare och ett litet mörkt stabbigt troll.
Hon kommer alltid fram i hagen och gnäggar så hon brukar få gå lös på stallplanen när hennes mamma är kvar i hagen. När vi hade kräftskiva i ladan kom hon på besök för att inspektera dukningen vi gjort och möbleringen med hennes halm. Totalt orädd.
Hon är så härlig!
Så var det dax igen och åka in till Täbykliniken.
Vi skulle bara raspa till hovarna. Det blev lite försenat och så lite till, men vi hade trevligt, fikade och pratade med dom andra föl ägarna.
Kraftigt försenade så fick vi till slut ta ut RiffiPiffi på stallgången. Vi lämnade kvar Glen i boxen. När Rose-Marie var nästan klar med henne så trumpetade helt plötsligt Glen att det var fara på gång. Den stackars lilla 2-åriga hingsten i boxen bredvid hade ju sneglat på henne.
Detta resulterade i en störtdykning av Riffi rakt ner på en golvbrunn med galler.
Där lyckades hon hacka tre av hennes fyra kotor mot gallret innan vi får henne på fötter igen.
Så vi åker från kliniken, visserligen nyraspad och fin, men med ett stort bandage om vänster framben, och två ben med mindre sår utan bandage.
Nu kan man ju undra hur man lyckas med detta och det gör jag med.
En kompis frågade hur man kunde ha så farliga golvbrunnar på en klinik. Men det är tekniskt omöjligt för alla utom Riffi att hamna på denna golvbrunn som nästan sitter under en box vägg.
Troligtvis kommer inte någon att lyckas med detta igen. Ja, Riffi då förstås.
- Kan vi åka hem nu, undrar jag trött när hon var bandagerad och klar?
- Kan ni smyga ut lite försiktigt till transporten så blir det nog bra.
Nästa gång kanske vi ska ta fram stora operationsmadrassen på en gång och låta henne gå på den, sa Ingela.
En sak hon har är ju väldigt fula ärr både här och där. Dels så är hon ju rakad Fläckvis överallt. Över 2 kotor som blivit spolade, ett bak knä, överallt där dom satt kanyler och dylikt samt där hon sytt och alla ställen där hon ramlat och skrubbat sig. Vänster bak kota är väldigt ful på utsidan och kommer väl troligtvis fortsätta vara det, svullen utåt. Men det var en positiv en på kliniken som utbrast
- Va bra att den bulan sitter på utsidan, då kan hon ju inte slå i den när hon går!
- Vilken tur jag har, tänkte jag.
Hovslagaren utbrast när han såg henne
- Hon ser ju ut som tredje världskriget!

Men hon är världens sötaste (ändå), tycker jag.
När det gått en vecka efter hennes brunns locks dykning så blev hon plötsligt halt på vänster fram. Konstigt? Det var skorpa på såret, men om jag tryckte lite så kom det var. Bra, tänkte jag. Vi trycker ur lite var och lägger på spritomslag så blir det bra.
Såret blev bra men hältan kvarstod.
Konstigt? Vi tittade och tittade. Högt eller lågt sitter nog hältan, tänkte vi, men ingen svullnad, konstigt? Det var bara en vecka kvar tills vi skulle in igen till Täbykliniken så vi väntade.
Nu är det så att eftersom hon haft så mycket skavanker så rekommenderade Rose-Marie, hovslagaren, oss att ta kontakt med Marina Axelsson för massage. Hur många 2½ månaders föl får massage?
Någon ska ju vara den första.. Marina kom till kliniken och hann massera henne innan brunnslockshistorien. Hon hittade skavanker som bara en stor häst har och vi fick ett schema att följa hemma.
Men det var som sagt innan brunnslocket. Denna gång som vi skulle in så hade jag bett Marina komma in också och fortsätta behandlingen. Nu undrar jag i mitt stilla sinne – finns det några fonder för stackars föl som drabbas av allt inom tre månaders ålder, eller till stackars mattar som blir ruinerade av självmordsbenägna små fux föl, eller kanske EU bidrag? Jag bara undrar?
Nåja Marina var på plats och Dennis, min hovslagare hemifrån var där för att kolla hur han skulle göra om hon skulle få ett återfall i sina skeva ben. För tro det eller ej. Ingela, veterinären, och Rose-Marie, hovslagaren, skall åka bort en månad till Australien för att studera sneda föl ben!!!!!!!!
När dom har den exemplariske och snedaste fölungen hemma.
Jag försökte få dem att ta med Riffi dit, men efter jag bönat och bett och dom inte tänkte ta med henne så var det bäst att ta det säkra för det osäkra.
Ta med Dennis till kliniken. Eftersom att så fort dom satt sig på planet kommer Riffis ben snurra ihop sig i små krokar och svängar åt alla håll. Å hon kommer säkert också att fastna i en brunn med huvudet.

Hon kanske ska bo på kliniken? Vad kostar en box där?
Vet assistenten Eva sa att hon visst kunde bo där. Hon är ju så söt och dom vet ju hur man plåstrat om hästar.

Nå, alla var där och väntade. Och det fick dom göra.
Glen, den lilla ”kossan” (ursäkta) kunde helt plötsligt inte på in i transporten. Vilket hon klarat av att göra rätt många gånger den sista tiden.
Tyvärr så var det bara jag och min kompis Maggan som skulle lasta. Riffi, den gudomliga, gick bara rakt in och stod där och väntade. Men eftersom jag höll i henne och i hennes dumma mamma, så drabbades jag av gripreflexer några gånger och glömde släppa Riffi när Glen drog ut mig ur transporten.
Med påföljd att jag slet ut Riffi lika många gånger.
Men hon såg bara ut att säga
–Jaha, fort snurr och ut och sen lugnt in igen.
Jag själv blev mer och mer stressad och försökte med ett konstlat lugn instruera Maggan, den stackaren, som är hästvan, men som jag ovänligt fräste åt.
- Smacka inte framifrån!
- Maggan spring bakom henne nu!!! NU, dra i linan! väste jag mellan tänderna
- SPRING FORTARE!
Det gjorde inte saken bättre att det var en av sommarens sista riktigt varma dagar och bromsarna älskade oss.
Jag såg den stackars Maggan farande som en skottspole utanför transporten än hit och än dit och försöka korsa 2 linor på en person.
Vi var rätt svettiga både hästar och människor.
Till slut backade vi till stalldörren.
Med bara en vild galopp förbi i en minimal öppning bredvid transporten så var dom inne.
Duktig häst flämtade jag utan övertygelse!
45 minuter efter att vi påbörjat lastningen.. Iväg!
När vi kom fram så fick vi gå fram och tillbaka utanför kliniken allt medan Ingela och Rose-marie tittade på med bistra miner.
Sen tittade dom på varandra.
- Det blir nog räntgen, sa Ingela.
Jag trodde på fullt allvar att dom skämtade, men nejdå!
Jaha in och tvätta hoven.
Ner i baljan, upp och skrubba med skurborste och ner i baljan igen. Hon är för snäll. En assistent som stod och tittade sa
- Det där är inte normalt, man skall inte kunna göra så med föl.
Men inget ont som inte har något gott med sig. Hon är välhanterad!
Å så in på röntgen. Om hon kommer till start någon gång och startar på kvällen så kommer hon att synas. Hon är antagligen självlysande.
Hon var såklart exemplarisk att röntga. Hennes mor däremot var lite prillig.
När hon blir rastlös brukar ibland en bakhov fara in i väggen.
Men nu råkade jag stå där. Som tur var var det på låret och jag är ju inte mager precis, med det gjorde tillräckligt ont fr att jag skulle vika mig dubbel över Riffi. Tur att det inte var röntgenapparaten, då skulle jag verkligen behöva en fond, för stackars röntgenapparater.
När vi kom ut haltandes, Riffi och jag, sa dom bara
- Mia, du vill inte se det här.
- Nä, men jag måste väl.
- Hon har en hov bens fraktur också, frustade dom skrattandes.
Alla vet ju hur historien om Riffi är så dom bara skrattade.
Jag var nog mer chockad än vad jag förstod. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Jag hörde min egen röst gå upp i falsett och pipa
- Det är inte roligt!!!
Sen skrattade jag också för det kändes ändå bättre än att börja gråta.
Dessutom så skulle dom väl inte skratta om det var allvarligt?
Jag frågade Ingela om det var någon idé att DNA-testa henne för pass och registrering. Hon tyckte det så vi gjorde det på en gång..
Jippi! Jag är fortfarande inom försäkringens 100 dagar och går på samma självrisk.
Lite tur ska man ha, eller ?!?!?!?!
Dom pratade om gips eller sko och det blev det senare. På med en sko som klistrades fast sen hem och i boxarrest igen!!!!
Vem gick rakt in i transporten tror ni? För säkerhets skull fick hovslagaren (Dennis) stanna för att hjälpa oss in. Fånigt lätt gick hon in.
- Men hon var faktiskt svårlastad hit, hon var det , svamlade jag trött och helt förbi.
Hem och in i boxen.
För det första är ju inte Glen sjuk och tyckte jag var dum som vägrade släppa ut henne. Och Riffi, hon är allt utom lugn.
- Bara hon är stilla, sa Ingela.

När jag kommer till stallet (hon har stått inne 2 veckor nu) så smyger jag upp stalldörren.
Då hör man bara ett högt Iiiiiiiiii inne i boxen och sen galoppetti galoppetti och kadong i väggen!
När man kommer fram ser man två ögonvitor i det helvilda lilla fuxröda ansiktet.
Trots allt så verkar hon vara vid gott mod, men stilla vet jag inte?
Hon är om möjligt ännu keligare än vanligt och njuter av all massage och rykt. Nu skall vi in om 2 veckor och jag förstår inte hur vi skall lyckas ta oss till kliniken med självmordskandidaten Riffi?
En sak till – hur ska jag någonsin våga ha henne i hage och hur ska jag vänja in henne i hagen igen?
Sjukhage först som utvecklas till en labyrint kanske? I vilken hon bara kan gå i.
Jag får väl tänka till lite.
Eftersom jag använder mig av 1-3 vänner varje gång när jag åker till kliniken och det är tjänster och gentjänster som gäller så kommer jag att tillbringa dom närmaste 10 åren på kliniken med olika hästar. Förra veckan var jag både på Ultuna och Täbykliniken en annan häst.
Veterinärerna måste tro att jag är arbetslös och miljonär.
Nä förresten, miljonär är jag ju inte för jag har ju Riffi. Det förstår ju alla att jag inte är.

Jag är i alla fall tacksam för alla snälla och gulliga människor jag omger mig med, från kompisar till veterinärer, hovslagare, assistenter, snälla Göran Enerstål som lånar ut sin transport, hustomten Sture som liar gräs till odjuren varje dag och Lillis som renskriver mina handskrivna lappar (som är väldigt svårlästa)
Tack alla ni! Vi hörs! Var så säkra

Kapitel 3
Bygga hage
En sak som jag kan bli väldigt glad och lycklig av är att tänka på att jag är rik! Rik på pengar förstår ju vem som helst att jag inte är, eftersom jag har ett RiffiPiffi-föl, men jag är så otroligt rik på snälla gulliga hjälpsamma vänner. Det är helt fantastiskt vad dom ställer upp på en. In till Kliniken, ut från Kliniken, hemma i stallet och på kliniken. Alla är lika snälla.
Riffi och Glen har nu stått inne på box en månad och första tiden gick bra, sista tiden så har det mer liknat ett föl med helikoptermotor som jag fått fånga nånstans uppe i taket. Det är tur att det är ett gammalt stall (från 1800-talet) och lågt i tak.
Först hade hon en sko på som efter två veckor skulle släppas lite på och sen skulle den av en vecka innan besök på kliniken. Eftersom det är en fraktur i hoven så är det ju ganska viktigt att hon är stilla. Jag har i alla fall låtit dom gå över stallgången in i en annan box varje dag, dels för att slippa spetsa Riffi på grepen och dels för att dom ska få lite omväxling. Glen har tagit det bra, som den goda mor hon är. Bara varit så lugn och fin, stått och blinkat med sina vänliga ögon, medan Riffili har stått på bakbenen mot Glen, för att sen vända rumpan till och peppra henne med sparkar. Stackars Glen! Ofta har det gått hyfsat att få över dem i boxen. I början gick dom löst över, men sen var jag tvungen att koppla dem. Häromdagen så satte jag fast dom och öppnade boxdörren för att sedan galoppera in i den andra boxen med mig hängande emellan. Ingelas ord hördes i bakhuvudet –Bara hon håller sig lugn! Eller hur?!
I söndags byggde vi i alla fall en liten utebox av staketstolpar och brädor, där dom skulle få gå ut efter måndagens klinikbesök. Ännu en gång hade jag hjälp av vänner för att fixa uteboxen. Tack, Tack!
Vis av erfarenhet så hade jag tagit ledigt från arbetet på måndagen, för man vet ju aldrig hur lång tid det tar på kliniken. Vad jag inte alls räknat med var att halva dagisstyrkan på yngste sonens dagis var sjuka, så jag hade inte hjärta att lämna honom där. Dom gick på knäna som det var.
Men det blev ett litet pusslande för att få till det. Men han tycker det är kul att åka med hästsporten (transporten) och vara i stallet, som tur är. Så först åkte vi till Annicas stall och tittade på när hennes häst blev skodd. Sen åkte vi till Odal och mötte upp Karin och 3 små vita hundar. För att fortsätta färden upp till Wira – 2 stora svarta hundar i bakluckan, vi tre vuxna, sonen Johannes, som inte blev lycklig när bilen invaderades av de 3 vita hårbollarna.
Och alla som åkt i min bil vet att den består inte bara av saker som bör vara i en bil. Jag har faktiskt en kompis som hävdar att det är bara att stoppa in lite maskar så blir det en fulländad kompost!
Vi hade ju inte så bra erfarenhet efter förra lastningen en månad tidigare, 45 minuters lastning i gassande sol, så vi backade in transporten till stallet, varpå dom formligen galopperade in i transporten. Det var ju det roligaste som hänt den månaden.
Vi kunde nu lugnt och sansat åka iväg med 2 hundar mindre (mina stora svarta fick vara kvar i stallet) men Johannes hade jag lyckats övertala min bror att ha på jobbet några timmar, så vi svängde förbi där och sen vidare mot kliniken.
Jag parkerade så nära jag kunde och vi lyckade baxa in dem i en box. Den otroligt snälla hovslagaren Dennis mötte upp där och det var väl tur det, med facit i handen. Han kan i varje fall hålla fast Riffi när hon tänker gå hem under skoningen.
Vi fick först gå med dom i gången man springer i. Vi skrittade bort och vände, sen bad veterinär Ingela oss att trava lite. Det vi då fick se var Ingela sätta nytt världsrekord i kort distans baklänges. Jag höll inte på att få stopp på Riffi. Det var en härlig syn för gudarna.
Sen fick dom lugnande medel! Jag vet inte men den redan ganska lugna mamman blev väldans lugn. Vi gick iväg till röntgen, jag och Riffi, i en nu normal gångart. –Miaaa!, hörde jag Annica ropa där borta. –Vänta på oss!
Jag vänder mig om och ser Annica slitandes i Glen och bara mulen har hon fått utanför boxkanten. Glen blev väldigt lugn! Så vi fick bogsera henne till röntgen. Ta inte så många bilder, bönade jag, för nu börjar hon bli alltför dyr, det här fölet.
Ingela undrade om jag hade utökad maximal försäkring och självklart hade jag ju det, sa jag inte att jag heter Mia och då behöver man det. -Finns det inte dubbel utökad veterinärvårdsförsäkring? funderade vi vidare. Jag skall ta upp det med mitt Agriaombud, Kerstin Åker. Det är väl mer troligt att jag inte får ha någon försäkring alls snart.
Vi drack en massa kaffe i alla fall och Glen, som vaknat upp nu, pratade lite med lilla hingsten som lyckades skrämma ner oss i brunnslocket, som jag skrivit om i tidigare avsnitt.
Så in på röntgen och det gick bra. Ingela sa att det såg lite bättre ut, men det blev ny sko och ut i liten hage, som vi som tur var hade byggt redan. Sedan så har dom ju, som sagt var, mage att åka till Australien och studera sådana föl som Riffi. Så jag fick en ny tid i november.
Det andra med sko av och plast på och skruva skruvar i skon fick vi sköta hemma nu. Vi lät Glen och Riffi kvickna till lite för att sen försöka smyga förbi lillhingsten, som nu stod och blev skodd. Glen gick bakom och Riffi först. Jag hann precis komma ut sen började hon cirkulera mest i luften som en pappersdrake fast med mycket ryckigare rörelser främst i riktning mot en lätt skärrad matte. Det var stört omöjligt att få ner henne eller komma nära. Jag hörde bara Karin vråla av skratt och skrika –Försök lägga armen om halsen! Vilket kändes som ett självmordsförsök.
-Akta hoven, ropar Dennis innan han gör en insatts och tar ett pantersprång mot grimman och tvångshåller Riffi för att sen baxa in henne i transporten. Själv gick jag och höll längst ut på longerlinan. Glen och Annica hade bara gjort lite skolan ovan mark och gick ganska bra att hantera. Annica påstod att Glen hade tagit bettet mellan tänderna för att om möjligt släppa när dom kommit ner på banan och sprungit några varv.
Glen är allt bra sugen på det. Men hon gick rakt in i transporten och om vi vill kan vi ju försöka ta något rekord i hur många man kan klämma mot bommen i en kokhet transport med 2 hästar. Vi har börjat med 3 stycken personer och nästa gång kanske vi utökar.
Medan vi försöker plocka ihop vad som finns kvar av soporna, som hårbollshundarna har gjort konfetti av i bilen sysslar Karin med att via telefon övertyga sin äldsta dotter att hon inte får smälta ner alla deras tvålar för att göra en tvål och framför allt inte på spisen. Vi åker rätt skakade hemåt. Jag släpper av Karin vid Odal så att hon kan åka hem och kolla om huset brunnit ned, och efter att ha kontrollerat att hon inte glömt någon hårboll i konfettikomposten, så säger vi Hej då.
Iväg och hämta Johannes hos min bror. Han har haft en bra dag, säger han, spelat fotboll med morbror. Sen släppa av ännu en snäll kompis Annica i Åkersberga. Vidare upp mot Wira Bruk för att terrorisera nästa kompis Linda. För jag måste ju ha urlastningshjälp också. Det går faktiskt bra och så in med Glen och Riffi för att inviga den nya uteboxen.

Vi tävlade upp till L:a dressyr också. 😀

Kapitel 4
Använd alltid hjälm
Jag tar härmed tillbaka allt om vad jag sagt om att jag har ett snällt och lätthanterat föl. Jag lärde mig ju i alla fall på kliniken att det gäller att hålla ett stadigt tag i grimman. Jag är ju lite extra harig med henne eftersom hon har sin fraktur så jag kanske inte säger åt på skarpen.
Ja nu har jag gjort det, men det verkar inte ha så stor verkan. Den senaste månaden har jag tillbringat mest i stallet för jag vågar inte lämna dom ensamma i sjukhagen eftersom det inte är så mycket folk som passerar. Och eftersom det ännu en gång är ett RiffiPiffi-föl så kan man ge sig sjutton på att hon får ut någon kroppsdel över en slana och blir hängandes. Glen är vid det här laget mäkta trött på sin dotter så Riffi åker på en och annan råsop, vilket tycks vara det enda som hjälper på den virrpannan.
Efter två veckor hemma från det senaste klinikbesöket så var det dags att skruva ur de 3 nedersta skruvarna i skon så att hoven kunde expandera lite för att dagen efter skruva i dem igen. Nu kan man ju lätt tro att hon ska vara hur lätt som helst att kratsa hovar på, för att vi har ju inte gjort annat än lyft hovar. Men någonstans har jag förträngt hovkratsningen så att det brukar bli så att jag lyfter en hov, varpå hon lyfter alla de andra eller försöker lägga sig över mig eller kanske bara rent av lägga sig helt ner själv. Så nu lyfter vi en hov i taget en liten stund och klappar och berömmer, men jag tror att allt blir bättre bara hon får bli av med lite energi. Häromdagen tänkte vi att det skulle vara lite snällt mot mammahästarna om de fick ta en liten tur utan sina föl, så jag och Lillis placerade oss utanför varsin box med varsitt föl i medan mammorna tog en liten tur. Jag och Lillis flängde fram och tillbaka utanför boxarna allt medan fölungarna gjorde sitt bästa för att hoppa ut. Behöver jag tala om att vi var rätt trötta och svettiga efter det och beslutade att det dröjer ett tag till nästa gång. Vi behöver träna löpträning själva först. Men jag har tömkört Glen utanför sjukhagen ett par gånger när russmatten Jessika har hållit Riffi i hagen under tiden. Glen är då så nöjd, kröker på nacken, tuggar på bettet och är så avslappnad och gör allt jag ber om. Jag hade nästan glömt hur kul det var att tömköra henne. Det har mot alla odds bara blivit värre och värre att ta ut dem i hagen. Nu har det blivit så att jag har långlina i grimman ett grimskaft runt rumpan på Riffi, för hon vill inte gå ut i den lilla tråkiga hagen och definitivt inte in i det ännu mer tråkiga stallet sen. Då står hon som en tjurig åsna med fång och går knappt att rubba, därav linan runt rumpan, och däremellan bockar vi oss fram på den del där det går framåt. Och jag har numera hjälm på vid ut- och insläpp. Plus att vi måste vara två personer. En som tar mamma Glen och det är bara jag som vill (vill och vill?) ta Riffili. För det går inte att lämna den ena i boxen eller hagen för då blir det frispel. I förrgår tänkte jag att -Äh, jag tar ut dom själv, när jag kom på eftermiddagen. Vilket jag bittert ångrade.
Det började med en rivstart av Riffi så att jag tappade greppet om grimman och så fick hon lite längd på linan och sen var hon igång. 300 knyck fram tills linan tog slut och lika fort åt andra hållet tills det blev tvärstopp igen. Hon har väl kotproblem i hals och nacke som heter duga nu. Jag med för den delen. Det rycker ganska bra i en stackars matte också. Sen kom den lilla förrymda tjurkalven Isak och fick syn på rodeon och närmade sig med en nyfiken uppsyn. Då fick Glen en galen uppsyn och där stod jag med två än skenande, än hoppandes, hästar. 2 hundar som blev vrålandes beordrade SITT, en tjurkalv som till slut tog till flykten och två barn med mycket stora ögon som satt i bilen medan deras mamma bara skulle ta ut hästarna. (Det var då hjälmen åkte på.)
Jag tänkte jag måste ringa någon, men hur lätt är det med två galna hästar och dessutom med noll kronor kvar på Comviq-kontantkortet. Som ett under lyckades jag få in dom i hagen till slut.
Min äldsta son, Hobbe, som kommit ut ur bilen
-Vad hände?
Och jag kunde bara flämta fram
-Dom hemska hästarna är dumma i huvudet!
-Men det är dom väl jämt, konstaterade han.
Vet. Eva Marie Levin var i stallet en dag för att konstatera om Lillis två ston var dräktiga, och en av dom var det och det var hon som kastat sitt föl i våras. Hur vi nu kan efter allt det som hänt gå på att betäcka igen. Men man förtränger ju allt jobbigt och det är bara att hålla tummarna den här gången att Wirus behåller fölet. Ja, vi vet att Wirus inte är ett så positivt klingande namn. Och statistiskt sett så borde Riffi ha täckt kvoten för de flesta obehagligheterna. Och Eva Marie Levin tyckte att Riffi var otroligt fin och sa att var inte den lilla fölungen knäckt än så skulle nog inget knäcka henne, hon är en riktig liten fighter. Och hon trodde på henne så sen plågade jag min omgivning i en vecka med vad Eva Marie sagt.
Hon tyckte även att vi kunde öka på hagen till det dubbla. Sagt och gjort. Mina supervänner, paret Patrik och Linda, som hade skottat ett lass sand på en släpvagn och lagt i den lilla sjukhagen, lossade ett till lass och la bredvid hagen och sen byggde vi. Eftersom jag inte längre har några pengar att köpa plank till hagen så fick vi ta det vi hittade. Vi hade redan hittat en del, eftersom vi den här månaden, när jag inte kunnat lämna hästarna i hagen ensamma, har städat stall, sadelkammare, fikarum, lada, stallplan, hönshus mm. (Hemma är det inte lika fint) Men trots det fattades en planka. Då sa Linda att vi hugger ner ett av dom där träden som hästarna brukar få av i boxen så får vi en slana. 2 flugor i en smäll! Vi hittade ett lämpligt träd bakom utedasset i en backe. Vi insåg att vi måste såga rätt för att rädda dasset och fast vi gjorde efter konstens alla regler (tror vi) så slutade det med att vi stod som två fanatiska trädkramare och skrek
–Patrik, Paatriiik!. Mer desperat och högre och hysteriskt fnittrande för att rädda dasset. Jag är inte längst i denna kommunen och stod längst ner i backen på en slipprig sten och vet inte hur mycket jag egentligen höll i men mina hundar trodde att det var en ny lek och började hoppa och slicka i ansiktet, vilket inte gjorde det lättare att skrika på Patrik med en hundtunga i munnen. Till sist kom han.
Han hade inte trott att det var så allvarligt och kunde dessutom inte springa förbi Riffi för då hade väl hon blivit hängandes i staketet. Men han fattade snabbt vad som gällde och vi lyckades rätta dasset med en halv cm. –Puh!
Alla extra kostnader undanbedes. Nu har dom i alla fall en större hage och imorgon skall jag med livet som insatts försöka baxa ut dom i den igen.
Säkerhetsväst på kanske?
Efter alla tåstämplingar skall i alla fall jag skaffa grövre skor med stålhätta i fram.

Kapitel 5
3 november 2003
Då var det dags att åka till kliniken och kolla Riffis hovbensfraktur.
Det var ju något lättare i somras när folk hade semester eller skollov.
Att åka till kliniken nu i höstrusket så jobbar ju alla eller går i skolan.
Men jag hade trots allt lyckats tvinga med mig Linda med en 2 månaders bebis och Annica, min trogna medhjälpare sen många gånger tillbaka.
Hon höll ju bara på att flytta den dagen så hennes pojkvän och hon skulle möta upp på kliniken.
Jag hade borstat och borstat hela kvällen innan och hade med stor möda fått fram två fullblod under leran. Bäst att släppa ut dem en stund på förmiddagen i den lilla stallplanshagen så kanske jag slipper ha ett helikopterföl i linan på kliniken.
Det första Glen gör är att uppsöka den lerigaste delen av stallplan och med ett ljudligt stön sänka ner hela sin kropp där och gnider in blöt lera från topp till tå.
Icke, så var det fullblodet kamouflerat till en stallplan igen.
Riffi hon körde som vanligt sin Nu-ska-vi-se-om-jag-överlever-dagens-träning igen.

Efter att okontrollerat galopperat som ett skållat troll fram och tillbaka över stallplan så lyckas hon att mitt på det hårdaste på stallplan tappa kontrollen över bakkärran så hon fortsatte att galoppera lika fort med frambenen och bakdelen ligger liksom ner och släpar.

Man håller ju bara andan. Till slut fick hon upp bakdelen och linkade lite ångerfullt omkring ett tag för att sen köra några repor till men en blödande has och kota.Och lerig förstås.
Rätt som det var hade klockan blivit så där mycket som den jämt blir när jag ska någonstans.
Det blev inte tal om att försöka borsta dom leriga odjuren, utan vi backade transporten till stallet och skulle lasta.
Vips så blev mamma Glen tokig och började väva fram och tillbaka.
Hon har en väl utvecklad teknik som hon haft sen hon var ett år med nästan hoppsa-steg åt höger och vänster. Den kommer fram när hon blir nervös och är då knappt kontaktbar.
Linda frågade lite försiktigt om vi inte skulle ge dem något lugnande, men nu var det ju för sent å såna här tillfällen beter sig Glen precis så där så att folk får förutfattade meningar om fullblod.
Men kors i taket, det var inga problem in i transporten.

RiffiPiffi gullehästen gick bara rakt in (som vanligt) och sen räckte Linda mig Glens lina och så drog jag in henne också. Puh vilken tur! Ett moment avklarat.
Jag kan ju erkänna att det är med bävan jag åker till kliniken. Hur skulle hovbenet se ut och ser det här knäet som nu visserligen inte var stort som 3 Riffi-knän längre utan bara som två.
Men jag
var övertygad om att det var det Ingela skulle se först. På vägen mot Åkersberga ringer Annica och säger att hennes bil är trasig så kan vi ta upp dem i Åkersberga så var det bra.
Vi svänger av där och då är det bara som så att det skulle dröja ytterligare 10 minuter innan Annica kunde få sina nycklar till den nya lägenheten. 10 minuter är ganska lång tid för en Glen-mamma
och Riffi-unge så vi lämnade våra trogna medhjälpare där och åkte vidare.
Nog fanns det väl alltid någon som kunde passa en bebis när vi skulle in på röntgen?
Avlastningen var odramatisk. Linda öppnade och jag tog ut dem. In med odjuren i en box och så sätta på en fika i väntrummet, man känner sig liksom väldigt hemma på kliniken nu förtiden. Skulle kunna tänka mig att jobba här (jag är ju alltid här i alla fall). Jag var lite orolig när vi skulle ut på gången och visa hur hon sprang för jag har ju sett att hon linkat till ibland hemma. Och fastän jag försökte springa framför det där knäet och stå strategiskt framför så att Ingela inte skulle se det så drogs Ingelas hökögon som en magnet till knäet.
- Hon ser ganska Ok ut, sa Ingela.
- Men vi ska röntga hoven och knäet med.
- Å nej, kved jag å såg för mitt inre hur tusenlapparna seglade iväg med små pegasusvingar, men jag förstod ju att vi måste.

- Mamma Glen behöver nog inte lika mycket lugnande den här gången, sa jag. Förra gången fick vi bogsera henne in till röntgen.

De fick var sin dos och så in på röntgen. Riffi lugn och snäll. Vi hann att röntga hoven sen blev Glen vildare och vildare. Till slut slog jag till Glen på rumpan med en omedelbar reaktion.
Höger bakben for ut som en projektil på min rumpa.
Jag kunde inte ens skrika åt henne, så ont gjorde det!! Liksom förra gången på röntgen stod jag dubbelvikt över Riffi.
Nu åkte Glen ut ögonaböj och in i en box. Så trodde vi i vår enfald att eftersom Riffi var så lugn så kunde vi ta henne själv. Det hade nog gått bra om bara Glen hade kunnat hålla tyst. Nu åkte vi runt som två pingpongbollar inne på röntgen.
- Akta röntgenapparaten!!
- Akta röntgenapparaten!!!!
Ropade jag åt Riffi medan jag såg små pegasustusenlappar fladdrade förbi.
Då öppnar John, assistent, dörren och vi flyger ut till mamma Glen.
Pust!!! Puh!!!
Mer lugnande till Glen och efter en stund utan resultat får hon ännu mer lugnande.
Under tiden har hovbilden framkallats och Ingela säger
- Den här ser ju jättefin ut.
Hörde ni, nått på mitt Piffi-föl ser jättefint ut. Jag vet inte hur jag skall tacka Ingela?
- Tack, tack, tack snälla Ingela, kvittrade jag.

Men så var det ju knäet kvar.
Nu var i alla fall Glen ”lugn”. In på röntgen igen. Som tur var så fanns det en snäll mamma som var där med sin dotter och en häst och hon fick i uppgift att bli bebisvakt åt Mira.
Nu gick det bättre att plåta och sen följde en väntan jag nästan hörde sån där musik från en skräckfilm i huvudet när man väntar på att något läskigt ska dyka fram.
Men det var fantastiskt – knäet var också bra!

Det var en stor dag i Riffis liv, vi fick ingen ny tid på kliniken. Rose-Marie skulle ta och raspa till hovarna innan vi åkte. Vi väntade en stund till medan Rose-Marie höll på med en treåring. Det var intressant för den hade haft samma sneda bakben som Riffi men inte blivit korrigerad och den var sned och skruvade när den gick så att man såg.
Då undrar man ju på hur den påverkas av det nedifrån upp i benet-ryggen?
Ja man vet ju inte, det kan ju också gå bra. Men den var ju på kliniken. Då kändes det ganska bra att ha kommit in till kliniken varannan vecka. För Piffi är ju rak i sina ben nu.
Men sen fick jag skämmas. Eftersom Riffi och jag har haft olika uppfattningar om hovkratsningsproceduren så har jag bara lyft och kratsat lite snabbt och sen berömt. Med påföljd att hon fått två djupa fickor i strålfårorna i hoven på ett framben och ett bakben.
Vilken dålig matte jag kände mig som. Rose-Marie sa att det är inte konstigt om hon haltat för minsta lilla gruskorn gör ju ont om det kommer in där.
Man vet ju hur det känns att ha fot- eller handsprickor.

Stackars Riffi. Så vi fick åka hem med order att verka var fjärde vecka och behandla sprickorna med tjärdrev. Tack snälla alla på kliniken. Nu hoppas jag att ni inte behöver se det lilla yrvädret Riffi på ett tag.
- Hage!? Kom jag på och sprang tillbaka.
- Ingela, får Riffi gå i hage nu?

Ingela ser bekymrad ut. – Ja, för de läkta skadorna är det inget problem men med det yrvädret
tänker man ju på hur mycket nya skador hon kan få, säger Ingela.
Jag frågar om inte Ingela kan bli Riffis personliga bodyguard. En veterinär vid sidan måste ju vara ypperligt. Men Ingela avböjde. Konstigt?

Vi tackar för oss och gick snyggt in i transporten igen. (Jag haltade iof)
Dagen efter stack Linda och jag ut i hagen för att göra den så Riffi-säker som möjligt. Vi hägnade av det mest steniga partiet och stängde av ett dike. Vis av erfarenhet från förra gången dom fick gå ut i större hage så gav jag dem lite lugnande. Sen höll jag i dom länge.

Deras Nordsvenske kompis Lotta, 23 år, och hennes dotter Wirus, nordsvensk lippizaner, 5 år och 740 kg tung, förvandlades till 2 fullblod dom med.
Det började med att Riffi tog vänstervarv och galopperade hysteriskt runt på en stor volt mest på två ben.
Däremellan gick hon föltuggande fram till Wirus som bara blängde på henne och såg ut att säga
– Skitunge sluta och tugga och stick härifrån innan jag klår upp dig.
Å då sprang Riffi igen. Sen släppte jag Glen.
Det lugnande undrar jag om jag sprutat rakt ner i halmen eller??
Och Glen skulle prompt prata med Lotta och Lotta ville rakt inte prata med Glen så hon far som en pruttande gummiboll genom hagen och höll på att ramma Riffi 2 gånger.
Riffi som nu var helt förbi av trötthet (man får inte så mycket kondis av att vara konvalescent tycks det märkas) såg den enorma nordsvensken komma emot henne utan broms.
Man såg skräcken lysa ur hennes ögon och hon visste inte åt vilket håll hon skulle kasta sig men lyckades sätta sig i säkerhet.
Det var en trött fölunge som den kvällen somnade med mulen på boxkanten. Men det är bra då kanske hon tar det lugnare nästa dag.

Riffis "låstas farbror" och trygghet Dick. 💕

Kapitel 6
Tala med hästar
Här kommer en ny rapport om Riffi, det otursförföljda fölet.
Det är ju inte så där lätt att ha föl som jag trodde. Det kommer ut en liten gullig fölunge och sen går den på lösdrift och sen rider man in den.

Nä då!! För först kommer det en liten gullig fölunge och sen får man rädda den till livet.
Sen en gång till, ännu en gång och resten av tiden får man stå beredd med första hjälpen.
Man börjar förstå att föl har stor plats i ens liv när följande utspelar sig.
Jag är i matvaruaffären när jag bara ska ringa till Lillis, stallägaren, och fråga om jag skall köpa morötter.
Lillis råkar just då vara i Riffis box och frågar om jag vill ”prata” med Riffi.
Jag lägger till den där rösten man har när man pratar med bebisar och jollrar.
- Hejsan Riffilipiffili, hur mår mattes lilla fölis. Världens bästa gulligaste fölunge!! Lillis kommer skrattande tillbaka i luren och säger att Riffi såg mycket konfunderad ut. Trodde att matte var tokig som satt och jollrade i den där manicken.
Jag sneglar då skrattande upp och får syn på ca 10 personer som tittar fram bakom brödhyllan och andra ställen och de ser minst sagt konfunderade ut dom också.

Kapitel 7
Mamma häst kan också bli dålig.

Nu har RiffiPiffi stått i sin lilla sjukhage, ja stått och stått. Man kan nå oanade hastigheter på liten yta förstår ni.

Nåja, det var dags att ta av plastskon och limma på en sorts limsko så att hon skulle stadga den lilla hoven lite i alla fall. Dennis kom dit och skulle fixa det. Han tittade på hagen en stund och sa sen
- Nog för att veterinären sa liten hage men kanske inte så liten..

Jaha, här har jag mer eller mindre tvingat folk att bygga hage med ganska mycket träningsvärk i armarna som följd.
Det är inte lätt att få ner stolpar på en stenhård stallplan. Men nu har vi i alla fall en sjukhage i förebyggande syfte.
- Inga stenar får det vara i hagen men större kan den vara. Inhägna hela stallplan, sa Dennis.

Sagt och gjort.
Dan efter sprang Linda och jag runt, tryckte ned plaststolp och drog snören för glatta livet.
På ”hemska” stenen, som hon en gång förut ramlat på med hemska följder, ställde vi vattentunnan och över några andra stenar la vi en färgglad plastmatta.
Vi tog det säkra före det osäkra.
Först ledde vi dem runt hela hagen och sen lät jag mamma Glen beta där det fanns lite gräs alltmedan jag höll i och Linda släppte Riffi.
Nu följde något som kändes som man ser på film. Riffi fick spelet. Accelererande fram och tillbaka på stallplan.
Finns det löp lika korta som stallplan kommer hon att vinna.

Sen blev det som på film ni vet så där knäpptyst och man tycker att det går i slow-motion.

Vi ser Piffi-ungen accelerera det snabbaste hon kan för att sen inte kunna stanna.
Hon sätter sig och åker liggandes kana igenom staketet ner mot ko-hagarna.
Nu ser jag två saker för min inre syn.
Antingen ett föl med avslitna senor helt intrasslad i tråd.
Eller ett löst föl galopperande ner mot taggtrådshagen med kossor.
Inget av detta händer utan fölungen reser sig upp bland de trasiga trådarna, skakar på sig och ger järnet tillbaka.

Då kommer ljudet tillbaka och allt går i vanlig fart igen precis som på film.

Jag ylar till Linda –SPRING!!!!
För jag tänker att hon får ju inte komma ut i det där hålet nu och jag håller ju i en mammahäst.

Linda galopperar tvärs över stallplan. Nu vet jag ju inte om det är så värst bra betyg att bli omsprungen av en nyförlöst mamma för en blivande galoppör.
Men till hennes försvar kan jag säga att hon bockade och krumbuktade mycket mer än Linda.

Sen pustade vi ut en lång stund och grunnade på hur kan ett föl vara så extremt klantig som RiffiPiffi?

Nästa dag så försökte hon sig på något som liknade Kajsa Bergkvists skutt på höjden. Också landningarna var snarlika nästan på rygg. Och hon gjorde 2 st inom loppet av 15 sekunder, helt otroligt.
Men dock utan matta som Kajsa har, så hon linkade lite efter. Men nu ska jag säga er att hon verkar åtminstone ha 1 hjärncell igång.
Nu vet hon nämligen att man måste sakta in farten när man kommer ner mot kohagen. Och att sakta ner i andra riktningen mot höjdhoppsplatsen. Men tyvärr finns det ju rätt många riktningar till!

Så hade vi då bokat tid för stallgrisen Ceasar att bli sövd och få klövar och betar tillsnyggade.
Vi hade samlat ihop några stycken för man vet ju hur en gris skriker när den inte vill och vi anade att han inte ville ha någon spruta.
Vi skulle nog kunna ha en egen dokusåpa á la Farmen här uppe i Wira.
Stall Kroken skulle den kunna heta.
Kamper har vi ju jämt och ständigt. Är det inte med Riffi så är det med grisen Ceasar eller ankan Paul Anka.
I dag fick vi då lära oss att grisen hade 4 klövar på varje fot och var väldigt svårsövd.
Först mutade vi veterinären Stickan med jättegoda mackor som Lillis hade gjort med varmt te. Sen förklarade han att det minsann inte var så lätt att hålla tider eftersom när han kom till ett ställe för att till exempel vaccinera en häst så dök det upp flera för tandraspning, hältor mm. Pust!

Då passar vi på lite förlägna att tala om att russet behöver en stelkrampsvaccination och Riffi har dagen till ära (det är tur att hon passar på ibland när det är en veterinär på väg) druttat framstupa på höger framknä och fått en bula stor som 3 Riffiknän och svullnat hela vägen ner samt lite halt.

Efter att ha knockat sin matte så får hon en Cortisonspruta.
Jag förstår inte?! Hon borde ju vara van vid sprutor (ironi). Hon kanske fått för många.
Men vi fick vår spruta och jag fick en huvudvärkstablett. Så åkte vi hem ganska så frusna det börjar bli vinter snart ju.
Ceasar sov till 3 på natten. Som sagt var så börjar det ju bli kallt och därmed halt. En morgon så var det bara snö! Riffi stod länge i stalldörren och bara stirrade. Vad i hela friden, ser hon ut att tänka.
Hon gick mycket tveksamt ut på den vita marken fnysande och blåsande.
Hon vågade faktiskt inte springa en meter. Skönt!

Därför skulle jag byta till vinterdäck tänkte jag (konstigt att jag aldrig gör det innan snön). Jag gjorde ett tappert försök att byta själv på förmiddagen men domkraften och jag hade skilda åsikter så jag gav upp.
Ringde till min sambo och klagade. Sa att det här får du göra ikväll. Kvällen kom och när vi precis har fått av några bultar på första däcket så ringer telefonen. Jag hör ett hostande och hackande i bakgrunden och Lillis som säger:
- Jag tror Glen har fått foderstrupsförstoppning!
- Skruva i bultarna igen, jag måste till stallet. Glen är sjuk.
- Ungar, ni får åka med pappa, och iväg i halkan far jag de 2 milen på blankslitna sommardäck.
Lillis hade själv suttit i kö i 1½ timme pga. olycka i halkan och därför tagit in hästarna senare än vanligt och därför satte Glen i halsen för att hon slängde i sig maten när hon kom in sent.
Hon har fått foderstrupsförstoppning 2 gånger tidigare efter löp på Täby och det har inte varit kul med foder som kommer ur näsan och en skärrad Glen med kramp i halsen.
Då har veterinären Ingela fått stoppa ner en slang för att lösa upp det som har klumpat ihop sig.
Inte åka för fort, inte åka för fort, rabblade jag för mig själv i halkan medan jag ringde Lillis och frågade hur det var.
- Jag var tvungen att gå in å kissa, säger hon.
- - KISSA!!!! (hon ska alltid kissa vid de mest olämpliga tillfällen! Syftar nu på svart sopsäck i Riffis berättelse del 1)

- Men hur är det med Glen, hur mår hon, var gör hon? Hasplar jag ur mig i hysterisk hastighet.

- Om du kan vara vänlig å lägga på luren så kanske jag kan komma till stallet och kolla det, säger hon lugnt.
- Ja visst ja.
Jag tar då och ringer Distriktaren, och det råkar vara Susanne Plånborg som har jouren. Hon som kom när Riffi blev sjuk på sitt fjärde levnadsdygn.
Jag förklarar läget och hon säger att 19 av 20 hästar brukar klara av det själva men en del är svåra. Hon hade fått skicka en till Strömsholms djursjukhus bara häromdagen. Jag tänker med fasa på ännu en transport till Strömsholm.
Med den förra färden i färskt minne, men nu i halka på blankslitna sommardäck.
- Nä tack! Hoppas Glen är en av de där 19. Medan jag pratar med Susanne kommer jag fram.
Jag blir instruerad per telefon hur jag ska dra med fingrarna utmed matstrupen och massera.
Jag skakar som ett asplöv både av kyla och nervositet. Förut hade jag varit lugnare men det fanns ett föl som har travat runt lite mycket på mina nerver.

Medan jag har Susanne i ena örat och försöker få i Glen lite vatten i spruta så försöker vi, Lillis och jag, värja oss för Riffi som har tagit sig friheten att traska runt i stallet och i ena ögonvrån ser jag att hon har fått tag i vårt meddelandeblock och rivit av ett halvt papper och tuggar snabbt som ögat i sig det.
Jag har ju ändå veterinären på tråden tänker jag, men hon sväljer och ser nöjd ut och Lillis räddar resterande block.
Nu kommer stackars Linda halkande också med lilla Mira (dottern) i bilen och en häpen granne sitter hemma hos henne och passar sonen som sover.
- Jag måste till stallet!
Passa Rasmus (sonen) hade Linda kommit in och ropat. Och där satt nu grannen snällt och undrade vad som hände.
Efter ett tag så ger foderstrupsförstoppningen med sig och hon får blött hö till natten. Alla åker hem till sig trötta och funderande på om det verkligen är värt allt besvär med hästar. Jag för min del tror nog att jag tycker det annars skulle jag nog slutat för långe sedan. Det man kan vara säker på är att man vet var man skall stoppa ”alla” pengar som inte finns och att man inte har några fritidssysselsättningsproblem.
Det händer nog något snart igen!

Långt inlägg!
Men vad skönt. Mina inlägg finns kvar. Kan inte gulna och gå sönder.
Detta var som sagt under Riffis första månader. 😊
Och hon fortsatte i samma stil hela sitt nioåriga liv. En häst som har en stor plats i mitt hjärta.
❤️

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

  • 127 readers

Likes

Comments

View tracker

Mitt första minne av Charlotte var när vi möttes i grinden på dagis och skulle hämta våra barn.
Det var en regnig dag och runt hörnet kommer Charlottes barn studsande som en känguru genom vattenpölarna så att vattnet stänkte åt alla håll.
Jag tänkte för mig själv att
Oj oj nu blir det liv.
Trodde att det skulle bli som en del andra föräldrar att hon skulle bli sur på barnet. Bli irriterad för att det skulle bli blött i bilen och att alla kläder var dyngsura.

Till min stora glädje utbrister hon på sin härliga skånska
-Men åh vad underbart att ni har så kul här på dagis!!!
Från den stunden förstod jag att den här människan uppskattade det fina i livet och grämde sig inte över mycket.

Charlotte var en del av hela mina barns uppväxt. Hon döpte dom i Östraryds kyrka och tog hand om alla barn (och oss vuxna med) på alla skolavslutningar sommar som vinter.

Varje avslutning drog min älskade Sorro barnen i vagn först i tåget ner till kyrkan. På vintern med facklor och med hela vägen ner kantad med marschaller.
På sommaren med blommor och med glatt sjungande barn.
Ljuvliga minnen!
Charlotte uppskattade dessa stunder och hon och dottern blev senare medryttare på Sorro.
Avslutningarna var magiska!
Helt fullsatta och Charlotte pratade och predikade med en sån inlevelse att man var trollbunden.
Hon hade alltid någon fin historia ut verkliga livet och hade en röd tråd igenom hela stunden.
Hon knöt ihop säcken på slutet så man fick alltid med sig något hem att tänka på och en lyckokänsla infann sig alltid.
Tänk alla våra barn som verkligen fått uppleva dessa fina avslutningar.
Då förstod man alltid att det var lov och att det var dax att njuta av lovet.
Charlotte hade gåvan att dela med sig så fint av glädje och hopp.


Ingenting var liksom omöjligt för Charlotte.
Hon var så mänsklig och omtänksam.
Hon kunde helt spontant komma ner med en blomma el någon liten present på salongen bara för att hon ville. ❤️
När min bästa vän skulle gifta sig så kom hon in på sin semester och vigde dom. 💕
Åh vad kul det var när vi i hemlighet smidde planer för hur det var när Martin Stenmarck skulle göra entre och sjunga för dom.

I samma kyrka som vi haft alla dessa fantastiska stunder fick vi nu följa Charlotte till den sista vilan.
Det var så konstigt.
Kyrkan var fylld till bristningsgränsen.
Om man inte visste bättre skulle man trott att det bara var en av dessa otroligt vackra avslutningar.
Alla var där. Men barnen var större.
En del skulle jag inte känt igen om jag inte sett föräldrarna.
Men det var fel.
Det var inte Charlottes skånska dialekt som klingade mellan kyrkoväggarna.
Det var en man som på ett väldigt vackert och träffande sätt berättade om den Charlotte vi kommer att sakna.
Vi satt i en och en halv timme. Det kändes som en halvtimme.
Jag har aldrig sett så många präster på samma gång och aldrig hört psalmerna sjungas så mäktigt.
Charlottes vän sjöng så gripande och gråtandes på slutet att jag gråter nu när jag skriver,

Jag skrev ju i ett inlägg förut att livet är som en strumpa i en torktumlare.
Det är varmt och mysigt. Det går uppåt och allt är glatt. Plötsligt störtar man ner för att en stund ligga tryggt och åka framåt. Sen är det kört igen.
Det gäller att njuta den där stunden när det är lugnt,tryggt el på väg upp.

När jag skrev det hade jag både Charlotte,Annica, en i Wira i somras och många fler i bakhuvudet.

En av dom sista fina sommardagarna var jag på sjukhemmet där Charlotte var för att hjälpa henne med håret som var en stor tova efter 5 veckor på intensiven.

Jag var lite orolig för hur hon skulle vara och se ut. Ville inte se henne så sjuk.
Men jag blev så glad när jag kom dit. För dagen var hon pigg och såg ut som vanligt med glimten i ögat.
Jag lyckades reda ut håret och gjorde en fläta. Vi pratade, skrattade och Charlotte sa till sim dotter att sen kunde dom ju gå en flätkurs hos mig.
Älskar att hon var så hoppfull trots smärtor.
När jag varit där så åkte jag in till stan för att träffa vänner och äta gott.
Är det inte konstigt!?
Livet rullar på ändå.
Det var som sagt en så himla fin sensommarkväll. Jag fortsatte ut och hon var kvar där i sin säng. 😔


Jag känner verkligen med Charlottes familj. Tycker så synd om dom.
Jag sörjer också lite egoistiskt att mina barnbarn som jag förhoppningsvis får inte får bli döpta av Charlotte.
Och det är en stor förlust att hon inte ska hålla i alla avslutningar.
Hon är verkligen saknad.
Igår när jag och Alex åkte hem sent ifrån stan då pratade vi om Charlotte när vi åker förbi Östraryds kyrka. När vi kommer åkande ned i backen mot kyrkan ser vi ett fantastiskt stjärnfall.
Inte någon av oss har sett ett sånt stort stjärnfall förut. Det var som tecknat.💕
Vi valde att tro att det var en hälsning där ovanifrån.

Jag avslutar med några fina rader från begravningen. Tänk på dom och försök leva därefter. Lär av Charlotte. ❤️

Live beautifully
Dream passionately
Love completely
❤️

  • 2900 readers

Likes

Comments

View tracker

Så blev jag överraskad igen.
Snö!!! Jag vet att det kommer och jag vet att jag ska byta till vinterdäck. Och fast jag nästa år fyller " tjutretti" så verkar jag inte ha lärt mig.
Jag lyckades med sommardäck ta mig till stallet. Väl där efter alla är matade och mumsar så ska jag och tjejerna ta en kopp kaffe.
Näpp! Det skulle vi inte.
Äldsta sonen ringer och förkunnar att han ligger i diket med sina sommardäck.
Han hade bara glidit ner i diket.
Mamma Mia skyndar till undsättning. Talar om för stalltjejerna att jag snart är tillbaka och han får ta min bil.
Talar även om att ungdomar är så oerfarna i trafiken och snön. Dom åker alltid i diket.
För att några minuter senare ringa till stallet och bekänna att även en mogen kvinna lätt hamnar i diket.
Som tur var efter att ha försökt ringa alla möjliga och omöjliga (alla jobbar kl 9 en vardag) så kommer min väns sambo och drar oss upp ur diket.
Stort tack till honom!!
Så jag hinner tillbaka för att rida ut en snöig tur.
Även där inser jag att det inte finns några minnen från föregående år med snö!
Vad är problemet??
Snö måste jag börja förknippa med dubbdäck, långkalsonger och vantar... hur svårt kan det vara??

Jag glömmer ibland vad jag döpt min blogg till. Men en stor del i mitt liv är frisyrer.
Jag älskar att umgås med människor och samtidigt skapa.
Mitt jobb är som att jobba med min hobby.
Jag får höra livsöden, sorgliga och roliga historier.
En rolig historia bjöd en kund på häromdagen.
Hon och hennes mamma var i somras nere på SM i fälttävlan.
När det ropas ut i högtalarna att det är en minut till start går ena dragkedjan i ridstöveln upp.
Hon ropar på sin mamma som febrilt kämpar med att få upp dragkedjan.
-Du måste hoppa av säger hon.
Varpå dottern gör det. Glömmer i stressen att hon har ett snöre fastsatt i sedeln som ska utlösa en airbagväst om hon ramlar av.
PANG!!
Västen blåser upp sig,ponnyn kastar sig bakåt och där står hon som en michelingubbe med armarna rakt ut.
30 sekunder kvar till start hörs i högtalarna!
En funktionär har fångat ponnyn o kommer med den. En annan funktionär kommer springande med eltejp.
Av med michelinvästen. Hon har en annan under.
Mamman har drabbats av skrattanfall och springer bredvid dottern på väg mot startfållan och lindar eltejp runt stöveln. Hon kom konstigt nog iväg. Dock med tårarna sprutandes dom första hindren. Och gjorde det bra.
Oj, vad vi skrattade allihop när dom berättade detta.
Vilken syn när hon står där som en michelingubbe o med rm stövel hängandes.
Jag älskar som sagt mitt jobb. Det är som en enda lång fikastund utan fika.

En del av korten är Ellenore Millbro, en del Kristian Belfrage och en del jag.

Jag har hur många kort som helst. Men dom kan man se på min hemsida eller på Roslagssalongens facebooksida.
Dom sista fotona är ifrån min närmsta väns bröllop. Jag hade förmånen att få vara delaktig och hjälpa till hela vägen.
Jag hade som överraskning till brudparet frågat Martin Stenmarck om han kunde komma och sjunga för dom. Och snäll som han är sa han ja! 💛
En otrolig känsla när han står längst bort i altargången med sin gitarr i solen och sjunger Ted Gärdestads "Lyckliga dagar"
(Om jag lär mig och det går ska jag lägga ut den inspelningen sen.)


I morgon ska vi ut och tävla. Och i veckan har jag tränat lastning. Vill inte stå i regnet i en halvtimme som förra gången.
Alla ston kanske inte är så här. Men vårt sto är ett STO!!!!
Kyra Kyrklund säger
- En valack säger man till att göra något. En hingst ber man och till ett sto skickar man in två skriftliga ansökningar och frågar om hon skulle kunna tänka sig att göra detta...

Jag fick tillbaka dess ansökningar markerat med överstrykspenna. ( Som från försäkringskassan)
Vad jag förstod så hade jag inte väntat tillräckligt länge, sagt till i ngt hög ton (då pratar vi samtalston)
Och dragit i grimskaftet när hon skulle undersöka golvet under gummimattan.
Jisses, vad tänkte jag på?!?! 😂
Jag skickade in en ny ansökning.
Efter att ha snablat sig in under gummimattan, undersökt taket och väggarna allt under ivriga hejarop från mig.
Och bara
-Braaaa!! Duktig tottis osv sp går hon nu rakt in och står snällt.
Men vem vet. I morgon kanske jag måste skicka in nya ansökningar i kylan kl 7 på morgonen.
Sov gott!

  • 281 readers

Likes

Comments

Dom flesta bilder jag lägger in har min bror Kristian Belfrage tagit. Min stallkamrat Sandra Glasberg eller jag själv. Denna har Kristian tagit.

Som sagt var. Jag har hört det förr och börjar nu förstå att 5-åriga hästar ÄR ngt jobbiga. Och är dom dessutom sto så är det lite att bita i, tur att hon inte är fux också,

I morse skulle vi då styra våra mular mot Solna för att tävla. Den lilla Donna tyckte dagen till ära att vägra gå på transporten i regnet en halvtimme satt fint.
Kl halv 7 på morgonen!!!!!
Det går inte att med bestämdhet säga till prinsessan att hon ska gå på.
Det är till att skicka in en förfrågan i typ 10 ark och hoppas på det bästa.
Och att andas lugnt, försöka att inte börja hyperventilera och hota med att dumpa henne på dyngstacken.

För då får man tillbaka sju resor värre och får skicka in 10 nya ark med förfrågan om damen kan tänka sig att gå in i transporten.
Till slut var hon inne. Båda hästarna och vi dyngsura. Samt rejält sena.

Vi sladdar in på tävlingsplatsen. Lyckas anmäla oss. Alex och Majoren får på alla saker och har ca 25 min att rida fram på.
Majjen behöver låååång framridning. Men Donna har sett till att det blir en kort framridning.
Eftersom vi tyckte att det var synd om våra små hästskötare att behöva gå upp supertidigt så tänkte vi klara oss själva.
Påminn mig att aldrig lämna dom hemma igen!!!
Det resulterade i att jag fick leda runt i regnet med en galet gnäggande Donna när Alex red.
Kissnödig som tusan.

När Alex red in i ridhuset tänkte jag att måtte det gå bra för henne idag. Hoppas hon får bättre än mig. Det skulle vara så kul!

När jag gick där i regnet så tänkte jag på vår lilla Major.

För ca två år sen så hade vi för tillfället ingen häst.
När jag var uppe hos vår veterinär Stickan som fick hjälpa mig att få ur en fiskekrok som fastnat i min Powder puffs ben. Passade jag på att fråga om han kände till ngn häst som skulle säljas.
Ja, sa han. Det finns en på Täby galopp hos Alex McLaren.
Jag blev lite intresserad och frågade hur den såg ut.
-En brun/brun blev svaret.
Hahaha ja det lät ju spännande. Vi åkte iaf dit och tittade.
Det visade sig att han skulle sluta löpa för han hade varit lungblödsre och dom älskade denna häst för han hade så stort hjärta och gjorde alltid allt för dom.
Vi förstår dom idag. 💛

Han hade vid den tidpunkten inte ridits på några månader.
-Ville vi prova att rida?
Nja, vi avböjde men ville gärna se honom röra sig.
Alex McLaren själv sadlade på. Hoppade upp med en cigg i mungipan, oknäppt hjälm och lite stora stövlar.
Majoren gör INGENTING. Är bara positiv och kliver på. 💛
Vi frågar vad han kostar. 1 krona!! Det viktiga är att majoren med det stora varma hjärtat får ett bra hem.
Jag avrundar uppåt och propsar på att betala 1kr per ben och en för svansen. Som för en kattunge.För 5kr får vi ta hem en liten guldklimp.
Även om han har ett hjärta av guld och gör allt man ber honom om så betyder inte det att han visste vad skänkeln var el förstod vitsen med att gå flera varv på volten.
Det blev ett långt arbete tills där vi är idag. Han har som många fullblod bra galopp. Traven är ordinär. Men faktiskt en bra skritt. Dock ganska stel efter sin tid på banan. Men framför allt vill han alltid väl.

Jag gick där och tänkte med en ropandes Donna och där kom Alex tillbaka.
Jätte nöjd. Men visste inga procent.
Vi sadlade av en blöt men nöjd Major och sadlade på en blöt och taggad Donna.
När jag kom till ridhuset fick jag höra Alex procent. 65,152% !!!!!!!
Personbästa o hästbästa!!!
Såååå roligt. Som Alex kämpat!
Hon ledde som det såg ut då.
Nu fick jag koncentrera mig på Donna.
Herre jösses! Hon slutade aldrig gnägga. Spänd som en fiol. Till slut så släppte det lite och så var det min tur.

Det första hon gör i ridhuset när vi kommer in är att när vi går förbi domaren slänger hon upp huvudet. Hög som hon är når hon upp över sargkanten och trumpetar
-Majoooooooren så högt hon kan. Domaren höll på att blåsa av sin stol och är väl antagligen döv nu.
Vi fortsätter hela ritten att gnägga. Ja,inte jag förstås.
Hon försöker som vanligt förekomma mig och räkna ut vad vi ska göra härnäst. Phu!
Det resulterade i både bocksprång och fel galopper o vingel hit o dit. 😊
Hon var gullig och jag helt slut.
Vi kom under mitten. Men gullig är hon ändå.

Nu var det spännande. Alex ledde länge. Sen blev hon ner petad till 3e plats. Ja nu var det ju ingen ide att åka hem som vi brukar.
Hästarna stod efter ännu en tonårstrotsigt lastande och mumsade hö. Vi satt i en varm cafeteria med kaffe och följde spänt utgången.
Tänk lilla Majoren hävdar sig ibland alla halvblod som är födda med gångarter långt ifrån hans.
Det slutade med att min fina vän Alex och den goaste Majoren kom på 6e plats av 30 st!!!!!!!
Jag kan erkänna att det kom en glädjetår! 😊
I deras kommentarer stod det.....
Trevligt och mjukt ridet på rörlig liten häst! 😀😀😀
Majjen är inte direkt känd för att vara rörlig.
Så gissa om Alex gjort ett hästjobb med honom.

En fantastiskt lyckad tävlingsdag. Trots 5-åriga prinsessan.
Väl hemma skulle Alex plugga och jag skulle hem. Hemma undrade Hobbe och Hannes om vi inte kunde åka iväg och fika en stund.
Dom två är som två lyckopiller.
Skrattar alltid så mycket med dom.
Sedan blev det soffan med "Johan Falk" på tvn som gjorde att jag blev så uppe i varv att jag lyckades skriva trots sen timme. Oj oj vad spännande och bra det var.
En perfekt avslutning på en perfekt men blöt dag.
Ha de! 😊

💛💛💛💛💛💛

  • 331 readers

Likes

Comments

Det är så vackert på stall Svinninge gård alla årstider. Men på hösten är Poppel allén inte bara ljuvlig med sin doft utan även i sin fantastiska färg.
Donni ponni fick en grön rosett och man kan ju se hur glad jag blev. 💛

Jag hade ambitionen att skriva något om vår L:A debut i söndags. Men oj vad dagarna går och nu är det söndag igen.
I söndags åkte jag och Alex med Majoren och Donna för att tävla på Värmdö.
Det var inte start förrän på em. Väldigt skönt.
Jag är så otroligt stolt över att vi äntligen kommit ett snäpp till upp. Donna som vi köpte när hon var tre.
Då var hon sutten på. Skrittad och travad i ridhuset. Vi skyndar långsamt och nu när hon är 5 år har vi debuterat L:A. 😀
L:b gick ganska bra. Tydligen bättre än det kändes för vi kom 5a.
Så himla kul!
Men känslan i L:a när Donna med sina långa ben lyckas ta sig runt i små galoppvolter och förvänd galopp. Den var fantastisk. Mest för att den söta lilla hästen hela tiden är så positiv, extremt modig och samarbetsvillig. Jag log hela programmet igenom. Och vid ett tillfälle såg jag inget för att jag blev så tårögd för att hon är så fin! 💛
Domarens kommentar bekräftade det vi vet.
FLOTT HÄST SOM HAR ALLT MAN KAN ÖNSKA SIG!!!
Fina Donna!
Hon är hästen vi drömt om!

I början på 90-talet stod jag på Rydboholms gård. Där stod även Anna Neuendorff.
Anna var lång,smal,vacker med ett långt mörkt lockigt hår. Ett smittande skratt och leende.
Hennes häst Fanne var 183 hög. Svart med bläs och fyra vita strumpor. Dom var så bildsköna ihop och kunde naturligtvis både "piff och puff" som hovslagaren Ubbe kallade piaff o passage.
Killarna i travstallet brukade skoja och säga, att i deras nästa liv skulle dom bli en sadel till Anna. 😊
När vi red ut ihop så var man liksom osynlig. Jag på mitt lilla stirriga smala fullblod Glen. (Glen var dessutom en hon) Jag hade alltid lite för stora kläder och en galoppsadel. Glen fick småtrava för att hänga med Fanne och jag var tvungen att titta upp för att kunna prata med Anna.
Dom var ett vackert ekipage.

Vart jag vill komma med den här historien är att nu sitter jag på den där hästen som verkligen syns. Och är så stolt.
Glen hade sina mycket bra hon med ( kan berätta om hennes karriär en annan gång)
Men det är underbart att sitta på hästen som har allt man kan önska sig.

I morgon är det dax igen. Då styr vi våra mular mot Solna för att tävla. Majoren,Donna,Alex och jag.
Då får vi se hur det går. Man glömmer lätt att hon bara är 5 år. Men ibland kommer tonårs Donnan fram. Som idag. Det var bara att hoppa av. Jag visste inte vilket som var bäst. Flyga över staketet och hamna på tennisplan, flyga över staket åt andra hållet ut på åkern 2 meter ner eller hoppa av o longera.
Jag valde det sista.
Men sen gick det ganska bra.
Nu ska här sovas.
Natti natti! 💛

  • 285 readers

Likes

Comments

Hej på er!
Vad jag menar med att livet är som en strumpa i en torktumlare är att det är ganska varmt och ombonat. Men när strumpan är på väg upp och runt så är det riskabelt o läskigt. För sen faller den ner. En liten stund är det lugnt och tryggt som i en vagga för att sen åka upp mot det osäkra igen.
Det känns verkligen så när livet bjuder på svåra sjukdomar,död, roligheter och saker att se fram emot.
Allt i enda röra i en varm och omtumlande torktumlare.

Min dag började med att jag och min stallkompis Helene skulle ut och rida.
Fredagar är våran dag när vi rider ut tidigt.

Jag är väldigt snabb och effektiv i stallet. Tar med en sak när jag är på väg åt ena hållet, för att lämna den på halva vägen och sopa en stund åt andra hållet. Och där emellan har jag hunnit sadla och tränsa hästen.
Helens min var obetalbar när hon kom in i stallet med Arland i grimman och möter mig helt klar.
Helene är pedant vad det gäller att sköta om hästar. Oj, vad jag skrattade när jag stressat henne så till den milda grad att hästen fortfarande hade kardborrar i sina tre strån till lugg och sadelluddet bara under halva sadeln.

Vi red vår favoritrunda. Det är klättring och lite trav och galopp tills vi kommer till en glänta i skogen.
Där cirkulerar vi runt träd till höger och vänster.
Det krävs stor koncentration för att inte krocka med ett träd, el varandra. Man är tvungen att ha upp blicken. Använda magen och vara kvlck i sina hjälper. Lyckas göra halvhalter i dom små nedförsbackarna och planera.
Annars far man som en vante rakt ut i skogen helt okontrollerat. Gärna med en ivrigt påhejande hund.

När vi skrittade tillbaks högg det till i hjärtat av saknad av Annika.
Annika ägde Arland fram till i Augusti när hon tyvärr omkom.
Fredagar var redan då min och Helens rid dag. Men alla dom andra dagarna sågs vi. Tränade med hästarna, planerade framtiden med hästarna men framför allt fikade.
Åh vad jag saknar den glada och positiva Annika som alltid sa att det ordnar sig. Det fixar jag! 💛

Ikväll så var det kulturnatt i Waxholm. Min kära vän sen
30 år tillbaka, Angela Holland skulle sjunga i Waxholms kyrka med sin kör "One voice"
Dom är så bra och det var så länge sedan jag hörde dom.
Dessutom så kändes det bra att komma till den kyrkan där Annikas begravning varit. Det skulle bli skönt o komma dit på en glädjestund istället.

Till saken hör att på tidig sommar var jag,Annika och några vänner till på "Soul train" på cafe opera.
Där är det som om alla på 80-talet som var på"Alexandra" hade blivit nedfrysta för att sedan tinas upp där. Alla är där! Musiken är samma. Till och med Cocco är där. ( Ni som var med då förstår 😊)

Vi hade så otroligt kul den kvällen. Vi dansade oavbrutet och det var första gången vi hörde "Can't stop the Feeling" med Justin Timberlake

http://m.youtube.com/watch?v=ru0K8uYEZWw

Så glada vi var och som vi dansade!
Den låten har sedan blivit Annikas låt.
Alla vi som var med den kvällen har senare sagt att vi förknippar den med henne. Fast vi inte pratat om det innan.

På kvällen innan begravningen gjorde vi i stallet ett stort hästhuvud i bara vita blommor som skulle symbolisera Arland som hon älskade så otroligt mycket.
Vi gjorde även ett hjärta av av äpplen och rosor.

Hela morgonen i stallet hade jag "Can't stop the Feeling" i hörlurarna när jag mockade för att minnas glädjen med Annika.
En så galet sjukt sorglig dag.
Vi åkte iväg till kyrkan med blomhästen. Den var så stor och tung att vi måste vara tre att bära den.
När vi kom dit så anlände Annika i sin kista samtidig. 💛
Så makabert men ändå fint.
Vi fick hysteriskt bråttom sen.
Raggardusch, på med klänning i stallet. Trassla ut hö ur håret i farten och susa tillbaka.
Vi skrattade lite o sa att Annika hade nog iof helst sett att vi kom i ridkläder.
Det var en sorglig men vacker begravning.
Vi stallfolk hade efter en fika i stallet efteråt. Och jag hoppas hon var med en stund.

Som sagt. Ikväll satt vi bänkade längst fram och njöt av One voice.
Dom var super.
Rätt som det är så ska Angela sjunga en låt. Dirigenten o Angela säger att det är fritt fram att dansa och sjunga med!!
Vad tror ni att hon ska sjunga för låt?!?!
Min vän sen 30år tillbaka ska sjunga
Annikas låt " Can't stop the Feeling" i kyrkan där begravningen var för bara ett litet tag sedan, andra gången jag sätter min fot där.
Vad är oddsen?!
Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Gjorde lite både och. Men mest skratt!
Och OM vi dansade!
Vi och många med oss stod upp dansade och klappade.
Och jag är säker på att Annika dansade med.

Som sagt ibland så känner jag mig som en liten strumpa i en torktumlare.
Men allt elände som finns gör att jag uppskattar den lilla stunden när det är varmt och gott som i en vagga längst ner i torktumlaren.
Det kan vara så enkla saker som att cirkulera runt ett träd i skogen med en vän och fina hästar.
Eller sitta i en kyrkbänk och lyssna på bra musik en höstkväll i oktober.
Ta vara på dom enkla stunderna! 😊💛

😂 Jag blir nog van med det här till slut. Ville egentligen tillägga högst upp på första kortet att Helene sitter på Arland och tar kortet på mig och Donna.
Det ser ut som ett flygfoto. 😊
Arland är visserligen ca 178cm men Donna är 174cm
Men hon ser ut dom en Donni D-ponni. 😃

  • 458 readers

Likes

Comments

I morse när klockan ringde vid halv 6 så undrade jag i hela friden varför jag höll på med hästar över huvudtaget!?
Jag fick i mig lite kaffe och fortsatte undra varför? På väg mot stallet.
Jag var helt förundrad över att det var folk ute och gick med hundar denna okristliga tid och att det var massor av bilar ute.
Det finns vakna människor innan klockan 6 på morgonen konstaterade jag. Dom har bergis till och med duschat o sminkat sig.
Jösses!! Tur att jag bara sätter på mig stallkläder.

Väl inne i stallet när alla hästar gnäggar mjukt välkomnande, tuggar fridfullt på höet och vattnet till kaffet kokar.
Då förstår jag gott och väl varför jag gör detta.

Inte bara för att det är hur mysigt som helst att komma till stallet.
Utan också för att favorittränaren Emelie Änges bara hade en tid halv sju för mig att rida.

Nu när hon är i Skåne och jobbar med hästar hos Elin Aspnäs så gäller det att passa på när hon kommer upp.
Men då är hon desto mer fullproppad med idéer och tips på lektionen. Det är så himla kul och det går framåt.

Men varför ska det vara så infernaliskt svårt att rida?!?!?
Svårt men kul!
Och det nästan bästa av allt är att sitta och äta frukost innan och älta allt mellan himmel och jord.
Då förstår jag att klockan ringde halv 6. 😊

Lite av att det var jobbigt att gå upp var att jag drömt mardrömmar hela natten. Trott att jag tappat bort ett litet barn.
Vaknat kallsvettig och rädd ömsom i köket,hallen och grovingången för att jag sprungit runt i sömnen.
Detta kom sig nog av att jag sovit över på Häringe slott natten innan och där spökade ett litet barn.
Jag kommer till honom senare.

Jag hade fått av Alex, en av mina numera bästa vänner att ha en övernattning där.
Vi brukar hitta på utflykter med intressant historia och så småningom ska jag tipsa om fler ställen.

Börjar med fantastiska Häringe slott!

Slottet har en otroligt lång historia. Många kungar har ägt det, många kända fötter har gått över dess golv. Massor av pampiga fester har firats i den vackra festsalen. Men även mycket ångest och elände har trängts innanför dessa väggar.
Det är så mycket att ta in så att ett besök är ett måste.


Vi kom dit mitt på dagen för att hinna se så mycket som möjligt i dagsljus och bara ta det lugnt.
I början så var det en hel del folk på slottet. Men det blev mindre och mindre liv och rörelse.
Det var ju en sön så det var inte konstigt,
Vi åt deras dagens lunch. Röding!!!
Den var superb. Mysig stämning i det gamla biblioteket.
Det enda som störde inredningen var att det var foton som var moderna i hela slottet. Såg ut att komma från "Fotografiska museet" och dom skar sig mot det andra.

Nere vid vattnet fanns en sjöstuga med bastu. Fint läge med fönster runt hela. Men inte läge att basta när det smög runt en fiskare flera varv runt stugan.
Men promenaden dit var härlig genom slottets park.

Vi klädde om till middagen och alla som sett "The shining" kommer få rysningar nu.

Vi gick upp till stora festsalen och försökte få kontakt med någon i baren.
Vi ropade och plingade på klockan. Hörde att det var någon där inne. Men ingen kom . Till slut gav vi upp och gick ner.
Inte en människa i receptionen och ingen personal någonstans.

Till slut så ser vi en kvinna som står och ropar in i köket
-Hallååååå!! Finns det någon däääär?? Finns det någon levande där????

Det visar sig att dom väntat på mat en halvtimme.

Vi går sakta upp för den gamla stentrappan igen med alla uppstoppade djur och horn på väggarna. Maffig känsla att tänka sig in i att så många gått där i flera hundra år innan.
Äntligen får vi syn på en personal.
Hon ser lätt stressad ut och håret står lite på ända.

Under kvällen visar det sig att hon är en helt fantastisk, intressant och gullig människa.

Vi talar om att det sitter två damer där nere och väntar på mat.
-Oj, va! Jag jobbar helt ensam här i kväll!

Innan hon går ner så får vi iaf köpa varsin god öl och slår oss ner i en gigantisk soffa i den stora varma festsalen.
Ett annat par sitter längst bort i ett hörn.
Senare nere i matsalen är det vi, dom, ett par till och den gulliga servitrisen "Anna" (som är den enda som jobbar den kvällen)
Jag kan knappt beskriva maten för den var magisk.
Förrätten med löjrom, hjorten smälte som smör i munnen och dom närproducerade ostarna slank ner fast vi var mätta.
Annas rekommendation på dryck stämde som handen i handsken. Och var pricken över i.

Vi började prata med Anna och hon berättade livfullt om dom tre munkarna från Skottland som spökar kvar i det "övre gotiska rummet"
Hon berättar om lilla Axel som frös ihjäl i sjöflygeln bara två år gammal.
Hans mamma hade dött i pesten och pappan var ute i krig. Fastern misskötte honom och hans syster så illa att han dog . Detta var på 1600- talet och än idag så ser folk den lilla pojken och hör honom gråta.
Anna berättade att det var en amerikansk kvinna som bott över på slottet. Vaknat på natten av att lilla Axel stått ledsen vid sängen.
Trött o halvt sovande som hon var fick hon för sig att det var ngt av hennes barnbarn och lyfter på täcket för att Axel ska få krypa under.
Hon sa att hon hade reagerat på att han var så kall och somnat om.
Det blev så att alla vi sex st som var dom enda som var kvar började prata.
Alla undrade om ngn sett el känt ngt.

Jag personligen tror ju på att det inte bara är så enkelt att det bara finns vi. Många med mig har nog många gånger känt den speciella kalla kylan som kommer när någon från andra sidan hälsar på.
Jag sa att jag känt det i en av matsalarna och en av tjejerna i lekrummet rakt över.
Vi gick och kände efter och det var liksom ingen tvekan.
Ett av paren satt och tog en drink i festsalen och alla var vi väldigt eniga om att där var det bara positiv energi.
Men tjejen i det sällskapet berättade att innan dom kunde beställa så fick dom sitta en stund och vänta.
I ögonvrån ser hon någon gå förbi in i "övre gotiska rummet" hon reser sig och ropar efter personen.
Ingen reaktion.
Sen kommer Anna från andra hållet......

Vi ska gå och lägga oss och säger god natt till våra nyfunna vänner i värsta "The shining" andan.
Anna berättar att hon ibland inte vågar gå upp och släcka alla ljus när hon är själv. Det är alldeles för många ljud däruppifrån. Utan väntar på nattvakten. Vi nickar och förstår henne fullkomligt.
När dom i sjöflygeln inte hör, berättar hon om ett youtubeklipp inspelat ifrån sjöflygeln bland annat.
Som tur var tittade inte vi på den förrän dagen efter. 😬

Vi måste gå ut för att komma till vår flygel. Jussi Björling rummet. På vägen går man förbi den stora utomhuspoolen.
Helt magisk upplyst där i mörkret. Men för många skräckfilmer i bakhuvudet fick oss att skynda på stegen.

Sov som en prinsessa och inget störde. Till frukost så möttes vi allihop.
Ingen var bortrövad och ingen Axel hade synts till.
Frukosten var god och mäktig. Inget saknades.

Vi tog en bowling på den mycket gamla bowlingbanan.
Kloten var tunga som bly, med bara två hål i. Och så fick man gå bort och resa käglorna själv. Men kloten la man på en räls så rullade dom själva tillbaka, upp i en loop och in på startstället igen.
Otroligt att bygga allt det i trä och sen räkna ut exakt hur klotet skulle rulla tillbaka.

Anna var tyvärr inte där när vi skulle åka. Men vi bad dom hälsa henne för fantastiskt trevligt sällskap och god service.
Hon i receptionen sa att Anna själv hade sagt att hon haft jättetrevligt och var så glad efter kvällen.
Då var det ömsesidigt.

Men tänk om dom hade sagt
-Vem är Anna? Nä det var ingen Anna som jobbade igår....

Kan varmt rekommendera Häringe slott!




  • 396 readers

Likes

Comments

Jahaja!
Spännande! Jag brukar ju alltid skriva allt för långa inlägg på min fb för jag kan inte sluta. Nu kan jag skriva precis hur långt jag vill och hur ofta jag vill.
Ni som känner mig vet hur länge jag pratat om detta. Jag tycker ju att ibland är den enklaste vardag är rolig och ibland hemskt sorgligt. Allt det vill jag dela med mig av.
Jag står i världens bästa stall på Svinninge gård. Med fantastiska stallkamrater och otroliga hyresvärdar.
Tänkte berätta hur det kommer sig att hästarna en tidig morgon valde det stall som jag en gång hade vår första ponny ,Rita i för ca 35 år sedan.

Som sagt, det var en tidig morgon på hösten 2006 (kan vara ett år hit el dit)
Det var den mest täta dimma man kunde tänka sig.
Vi hade länge letat stallplatser åt våra 6 hästar jag och Jaana.
Hon hade 2 vackra Arab skimmlar och jag Sorro ( min gamla trotjänare, New forest,) 2 fullblod, ( mor o dotter fuxston) och Shetlandsponnyn Tara.

Jag ska i godan ro köra barnen till skolan. I en kurva strax efter Svinninge gård ser jag två fuxansikten lösgöra sig ur dimman.
Hjärnan funkar så där på morgonen så min första tanke är lugnt tänkande
-Jag känner igen dom där.
Tills min hjärna skriker!!!
-Vad gör dom här på vägen!!!
När dom galopperar förbi min bil i dimman.
Jag har nog sällan skakat så mycket.
Jag svänger in på närmsta väg, slänger mig ur bilen och ropar på Sorro.
Sorro som redan då var en man i sina bästa år
Ca 27 år.
Han springer lydigt till sin matte och undrar varför han ska jogga på asfalten med sina gamla ben denna tidiga morgonstund?
Inser när jag står med honom att vad ska jag göra m en häst,två barn o en bil?
Så jag lät honom springa med dom andra.

Det står bilar kors o tvärs. Någon ropar att dom ringt polisen och någon att dom ringt radion så att det ska gå ut en varning. Jag ropade tillbaka att
-Dom är mina!!!

Slänger mig in i bilen och kryssar mellan mötande bilar på jakt efter rymlingarna.
Nästa gång jag ser dom i dimman har dom sprungit ut på en åker.
-Nu har jag dom!! Tänkte jag!!
Eller hur..... 6 hästar utan grimma!
Jag hann bara gå ur bilen så försvann dom i dimman igen.

Ut m bilen på vägen. I mitt huvud spelas nu bara skräckfilmer upp.
Jag vet att den vägen som dom är på väg mot deras stall där dom bodde är belamrat med taggtråd på minst 3 ställen.
Jag susar ut på vägen och vid en busshållplats står en kille. Jag frågar om han sett dom men inte det inte.
Jag prövar ändå att åka upp i allén upp till Svinninge gård.
Där på ett långt led travar dom målmedvetet och lugnt upp genom allén mot herrgården.

Jag åker bakom och vid entrén stannar flocken på en NYSÅDD gräsmatta.
Ni vet ju att vi hästägare är sällan välkomna någonstans och framför allt inte på nysådda gräsmattor!!!!
Jag slänger mig ur bilen, sliter av mig skärpet i farten och ropar åt ena sonen att hålla i den ena hästen med det.
Får tag i en startkabel och fångar en till häst. Säger åt andra sonen att hålla den.
Då kommer husägaren ut!!!
Tänkte att min sista stund var kommen men icke... Han kommer ut med en kamera o fotar hela spektaklet.
-Förlåt, förlåt dom har ingenstans att bo!!
Superstressad försöker jag få bort 6 hästar och undrar i mitt stilla sinne hur jag ska få med dom och bilen?
-Jasså, säger husägaren!
Men dom kan bo här!!
(Jag visste att stallet stått tomt flera år och att all stallinredning var utriven. )
-Kom över ikväll sa han så kan vi prata om det.
Jag tog det med en nypa salt men sa att jag skulle komma förbi.
Sönerna, jag och förra stallvärden ledde tillbaka hästarna till hagen. Sönerna slapp skolan den dagen. Vilket dom fortfarande kommer ihåg. 😊

Jag åkte dit på kvällen. En månad senare hade jag ett stall med helt ny inredning och nystolpade hagar.
Jag trodde hela tiden att det inte skulle bli av. Att det var för bra att vara sant. El att jag helt enkelt var lurad.

Men den mest dimmiga morgon i mannaminne ledde någon högre makt våra hästar till världens bästa stall och hyresvärdar.

Till den plats där jag många år innan hade min första häst och minnen. Platsen där jag innan dess tillbringade mycket tid hos min farmor och farfar. Men det ska jag berätta mer om senare.
Tack för ikväll!

  • 600 readers

Likes

Comments