Header

Jag slits så ofta mellan att vara en person med kontroll och en person som släpper allt. Vet att mitt problem snarare hör till det första, men eftersom kontroll är något som väntas av alla tjejer blir det så mycket tydligare när jag avviker från det beteendet. Röker tre cigg på raken- OJOJOJ! Spyr på fyllan- NÄE NU!!! Jag MÅSTE göra sådant, jag behöver det! Annars kan inte jag må bra. Det här e ju inte ens grova saker men jag skriver det här mer som en påminnelse till mig själv, det är ju inte så konstigt att alla mår skit när man ska ha så jävla mycket kONtRoLL

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Nuförtiden när jag skrattar spricker mina läppar upp och blir alldeles raspiga. Jag har läst att läppbalsam fungerar som nässprej och att huden blir beroende om man använder det för ofta, men jag smetar ändå på mitt carmex frenetiskt. Idag är det minusgrader ute och mina ångande utandningar varvas med cigarettrök. Lackskorna håller inte värmen och jag måste stå och stampa vid busshållplatsen för att fötterna inte ska domna bort, men de fem centimetrarna jag får av dem gör det helt ok att behöva frysa.

För ett år sedan gick de skorna på promenad här - med honom. Jag försöker minnas vad vi sa då, men alla konversationer har suddats ut. Allt jag kommer ihåg är hans hand i min jackficka. Då var årstaviken så tyst och vacker, sen blev den infekterad och jag hade svårt att ens tänka på den utan att tårarna började rinna.

Men tårarna slutar alltid. Och buss fyra stannar framför kuren. Jag lägger på ett nytt lager på läpparna och kliver på.

Likes

Comments

Jag kan bli fruktansvärt äcklad av mig själv när jag njuter av att sminka mig, ta selfies, välja kläder eller på något sätt tillfredsställa mitt behov av att vara fin. Speglar mig minst nio gånger innan jag är redo att gå hemifrån samtidigt som jag sköljs av skamkänslor på grund av att jag återigen springer patriarkatets ärenden. Jag vill ju inte bli reducerad till mitt utseende, jag är inte så tvådimensionell! Det finns inget genuint intresse för hudvård eller smink hos mig, det är en hjärntvättning som får mig att tro att mitt bottenlösa bekräftelsebehov är ett intresse. Jag vill sluta se mitt utseende som en "boost" eller "self care", för det är inte feminism. Det är bara jag som matar mig själv med sådant jag försöker, genom feminismen, motverka.

Likes

Comments

16/9 varför är jag inte framgångsrik, innovativ eller ansvarstagande? för att du är sjutton år din idiot!!!


16/9 det händer att jag lägger mina fingrar runt mitt låt och tänker att det är någon annans hand som är där. någon annan som drar undan en hårslinga som fastnat i ögonfransarna. vill ha någon där.


23/9 jag önskar att jag någon gång kunde få njuta till fullo av det. åh vad det är svårt, att släppa på alla spärrar



Likes

Comments

5/9 slicka på pekfingret och plocka upp pärlsocker

17/9 en väldigt fin sak: luktar alltid kanelbullar på gränsen mellan Slussen och Gamla stan. bröd o salt livar upp hösten!!

17/9 naturen påminner oss: du ska dö. kom ihåg det ibland, tänk på det ibland. det är inte farligt. det är som det ska vara

23/9 jag vill bli träffad-av-blixten-kär!!!

På promenad med Bikke

Likes

Comments

Snön krasar under mina fötter och på den redan upptrampade vägen bildas konturer av mina sulor. Det märks att rusningstiden nyss har satt igång eftersom man fortfarande tydligt kan urskilja alla små detaljer från kängor, stövlar och sneakers, alla på väg till jobbet. Det är mina slitna doctor Martens med. De går i ett bestämt tempo mot Götgatan och ner till Skanstulls tunnelbana. Jag lyssnar på en hetsig ny låt från topplistan och har svårt att matcha mina steg med musikens snabba tempo, men tänker att det i alla fall skyndar på mig lite. Klockan är fem i åtta och jag är sen igen. Min arbetsledare Emma brukar varna mig på sitt grova lidingömål att ”Vafan Ayla, du kan inte bara komma när du känner för det, det är liksom inget fritids. Om du inte lär dig klockan kanske jag måste stryka dig från morgonpassen”. Lyckligtvis är hoten tomma och jag får fortsätta servera cappuccinos och frallor på kafét i Vasastan. Det är alltid mycket lugnare där på mornarna, trots att frukosttiden är en av de stunder vi har flest besökare. Men alla är så mycket tystare då. Det är väl först när de kostymklädda banktjänstemännen har fått i sig lite koffein som de börjar prata.

På tunnelbanan är det också tyst. De tätt packade täckjackorna och pälsarna verkar absorbera upp minsta lilla ljud och när ”Nästa: medborgarplatsen” hörs i högtalarna rycker jag instinktivt till. Jag tar ur hörlurarna med den dunkande popmusiken och blickar ut över vagnen. Solen har inte hunnit gå upp än, men trots mörkret över Riddarfjärden skiner ett kallt ljus här inne. Ljuskällorna är nästintill oräkneliga och är tryggt placerade i varsina januarifrusna händer. Nu när jag själv har lagt ner min egen mobil i fickan lägger jag märke till att det faktiskt inte alls är tyst. Ett ständigt surr av knapptryck och sms-signaler lägger sig som ett filter över tunnelbanevagnen. När tåget rullar in på Gamla stans perrong slår jag mig ner på ett ledigt säte vid ett fönster. Framför mig sitter ett barn i tioårsåldern och vad jag skulle gissa är dens mamma. Bredvid mig, en medelålders man med trötta ögon. Han skakar sitt högra ben febrilt och suckar emellanåt högt. Även han har blicken klistrad mot en skärm och jag sneglar mot den av ren nyfikenhet. Den stress han utsänder verkar också visa sig på sin smartphone där ett flöde sveper förbi så snabbt att varken jag eller han har någon chans att läsa några inlägg. Efter att mannens tumme scrollat i kanske en minut märker jag hur stressen börjar smitta av sig och jag får en känsla av obehag i hela kroppen. Jag blir tvungen att vila mina ögon mot något mindre sterilt och elektroniskt en stund och en reklamaffisch från en hamburgerrestaurang funkar. En cheeseburgare med pommes lyckas paralysera mig så pass bra att jag knappt märker att tåget har stannat på min station. Snabbt reser jag mig från sätet och råkar stöta till mannen bredvid så kraftigt att hans mobil flyger ur händerna och ner på golvet. Jag ber hastigt om ursäkt och plockar upp den åt honom. Får inget annat än en kylig blick som svar och mannen återgår direkt till facebook. Jag blir tvungen att pressa mig mellan havet av tunga vinterkläder och uttryckslösa ansikten framför blåa skärmar innan jag lyckas ta mig ut till rådmansgatan. 

I rulltrappan plingar det till i fickan. ”Du har blivit taggad i en ny bild” och jag börjar scrolla.

Likes

Comments