View tracker

Låt mig förklara en sak innan jag presenterar dessa tre små fragment från 3 äldre herrars liv. Det är inte så att jag är passionerad av att prata med äldre män. Jag hade mycket gärna pratat med 3 äldre damer. Men, på resande fot är dessvärre alene resande pratglada, narcissistiska damer inte en... vanlighet.

1.

Mina sista dagar på Bali spenderade jag i Kuta ensam. Jag åt endast på Bamboo hut då de serverade god och billlig mat där. På min väg till toaletten sa en äldre man att jag hade en vacker sjal. Jag tackade honom. På min väg tillbaka från toaletten föreslog jag i min tristess i fall jag kunde sätta mig vid honom. Han bjöd på en öl. Den mest triviala ölen på Bali är Bintang men han beställde Hai då han påstod att detta ölmärke höll på att utkonkurreras av Bintangs övertag, och fann detta onödigt. Denne man, vars namn jag inte minns var från Australien och flög varje fredag till Bali och varje söndag från Bali i en vardaglig regularitet. Han påstod sig vara en gammal hippie. På 70-talet var det vanligt att unga australiensare tog billiga flyg till sydostasien. Han hade varit i Kambodja när regimen föll och vandrat över tågrälsen med stillastående vagnar fyllda av hungriga ögon och krossade själar. Han hade varit i Vietnam och sett bomberna falla. Och båda gångerna flydde han därifrån igen. En gång hade han för studievägnar rest till USA och även tagit med sina skidor för skidoåkning i Colorado. På vägen hem skedde det komplikationer med flygplanet och de var tvungna att landa på Hawaii. Flybolaget var tvungna att portionera ut resenärerna på planet i andra plan som flög olika dagar. De önskade frivilliga som kunde tänka sig att vara kvar i Hawaii en vecka på flygbolagets bekostnad. Den australienske mannen, som inte hade stora förpliktelser i livet såg detta som en god chans. Han fick en summa med pengar, och istället för att spendera dem på boende och mat som de var menade för(han hittade någon plats där han kunde få bådadera gratis)åkte han till en av vulkanerna på ön där det uppstått en unik situation av snöfall. Han påstod att han var den första människan som åkt skidor på denna vulkan.

2.

På vårt hostel i beijing hade ett brittiskt par hittat ett litet diskret bryggeri med god öl på en av de mångfaldiga sidogatorna i staden. Jag och Dala samt ett antal fler som bodde på vårt hostel följde dem dit en kväll. Medan jag stod i Baren för att beställa observerade jag den ensamma mannen på min vänstra sida. Jag frågade honom om ölen smakade bra, och hans svar i brittisk dialekt som vittnade om hans ursprung var att den dög gott. Det visade sig att denna man var en oerhörd ölfantast och erfaren resenär. Han hade varit i 159 länder. Han hade skrivit så mycket manus angående öl att han skulle kunna publicera fyra böcker.(men det var han inte intresserad av.) Den bästa kombinationen som fanns att hitta var att kombinera resandet med sitt ölintresse. Det var han påväg att göra nu, följande dag skulle han flyga till Nordkorea med som ändamål att besöka ett bryggeri där. Hans favoritöl var Harreys Svisex Best som endast såldes i den lilla brittiska staden Lerves. På en liten lapp skrev han hans två favorit öl - och matkombinationer.

  1. Strong english cheddar cheese, dulmourgh or udgude with a strong english ale: green yary alebott.

  2. White fish with Wit/Weisse bier; Blanche de Nauw or Blanche de Bruxelles.

3.
Peter var matrosen på J.R.R. Tolkien(J.R.R. pga. patentskäl.) Han var 57 år gammal när han bestämde sig att ha inte längre ville sitta i sitt kontor medan kilona på hans kropp eskalerade och sa upp sig för att gå på zeevaartschool, alltså att få en sjöfartsutbildning. Egentligen pratade jag för lite med Peter för att göra en berättelse med symmetriskt sammanhang, men omständigheterna gjorde det invecklat. När jag tänker på honom får jag upp en bild på hans ansikte i ett tillstånd han ganska ofta kunde ha. Ett tillstånd där han funderar på vad han ska säga härnäst, ett tillstånd där han observerar en situation han inte ännu har full förståelse för, ett tillstånd när han tänker för sig själv. Det ansiktet består av att han öppnar munnen litegrann så att hans raka linjer av tänder med små symmetriska mellanrum dessemellan syns. Istället för att se på denne han pratar med, tittar han diskret upp med sammandragna ögonbryn och blinkande ögon tills dess att tillståndet har nått sitt slut. Peter älskar ost och förvarar en liten låda med olika sorter i kylskåpet nere i köket med en tejpbit på locket som exponerar hans namn. På kvällen då arbetet är över tar han då fram denna låda och äter passionerat ut från det. Jag fann det alltid rörande. Vi har två gånger haft ett samtal om hans far och han har bådadera gånger avslutat med att kommentera “Vi pratar om min far!” i förvånad ton. Som jag anser vittnar om att han ofta funderar över hans far men av någon anledning inte vill tillkänna detta. Hans far var en god man. Hans yrke var boktryckare och detta faktum har resulterat i många goda minnen för hans son. Het rijksmuseum skulle ha en utställning från en kollektion med etsningar av Rembrandt som fanns lokaliserade i Ryssland. Peters far fick i uppdrag av museet att göra kopior av de originella etsningarna som skulle möjliggöras till salu i samband med utställningen. Peter fick hjälpa sin far med detta uppdrag som fick bäst resultat genom att simpelt nog lägga i en vanlig kopieringsmaskin.

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

återvänd från vad? till vad?

vet inte hur jag ska använda ett tangentbord längre för

min dator har krachat,

med texter som behöver återkomma

och

min kamera har blivit stulen

av något ass i Tel Aviv.


Igår skakade jag i armarna av min syster. Hulkade. Kräktes ut gråt. Ett fortsatt mysterium. Hur känslor cirkulerar runt i mystiska rotationer i en kropp. Tills de samlas någonstans i kroppen som patetiska händer. Som trycker ut vätska ur ögonen. Trycker ut vätska ur näsan. Trycker ut jämmer från munnen. Känslor vi vill associera till ord. Kreera till någonting förklarligt.

Skapar begrepp som att "Bägaren har runnit över" "Det var droppen". Skapar känslor till något flytande. Som kan bli överbördig. Så att en flod skapas. En flod av känslor som rinner nerför ett berg; skapar en sjö; vart i vi simmar i en stund; sen kravlar vi upp; för kanten vi gjort; dinglar med benen; och dricker upp vätskan; dricker upp sjön; och kissar ut det; låter det spolas till havet; i hopp det lämnat oss för all tid.

Tog en bild efter min syster bäddat ner mig i sängen. De säger att man ska visa sig sårbar och svag.

​En till bild i mitt ömtåliga tillstånd. Det ser ut som jag onanerar. Vill försäkra om att jag inte gjorde det. 


Likes

Comments

View tracker

1.

2.

3.

​Här finns jag. Cynismen svävar runt mig som en osynlig dimma. Inte ens, glöder den ur mina ögon. Samtidigt står jag här. Med ignoranta och ömtåliga, utsräckta armar mot livet, och världen och självaste universum och ber alltet att krypa nära inpå. Kom in i min famn och låt mig förstå. Men utrymmet mellan väggarna mitt inre utgör är kvävande minimalt. Så lite som finns plats här. Och inget kommer ut. Allt som bultar och svider, associationerna och mina tankar - det väljer att stanna här inne hos mig. Jag ber dem, "Snälla! Förvalta er till ord." Men jag nonchalerar mig själv. Är distansierad från det som utgör mig. "Vart är jag?" Något grymtar "I den verkliga världens frestelse." Och alltid är det så. När min existens gör uppror. Att jag drömmer. Jag drömmer och vaknar. Drömmer och vaknar. Som att mitt omedvetna vill säga mig något. Men det är för diffust. Det är för långt borta. "Kom här, lite närmre. Jag lovar, jag är redo." 


Likes

Comments

Det är den natten då en båt ankom från Farmakonisi till hamnen.

Fylld med som vanligt utmattade, hungriga och våta människor.

Medan jag körde bilen därifrån till Villa Artemis med ett par ensamstående kvinnor och deras,

små barn,

shufflade min spellist upp låten "Celebration" av Kool and The gang.

Och medan det kan anses låta brutalt, för vad finns det att fira?

Sjöng de ut skratt och rop,

så som glädje ur deras rörliga,

utmattade kroppar,

vilket visade så konkret att människan består av så mycket,

hopp.

Det är den natten då de började berätta historier.

En mor hade förlorat tre av hennes sex barn.

De hade blivit rånade precis innan de skulle korsa över det Egeiska havet,

de hade till och med tagit hennes,

vigselring.

Det är samma natt som jag såg vänner fara iväg till Aten.

Och den pensionerade grekiska mannen som har rollen som allas farfar i lägret,

stod på spetsen av piren med vilt vinkande armar och stora tårar rullande från hans,

kinder.

Varje avgång till Aten står han där, gråtandes och vinkades,

för varje gång behöver han säga farväl till de nya vänskaper han skaffat.

Samma natt bröt jag emotionellt,

ihop.

Samma natt återvände jag till villan,

för att jag lämnade det stökigt,

jag förväntade att de sov,

men där satt de,

pratandes i köket.

När de såg mitt förstörda ansikte, förstörd av sorg, sorg över farväl, sorg över orättvisan och över den verklighet jag befunnit mig i den sista tiden.

Föll de alla i tårar.

Och vi satt tillsammans gråtandes i en ring med våra händer i varandras händer,

och de bad,

och jag hoppades,

högt.


Likes

Comments

Det här kommer inte ha ett sammanhang. Inte något. Jag kan inte få någon struktur på varken mina tankar eller känslor, kanske inte en ovanlighet.

Jag befinner mig i ett tillstånd där mitt omedvetna handlar i majoritet, och vart mitt medvetna befinner sig,

undrar jag.

Först var himlen rosa, sedan blev den lila, nu är den blå och blek. Jag sitter vid min strand. Den ligger på ett sådant sätt att man måste hitta den. Den är inte självklar. Är inte hänvisad. Men andra har hittat den innan mig. Det finns rester av en eld. Och en omtippad plaststol. Havet klungar mot stranden. Stranden består av bleka stenar i olika färger. Havet klungar mot stranden och kreerar en känsla av lugn men jag vet inte vem jag är. Ja, de ord klingar av klyché. Men om vi är några, om jag är någon så kan jag inte få grepp om det. Just nu. Kanske aldrig.

Tecknar ett kryss på en sten med min penna.

Somnade bredvid en blek, naken kropp inatt. Vaknade bredvid honom också. Pussade på hans axel innan jag gick därifrån. Därifrån där Jude, han, jag och Frederieke drack whiskey hennes sista kväll.

Frederieke.

Hon skrev att hon gråtit så mycket som hon aldrig gjort i hennes liv sedan hon varit hemma. Att det staplat sig på det klassiska sättet människor emotionellt gör. Det staplas, och staplas tills det rasar. Och när hennes emotionalitet bestämde sig att det fanns plats för utlopp. Lämnade sorgsenheten kronkret hennes kropp.

Jag själv känner mig emotionell avtrubbad. Har tappat min nyfikenhet. Erfarit att krisen blev vardag när krisen inte var lika stor som den innan varit. Jag kanske glömde mina behov i början. Åt nästan inte. Drack inte vatten fastän jag var törstig. Duschade för sällan. Nu har mina behov tagit över, på ett nästintill äcklande vis. Känner ständig hunger, ständig törst. Ständigt kåt, ständigt längtande efter berusning.

Varit dagar då jag varit för utmattad, bara inte riktigt levt. Ön var full av flyktingar, de sov på gatorna, vissa utan filtar, vissa hungriga, vissa i hotell. De var mycket aggression som bröt ut då. Det är så mycket rasism inom lägret här. Det är så mycket jag skulle kunna berätta men jag vet ändå inte hur jag ska berätta om det för att hålla det konsist. Väntar ytterligare lite med det.

Sedan blev ön tom.

Sedan blev jag tom. Det kom en övergång då kris blev vardag och krisen ytterligare inte artade sig som den kris vi var vana med. Jag frågade om en man om situationen på lägret var "okej" och han svarade iklätt ett stort leende att det var trevligt här. Det är ju fantastiskt men anledningarna till lugnet gnager i oss med oro. Vi diskuterar konspirationsteorier.

Jag upplever att jag inte mött dem senaste tiden. Mött de människorna jag är här för. Det handlar om en sådan enkel sak, att jag inte haft en ork. Inte en lust. Det gör mig så sorgsen. Det gör mig så tvivlande. Tvivlar på min empati. Tvivlar på mina motiv. Jag var medveten om att jag åkte hit för att delvis stilla mitt dåliga samvete. Att min anledning till förmodligen stor del präglas av egoism. Ingen annan verkar tvivla på mig. Men jag skulle vilja att de visste. Att godhet i den här världen så ofta är ett privilegium. Jag undrar till vilken stor del våra handlingar är kopplade till evolution.

Jag är tivlande på grund av människans brister i förståelse. Jag kommer aldrig förstå hur deras flykt var. Jag kommer aldrig förstå den känslan.

Och för att jag inte kan förstå gav jag upp för ett tag sedan.

För det känns som jag fastnat i ett taggtrådsstaket.

Jag minns när jag föll på ett taggtrådsstaket som barn, och de droppar av blod som föll från min tumme.

Jag minns när jag föll i ett elstaket som barn, i bergen av södra Frankrike, när jag skulle klappa på en Pony. Minns hur min kropp skakade en stund.

Jag minns hur det lilla barnet föll bakåt från en av plaststolarna på utegården av Villa Artemis. Han blödde från näsan och modern grät medan jag och de andra mödrarna i panik försökte ta hand om honom i badrummet. Moderns ängsliga ansikte. Jag tänkte att hon tänkte "Vi överlevde havet, och nu ska han dö från en sådan dum sak som att falla från en stol, när vi äntligen är, i någon sorts trygghet?"

Det är så mycket jag glömt. Så många jag glömt. Så många namn som skrivits ner. Så många vägar jag skulle vilja följa. En ung man som varit här skrev häromveckan att han kommer skickas tillbaka till Libanon. Jag tänker på den risken han tog för att komma hit. Vilket svek det måste vara.

Jag tänker på de hundratals människor som drunknar på havet varje vecka. Och jag kan inte sluta bli så frustrerad på den orättvisa att endast den franska flaggan finns som funktion på facebook. Funktioner, människor och funktioner. Så lätt självinsikt förloras. Så mäktig strömmen är.

En kvinna ville tala med oss i fullständig panik. En båt som enligt beskrivningarna låter som kustvakt hade tilltalat dem på gummibåten. Sagt "come come" "save save". Och sedan hade människorna på båten med spetsiga föremål skapat hål i gummibåten.

Leros invaderades av media denna vecka, för att en ev. terrorist tagit sig in som flykting. Jag blev så sorgsen över journalismen de förde. Jag blev så ledsen för att flyktingarna kände sig tvungna att skriva på kartonger "We are sad about what happened in France", att det ens fanns utrymme för ytterligare sorgsenhet i deras själar än den flykt de för.

Bestämmer mig; ska bara sugas upp igen. Absorberas av den plats jag är på. Bara försöka förstå, åh vad jag måste försöka förstå mer!

Jag funderar ändå fortfarande. Jag undrar. Jag och Vanessa spekulerade kring exotism. Hur människan till en början har svårt att t ex finna igenkänning med en folkgrupp man tidigare inte har levt med, men ju längre tid man omringas, destu fler attraktiva ansikten man möter. Jag tycker om att observera ansikten. Jag tycker om att finna den evolutionära symmetrin i ansikten om den existerar. Det är fantastiskt att se vilka karaktärsdrag en människokropp kan förmedla. Att ett leende kan få mig att bli generad för dens perfektion. Att sättet en person äter kan bli en anledning till att tycka sämre om denne.

Tomas och Peter lämnade oss och helt plötsligt blev det en avskedsfest där många volontärer från olika organisationer sammansvetsades. Det har inte hänt innan, och det blev en ontlading för oss alla. Det är ett vackert nederländskt ord tycker jag. Urladdning. Ett utlopp. Vi blev fulla på en liten Taverna med LED-ljussken men ändå var det vackert. Jag svävade i vitt. Svävade mellan samtal så som jag älskar, men det var så länge sen. Svävade mellan mäns axlar. Vi bröt repet som utgjorde en dekoration i taket. Svävade i havet met Frederieke. Vi svävade på våra ryggar i det kolsvarta vattnet och stirrade på stjärnorna. Julius stal min och Fredriekes kläder när vi simmade i havet. Julius skrev sitt namn med en röd markeringspenna på min arm, det har ännu inte försvunnit. Vi dansade och drack så mycket ouzo att vi alla blev berusade. En ung man viskade i mitt öra att jag kunde följa honom hem. Men istället satt jag med Tomas i vår lägenhet och lyssnade till en countryartist han tyckte var fantastisk. Tomas är nygligen klarstuderad läkare och han har en passion för de psykiskt svaga. Denna countryartist hade tydligen stora psykiska problem och när han pratade om honom började han nästan gråta.

Jag gick på toaletten i lägret en gång denna vecka, och där utanför stod en kvinna och väntade aapå hennes väninna som duschade. Lägret består av så många leenden. Vi ler mot varandra och säger ´nshallah. En sådan viktig symbolisk handling att gå på samma toalett som volontär, som flykting. Innan dess brukade jag gå till stamcafét för både flyktingar och volontärer; 7gates för att göra mina toalettbehov. Vilka lärdomar man behöver göra som människa. Hur lätt det är att falla i ignorans.

Alla som varit här med mig sedan början har lämnat ön. Eva, min fina Lerossyster. Hur relationer går över i varandra i olika former. Hur min och Evas artade sig i en sådan jag skulle definiera som systerskap. Vi delade en dubbelsäng och på kvällarna pratade vi eller var vi tysta. När vi pratade artade sig det ofta så att vi kunde säga godnatt så många gånger för att någon kommer på ännu en mening som munnen vill lämna, tills det kvarstår en tystnad som måste vänja sig, tills laddningen av fler ord som behöver sägas mattas av. Vi kunde gnabbas så som syskon gör. Men framförallt ha den närhet som syskon har. Jag kunde sitta i hennes knä eller krypa mot hennes rygg. Jag kunde prata med henne i provocerad irriterad röst. Jag är lillasyster. Alltid lillasyster.

Det kan vara så svårt att skriva. Nu när det varit så länge sedan. Nu när mitt huvud vibrerar av minnesbilder men jag inte kan urskilja dem. Inte få in dem i ett sammanhang. Jag står totalt oförstående inför hur jag har förändrats, hur det har påverkat mig, vad som händer i mig nu. Vad händer i mig nu. Hanna sa att jag från att vara timid och försiktig har blivit en som har auktoritet. Det är vackra ord. Jag kan inte applicera dem bara. Har ingen känsla av att ha varit timid och försiktig eller att vara auktoritär. Det är så mitt tillstånd i ett och ett halvt år nu. Och jag vet att det som brusar i min kropp snart måste få ett utlopp. Det är de vilda associationerna som konstant kantar mitt nutida sinne. Associationer av det mitt liv varit med om den senaste tiden men inte ha fåt utrymme till att ha reflekterasr, bearbetas, förvaltas.


Det börjar bli mörkt. I gränsdrgningen till mörkt och ljust. Bergens framtoning börjar vekna mot mörkret. Månen lämnar gnistror av silverskimmer i vattnet.

Anteckningar från stadsteatern i Stockholm början på Oktober:

"Det var ju jobbigt när hon gick fram och tillbaka sådär." Sa den ene.

"Men hon blev ju rädd för dig." Svarade den andre.

Ett ursnitt av en konversation jag hörde, det enda jag hörde, mellan två tonårspojkar med skateboards i deras händer medan de passerade mig. Jag insåg att jag aldrig kommer förstå den konversationen. Jag insåg att det är en sådan stor del av att vara människa, att vara oförstående. Och att glömma.

Jag vet inte vart människorna är påväg. De jag möter på gatan. Ett nätverk av destinationer som möts. Ibland kan man höra någon säga "Jag är påväg till......"

Det finns de stunder jag skulle vilja skriva om, om och om igen. Som desperata försök till att få den stundens betydelse till något konkret. Och sedan ledsamheten vid insikten att det aldrig kommer vara möjligt att få stundens betydelse till något konkret. Till något en läsare någonsin kommer förstå. Att det kommer cirkulera i min kropp som en känsla vilket tillslut bryts ner med tiden, eller förintas vid döden. Eller så är det vackert. Det som är sorgset och det som är vackert. Hur nära de kan vara varandra.

Från min bok. Maugham fick ett stycke av en persisk matta från Cronshaw i Paris. Cronshaw sa då till honom: Detta stycke matta bevisar meningen med livet. Några år senare på British Museum, efter förlusten av en god vän, insåg Maugham att det Cronshaw menade, var: att livet inte hade någon mening. "På jorden, sataliten av en stjärna som disar i rymden, levande ting som hade växt fram under influensen av förhållanden som var del av planetens historia; och som det hade funnits en början av liv på den, också, under påverkan av andra förhållanden, det kommer finnas ett slut. Människan, inte mer significant än andra former av liv hade kommit, inte som ett klimax av kreation men som en fysisk reaktion till omgivningen."

Det fanns en kung och han ville veta sanningen om människans historia. Han fick en saga av femhundra volymer och upptagen som han var bad han att få en förenkling. Efter förenklingen var det fortfarande för lång för kungen och han bad om förenkling efter förenkling tills han låg på sin dödsbädd och fortfarande inte fått veta historien om människan, tills denne person som förenklat så freniskt åt kungen förklarade historien om människan i en mening: "Människan föddes, Människan led, och följaktligen dog Människan."

Och så ofta präglas jag av den känsla. Att jag åskådar människorna, och deras handlingar, deras känslointryck och den omgivning hon befinner sig i, så som stjärnor och fågelkvitter och fiskar som simmar. Jag får den känsla nästan alltid när jag kollar på grafittiväggar. Den känsla av att närma mig en sanning. Som att, om jag skulle tänka tillräckligt mycket. Bara tänka, observera, kanske tala och tänka. Då skulle jag finna den, sanningen. (Fastän jag vet att det egentligen inte finns en sådan.) (Och jag talar för mig själv att jag inte är metafysiskt lagd men livet kan ju vara så mystiskt ibland.)

LIVETS MYSTIK!

DET KAN VARA: ATT EN TUPP DÖK UPP VID MIN SIDA NÄR JAG VAR VID MIN BORTGLÖMDA STRAND.

DET KAN VARA: DEN STORA SVARTA HUNDEN SOM SKÄLLDE UR BALKONGSTAKETEN SOM ETT UNDERDJUR.

DET KAN VARA: DE TRE HERRARNA SOM SPELADE EN HASTIG SÅNG FRAMFÖR MINA ÖGON DEN GÅNGEN JAG VAR OCH KÖPTE HOSTMEDECIN PÅ APOTEKET.

DET KAN VARA:


Likes

Comments

Jag hinner inte med den långa versionen.

Det har blivit så att jag ansvarar för Villa Artemis, ett hus för de mest sårbara. En tillflyktsort från en en kall natt i hamnpolisens utegård.


Det är bebishänder mot min hals

då mödrararmar är för trötta.

Det är en man med tre förlorade fingrar på miltärön.

Det är grekiska militärer som skriker åt honom att här ska han

dö.

Det är även flyktingarna som säger att

andra grekiska militärer

behandlat dem väl.

Det är en militärbåt som cirkulerade kring gummibåten

för att den ska välta

trots att långa armar visar bebiskropparna i luften,

de räddades av internationellt vatten.

Det är en kvinna som kollapsar i mina armar,

hon har vandrat i tre dygn,

hon säger "and nobody listen."

Det är nummer på deras händer,

och jag måste skriva deras nummer på papper

för att ge till polisen,

från nummer till människa,

när de följer mig upp till Villa Artemis.


Villa Artemis där kommunicerar vi med enstaka engelska och ett flöde av arabiska ord och med våra händer och gråt och skratt och strykande händer på ryggar och kyssar på varandras kinder.

Ett huvud på andra sidan fönstret till den kvinna som tvättade kläder ute i mörkret,

hon var mörkrädd och jag satt bredvid henne och kollade på hennes händer omsorgsfullt vrida om de våta kläderna och tillsammans sjöng vi

Syria Oh Syria.

Och däremellan viskade hon "I love you Syria."

Det är de äldre kvinnorna som med stönande ljud klättrar upp för trapporna till Villa Artemis,

för varje trappsteg,

utropar de ett "Jalla"

när de tar pauser och sätter sig

sätter jag blommor från busken

i kanten på deras slöjor.

De kallar mig Habibi.

Det är pojkarna som fastnat på Leros för många dagar,

då färjorna till Athen strejkar

vi tävlar om vem som springer snabbast,

och de hjälper mig distrubera blöjor,

som tack ger jag dem,

ett tuggumi

eller en jacka.

Det är att vara i hamnen när en färja åker till Athen

och hoppet som lyser från människor

är så påtagligt

och ingen förmår att säga

"men flykten är inte över än."

Det är även att varje dag glömma ge choklad till mannen

som hjälpt att översätta

tills dagen hans ansikte försvunnit från lägret.

Det är att rödflammiga, drunkna barn

anländer hit på samma båt

som med de som inte drunkade.

På samma båt där personalen

har smittskydddräkter på sig

som att det var en last av ebolapatienter

de transporterade.

Det är att en bortglömd ö i närheten inte har nog personer och resurser att hantera situationen.

Det är att de inte har nog likpåsar till de

som har dött.

Det är att en natt 1300 människor kommer fram

när det brukar var 300 personer på ett dygn

för nya beslut säger att

ingen ska behöva övernatta på militärön.

Det är att vi den natten letar i förråden efter filtar

och det enda vi kan göra under transportsträckan

är lyssna till musiken genom bilens brusiga ljudsystem

Det är att distrubera 1060 frukostmackor på lägret

och att vi skriker "No!No!No!"

till de som vill ta mackor

två gånger.

Det är bilderna en kvinna visar mig på henne avklädd och sminkad

i utmanande poser

och att hon fortsätter att bläddra och peka och säga till mig

"Future."

Det är hamnpolisen här,

vars arbete har reformerats totalt

och de kan skrika på flyktingar för ibland blir det för svårt

när ingen verkar lyssna.

Och de kan skrika på volontärer för

det kan väll inte ske att människor kommer hit våta och kalla

men inte nog filtar finns.

Det är den stunden att lyssna till en mans historia,

det är den stunden att med irriterad röst säga

"No shoes"

när lagret med skor är slut men så många

frågar.

Det är as-salām 'alaykum, shukran och boekra,

det är att jag inte lärt mig några fraser på Dari.

Det var regnet som föll och det var människor som blev kalla och våta,

igen.

Och de förflyttades till den övergivna kåken på det andra lägret,

och jag gick på övervåningen och såg bara deras mörka gestalter lysa upp av blixtrarna från himlen som trängde sig in där.

Och jag förstod inte i den stunden att detta var

verkligheten.

Det är sjukhuset på Leros och minnet jag har i mitt huvud

av doktorn med mustasch och

sjuksköterskan med det hysteriska sympatiska skrattet

som behandlade barnet på ett sådant vackert sätt

att jag satt där lika intresserat

som det var ett fantastiskt skådespel jag tittade på.

Det är frukthandlaren jag varje dag köper plommon av till Villa Artemis

och att han alltid ger mig säckar med bananer och druvor

eller kör mig till villan den dag det regnade och jag annars skulle behövt gå.

Det är att de kläder vi sorterar bort för vi inte anser de är lämpliga till flyktingarna,

som klackskor

eller tunna linnen

läggs vid en container

som lokalbefolkningen på Leros tar av.

Det är den äldre grekiske hotellägaren var gäster främst kommer från Syrien,

han säger till mig

att han är rädd för framtiden.

Det är mycket tårar och det är mycket skratt. 

Det är så nära de ursprungliga,

när bergen i havet omkring mig ligger ner där som dinosauriekroppar,

och solen gör dem varma, och månen, havet mellan dem silvrigt, och blixtrarna deras bakgrund metafysisk.

Jag simmade i samma hav där barn, och mödrar och fadrar har dött på sin väg från Turkiet till Grekland,

men havet brusade så oskyldigt i mina öron.

En dag när tillvaron satt så tung i min kropp såg jag en stor skalbagge på trappan och jag önskade att jag var

den.

Och jag skäms nästan för att skriva det,

men i denna absurda tillvaron,

där så mycket är så fel,

men människors känslor yttrar sig så sanna

för inget annat är möjligt.

Och i den kombinationen där frustration och förödelse

möter den konstanta skönheten

skapar den en ekande existensiell fråga i mitt bakhuvud

men

finner jag mig på något sätt

även lycklig.Det är mycket tårar och det är mycket skratt. 


Likes

Comments

Jag anlände väll i någon sorts melankoli till Barcelona. Det regnade. Det luktade som så många somrar från min barndom. Min faster och farbrors camping i Soréde. Den då enorma campingen med mystiska gångar av sågspån. Tält och husvagnar och lägenhetsbyggnaden. Lukten av rengöringsmedel i lägenhetsbyggnaden. Lukten från friterat blandat med tvättmedel och värme i köket. Plastbytan med mjuka godisar i baren. Sena kvällar. Sena kvällar med hela min släkt där, dansades på terrassen. Ljudet av en casquette av de som spelade boule. Linde. Linde i bäcken vid sidan av campingen där stenar blev marsvin, men ett marsvin föll tungt på hennes tår och en tånagel flög av. Linde i tältet. Linde och jag klättrandes uppför en stenvägg, men vi skrapar upp våra magar. Ljudet av att jag får säga Bonjour till damen i boulangeriet, mamma tar emot baguetter och chokladcroissanter. Stranden. Automaten vid stranden med studsbollar i. Jag samlar på dem. Elden på stranden. Min släkt vid elden på stranden. Linde och jag i Championsaffären, lägger kondomer i främmande människors kundvagnar. Bilen till stranden. Bilen med pepermuntjes i. En båttur i mörkret med varma röster. Röster av min släkt. Ett fält vid campingen. Ett öde fält vid campingen där jag var med Lotte. Nästan alla jag visste på den tiden var någon gång på den campingen. Camping Coscolleda. Där dansar inte längre min släkt på terassen, där finns nu en pool. Min faster och farbror har flyttat en kilometer upp till den lyckliga dalen.

Jag och Hugo dricker upp en flaska vin första kvällen jag kommer dit och har bra konversationer. Dagen efter vandrar jag genom staden. Vandrar genom Picassomuseét med en audioguidelur mot mitt öra. Vandrar genom Parc Cituadella, ser såpbubblor och fontänen. Ser mycket skönhet men vet inte vad jag ska göra med det, tar några kort. Vandrar genom Arc de Triomf. Köper beige handduk. Väntar vid Plaza Catalunya. Möter Sal på övergångsstället av slump. Åh slump. Äter oliver och bröd med tomat, dricker sangaria med människor i Gracia. Dricker öl i ring på Placa Virreina. Dricker mojito på någon bar. Går hem, har en bra godnattkonversation.

Vaknar. Vaknar och jag möter Sal. Sal och jag åker till Parc Guëll. Vandrar genom Parc Guëll. Ser Gaudis verk. Ser Gaudis hus. Går in i Gaudis hus. Där finns en staty av ett ansikte på ett helgon. Gaudi tog av hatten för detta helgon två gånger per dag. Gaudi gjorde vackra husfasader med inredde dem tråkigt med religiös motivering. Dricker, dricker alkohol till sent på natten. Dansar på apollo. Pratar utanför apollo, åker taxi genom kvällsstad. Tycker om att åka taxi genom kvällsstad. Vaknar. Vaknar trött. Vaknar sent. Vaknar och äter tapas och dricker sangria. Äter knaprig liten fisk. Äter bläckfisk. Äter till och med en liten kyckligvinge. Äter bröd med tomat. Äter potatisklyftor med Mayonässås. Äter med Sal. Sal berättar om saker som gör honom ledsen fastän han inte tycker om att prata om det. Pratar om en park i Michigan. Berättar om det minne där han var lycklig, för alla andra verkade också vara lyckliga. Vi ser Sagrada familia. Där finns fruktfat på topparna av tornen. Det ser i alla fall ut som det. Vi går till stranden. Vi går till stranden och äter glass och luften är sval. I flera dagar har jag kvar den känslan. Känslan av nostalgi. Känslan av att jag saknar lukten av pappas varma hud och mammas parfympussar. Känslan av att jag väntar på något. Ser fåglar flyga över stranden, tänker att jag ska registrera att jag ser fåglarna flyga över stranden men vad ska jag göra det för. Ser havet blinka. Ser de små gatorna vänta på att bli omskrivna. Jag vet inte hur jag ska omskriva dem. Kommer tillbaka. Läser ett meddelande av någon som har fastnat i mitt bakhuvud. Gråter till det jag läser. Är ensam och rastlös. Vet inte vad jag ska göra. Lyckas svara ett mail till Jeroen. Skriver till honom om saker jag tänkt på. Skriver att jag tänkt på människans sinnen. Skriver att jag tänker på hur människan har lyckats uttrycka sig genom att se, höra, känna, lukta, smaka. Har en bra godnattkonversation.


Vaknar igen. Det var så tungt att vakna. Springer. Springer genom staden. Springer genom en park där de dansar salsa. Vi går till stranden. De spelar volleyboll, jag pratar och jag läser. Jag dricker Sangaria. Åker metro tillbaka från stranden. Pratar så tyst så tyst med Hugo på balkongen, för att han tror att de på andra sidan av lägenheten kan höra viskningar. Det börjar bli sent, jag åker till Sal. Vi skulle ta Molly. Sal hade stoppat en påse i hans plånbok men på baren var påsen borta. Dricker shottar istället. Dricker och blir berusad. Går till en klubb. Har kvar en stämpel på min handled i form av en liten svart hand. Kysser en kille på dansgolvet. Hittar inga jag känner på dansgolvet. Åker tillbaka till hostellet med killen jag kysser. Ligger med killen i en dusch. Killen är ingen superbra kille. Efteråt blir jag ledsen att jag låg med inte en superbra kille. Då kommer alla jag känner tillbaka till hostellet. Varför hittade jag inte dem. Äter M&M’s från en automat. Har ingen bra godnattkonversation. Sover på en soffa. Vaknar och ser ändå charmig ut. Har inget bra humör. Byter om till vitt och blir sval. Bjuder Hugo på god tapas. Det är bläckfisk, bröd med tomat, brie med kött på bröd, och en ost jag inte minns namnet på. Dricker Estrella på fat. Går från restaurangen, är sval och vit, jag och Hugo går på promenadvägen, solen strålar fint och jag säger till Hugo att detta ska bli ett minne. Att efter en god tapas gå igenom ett höstsoligt Barcelona med honom, vit och sval med en cigarett mellan pekfinger och långfinger.


Likes

Comments

Dessa sommarveckor på skeppet skiljde sig drastiskt från det gångna året. Om förra året kan beskrivas nästintill andlig var detta år snarare sinnlig. Hårdare arbete, mer drama, mer alkohol, fler sexuella vibbar. Stämningen artade sig likt så man beskriver kloster. Det var jag och unga pojkar, och efter några veckor villa alla knulla en. Inte på grund av attraktivitet utan av de faktum att jag har ett kvinnligt kön.


Let’s ask shit for brains.”.(Shit for brains=den lata matrosen.) sa John eller Jack, han kallas för både och. Han är en förvirrad 59-årig man från Nya Zeeland.Han hade varit på skeppens Open Bar i Hamburg och blev inspirerad till att få jobba där. Han frågade Anna, en av ägarna om de hade intresse, hon svarade att de behövde en kock. Han sa “Sure, jag kan laga mat”. Och han tycker om att laga mat. Men han är ingen kock. Ingen tyckte riktigt om honom. Han var en märklig man. Helt omöjlig att få grepp på. Jag tyckte dock om hans vilda associationer. Han kunde associera ett ögonmöte, en rörelse vid ett särskilt materia till stunder han själv upplevt. Vi kunde stå och diska i skeppsköket, han kunde hålla i en stekpanna och utifrån inget berätta hur vackert Nya Zeelands landskap var i precis detalj med hans långsamma, drömska röst. Han kunde berätta om hans dotters vackra blonda lockar. Att han åt en god dessert på en italiensk restaurang i Amsterdam och fick möta kocken som lärde honom några recept. “Such a Menu.” Han hade förlorat sig själv och en vän med en segelbåt i två dagar utan mat på södra stilla havet. Han hade en holländsk flickvän när han var ung och de levde i en vacker takvåning och livet var vilt. Helt plötsligt kom han med påståendet att det var absurd att den kristna läran i form av “Inte slåss” var så förankrat i vårt sociala uppförande medan våra regeringar slogs i militärform. Han försökte återge skönheten i att slåss, hur det kan upphäva hierarkierna, hur det kan neutralisera en fientlig stämning mellan två personer. En annan sak han sa en gång var: “Let “shit of brains” do it I dont give a fuck about delivery, I will stand here and drink my aperol splitz.”Han hade en vana att säga “Ey” efter en avslutad mening som jag misstänker kommer från en dialekt. Även har jag tappat räkningen på hur många gånger han sagt “ Mahn I love cooking.” eller “Mahn I love food.”En gång hade han stirrat på sin tallrik och i förundran sagt till mig. “I mean look at all this colours."

Igår låg loth lorien naken vid stranden. I de gröna algerna som etsar sig fast på pirens vägg skrev någon hennes namn. De såg så små ut när de sprang på den leriga stranden bredvid henne. Nu är det täckt med vatten. Tidvattnet.

“I like shiny things.” Sa Przemek när han berättade att han ville se Cutty Sark i Greenwich. Ett mycket stort skepp som delvis står under glas de putsar varje dag. Tillslut såg han aldrig skeppet för han rökte på för mycket.

Det var en gång en bortskämd pojke som såg en styrmans fyra fingrar försvinna av ett rep.

Kakaolukten i kakaohaven.

En liten pojke satt under en staty av Bissmark på en häst med händerna under hakan och armbågarna i knät.

Kapten krok såg mig kasta en fimp i vattnet och han sa till mig på skarpen. “Vet du vad som händer när du kastar fimpar i vattnet? Fiskarna tror att det är något ätbart, de fyller sin mage med fimpen, men den ger ingen näring till fisken och fisken dör.”

“Det visste jag inte.” sa jag ynkligt. “Men nu vet du, så gör det inte igen.” svarade han.


En natt var vi som tonårsbarn och smög in på en stor privatfest i ett stort båtgarage i warnermunde. Det var gratis dricka och sånt. Hade kul och så. Alex gick tillbaka till skeppet tidigare, när han skulle gå på båten ramlade han i vattnet. Han simmade under bryggan och klättrade upp på klipporna. Men det gick inte att gå på klipporna hela vägen runt. Så han bara: “HELF! HELF!” Till slut vaknade Jeroen, han bara: suck. När vi andra kom tillbaka stormade skeppägaren och skrek på oss: “FÖRBANNADE ALKOLISTER!”


“Oh for fuck sake” Kunde Przemek säga ofta med en lätt polsk brytning. Jag ser hans ansikte framför mig när han satt vid baren och åt och för ovanlighetens skull var försjunken i sig själv. Hans ögon gnistrade snällt men sorgset och han läppar sken av oljan i maten. Han satt där och jag såg att han faktiskt var mycket vacker. Det är inte ofta jag lägger stor vikt vid mäns kroppar, men jag lade märke att hans var attraktiv. Hans bakdel, hans sätt att gå, sättet hans armar drog i repen. Jag tyckte om hans hår, långa dreadlocks när han hade dem i en tofs. Jag och Przemek var de sista vakna en kväll i Woolwich och jag delade en joint med honom medan vi såg på staden av glas lite längre nedför Thames. Han började berätta om sin relation till storstäder och medan han sa detta kunde jag placera min kropp i staden som en skugga av någon annans minne. Jag berättade till honom att jag brukade föreställa mig en karusell som roterar om jag inte kan somna. Innan jag somnade den kvällen såg jag silverfigurer som ständigt ändrade form eller ansikten när jag blundade. Jag brukar göra det när jag ska sova hög.


Basti införhandlade några fula hårdrockstshirts till några av oss crewmedlemmar i Rostock. Jag fick en med en döskalle iförd solglasögon och med texten “Good Guys”. Det var väll ganska sant. Att jag var omringad av good guys. När han fick sparken baserat på orättvisa grunder köpte jag Reeses till honom i Greenwhich. Ett sådant sorgligt dygn. Alla blev för fulla och jag och Kevani störtade in i en planka.

Kevani, vilken kvinna.


Dagen efter var vi en udda kombination av människor som åkte in till London. Kevani lovade mig att visa några ateljeer hon tyckte om och The National Potrait Gallery. I väntan på den lilla kabelbanan vek vi oss av skratt för att vi ritade snuskiga saker med våra fingrar på varandras ryggar. I dubbeldeckaren sa hon att hon var bipolär. Hon skulle påbörja en studie för att göra möbler av trä. Hon hade en sådan personlighet som jag ofta drar mig till, vill bli älskad av. Auktoritära kvinnor i 30-års åldern som är byggda av klokhet och smärta men yttrar sig humoristiskt och intelligent. Jag lägger mig på rygg för dessa kvinnor som en hund. Eller som en klätterapa klättrar jag på dem som om de vore trygga träd. Hon hade i själva verket ett kärleksförhållande med Kapten Krok. När hon var i min ålder hade de träffats för första gången och blivit mycket goda vänner. Sedan hade hon kommit som en överraskning på hans 50-års kalas. När han sett henne, hade han börjat gråta. Hon hade tagit hans ansikte i hennes händer och kysst honom. De har en relation där de yttrar sig ganska grovt mot varandra men där kärleken är uppenbar under fasaden. De kunde slåss på skämt ofta. I köpenhamn hade han en gång dränkt honom i parfym. Hon bara “What the fuck is wrong with you.” Men en gång tror hon, de kommer få en piratebaby. Jag sa att jag absolut ville bli bjuden på den bebisfesten.


En annan dag åkte jag in till London med Pzremek, Klaas och Jan. Vi strosade omkring som dumma turister. Vid ett litet kloster nära Tower of London delade vi på en joint och allt präglades av en väldig barnslighet. Härmade posen av en skulptur. Alla sa vi efter varandra: “Fy vilken färg!” medan vi gick över Tower Bridge. Jag köpte en påse av engelsk lakrits och gick omkring och betedde oss riktigt jolly. Vi åt Fish and Chips på en pub och hade inget av vikt att säga till varandra.

En kväll i Hamburg följde jag med Jan och Pzremek på en lång tur med varsin longboard i ett förvirrat tillstånd. Vi rullade igenom en stad som sjöd av blått. När regnet började skrälla ner skyddade vi oss med alla andra människor under ett tak och skrattade åt mänskligheten. Vi rullade igenom Elbetunneln och satte oss på andra sidan och delade en joint. Vi började prata om containerskepp och att de fanns de som var så stora att arbetarna transporterade sig själva på cyklar. Det var något med cyklar och en matkö som vi fann otroligt roligt. Vi rullade tillbaka igenom industriområdets gula ljus istället. Jag ramlade när jag rullade över en tågräls och fastän Jan ville hjälpa mig, rullade han endast över min tå så att jag var övertygad att nageln hade gått av. Väl tillbaka på skeppet visade sig att den var oskadad.

Peter pratar med sin fru genom telefon,

det är fredag.

Hon spenderar varje fredag med sin syster för att gå på museum eller baka.

Igår försökte peter kasta jordnötter i min mun.

Jag kan röra mina armar gentemot honom som att jag är mowgli och han är baloo.

Peter tycker jag är lite konstig men ändå härlig tror jag,

men förstår mig kanske inte riktigt.

Kollar på mig på ett sådant sätt,

när jag sjunger på en rolling stones låt medan jag städar.

“En märklig flicka.” tror jag han tänker.

Orkade inte följa med in till Hamburg,

satt kvar med medelåldersmännen och drack vin.

Martin pratade om hans galna liv,

tre vänner som dött,

droger och skit,

Hans flickvän har precis dumpat honom.

Jeroen pratade om “The most Average”-filmen

tyckte den var bra eller något.

Jag och Hanneke sov i Kiel hos Jan den natten,

när det var storm,

och vi bara inte pallade befinna oss på ett skepp över det jävla havet.

De skulle hämta upp oss i Holtenau med skeppet.

Låg bredvid Jan,

i hans rum fanns zippos lite överallt,

och en tidning hade publicerat ett graffitiverk han gjort på ett tåg som hängde

över sängen.

Dagen efter sprang vi till hamnen, och i takt med att solen gick upp närmade sig skeppet.

Vi skulle stanna i Rendzburg för att äta glass,

det var en sådan exklusiv känsla när skeppet fästes vid kanten av en pir endast för att vi skulle äta glass.

Efter att ha arbetat en lång tid klättrade jag upp i masten medan skeppet passerade slussen från kielkanalen till Elbefloden.

Likes

Comments

Jeroen är en lång man. Han har långa armar, långa ben och ett mycket snällt ansikte. Peter påstår att Jeroens händer inte är händer utan klor. Han arbetar mycket med sina händer och på hans ena pekfingers fingertopp saknas det en bit. Han förlorade den i en cykelkedja och under en period kunde det fortfarande klia på fingertoppen trots att den inte fanns där. Ett begrepp människan har valt att döpa till “Fantomkänsla”. Det finns ganska många personer som arbetar på skepp som förlorat stycken av sina kroppar. Till exempel mötte jag en Kapten krok men om honom berättar jag senare.


Förstå gången jag hade ett pråpert samtal med Jeroen var efter en dags arbete i Bremerhaven. Middag stod serverat på Loth Loriens däck och jag frågade om han kunde berätta en historia. Han berättade då historien om de Zeehond Herman. Alltså Sälen Herman. Herman var en säl som levde i ett Zoo. Men Herman var en säl som längtade efter havet. På något sätt fann han en väg ut ur sitt Zoo och hamnade i en sloot, ett slags äcklig liten å. Han simmade genom denna sloot och fann sin väg till en flod. Efter att ha följt floden en stund stötte han sitt huvud mot en vägg under vattnet.”EN NU WAT?!”
(Och vad nu?!)Tänkte Herman. En oro för att inte komma till havet växta i hans fettrika kropp, men inte länge behövde han var orolig innan väggen öppnade sig. Det visade sig vara en sluss. Efter detta minns jag inte detaljerna, han kom till havet och sedan fanns det ett sorgligt slut och ett lyckligt slut men hursomhelst skänktes en staty till Herman i Den Helder.

På ett spa i Warnermünde lekte jag och Jeroen att vi var sälar i en av poolarna.


Andra gången jag samtalade med Jeroen var även Mike delaktig. Vi blev fulla och pratade om viktiga saker. När jag slutligen sa att jag behövde min sömn kunde vi alla tre kontatera att det var ett bra samtal. Det handlade om kärlek och om faderskap. Mike och hans bröder växte upp utan en far och nu har han själv två döttrar. En av hans bröder var och besökte deras far som nu levde i Kanada och körde hobbyflygplan. Hans far, och hans bror gjorde en flygtur men en olycka skedde , hans far dog och hans bror blev allvarligt skadad. Jeroen har en gänglig, klok 10- årig son. Jeroen berättade om de kärlekar han haft i sitt liv. Den största kärleken var Karla. Jeroen berättade hur de var helt fruktansvärt vansinniga i varandras doft trots att de inte hade duschat. Men hon ville utforska drogvärlden, det ville inte han och på så vis skiljdes de åt. Ibland när de möter varandra kan de kolla på varandra och den ena kan börja säga “Egentligen... “ och den andre kan svara “Ja, jag vet egentligen var vi gjorda för varandra.”


En gång sa Jeroen att han var en varmblodig man. Jag svarade att jag var en kallblodig kvinna.


En gång sjöng Jeroen ut en klyscha i ett adekvat sammanhang. Han sa, en gång sa en filosof på 1600-talet: Det finns ett land; Världen, ett folk; människan och en religion; kärleken.

Jeroen arbetade på Loth Lorien och jag arbetade oftast på Tolkien. Men han kom ganska ofta över för att dricka en kopp kaffe vid vår bar och prata så mycket som hanns med. En gång berättade han till exempel kärlekshistorien om sin mor, hennes tvillingsyster och deras respektive män . Hennes mor hade redan funnit kärleken i sitt liv; hans far men på en festlig tillställning med dans kom en ung man och berättade att han var förälskat i henne. Hon svarade att hon tyvärr inte kunde besvara hans förälskelse men att hon kände någon som han kanske skulle kunna intressera sig lika mycket i. Hon presenterade honom för sin enäggs- tvillingsyster. Den unga mannen som förklarade sin kärlek för Jeroens mor på ett dansgolv blev istället hennes svåger. Något år senare föddes Jeroen, någon månad efter det föddes hans kusin. Han kunde även berätta om den lilla staden han växte upp i, Giethoorn; Nederländernas Venedig; staden utan gator. Från en ung ålder befann han sig på båtar. Han kunde även berätta om hans resor när han arbetade som lastbilschaufför. Men en sak är säker, han består av mång afler berättelser än jag fick höra.

Jag for med Loth Lorien mellan Bremerhaven och Amsterdam och den lata matrosen var ur funktion.(Hans balanssinne tål endast östersjön och inte nordsjön.) Med anledning av detta agerade jag som ficklampa för Jeroen i maskinrummet. “Ik zou je kunnen zoenen.” sa han med sin vänliga röst kantad av hyperaktivititet. Jeroens sinne skiner genom hela hans väsen. Han brukar säga att han har ett mycket sårbart och ödmjukt hjärta i en stor kropp. Stor har han inte alltid varit. Som liten var han liten ett tag tills han började växa som kol. Men hans kroppspråk kan likna ett barns och hans leende visar hans charmigt kaotiska sammanställning av tänder. På två av tänderna finns två små permanenta svarta fläckar men jag har inte frågat efter deras ursprung. Han har ett bullrigt skratt och hans röst skiftar i många olika nyanser. Likaså hans ansikte som lever ett eget liv när han berättar om saker. “Jag är en öppen bo.” brukar han säga.

Under vissa omständigheter hämtade Loth Lorien Hanneke, Jan och mig vid Holtenau då vi fått åka sträckan från Rostock med buss. Klockan 06.00 stod vi i morgonljuset för att få den finaste upphämtningen jag hittills fått i mitt liv. Det var en lugn färd genom Kielkanalen, en vacker dag. Vi parkerade skeppet vid Rendsburg för att köpa glass. Rendsburg är en liten stad som har världens längsta bänk.(501 meter lång). Martin grät öppet hänförd över det papper han skrev sin sårbarhet till hans kärlek som inte längre är hans. I väntan på slussen i Brünsbuttel satt jag på maststegen 10 meter från däck och uppskattade att jag levde samt människorna nedanför mig. Den kvällen drack jag och Jeroen vitt vin. Han sa “Ik zou zomaar verliefd op je kunnen worden.” Jag svarade att om vår ålderskillnad inte varit hela min ålder hade jag med största möjlighet blivit kär i honom.


Några dagar berättade denna man med sitt stora hjärta att han blivit förälskad i mig. Det var endast ett få dagar kvar innan min avfärd och vi fortsatte att ha vår nästintill familjära, betryggande förbindelse trots att mitt gensvar inte var detsamma. Den sista kvällen gick jag till hans hytt, satte mig i hans knä och gav honom en riktig kyss. När jag lämnade honom där, fnissade han kärleksfullt och vackert som ett barn.


Likes

Comments