Att ingen lägger märkte till mig, att ingen ser att något är fel. Jag trodde det var ganska uppenbart.

Jag är dock rätt säker på att många märker att något är fel på mig, men att de väljer att att backa, strunta lite i det. Varför, det har jag ingen aning om. Men människor brukar ju inte börja bry sig innan det är försent.

Kanske hade människor brytt sig ifall de visste hur jag kände. Kanske hade de stannat upp och lyssnat på mina mörkaste tankar om de bara visste. Tankar om att livet inte längre känns värt att leva. Tankar om att allt känns meningslöst, hopplöst. Att jag dagligen känner en så stark och intensiv ångest att jag inte vet var jag ska ta vägen. Panikkänslor, likgiltighet, meningslöshet, hopplöshet. Kanske hade människor orkat bry sig en liten smula ifall de visste att jag inte längre vill leva. Men om en aldrig frågar, får en aldrig veta.


Jag kräver inte att du ska komma med en mirakelmedicin, jag säger inte att du måste lösa mina problem. För det kan du inte. Jag vill bara att du ser mig, lyssnar på mig, finns där för mig. Det kan räcka med att du frågar "hur mår du?" Och faktiskt orkar höra ett svar som inte är "Det är bra" för det är inte bra. Jag mår inte bra. Jag har faktiskt aldrig mått sämre i hela mitt liv. Men om du inte vill höra ett annat svar än att det är just bra, fråga mig inte. Då mår jag nog bättre utan din fråga

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Jag vill försvinna från jordens yta. Denna dagen kan ta sig någonstans. Det har inte hänt något speciellt, vissa dagar är bara värre än andra. Och det är dessa dagar som jag bara har lust att somna och aldrig mer vakna. Jag kan inte ens beskriva min känsla som jag har i kroppen. Ett tung, obehaglig och kvävande känsla som inte försvinner. Jag blir så less på mitt liv. Jag är så otroligt trött på att må såhär. Att varenda dag behöva kämpa för att orka dagen. Om livet känns meningslöst finns det ingen motivation till att leva. Jag har människor som måste berätta för mig att livet är värt att leva. De måste tala om för mig att allt inte alltid kommer kännas meningslöst. Mina vänner får ge mig det hoppet jag inte har. Det ska inte behöva vara såhär. Ingen ska behöva känna att livet inte längre är värt att leva. Att leva med en depression eller någon annan form av psykisk ohälsa är bland det värsta jag vet. Det är så otroligt plågsamt att känna dessa känslor och veta att det i stunden inte går att göra något än att hålla ut. 

Likes

Comments

En vänjer sig aldrig vid att vakna upp med ångest varenda morgon och det är lika jobbigt varje gång jag slår upp ögonen. Magen spänner, jag känner mig skakig och det finns en obehagskänsla i kroppen. Om jag nu ska orka ta mig igenom allt, varför ger kroppen mig de sämsta förutsättningarna för att orka med en dag till? Det är liksom inte rättvist. Varför kan jag inte någon gång få vakna upp med känslan av att detta kanske kommer bli en okej dag? Solen strålar, vårmarknaden är i stan och jag ska träffa min absolut närmaste vän som jag älskar över allt annat. Men ångesten dunkar i tinningarna och jag orkar egentligen inte. Jag hade hellre legat kvar i sängen och lyssnat på Five finger death punch. Det finns ingen lust till det heller, men jag förstår inte poängen med att åka på vårmarknad, om allt känns meningslöst kan jag väl lika väl ligga kvar här.

Jag är fullt medveten om att det är depressionen som pratar med mig. Jag vet även att det bästa sättet att må bättre är att gå och göra saker. Men det är jävligt lätt för människor att säga att det "bara är att göra. " Men oss som inte ens förstår varför vi ska leva, förstår inte heller varför det skulle bli bättre av att göra saker som vi inte vill eller har lust till. För det låter ju konstigt. Att det skulle bli bättre av att göra saker som en inte vill. Men jag antar att det handlar om att inte isolera sig. Jag har iallafall anledning till att orka med helgen. Jag ska till BUP på måndag igen. Det har gått nästan två veckor sedan jag var där sist och besöket lär vara välbehövligt. Jag vet inte ifall det är vanligt att faktiskt vilja gå till psykiatrin. Men vare sig det är vanligt eller inte så vill jag dit. För om det är något som kan hjälpa mig så är det psykiatrin. För jag har känslan av att det är mitt sista hopp.

Likes

Comments

Att leva med en depression är inte roligt någonstans. Att tappa lusten för allt du tidigare älskat är en skrämmande känsla. Och de som inte upplevt det kan nog aldrig förstå. För jag själv har varit där. Jag har inte förstått mig på människor som lever med en depression. Jag kunde inte förställa mig hur det var att inte glädjas av något. Det är som att försöka förstå sig på hur det känns att leva med cancer ifall du aldrig varit drabbad.

Men det var längesedan jag mådde bra. Och nu kan jag inte föreställa mig känslan av att må bra och faktiskt känna livslust.

Men hur äckligt jävla jobbigt det än är så måste jag leva på hoppet om att det kan bli bättre. Hoppet är det sista som finns kvar i dessa mörka perioder Och jag vet att det finns ett hopp någonstans i mig, för annars hade jag avslutat mitt liv för länge sedan. Och jag vet att det inte kommer bli bättre av att ligga i sängen dagarna in och ut. Hur jobbigt, tråkigt, tungt eller omotiverande livet än känns så finns det inget annat alternativ än att hålla ut. Jag har ingen lust att träffa vänner och ta en fika. Det finns ingen ork till att sitta på stranden och grilla en solig kväll, och det finns inte ens en strima motivation till träffa sin närmsta, älskade vän. Men jag gör det ändå. Jag gör det för att, bara för en sekund, slippa känna denna intensiva känslan av total meningslöshet.

Jag har umgåtts med mer människor under en månad än vad jag tidigare gjort på ett halvår. För det är för en månad sedan jag verkligen insåg att mitt liv var påväg åt helvete, och det var en månad sedan jag någonstans i min hjärna bestämde mig för att göra allt i min makt för att må bra. För det är allt jag önskar och allt jag begär. Att få må bra.

Likes

Comments

Depression är höjden av ironi. Min största rädsla är döden, men jag vill inte längre leva. Men det är viktigt att veta skillnaden mellan att vilja dö, och att inte vilja leva.

Det är strålande sol och nästan 25 grader. Jag ligger i min säng och tittar på halv åtta hos mig och det har jag gjort hela dagen. Precis samma sak som jag gjorde igår. Min motion blir att gå sträckan mellan toaletten och sängen. Jag är ledig och har varit det sedan i tisdags. Men jag förmår mig inte att ta mig upp ur sängen. Och så är det vissa dagar. Min livslust finns inte och vad är det för mening med att ens gå upp? Jag känner ingen som helst lust eller ork till någonting. Jag finner allt meningslöst och jag förstår inte hur det kunde bli såhär fel. Jag mår konstant illa pågrund av grov ångest och jag äter hysteriskt dåligt. Jag får vara nöjd ifall jag vissa dagar får i mig något över huvudtaget. Jag känner hela tiden en tyngande mental och fysisk trötthet, trotts att jag sovit hela natten och att den största ansträngningen på hela dagen var att resa sig ur sängen.

Det här är inte jag. Jolin är den där tjejen som avskyr att sitta still. Jag är vanligtvis en sprallig tjej som alltid har saker för mig. Jag är social och älskar att umgås med människor. Tårarna rinner ner för kinderna, för jag har insett att det var så jävla längesen någon såg den Jolin. Jag minns knappt själv hur det känns att må bra.

Det är outhärdligt att leva med en konstant känsla av meningslöshet. Jag hatar, hatar, hatar det. Jag blir så stressad av tanken av att mitt liv slösas bort och jag får panikkänslor för att jag i de värsta stunderna inte kan göra något annat än att vänta ut det. Det finns ingen mirakelmedicin som helt plötsligt ger mig livslust igen. Det kommer ta lång tid och det kommer krävas mycket ansträngning. Ansträngning jag är rädd att jag inte har. Men jag gör vad som helst för att må bra igen. För om det är såhär det är att leva, så vill jag inte mer. Det handlar inte heller om att jag vill dö, jag orkar bara inte leva längre.

Likes

Comments