View tracker

Jag har bra och dåliga dagar. Idag har varit en hyfsat bra dag. Inget speciellt har hänt men inget dåligt har hänt. Inga dåliga känslor i magen och inga förvirrade tankar eller tårar som pressar bakom ögonlocken. Igår var en dålig dag, i vilket fall stundtals. Jag började ifrågasätta alla gamla vänskaper och mig själv. Huruvida någon faktiskt uppskattar mitt umgänge eller om jag borde krypa ner i sängen och stanna där. Det är ju så mycket enklare att inte ge sig ut i farliga situationer utan istället bara lägga sig i sängen och gömma sig under täcket. Och sociala situationer benämner jag som farliga situationer numera? Det är ju normalt och oerhört bra om man vill behålla sina vänner.

Jag vet inte vad det var som utlöste mina negativa tankar igår. Det var som om min kropp bestämde sig för att; nej, jag tänker inte vara med ikväll. Magen började göra ont och huvudvärken kröp sig sakta men säkert på. I nästa sekund satt jag vid köksbordet och skakade av gråt. Jag blev helt plötsligt så oerhört rädd för att jag inte skulle duga, för att ingen ville träffa mig egentligen. Men framförallt blev jag rädd för att jag inte skulle passa in, inte vara en av dem längre. Men så gick jag ut och träffade mina vänner ändå. Och jag var inte en av dem längre. Det var jag inte. Men det var ganska okej ändå. Vi skrattade och kramades och log och sa att vi tyckte om varandra.

Däremot suger det att inte tillhöra. Att inte längre ha sin plats i en grupp som innan verkade så självklar. Att känna sig utanför. Å andra sidan är det väl dags att jag vänjer mig. Jag känner mig utanför, alltid. Det bara är så. Det kan vara mitt fel också. Jag tror att jag är en person som trycker iväg människor. Jag vågar inte, orkar inte eller vill inte. Då är det ju inte så konstigt att folk inte orkar med mig efter ett tag. Jag önskar att jag inte gjorde så. Men jag vet inte hur jag slutar heller. Jag fokuserar alltid på det jag inte har, eller de skämt jag inte förstår, eller den gången jag inte var med. Jag glömmer på något vis bort alla gånger jag blivit inkluderad. Det är som om min hjärna inte har plats för både positivt och negativt så den väljer varje gång att fokusera på det negativa. Det låter hälsosamt, va?

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - click here!

Likes

Comments

View tracker

Jag försöker att sluta planera mitt liv in i minsta detalj för senaste tiden har det bevisats omöjligt, vilket i slutändan alltid resulterat i besvikelse. Men att ha kontroll över vad som sker och när, det är skönt. Då behöver man inte bli negativt överraskad och inte heller överdrivet besviken alltför ofta. Men med allt hemskt som hänt på senaste tiden har jag fått acceptera att jag inte kan bestämma allt, hur mycket jag än försöker. Folk lämnar en, inplanerade sociala aktiviteter ställs in, man börjar helt plötsligt må dåligt. Och det är inte särskilt mycket jag kan göra för att påverka något av det.

Det är alldeles för mycket som beror på andra människor, och kanske även ödet, som tar ifrån mig kontrollen. Därför slog tanken mig att det bästa kanske är att försöka släppa kontrollen helt. "Vi får se hur det blir." Om jag bara kan få det att bli mitt nya mantra kanske jag kan sluta bli besviken när allt inte går som jag vill. För om jag alltid går in med inställningen "vi får se hur det blir" kan jag ju inte få upp några förhoppningar och då inte heller bli besviken. Å andra sidan, är det ett roligt sätt att leva? Längtan innan något äntligen händer är ju nästan halva nöjet.

Jag vet inte, men jag försöker iallafall att inte få upp för stora förhoppningar om allt som känns som att det skulle kunna bli så bra nu. Kanske är det ett tecken på att jag är bruten, kanske är det ett hälsosamt sätt att tänka. Jag vet inte, men något måste ändras i vilket fall som helst. Jag orkar inte med hur mycket besvikelse som helst.

Likes

Comments

View tracker

Är det inte väldigt underligt hur fort ens sinnesstämning kan skifta? Imorse var jag visserligen trött men jag pratade fortfarande glatt med alla. Sedan efter lunch hände något. Jag hade ork och var glad fram tills jag stod vid skåpet innan sista lektionen, då bara försvann något. Ögonlocken blev tunga och jag orkade inte längre lyssna på människor, än mindre vara trevlig. Varför blir det så ibland? Varför upplevs tyngden över ens axlar plötsligt som dubbla mängden?

Det värsta är att jag inte har tid att vara orkeslös och tjurig. Jag måste prestera och fortsätta trycka på framåt. Alla säger att det inte är hälsosamt att tänka så, men i mitt fall känns det ännu värre att bara släppa allt och på grund av det prestera på en låg nivå i slutändan. För känslan av misslyckande upplever jag mycket hemskare än utmattningen de eviga kraven på prestation för med sig.

Var går gränsen mellan att vara ambitiös och osunt hårt arbetande? När blir kraven på att prestera tillräckligt stora för att framkalla prestationsångest? När är det dags att helt enkelt vara nöjd?

Likes

Comments

Att lära känna nya människor är oerhört intressant. Kanske det mest intressanta och roligaste jag vet. Att höra en ny människas historier och se hur personen lyser upp när den minns något fint, det är så otroligt härligt.

Likes

Comments

Idag skrev jag igen för första gången på väldigt länge. Idag skrev jag något positivt för första gången på väldigt länge. Varje gång jag fattat tag om papper och penna på senaste tiden har det varit med målet att välla ut all negativitet som jag inte vill utsätta mina vänner för. Den här gången kunde jag istället skriva för att jag tyckte om det, utan något egentligt mål. Det kändes oerhört skönt.

Jag skrev om vänner. Om deras betydelse i mitt liv, om hur underskattad vänskap egentligen är. Även hur överskattad kärlek är. Eller inte överskattad, men alltför beroendeframkallande. Så länge jag kan minnas har jag velat bli älskad, oftast av söta pojkar. Ibland har mitt fokus legat på avsaknaden av riktig och sann kärlek från mina vänner men oftast har jag främst brytt mig om vad pojkar tycker om mig. Vad jag tycker om dem. Vad vi skulle kunna tycka om varandra i framtiden. Jag har inbillat mig under alla de här åren att någonting saknas om jag inte har en pojke som tycker om mig. Varför är det så? Och varför vet jag om alltför många som känner likadant? Varför kan vi inte nöja oss med kärleken som vänskap erbjuder?

Ikväll har jag ingen pojke som tycker om mig, inte vad jag vet iallafall. Jag har en pojke som har slutat tycka om mig, men livet känns bra ändå. Jag har varit ensam ikväll, men jag har inte känt mig ensam. För första gången på över en månad har jag känt mig tillfreds med mitt eget sällskap. Det har jag saknat. Att njuta av att sjunga högt med stängda ögon, att skriva samtidigt som jag nynnar, att lyssna på mina tankar utan att försöka stänga av dem för att det blir för mycket. Jag har känt mig lycklig och tacksam för mitt liv, trots att jag inte har någon pojke som tycker om mig. Det känns förbannat jävla bra. Jag är förbannat jävla bra.

Likes

Comments