Såhär är det, motivation är något du finner i din VILJA, men också i din förmåga att tro på dig själv. Vad det än är för förändring du vill ha.

Exempel på när viljan inte finns där tillräckligt
Ofta låter det "Jamen jag vill ju, men ...." blablabla, osså tusen olika ursäkter. Och! Ursäkterna är också ofta något som personerna själva vet om, vilket då gör att de ursäktar sig IGEN med ett "Jaja, bara massa ursäkter, men...jag ska ta tag i det". Det kommer dom inte göra, det hör jag direkt. För ofta tror folk att, om de tex ska gå ner i vikt, så måste de sluta med ALLT gott här i livet. Och det är så synd att tänket går så, för så behöver det absolut inte vara. Siktar man mot ett långsiktigt mål, så behöver man inte ge upp chokladet/ölen eller vad det nu än må vara. Man behöver bara äta lite mindre av det, och inte alla dagar i veckan. Det där med svartvitt tänkande har jag själv varit fast i, så jag vet hur det är.
Om inte DU VILL till 100%, så kommer du inte heller att lyckas med förändringen du vill göra. Dessa människor är också galet bekväma och kan ursäkta sig (igen) med ett "Fast, jag är jag och jag är ändå ganska nöjd". Absolut, är du nöjd så är jag nöjd. Men är du verkligen nöjd? Många människor målar upp en fasad och ljuger för sig själva, men känner något helt annat på insidan. Det är ofta rätt lätt att genomskåda, men inget jag påpekar eller trycker på för, om inte viljan finns där tillräckligt, så kommer personerna aldrig vara mottagliga för tips & råd.

Till dom människorna som inte har den 100% viljan men som ändå ska in på ämnet och nafsa med mig, är jag inte riktigt lika snäll mot.
Såhär såg ett samtal ut som jag hade med en kollega som ofta halka in på ämnet om att träna och äta bättre:
Hon: ahmen du vet, såhär ... liksom, asså... jag vet ju vad jag måste göra, men det är just det att ta steget att göra det.
Jag: okej.
Hon: jamen du vet, alltså... ja.
Jag: nä. jag vet inte. berätta för mig!
Hon: ahmeeen, så sitter man så skönt i soffan, osså vet man att de är kallt ute.
Jag: du vill ju inte göra något åt din situation, det hör jag ju.
Hon: jomen alltså, jag har klarat det förut, så jag vet ju att jag kan, men ...
Jag: *avbröt henne* ... du vill inte.
Hon: *tystnad*
Jag: okej såhär, vad är det du vill få ut av att äta bättre och röra på dig?
Hon: *gick därifrån*

Hon blev sur. Jag blev glad. Låter det konstigt? Ja förmodligen. Men för att väcka sådana här människor ur sin lilla bekväma bubbla, när jag hör att det finns en inre längtan efter något, då behöver man ibland få en käftsmäll. Då går det inte att gulligulla. Det roliga är att, två veckor senare kom hon intraskande och skröt glatt att hon hade gått till jobbet och visa stolt upp sina egenfixade matlådor. Sånt blir jag glad i hjärtat av. Mitt leende kan inte vara mer genuint än så.



Exempel på när förmågan att tro på sig själv inte riktigt finns där.
Här lyser osäkerheten igenom. Även hos personerna som spelar Allan och tror sig vara bäst på allt, inklusive de område jag är som bäst. Vissa människor fiskar information genom att prata runt ämnet för att locka fram en diskussion i de dom vill ha information om. När jag förstått detta så spelar jag med och börjar prata om det dom fiskar efter, då sitter dom tysta som små möss. Sedan märks det tydligt att de sänker garden en aning och är lite mer ödmjukare. Förståelse mina vänner, förståelse.
Men sen finns det människor som bara "Emma. Jag kan inget om det här, kan du hjälpa mig?". Dom människorna älskar jag och vill typ krama och aldrig släppa taget om. För, det allra första steget mot en förändring är att själv INSE och FÖRSTÅ, att en förändring behöver göras. Alltså, allt börjar med en TANKE. Nästa steg från tanke, är till handling. Vet man då inte vad man ska göra, då ber man om hjälp. Det är och kommer aldrig vara fel att be om hjälp. Vad det än är. När jag då börjar prata om vad dom skulle kunna göra mm, så märker jag på en del att det blir lite jobbigt och jag ser direkt att osäkerheten träder fram och de drar lite tveksamt på munnen. Dessa människor behöver all push och stöd de kan få. De behöver ingen som skriker på dom att göra 2 repetitioner till eller någon som dumförklarar dom, utan raka spår med STOR förståelse och kärlek helt enkelt. För, en förändring tar tid och under tiden kan det vara jobbigt.

Förr, när jag pratade med folk så visste inte jag riktigt vad jag skulle svara. Vad jag gjorde efteråt var att jag såg in till mig själv, vart jag hitta mina motivation och vad som gjorde att jag rest mig alla gånger efter alla misstag jag gjort. Kom alltid fram till samma sak, KÄNSLAN.

De är alla känslor i min kropp & knopp som jag VILL känna. Det är min motivation. Jag gör det för jag mår så sablans bra av det. Och vad är viktigare än att man mår bra & är glad?
Jag fullkomligt älskar känslan både under och efter ett hårt pass i gymmet.
Känslan under och framförallt efter ett löppass. Endorfinerna som sprudlar i hela kroppen.
Känslan av att känna mig rörlig, stark och pigg.
Känslan av att vara tacksam över min kropp, oavsett hur den ser ut. Att ha en självkänsla som är på topp.
Känslan av att jag numera äter vad jag vill, när jag känner för det.
Känslan av att inte känna ångest om jag hoppar ett träningspass för jag är trött. Att lyssna på kroppen.
Känslan av att kunna andas djupt ner till magen och inte känna stress.
Känslan av balans och ett långsiktigt tänkande istället för svartvitt.

På riktigt, tänk efter vad som gör dig glad och vad du mår bra av. Penna o papper, skriv och sätt upp på kylskåpet eller varsom. Klipp eller riv ur meningar från tidningar som får dig att bli glad eller tänka mer positivt.
Vart du hittar din motivation, det kan endast du själv svara på. Kom ihåg det!

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

Godkväll!

Eller fan, klockan är bara 18 men det är mörkt som natten ute. Känns senare.

Det är lite roligt att jag går runt som en jävla fåne, ler o rycker på axlarna när folk nyfiket undrar om jag fått jobb i Blekinge. Nä, asså vet du vad... Jag har inget jobb. Det löser sig. (Jag hade aldrig sagt så om jag inte haft bollar i luften ;)) Men som det ser ut just ju, nope... inget jobb.

SISU idrottsutbildarna, som jag var på intervju hos, ja jag fick jobbet där. Men det var alldeles för dåligt betalt och inga garantier. Så jag tacka nej till det.

"Men Emma, känner du någon där?" Nej. "Men tänk om du inte trivs?" Nä, då får jag ju bara flytta igen. "Men om du inte får jobb?" Det får jag. "Har du boende?" Ja. "Vad ska du göra där?" Jobba, träna, plugga och leva lajvet. "Jaha, men bara sådär?" Ja. "Du älska ju Göteborg" Ja, gjorde. "Men... okej" Ja. Frågorna har blivit en del. Jag kan inget annat än att le mitt feta leende samtidigt som jag flummar fram något svar. Vafan, man måste testa sig fram och göra vad man känner för. Många människor är alldeles för bekväma, vilket hindrar dom från att leva eller från att göra något de verkligen vill göra. Saker o ting blir knasiga ibland. Jag vet inte hur jädra många misstag jag gjort när jag provat mig fram hit o dit. Men det tillhör. Vad gör det om hundra år liksom?

Som det såg ut så skulle jag egentligen åka till Blekinge den 4Nov och stanna till den 15Nov. Men saker & ting går inte alltid min väg alla gånger. Denna gången sket det sig. Rätt ordentligt. Så jag får planera om då jag hade några möten mm. Men det löser sig.

Börjar ny utbildning imorgon. Ja, mitt bland allt annat. Ibland vet inte ens jag själv vad jag sysslar med o ger mig in på. Aja, den som lever får se. Utbildningen är: idrottsnutrition.

Träningen. Oh min kära träning. Jag har helt nytt fokus. Nu blir det endast 4 dagar styrketräning och en dag som är valfri träning där jag gör precis vad jag känner för. Morgonpromenaderna o löpningen, tjaaah.. de tar jag när jag orkar. Är jag för trött när klockan ringer, så somnar jag om. Har nog aldrig lyssnat såhär mycket på kroppen som jag gör nu. O satan vad den tackar mig, de kan jag lova er.

Nnnnnää, nu ska jag göra äggröra med kalkonskinka, tomat o gurka :)

Likes

Comments

Alltså. Jag måste ju bara dela med mig av min morgon.

Klockan var ställd på 05.45 + snooze i 15min. Så när klockan stod på 06.00 klev jag upp från sängen. Kände direkt i lägenheten att det inte var kallt ute. (Sover med två fönster öppna) Mentalt så var jag inställd på intervaller. Men nnnnnnä! sa jag för mig själv o la armarna i kors. Jag ska bannemig springa långdistans. De passen jag älskar som mest med löpning. Ligga o mysa i ett långsamt tempo, andningen bara följer med, överkroppen är avslappnad medan höfter o ben får jobba, landar lätt på framfoten, andas in frisk luft hela vägen ner till magen och kan samtidigt bara njuta som bara den av miljön och allt runt omkring. Jag älskar det verkligen. Bästa tänkbara miljö, oavsett löppass är helt klart skogen. Utan tvekan. Idag blev det ingen skog, de blev asfalt. Genom märker, o inga lampor. Men så blir det ibland. Känslan är grym ändå.

Jag stannade vid en lekplats där dom hade en liten studsmatta som jag fastna en stund på. Skitroligt var det. Påminner mig mycket om förr, när jag o mina syskon ofta hoppa studsmatta och kom på massa lekar på/runt/med den. Du vet förr när man var ute o lekte istället för att sitta inne vid någon dator eller serie haha. Jag hittade också några roliga ställningar typ som jag började gå balansgång på, testa min bålstabilitet lite. Jädra kul. Hoppade o skuttade som ett litet barn. Förjävla roligt. Sen knata jag vidare helt glad haha.

Även om långdistans innebär lågt tempo så tycker jag fortfarande det är viktigt för tid till nedvarvning. Så när jag hade ca 10min hem så stannade jag o började gå väldigt lugnt. Det var lite svårt faktiskt, för benen ville fortsätta springa och andningen var de inga konstigheter med. Samtidigt då som jag hade jädra go musik i öronen så blev det att jag dansa mig fram sista biten. Folk kollar, de gör dom. Men de skiter jag i. Jag kunde inte stoppa mig själv haha.

Kommer in. Drar av de blöta kläderna och fixar frukost. Tänder ljus och gosar ner mig i soffan. Asså den starten på dagen, känslan. Det är just känslan som gör att jag tar mig upp och gör det. Alla lyckoendorfiner som bara sprudlar.

Yaaaass, det är känslan jag vill åt. Jag struntar som sagt i hur jag ser ut, numera. O går helt o hållet på känsla o gör det jag tycker är roligt och mår bra av. Det är underbart. En riktig frihet.

Jag kan bli otroligt pushig till folk ibland. "KOM IGEN. BARA GÖÖÖÖR DET". Nästan att jag själv kan börja undra om jag är för mycket. Men det landar grund o botten i att jag vill att folk ska känna den känslan jag gör. För att det får en att må så bra och vara så glad. Sen behöver det inte vara just löpning eller styrketräning som jag brinner mest för. Det kan vara något heeeelt annat. Alla gillar olika. Men fysisk aktivitet ska inte kännas som ett måste. Det finns massa roligheter. Våga testa dig fram o se vad Du tycker är roligt. Se in till dig själv.

Likes

Comments

Det gick 3v utan träning. Det var längesen jag var utan träningen så länge.

Första veckan. Jag gjorde ett litet test på mig själv; att inte träna och att inte ha några måltider planerade. Anledningen till att jag gjorde detta var för att jag ville testa psyke och hur det kändes i kropp & knopp att både vara utan träning och kost samtidigt. Men också för att öka förståelsen för hur människor har det som inte tränar o inte äter efter någon särskilt linje. Det enda jag hade planerat var frukosten, men de va ju lätt. Havregryn och proteinpulver. Inte så svårt att ha med mig liksom. Redan första dagen direkt efter jag ätit min frukost började en känsla av panik infinna sig i mitt huvud. Att inte ha nästa planerad och veta när jag ska äta det. För att, jag blir så satans tjurig när jag blir hungrig. Eller rättare sagt, när jag blir hungrig och inte har tillgång till mat. Hunger i sig är en bra känsla då kroppen ligger i förbränning. Men jag fick panik. Det var en känsla jag inte alls var beredd på. Jag hade inte ens tänkt på hur det skulle kunna känna eller förberett mig på något. En sak hade jag bestämt mig för, o det var att inte köpa sötsaker. För, jag tänker verkligen inte trilla dit o trycka i mig massa godis mm bara för att jag själv sätter mig i situationer som jag inte riktigt vet hur jag ska hantera. För jag ville ju detta. Jag ville ju testa mitt psyke. Så vad som hände blev att jag köpte banan, propud o Pepsi Max. Men bara en 30min efter jag ätit de blev jag hungrig igen. Ja det var kaos i både kropp o knopp haha. Men jag jobbade mycket med mina egna tankar o funderingar kring mat under tiden. O allt eftersom så blev det lättare att hantera.

Vad jag menar är att, man behöver inte vara styrd av ett kostschema för att må bra. Man behöver inte heller gå upp massa i vikt bara för att man inte tränar, det beror på hur mycket du stoppar i dig.

Andra veckan, jag var fortfarande i Blekinge då och det blev lite hullerombuller med maten. O så fick det bli. Jag tillät mig att, "Jaja, så blir det ibland". Fortfarande inget godis, utan bara vanlig mat. Lite väl mycket mackor bara haha. Men det var gott och jag kände för det.

Tredje veckan, det var då jag var astaggad på att börja träna igen o komma in i vanliga rutiner. Men nä, då blev jag sjuk med halsont o feber. Så då struntade jag i det den veckan.

Så, 3v utan träning och det blev rätt lärorikt för mig själv. Kan säga att min motivation till saker o ting försämrades kraftigt. Aldrig känt mig så omotiverad och inte orkat ta tag i något. Jag känner de knappt igen mig själv. Jag hade inte tagit mina vitaminer & mineraler så jag kände mig helt svag o ynklig. Inte ätit den maten som jag är van vid och som jag vet att min kropp & knopp mår bäst av. Men pga att jag inte ätit massa godis o sötsaker så kändes kroppen inte fluffy, utan.. tjah, den bara var. Jag fokuserade och fokuserar mer på känslan än hur jag ser ut. Kan även berätta att jag fick så ont i min rygg pga ingen träning. Kände hur min hållning började bli sämre.

Ja, det blev en rad olika känningar för både kropp $ knopp. Det var lärorikt men verkligen ALDRIG mer så länge utan träning. Jag mår inte bra av att vara utan fysisk aktivitet så länge. Varken psykiskt eller fysiskt.

Vad jag tänkt på, förutom de jag själv känt o upplevt, är hur mycket jag hör andra gnälla o klaga på trötthet, ingen motivation, ont i ryggen mm. FYSISK AKTIVITET. TRÄNA. Att många inte tränar är för att dom tycker det är jobbigt o inte ser de både kortsiktiga men också långsiktiga hälsovinsterna.

Jag kommer skriva mer om hur och var man hittar sin motivation i ett senare inlägg.

Likes

Comments

Hääääj häj!

Alltså jag har varit så busy i tankar och funderingar de senaste dagarna att jag gått o dragit upp axlarna omedvetet. Vilket har lett till spända muskler och jävla galen spänningshuvudvärk. Jag trodde först inte att det var spänningshuvudvärk, men var tvungen att fråga min naprapat. And yes, så jag ska boka tid hos honom snart. När jag känner på mina traps så är dom hårda som sten. Inte så bra haha.

Så, vad mina tankar o funderingar bestått av de senaste dagarna, eller egentligen sen en tid tillbaka, är vad jag vill bli när jag blir stor. Hur kan det vara så svårt? Är det bara jag som är fast där? Det finns otroligt mycket jag kan och har skakat bort som jag vet att jag inte vill pyssla med. En sak är säker, att det är inom hälsa jag vill vara. Så har jag tänkt hur länge som helst. Jag brinner för allt som har med träning, kost o hälsa med allt vad de innebär att göra. Jag tycker det är skitroligt.

Men!

På senare tid har jag börjat halka in på ett annat spår. Nämligen beteendevetenskap och psykologi. Jag tänker tillbaka en del på vad jag pluggat, lärt mig och vad jag har tyckt var roligast. Faller då hela tiden tillbaka till de motiverande samtalen. Jag tänker även på hur jädra roligt jag tycker de är när människor kommer till mig och berättar sina förändringar de gjort och hur glada dom är. Och detta pga att jag nämnt något, ställt en öppen fråga till dom som gett dom en tankeställare, att jag lever o resonerar som jag gör osv. Det är så coolt och så roligt att kunna påverka en annan människa så positivt och framförallt att personen tar tag i sig själv och gör den där förändringen som legat o gnagt ett tag.

Jag har även några tråkiga(men lärorika) förhållanden bakom mig med psykisk misshandel. Killar som inte tål att jag som tjej säger ifrån, tar för mig av livet och vägrar låta trampas på. Men när man blir kär så blir man också blind. Tills jag insett att "NAAAH-AH, det där är inte ok" och tagit mig ur det så fort jag kunnat. Det är såklart inte lätt att ta sig ur något sådant eftersom man är så fruktansvärt kär. Men när man ser in till dig själv, vilket man man alltid måste göra först, så inser man att, oavsett hur jävla kär jag är så är han inte bra för mig. Det är viktigt att inte ignorera varningssignalerna, för dom kommer dyka upp om det är något fel. Magkänslan har alltid rätt! Och, pga dessa förhållanden så har jag blivit lite, vad ska man säga, skrämd av hur fort utför det kan gå för en människa. Som "bara" blir kär. En människa som kan ha både fötterna på jorden men träffar fel kille/tjej och blir fast i dennes klor. För att, till en början är allt så himla bra, fint och mysigt. Men sedan tränger sig små elaka kommentarer ur och den andre blir lite sårad, får genast höra att man överreagerar mm. Allt börjar så oskyldigt o det är alltid tjejen som blir den som är "crazy" och otrovärd. Jag vill därför kunna på något sätt försöka få människor att förstå hur lätt de är att hamna i psykisk ohälsa, men också de viktigaste, att de går att ta sig ur det.

Ja, så anyway. Erfarenhet blandat med vad jag läst o lite så har tagit mig in på ett detta spåret med beteendevetenskap. Igår när jag kom till insikt med det så börja jag böla direkt haha. Sån lättnad. Jag är sån galen känslomänniska. Så känslostyrd.

Jaha, vad ska jag göra nu då? Jag hänger knappt själv med i svängarna här haha. Ibland undrar jag hur mina nära o kära hänger med. Vet inte hur mycket min mamma och syster fått höra från mig. Jag vill göra det, jag funderar på detta, jag ska åka dit, jag ska börja plugga, jag flyttar utomlands. Ja det är hur mycket som helst. Även om jag tar alla beslut i slutänden så hade jag ändå aldrig klarat det utan min familj och mina vänner. Jag ska fortfarande flytta till Blekinge. Jag kommer behöva läsa två kurser på komvux och sen sätter utbildningen igång nästa höst. Tills dess så kommer jag jobba. Nånstans haha. Fortfarande oklart med jobb. Men de löser sig.

Sisu hörde av sig igår men jag hade inte tid att ringa tillbaka så får göra de på måndag.

Jag känner mig just nu som Agda 90 år pga mina tre träningspass denna vecka. Ont överallt och kan knappt röra mig haha. Men har man inte tränat på tre veckor så kan man inte räkna med annat. (Ska skriva om det, de kommer)

Men. Men. Men Emma! Allt det här med hälsa, träning o allt, what about it? Jo, såhär... Det är ett väldigt stort intresse för mig. Men inte mer än så. Det är skillnad på intresse och att vilja jobba med något. Så jag kommer fortfarande läsa om allt som rör hälsa. Påbörjar i slutet av oktober en till kurs inom idrottsnutrition. Ska bli asball. Jag kommer aldrig vilja sluta utvecklas.

Vad ska det bli av denna dam? Ja, den som lever får se ;) Men seriöst, är det bara jag som är såhär sprallig och helt ivrig? Jag tror att, ivrig är man tills man hittat det man verkligen vill göra. För just nu känner jag mig så galet understimulerad så jag klättrar på väggarna. Och, att ha mycket att göra kan va stressande, men att vara understimulerad kan också vara stressande. Lite där jag befinner mig just nu. Varför är de då stressande? För att jag vet att jag kan så mycket mer än vad jag gör idag.

Så. Punkt. Godnatt!

Likes

Comments

Yaaao!

Nu var de sådär längesen jag skrev igen. Det är mycket inför flytten till Blekinge.

Jag trodde för nå stund att jag hade allt fixat. Du vet med boende o jobb. Men nä. Här händer det grejer. Boendet har jag. Kontrakt skrivit och allt så det är lugnt. Men fick ett samtal häromdagen från Blekinge idrottsförbund, du vet där jag skulle börja jobba. Som sa att dom tagit in en internt istället. Jag blev chockad och lite ledsen. Men dom ville inte släppa mig så jag ska nu istället täffa SISU idrottsutbildarna, på måndag kl.8 i Karlskrona. Självklart otroligt spännande. Men detta är inget fast jobb, utan handlar om föreläsningar för olika idrottsförbund i alla olika nivåer. När han sa upp till elitnivå kände jag direkt en stor klump i halsen. Shit. Vad jag då kommer föreläsa om är idrottsnutrition. Vad man ska äta för att kunna prestera så bra som möjligt, VIKTEN AV KOLHYDRATER, vad som händer om man inte äter, när man ska äta och vad mm. Finns hur mycket som helst. Så, det ska bli intressant att träffa dom.

Förra gången jag var i Blekinge träffade jag en gymägare i centrala Karlskorna. Vi pratade i säkert två timmar och kom fram till lite. Bästa sättet för mig att få in en fot hos dom är att börja hålla klasser. Alltså gruppträning. Detta är ju rätt kul då jag inte är en gruppträningsmänniska. Vi diskuterade kring det och fram & tillbaka. Men jag sa till honom direkt att jag är villig att ge de ett försök, definitivt. Så, det är tre olika klasser jag kommer att börja hålla i, som det ser ut just nu. När jag flyttar dit kommer jag först gå på varje pass för att känna på det. Sen kommer jag få koreografin för att nöta in den. O sen är det bara att köra. Detta kommer också kunna leda till att jag kan "sälja in mig själv" till medlemmar.

Så, ja vi får se hur allt går. Men detta betyder också att jag då i nuläget inte har något fast jobb. Ingen garanti. Ska erkänna att jag är lite orolig över det. Men känner också mig själv, det löser sig. Klart som tusan jag hade velat ha ett heltidsjobb sådär direkt, pang bom. Men jag vet också att vägen mot dit man vill, är inte enkel. Det gäller att ha lite is i magen och tålamod.

Annars. Jag lever i de charmiga flyttkaoset här hemma. Det gör inte så mycket för de påminner mig om att inom snar framtid är det dags att fälla ut vingarna.

Jag har inte tränat styrketräning på snart 3v pga olika anledningar. Kommer skriva mer om det i ett senare inlägg.

Nu ska jag äta riskakor och ägg. Haij!

Likes

Comments