View tracker

Att våga. Det är det första steget till en ömsesidig och stabil relation. Våga ta risker, och våga lita på din häst. Våga lita på att den inte kommer fly ifrån dig så fort den får chansen till det. Våga lita på att den inte vill dig illa. Våga lita på att din häst litar på dig. Annars finns där ingenting.

Jag vet att det kan vara svårt att släppa "tänk OM"-tänket. Tänk OM min häst springer över mig om jag låter grimskaftet hänga. Tänk OM min häst sticker med mig om jag lättar på tyglarna. Tänk OM min häst sparkar mig, eller tänk OM den skulle välja att fly bort från mig så fort den får chansen till det. Men, det är just det här "tänk OM"-tänket som kommer hålla dig tillbaka från att ha den där tilliten din häst egentligen drömmer om att ge dig. Hur ska din häst, som själv inte valt att bo hos dig, och att bli omhändertagen av dig, kunna lita på dig om den inte vet att du vågar lita på denne?

Men, missförstå mig rätt. Jag menar nu inte att du ska gå från att rida med full utrustning till att plocka bort allt; sadel som träns, hjälm som väst, och förvänta dig att din häst inte kommer dra iväg när ni galopperar över ett fält, för det kommer den förmodligen att göra. Du behöver inte plocka bort någon utrustning, inte börja med "NH" eller vad än det är. Det enda jag uppmanar till är att förändra tankesättet och våga, VÅGA lita på din häst och släppa in den i ditt hjärta. Det är den allra finaste gesten du kan ge till din häst, den allra mest betydelsefulla presenten du kan ge åt din vän som alltid finns vid din sida, som alltid ställer upp på dina upptåg. Den som släpper upp dig på sin rygg, och viskar "led mig".

Så öppna ditt hjärta och vidga ditt sinne. Våga lita på att din häst vill vara dig till lags. Din häst vill kunna lita på dig - visa då att den kan det, genom att lita på den. Det du kommer få tillbaka är en ömsesidig tillit, vilket i sig är den oumbärliga grunden i ett fantastisk samarbete mellan båda parter. Viska tillbaka till din häst, "jag leder dig".

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

Likes

Comments

View tracker

Det helt ofattbara har inträffat. Inte trodde jag själv att jag, ens över min döda kropp, skulle skaffa ett bett till min häst. Jag, ett bett! Men efter en del resonerande fram och tillbaka har jag ändå insett att det vore bra med ett bett.

Just nu rider och hanterar jag Cardi endast i kapson, vilken hon börjat protestera lite mot, repgrimma samt hackamore. Alla dessa huvudlag påverkar ju nosen på ett eller annat sätt och det känns inte helt rätt mot Cardi att ge så mycket tryck på nosbenet. Halsring är det inte ens tal om såhär dags, utan då jag vill variera trycket och ge nosbenet en paus blir det bett, även fast det tar emot lite, som gäller.

Ni som känner mig och/eller följt min förra blogg vet att jag till 99% föredrar bettlösa alternativ. Men, nu blev det som det blev, och förhoppningsvis kommer hon acceptera bettet och kanske till och med lära sig tycka om det. Första gången jag introducerade bettet till henne var det ett väldans ståhej, hon fräste och spottade vilt omkring sig och ville helst inte veta av bettet (detta var ett vanligt metallbett). Jag fick sedan testa ett äpplebett (se bilderna) av en tjej i stallet och, hör och häpna, det verkade faktiskt accepteras! 

Så, nu skall här börjas om från början, bettet ska gillas och förknippas med bara bra saker. Just nu brukar jag sätta på tränset med bett under grimman medan hon blir omskött (vilket hon ÄLSKAR att bli - gosigare häst finns nog inte) och när vi gjort detta ett tag kommer jag ha tränset under repgrimman medan jag promenerar, tränar groundwork och rider. Detta kommer säkert ta en ganska lång tid innan hon helt accepterat bettet, men jag tror mer på att introducera det som ett vardagsredskap på detta sätt än att bara trycka in det med våld och börja rida. Jag vill nämligen inte arbeta MOT min häst, jag vill arbeta MED henne - det får helt enkelt ta den tid och det tålamod det behöver.

Likes

Comments

View tracker

...på detta helt värdelösa väder! Ena dagen är det plusgrader och snön och isen börjar smälta undan, och andra dagen är det under nollan och allt blir bara halt, hårt och knöligt - förskräckligt hästväder, framförallt för en barfotahäst vars broddade boot gått sönder. För halt att rida ut, för knöligt och hårt att vara på ridbanan. Detta är förstås otroligt frustrerande då jag verkligen skulle behöva all tid som finns åt att bygga upp Cardi i ridningen, men så länge det fortsätter såhär blir det träning från marken som gäller. Nåväl, det är väl inte helt dumt det heller.

De senaste dagarna har jag varvat groundwork, longering, frihetsdressyr samt arbete för hand (alltså att jag går bredvid hästen men styr med tyglarna som om jag skulle sitta på ryggen). Det senare provade jag faktiskt på igår, för första gången någonsin, och det gick faktiskt oväntat bra! Cardi skötte sig galant och släppte till rejält, längde sig fint och trampade under jätteduktigt. Höger varv var som vanligt inga problem alls, öppnan satt fint och vi påbörjade även en sluta från marken. Vänster var desto svårare - Cardi ville inte riktigt släppa till i bogarna i det här varvet utan rakställde sig och började minska volten istället för att följa spåret jag visade henne till. Måste verkligen jobba mer med att stärka vänstersidan. Tänk att det kan vara så stor skillnad, ändå!


Hittills när jag arbetat Cardi
har jag endast fokuserat på att hon ska länga sig, släppa alla spänningar och sträcka ut sin överlinje, även om hon haft noll samling. Igår bestämde jag mig dock för att det var dags att öka svårighetsgraden liiiite, lite - och börja träna in en korrekt samling, vilket vill säga en naturlig och inte hopdragen "form". När jag tränar detta med Cardi börjar jag med att berömma henne så fort jag ser minsta antydan till att samlingsgraden ökar, t.ex. att hon skiftar sin vikt från framdelen till bakdelen. Till detta använde jag mig av ett dressyrspö, som jag bara touchade henne lätt på rumpan med tills jag såg en vag förskjutning av vikten från framdelen till bakdelen. Cardi tyckte det var ganska jobbigt och svårt att förstå just vad jag ville, så jag gick inte längre än att jag bara såg den där lilla förändringen i hennes hållning innan jag avslutade.

Detta var ett träningssätt jag verkligen fick upp ögonen för och som jag förmodligen kommer fortsätta med nästintill varje dag så länge marken är frusen och oridbar, och sedan ta med mig och varva med ridpassen. Rekommenderar det verkligen till fler, då jag kunde se så mycket mer nya saker från marken jag inte lagt märke till från ryggen, samt att användningsområdet av hjälper ökar då du kommer åt helt nya områden från marken.

Likes

Comments

Oavsett vilken disciplin inom hästvärlden vi valt att centrera oss vid kan knappast någon ha undgått att komma i kontakt med ett mycket väl användt, samt, enligt mig, i många fall missvisande begrepp. Det jag talar om är förstås ordet "form", vilket jag tänkt ta upp idag, då det är så många som faktiskt inte ens har någon aning om hur en äkta form ser ut samt hur man ser skillnaden på en simpel krökning av nacken med massor av påskjut eller en stabil samling. Även fast de flesta säkert hört precis detta tusentals gånger redan verkar det vara så många som helt missar det och istället följer med strömmen..? 



Vad är egentligen form? Varför ligger det så enormt mycket fokus just vid det?
När vi sätter oss på ryggen på våra hästar blir det en hel del extra kilo för hästen att bära på. Hade vi kunnat sprida ut vår kroppsvikt över hela hästens rygg utan tryckpunkter hade det inte varit några större problem att bära upp ryttarens vikt, men det går förstås inte att göra. Istället när vi sätter oss i sadeln tynger det ner hästens framdel, som inte alls är gjord för att bära så mycket extra vikt. Då vi, som ryttare, rubbar hästarnas naturliga balans och viktfördelning i kroppen är det viktigt att vi hjälper dem hitta ett sätt att ridas utan att ta skada av det, vilket alltså är syftet med att arbeta och rida hästen i form.
 

Mer utöver själva ordet "form" har antagligen i princip allihopa även hört en annan himla bra tanke: att formen ska komma bakifrån, inte framifrån. Detta håller nog de flesta med om, det är ju logiskt att det är bakifrån samlingen ska komma då det är till de starka bakbenen vi vill förskjuta tyngdpunkten då det ska bli deras uppgift att bära och balansera upp häst(+ryttare). Så fort bakbenen slutar bära läggs återigen tyngden över på framdelen, alltså: inga aktivt bärande bakben - ingen samling. 
   ​
När bakbenen börjar trampa längre in under sig mot tyngdpunkten kommer det att dra med sig bäckenet som då vinklas bakåt. I samband med att bäckenet vinklas bakåt kommer också ryggen och hästens överlinje att höjas. Då höjs också ryggens främre del, området kring manken och framdelen får bära mindre vikt. När den delen av ryggen höjs kommer halsens S-kurvor att rätas ut och halsen kommer att längas. Det är alltså i detta stadie hästen går i form och bär sig själv på ett bra sätt.

​​
Vissa ryttare brukar "klämma ihop" hästen till en "form" mellan skänkel och tygel. Det är förvisso ett lättare sätt att få hästen att "gå fint" med krökt nacke. Men en häst som blir riden på detta sättet kommer aldrig någonsin kunna bära upp sig och sin ryttare på ett korrekt sätt då halsen istället för att längas blir tvingad till att dras ihop. Halsens s-kurvor växer, ryggens främre del åker ned och bakdelen upp vilket inte ger bakbenen en enda chans att kunna bära vikt.

Så varför ser jag ändå otroligt ofta ryttare (även erfarna som rider i höga klasser inom dressyr) vars hästar släpar bakbenen bakom sig och istället bär upp sig på bogarna? Starka ryttare med flashiga kandarträns som drar ihop hästens hals så långt uppåt-bakåt det bara går och kallar det "att gå i form" även fast det är den allra skadligaste och mest utsatta positionen att gå i för en häst som bär på en ryttare? Men det förstås, det viktigaste är ju i alla fall att få högre procent på en tävling.



Nu är det faktiskt dags att börja tänka om angående formens syfte. Är det för att hästen ska bära sig rätt och aktivera de rätta muskelgrupperna eller är det för att ryttaren ska se häftig ut och vinna en tävling? Var gick det egentligen snett någon stans?

Likes

Comments

September
Cardi lämnar sitt hem utanför Jönköping för att åka hela vägen upp till Uppsala, där hon flyttar in i ett ytterst charmigt litet stall en bit utanför Dalby. Cardi får en egen box och två stycken nya hästkompisar; Macke, min föredetta medryttarhäst, och Bello.
I början funkar det ganska bra. Det tar visserligen ett bra tag innan hon hittar sin plats i flocken, men fungerar i det stora hela ganska bra.

Oktober
Efter att ha bott i det nya hemmet ett tag börjar saker och ting sakta men säkert att förändras. Cardi tappar både muskler och hull och blir hängig, lågmäld, spänd. Vi avmaskar alla hästar och ökar på med foder, men ingenting verkar hjälpa. Stressen kommer över oss och vi börjar fila lite på eventuella lösningar.

November
Kärt återseende när hovvårdaren vi anlitat visar sig ha verkat Cardi för ett par år sedan, då hon stod i Stockholm, hos en av de tidigare ägarna. Tänk vad världen är liten, ändå!
Men utöver att hovarna blir finare blir det inte bättre med Cardi. Hon fortsätter att magra av, och vi inser då att vi inte har något annat val än att lyssna på henne och flytta till en lösdrift, då hon inte verkar gilla livet på box. Sagt och gjort, ungefär exakt två månader efter att Cardi kom till en-bit-utanför-Dalby-stallet stiger hon återigen in i transporten för att flytta - igen! Denna gången landar hon i andra änden av Uppsala, på en lösdrift med tre andra hästar. Här är det fri tillgång på foder och hon slipper stå och bli rastlös i en box. Det känns verkligen att vi tagit rätt beslut!

December
Då jag reser bort i mitten av december, till Sydafrika, för att hälsa på min kära vän Storm, får Cardi mest stå och skrota i hagen och passa på att äta upp sig lite. Vi har åtminstone ÄNTLIGEN lyckats köpa oss en sadel som passar, vilket kommer underlätta igångsättningen enormt mycket!
I December träffar jag även en av Cardis förra ägare, verkligen en supertrevlig tjej, och köper de boots Cardi haft när hon stått hos henne. Otroligt roligt att träffa henne och höra lite om hur det var när hon hade Cardi!

Januari
När jag kommer hem från min resa har saker och ting verkligen förändrats, och jag kan knappt tro mina ögon när inte ett endaste revben längre syns på den stackars hästen jag åkt ifrån tre veckor tidigare. Glatt kommer hon gnägg-galopperandes i hagen emot mig och det märks att lösdriftslivet verkligen gjort henne gott.
Jag börjar med en gång att sätta igång henne. Hon är förstås ytterst otränad, inte alls i form, så jag börjar med bebissteg - att hon ska kunna skritta avslappnad och länga överlinjen, samt kunna gå böjd i båda varven.

Februari
En equiterapeut kommer ut och behandlar Cardi. Hon säger att hon känns fin, men svag i kroppen, förstås. Sedan hade hon en låsning i vänster sida som equiterapeuten gissade kommit från en sadel som inte suttit helt perfekt, och att Cardi då gått och hållit andan lite. Denna spänning tar hon i alla fall bort och sedan den dagen har hon varit extremt mycket mer avslappnad - både vid sadling och ridning.
Cardi har nu börjat kunna bära sig relativt bra i både skritt och trav och musklerna känns som att de är på gooood väg! Jag ser framsteg varje dag, både i ridningen och i Cardis mående. Hon växer i sig själv så det knakar, vågar ta för sig mer (på ett bra sätt) och är generellt gladare. Äntligen börjar hon visa sitt rätta jag och jag är hel säker på att vi, trots en del motgångar som varit, kommer kunna ta oss långt.

Likes

Comments

Nä, nu är det banne mig dags. Har förhalat på tok för länge med bloggen och skjutit upp att börja alldeles för länge. "Jag orkar inte ikväll", "det händer ändå inget speciellt", "jag har inga fina bilder". Ursäkt på ursäkt, varenda kväll. Men nu är det slut med ursäkter! Visst kanske det inte händer saker som är superroliga att läsa om, och visst kanske jag inte har en privat proffsfotograf som kan föreviga varenda ögonblick i mitt och Cardis liv - men jag skaffade ju faktiskt denna blogg för att ha den som någon slags loggbok för mig själv, och, i den mån det berör, låta andra ta del att våra fram- samt motgångar. Jag satt nämligen igår och grubblade lite för mig själv över att det var så synd att jag inte börjat skriva loggbok redan från första dagen hon kom, och fick då idén att det var ett ypperligt tillfälle för att damma av bloggen och återuppta min karriär som oprofessionell skribent.
Jaha, då kör vi då. Daglig uppdatering - allt eller inget, den nakna sanningen. Here goes nothing!

Likes

Comments

"A horse's face always conveys clearly whether it is loved by its owner or simply used." (Anja Beran, Classical Schooling with the Horse in Mind)

Anja Beran.
En av mina absolut största förebilder och inspirationskällor inom hästvärlden. Hennes mjuka sätt att rida och hantera hästarna är verkligen helt otroligt vackert - jag tror aldrig jag skulle kunna tröttna på att se henne arbeta med sina hästar. Går det att bli annat än inspirerad?

Bildkälla: www.anja-beran.com/

Likes

Comments

Mitt namn är Hedda Sahlén, jag är 18 år och bor i Uppsala. Hela mitt liv har jag älskat hästar, och så länge jag kan minnas haft drömmen att en vacker dag ha en egen.
I flera år slet jag på ridskola, och tyckte i början mest att det var roligt att rida och att ponnyerna var söta. Men, plötsligt en dag kände jag att det inte räckte. Det var inte min grej det där, att rida lektioner på olika ponnyer och göra lite vad som helst utan att själv ens tycka hälften var givande på något enda sätt. Jag ville ha mer, jag ville ha kontakten med ett djur, med en häst, och variera mitt och hästens umgängessätt på andra sätt än endast genom ridningen - och det var så jag började intressera mig för det naturliga hästtänket. Jag läste in mig ordentligt på naturligt hästmannaskap och kände direkt att det var precis sådant jag ville syssla med. Jag fortsatte lära mig mer om alternativ hästhantering och snubblade då över en video om Akademisk Ridkonst och blev fast direkt. Det var så otroligt vackert och såg så harmoniskt ut att jag inte längre kunde titta på "vanlig dressyr" på samma sätt igen efter det, och det var då jag bestämde mig för att göra slag i saken och sluta från ridskolan. Jag hade ingen plan alls på hur jag skulle fortsätta med hästar efter det, jag bara visste att jag skulle det. Jag bara visste att jag äntligen skulle få min chans att utvecklas inom de nya, spännande områdena jag upptäckt - och som en stjärna sänd från himlen snubblade jag en vacker dag över varmblodet Mackes medryttarannons på hästnet. Detta var i Augusti 2014, precis efter att jag slutat från ridskolan. Macke behövde då medryttare som red, eller åtminstone var villig att lära sig rida akademiskt. Han var också tricktränad och frihetsdresserad, och jag trodde knappt mina ögon när jag såg annonsen. Jag skrev förstås, och ett tag senare var jag Mackes medryttare. Precis det jag ville ha fanns nu endast en tio minuters lång busstur iväg från mig, och min lycka var gjord.
Macke lärde mig otroligt mycket under året jag var hans medryttare, och jag är otroligt tacksam för det! Tack vare hans underbara ägare Tina har jag även fått en större helbild över hur hästar fungerar i sig, och så mycket jag lärt mig av henne hade jag nog inte tagit reda på på egen hand. En annan sak jag är tacksam över angående just Macke och Tina är att det är tack vare dem jag äntligen fick uppleva min allra högsta önskan under alla år - att ha en alldeles egen häst.

Menai Cardi Maid, eller Cardi, som hon kallas till vardags, är ett isabellfärgat Welsh Cob-sto född 2009. Hon importerades som föl från Menai Stud i Wales, flyttade runt lite, och kom sedan den 23 September hem till mig.
Cardi har tränats inom "vanlig" dressyr men det senare året börjat skolas om akademiskt och min plan är att fortsätta med det akademiska och naturliga tänket, men med min egna tvist. Hos mig går hon både barfota och utan bett vilket funkar fint.
Då Cardi endast har bott hos mig en väldigt kort stund har vi inte hunnit lära känna varandra ännu och därför inte kommit speciellt långt in i vår relation över huvud taget, och det är just ett av skälen till att jag skaffar den här bloggen - för att kunna se över vad vi åstadkommit tillsammans, både framsteg och nedslag, samt för att kunna inspirera mig själv till att fortsätta kämpa med relationen även om det skulle kännas tufft. Jag ser det även som en möjlighet för mig att uttrycka mina känslor och åsikter över saker inom hästvärlden, och kanske även inspirera någon annan till att börja tänka mer alternativt i sin hästhantering. Men, mest av allt var det för att dela med mig av min och Cardis resa tillsammans - vår väg och strävan efter en relation där båda parterna samverkar lika mycket.

Likes

Comments