Header
View tracker

Klockan är 03:30 på morgonen nu när jag skriver detta. Jag har legat vaken och stirrat upp i taket i snart tre timmar. Dom flesta antar väl att det är pga ångest för skolan eller något annat sånt där. Men njae, inte riktigt.

Anledningen till det hela är mina minnen, som av någon anledning gillar att krypa fram om nätterna när jag ska sova. Det hade ju varit okej om det varit bra minnen, dvs minnen som fått mig att må bra. Men det är minnen som får mig att vilja kväva mig själv och slå mitt huvud hårt mot en vägg. Har ni någonsin känt så pga ett eller flera minnen?

Dom minnena som kväver mig mest, är minnena utav saker jag aldrig kommer att få uppleva igen, iallafall inte med samma person. Det kanske inte verkar som någon stor sak för några utav er, och vissa kommer säkert tycka att jag är patetisk. Men för mig är det verkligen en otroligt jobbig sak, då jag älskar att samla på minnen.

Så fort jag ska göra något, så tänker jag: är detta sista/enda gången jag kommer att få uppleva detta? Kommer jag någonsin att få komma tillbaka hit igen? Kommer jag någonsin att få träffa hen igen? Osv. Jag får sådan otrolig ångest pga dom tankarna.

Det är väldigt få gånger som jag verkligen njutit av något, för hela tiden tänker jag på att det snart kan vara över. Men det finns ett tillfälle, som jag kommer ihåg nu, där jag verkligen njöt och trodde att den stunden skulle vara för evigt. Det var i somras, på Bråvalla. Veronicas röst fyllde hela området, och jag stod i publikhavet, med glitter på kinderna och min absoluta favorit person (då) stod och höll om mig. Livet kunde verkligen inte bli bättre. Jag försvann ifrån verkligheten där ett tag, levde mig in i musiken och var, för en gångs skull, genuint lycklig. Jag har berättat detta alldeles för många gånger, men som ni nog kanske förstår, så var det en väldigt fin stund för mig.

-

Nu är klockan 16:45, och jag har tagit mig igenom ännu en dag. Jag fick lite sömn trots allt. Jag har lärt mig att göra en grej, för att tänka på annat innan jag ska sova. Jag läser alltid ett eller två kapitel, för då försvinner jag ifrån verkliga livet en stund. Så när jag sedan ska lägga mig, så är jag kvar i boken, och drömmer då också förhoppningsvis om den.

Mina drömmar är också en väldigt stor anledning till varför jag inte vill sova. Ibland kan jag drömma bra drömmar, men när jag vaknar får jag istället otroligt mycket ångest, pga att det bara var en dröm. Ibland kan jag drömma otroligt hemska drömmar, och vakna med hjärtat i halsgropen, för att sedan inte kunna somna om alls igen.

Jag tar typ tre olika mediciner för min sömn, varav en biverkning på en utav dom är att man drömmer väldigt mycket mardrömmar. Wow känns ju bra osv, då man tar medicinen för att kunna få sova bra. Så nä, jag skiter oftast i att ta min medicin, just pga biverkningarna. För en annan utav dom gör så mina spärrar försvinner helt, och jag kan vräka hur mig allt möjligt idiotiskt till folk.

Jag förstör inte hur en medicin, som ska få en att kunna sova, gör så mycket annat dåligt mot en istället. Men ja, allt har ju sina för och nackdelar.

-

Nu är klockan 21:40, och jag har legat i sängen och gråtit i snart en timme. Har ni någonsin saknat någon, som ni egentligen inte borde sakna? Och saknat hen så mycket så att hela du går sönder? Jag har, och gör det hela tiden. Jag rår inte för det. Jag vill verkligen inte tänka på denna person, inte alls, men mina tankar säger något annat.

Jag vill inget annat, mer än bara ta tåget ner och träffa denna person. Det är helt sjukt, varför känner jag så? Varför kan jag inte bara gå vidare och börja om på nytt?

Jag har verkligen så många frågor, men förmodligen ingen jag någonsin kommer att få ett svar på, mer än "du måste gå vidare Melinda, det finns fler där ute." Jag är verkligen så sjukt less på att höra dom orden. Hade det varit så lätt, så kanske jag hade gått vidare, för längesen.

-

Jag ska iallafall på möte med min psykolog igen på Måndag, och då hoppas jag att jag iallafall kan få svar på några frågar som jag har. Som tex: Kommer jag att kunna söka till den skolan? Vad finns det för möjligheter för mig nu, och i framtiden? Vad kommer ni att kunna hjälpa mig med?

Det är så mycket som kommer att hända i mitt liv nu, om allt går enligt planerna (vilket jag verkligen hoppas att det kommer att göra). Jag är nog inte redo, alls. Men tiden går, och det är nu eller aldrig.

Jag skrev in mig på två olika danskurser häromdan också. Jag ska hoppa upp ett steg i jazzen, och sedan ska jag börja dansa typ hiphop och lite annat blandat. Det kommer nog att bli väldigt kul, och det ska bli skönt att få något att göra med livet nästa halvår också.

-

Livet kan vara skit och man vill inget annat än bara lägga sig platt ner på marken. Men då gäller det att man ser allt det bra som man har i livet, och fortsätter att blicka framåt. För tro det eller ej, men efter regn så kommer solsken.

Nu ska jag dricka en kopp te och kolla på serier, försöka koppla bort ångesttankarna lite.

Hoppas ni mår bra, och glöm inte att jag alltid bara är ett meddelande bort om ni vill prata med mig. Ni kan få tag på mig på snap (muppenmelliz) eller kik (melindaaajonsson).

Puss&Kram!

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - click here!

  • 98 readers

Likes

Comments

View tracker

Jag har länge velat skriva ett inlägg om allt som hänt. Hur det gått med min utredning, vad jag ska göra med mitt liv, vad jag har för planer osv. Men jag har liksom inte känt mig riktigt redo för att göra det, men så slog det mig idag: kommer jag någonsin att känna mig redo?

Jag hade dans idag, sista danslektionen för detta år. Vi avslutade det hela med att massera varandra, och min danslärare gav mig då så många peppande ord. Det fick mig att se saker och ting ifrån ett annat perspektiv. Så jag klev ur danssalen och tänkte: det är här det gamla slutar och det nya börjar.

Jag har kämpat med min ångest i minst sex år, av vad jag kan minnas iallafall. Jag har gått på alldeles för många BUP-möten för att jag själv ska ha kunnat hålla koll. Men inget dom sa eller gjorde hjälpte något alls. Jag träffade dock en person år 2014, som jag levde med till och från, fram tills i somras. Han fick mig att må bra och fick mig att hitta mig själv mer. Eller vänta, låt oss ta om det där. Han fick mig inte att göra någonting, han var dock en väldigt bra hjälp på traven. Men nej, jag lärde mig själv att hitta mig själv. Jag lärde mig själv att bli självständig, utan att förstå det själv, och nu sitter jag här och tror att jag inte klarar något alls. Men kolla på mig! Jag är en väldigt stark person ändå. Jag har varit i ett krig med mig själv i ca sex år, men jag vaknade idag, och nog slog mitt hjärta fortfarande.

Jag är en stark person. Har ni någonsin sagt det flera gånger till er själva? Har ni kollat på er själva i spegeln och sagt "jag är en stark person". Tro mig, det kommer att få er må aningen bättre. För ibland räcker det inte att andra säger/skriver det, ibland måste du höra det ifrån dig själv också.

Jag fick min diagnos för någon vecka sedan. Eller ja, "fick min diagnos" låter väl inte så rätt, men ni förstår säkert vad jag menar ändå. Jag har iallafall asperger, vilket inte alls kom som någon chock precis. Egentligen bryr jag mig inte alls om vad jag hade fått, bara jag får den hjälp jag behöver, och iom att jag nu fått den diagnosen på ett papper så öppnades det genast fler dörrar. Jag kan tex söka mig till olika skolor, som är anpassade för dom som har asperger.

Så jag har iallafall bestämt mig. Jag ska ta tag i mitt liv nu. Jag ska börja om på nytt. Jag ska söka till ett gymnasium nere i stockholm, och ett antal högskolor här och där, som är anpassade för dom med asperger. Visst, jag vet vad ni tänker: allt det där kan skita sig. Men vet ni vad? Det är aldrig för sent. En sak som är säker, är att jag iallafall inte ska gå kvar på någon skola här uppe.

När vintern är slut så ska jag ut och övningsköra också, så att jag förhoppningsvis kan få fixa mig ett körkort till sommaren. För en sak som jag har lärt mig genom årets gång, är att: oavsett om man har utbildning eller ej, så är det alltid bra att kunna ha med körkort på sitt CV. Så jag ska verkligen ta vara på den chansen som jag får.

Så, till dig ångesten...

Du har fått mig att må dåligt alldeles för länge nu. Jag vet att du förmodligen kommer att vara kvar vid min sida ett bra tag till, och försöka förstöra allt. Men vet du vad? Jag är så mycket starkare än dig. Du kan dra mig ner mot bottnen, men jag kommer ändå tillslut lyckas ta mig upp ändå. Jag tänker inte göra som du vill längre, nu är det jag som bestämmer. Nu är det jag som reser mig upp och visar vem jag egentligen är, och vart jag ska här i livet.

Likes

Comments

View tracker

Modell: jag och min lilla syster Emilia
Foto: jag själv + stativ + självutlösare
Kamera: canon eos 600d
Objektiv: canon efs 18-55mm

  • 231 readers

Likes

Comments

Ja så var denna vecka slut den också, och vem tror ni inte tog sig till skolan denna vecka heller? Japp, jag. Känns väl lite sisådär, har inte varit där på ca tre veckor nu. Men har verkligen så mycket ångest för att vara i skolan, och känner mig så sjukt missanpassad i hela skolan. Jag passar inte in där, alls, vilket betyder alla precis varenda jävel stirrar. Jag är bara less på att folk hela tiden ska stirra. Jo visst jag är väldigt provocerande utav mig, så jag får väl skylla mig själv lite granna. Men det jag är mest less på just nu, är iallafall att jag aldrig får bli klar med utredningen till min diagnos. Det hade kunnat underlätta så mycket för mig. Med skolan och allt. Fan alltså. Jag klagar på att jag är ensam osv, men inte så konstigt med tanke på att jag aldrig ens är i skolan. Jaja, ska försöka ta mig dit efter lovet iallafall. Juste! Höstlov. Alltså jag måste vara den enda som har ångest inför det. För det betyder att jag inte kommer kunna åka till skolan om jag vill, dvs jag kommer få ännu en vecka till att bara sitta hemma och må dåligt. Jag vill helst utav allt bara härifrån. Ner till Stockholm igen typ. Jag tror ingen förstår hur bra jag har mått när jag varit där nere nu det senaste året. Jo visst, det mesta var ju pga att jag hade Loppan där, men det var också för att ingen kände mig där nere. Sedan blir man bara en i mängden också, dvs folk stirrar inte ut dig. För där nere är alla helt olika. Eller ja, det är iallafall större variation på folket där nere än vad det är här uppe iallafall. Här är det liksom svart eller vitt. Sedan har vi mig (och säkert några få andra också) som är hela regnbågen, och jag passar inte in nånstans. Är man en regnbåge här uppe så blir man lätt ensam. Aja, får se till att klara av skolan, så kanske jag kan ta mig neråt i landet efteråt. Nu går vi vidare med hur min vecka har varit iallafall.

Måndag: Hände inte så mycket speciellt då. Jag gjorde god frukost, och sedan satt jag mest bara och myste framför en serie.

Jag hade så mycket ångest den dagen, så jag orkade verkligen inte göra något. Det fick bli en mysdag helt enkelt haha. Eller ja juste, tog lite bilder till instagram också. Men mer än så orkade jag inte anstränga mig haha.

Tisdag: Den dagen vart betydligt mycket mer produktiv än Måndagen. Jag bestämde mig faktiskt för att ta mig in till skolan. Så jag klev upp i tid, gjorde mig iordning och åkte sedan in till skolan. Men precis på vägen in så fick jag världens ångestattack, så jag gick istället till biblioteket och lugnade ner mig där en stund, för att sedan bestämma mig för att åka in till ikea istället.

Jag skulle endast köpa en väska att ha laptopen i, men kom ut med 9 saker till haha. Typiskt ikea. Det blev iallafall bl.a två växter. En kaktus och en hedra helix. Jag har aldrig förut hittat växter som trivs bra i skugga, men hedra helix gör det. Så den fick sig en fin plats i mitt rum nere i källaren.

Onsdag: Solen sken då när jag vaknade, och då kände jag automatiskt "idag kommer det bli en produktiv dag", och det blev det. Jag rensade i mina skrivbordslådor, och gjorde ordning och reda i dom. Sedan dammtorkade jag både skrivbordet och min sänggavel. För att efter det bädda rent i min säng. Jag köpte ju faktiskt både ett överkast och prydnadskuddar dagen innan på ikea. Jag har innan inte haft varken överkast eller bra prydnadskuddar. Men nu så, äntligen.

Torsdag: Gjorde inte så mycket annat, mer än att spela xbox och deppa. Den dagen var verkligen så sjukt jobbig, psykiskt. Allting bara slog mig på samma gång. Alla minnen, allt jag gjort fel, hur mycket efter jag ligger i skolan, hur ensam jag är osv. Jag kände verkligen att jag inte ville leva något mer, men here I am! Har jag klarat mig så här långt, så ska jag väl ändå inte bara ge upp helt plöstligt. Nä, bara till att sträcka på sig och fortsätta kämpa.

Fredag: Det hände inte så mycket den dagen. Ärligt så var jag sjukt uttråkad då. Det slutade med att jag och mamma åkte till donken för att äta, och sedan åkte vi till Willys för att handla mat. Inget mer intressant än så haha. Mitt liv är inte så intressant egentligen, skulle lätt kunna byta det med vem som helst. Men man får väl hoppas att det blir bättre med tiden helt enkelt.

Lördag: Ja dom flesta var nog ute och festade då, själv sminkade man upp sig och tog på sig en häxhatt och gick ut för att ha en photoshoot. Ja, why not. (Alla bilder ifrån det får ni se i ett annat inlägg). 

Söndag: Idag har jag mest bara suttit framför tv:n. Var ute och hade en photoshoot med min kära pumpa också. (Bilder ifrån det får ni se i ett annat inlägg också). Men annars har denna dag varit en rätt så chill dag faktiskt.

Hoppas ni alla haft en bra vecka ni också! Glöm inte att ni är så sjukt bra, och vill du gråta, så gråt. Det är helt okej. 

Puss&Kram!

  • 231 readers

Likes

Comments

Modell: jag själv
Foto: jag själv + stativ + självutlösare
Kamera: canon eos 600d
Objektiv: canon efs 18-55mm

  • 286 readers

Likes

Comments

Modell: jag själv haha.
Foto: jag själv + stativ + självutlösare
Kamera: canon eos 600d
Objektiv: canon efs 18-55mm

  • 288 readers

Likes

Comments

Tiden går fort när man har roligt. "Swoosh" sa det sedan var även denna helg slut. Men vad har hänt denna helg då?
Ja, när jag vaknat där på fredagen, så ville jag mysa till det med frukosten. Så jag tog på mig varma kläder, tog med mig en filt, gjorde te och satte mig sedan utomhus med min bok. Det var riktigt mysigt, tills det började blåsa nå enormt.

Senare den dagen så bestämde sig mamma för att vi skulle köpa takeaway. Så vi åkte in till stan, och kom då på att vi nog skulle vilja ha godis också. Så vi svängde in till Hemmakväll först.

Det vart en hel del godis haha. Men godis är gott, speciellt när man har mens.

Vi valde sedan att köpa hem sushi också, men det måste ha blivit något missförstånd med han som jobbade där, för vi fick alldeles för mycket sushi än vad vi beställde. Men hellre för mycket än för lite, am I right?

Efter vi hade ätit, så fick jag helt plötsligt denna bild idé i mitt huvud, och jag ville försöka få ut den på papper. Så jag (för ovanlighetens skull) satte mig ner och ritade, och ja, det blev väl hyfsat bra iallafall.

Det skulle väl på nått sätt föreställa det jag behövde just då. I don't even know. Men ja, jag överträffade mig själv iallafall, tycker jag.

Vidare till dag nummer två! Dvs Lördagen. Den började jag med att duscha, och sedan stack jag ut för att ha en photoshoot. Vilket kanske inte var det smartaste jag gjort i mitt liv, då det verkligen blåste upp till storm utomhus. Men bilderna blev ju fina iallafall.

Mer bilder får ni se i inlägget efter detta!

Ibland är det rätt så bra att bo nära havet ändå. Man kan alltid få bra bilder där nerifrån klipporna.

När jag kände att jag tagit nog med bilder, och mina händer börjat tappa känseln, så sprang jag hem igen.

Väl hemma så drog jag på mig min varma enhörningsdress, gjorde iordning något att äta och satte mig sedan ner och började ladda upp bilderna till min OneDrive.

Jo jag älskar verkligen soygurt med crunchy haha.

Efter att jag laddat upp alla bilderna, och fått andas ut ett tag, så bestämde sig min mamma för att vi skulle äta ute.

Vi valde att äta på en utav stans bästa thairestauranger. Chaow Praya River. Som ni ser så är det lite inrätt så som det ser ut i Thailand, och när man äter så äter man som i små bungalows (som det så fint kallas). Maten där är också riktigt god. Vi valde att ta middag för tre, med friterad banan med vaniljglass till efterrätt.

Ni får föresten ursäkta den dåliga kvalitén på bilderna, men det är så mörkt (och mysigt) där inne, så bilderna kan inte bli bättre än så haha.

Efter vi hade ätit klart, så åkte vi hem till mormor, som precis kommit hem ifrån Stockholm. Hon berättade om allt hon gjort där, att dom varit på Mall of Scandinavia, och att det tagit nästan hela dagen att gå igenom allting där inne. När hon babblade på om Stockholm, så insåg jag själv hur mycket jag verkligen saknar den staden. Den staden är verkligen min stad.

Kolla vad fint inrett mormor har hemma hos sig föresten! Verkligen mysigaste, hade det inte varit för att jag hatar denna stad, så hade jag lätt tagit över det huset efter henne haha. 

Men ja, efter vi varit hos mormor så drog vi bara hem och kollade på "så mycket bättre". Sedan var Lördagen också slut. 

Nu är det Söndag, och jag vet inte alls vad jag ska hitta på. Tror jag bara ska slöa hela dagen, kanske kolla på någon serie eller nått. 

Hoppas att ni fått ha en bra helg ni också iallafall! 

Puss&Kram!

  • 289 readers

Likes

Comments

Vaknade med fruktansvärt mycket ångest igår. Hade planerat att ta mig iväg till skolan (för en gångs skull, då jag inte är där så ofta längre) men så blev det då inte. Men efter att jag legat och gråtit i sängen i någon timme (en påminnelse till er alla: det är okej att gråta, hur länge och mycket man vill) så gick jag iallafall upp och gjorde frukost.

Det fick bli fullkornsbröd med sallad och ost, och soygurt med crunchy. Riktigt gott var det, och för er som undrar: nej, jag är varken vegan eller vegetarian, än. Men jag äter så mycket veganskt och vegetariskt som jag kan. Iallafall så, ja, ni vet när man sitter där själv på morgonen vid frukostbordet, och det är helt tyst i hela huset. Det enda man hör är tickandet ifrån klockan. Det är då man börjar tänka på saker som man inte bör tänka på, tills man tillslut inte kan andas längre. Jag har en tanke som konstant går runt i mitt huvud: hur kunde en person, som en gång var hela mitt liv, gå till att bli en fullständig främling. Jag måste börja om en stor del utav mitt liv nu. Försöka bli en ny och bättre människa. Gå vidare, och släppa det som varit. Men om det ändå vore så lätt som det är att skriva det. Det har snart gått 2 månader. 2 månader som jag har varit utan honom. Wow låter som om han dött nu. Men det känns väl lite så, på nått sätt. En del utav mig dog när han försvann. Men jag känner iallafall att: det är nu det är dags att gå vidare. Så jag ska försöka gå vidare nu. Så med den tanken i huvudet, så åt jag klart min frukost och bestämde mig sedan för att ta en lång och avkopplande dusch. Då precis innan, passade jag bl.a på att ta några bilder på en grej jag köpte häromdan.

Kolla vilken snygg och smart grej! Den var verkligen välbehövlig, då allt mitt smink bara legat löst på en hylla i badrummet innan. Dvs, allt åkte ner i golvet och gick sönder, flera gånger om. Men nu är det problemet (förhoppningsvis) fixat! Och snyggt blev det också. 

Efter att jag duschat, så skulle jag försöka ta en massa fina estetiska bilder. Men ja, det gick ju som det gick. Min nuvarande kamera är ju trasig, så typ alla bilder blev suddiga eller i jätte dålig kvalité. Men fick till någon bild iallafall.

Älskade Melanie. Är det föresten bara jag som tycker att hon borde ta och komma till Sverige snart? Vill verkligen se henne live. Har sett konsertvideos med henne, och det verkar verkligen vara en upplevelse.

Oh well, efter jag tagit en massa misslyckande bilder, så bestämde jag mig för att göra en seriös sminkning. Brukar oftast bara göra en feg eyeliner och knappt synlig contour, men idag så gick jag all in (och om jag får säga det själv, så blev det riktigt snyggt).

Kände liksom att jag ville göra eyeliner vingarna så stora, så jag skulle kunna flyga iväg ifrån mina problem med dom haha.

Efter att jag sminkat mig, så satte jag mig ner och läste några kapitel ur: Allt som blir kvar - Sandra Beijer. Är verkligen så sjukt kär i den boken, och är bara på kapitel 9 så här långt. Så kan verkligen rekommendera den till er alla! Speciellt ni som precis fått ert hjärta krossat. Jag grät stora floder redan efter första kapitlet. Dock för att jag kunde relatera så starkt till det som stod, men ändå.

Efter att jag suttit och läst ett tag, så ringde mamma. Hon ville då att jag skulle åka in till stan, så skulle hon hämta upp mig där, för att vi sedan skulle åka och shoppa. Så jag slängde på mig en jacka, packade ner det nödvändigaste i min Maggio tygväska, och sprang sedan upp till bussen (okej sprang kanske var en överdrift haha).

Kan vi prata om alla dessa otroligt vackra färger som är nu på hösten dock? Vill inte alls att vintern ska komma. Usch och blä. Har så mycket ångest över att vintern snart är här, det är fan sjukt. Förstå vad nice det skulle vara att få bo utomlands över vintern? Skulle absolut inte tacka nej till det. Byta ut granar mot palmer, snö mot sandstränder, tjocka kläder till lättare kläder. Ja, man kan ju alltid drömma iallafall. Vem vet, man kanske vinner en miljon imorgon?

Jag tog mig iallafall in till stan tillslut, mötte upp mamma och sedan drog vi iväg till första stoppet på shoppingrundan: ikea. Och då inte för att köpa möbler, utan för att äta. Mat är livet alltså.

Jag valde att ta grönsaksbullar, och det var faktiskt riktigt gott. Har varit skeptiskt till det ett tag, men helt i onödan måste jag säga, för jag hade verkligen missat något. Jag trodde inte heller att jag skulle bli så mätt, men det blev jag verkligen, fick knappt i mig morotskakan efteråt (fast jo, en godbit går ju alltid ner ändå, vare sig magen vill eller inte haha).

Strax efter att vi ätit klart, så började vi våran shoppingrunda. Vi gick igenom hm, monki, lindex, cubus och palt. Så en hel del saker blev det.

Klänningen på första bilden köpte jag på hm. Det är liksom tröja och klänning separat, men när man köper dom så köper man dom tillsammans, dvs till samma pris.

Strumpbyxorna och knästrumporna på andra och tredje bilden, dom köpte jag på Lindex. Det var ta 3 betala för 2 på allt i strumpsortimentet, så passade på att ta ett par extra knästrumpor.

Byxorna på fjärde bilden köpte jag på Cubus, precis som dressen på dom två bilderna längst ner.

Halsduken på femte bilden är köpt på Monki. Kan vi prata om hur snygga deras prislappar är föresten? Är galet kär i dom, herregud. Kolla regnbågen i den liksom, kärlek.

Jag avslutade iallafall min Torsdag, med att kolla på sista avsnittet utav Scream serien (dom ska ju dessutom komma med en ny säsong nu i oktober, but where is it?) och till det åt jag soygurt med crunchy. Det var riktigt mysigt. Notera föresten mina fina kuddar bredvid datan, fyndade dom på TGR, för vad jag tror var 49kr? Men är inte helt säker. Söta är dom iallafall! Speciellt för någon som älskar kaktusar haha.

Föresten! Jag har ju funderat mycket till och från vad jag ska göra med mitt hår, och tror jag kommit fram till något nu. Jag har ju aldrig haft färgen rosa på mitt hår, och känner lite: why not? Någon gång måste ju bli den första, och har fått världens crush på den färgen nu. Men vad tror ni? Skulle jag passa i det? 

Jaja, det var min Torsdag iallafall! Hoppas eran Torsdag var minst lika bra den också! 

Puss&Kram!

  • 312 readers

Likes

Comments

Modell: min lilla syster Emilia
Foto: jag själv, Melinda Jonsson
Kamera: Canon eos 600d
Objektiv: canon efs 55-250mm, canon efs 18-55mm

  • 413 readers

Likes

Comments

Denna artikel. Denna satans jävla artikel. Jag blir så obeskrivligt arg (vill ni läsa den, så klicka på bilden ovan). Allt i den får mig att minnas min egna barndom, när min pappa levde. Jag började bli matkontrollerad redan när jag bara var 4år fyllda. Jag fick inte äta sylt till gröten, portionerna var högst fyra tuggor och det skulle vara mjölk eller vatten till maten. På lördagarna så fick jag dock äta godis, men högst fem stycken. Det var en kväll, då jag gick upp för att gå upp på toa mitt i natten, och jag såg pappa sitta i soffan och äta ur en stor godispåse med en Cola på bordet. Jag kommer ihåg att jag tänkte "men han är vuxen, då är det okej".

Det värsta minnet jag har dock, är alla gångerna som vi åkte upp till farmor. Ni alla vet ju att gamla tanter alltid bjuder på fika, och det är fika i massor. Oftast när vi var där, var också mina kusiner där. Mina kusiner var mycket smalare än vad jag var, och hade en annan kroppsbyggnad än vad jag hade. Men pappa ville ändå att jag skulle vara lika smal som dom, även fast min kropp inte är skapt så. Så, medan dom satt där och stoppade i sig kaka efter kaka, så vågade jag knappt ta en, för pappa satt och stirrade på mig. Det fanns gånger då jag försökte ta mer än en kaka, och han sa högt "nä nu räcker det!" medan farmor bara blängde på honom och sa att jag fick ta en till, att det var okej. Jag älskade farmor. Men det slutade istället med att pappa straffade mig när jag kom hem. Ett slag, två slag, tre slag. Sedan blev jag inlåst på mitt rum.

Det fanns dock ett ställe där jag fick äta hur mycket jag ville, och typ vad jag ville. Det var hos mamma. Så, eftersom jag knappt fick äta något hos pappa, så resulterade det i att jag vräkte i mig saker hemma hos mamma istället. För jag var rädd, jag var rädd för jag visste att helgen efter var det pappa helg.

Detta sitter kvar djupt inom mig än idag. Jag tycker fortfarande jag är fet, och att det är fel att vara så fet (även fast det inte alls är det egentligen). Jag tänker fortfarande på vad jag äter. Han förstörde mig för hela mitt liv. Så jag tycker så jävla synd om den där stackars 9åringen i artikeln ovan. För jag vet, att om hennes pappa fortsätter som han gör nu, så kommer hon må som jag gör idag. Inget barn ska behöva må dåligt i sin kropp. Ingen människa överhuvudtaget ska behöva må dåligt i sin kropp. Alla kroppar är olika. Vissa blir inte fet, medan vissa andra har jätte lätt för att bli fet.

En viktig sak jag vill att alla ska komma ihåg, är att det är inte dåligt att vara fet/tjock! Ordet fet eller tjock är inget dåligt! Jag är fet. Jag är fet och stolt över min egna kropp. För det är min kropp. Min kropp som får vara med om så mycket. Min kropp som kan och får äta gott. Min kropp som ska få leva med mig, i hela mitt liv. Min kropp som fin, precis exakt som den är.

  • 700 readers

Likes

Comments