​Sett en dokumentär om Odette som felaktigt fick diagnoserna aspergers, tourettes, adhd och kanske något mer. ibland kan diagnoser mest ställa till det. Ibland är det bra. 
Läkare och psykologer kan ha fel.. faktiskt. 

Jag skrev väl att jag var med mamman och såg filmen om Winnerbäck. Så jag lyssnar lite igen, lyssnar på texter och ord. På en mörk murrig röst från en farbror som sitter och är obekväm i en fotölj men som ändå kan stå på stora scener inför massor med folk. Obekväm fastän ändå nöjd.
Man får vara allt på en gång. Man får säga emot sig själv. Och det är konstigt hur röster förändras. Förr var jag inte så förtjust i hans musik, i hans röst. Då när han var yngre, när jag var yngre. Det fanns ingen bottenlöshet i rösten än då. Nu är den raspig och nästan lite hes. Bottenlös och fylld av ångest och vemod även när han verkar lycklig. Han är bättre nu än vad han någonsin varit. Kanske för att han är nöjd med sig själv? Vad vet jag. 
Det är i ala fall rätt märkligt att rösten kan förändras...om man lyssnar på dom första skivorna så tycker jag fortfarande inte om dom.
Men jag bor i mullret av musiken och orden och mörkret.

Känner mig helt mosig i huvudet. Ingenting är logiskt. 
Det är svårt att vara runt människor som man känner och vet inte tycker om en. Det blir so en kamp som ingen kan vinna. Så hamnar hen i mellan. Och när inte hen hamnar i mellan hamnar jag i mellan och allt blir bara infekterat och irriterat och jag kan inte hålla fast i att inte bli irriterad.

"Ingen ska se mig gå ner mig, jag kommer tillbaka"


Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments