Och även om jag tycker om dig så blir jag galen på dig ibland. Som när du stressar mig i saker jag är dålig på. När du börjar mitt i meningen och tror att jag ska förstå. När du stressar mig att räkna fastän du vet att jag inte gör det så bra. I alla fall inte under press eller stress. När allt ska komma fort och jag tappar vad jag hör och det blir fel. Tur att det går över men mitt i stunden känner jag mig så dum, för jag vet att det är så enkelt. Men det blir så svårt att tänka klart när jag känner mig bedömd. som att alla tittar på och kommer skratta om jag svarar fel.

sitter och läser citat... jag är fruktansvärt tatueringssugen.. fast jag vet att jag kommer banga men jag kollar ändå. drömmer lite och tänker att jag kan slå på stort.
Så velar jag lite till och tänker på att ingen i min familj direkt applåderar åt tatueringar så får jag dåligt samvete för mig själv, till mig själv. jag borde kunna göra det jag vill och är inte tatueringar bättre än det som är värre. För jag tänker på det ganska ofta. Det som är värre och på något sätt är det så mycket enklare att ta den svårlätta vägen till utsmyckning och känslor än den som egentligen är socialt accepterad.
Och när det händer är det egentligen ingenting. Det blir så litet att man nästan skäms för att man inte lägger tyngden på när man drar till men det blir så krångligt då att dölja och att skämmas ännu mer och rädslan för att aldrig kunna sluta.
För jag slutade en gång förut och det gick bra. Såg ingen mening i det för ingen brydde sig ändå. Nu gör jag det mest för mig själv.
För att vakna, för att känna, för att skämmas. För att känna bestraffningen på en gång och längre fram. Jag vet att dom vet och jag vet att dom bryr sig lika lite som jag.
Det kanske är just det.
Att ränderna aldrig riktigt går ur.
Och helt ärligt vet jag inte om jag skulle vilja att det var så annorlunda. För det är såhär det var tänkt kanske. Så här det har varit. Och jag har aldrig riktigt upplevt något annat.
Det ytliga som var blev inte heller riktigt bra så jag sprang så fort jag kunde ifrån det. Måste vara bättre ändå att vara lite skev. Att inte vara en del av alla andra. Jag har en plats lite på utsidan av kanten, i närheten av regn och natt. Där frosten nästan börjat men inte riktigt hittat in. Som en tomhet som ändå är lite fylld av öppna fönster.
Om man kunde tatuera en känsla skulle det bli något spretigt ändå för jag kan inte riktigt hitta vägen.

Jag läser igen. Det du skrev en gång. Om att du hellre är ensam. Borde lärt mig vid det här laget att det fastnar i min hjärna. Jag kan hela texten utantill. Den går på repeat ibland när jag inte kan sova. 
Det borde varit du, jag skulle springa i fatt dig om det vore nu men jag vet att du helt enkelt inte ville. Det är bara lite tomt ibland när jag tänker på hur det kunde varit. 
Sitter kvar där på en bänk och undrar hur det kunde slutat innan det ens satt igång. Jag måste sakna någonting i hjärnan om sociala koder. 
Läste fel, var för långsam. Kunde jag gjort mycket mer?
Kommer ändå aldrig få veta.
Men jag har sparat en liten liten del som jag kan läsa om igen för snart har jag ändå glömt hur du ser ut eller låter. 


(Ibland när man läser en bok, ser en serie eller lyssnar på en sorts musik fastnar man i sättet som dom skriver, eller pratar eller sjunger. Det blir som en melodi när man tänker och skriver. Som om man vore någon annan.)

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments