Har ni sett den? Filmen som heter whiplash o går på 8an ikväll.
Jag har sett den flertalet gånger. En av mina favoriter. Fast egentligen triggar den oändligt mycket ångest!
Det är sådana filmer jag gillar bäst oftast, konstigt nog.
Den här handlar i vilket fall om musik. Den sammanfattar mina gymnasieår på några timmar. Att ständigt jämföras med andra och alltid känna att man kanske inte är tillräckligt bra.
Den handlar om en trummis, sjukt galna takter. Han övar som en idiot för att få spela med en stor snubbe, en dirigent som inte går att tillfredsställa, som aldrig är nöjd. Som är en psykopat.
I know the feeling. Han dör liksom nästan bara för att göra den här dirigenten nöjd. Helt sjuk film egentligen men så kan det va. Man fastnar i en musikbubbla där allt bara handlar om att öva lite till och lite till men man blir aldrig så bra som man borde och sen när bubblan spricker och man faller sönder och knappt existerar längre kommer det någon höjdare och trampar på en.
Det är inte för ens flera år senare sen som man inser att man var jävligt bra där någonstans i all hets precis där där man mådde som allra sämst men borde ha njutit av hur allt lät.
Någon gammal snubbe som kör med skrämmande härskarteknik och tror att allt ska vara grymt.
Samma personer som alltid får synas och höras i alla lägen, får höras ännu mer även fast skolan är en plats där alla ska få plats och utvecklas. Man sög i sig allt beröm man kunde få och trodde på allt
Sluta spela för att överleva. Jag önskar jag kunnat fortsätta utan att gå sönder totalt.
Det har tagit år att ta sig upp. År att komma in till musik och musik jag väljer själv och kan säga att jag trivs i. Inte någon annans val av musik, vad som är tufft eller hur man ska vara.
Så jag ser whiplash och går sönder lika mycket som Andrews händer går sönder och blöder när han övar trummor i timmar för att imponera på en psykopatisk idiot.

Minnen från livet går aldrig riktigt ur.

Design your blog - select from dozens of ready-made templates or make your own; simply “point & click” - Click here

Likes

Comments

Blir ett tråkigt inlägg idag...
Bara det där att jag hatar att komma o kläm. Det gör så ont när man hamnar utanför eller lite bakom. När någon trampar på en och man känner att man står ensam. Dom som skulle kunna stötta en bor långt bort och det finns dessutom inte så mycket att göra åt. Det svåra är när man är skör fast stark och labil fast stabil. Folk kanske tror att man klarar allt själv?
När man tror att någon är ens pelare för man ger allt man har till den och man tror att man ska få samma tillbaka men den inte verkar fatta att man tycker vissa saker är viktiga. Jag är van vid att slåss så jag gör motstånd och säger ifrån så gott jag kan men vissa strider är svåra. Vissa saker kan man inte slåss mot ensam.
Vi snackar ofta. Skickar saker till varandra, små videos och sånt. Jag vill tro att vi är vänner men fan det är så svårt att veta vem man kan lita på....
För hen kämpar så hårt för någon annan hela tiden som hen säger att hen inte litar på men det slår tillbaka på mig. Jag vet inte om jag bara är paranoid. Eller om jag sitter fast. Sitter i kläm. Det är smärtsamt när det finns dom som pratar bakom ryggen på en eller över huvudet. När det blir sådär stretar jag emot med alla medel jag har tills jag somnar helt utmattad. Eller så ger jag upp. Blir uppäten av meningslösheten i att kämpa och ge av sig själv och sin energi.
Jag vet inte varför det gör så ont. Varför det spelar så stor roll. Jag antar att jag blir sur när man väljer att prisa någon för att den är söt och fnittrar mycket åt allt.
Jag blir trött på världen och mig själv.
Det är i alla fall bättre med knuten i axeln och på söndag är det ridning igen.
Kanske... kanske finns det hopp?

Likes

Comments

har en knut i axeln/skulderbladet... nackdelen med att bo själv är att ingen kan trycka bort den åt en. har tryckt och stretchat men den är envis.. ska sova på den och hoppas den är borta när jag vaknar.
Har tänkt mycket på jobb idag. Sökt allt mellan himmel och jord i ren desperation. När man inte vet vem man kan lita på. Jag tycker ju egentligen om mitt jobb det är bara väldigt stressigt och en del andra bitar som gör livet surt för en.
Det svåra med att söka jobb är ju att man helst ska skaffa jobb via kontakter. Men när man har social fobi så har man inte så mycket kontakter. Så allt blir en ond cirkel.
Det bästa jag gjort idag är maränger och fixat en snygg phebblesknut av mitt hår. Tränade en stund och borde laga matlåda men inte kommit så långt än.
Åh just det.. jag beställde en jacka också precis. Tänkt på det länge.

Likes

Comments

Man tänker att när man äntligen kommit ur en dålig sits och flyttat på någon som inte gjort sitt jobb så ska man kunna andas ut och bara få köra på och må bra på jobbet. Göra det man gör bäst. Men så tar det tre sekunder så ersätter man den gamla med en ny som gör precis samma fel. Man blir så trött på att fightas och alltid vara den som ska säga ifrån. Det blir tjatigt både för en själv och den som måste höra om det. Vad hände med ansvar och ålder och erfarenhet. Världen är bak o fram och upp o ner.

Mitt inre orkar inte med sånt här. Trodde att det skulle hålla sig bra sen jag flyttat. 
Så förutom att jag varit helt fast i soffan hela dagen idag tog jag mig tillslut ut på en promenad. Tog vilodag idag i alla fall... känt mig så himla stressad mentalt. Sökt alla jobb jag kan hitta... vilket inte är så många. Vad ska man ta sig till. 

Idag har allt verkligen känts hopplöst. Meningslöst att ens göra något alls. 
Jag föredrar att vara ensam men ibland kan ensamhet verkligen vara jättesvårt.

Likes

Comments

Ledig dag. Jag borde gå ut. Borde träna? Eller har jag vilodag? Jag har ångest för om jag ens ska ta mig för något idag. Ska man kanske klippa sig? Ne jag vet inte. Jag borde städa o bädda rent typ men jag orkar ingenting idag. Vaknade sent och nu sitter jag i soffan och kan inte bestämma mig vad jag ska göra idag eller resten av livet.
Varför är det så svårt att bara göra något.....

Likes

Comments

Och även om jag tycker om dig så blir jag galen på dig ibland. Som när du stressar mig i saker jag är dålig på. När du börjar mitt i meningen och tror att jag ska förstå. När du stressar mig att räkna fastän du vet att jag inte gör det så bra. I alla fall inte under press eller stress. När allt ska komma fort och jag tappar vad jag hör och det blir fel. Tur att det går över men mitt i stunden känner jag mig så dum, för jag vet att det är så enkelt. Men det blir så svårt att tänka klart när jag känner mig bedömd. som att alla tittar på och kommer skratta om jag svarar fel.

sitter och läser citat... jag är fruktansvärt tatueringssugen.. fast jag vet att jag kommer banga men jag kollar ändå. drömmer lite och tänker att jag kan slå på stort.
Så velar jag lite till och tänker på att ingen i min familj direkt applåderar åt tatueringar så får jag dåligt samvete för mig själv, till mig själv. jag borde kunna göra det jag vill och är inte tatueringar bättre än det som är värre. För jag tänker på det ganska ofta. Det som är värre och på något sätt är det så mycket enklare att ta den svårlätta vägen till utsmyckning och känslor än den som egentligen är socialt accepterad.
Och när det händer är det egentligen ingenting. Det blir så litet att man nästan skäms för att man inte lägger tyngden på när man drar till men det blir så krångligt då att dölja och att skämmas ännu mer och rädslan för att aldrig kunna sluta.
För jag slutade en gång förut och det gick bra. Såg ingen mening i det för ingen brydde sig ändå. Nu gör jag det mest för mig själv.
För att vakna, för att känna, för att skämmas. För att känna bestraffningen på en gång och längre fram. Jag vet att dom vet och jag vet att dom bryr sig lika lite som jag.
Det kanske är just det.
Att ränderna aldrig riktigt går ur.
Och helt ärligt vet jag inte om jag skulle vilja att det var så annorlunda. För det är såhär det var tänkt kanske. Så här det har varit. Och jag har aldrig riktigt upplevt något annat.
Det ytliga som var blev inte heller riktigt bra så jag sprang så fort jag kunde ifrån det. Måste vara bättre ändå att vara lite skev. Att inte vara en del av alla andra. Jag har en plats lite på utsidan av kanten, i närheten av regn och natt. Där frosten nästan börjat men inte riktigt hittat in. Som en tomhet som ändå är lite fylld av öppna fönster.
Om man kunde tatuera en känsla skulle det bli något spretigt ändå för jag kan inte riktigt hitta vägen.

Jag läser igen. Det du skrev en gång. Om att du hellre är ensam. Borde lärt mig vid det här laget att det fastnar i min hjärna. Jag kan hela texten utantill. Den går på repeat ibland när jag inte kan sova. 
Det borde varit du, jag skulle springa i fatt dig om det vore nu men jag vet att du helt enkelt inte ville. Det är bara lite tomt ibland när jag tänker på hur det kunde varit. 
Sitter kvar där på en bänk och undrar hur det kunde slutat innan det ens satt igång. Jag måste sakna någonting i hjärnan om sociala koder. 
Läste fel, var för långsam. Kunde jag gjort mycket mer?
Kommer ändå aldrig få veta.
Men jag har sparat en liten liten del som jag kan läsa om igen för snart har jag ändå glömt hur du ser ut eller låter. 


(Ibland när man läser en bok, ser en serie eller lyssnar på en sorts musik fastnar man i sättet som dom skriver, eller pratar eller sjunger. Det blir som en melodi när man tänker och skriver. Som om man vore någon annan.)

Likes

Comments

​Sett en dokumentär om Odette som felaktigt fick diagnoserna aspergers, tourettes, adhd och kanske något mer. ibland kan diagnoser mest ställa till det. Ibland är det bra. 
Läkare och psykologer kan ha fel.. faktiskt. 

Jag skrev väl att jag var med mamman och såg filmen om Winnerbäck. Så jag lyssnar lite igen, lyssnar på texter och ord. På en mörk murrig röst från en farbror som sitter och är obekväm i en fotölj men som ändå kan stå på stora scener inför massor med folk. Obekväm fastän ändå nöjd.
Man får vara allt på en gång. Man får säga emot sig själv. Och det är konstigt hur röster förändras. Förr var jag inte så förtjust i hans musik, i hans röst. Då när han var yngre, när jag var yngre. Det fanns ingen bottenlöshet i rösten än då. Nu är den raspig och nästan lite hes. Bottenlös och fylld av ångest och vemod även när han verkar lycklig. Han är bättre nu än vad han någonsin varit. Kanske för att han är nöjd med sig själv? Vad vet jag. 
Det är i ala fall rätt märkligt att rösten kan förändras...om man lyssnar på dom första skivorna så tycker jag fortfarande inte om dom.
Men jag bor i mullret av musiken och orden och mörkret.

Känner mig helt mosig i huvudet. Ingenting är logiskt. 
Det är svårt att vara runt människor som man känner och vet inte tycker om en. Det blir so en kamp som ingen kan vinna. Så hamnar hen i mellan. Och när inte hen hamnar i mellan hamnar jag i mellan och allt blir bara infekterat och irriterat och jag kan inte hålla fast i att inte bli irriterad.

"Ingen ska se mig gå ner mig, jag kommer tillbaka"


Likes

Comments

Mamma ville se filmen om Winnerbäck så jag fick följa med... som han sa själv, han har inte så mycket att söga. Det är ju genom text och musik han gör sig bäst. Och tavlor, han målar ju grymt bra. Han är lite som en sackosäck full med ångest. Men han har en fantastiskt fin röst i alla fall.

Folk brukar söga att man ska säga till folk man tycker om att man tycker om dom. ”Man vet aldrig vad som händer imorgon” brukar dom säga. Men det är fan det värsta man kan göra... Ni vet när man skickar ett sms med något känsligt och man inte får svar. Man vet ju att som flesta läser sina sms direkt när dom får chansen. Så när hen inte svarar betyder der väl att man har skrämt iväg dom. Det behöver inte ens vara något obekvämt skrivet. Det kan vara helt vänskapligt.

Jag blir som en sprucken skinnsoffa. Ångesten kokar. Hur tryckt stämmning blir det inte dagen när man ses...

världen skälver

*************

Så nu får jag väl uppdatera några timmar senare.

Jag blir helt knasig såna här perioder. Superparanoid. Bara för att det är i alla fall två personer som gör en illa betyder inte det att alla är likadana. 

När man skickar ett sms till någon och dom väntar typ ett dygn med att svara hamnar kag i något slags upplösningstillstånd och tror att dom hatar mig. Händer varje gång och jag lär mig aldrig. Nu har jag fått svar o då känns det ju bättre i alla fall en liten liten bit bättre.

Ibland hamnar man i ett litet mörkt hål där man är helt helt övergiven och ensam där ingenting rationellt eller logiskt existerar. Nu ska jag sova.

Likes

Comments

Jag står stadigt med fötterna på marken och huvudet högt. Starkare. Jag är stark.
Har sett saker som kanske borde fått världen att rasa, gjort saker som kanske borde fått benen att vika sig. Jag är som starkast när jag är svag. Jag är skör och trasig men hel ändå. Jag slåss i varje andetag. Jag är trött, helt slut. Så trött på att ens behöva slåss. Att falla ihop och komma igen, gång på gång, på gång. Igen och igen och igen.
Dom tror att ord och tissel&tassel inte känns.
Att kniven i ryggen inte märks om dom trycker dit den sakta i mörker men jag ser dom.
Jag måste bara bestämma mig för om jag ska låta dom hållas eller om jag ska ställa mig upp och slåss för mig själv en gång till. Om det är värt att slåss. Om det är det som verkligen är meningen.
Jag har blivit sviken och lämnad och huggen förut av personer jag litat på det är inget nytt. Det som gör att det känns är ovissheten att inte veta längre riktigt vilka man kan lita på.
Det mesta är bara små oväsentliga problem som inte ens borde vara problem. Jag har större problem som borde ta upp tiden jag lägger ner på det här som inte ens borde existera.
För det är just det. Existens. Existensiella problem. Problem med tankarna om existens.
Jag slåss redan med mig själv, jag är så upptagen med det att jag inte vet om jag orkar slåss med någon annan.

Det blåser och jag måste bredda på fötterna med en liten framför den andra för att stå stadigt. Stadigt i vindar som viner kring mina öron.
Jag har sett saker förut som kanske borde krossat mig men jag står här. Jag är stark. Jag tänker inte vika ner mig.

Likes

Comments

Behöver skriva idag. Behöver skriva mycket mycket men orkar liksom inte sortera tankarna logiskt och rationellt.
Dom tror att det inte tar, att det dom gör och säger inte sårar. Att det dom säger bakom min rygg inte ska komma fram till mig. Men det gör det och även om det inte gör det så har jag redan läst av det. Ju mer du pressar mig ju mer stretar jag emot. Men det sårar. Det där fina ordet systerskap är bara ett annat ord för backstabbing bitch men det får man inte säga högt.
Jag vet inte om jag orkar igen. Om jag orkar stå upp för mig själv. Om jag orkar slåss. Inte en gång till.
Suck blir så trött på livet o människor.

Likes

Comments