Lena PH... Säga vad man vill om den sortens musik hon håller på med så är alltid livekonserter väldigt trevligt😜 hon har en fantastisk röst och är väldigt begåvad pianist. Mycket saknad och sorg i hennes musik men minst lika mycket styrka. Hon är rolig och otroligt stark. Inspirerande kvinnor är alltid bra!

Större chans att man skriver av sig när man är ledsen men jag tänkte dela något bra idag.
En person jag jobbar med som verkligen är jättesnäll och rolig. Det känns kul som omväxling med någon som inte verkar ha någon dold agenda utan bara rent allmänt genuint snäll. Jag är inte så bra på nya människor, speciellt inte snälla. Jag är bättre på människor som sårar och är elaka det är ju liksom där jag alltid brukar hamna. Men det är skönt ibland att bara släppa al misstro och bara ha kul med någon en stund...innan dom vet vad jag är.


Hur såg den ursprungliga drömmen om livet egentligen ut?

Move your blog to Nouw - now you can import your old blog - Click here

Likes

Comments

En dag att andas in och ut.. Mycket svårare än man kan tro när man har hosta och något slags andningsläge som kan jämföras med astma eller något.

Längtar till jul

Likes

Comments

https://www.youtube.com/watch?v=g_iC6-KW0CE

Lyssnar på musik, hoppas ni någon gång har tagit er tid att lyssna på James Arthur som vann Xfactor för några år sedan, han är grym! Musik hjälper mot mycket. Inte allt och inte alltid men det mesta känns bättre med musik. 

Trots att det varit en sån där jobbig dag bland flera på rad så gick jag upp och gick till affären och hämtade ett paket, nya byxor wiee, dom flesta jag känner tycker nog att dom är fula, jeans med lappar och grenen börjar vid knäna. Man får helt enkelt lära sig att gå i trappor på nytt, väldigt spännande^^
Efter det låg jag i soffan ganska länge, såg på film först men fick stänga av, försökte läsa en bok, sen skrev jag här och sen satt jag vid pianot innan jag gick till gymmet fastän jag har hosta och förmodligen inte ska.  Men det gick bra ändå, sprang utan körde bara yoga och styrketräning. en halvtimme massage efter det. 
Efter allt känns det lite bättre.

Har dock gått runt hela dagen och känt mig mest som ett hängbukssvin... om någon vet hur det känns. Som att man svämmar över kroppsligt. Hatar den känslan. Det går ju inte direkt att fly undan sitt eget skinn. 
Hur långt man än kommit så är det så himla långt kvar. Det känns oändligt och jag får panik.  Starten är suddig och allting känns ändå exakt samma nu som då, det var mellandelen som kändes annorlunda, precis när det gick bra då när jag bytt ut alla mina dåliga vanor mot träning, jag tränade två gånger om dagen ett tag. Jobb och sen träning på gymmet och sen ut och springa och sen var man så trött att man bara orkade äta litegrann innan man somnade helt färdig i soffan. När man kör helt slut på sig själv hinner man inte känna all ångest eller äta ihjäl sig det är bara att somna bort ifrån allt. Jag önskar jag kunde hitta tillbaka till det. Men jag mötte någon på vägen där som sa att allt jag gjorde ändå var meningslöst så jag tappade motivationen och föll tillbaka något gammalt slags mönster. 
Har alltid haft en skräck för att bli anorektiker, trots att jag är och alltid varit väldigt långt ifrån det, men att sakta svälta ihjäl är skrämmande. Men det finns många sätt att vara "ätstörd" på och så mycket som smälter in nuför tiden. Träningshetsen är liksom helt okej och folk fastar hit och dit, samtidigt är vissa delar ju bättre än hur det var när jag växte upp. Då var det visserligen gympahets och sen skulle man hem och äta skogaholm och dricka oboy. Har bytt oboy mot pepsi max, kommer troligen dö av aspartamförgiftning men det är min största last... tillsammans med mörk choklad då förstås. Hade någon sagt när jag var liten att man skulle överäta kål så hade jag nog gapskrattat men det kan man. När jag gick i lågstadiet fick man gå till skolsyster varje termin som sa att om man tog en sockerbit mindre i teet så skulle man allt bli smal och så fick man gå på specialgympa med dom som hatade idrott. Idrott var ett av mina bästa ämnen, vi vann alla lagsportsevenemang. Jag blev inte vald sist men jag var inte med på riktigt ändå. Jag spelade fotboll och simmade och red efter skolan, plus musiken då förstås. Jag gjorde allt. Men det spelade liksom aldrig någon roll hur mycket jag tränade och älskade idrott. Jag behövde bara titta på socker så var det liksom kört.  
Grejen är väl att man blir så himla tröt. Trött i själen av att slåss hela tiden mot allt. Mot sig själv, mot sin kropp, mot sina tankar, mot andras tankar. Allt går runt. Det tar aldrig slut. Hjärnan vilar aldrig. Det är dömt att misslyckas när man jagar sig själv hela tiden.  Vilket såklart inte betyder att allt alltid är dåligt och värdelöst men det är som med det mesta lättare att skriva av sig när allt är dåligt. När saker är bra vill man ju njuta av att det är bra. 
Jag behöver disciplin. Någon som har koll på mig och som kan skälla på mig när det behövs, Jag kan inte stå emot min egen manipulation. Behöver en paus från mig själv. En månad, en månad klarade jag själv innan det kraschade i sig självt. Nu måste jag ta mig upp ur gropen jag grävt och det hjälper inte då att man blir deprimerad och omotiverad. Många små snedsteg som gör att man inte riktigt orkar bry sig. I need some fire. något extraordinärt, något som jag kan lägga energin på som nu liksom bara dåsar bort i ingenting. 

Jag hoppas ni tar er tid att lyssna på James Arthur han är så himla grym! Smärta och passion i samma röst. Unikt och fantastiskt.  https://www.youtube.com/watch?v=IhNOZ8O9BGE​​

​​​​​​​

Likes

Comments

Egentligen skulle jag vilja skriva flera sidor... Men jag är glad att jag kom ur sängen imorse, det var tillräckligt jobbigt. I vanliga fall har jag nästan alltid tvn på som sällskap och bakgrundsljud men idag är allting tyst. Förutom grannen som borrar och mina andetag som låter som en gammal pensionärs andetag med astma. Allting är som en svart blobb och jag bara väntar på att det ska gå över. Förföljd av ett mörkt tungt moln och allting känns tomt och totalt meningslöst. Jag vet att de går över det är bara så himla frustrerande att inte orka.
Att vara viljestark utan vilja är väldigt förvirrande.

Ikväll ska jag på massage.. Bra för axlarna, men funderar på att ställa in, vet inte om jag orkar ligga på en brits i bara underkläder o bli petad på. Helst vill jag bara sova.

Likes

Comments

ser på Bridget Jones och försöker f¨å fram någon slags feelgood-feeling.
Har asjobbig hosta och känner mig inte jättefräsh..
En såndär dag som i och för sig många andra dagar när man försöker peppa sig själv fram till någon slags meningsfullhet av någon sort.
Letar tatueringar och resor och försöker bestämma mig för vad jag vill och inte vad jag tror att alla andra ska vilja att jag ska vilja.
Det var en bra dag igår, lekdag med min kusin och minikusin och sen hem till päronen på kvällsmat grejen är bara att den feelgoodfeelingen som uppstår inte riktigt räcker, den räcker liksom bara för någon minut fr det är så mycket annat som är totalt kolsvart och det där llilla ljuset liksom kvävs.
Idag har jag inte ens kunnat träna eftersom jag känner mig hostig och svag och mentalt orkeslös vilket i vanliga fall inte brukar spela någon roll.
jag väntar på något men jag vet inte vad. Allt känns mest vilse och tomt.
Orkar inte skriva mer idag. Läser en bok istället...

Likes

Comments

​Ser såklat på djävulsdansen på ettan. 
Väldigt bra och viktig serie för den som inte kolat. Men väldigt jobbig också. Det smittar så väldigt lätt. Allt det här med att man ska prata så öppet om allt är säkert jättebra och viktigt fast det smittar väldigt lätt, startar tankar och saker som gör saker värre. 

Avsnittet idag handlar om föräldrar till psykiskt sjuka barn. Som en stor sorg. Det känns som en väldigt vanlig uppfattning att det är föräldrarnas fel om någon blir sjuk men så behöver det ju verkligen inte vara. Ibland blir man ju sjuk ändå helt utan anledning. 
Allting sitter ju inte i barndomen. 
Jag undrar om man kan se gränsen mellan friskt och sjukt, när friskt blev sjukt. Jag kan inte komma ihåg hur det kändes att vara frisk, normal, vanlig. Jag brukar säga att jag egentligen är 8år fortfarande, Det är åldern jag har fått för mig att jag var som lyckligast typ. Även om det ju är ganska bra nu som det är, 
Vården i sverige är ju fantastisk fast inte alltid med allt. Ibland undrar man varför man valt att jobba inom vård om man inte är intresserad av att vårda människan utan helst bara vill skriva ut tabletter mot allt som att ett piller kan fixa alla världsproblem. Såklart finns det vissa piller som gör saker bättre och behöver man medicin så ska man såklart ta det. 
Jag är allergisk mot vita sjukhuskorridårer, stänga rum, enskilda samtal. Jag tycker fortfarande det är sjukt jobbigt att ha samtal med personer i enskilt rum, som typ när man ska ha möte med chefer och sånt. När man ska va ensam med någon annan sådär kan jag antingen inte vara seriös eller så blir jag väldigt sluten och nervös. Det finns liksom inget mellanläge. 
Det är nog en av dom värsta känslorna som finns, det där som gör att man känner sig liten som i förminskad och att man måste vika sig för andra. 
Det finns så många minnen att sortera som går att associera med allt det här. Förr kunde jag gå runt i smeten av minnen som gnagde och var jobbiga, runt runt runt men aldrig komma ut hel på andra sidan. Det är nog ändå en av dom stora skillnaderna. Visserligen är jag en sådan som ältar men sörjan jag klampar runt i nu är inte lika djup och jag har jättefina regnbågsfärgade gummistölvar på mig när jag går i det och då känns det alltid lite bättre. 
Är väldigt tacksam att jag klarar mig bättre utan mediciner. Världen blir så mycket klarare då. Vackrare, rörigare, svartare, mer färgstark men fortfarande levande istället för ett stort grått monster av tomhet och meningslöshet. Som en stor grå blobb. All piller som proppats in i hjärnan för att få någonting att fungera och där sitt man och ska svara läkarna om man känner någon skillnad när man inte har en aning om hur världen ska kännas. 

Det blev ett väldigt låååångt inlägg idag^^skulle kunnat bli ännu längre;P eloge till den som orkar läsa <3 

Likes

Comments

Man skulle kunna skriva om allt som inte känns bra och det kommer man säkert göra också för i slutändan är det svårt att låta bli^^ men jag börjar med det bra.
Framsteg är alltid framsteg även om andra saker skuggar dom.
Yogan gick väldigt bra idag och då hann jag inte springa något innan som jag gör för det mesta. Men gick upp i brygga i vilket fall inte jättelänge o kanske inte så korekkt i utseendet men utan hjälp av en foamroller som jag brukar använda annars eftersom jag inte är så stark i ryggen och axlarna än. Det andra var Plogen, man ska ligga på rygg och fälla upp benen i luften och sen låta dom landa i golvet över huvudet. Jag kommer inte hela vägen men mycket längre än förut och utan att ta fart som man ju inte ska^^ utan lite långsamt så det känns ju lite småkul att det kan gå framåt ibland^^ Väntar på att bli stark så jag kan stå på händer:D

fick ju hem massor skojiga byxor med världens lägsta gren typ indiska supersköna i alla fall och så fick jag hem två böcker med noter:P I like.
Så i alla reklampauser hinner man springa in till pianot, trots att jag är hostig och lite hes kan jag inte låta bli^^

påtal om något helt annat så köpte jag ett nytt schampo som lyssnar asgott^^ o håret blir flufffluff:P varför växer håret så sakta eller varför kan jag inte låta bli att klippa mig:) om man kunde ta och göra det som man borde istället typ skaffa en tatuering men jag har så många idéer och ändrar mig hela tiden, fast ajg vill ju och så är jag lite feg också, det brukar ta ungefär två år innan jag har jobbat upp modet innan jag vågar göra nya saker. Som att boka tatueringstid eller pt eller boka en resa eller vad det nu är. pepp på mig själv.. eller nåt.

snart helg gött och ångestfyllt såklart som alla dagar, jag måste fylla tiden för att inte helt krackilera.
skulle kunna se om bridget jonesfilmen direkt. det mesta behöver liksom analyseras igen.
min hjärna räcker inte till det finns så mycket att älta och tänka på och gå igenom,


Likes

Comments

Mr. Darcy.. Colin Firth mästaren på återhållsamma känslor. Man behöver nästan inte säga mer. Bra sällskap, god mat och bra bio bättre kan det nog inte bli en kväll som denna. 
Skulle kunna ha det såhär oftare, känslan av att allt är bra och helt okej. 
Men det går över på tre sekunder. Från bra till grubbel och ångest. Analyserandet av allt och ingenting. När man ser en film och kan känna känslan i rummet och dom flesta känner av samma känsla som förmedlas så tror man ju att det ska vara så enkelt att kunna läsa av rum på riktigt också. Den där konstiga känslan när man upptäcker att man läst helt fel. När man brukar ha rätt. Är egentligen inte så förtjust i såna där romantiska filmer fastän man ändå hamnar framför dom. Den där känslan i hjärtat som inte går att ta bort. Jag minns inte hur det kändes innan den där knuten, utan trycket över bröstet.
some days I wish you'd stayed, most days not. pictures of you is just ways to occupie my brain I guess. 

Bridget Jones Baby, sevärd..ja^^

Likes

Comments

Vi gick samma linje fast han ett år under mig. Kan inte säga att det är någon jag kände eller känner. I vilket fall var han duktig då och duktig nu så om du råkar kolla på idol kan du rösta på jesper han är grym!
https://www.facebook.com/jsprptrssn/videos/1741872486057216/


Skriver mer en annan dag, ikväll ska jag på bio jääj😁

Likes

Comments

I don't want to go to sleep, cause I don't want to see tomorrow. 
I would want to stay in memories. But I know it's where you slowly die.
It's just there are more hope in those memories and the dreams than in the breathing of the day.
It's all in the shame isn't it?
There was never a way to get it different, there were only weird conversations and empty promises. Dreams of something else.
I remember alot of things but some things my mind have choosen to ignore or willingly forget. 
And some things yoou don't ever want to forget but you can feel how it is fading. So you clench til you hurt, til you can't breathe. 
It's just pictures in the mind. Just tricks to lure you into paths with darkness, No right mind. 
This is just a way to breathe in the pain, to be in pain just to get out of the present. It's esier to feel the past pain, the familiar pain than to feel the pain happening right in the moment. 


Do you ever think about them memories?
 

Likes

Comments