​idag fick jag gå hem i tid, plus att jag hann klart och lite till, det var så längesen jag inte kände mig väldigt otillräcklig. Det är en av dom värsta känslorna. Otillräcklighet är som ett stryptag.
Skam och rastlöshet är inte heller världens roligaste känslor... när man är trött och borde vila men är för rastlös för att lägga sig ner. Orolig rastlöshet för ingenting och så ser man på nightmanager och det är spännande och då blir man ännu mer rastlös^^

önskar jag orkade skriva mer, något mer meningsfullt men idag har jag ingen ro till något alls.

Blog using your mobile phone - One of the best blogging apps on the market - Click here

Likes

Comments

Om en kunnat måla bättre. I högstadiet var jag inte så pjokig. Det är mycket man hade velat göra mer av, som vuxen skulle man ju välja och vraka bland alla hobbies.
Måla, sjunga, spela, rida, spela fotboll, designa, lära sig språk. Det man inte visste då, allt kostar pengar ork och tid. Är glad att jag orkar stiga upp. Det bådar illa att jag inte vill/orkar gå och lägga mig.

Det finns hopp, det gör det faktiskt. Någon dag ska jag söka till fabrique i london^^

Likes

Comments

​När man ligger där i bara underkläderna och en främmande människa håller om en och kramar till hårdaste hårt är det inte jäteenkelt att slappna av... alltså idag har jag varit hos naprapaten. Det funkar jättebra.. förutom att hon har svårt att knäcka min rygg men ländryggen är fantastiskt bra just nu bara lite känningar från höften kvar och det mesta ska jag kunna fixa själv så det känns bra:) 
Hann träna lite också i em bara det att man såklart glömt träningstoppen.. finns det något större i-landsproblem än att träna i sin vanliga bh? tror inte det.
Hann dessutom handla lite presenter till någon som vi samlat till på jobbet. Spännande, hoppas att det duger.
Matmässigt inte sådär jättebra dagar men det vänder kanske. 
Bättre dag än väntat så då känns det bättre eftersom gårdagen var lite jobbig. 
Var hemma hos päronen och åt och spelade kort, det gör det mesta bättre. 

Åkt både buss och tåg idag och jag fattar inte vad det är med folk, det finns massor lediga platser ändå ska dom tränga in sig på platsen brevid! Hur svårt är det att få sitta ifred! Försöker se besvärad och sur ut så man kan få vara ifred men nä dom ska sitta näääära och skuffas. Usch det är det värsta med att åka kommunalt. 


letar utbildningar och jobb för att tänka på annat. trött och törstig. Ser på masterchef australien..såklart:)

Likes

Comments

När man blir äldre ska man ju bli mognare och smartare och en bättre verision av sig själv... har jag hört.
Jag är ganska bra på att säga ifrån eller stå för vad jag tycker. Att vara bestämd. 
Snart är jag över hela tjugoårsåldern och går in i något annat. Andra krav, andra förväntningar när ens ålder börjar på 3. 
Jag har slutat försöka. Försöka vinna över folk som inte tycker om mig eller försöka övervinna det faktum att jag inte tycker om någon. Jag klarar mig bra själv. Aldrig varit en av dom där som har jättemycket kompisar eller är populär. Inte gått någon nöd på mig det går bra med en liten..väldigt liten vänskapskrets för familjen är så viktig att den liksom fyller ut det som annars kanske skulle varit ett stort slukhål av ensamhet. Ensamhet går bra, jag har aldrig förväntat mig att uppleva någonting annat. 
Så jag slår bakut, jag vägrar och det finns säkert dom som tycker det är larvigt och barnsligt eller patetiskt och då får dom tycka det men jag är trött på att alla ska lägga sig platt för någon som inte anstränger sig. Någon som jag inte tycker om som inte tycker om mig. Någon som jag inte valt in i min familj, som inte ingår. Varför envisas att ta med någon som uppenbarligen skapar dålig stämmning. Jag försökte i början, att inkludera någon och bjuda till och vara trevlig. Vad fick man tillbaka? Skrän och högljutt fnitter och exkludering och snobbigt bemötande. Slutade besöka någon jag är släkt med som jag brukade åka till någon helg varannan, var tredje månad. När man inte känner sig välkommen känns det meningslöst att ens försöka. Varför envisas man med att släpa med någon överallt till alla privata tillställningar. Bara för att man valt att bo med någon så betyder ju inte det at man sitter ihop och måste tillbringa varje sekund med den. Till och med när en nära person var sjuk drogs någon med till sjukhuset väldigt opassande när det ändå var bara familjen som var där och förmodligen inte kändes okej för den som var sjuk. 
Har försökt att säga hur det är, hur det känns. Vad som skulle passa bäst men det är som att han inte hör. Inte vill se alla tecken. Så nu vägrar jag helt enkelt. Kunde tagit ledigt helgen som kommer för kalaset och jag kunde cyklat fram och tillbaka för att vara med på midagar bara för att någon jag tycker om och bryr mig om fyller år men så ska han dra med någon och jag orkar inte vara i samma rum så jag kommer helt enkelt inte. dom får bli hur besvikna dom vill min gräns är nådd, det räcker som det är. Jag har bestämt mig för att fira på söndag när jobbhelgen är slut och alla andra åkt hem istället. 

Jobbig dag men skönt att chefen är tillbaka så jag kan gå tillbaka till att stressa som normalt istället för extremt och slippa börja jättetidigt varje morgon. Varannan vecka räcker^^

Likes

Comments

Svårigheten med balansgången, att försöka kämpa sig genom sorgen över saker man inte fått uppleva. Nästan alla dagar i veckan är det inga problem. Min ångest passar in i samhället, den mår nästan bra i hög stress och fullt upptempo. Jag kan jobba och har någonstans och bo som vem som helst, jag är bara totalt värdelös på att umgås och ta mig ut i resten av världen.
Det är insidan som räknas bara att det där med att känna sig extremt innehållslös liksom gnager i hjärnan.
Att veta vad man vill o vart man vill är sjukt stressande.
Har hittat massor ridresor, vore askul att galoppera på stränder och genom vackra landskap utomlands... Har oftast inget problem med att göra saker själv men ibland vore det kul med någon man kan göra sånt där ihop med, en vän som inte är upptagen med parter eller barn eller plugg och jobb.

Imorn börjar normala dagar igen när chefen är tillbaka så jag kan gå tillbaka till att vara mellanchef. Det räcker nog.

Allt kunde varit så mycket värre tacksamt att det bara är lagomjävligt.

Likes

Comments

One of those days when you barley can breathe
Where everything feels hopeless
And seems grey and heavy

I know it'll turn and change but right in this moment
I could give everything up

Depressive thoughts is contagious

On the other hand I don't know if I want the light and happiness

It's in the darkness and low-life you'll find it, the purpose

Likes

Comments

Så det här med mat och sånt...
Hur kan det komma sig att det står helt still fastän man gjort radikala förändringar som borde ge mer.
I perioder när jag inte mår så bra får jag panik av allt all mat som är varm är jobbig och oftast blir det bara kall och halvrinnande mat som proteinpudding eller något, knäckebröd humdraförtioåtta stycken gärna med sockerfri hasselnötskräm på... Mörk choklad är tillåtet typ en ruta men vem i den hör världen klarar av att äta bara en ruta?!?
Nu är jag egentligen inne i en bra matperiod. Lagad mat och inget socker. Den enda lasten ör väl pepsi max men jag fixar inte att leva på vatten. Fast jag har ju klarat det en gång förut. Men grejen är att det ju gick bättre förra gången, det hände mer då. Jag kan leva på nästan ingenting men mestadels kan jag överäta allt. Vad som helst som smakar och dövar ångesten. Det är inte sådär jättestora skillnader på hur man hanterar mat som hur man fastnar i självskador. Det dövar smärtan för en stund men samtidigt ger det ännu mer ångest och så blir det en stor ond cirkel att springa runt och jaga sig själv i.
När jag träffade supertanten som jobbade som pt och höll sig till lchf hittade jag äntligen ett sätt att äta normalt där man kunde överäta rätt saker och ändå må bra och sånt där. Jag började träna två gånger om dagen vissa dagar så jag skulle vara jättetrött när jag kom hem så jag kunde somna direkt och inte hinna äta mer än vad jag skulle. Ersätta ett beroende med ett annat och det gick ju bra ett tag. Jag föll ur det sen, allt runtomkring som påverkade och det var svårt att se vad som var fusk och vad som var okej, allt blev så stort. Allt någon kan tjäna pengar på förstörs så lätt. Bloggar hit och dit med vad som är och inte är tillåtet. Jag får panik av alla krav och osäkerheten och att man egentligen kanske vet hur man borde äta men så vill man leva också men det man äter för att leva förstör ju egentligen ännu mer och ger både mer ångest och mer kilon då förstås.
Balansgången är fruktansvärt svår men jag har levt ett helt liv där jag alltid varit så mycket större än alla andra i samma rum, i alla rum.
Allt fel jag stoppar i mig sätter sig direkt. Just nu känns det så himla orättvist men jag ska försöka vara envis det brukar jag vara bra på. Så jag överäter lite babybell med cheddarsmak till frukost och väntar på morgondagen. Tänk om livet hade varit enkelt någonstans..

Likes

Comments

Det är som att vara fast i vinden
Som när löven träffar marken
Som när dom multnar ner och försvinner

Det är i tystheten man ska finna den
Eller försvinna in i den

Det är som att försvinna i sitt eget andetag
Somna till sina egna hjärtslag
Drömma i en dröm

Att vara fast i vinden

Likes

Comments

​Hur svårt kan det vara att lämna någon ifred? 
Det är det negativa med att vara "hård och besynnerlig", folk förväntar sig att man är stark och kan ta vad som helst, och det är man ju för det mesta men så är man inte bara det.. man är skör och känslig också. Jag är ingen snabbmakaron, lite mer som en gnocci. Det tar liksom lite längre tid för mig när jag är upprörd, arg eller ledsen innan det är förbi. Bästa är att lämna mig ifred tills det går över men en del ska ändå trilskas med att hänga en i haserna när man vill vara ifred. Om han bara hade låtit det vara istället för att fråga "är du sur" för det blir man ju verkligen mindre irriterad och sur för. 
Dagen har varit som livet i allmänt någon slags berg&dalbana av depression och ångest. 
Man får gå och träna eller gå ochlägga sig, det brukar hjälpa. På lördag ska ajg stanna inne hela dagen och sova. Det är ju bra också såklart men det är inte sånt man skriver ner, det är sånt man känner. 

Han var förbi idag. Jag antar att han är en vän, men ibland vet man inte riktigt. Det är lurigt och jag vet att hon är så himla viktig för honom. Ibland går det mig på nerverna när han ska prata om henne ofta eller säga hur roligt dom har haft eller hur rolig hon är att vara med. Vissa gånger vill man bara skrika rakt ut att om du visste något om henne så kanske du skulle gjort annorlunda men jag känner inte att det är min sak. Om han vill ha hennes sällskap så är det upp till honom. Hon brukade vara min bästa vän, i alla fall under några år. Umgicks konstant innan allt det där. Hon är manipulativ och ändå hörs vi ibland fast mest med distans och inget personligt. Saknar jag det.. hm jag vet inte inte speciellt och inget jag brukar tänka på.

Jag ska sova.... snart. Gonatt

Likes

Comments